BODHI nummer 14

buddhism för idag

bodhi NR 14

25 år

AUGUSTI 2005 – 30KR

4

VBV 25+ år i Sverige Aryaka

18

Tenzin palmo, en kvinnlig förebild Malin Rosén & Joakim Eneroth

8

Svenska retreatminnen Kulanandi & Ratnaprabha

21

Balans i meditationen Satyaraja

10

Frön av gyllene Dharma Mikael Sundström

22

Bokrecensioner

12

Sangharakshita 80 år Vajrasara & Nagabodhi

23

Inskickat & notiser

14

25 kvinnor tog det stora steget, ordinationer i Indien Kersti Björkman

27

2015 – Tio år från nu Viryabodhi

bodhi NUMMER 14 augusti 2005 ges ut av VÄSTERLÄNDSKA BUDDHISTORDENS VÄNNER, STOCKHOLMS BUDDHISTCENTER adress C/O VBV SÖDERMANNAGATAN 58 NB ÖG 116 65 STOCKHOLM 08 641 88 49 bokning@post.utfors.se www.stockholmsbuddhistcenter.nu ISSN 1403-2260 redaktörer Mikael Sundström & Kersti Björkman layout Viryabodhi ansvarig utgivare Viryabodhi

textansvar & copyright Skribenterna ansvarar för sitt eget material, och det speglar inte nödvändigtvis hur vi ser på Dharma och saker i VBV. Vänligen respektera copyright och använd inte texterna eller bilderna utan författarens och VBVs tillstånd. omslagbilden Prajnaparamita – kvinnlig buddhagestalt kopplad till fulländad visdom. Målning av Aloka och i Manjudaakas ägo, Finland. Aloka är en engelsk ordensmedlem som målar dessa vackra bilder, ofta på beställning och som ett stöd för visualisering och meditationspraktik.

VBV nu, då & i framtiden Tiden är en märklig sak. Det finns så många sätt man kan uppleva den på, om den nu existerar. Likadant är minnet en märklig sak. Det som varit har varit och kan inte återskapas.

Samtidigt har det lämnat sina spår och det hände ju faktiskt.

Vi var ju på alla dessa retreater, hade våra upplevelser – ibland kanske icke-upplevelser – ibland svåra och ibland ljuva och starka.

Vi kom en dag i kontakt med buddhismen och VBV. Vi gick vidare, ibland längs krokiga vägar och ibland mer av än på. Hur som helst, när Dharma kom in i våra liv var det ofta en stark och fantastisk upplevelse – en befrielse. Äntligen hade vi funnit en lära, ett sammanhang, där vi mer eller mindre kunde känna oss hemma. En väg att följa.

Men hur återger man det? Kan man det? Var är bilderna och minnena? Var och en bär på sina minnen och några har sina foton att konsultera. ”Ja, så var det. Vi var där, men vem är det där? Jag minns honom väl men inte hans namn.”

När jag satt ihop detta jubileumsnummer av BODHI, har jag saknat många bilder och flera personer. Jag har blivit medveten om att vår dokumentation inte varit så god, inte systematisk i alla fall. Men jag har gjort mitt bästa. Du får se det som nedslag i historiens väv.

Texterna kan inte heller fånga hur det egentligen var. Aryaka har skrivit hur han minns saker, med lite hjälp av andra. Sedan bad vi folk att bidra med egna historier och vi har fått in en del. Ett varmt tack för dem. Men jag vet också att det finns så många fler. Därför tänker vi oss att de kan komplet-

teras i nästa nummer av BODHI. När du läst och funderat, ibland kanske reagerat: ”Men så där var det ju inte riktigt.” eller ”Det här har dom glömt!” – ja, skriv då, hör av dig. Historien skrivs av alla och om du skulle ha svårt att skriva, kan du berätta för någon som skriver ned. Ändå tycker jag att vi fått ihop ett fint nummer, det största än.

