Dramat om den kosmiska upplysningen : parabler, myter och symboler i Den vita lotussutran

DRAMAT OM DEN KOSMISKA UPPLYSNINGEN

SANGHARAKSHITA

DRAMAT OM DEN KOSMISKA UPPLYSNINGEN Parabler, myter och symboler i Den vita lotussutran Översättning Lisbet Hvarfner & Viryabodhi

I den här boken används inga diakritiska tecken på pali- och sanskritord. Vi använder en förenklad version av orden, som borde vara ganska lätt att läsa och uttala, och de är i regel skrivna i kursiv stil.

Referenser till hemsidor på internet (URL) fungerade och var aktuella vid bokens utgivning. Varken författaren eller Bodhi-förlaget är ansvariga för om de inte längre är aktuella. Det går naturligtvis att söka på referensen och på så vis kanske finna en aktuell hemsida, men även internet är förgängligt!

Publiceringen av denna bok underlättades genom en gåva från FutureDharmaFund, futuredharma.org

Boken är utgiven av: Bodhi-förlaget c/o Anders Sjöberg Fiskebyvägen 8 122 47 Enskede info@bodhiforlaget.se www.bodhiforlaget.se +4670 789 66 94 Utgiven enligt avtal med Windhorse Publications, Cambridge, UK. Originalets titel : The Drama of Cosmic Enlightenment: Parables, myths and symbols of the White Lotus Sutra Översättning : Lisbet Hvarfner & Viryabodhi Design och layout : Alexandre Westerlund Omslag : Marcus Lagerqvist & Alexandre Westerlund Omslagsbilden : Marcus Lagerqvist Boken är satt med typsnittet Minion Pro av Robert Slimbach och på omslaget används Wolpe Pegasus av Berthold Wolpe.

Tryckt genom Publit.se ISBN 978-91-89208-48-3 ISBN 978-91-89208-49-0 (e-bok) © Sangharakshita 2017 © Bodhi-förlaget 2019

INNEHÅLL Förord 2016 Förord 1 2 3 4 5 6 7 8

7 13

Mahayanabuddhismen i universellt perspektiv Dramat om den kosmiska upplysningen Att gå bortom människans predikament Myten om återresan Symboler för liv och växande Stupan och de fem elementens symbolik Juvelen i lotusen Den gudomlige helbrägdagöraren

19 49 85 103 135 159 185 209

Om författaren Efterord till den svenska upplagan Noter och referenser Källor Index

231 233 235 255 257

FÖRORD 2016

S

angharakshita öppnade en fantastisk och underbar värld för mig med sina föredrag om de tre mahayanasutrorna Den vita lotussutran, Det gyllene ljusets sutra samt Vimalakirti-nirdesha.* Dessa föredrag publicerades sedan i bokform och just nu har du den förstnämnda framför dig. Här lärde mig Sangharakshita hur man kan närma sig och läsa mahayanasutror, älska dem och i viss mån faktiskt också hur man ska leva dem, och för detta kommer jag alltid att vara tacksam.

Vad jag kanske mer än allt annat lärde mig var att ett liv i Dharma innebär mer än att bara hålla fast vid vissa idéer och praktisera vissa tekniker. Det handlar också om att göra bruk av sin föreställningsförmåga. Att se med hjälp av sin imaginativa förmåga.

Att förstå världen genom sin föreställningsförmåga. De tre sutrorna är i högsta grad imaginativa. De förklarar inte det andliga livets praktiska sidor – mindfulness, de fem etiska föreskrifterna, hur man ska meditera. De bjuder i stället in dig att föreställa dig livet på ett nytt sätt och till sin hjälp tar de historier, skildringar av fantastiska utopiska världar, den mest underbara fantasi och * Under 2017 publicerades dessa tre böcker i volym 16 av Sangharakshitas Complete Works, Windhorse Publications, med det här förordet som ger ett bredare sammanhang. Efter detta kommer det ursprungliga förordet till denna volym.

7

Dramat om den kosmiska upplysningen

magi. Detta kan tyckas ligga långt borta från klassisk buddhistisk strävan ”att se saker och ting som de faktiskt är”, sökandet efter sanningen. Men vad är sanning och var finner vi den?

Saker behöver inte ha hänt för att vara sanna. Berättelser och sagor är de skuggor av sanningen som finns kvar när det som är rena fakta för länge sedan blivit stoft och aska och glömts bort.

