Buddhas väg till medvetenhet – en kommentar till Satipatthana-suttan

I denna relativt tunna bok går Sangharakshita direkt till ämnets kärna: målet med Satipatthana-sutta – som är Buddhas främsta undervisning om medve tenhet – är omvandling. Denna omvandling involverar hela vår psyko-fysiska varelse och kulminerar i visdom. Sangharakshitas ord är en mäktig mix av intellektuell klarhet, ett avtäckande av den karta över sinnet som suttan av slöjar och en direkt instruktion i hur vi kan arbeta med det villkorliga sinnet genom att bli medvetna om hela vår upplevelse. Han använder e ektivt bilder och metaforer – alla våra starka tendenser och vanor liknas vid Titanic som plöjer framåt. Och han insisterar på att insikt (som kan uppstå när man ägnar sig åt något så banalt som att skala potatis) inte bara går att uppnå utan är ofrånkomlig om man fortlöpande praktiserar medvetenhet. Det här är en bok som jag hämtar inspiration från och regelbundet använder i min egen praktik och undervisning.

Vajradevi, erfaren retreatledare om Satipatthana och författare till: Uncontrived Mindfulness: Ending Su ering through Attention, Curiosity and Wisdom

Sangharakshitas kommentar i den här boken är ett viktigt bidrag till den rika traditionen av satipatthana-kommentarer. Han hade en enastående förmåga att översätta och relatera till hela den buddhistiska traditionen. Sangharakshita ly er fram hur vi kan använda medvetenhet och re ektion över de fyra grundvalarna och vakna upp inför den oerhörda potential vi har som människor, hur vi kan röra oss mot frihet så att vi kan bli en kra för det goda i världen och vara till gagn för andra och oss själva. I boken ger Sangha rakshita en djup vägledning till hur vi kan använda läran i meditationen och i vardagslivet. Hans ingång är inte som meditationsexpert, utan snarare som en välutvecklad och balanserad människa som vet hur viktigt det är att ta med hela ens varelse på vägen – med all dess komplexitet och oreda. Boken ger oss en skarp inblick i Sangharakshitas liv och hans idéer om livet i allmänhet och är väl värd att läsas bara för den sakens skull.

Sangharakshitas översättning av det centrala begreppet sati-sampajañña är en av de bästa jag stött på: ”Man skulle kunna säga att det handlar om att leva sitt liv utan att någonsin glömma sitt högre sy e.” Det här pekar mot det som kanske är Sangharakshitas speci ka bidrag till satipatthana-traditionen: hans förståelse att medvetenhet inbegriper både en aktiv och en receptiv sida. Vi uppmanas att vara medvetna om vår nuvarande upplevelse med en vis, receptiv uppmärksamhet, men vi får också rådet att använda vår intelligens och visa förståelse för hur vi ska svara på vår upplevelse. Vi uppmanas också att alltid söka upp stödjande villkor som hjälper oss att odla hälsosamma sin

nestillstånd, inte ohälsosamma.

Ett tema som löper genom hela Satipatthana-suttan är att man ska använda medvetenhet i varje ögonblick för att kontinuerligt välja expansiva tillstånd i stället för snäva, begränsade tillstånd. Om vi gör detta till en praktik kommer vi att alltmer bli en person vars upplevelse är färgad av öppenhet och frigö relse, snarare än motstånd, och livet blir e erhand allt rikare … Vi får också en allt djupare förståelse för hur djupt sammanlänkade vi är med allt levande, medan vi odlar en djupare kärlek och uppskattning för andra – något annat som Sangharakshita betonar i sitt utforskande av suttan. Vidyamala Burch, erkänd för sitt hängivna arbete med att föra ut mindfulness till dem som lever med smärta och svårigheter i livet och författare till era böcker, varav Mindfulness, en väg att hantera smärta nns på svenska.

