Bergsjakt i Turkiet

– den stora nedstigningen

För att få till den perfekta trofébilden av en turkisk bezoarbock var en fjälljägare från Jylland tvungen att bestiga höga toppar och uppleva nedslående nederlag – och detta på en jakt som innebar mer än en nedstigning.

Påverkad av en förståelig längtan att inte vilja avsluta sitt liv i förtid sträcker sig Poul Relund fram så långt han kan. Med en lätt skakande hand tar han tag runt en grästuva nära klippkanten och drar loss den med rötter och allt. Nu är det ett fritt skott mot bezoarbocken som befinner sig vid klipporna på andra sidan dalen. Att gräset lyckades slå rot i klippans extrema steniga yta är ett tydligt bevis på naturens otroliga förmåga att anpassa sig, men från Pouls perspektiv var det helt nödvändigt att ”släcka den”. Om han inte hade offrat tuvan, utan istället lagt sig intill den på höger sig så hade det varit en lodrät resa ner mot en säker död. På vänster sida ligger jag, och jag vet precis som han att det är viktigt att hålla positionen. Det här är inte platsen att göra dumma misstag på, det handlar helt enkelt om att undvika den ultimata nedstigningen, eller rättare sagt slutgiltiga.

Ödesdiger skottmiss

Det är svårt att veta om det är den adrenalinfyllda positioneringen, hög puls på grund av klätterturen, vanlig bockfeber eller en kombination av alltihopa som gör att vi bränner läget som snart uppstår. En sak är dock säker, dammolnet bakom den flyende bezoarbocken vittnar om en ödesdiger skottmiss. Att resa så långt och slita så hårt, bara för att sedan misslyckas när det vankas klimax känns nästan outhärdligt.

Ett par minuter senare ser guiderna en annan bock som uppskrämd av smällen undersöker ravinen nedanför oss. Eftersom det tidigare skottet var en rejäl miss så bestämmer sig guiderna för att försöka komma närmare den här gången. Kort därefter befinner sig Poul åter på en berghäll. Den här gången stående där ett litet steg till höger innebär fritt fall. Bocken ligger ner ungefär 160 meter bort, alltså en bit under positionen som vi har intagit. Nu ska det inte gå fel.

I samma ögonblick som kulan träffar bocken så springer den framåt en bit innan det bär av neråt. Det blir ett rejält fall, men även om det är brant där den ligger så ser bärgningen ändå hanterbar ut, speciellt för en grupp så smidiga bergsmänniskor som de turkiska guiderna ju är. I en sista kraftansträngning drar bocken sig plötsligt ytterligare lite framåt och startar snart dagens andra nedstigning. Ett fritt fall på runt 70 meter förändrar bärgningssituationen radikalt. Vi inser att det kommer att ta lång tid och kräva stor ansträngning att få upp den. Vi får återkomma imorgon.

Nedgång före uppgång

Från början verkade jakten nästan lite för lätt. Vi kunde köra till toppen och nöja oss med att gå några kilometer längs bergssidan innan skott kunde avlossas. Guiderna vill ändå göra det så enkelt som möjligt för oss och därför bestämmer de sig för att vi ska följa ån ner och möta bilen längst ner i dalen.

Det som låter enkelt visar sig dock vara både tröttsamt – och extremt farligt. Det är väldigt långt ner till vägen, och klipporna längs floden reser sig ofta vertikalt, och sluttningarna ovanför är mycket branta. Gång på gång hamnar vi i situationer där nervositeten över att tappa fotfästet, halka och checka ut för alltid ger oss skakiga knän. Den sista biten är vi tvungna att treva oss fram i mörkret över den branta bergssidan. Mot slutet tar vi oss ner närmast blint till ljudet av lösa stenar som dundrar mot dalen nedanför oss i hög hastighet – och det är säkert farligt, men det är också väldigt häftigt och till slut kommer vi trots allt ner.

Nästa morgon är vi tillbaka på toppen av berget, den här dagen utrustade med rep, extra folk och en häst som bärhjälp. När stenarna blir för branta för att hästen ska kunna hänga med binds den fast vid ett träd och lämnas kvar med sin väska. Adrenalinet, som i går hjälpte oss att se bortom rädslan, verkar nu helt ha lämnat kroppen. Knäna skakar, blicken är mycket mer fokuserad och stegen långsammare och försiktigare.

Allt för en bra trofébild

Egentligen kunde vi bara ha stannat kvar och gjort hästen sällskap i väntan på att guiderna skulle rädda djuret. Men vad gör man inte för en bra trofébild (och då självklart exakt på den plats där djuret hamnade)? Det enda vi kan göra är därför att ta resan steg för steg, meter för meter, utan att tänka på konsekvenserna av att göra fel, eller lägga foten fel.

Slutligen så kommer vi ner till bocken där chefsguiden Zeki Celik – även kallad Commando – firar sig ner för klippan längs ett litet vattenfall. Han klättrar sedan upp till bezoaren och drar ner den till repet som den är fäst vid. Nu hissas djuret upp en nivå, och därefter fortsätter vi upp genom ytterligare ett par vattenfall. Även jag och Poul måste dra oss upp genom flera vattenfall, med repet som vår enda livlina. Oskadade tar vi oss tillbaka till hästen där vi tänder en brasa, värmer lite te och kastar bitar av köttet på glöden. Efter gårdagens förvånansvärt branta nedförsbacke bedömer Commando att det blir säkrare att gå upp samma väg som vi kom ner. Det gör att vi har en hård, men lyckligtvis relativt ofarlig uppstigning kvar att genomföra. Först handlar det dock om att njuta av köttet, teet och brödet, och att det har varit en riktigt stor upplevelse.

Uppskatta stigningarna

Visst är vi trötta och utmattade, men det är just genom de hårda nedförsbackarna som den här jakten erbjuder som vi även lär oss att uppskatta uppstigningarna, som ju ligger underförstått i jaktformen, även om det frestar rejält på lårmusklerna!