Tack vare en generös vän, har vi färg på omslaget och mittuppslaget. Och omslaget, ja, det var inte lätt att fånga, men jag är nöjd. Bilden är på Prajnaparamita, en målning av den fantastiska Aloka. Hon är visdomens bodhisattva (eller buddha?), förknippad med texterna om Visdomens fulländning (prajnaparamita) och oerhört vacker – tycker i alla fall jag. Ibland kallas hon alla buddhors moder och sägs bestå av miljontals små gyllene buddhor. Det känns dessutom mycket tillfredsställande att ha en kvinnlig gestalt på omslaget. Hon får stå för det mytiska, det transcendentala, bortom tid och rum. Hon får stå för målet och det inre i vår dharmafärd. I övrigt får tidningen och artiklarna tala för sig själv.

En sak återstår. Sven slutade som layoutare i och med förra numret och detta har jag gjort. Men jag kan inte fortsätta bortom nästa nummer, om inte någon uppfinner extradagar (de kanske jag ändå skulle använda på annat sätt). Så, om du vill att BODHI ska fortleva måste vi finna någon som kan göra layout. Annars skalar vi ned och gör något mindre i samband med programutskick.

Viryabodhi (& redaktionen)

25-års Jubileum det var en gång en sjöman ... +

25 år av VBV

För 25 år sedan hölls den första kursen i Stockholm, men VBVs historia i Sverige går längre tillbaks. Aryaka ger här en personlig berättelse som bygger både på egna erfarenheter och andras berättelser.

VBVs historia i Sverige börjar med en man som heter Giordano Renard. Han var sjöman och färdades runt jorden. På Sri Lanka mötte han buddhismen och kände att detta var något som han hade sökt efter. Giordano bodde, och bor fortfarande, i Småland, där det på denna tid inte fanns några andra kända buddhister. Han startade på egen hand meditationsgrupper i Växjö och ledde aktiviteter flera gånger i veckan. Detta samtidigt som han arbetade som psykolog och hade en familj med tre barn.

Under sitt sökande efter ett buddhistiskt sammanhang fann Giordano en notis om en europeisk retreat i Holland, som hölls sommaren 1972. Retreaten leddes av ingen mindre än Sangharakshita, med medverkan av bland annat ordensmedlemmen Vajradaka.

Giordano åkte på denna retreat och blev positivt inställd till både Sangharakshita och FWBOs presentation av Buddhismen. Han frågade Vajradaka om han kunde tänka sig att komma och leda en retreat i Småland.

Vajradaka sade direkt ja och hösten 1972 ledde han en helgretreat i Växjö. Giordano åkte på fler retreater i Holland och 1976 blev han ordinerad och fick det buddhistiska namnet Aryavamsa.

Sona & Hillbegrsvägen (1987)

04 4

upplyst Buddha blir

Aryavamsa är alltså den första svenske manliga ordensmedlemmen inom Västerländska Buddhistorden. Det finns faktiskt också en kvinna med svenskt medborgarskap som ordinerades före honom. Det är Gunavati, en finlandssvenska som bott en kort period av sitt liv i Sverige. Hon lämnade orden för några år sedan och är nu nunna inom en tibetansk rörelse, men håller fortfarande kontakten med sina vänner i VBV. Gunavati har varit en viktig och uppskattad person för många kvinnor i sanghan, något av en förebild och någon de kunde identifiera sig med.

Sommarretreater i Småland Aryavamsa ville gärna ordna större retreater i Småland och bjöd sommaren 1978 in till en europeisk sommarretreat, denna gång ledd av Sona. Han sökte efter ett lämpligt ställe att hålla retreaten på och hittade då ett hus i Stenfors, söder om Växjö. Huset var i mycket primitivt skick och krävde en hel del upprustning, men det fungerade för en retreat. Under drygt tio år hölls större sommarretreater under en till två veckor på Stenfors, oftast ledda av ordensmedlemmar från England i samarbete med Aryavamsa. Även Sangharakshita besökte Stenfors och var med på en retreat.

Aryavamsa ledde också egna helgretreater varje vår och höst. Sorgligt nog brann huset i Stenfors ned till grunden 1999. Aryavamsa har inte haft möjlighet att bygga upp huset på nytt, men äger fortfarande mar-

Max & Mandarava

ken och drömmer om att det någon gång ska bli möjligt att hålla retreater där igen.