Det var under min egen ordinationsretreat hösten 1982 som Sangharakshita höll seminariet som ligger till grund för den här boken. Jag tillhörde visserli gen de som studerade Diamantsutran och inte Satipatthana-sutta , men jag var med på de gemensamma frågestunderna med Sangharakshita och tog del av seminariematerialet även från den andra gruppen. Då var jag 25 år gammal och mina kunskaper om Dharma (Buddhas lära) och erfarenheter av livet var ännu färska. Den tre månader långa ordinationsretreaten och Sangharakshi tas undervisning kom i grunden att prägla min förståelse av Dharma och livet på ett sätt som jag är oerhört tacksam för idag. Sangharakshita var en pionjär och kunde presentera Dharma och mindful ness på ett sätt som känns autentiskt och relevant för moderna västerlänning ar. Samtidigt kunde han visa hur mindfulness är en integrerad del av Dharma. Han visar hur medvetenhet utgör en komplett väg, hur medvetenhet om and ningen, om kroppen, om känslor, om sinnet och olika sinnestillstånd, frigör oss från alla bojor och leder till fullt uppvaknande. Dhirananda (Kenneth Nolkrantz) arbetade som läkare hela sitt yrkesliv och har praktiserat buddhismen i över 40 år. Han var en av grundarna till Stock holms Buddhistcenter och är dessutom författare till en kommande bok om Lojong, träning i visdom och medkänsla.

BUDDHAS VÄG TILL MEDVETENHET

Översättningen och publiceringen av denna bok underlättades av generösa gåvor från FutureDharma Fund och European Chairs Assembly. FutureDharma Fund samlar in pengar till dharmaprojekt inom Buddhistis ka gemenskapen Triratna. Triratna bygger i betydande grad på donationer (dana). Gåvorna från FutureDharma Fund går till ”vardagens bodhisattvor” som driver vitala dharmaprojekt över hela världen, som annars kanske aldrig skulle ha skett.

Läs mer på futuredharma.org

BUDDHAS VÄG TILL

MEDVETENHET

En vägledning till S atipatthana-sutta SANGHARAKSHITA

Översättning: Viryabodhi Sjöberg

I den här boken används inga diakritiska tecken på pali- och sanskritord. Vi använder en förenklad version av orden, som borde vara ganska lätt att läsa och uttala, och de är i regel skrivna i kursiv stil. Referenser till hemsidor på internet (URL) fungerade vid bokens utgivning. Förlaget är inte ansvarigt för om de senare inte fungerar. Det går naturligtvis att söka på referensen och på så vis kanske nna en aktuell hemsida.

Bodhi-förlaget

Fiskebyvägen 8, 122 47 Enskede info@bodhiforlaget.se – www.bodhiforlaget.se +4670 789 6694

Copyright

Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elek tronisk lagring och spridning etc.

Denna översättning av :

Living with Awareness: A Guide to the Satipatthana Sutta är utgiven enligt avtal med Windhorse Publications, Cambridge, UK. Första engelska upplagan 2010, reviderad upplaga 2018 Översättning : Viryabodhi Sjöberg

Omslag : Buddha Head, 4 500-talet, Afghanistan (troligtvis Hadda), e Metropolitan Museum of Art, New York (Creative Commons Zero). Författarfoto baksida : Ratnadharani

Design och layout : Viryabodhi Sjöberg Tryckt av Publit AB

© Sangharakshita

Bodhi-förlaget

INNEHÅLL

författaren

Att minnas

Att sätta upp mål

Andningen

Medveten i livet

Att se kroppen

Fånga det väsentliga

Döden

Känslor

Att förstå sinnet

Att re ektera

Att analysera

Mellanspel: vid närmare e ertanke

Att förnimma

Upplysande

Lidande och lidandets upphörande

Tips

Sangharakshita (1925 2018) växte upp i en enkel familj i söd ra London, och hette då Dennis Lingwood. Han utvecklade tidigt ett intresse för österländsk kultur och loso , och var i huvudsak självlärd. Redan vid sexton års ålder insåg han att han var buddhist. Andra världskriget förde honom som inkallad till Indien, där han se dan stannade kvar som buddhistmunk och ck namnet Sangharakshita vid sin ordination 1950. E er några års studier under lärare från era buddhistiska traditioner fortsatte han att undervisa och skriva i stor omfattning. Han spelade också en nyckelroll i buddhismens återfödel se i Indien, i synnerhet genom sitt arbete bland anhängarna till dr B.R. Ambedkar.