Detta citat av fantasyförfattaren Neil Gaiman skulle lika gärna kunna gälla för mahayanasutror som för fantasyromaner. Sangharakshita är intresserad av dessa ”skuggsanningar” som kommer till uttryck i sutrorna, och av att lära oss se hur de utspelar sig i våra liv. Han kunde förstås bara sagt åt oss att läsa sutrorna, men de flesta av oss skulle antagligen inte göra det, och om vi försökte skulle vi säkert tycka att de var obegripliga. Skuggsanningarna i mahayanasutrorna ligger gömda i den främmande kulturens mörker och litterära stil, och vi behöver någon som kan kasta ljus över dem.

En ung man rymmer hemifrån, av orsaker vi inte får veta, och ger sig av för att leva i ett främmande land. Det går inte så bra för honom. I tio, tjugo, femtio år strövar han planlöst omkring och arbetar bara för mat och kläder, och med åren blir han mer och mer utblottad. Under tiden blir hans far förmögen, men inte lycklig. Hela tiden tänker han på sin förlorade son och bär i hemlighet saknadens smärta i sitt hjärta. En dag vandrar sonen – ovetande – tillbaka till sitt fädernesland, faktiskt raka vägen till där hans far nu bor. Det är den första halvan av parabeln i Den vita lotussutran, och Sangharakshita ägnar ett helt föredrag åt den (”Myten om återresan”). I sutran berättas parabeln för att illustrera ”hinayanabuddhisterna”, som är som sonen – de inser inte att mahayanas hela välstånd är deras. Det är ett argument från forna dagar, att även om något historiskt sett har ett värde behöver det inte vara värdefullt i andlig betydelse. Men historier innehåller inte bara en mening, och Sangharakshita lyfter parabeln ur sitt historiska sammanhang och belyser dess skuggsanning för oss.

Jag var några och tjugo när jag först hörde det här föredraget och jag identifierade mig starkt med sonen: hans fattigdom, hans vilsenhet, hans tomhet, hans ensamhet; allt det var mitt. Men vad 8

Förord 2016

Sangharakshita visade var att jag också var fadern. Visst var jag fattig, men jag var också rik.

I sitt föredrag ”Historia kontra myt i människans sökande efter mening,” erbjuder Sangharakshita ett sätt att förstå meningen i mahayanasutror: När vi läser mahayanasutror lösgörs vi från sannolikheter och begränsningar, från tid, rum och orsakssamband, från historiska realiteter. Vi upplever en arketypisk verklighet, myt, en värld där innebörden är odefinierad.

Odefinierad innebörd är en typ av sanning som inte kan uttryckas i begreppsliga termer. Det påminner om Gaimans ”skuggsanning”: dess innebörd kan inte ses i förnuftets och logikens klara ljus, utan skymtas i dimmorna och skuggorna av bilder, historier, poesi, sånger, magiska händelser.

En bodhisattva vid namn Ruchiraketu brottas med ett problem.

Medan han tänker på det växer hans hus och blir ett palats som består av juveler och är fyllt av väldoftande parfym. I var och en av de fyra riktningarna framträder en tron och på varje tron sitter en buddha. Hela universum flödar av ljus, gudomliga blommor regnar ner, vacker musik ljuder, och alla varelser i hela universum är lyckliga. De fyra buddhorna ger Ruchiraketu lösningen på hans problem. Den här episoden i Det gyllene ljusets sutra är den sortens passage som jag skulle kunna läsa igenom och sen fortsätta: Ruchiraketu hade en fråga, vilken de fyra buddhorna besvarade. Enkelt.

Men i sitt föredrag ”Bodhisattvans dröm” visade Sangharakshita mig att den magiska episoden som föregår lösningen på hans problem inte bara är ett stycke överflödig och överdriven utsmycknad, utan en förutsättning för fortsättningen. Ruchiraketus problem kunde inte lösas på sin egen nivå. Det är det som kännetecknar problem, till skillnad från svårigheter, som kan övervinnas med hjälp av ansträngning och tankeskärpa. Att hans hus expanderar till ett palats och allt som följer därpå beskriver en förhöjd medvetandenivå till det arketypiska planet, där hans problem inte längre är ett problem för honom. (De fyra buddhornas ”lösning” på hans problem är problemet sett från det arketypiska planet.)