Efter en av retreaterna som Sona ledde besökte han Stockholm och idén föddes att han skulle kunna bosätta sig där en tid, för att försöka etablera ett FWBO-center. Sona var vid denna tid verksam på Padmaloka, ett retreatcenter för män utanför Norwich i England. Han levde med sin partner Srimala och deras två barn.

Hösten 1980 flyttade Sona till Stockholm och startade de första meditationskurserna här. Han hade löfte om visst ekonomiskt stöd från två svenskar han hade kommit i kontakt med; Gunder Wåhlberg och Robert Carleson.

Den första längre kursen hölls i en liten föreningslokal på Vetegatan, vid Eriksdal på Södermalm. Två av de personer som deltog på denna kurs var en 17-årig Ola Lundström (jag själv) och Kenneth Nolkrantz (Dhirananda).

Vi är alltså de i Stockholm som har följt VBVs historia ända sedan denna första meditationskurs.

Kollektiv i Axelsberg Sona lärde vid den tiden känna en man som hette Lars Dahlin, som bodde i sin mosters villa på Hillbergsvägen i Hägersten. Denna villa blev det första kombinerade kollektivet och centret för VBV i Stockholm. I kollektivet/ huset bodde under olika tider Lars

Buddhister för fred & förberedelser för ”Buddhas liv” (1990).

sjömannen Giordano i Marocko

Sona, Ingela och ...

själv, Sona, Dhirananda, Max Kern Hansen och en portugisisk man som hette Joao Goncalvez.

Våren 1986 flyttade en ganska ung Anders Sjöberg in i kollektivet, den man som vi alla i dag känner som Viryabodhi. Under denna första period tog också flera personer steget att bli mitra (en första nivå av åtagande och engegemang inom VBV). Bland dem fanns Max, Lars, Leena-Maria Johansson, Ewa Wånggren, Anja Eriksson, Palaemona Mörner, Ulrika Lautman, Joao och Ingela Holmqvist.

I huset på Hillbergsvägen hade VBV alltså sina kurser och meditationskvällar under en stor del av 80-talet. Det var ett mysigt hus med en liten trädgård.

Jag kommer ihåg att det var en välkomnande stämning och att det var lite spännande med de här buddhisterna som levde tillsammans och hade ett buddhistcenter i sin villa.

Jag minns också det starka intryck som Sona gjorde på mig. Han var på ett sätt en vanlig kille som var charmig och skämtsam, samtidigt som han förmedlade något mycket spännande och lockande, nästan magiskt, som pekade på möjligheten av ett både rikare och djupare sätt att leva på. Han fick livet och den buddhistiska vägen att framstå som fascinerande och gav definitivt intryck av någon som levde det han lärde, det vill säga Dharma.

1982 blev Kenneth ordinerad som Dhirananda, vid en av de då årliga ordinationsretreaterna i Toscana i Italien. Han blev således den första svenska ordensmedlemmen i Stockholm, vilket han var ända fram till slutet av 90-talet.

Han höll nu på med att avsluta sina lä-

karstudier och hade också ett äventyrligt intresse för bergsklättring.

Sona arbetade en del för att klara sin försörjning, bl.a. med Stockholms Musikdramatiska ensemble och som VVSingenjör, som var hans yrke. 1987 gifte hans sig med Ulrika Lautman (numera Fricker).

Kollektivet på Hillbergsvägen var nu upplöst och VBV hade inget riktigt center i Stockholm. En del kurser hölls i en lägenhet i Röda Bergen, där Sona och Ulrika bodde.

Intresset för kurserna var lite varierat och jag tror att Sona kände sig ganska frustrerad över att det gick så trögt att få igång VBVs aktiviteter i Stockholm.

På Padmaloka höll man vid den tiden på att bygga upp en ny ordinationsprocess för män, med Subhuti som huvudsaklig ledare. Subhuti, som var en nära vän till Sona, såg honom som en värdefull person i detta arbete och bjöd därför in honom till att ansluta sig till det ordinationsteam man höll på att bilda. Sona accepterade och 1988 flyttade han tillbaka till England.

Han har dock fortsatt att vara en viktig person för centret och sanghan i Stockholm och har återkommit både för att leda retreater, träffa vänner och njuta av den svenska naturen.