E er tjugo år i Indien återvände Sangharakshita till England och grun dade först Friends of the Western Buddhist Order 1967 och ett år senare Western Buddhist Order. Under 2010 ck rörelsen ett nytt namn, Triratna Buddhist Community, och Triratna Buddhist Order, för att skapa en större enighet mellan dess olika delar spridda över era kontinenter. (I Sverige kallas rörelsen Buddhistiska gemenskapen Triratna, tidigare Västerländ ska Buddhistordens Vänner, VBV).

Som brobyggare mellan öst och väst, mellan den traditionella världen och den nutida, mellan principer och praktik, har Sangharakshita med sin vida erfarenhet och tankeskärpa blivit uppskattad över hela världen. Han har alltid framhållit hur avgörande det personliga engagemanget är i det andliga livet, hur oersättlig andlig vänskap och den andliga gemen skapen är, men även sambandet mellan religion och kultur, samt behovet av ”ett nytt samhälle” – som stödjer andliga strävanden och ideal.

Sangharakshita lämnade över alla ansvarsuppgi er till erfarna kolle gor inom Orden under de senare åren av sin levnad, förutom den att han alltid kommer att vara dess grundare. Han bodde de sista åren av sitt liv

på Adhisthana, Herefordshire, ett stort retreatcenter för dharmaträning i sydvästra England, och var fram till de sista veckorna aktiv med att trä a sina elever och besökare, samt skrev ett ertal artiklar de sista åren.

Vill du läsa mer om Sangharakshita, hans liv och gärning, rekommen derar vi Urgyen House: www.urgyenhouse.org

FÖRORD

Udervisningen i denna bok går ytterst tillbaka cirka 2500 år till Buddha och hans lära i Satipatthana-suttan, medan Sangha rakshitas kommentarer och vägledning ägde rum på ett semi narium hösten 1982 under en ordinationskurs (en retreat) som inhystes på ett före detta kloster i Toscana kallat Il Convento di Santa Croce. Un der seminariet utforskade Sangharakshita suttan och medvetenhet in i minsta detalj. Han ly e fram dess vidare implikationer för våra liv och även dess mer utmanande sidor. Han utgick från vad suttan säger om sig själv, att den är inget mindre än en beskrivning av hela den buddhistiska vägen. När du läser boken är det viktigt att hålla i åtanke att seminariets deltagare var en grupp unga män som befann sig i början på sin budd histiska bana under 1980-talets början. I ljuset av denna vetskap blir en del teman och diskussioner som tas upp i boken kanske lite lättare att förstå, för all undervisning uppstår i relation till levande människor i ett speci kt sammanhang.

Det är nu 40 år sedan seminariet ägde rum och buddhismen, men kan ske framför allt mindfulness, eller medvetenhet, har kommit in i männ iskors liv och erfarenhet på ett helt annat sätt. Det har skrivits otaliga böcker om mindfulness och kommentarer till Satipatthana-sutta, många människor har gått en kurs eller era i mindfulness, eller i en speciell til l lämpning av mindfulness, många har lärt sig meditera och många utövar dessutom yoga i många olika former. Mycket har med andra ord föränd rats. Ibland har jag som översättare därför lagt till små kommentarer till texten inom klamrar [om det är ett uppenbart tillägg och då avslutas de med ö.a. – översättarens anmärkning], eller inom parentes (om det är mer av ett enkelt förtydligande). De esta parenteser är dock Sangha rakshitas egna.