Skälet till att jag berättar allt det här för er nu, när ni lika gärna kunde läsa Sangharakshitas briljanta utläggning, är den effekt 9

Dramat om den kosmiska upplysningen

det hade på mig. Fram till dess hade jag betraktat mina andliga problem som negativa. De hindrade mig, blockerade mina framsteg på vägen till buddhaskap, och jag önskade att jag inte hade dem. När jag hörde Sangharakshitas föredrag insåg jag att de inte blockerade vägen, de var vägen. De var inte i vägen, de var vägen.

Så hellre än att vilja bli av med dem behöver jag uppskatta dem, även om de kan vara smärtsamma.

I citatet ovan sa Sangharakshita att vi upplever en arketypisk verklighet när vi läser mahayanasutror. Sedan fortsatte han och sa: Vi kan uppleva det arketypiska planet just därför att vi själva, på en annan nivå, är arketypiska varelser. Om vi verkligen tillåter oss att absorberas i en mahayanasutra blir vi en del av den.

Vi existerar således på olika nivåer. Vi är den fattige sonen och vi är den rike fadern. Vi sitter hemma och försöker lösa ett kvistigt problem och vi är också i juvelpalatset och lyssnar på gudomlig musik. Vi är benägna att identifiera oss mer med vad vi skulle kunna kalla den sinnesbaserade nivån, som om den var den ”verkliga” världen, men den arketypiska världen är precis lika verklig.

Kanske mer verklig. Jag kommer att tänka på några rader ur en dikt av den estniske poeten Jaan Kaplinski.

Jag kunde ha sagt: jag klev av bussen.

Jag stod på den dammiga vägkanten där en ung lönn och hundlokor växte.

Men egentligen klev jag in i tystnaden, och där fanns ingen mark, ingen yta att stå på. 1 Även om båda beskrivningarna är sanna, slår Kaplinski fast att den ena är sannare än den andra: ”Jag kunde ha sagt … men egentligen …” På samma sätt tror jag att vad Sangharakshita uttrycker i de här föredragen är att mahayanasutrornas värld – Buddhas djupaste region, som det heter i Det gyllene ljusets sutra – är närmare verkligheten än vår sinnesbaserade medvetandenivå.

Femhundra ungdomar besöker Buddha. Var och en av dem har med sig ett parasoll som de ger honom. Buddha förvandlar på ett magiskt sätt parasollerna till en stor himmelsväv, som täcker hela universum. Allt i universum kan man se tydligt reflekte10

Förord 2016

ras på insidan av väven, och alla buddhors röster hörs genljuda i rymden under det. Så inleds Vimalakirti-nirdesha och så inleds Sangharakshitas underbara utforskande av den. Jag hade lyckan att vara närvarande när Sangharakshita gav dessa föredrag och hade upplevelsen av att leva i två verkligheter samtidigt medan jag satt där i East-West Centre i London 1979. Jag kunde ha sagt att jag satt i en föreläsningssal med ett hundratal andra som hörde Sangharakshita tala, men egentligen var jag i Vimalakirtis hus, med Manjushri, Shariputra, de tusentals andra varelserna – mänskliga och gudomliga. Båda beskrivningar var sanna, men en var sannare än den andra.

Dharmachari Ratnaguna Manchester September 2016

11

FÖRORD

Ö

ver hela världen är berättaren en central och vital figur, omgiven av otåliga lyssnare som väntar på att få höra mer. I historier och sagor, myter och legender berättar en kultur om sig själv, om sina behov och ideal. På en individuell nivå blir vi också genom myten medvetna om djupa och spirande rörelser i våra hjärtan. Våra starkaste minnen av myter har ofta sitt ursprung i barndomen, men de upphör inte fängsla oss för att vi blir vuxna – de uppträder bara i nya skepnader. I dagens samhälle framstår vetenskapsmän och massmedias manipulatörer som sanningens budbärare, men det är ändå till sagorna i form av filmer, romaner, till och med dataspel, som vi vänder oss för att få en mer tillfredsställande upplevelse av verkligheten. Berättelser har förmågan att tränga igenom tjattret i våra huvuden och hålla oss trollbundna och märkligt engagerade i sedan länge döda figurers öden. När vi kommer tillbaka från fantasins fängslande värld, tycks vi på något mystiskt sätt kunna begripa den vanliga vardagsvärlden bättre.