Sangharaks

dinerad hita blir or

På egen hand När Sona lämnade oss var vi en ganska liten skara som utgjorde kärnan av VBV i Stockholm. Jag minns en retreat med Dhirananda, Leena-Maria, Ingela och jag själv, där vi insåg att det hängde på oss om det frö av sangha som Sona hade sått skulle överleva. Ingela Holmquist blev en viktig person under denna tid, bland annat för att hon upp-

Mitraceremonin 1993

lät ett rum i sin lägenhet på Karlbergsvägen för VBVs kurser och meditationskvällar. Senare hjälpte Ingela även Dhirananda med kurserna och var viktig för flera personer i sanghan.

För våra retreater hyrde vi ofta ställen i skärgården, bland annat på Vindalsö utanför Sandhamn och på Barnens ö. Ett viktigt stöd för att få inspiration att fortsätta praktisera var de ordensmedlemmar från England som kom och ledde retreater. En av dem var Anders Sjöberg, som 1989 blev ordinerad som Viryabodhi. Han hade flyttat till England 1987 och arbetade fem och ett halvt år på retreatcentret Rivendell.

En annan viktig person som kommit regelbundet till Sverige och lett retreater och hållit föredrag är engelsmannen Ratnaprabha, som blev ordinerad samtidigt med Dhirananda. Han har en stark känsla för Sverige och sanghan här och är särskilt förtjust när han får komma på vintern om det är rikligt med snö.

Ett center på Södermalm Dhirananda var nu ordförande för VBV och vår huvudsakliga lärare, tillsammans med Leena-Maria. I längden var det inte hållbart att driva VBVs aktiviteter i Ingelas lägenhet och Dhirananda började därför att leta efter en lämplig lokal för ett center. 1989 hittade han den lokal på Södermannagatan som fortfarande är vårt center.

Lokalen var tom, kal och mycket källaraktig och hade bland annat inrymt ett tvätteri och varit repetitionslokal för en progressiv teatergrupp.

Hyran var låg för ett så centralt läge, så Dhira-

5

Ulrika & Eva

Ninnie, Marianne & Anna

nanda gjorde slag i saken. Han tog ett personligt lån för att kunna köpa hyreskontraktet och tog därmed en viss ekonomisk risk för att kunna förverkliga drömmen om ett eget center för VBV. Vi var nog lite nervösa för hur vi skulle kunna fylla detta ganska stora center med aktiviteter och dra in pengar till hyran. Lokalen krävde också en hel del renovering, vi fick bygga en del väggar och lägga golv själva. Men detta arbete engagerade också många i den då ganska lilla sanghan, vilket hade en positiv effekt i sig. I mars 1990 var det invigning och ett flertal buddhister från andra grupper var inbjudna.

Vi började nu ha regelbundna aktiviteter på centret, i början bara en eller två kvällar i veckan. Efter några år beslöt Dhirananda sig för att sluta undervisa på centret och fokusera på sin läkarbana. Detta bollade tillbaka initiativet på oss andra, varav ingen ännu var ordensmedlem, eller mitra heller för den delen. Skulle vi göra oss av med centret eller försöka att på egen hand hålla kurser och driva verksamheten vidare? Efter en tids tvekan beslöt jag och Charles Sandström oss för att pröva att hålla en introduktionskurs tillsammans. Vi hade stort stöd av Sona som trodde på oss och gav oss uppmuntran.

Hösten 1993 höll vi vår första sexveckorskurs i meditation och buddhism. På denna första kurs fanns bland annat Marianne Svedjemyr, som detta jubileumsår blivit ordinerad som Hridayacandra. Det verkade som kursen fungerade bra, så vi blev inspirerade att fortsätta. Samma höst hade vi den första större mitraceremonin på centret då Charles (Lokapriya), Eva Jarder (Ratnasara), Örjan Carlbring och jag själv blev mitror. Jag valdes senare till ordförande för VBV, vilket jag var fram till mars 1996.