förord

Under de senaste åren har många även mött Björn Natthiko Lindeblad, som i många sammanhang delat med sig av sina erfarenheter som budd histmunk i 16 år och hängiven utövare av medvetenhet – eller som han föredrog att kalla det: varsevarande. Som en älskvärd, naturlig och avväp nande rolig person, som älskade att tala om sig själv och sin upplevelse, nådde han ut till många svenskar med sina två Sommarprogram på P1, sin riksturné ”Nycklar till frihet” och sin bok ”Jag kan ha fel”. För de som på något sätt mött Natthiko kan den här boken ge ännu större förståelse för hans bakgrund och hängivenhet att varsevara Många av Sangharakshitas elever har utforskat undervisningen om medvetenhet på nya sätt och era av dem har också skrivit böcker om detta. Vi har till exempel Maitreyabandhu, en begåvad lärare vid London Buddhist Centre, som i sin bok Life With Full Attention – A Practical Course in Mindfulness, presenterar mindfulness som en komplett väg i åtta kapitel (som dels följer strukturen för sekulära mindfulness-kurser). Vi har Ratnaguna som i sin unika bok Konsten att re ektera – en vägled ning till tänkande, kontemplation och insikt på den buddhistiska vägen tar fasta på ett viktigt tema i Sangharakshitas bok: vikten av re ektion. Ratnaguna konstaterar att även om det skrivits och talats mycket om re ektion så nns det mycket få böcker om det. Till sist har vi Uncontrived Mindfulness – Ending Su ering through Attention, Curiosity and Wisdom av Vajradevi. Hon har fördjupat sig i satipatthana-undervisningen under drygt 25 år och tränat med era olika lärare, erfarenheter hon frikostigt delar med sig av i boken och på de retreater hon leder.

När jag nyligen stöttade Vajradevi på en retreat med bokens tema slog det mig att all undervisning och praktik alltid äger rum i ett levande sammanhang med livs levande människor. Praktiken måste förstås och utövas, på sätt och vis återupptäckas, av ständigt nya generationer av ut övare, gång på gång. Inte nog med det, praktiken måste också hållas vid liv och ”återerövras” av varje människa, om och om igen. Det sägs o a i mindfulness-sammanhang att medvetenhet och meditation (åtminstone på ytan) inte är svåra – men att hålla dem levande och vitala är en helt annan sak och inget man kan ta för givet. Att nå insikter och att fördjupa dessa insikter är heller inget som kommer av sig själv. De kräver en konti nuerlig praktik, ett ständigt utforskande med hjälp av andras vägledning och en kompromisslös öppenhet inför ens faktiska upplevelse. Även om detta kan låta jobbigt och krävande är det all möda värd och en fröjd att ägna sig åt.

Även om det nuförtiden nns så mycket material om mindfulness vill jag påstå att Sangharakshitas bok tillför något unikt. En av hans styrkor är att han lever sig in i vad denna undervisning betydde för Buddha och hans lärjungar, och gör detta faktum levande för oss som läser. Samtidigt knyter han an till våra liv och våra ”moderna” omständigheter och frågar sig vad praktiken kan betyda för oss, hur vi ska förstå och utöva den. På ett ställe säger han rentav: ”Vi skulle mycket väl kunna bestämma oss för att det är dags att låta de fem khandhorna – och alla dhammor som de däre er delades upp i – gå i välförtjänt pension [min kursivering]. En mer modern formulering skulle rentav kunna vara bättre.” Eller så håller for muleringen för tidens test och är fortfarande den mest lämpade. Denna öppenhet och fräschhet i utforskandet är mycket tilltalande.

Det är en fascinerande resa som Sangharakshita bjuder in oss till, yt terst ett utforskande av oss själva, vår upplevelse i varje stund av livet, och hur vi steg för steg kan röra oss mot uppvaknande.

Viryabodhi

Enskede 12 juli 2022

Så har jag hört. Vid ett tillfälle vistades den välsignade i landet Kuru i närheten av en stad som heter Kammasadhamma. Där talade han till de församlade bhikkhuerna och sade: ”Bhikkhuer.” ”Vördade herre,” svarade de. Den välsignade sa då: ”Bhikkhuer, detta är den direkta vägen för varelsers rening, för att övervinna sorg och klagan, för att övervinna lidande och sorg, för att uppnå den sanna vägen, för att förverkliga nibbana – det vill säga medvetenhetens fyra grundvalar.”

