Älgjakten då och nu

Kjell Hansson-Talu: Älgjakt förr och nu

På 1800-talet var jakten förbehållen svenska staten och de stora markägarna. Skogsfolket på landsbygden och i de avlägsna finnmarksbyarna hade ingen chans till någon laglig jakt. Men vid 1900-talets början så släpptes jakten fri men under fastställda jakttider. Nu hade skogsfolket i byar och socknar fått sin första lagfästa älgjakt med reglerade jakttider.

Kjell Hansson-Talu: Älgjakt förr och nu

TROTS DEN FRIA JAKTEN FLORERADE TJUVJAKTEN främst i de avsides liggande byarna i socknen. Oftast var det skogsfolket som såg sin möjlighet att skaffa sig och familjen ett rikligt matförråd. Men när statens tjänstemän kom för att kontrollera eventuell tjuvjakt var det säkrast för dem att undanröja alla bevis, hänga bössan i skrubben och gömma sitt älgkött så gott de kunde. Otaliga historier har berättats om hur de listiga tjuvjägarna klarade sig under oannonserade besök av statens märkesförsedda tjänstemän. De gevär som då var i bruk var gamla mynningsladdare. VID 1900-TALETS BÖRJAN kom Remingtonaren, ”enskottspetaren” där man laddade med en patron i taget. Senare kom ännu en förbättring, ”Mauser 96”, ett ombyggt armé-gevär med magasin för fem patroner. Detta blev älgjägarens favoritbössa ända fram tills den smidiga och moderna repeterstudsaren kom och snart fanns även ett kikarsikte på alla dessa bössor. Många kalibrar fanns då att välja på, från 6,5 mm till 9,3 mm. Men trots detta behöll många gamla jägare sin trotjänare ”enskottspetaren”, mest kanske av ekonomiska skäl, långt in på 1950-talet. NU NÄR JAKTEN BLEV FRI med fastställda jakttider bildades snart en jaktvårdsförening i varje by och en övningsbana med pappälgar på byns undantagsmarker ordnades. Det var de verkliga jägarentusiasterna som höll i verksamheten och snart hamnade även de i jaktvårdsföreningarnas styrelser. Med stor iver och stort intresse sköttes älgjakten nu i lagens namn.

UNDER STORSKIFTET DELADES SKOGEN UT till de olika byarna, även Orsa Besparingsskog bildades. Alla som bodde i byarna och ägde lite skog fick vara med på den efterlängtade älgjakten. Den manliga delen av befolkningen hade nu fått en ny fritidssysselsättning, många levde för älgjakten. Den moderna älgjakten gjorde nu sitt intåg på den svenska landsbygden och gubbarna hade fått sin stora ”hobby”. NÄR ÄLGJAKTEN NALKADES engagerades alla i byn, framförallt var det fruarna som hade det största ansvaret. Gubbarnas ryggsäckar skulle packas. Fruarna stoppade strumpor och vantar, långkalsongerna lappades, ja allt för att älgjägaren inte skulle frysa. Det berättas att när en av dessa väl servade jägare packade upp sin av frun väl fyllda ryggsäck, mumlade han för sig själv ”vi får väl se om hon lagt ned några skott”. Det hade hon faktiskt inte gjort, nu satt gubben där i jaktkojan långt in i skogen utan skott. Hur han löste problemet förtäljer inte historien. MINA MINNESBILDER FRÅN STÅHEJET med älgjakten sitter ännu kvar i mitt huvud trots mina 50 år som älgjägare. När ”Skarp-laget” hemma i Stackmora skulle åka till Vålasjön, en kall och dimmig oktobermorgon stod jag där och önskade att även jag skulle få följa med. Alla satt på flaket på den lilla lastbilen. Där hade de bäddat in sig i de sängkläder som de skulle ha i sina sängar, det var ju kallt där på flaket. Deras ögon strålade av lycka, stoj och skratt hördes, alla var lyckliga, nu äntligen skulle de få åka till sin älskade älgjakt. Alla hade säkert en liten flaska i innerfickan som en extra garant för ”kylan”. Alla pratade i munnen på varandra, glada historier från tidigare jakter berättades, dessa blev mer fantasifulla ju fler gånger de berättades, i den takt som innehållet i flaskorna tömdes.