I början av Den vita lotussutran möter vi Buddha som berättare, omgiven av sina lärjungar – munkar, nunnor och lekfolk, tillsammans med horder av icke-mänskliga varelser. Buddha väljer att berätta historier för sina åhörare eftersom teoretiska utläggningar inte når fram till alla. Tvärtom har de gjort dem förvirrade. Buddha har nyss påpekat att de ännu inte förstått allt, trots sin höga andliga erfarenhet. Det finns mer att lära. Blotta tanken 13

Dramat om den kosmiska upplysningen

sänder chockvågor genom hela församlingen. Femtusen lärjungar tror inte sina öron, utan reser sig direkt och går därifrån – och de som stannar kvar är upprörda. Vad mer kan finnas för dem att lära, så väl förfarna i Dharma som de är? Vad menar egentligen Buddha?

Buddha förväntade sig kanske inte detta. Med orden ”genom en parabel når intelligenta människor förståelse” ger han sig i kast med en berättelse som kan förklara saken. Den här specifika berättelsen räcker för att övertyga en del, och allteftersom fler och fler anekdoter berättas förstår alltfler lärjungar vad Buddha talar om. De jublar och berättar egna historier, som uttrycker deras tacksamhet, de strör högvis med juvelblommor över Buddha och, viktigast av allt, de anammar hans nya lära och börjar leva efter den.

Vi lever i en tid då det är lätt att tro att vi vet allting. Vi kan till och med tycka att vi vet för mycket – och ändå är vi inte riktigt säkra på någonting. Bombarderade med information som vi är, kan vi tycka att vi inte direkt behöver mer undervisning, utan mer förståelse. I vårt överstimulerade tillstånd kan det kännas som en lättnad att lyssna till historier som dem Buddha berättar i Den vita lotussutran och ta dem till oss. Att sitta och lyssna är ju inte bara en barnslig förströelse. ”Lyssnande” – receptivitet, villighet att lära, öppenhjärtighet – är enligt buddhismen den första nivån av visdom.

Samtidigt är kanske inte en så enkel metod intellektuellt tillfredsställande. Vi kanske känner behov av någon utläggning att fundera över. Det behovet är inte unikt för vår tid och kultur. Den vita lotussutran skrevs först ned under det första seklet v.t. (vår tideräkning) efter att i åratal ha traderats muntligen. Genom dess långa historia har man relaterat till texten antingen som en undervisning eller som en text att vörda, beroende på tidens smak.

En del människor, som den store zenmästaren Hakuin, tyckte – även om han faktiskt ändrade sig senare – att sutran var en besvikelse. Ingen doktrin, ingen lära, bara en massa gamla historier.

Andra har gått till den andra ytterligheten och gjort det till sin andliga praktik att sjunga sutrans lov.

När Den vita lotussutran hade sin blomstringstid i Kina, intog många av sutrans anhängare en doktrinär ståndpunkt. Munkar 14

Förord

kunde ge en serie med undervisningar runt texten – i regel åtta stycken – och efter varje undervisning kom lärda ur rivaliserande buddhistiska läger med frågor till läraren och försökte hitta fel i hans argumentation; en domare brukade utse vinnaren. Andra gånger hade betoningen legat på vördnadsfulla tongångar och utsmyckningar i texten. Den kopierades i bladguld och bladsilver på finaste mörkblå papper; den pryddes med stupor och lotusblommor och mantran. De mest välkända berättelserna fick överdådiga illustrationer. Både en undervisande och en vördnadsfull inställning till texten överfördes till sutran själv, vilket ofta inspirerar den som hör den att recitera den, skriva av den och betyga den sin vördnad.

I den här boken sammanförs olika traditioner kring Den vita lotussutran. Den bygger på undervisning, inte från sutrans blomstringstid i Kina utan från hippiekulturens kulmen i London 1970 och de åtta föreläsningar som Sangharakshita gav då.

Vid den tiden hade Sangharakshita varit tillbaka i England blott några år efter att ha vistats tjugo år i Indien. Han hade vetat att han var buddhist sedan sexton års ålder (medan han fortfarande bodde i sin födelsestad London) och hade tagit chansen att stanna kvar i Indien efter andra världskrigets slut. Han blev ordinerad till buddhistmunk i theravadatraditionen vid Kusinagara, platsen där Buddha dog. Därefter mottog han undervisning från buddhistiska lärare i flera traditioner och upprättade en egen vihara i staden Kalimpong som ligger på de nedersta kullarna av Himalaya. Det var vid ett besök i England 1964 som han insåg att det fanns ett behov av buddhistisk undervisning i väst, och det ledde till att han 1967 grundade Västerländska Buddhistordens Vänner, som sedan 2010 heter Buddhistiska gemenskapen Triratna (eller bara Triratna).