Ordet medvetenhet dyker upp i några av de viktigaste for muleringarna av Buddhas lära. Det är en av de sju upplysnings faktorerna, en av de fem andliga förmågorna och även en av gre narna på den ädla åttafaldiga vägen. I undervisningen som presenteras i Satipatthana-sutta tycks Buddha mena att medvetenhet är ingenting mindre än vägen i dess helhet, den direkta vägen till att övervinna sorg och lidande. Det här är kanske ett skäl till att theravada-traditionen sätter så stort värde på Satipatthana-suttan eravada praktiseras fortfarande på många håll i världen idag och många anhängare kan recitera hela sut tan utantill. Men även i mahayanatraditionen och egentligen i hela den buddhistiska världen ser man alltjämt medvetenhet som grundläggan de för andlig utveckling. Satipatthana-sutta – som den här boken är en kommentar till – ger oss den tydligaste och mest detaljrika redogörelsen för varför det är så.

Alldeles i början av suttan får vi veta att undervisningen gavs bland ku rufolket, som på Buddhas tid (runt 500 f.v.t.)1 levde någonstans i närheten av nuvarande Delhi i nordvästra Indien. Vi får inga andra ledtrådar till omständigheterna då undervisningen gavs, men vi kan gissa – med hjälp av uppgi er i palitexterna om liknande episoder – att Buddha förmod

ligen vistades med en liten grupp bhikkhuer (kringvandrande munkar). De höll till i sina små kojor utspridda i någons park eller trädgård, eller helt enkelt ute under träden. I en del texter ger Buddha sin kompanjon Ananda instruktioner att samla alla bhikkhuer så att han kan tala till dem – antagligen för att de var många och utspridda över ett större om råde. Men om det bara fanns ett fåtal, samlade säkert Buddha dem själv och det verkar vara vad som skedde vid det här tillfället, kanske när bhik khuerna återvänt från almoserundan i staden Kammasadhamma alldeles i närheten.

Buddhas undervisning kom o a som svar på en fråga som Ananda el ler en annan lärjunge ställde till honom, eller någon annan person han råkade möta. Ibland sökte en lekman eller anhängare till en annan lära re upp honom för att ställa en fråga eller försöka snärja honom i något logiskt spörsmål. I en del fall ck frågorna ställas inte en gång utan tre gånger. (Uppenbarligen brukade Buddha alltid svara tredje gången en fråga ställdes, oavsett vad följden kunde bli för frågeställaren.) Men här tycks han själv ha sammankallat munkarna för att ge dem vad som tycks vara en mycket viktig undervisning – ”den direkta vägen”, som han säger, ”för varelsers rening.”

Idén om en enhetlig väg betonas i hela Buddhas undervisning. Enhetlig är i princip vad vägen är, till skillnad från alla skilda framställningar av den. Buddhas lära kommer till uttryck i många formuleringar: vi har den ädla åttafaldiga vägen, som är den ärde av de fyra ädla sanningarna, och den trefaldiga vägen av etik, meditation och visdom. I mahayanatraditio nen är bodhisattvans väg central, med dess lö e att befria alla varelser, och träningen i de sex eller tio fulländningarna. Man kan inte säga att en viss presentation av läran, eller en viss metod, är den bästa under alla omständigheter och för alla människor. Men trots den rika mångfalden av presentationer av den buddhistiska vägen så omfattar var och en på sitt eget sätt samma andliga principer.

Det nns naturligtvis en syn på andlig utveckling som går längre än så här och betraktar hela världens religiösa läror som likvärdiga vägar till målet. Den menar att precis som alla vägar bär till Rom, är den sanning som alla andliga vägar leder till samma sanning, men den uttrycks på olika sätt. Kanske bilden med vägen är vilseledande. Även om många re ligiösa läror i världen använder den, använder de den inte nödvändigtvis för att beskriva samma sak. En tydlig skillnad är synen på den högsta varelsen i universum. Till skillnad från kristendomen, islam och även

hinduismen säger buddhismen att den högsta varelsen inte är en gud utan en upplyst människa, och att det upplysta tillståndet – vilket är må let för buddhistisk praktik – kan nås genom ens egna ansträngningar att omvandla sitt medvetande. Denna omvandling är möjlig tack vare den princip som är vägens själva natur, vilket Buddha förkunnar i hela pa likanon: principen om villkorlighet, sanningen att allt som existerar för sin uppkomst är beroende av orsaker och villkor. Saker förändras med andra ord, vi förändras, och vi har förmågan att rikta denna förändring mot andlig utveckling. Det här är den buddhistiska vägens ledande prin cip: det medel med vilket vårt medvetande omvandlas, går bortom sig självt och blir upplyst.