DETTA VAR DET VANLIGA FOLKETS ENDA SEMESTER, fria från jobb

och familj, nu njöt gubbarna verkligen. Ut till den väntande skogskojans mystik och enkelhet i urskogens tystnad. Oftast bodde jägarna i avlagda skogs- och bolagskojor. Under årens lopp blev minnena många av deras härliga vistelser där i kojan, ett riktigt Mecka för alla jägare. Där var mathållningen mycket enkel, det saltade fläsket, tunnbrödet, kolbullar och kanske någon burk konserverat älgkött, ja allt som fruarna hade lagt i deras ryggsäckar och inte att förglömma det drickbara, detta hade minsann inte gubbarna glömt. PÅ 1930-TALET BÖRJADE STACKMORA och grannbyn Orsbleck samordna jakten. En jaktkoja på utskogen vid Källsjön var en högborg för entusiasterna Back-Hjalmar, WiborgsAnders, Frisk-Emil, Kajs-Hans, Josef med flera. Inte att förglömma Christians-Kalle, denne eremit som alltid hade bössan i hand. Han som levde sitt enkla liv som kolvedshuggare i sin lilla koja i utkanten av Orsbleck. Christians-Kalle var alltid nöjd med sin enkla tillvaro, fiskade, jagade och klagade aldrig. En kväll i Källsjökojan där jaktlaget vilade ut efter en lyckad jakt, frågade Christians-Kalle tyst och försynt om han kunde få skära en bit av lungan och koka den till lite mat. Kalle fick sitt lungmos som stillade hans värsta hunger. Ett levande bevis på hans enkla liv och leverne. 1938 SKÖTS EN JÄTTEÄLG vid Lekattsmyren på Stackmora utskog. Detta var nog den största älg som blivit skjuten på den tiden. Åldermannen Kajs-Hans, byns största skogsägare, tog åt sig äran som skytt, men ”farsan” berättade att när han sköt ”tecknade älgen skott”. Så vem som var skytten är oklart. Kajs-Hans fick denna enorma älgskalle uppstoppad med sina 23 taggar som nu fick pryda hans stora farstu. När jag som sjuåring fick följa med farsan dit, lyfte han upp mig så jag fick klappa denna enorma älgskalle med de stora hornen. Mäktigheten förbryllade mig. Hur kunde denna enorma älgskalle hamna i Kajs-Hans farstu och att det gick att klappa den? Detta funderade jag mycket över. Allt detta satt fantasin i min arma pojkskalle i rullning och dessutom väcktes ett enormt intresse inom mig för älgjakten med dess mystik.

I MITTEN AV 1950-TALET började övningsskjutningen på den nyanlagda övningsbanan. Jag var trots min låga ålder en av de första på banan. Där fick jag hjälpa gubbarna med markeringen och jag fick se och hålla i de fantastiska bössorna, dessa bössor som gubbarna smorde och vårdade som om de vore deras egna skötebarn.

DEN SAMORDNADE JAKTEN emellan Stackmora och Orsbleck började först under 1950-talet. På söndagseftermiddagen före älgjakten samlades alla jägare hemma hos oss och resonerade om jakten. De rökte cigarett och pratade oavbrutet, hela köket var blått av tobaksrök. Stämningen var på topp. Kanske någon hade en flaska med sig. Aldrig har så stora älgar skjutits, som nu när innehållet i flaskan börjat verka. Där satt jag i mitt lilla hörn och lyssnade på allt som kom ifrån de tobaksdoftande munnarna när röken sögs in och blåstes ut i stora blåvita moln, precis som på de stora ångloken på Furudalsbanan som passerade våra jaktmarker nere i Pesa. VID 17 ÅRS ÅLDER FICK JAG VARA MED på min första älgjakt. Jag gick då utan gevär med hunden och spårade. ”Manne” sköt då en stor 12-taggare med sin ”enskottspetare”. Året var 1961 och det var nog den sista älgen som sköts med ett sådant vapen på våra marker. Min första älgjakt med

gevär fick jag uppleva i Gangsbergs jaktlag 1965. Hela veckan låg vi i Uno Liljedahls koja långt in i skogen, vilken mystik och spänning det var för en ung grabb! Under dessa mörka kvällar i endast fotogenlampans sken fick jag höra alla fantastiska jakthistorier, sanna och osanna, dessa som blev minnen för livet som jag aldrig kommer att glömma. På morgonen när jag gick till mitt pass, ”Oxpasset”, satt rädslan ännu kvar från alla de historier jag hade hört kvällen innan. Vid varje skogsglänta jag passerade bultade mitt hjärta lite extra. Där kunde ju den stora älgoxen stå! Men inte såg jag någon ”storoxe”. Tystnaden och ensamheten varade hela jakten, endast hundkarlen kom ibland och hälsade på mig med sin snälla gråhund. TACK VARE DET MODERNA SKOGSBRUKET på 1970–80 talet ökade älgstammen, de enorma kalhyggena växte, löv och sly fick fritt växa till ett enormt skafferi för älgen. Älgstammen var då den största som jägarna upplevt. Efter en jättestor avskjutning runt 1980–1990 minskade stammen åter. Men allt eftersom tiden gick återhämtade älgstammen sig till alla jägares lycka och glädje.

Fotnot: Sedan texten ovan publicerades på Orsakompassen så har Kjell Hansson-Talu tyvärr lämnat oss. Vi beklagar sorgen. Tack till Orsakompassen, och till Kjells familj, för att ni låter oss återpublicera detta kåseri.