Vid tiden för föreläsningarna var Sangharakshita alltså medelpunkten i en växande buddhistisk rörelse. Åhörarna, som kom i mängder till den stora aulan i London för att höra honom tala om sutran, var typiska för sin tid: långhåriga och med färgglada kläder. Atmosfären må ha varit fylld av exotiska – och ibland receptbelagda – väldofter, men den var också entusiastisk och energisk. I den första föreläsningen påpekade Sangharakshita att buddhismen – åtminstone mahayanabuddhismen – alltid talar 15

Dramat om den kosmiska upplysningen

åhörarnas språk, inte bara bokstavligt utan bildligt. Sedan fortsatte han med en utläggning av Den vita lotussutran på sina åhörares språk, de som nu betraktade honom genom långa hårgardiner, (Sangharakshita hade faktiskt lika långt hår) och strödde här och där in hänvisningar till zen, yin och yang, psykoterapi och andra aktuella ämnen. Så drogs åhörarna in i sutrans exotiska atmosfär – en genre som Sangharakshita kallade ”transcendental science fiction” och bjöds på livfulla exempel ur parablerna. Ännu en gång trollbands publiken av dramat om den kosmiska upplysningen.

Femton år senare återuppstod under ett seminarium på Padmaloka – ett retreatcenter i Norfolk – den gamla seden att förhöra talaren, även om de frågande kanske inte hade en aning om att de upprätthöll en specifik tradition, som inte var representativ för andra buddhistiska grupper. Den här gången kom frågorna från en grupp av Sangharakshitas egna studenter, som frågade både för sin egen dharmapraktiks del och som förberedelse till att själva leda studier av sutran.

Under en föreläsning talar Sangharakshita om andliga aspiranter, som kräver svar på: ”Säg mig hur jag ska bli upplyst på stubinen, om det går!” – men som inte har en tanke på att använda de råd som eventuellt erbjuds. Vid tiden för seminariet var frågan emellertid brännande nog. Även om en del frågor gällde doktrinen var många av praktisk natur: Är psykoterapi till hjälp vid andliga övningar? Hur övervinner vi rädslan för förändring?

Hur uppmuntrar vi vår längtan efter upplysning så att den blir den starkaste drivkraften? Vilket är det bästa sättet att studera upplevelsetexter som Den vita lotussutran? I den här boken finns sådana frågor – och svar på dem – invävda mellan föreläsningarna, vilket kompletterar och ger perspektiv åt de bilder de frammanar. Ibland blir diskussionen rätt teknisk och famnar en lång rad ämnen; där det är lämpligt har jag i korthet förklarat tekniska termer i notform eller angivit källor för vidare studier. Även om den här boken representerar arvet från uråldriga traditioner, är den också en produkt av mer teknologiska buddhistiska aktiviteter. Bandupptagningar av Sangharakshitas föreläsningar har tillhandahållits av Dharmachakra Tapes, den organisation av frivilliga som ansvarar för inspelning och distribution 16

Förord

av föreläsningar av Sangharakshita och andra medlemmar i Triratna-orden. Frågorna och svaren skrevs ut av the Transcriptions Unit, ledd av Dharmachari Silabhadra, som i flera år ägnade sig åt att publicera Sangharakshitas studieseminarier. Tillsammans bevakar de den här speciella muntliga traditionen. Det är dessa personer som har arbetat fram råmaterialet till den här boken och många fler.

Dramat om den kosmiska upplysningen var den första frukten av en ny satsning (the Spoken Word Project) med syfte att tillhandahålla utskrifter av Sangharakshitas muntliga undervisning. Ett varmt tack till alla dem som så generöst givit sitt stöd till detta verk. Ett tack riktas också till alla som arbetat med Dramat om den kosmiska upplysningen och upprätthållit traditionen med att ”skydda, bevara, läsa, recitera och förkunna” Den vita lotussutran. Ett särskilt tack till Dharmachari Shantavira för hans noggranna redaktionella arbete, Helen Argent för hennes hjälp med indexet, Dharmachari Susiddhi för listan med rekommenderad litteratur. Mitt personliga tack går till Dharmachari Jinananda, koordinator och huvudredaktör i the Spoken Word Project, för hans skarpsinniga råd och stora tålamod, och till Dharmachari Nagabodhi för all uppmuntran. Naturligtvis är detta först som sist Sangharakshitas bok – hans är ”förkunnarens förtjänster” som sutran formulerar det – och all vår tacksamhet måste tillfalla honom för hans undervisning och inspiration. Jag vill också uttrycka min tacksamhet för de råd och den uppmuntran han så villigt givit mig i varje skede av bokens tillkomst.