Den buddhistiska livssynen är oerhört optimistisk. Den girighet, mot vilja och villfarelse som det oupplysta sinnet hyser är universella pro blem, men det mänskliga medvetandet – var det än uppkommer – besit ter också samma andliga potential. Ur ett buddhistiskt perspektiv kan varje religiös lära sägas leda mot upplysningen, i den mån den gör det möjligt för och uppmuntrar individen att utveckla andliga egenskaper. Om den utelämnar några egenskaper eller uppmuntrar odlandet av egen skaper som inte gagnar andlig utveckling (exempel på sådana är lätta att föreställa sig), då kan den inte alls betraktas som ett uttryck för vägen. Det här måste man inse och acceptera för att verkligen kunna utvecklas.

Från detta kan vi arbeta fram en grundde nition av begreppet med vetenhet (eller mindfulness). ”Den direkta vägen till varelsers rening” är en sorts sammanfattning av de etiska och andliga egenskaper som en människa måste utveckla för att nå det buddhister kallar upplysningen. Men medvetenhet är mer än blott en blandning av alla dessa aspekter av vägen. Det är en distinkt andlig förmåga – den utmärkande egenskapen hos all buddhistisk praktik – och enligt de ord som tillskrivs Buddha i Satipatthana-sutta lär man sig att utöva den genom att träna sig i medve tenhetens fyra grundläggande aspekter eller ”grundvalar”.

Vilka är de fyra? Jo, bhikkhuer, en bhikkhu vistas och kontemplerar kroppen som kropp, ivrig, helt uppmärksam och medveten, e er att ha släppt girighet och grämelse över världen. Han vistas och kontemplerar känslor som känslor, ivrig, helt uppmärksam och medveten e er att släppt girighet och grämelse över världen. Han vistas och kontemplerar sinnet som sinne, ivrig, fullt uppmärksam och medveten, e er att ha släppt girighet och grämelse över värl

den. Han vistas och kontemplerar sinnesobjekt som sinnesobjekt, ivrig, fullt uppmärksam och medveten, e er att ha släppt girighet och grämelse över världen.

Ordet satipatthana kombinerar ”medvetenhet” (sati) med att ”bygga upp” eller ”göra stadig” (patthana), och som namnet antyder är avsikten med Satipatthana-sutta att utveckla ett jämnt öde av positiv medveten het på alla områden av mänskligt medvetande. För att ge en tydligare bild av vad det här innebär delar suttan in medvetenhet i det som kallas ”medvetenhetens fyra grundvalar”. På det urgamla indiska språket pali, som den här läran först skrevs ned på, heter de: medvetenhet om form, rupa (vilket vanligtvis sy ar på vår egen fysiska kropp); medvetenhet om känslor (eller känslotonen i vår upplevelse), vedana; medvetenhet om citta (som i det här sammanhanget betyder tankar); samt medvetenhet om dhammas (som i det här sammanhanget är de objekt som sinnet är medvetet om). Genom att odla och etablera dessa fyra grundvalar skapar man villkor som möjliggör uppkomsten av allt mer positiva och för na de medvetandetillstånd. Samma ord för det här ”etablerandet” uppträder inom mahayanaskolorna i sanskritordet för ”etableringsaspekten” av re lativ bodhicitta, prasthanacitta. Vid sidan av bodhisattvalö et inbegriper det här odlandet av de sex eller tio fulländningarna, en övning som – likt medvetenhetens fyra grundvalar – successivt harmoniserar de olika sid orna i ens väsen, vilket innebär att man kan göra ett allt större åtagande till vägen.

