6 minute read
Bergsjakt i Kanada
from Vildmarken nr 5 2022
by Vildmarken
I TÅRAR
BERGSJAKT I KANADA
När Poul Relund lyckades med bedriften att fälla snögeten som han hade drömt om i åratal fällde han en tår – och Vildmarkens utsände stod bakom med både kamera och näsduk till hands.
Redan de första stegen genom den täta, regnvåta buskskogen nere vid bergets fot indikerar att det kommer bli väldigt svårt att ta sig upp till topparna, där ovanför skogen där snögetterna lever. En helvetestimme senare når vi, genomblöta och med tunga ben, platsen där det buskiga landskapet övergår till högskog. Snabbt inser vi att det inte kommer att bli som vi trodde och hoppades, att terrängförhållanden skulle bli enklare. Bergssidan blir nu brantare och det i kombination med de många stora fällda tallarna gör skogen nästan oframkomlig. Vi klättrar över lika många stammar som vi masar oss under innan vi når den övre skogsgränsen där terrängen övergår i branta grässluttningar upp mot snöklädda fjällmassiv. Att bestiga de högsta topparna verkar vara allt annat än kul, men det är irrelevant i sammanhanget. Poul Relund är inte här för att koppla av. Han är här för att uppfylla en långvarig dröm, nämligen den om att fälla en snöget – men som ni känner till kan drömmar kosta såväl blod som svett och tårar.
Oskuldsfull och muskulös
Matsäcken äter vi i en stor dalgång som ligger som en gryta under ett klippmassiv med branta kanter.
En bra bit bort, ute på gräset, äter två svartsvanshjortar i lugn och ro, precis som vi. Jaktguiden Andre
Kuerbis spanar utefter bergssidorna, men det är svårt att urskilja de vita getterna i det nästan helt snötäckta landskapet. Snart får han ändå syn på en get som ligger vid kanten på en kal klippa. Strax därefter upptäcker Poul ytterligare ett par djur högre upp – och snart en hel flock som betar på en nästan snötäckt grässluttning under klipporna. Det är dags att sätta igång!
När Poul 2014 var på jakt efter älg på ett annat ställe i British Columbia lade han första gången märke till de vita getterna på topparna. Han föll för deras på samma gång både jungfruliga och muskulösa utseende, dessutom fascinerades han av hur elegant och lätt de klättrade uppför även mycket branta bergssidor. Allmän fascination för arten och en därefter framväxande dröm om att säkra denna vackra trofé, kombinerat med passion för jakt i fjäll, är alltså anledningen till uppstigningen mot
Varm mat utan eld.
Varm mat utan eld.
och till de utmanande topparna som står i vacker siluett mot himlen.
Vi når den absolut högsta toppen. Härifrån kan det bara gå utför, ser vi oss inte för kan ett snedsteg bli fatalt. Berget är brant, och det är inte utan risk som vi klättrar uppför de hala och snötäckta klipporna och grässluttningarna. Det är inte bara fysiskt jobbigt, jakten har även blivit en mental utmaning för Poul som av uppenbara skäl inte gillar att komma nära kanterna där ett felsteg kan resultera i ett snabbt "jakten är över". Adrenalinet och drömmen om förlösningen som väntar en bit bort hjälper till för att lyckas sätta den ena foten framför den andra.
En optimal position
Plötsligt stelnar Andre till, nedanför oss har han sett en liten flock snögetter. Några äter och andra vilar samtidigt som en enda get håller ett vakande öga på omgivningen. Läget är uppenbart, vi har en optimal position och Poul har alla triumf på hand.
Snabbt lägger han an samtidigt som Andre går igenom djuren, ett och ett, för att hitta den äldsta bocken i flocken. Till slut hittar han den och pekar ut den. Det är inte ett enkelt skott, men heller inte omöjligt för en skytt som förberett sig noga på de skottmässiga utmaningar som bergsjakten erbjuder.
När skottet äntligen går har det börjat snöa. Getflocken exploderar hastigt i ett virrvarr av vita kroppar över bergssidans snötäckta yta, för att snabbt lugna ner sig igen och agera som om ingenting hade hänt. Bocken faller på plats, darrar i några sekunder i en dödskramp innan musklerna slappnar av och låter gravitationen dra den över klippkanten mot avgrunden.
En dröm har gått i uppfyllelse, hårt slit till framgång, en fokuserad blick har blivit tårfyllda ögon. Glädjen är obeskrivlig och med ärmen torkar Poul bort tårar från kinden samtidigt som Andre ivrigt klappar honom på axeln, lättad, nöjd och glad. Nu är det bara att lokalisera bocken och leta sig ner till den. Det är lättare sagt än gjort, men inte omöjligt på något sätt.
Något att gråta över
De sista metrarna ner mot där bocken ligger tappar Andre fotfästet. Han glider ungefär 20 meter på den branta gräsbacken. Terrängen planar ut lite och han lyckas stanna. Man skulle kunna tro att det skulle vara ett enkelt
sätt att nå ner till djuret, men samtidigt är det livsfarligt. Att glida i branta, hala gräsbackar som denna kan mycket väl vara ödesdigert och därför är det med ännu större försiktighet som Poul tar de sista stegen ner mot bocken och mötet med sitt drömbyte.
Vi har snart bråttom. Trofébilder måste tas, papper ska fyllas i, djuret ska flås och så vidare. Vi måste ner innan mörkret lägger sig över bergen. För om det var en mardröm att klättra genom skogen i dagsljus så kommer en tur ner i mörkret med pannlampa antagligen vara ett helvete. Vi är bara halvvägs nere, med våra ryggsäckar tyngda av köttets vikt, när natten sakta fångar in oss. Vi glider hela tiden genom blöta buskar, slår knän och smalben mot döda, halvruttna stammar, ramlar ner i människodjupa hål och får blöta strumpor i de små bäckarna. Ingenting den här dagen har varit lätt, ingenting. Ändå har det varit en fantastisk upplevelse, även om den sista timmen nästan är att gråta över. Men tårarna som denna resa krävde fälldes vid rätt tid och plats – och när vi kommer ut ur skogen är det med blöta fötter och torra ögon.