Trots att läsning vanligen försiggår i ensamhet nuförtiden, kan vi kanske föreställa oss, när vi börjar läsa, att vi ingår i den stora skaran som har samlats för att lyssna till Den vita lotussutran i många epoker och kulturer. Att gå in i sutrans värld är, som Sangharakshita påpekar i sin introduktion till texten, att gå in i en mycket annorlunda och mystisk värld. När vi gör det, är det råd han ger att vi bara ska luta oss tillbaka och låta sutran påverka oss.

Vi bör inte tolka det som att vi kan tillåta oss bli ”fåtöljbuddhister”, men vi kan förlita oss på att mottaglighet är utgångspunkten för alla andliga övningar. Sutran är Den vita lotussutran om den verkliga sanningen och om vi låter den veckla ut sig inför våra 17

Dramat om den kosmiska upplysningen

ögon kommer oräkneliga mirakel att inträffa. Det bästa miraklet – det enda miraklet – är förstås, som Buddha en gång sa, att vi ger oss hän på den andliga omvandlingens väg.

Vidyadevi, redaktör Norwich, 1993

18

1 MAHAYANABUDDHISMEN I UNIVERSELLT PERSPEKTIV

B

uddhismen har ärvt många myter från gammal hinduisk tradition och många av dem innehåller historier om Indra, gudarnas konung. Han bor i ett magnifikt palats i ”De trettiotre gudarnas himmel” och har där många värdefulla saker och skatter, bland dem finns enligt legenden ett nät. Det är inget vanligt nät. För det första består det helt av juveler. Detta juvelnät har även en rad underbara och ovanliga egenskaper. När man tittar in i de slipade ytorna på en av juvelerna, ser man alla andra juveler speglade i den. Varenda juvel i nätet återspeglar alla andra, så att: ”alla juvelerna strålar i var och en, och var och en strålar i alla.”

I en viktig mahayanasutra, Avatamsaka-sutran, liknar Buddha hela universum vid Indras juvelnät. 2 Vilken grund finns det för den jämförelsen? På den enklaste nivån kan vi säga att precis som Indras nät består av otaliga juveler med olika former, storlekar och grader av renhet, så består också universum av otaliga fenomen av skilda slag. Men Buddha tar liknelsen ännu längre och utmanar därmed hur vi faktiskt ser på saker och ting. Vanligtvis upplever vi att alla ting är separata och fristående från varandra, och vi kan knappast tänka oss dem på annat sätt. Ett berg, en cykel, en myra, ett hyreshus, en polis – är alla blott skilda objekt. Det är så vi ser världen. Men i själva verket, säger Buddha, är det inte alls på det sättet. Ur hans synvinkel – alltså ur den högsta andliga erfarenhetens synvinkel – speglar allt i universum allt annat, stort 19

Dramat om den kosmiska upplysningen

som smått, nära som fjärran. Alla ting speglar alla andra ting och på sätt och vis innesluter de också varandra. Den här sanningen är giltig överallt och alltid, på alla platser och tidpunkter. Det som därför sker på ett ställe, sker också här, och det som sker vid vilken annan tid som helst, sker också just nu. På det här viset går vi bortom tid och rum, alla logiska kategorier och förnuftet sätts åt sidan, och den värld vi känner till vänds upp och ned.

Indras nät är inte den enda traditionella bilden för lagen om ömsesidig återspegling. I de mahayanabuddhistiska länderna i fjärran östern finns det i skrifterna en speciell lära som blivit citerad så ofta att den på ett djupt och intimt sätt sipprat in i litteratur och vardagsliv i dessa länder. Ordspråket lyder: ”Varje dammkorn i hela universum innehåller alla buddhavärldar i rymdens tio väderstreck och i de tre tidsperioderna” (det förflutna, det nuvarande och framtiden). 3 Detta kan till en början tyckas vara en märklig och exotisk insikt, men det finns en liknande lära, lite närmare till hands, i William Blakes poesi: Att se en värld i ett sandkorn och himlen i en vildblomma, att hålla oändligheten i sin handflata och evigheten i en timme? 4 Troligtvis tar ingen av oss denna bekanta dikt riktigt på allvar.