Även om ordet ”grundvalar” ger oss en bra bild av den mentala sta bilitet man utvecklar genom att praktisera denna lära, ska vi inte tänka oss det som något statiskt. Grundvalarna ska inte läggas på plats som granitblock. Likt motiven i en symfoni eller grundstegen i en balett är de mer som själva kärnan i en fortlöpande och dynamisk utveckling. Med vetenhet hjälper oss att harmonisera och förena varje aspekt av buddhis tisk praktik så att de blir till en koncentrerad, levande medvetenhet om ens kropp, känslor, sinne och mentala objekt. Den bästa liknelsen vore – återigen med ett exempel från kulturens värld – att säga att äkta med vetenhet är som att spela ett musikinstrument, med sig själv som både instrument och musiker. En violinist ägnar inte lite uppmärksamhet åt partituret, sedan lite uppmärksamhet åt sina ngrar mot strängarna och sedan lite uppmärksamhet åt dirigenten. För att spela väl måste hon vara ett med det hon gör, förena sin medvetenhet med allt som är framför henne. Allt måste komma samman i en enda fullödig upplevelse, med

energi och musikalisk skicklighet. Hon är helt och hållet absorberad och samtidigt mycket medveten om varje rörelse hon gör. Det är ett sådant förhöjt medvetandetillstånd vi ska försöka etablera; där kropp och sinne är helt närvarande i ett klart och positivt tillstånd, som genomsyrar och färgar hela vår upplevelse. Det här måste vara ett tillstånd som alla öns kar sig – inte en plikt, utan ett stort nöje.

Målet är att allt kommer samman i ett smidigt öde. Men precis som violinisten måste arbeta med de tekniska detaljerna för att fullända fram förandet, behöver vi själva noga ge akt på detaljerna i vår medvetenhets träning. Vi behöver träna oss i alla grundvalar och även i detaljerna för var och en av dem. Buddha övergår därför i texten till att gå in på och förklara varje grundval för sig, för att klargöra vad träningen egentligen handlar om.

Den här detaljerade och speci ka metoden hjälper oss att motverka tendensen att tala om den andliga utvecklingens natur på ett för allmänt (över-generaliserat) sätt. Det sägs ibland att målet för buddhistisk praktik är att nå insikt i sakernas sanna natur, och det stämmer väl på sätt och vis. Men den insikten består inte av en generell, abstrakt förståelse, och den uppstår inte av en slump. Vi behöver göra en hel del förberedelser. För det första måste vi skapa klarhet i sinnet, sedan odla ett receptivt till stånd och först däre er kan vi exponera oss för de viktigaste sanningarna i Buddhas undervisning. Mycket av den här förberedelsen gör vi enligt traditionen bäst genom att ägna oss åt hängiven och kreativ meditation. I dagens buddhistiska undervisning sägs det o a att vi ska lära oss att bli medvetna medan vi äter, diskar och utför andra vardagssysslor, och visst kan vi det, och måste det. Vi kan vara närvarande och medvetna – vi kan med andra ord förbereda oss för att nå insikt – i livets alla situ ationer. Satipatthana-suttan redogör noggrant för hur detta ska gå till, vilket vi kommer att se. Samtidigt ligger betoningen, som den så o a gör i palikanon, på att meditationspraktiken utgör grunden för hela den här processen.

Vilken sorts meditation? I den buddhistiska traditionen delas medi tationspraktiken o ast in i två olika grupper: samatha, som är ”stil lande” eller ”lugnande”, och vipassana, som leder till ” insikt”. Genom samatha-meditation odlar man en medvetenhet om kroppen och en glö dande skärpa och fokus hos sinnet. På så vis bygger man upp intensitet och känslighet i koncentrationen och utifrån denna kan man utveckla en djupare och mer långtgående förståelse. Man vidgar ramen för sin kon

centration genom att introducera någon form av insiktsmeditation, vars sy e är att hjälpa en att få en direkt upplevelse av sanningarna i Buddhas lära, inte bara som religiösa eller loso ska tankar utan som något på tagligt och verkligt. Som vi kommer att se är distinktionen mellan dessa två slag av meditation inte så klar och entydig som en del ibland tror –uppmärksamhet på andningen är till exempel mycket mer än en enkel koncentrationsteknik – och Satipatthana-suttan omfattar båda slagen av praktik. Allt det här kommer jag att gå in på i den här boken. Vi kom mer att gå igenom texten stycke för stycke, men innan vi borrar oss ner i detaljerna ska vi ta upp två sidor hos medvetenhet som är viktiga för alla aspekter i praktiken: minnet och en medvetenhet om avsikten.