Om vi ens tänker på saken så tänker vi nog: ”Nåväl, antagligen såg Blake inte bokstavligen världen i ett sandkorn. Det är bara en bild, en tankens poetiska flykt.” Men Blake var inte bara poet; han var också visionär och mystiker. Dessa rader antyder att han faktiskt såg eller hade en glimt av världen som den verkligen är, världen som Buddha beskriver den med hjälp av liknelsen om Indras juvelnät.

Eftersom Buddha lärde ut att allt hänger samman på det här viset är det rätt naturligt att hans egen undervisning, Dharma, också liknar Indras nät. Som allt annat utgör buddhismens olika läror ett sammanhängande nät – ett nät av juveler – och varje facett kastar ljus över alla andra facetter. Om vi vänder på saken innebär det här att vi inte till fullo kan förstå en aspekt av Dharma såvida vi inte förstår hela Dharma. När vi får en djupare förståelse av en lära som är ny för oss, tror vi kanske att vi bara kan lägga 20

Mahayanabuddhismen i universellt perspektiv

den till vår samling av redan ackumulerad kunskap, ungefär som att lägga en liten sten på en stensamling. Men det går faktiskt inte.

När vi kommer i kontakt med en ny lära måste vi gå tillbaka och se över allt vi redan ”vet” i ljuset av vår nya förståelse. Varje enskild insikt i sanningen som vi fått modifierar alla tidigare insikter, åtminstone lite grand.

Varje gång vi därför upptäcker ett nytt sätt att utforska den buddhistiska vägen, omvandlar det fullständigt vår förståelse. Utforskandet kan ta många olika vägar. Vi kan till exempel se andlig utveckling med hjälp av evolutionstanken och använda antropologi, biologi och historia för att följa det jag kallar ”människans högre evolution”. 5 Vi kan anlägga ett västerländskt psykologiskt perspektiv på de praktiska problem vi stöter på i det andliga livet.

Västerländsk filosofi och konst kan också vara rika inspirationskällor, och samtidigt har vi tillgång till de traditionella formuleringarna hos indisk buddhism. Varje utforskande kastar ljus över hela processen i människans utveckling.

Den vita lotussutran, som är en produkt av mahayana, den andra stora fasen inom indisk buddhism, utforskar Dharma med hjälp av parabler, myter och symboler – med hjälp av arketyper, det Jung kallar ”det kollektiva omedvetna”. Men varför använder Den vita lotussutran just detta specifika uttryckssätt? För att förstå det behöver vi gå in på buddhismens historiska utveckling och se hur mahayana utvecklade sitt universella perspektiv.

Buddhismen uppstod i Indien för cirka 2 500 år sedan. Buddha Shakyamuni föddes och fostrades som en prins i shakyaklanen, med namnet Siddhartha, i det som nu är södra Nepal. Åren efter sin upplysning vandrade han omkring och undervisade i det som på den tiden kallades Mellanregionen, som motsvarar dagens indiska stater Bihar och Uttar Pradesh, ett område ungefär lika stort som England och Wales tillsammans. Efter hans död och under de 1 500 år som hans lära levde kvar i Indien, spred den sig över hela den stora subkontinenten och ännu längre bort. Den korsade öknar och hav, och spred sig i princip över hela Asien. Den tog sig till och med västerut, ända till Antiochia och Alexandria, och det utan hjälp av moderna transportmedel och infrastrukturer.

Förutom att breda ut sig över så stora områden genomgick också buddhismen stora förändringar under sin indiska utvecklings21

Dramat om den kosmiska upplysningen

period. De fundamentala sakerna, Dharmas inre väsen, förblev sig likt, men hur läran presenterades och tolkades förändrades genom åren. Vi kan urskilja tre stora utvecklingsfaser som varade omkring 500 år vardera: hinayana, mahayana och vajrayana.

Sanskritordet mahayana betyder ”stor väg” eller ”stor vagn” (av maha, ’stor’ och yana, ’väg’ eller ’fordon’) – den stora vägen till upplysning. Mahayana var inte en speciell skola eller sekt inom buddhismen, som en del författare hävdar, utan en utvecklingsfas, som kom att representera en viss infallsvinkel till buddhismen.

Termen mahayana ställs ofta i kontrast mot termen som gavs åt den första buddhistiska fasen, hinayana, ”den lilla vägen” – och det ger en föreställning om vilken inställning mahayana hade.

Vem som än präglade uttrycken ”liten väg” och ”stor väg” ville markera en tydlig kontrast. Men vad är det som kontrasteras? Vad är det för skillnad man pekar på?

Enligt populära åsikter är skillnaden mellan hinayana och mahayana ganska enkel. Enligt dem lär hinayana ut att man helt enkelt ska ägna sig åt att nå upplysning på egen hand och strunta i andras behov. Och enligt dem lär mahayana ut motsatsen: att man helt och hållet ska glömma sig själv och lägga sin energi enbart på att hjälpa andra att färdas mot upplysningen. Den här beskrivningen av kontrasten är både grov och vilseledande. Den ger intryck av att mahayana-anhängaren är ett föredöme av transcendental artighet, alltid med dörren till upplysningen på glänt så att andra kan komma in. Det här är en grov förvanskning av sanningen om mahayanas ställning. Mahayana inser på allvar att omsorgen om andra människors andliga utveckling inte går att skilja från ens egen andliga utveckling. Att vara upptagen av sin egen utveckling men helt ointresserad av andras skadar en själv i det långa loppet.

Mahayana har en vision, att alla livsformer på alla nivåer i universum – och kanske framför allt på den mänskliga nivån – är sammanlänkade och samverkande, precis som Indras nät. Mahayana går djupare med den här liknelsen och säger att nätet inte är statiskt; de enskilda juvelerna är också i rörelse, hela nätet och varenda juvel rör sig i en och samma riktning. En del juveler befinner sig givetvis lite längre fram och en del kommer lite efter, för nätet är ju väldigt stort. En del juveler är stora och strålande, 22

Mahayanabuddhismen i universellt perspektiv

medan andra är mindre och inte så skimrande; tyvärr släpar också en del efter i smutsen, så att de tycks ha förlorat sin skönhet och alltmer börjat likna vanlig småsten. Men de rör sig alla mot samma mål och de har alla kontakt med varandra, antingen direkt eller indirekt.

Den starka längtan efter upplysning, längtan efter något som ligger över och bortom världen, är något inneboende i livet; men det är en blind längtan, som när en växt strävar mot ljuset. Den största andliga hjältefiguren i mahayana är bodhisattvan – en varelse (sattva) som är helt hängiven att nå upplysning eller uppvaknande (bodhi). I bodhisattvan har längtan att växa – som varje levande varelse bär på – blivit självmedveten. Bodhisattvan förkroppsligar därmed den högre evolutionen. Bodhisattvan inser också att längtan efter andlig utveckling är en drivkraft som alla levande varelser besitter. Bodhisattvan känner därför solidaritet med andra varelser och skulle aldrig kunna ignorera dem och bara tänka på sin egen befrielse. Bodhisattvorna gör därför ett åtagande till upplysningen, inte bara för egen skull utan för alla levande varelsers skull. Hinayana har däremot arhanten som ideal, den vise eller helgonet som utplånat alla passioner och nått nirvana, men som under sin andliga karriär inte bryr sig om andra varelser. Liksom bodhisattvorna har arhanterna blivit medvetna om vikten av andlig utveckling, men deras framsteg är begränsade, eftersom de inte är medvetna om att alla levande varelser har samma potential att nå upplysning.

Det finns gott om belägg för kontrasten mellan bodhisattvan och arhanten i mahayanaskrifterna, men för att få en levande bild behöver vi bara titta på de buddhistiska målningar och skulpturer som skapades i Indien och Kina, och som nu kan beskådas i tempel och museer över hela världen. Bodhisattvan framställs oftast som en vacker ung man, eller kvinna, sittande på en utsökt lotusblomma. Han eller hon är graciös och har långt böljande hår och många vackra utsmyckningar. Arhanten återges däremot för det mesta som en gammal skallig man, med buskiga ögonbryn.

Klädd i en sjabbig monastisk dräkt stöder han sig på en knotig stav. Det finns ingen lotustron för honom, utan han står vanligtvis på en stadig klippa eller flyter ibland på havet, för omväxlings skull. Bodhisattvan representerar idealet i all sin fulländning och 23