Mans- och kvinnogrupper Under dessa år fortsatte vi med regelbundna kurser och retreater och utökade också antalet kvällar med aktiviteter på centret. En mitrastudiegrupp kom igång, dock utan kvalificerad ledare. En viktig sak för mig var att Sven Fasth tog initiativ till en mansgrupp som träffades regelbundet under flera år. Det var ett nytt sorts forum där vi framför allt utforskade hur vi kunde relatera Dharma till vårt liv i vardagen, och även vilka specifika behov vi hade som just män. Några av kvinnorna bildade också en kvinnogrupp. I och med detta blev mans- och kvinnoaktiviteter mer etablerade i Stockholm, något som också spred sig till vissa av retreaterna.

Generellt har det varit bra relationer mellan kvinnor och män i VBV i Stockholm. Folk har både uppskattat enkönade aktiviteter

06

grundandet

967) av FWBO (1

Eva & Anita

och de gemensamma, som ändå varit de övervägande. Ganska naturligt har vi upplevt hur vi har något olika behov och sätt att fungera på. De flesta ordensmedlemmarna var till en början män och kvinnorna saknade då ofta kvinnliga förebilder och stöd från erfarna kvinnor i vardagen. Genom åren har vi dock haft många mycket uppskattade besök av både kvinnliga och manliga ordensmedlemmar, alltför många att räkna upp här.. En mycket uppskattad kvinna bör dock lyftas fram i detta sammanhang och det är Kulanandi som runt 1988 tog sig an att stödja den kvinnliga sanghan och särskilt mitrorna. Hennes arbete och stöd, under hennes regelbundna besök, har vi på senare tid kunnat se frukterna av, när alltfler kvinnor fördjupar sin praktik och fler blir ordinerade.

Vi lyckades genom våra aktiviteter locka allt fler personer till centret och VBV. Flera blev mitror och några frågade också om ordination. Men vi hade inte så mycket att erbjuda när det gällde fördjupning och alternativa sammanhang som kollektiv eller kooperativ. Vi hade heller ingen aktiv ordensmedlem som kunde vägleda och inspirera oss som levde i Stockholm.

Vi blev därför mycket positivt överraskade när Priyadarsin (Mats Larsson) signalerade att han ville återvända till Sverige efter 6 år i England (där han också arbetat på Rivendell med Viryabodhi), dessutom i sällskap av den erfarna meditationslärararen Satyaraja. Priyadarsin bodde och arbetade i mitten av 90-talet ett år på Vajraloka, ett retreatcenter för män inriktat på meditation i Wales. Han hade där blivit vän med Satyaraja, som hade bott på Vajraloka i sex år, men nu kände att det var dags för något nytt och tilltalades av utmaningen att hjälpa oss utveckla centret i Stockholm.

I början av 1996 var båda på plats i Stockholm och kunde dessutom bo tillsammans i Priyadarsins lägenhet i Enskede.

Satyaraja blev vår nya ordförande och Priyadarsin blev ansvarig för de manliga mitrorna. Satyarajas erfarenhet av meditation, hans hängivna praktik och hans intensiva kommunikation blev snart uppskattad i sanghan. Han visade genom sitt sätt att vara och undervisa att det var möjligt att fördjupa sin praktik här och nu, och han både inspirerade och utmanade människor på ett kreativt sätt. Hans intensitet och raka kommunikation gav honom många vänner, men gjorde också att han ibland krockade med den svenska mentaliteten och att han blev frustrerad över vår försiktighet och tröghet.

Viryabodhi & Jonatan Fasth

Sven Fasth

Priyadarsin blev också en uppskattad vän och mentor till många och en klippa för centret genom sina stora kapacitet och sin hängivna praktik. Han hade en stark social förmåga och skapade trevliga möten oavsett om det handlade om Dharma eller äta middag och titta på fotboll. Att ha två ordensmedlemmar som på heltid levde ett ”buddhistiskt liv”, hade en gedigen praktik och helhjärtat gav av sig själva var ovärderligt för centrets och sanghans utveckling. I augusti 1997 återvände dessutom Viryabodhi till Sverige efter tio år i England, vilket var till stor glädje för oss här i Stockholm.

Den tydliga effekten av deras närvaro och arbete på centret var att allt fler av de som hade praktiserat en längre tid fördjupade sitt engagemang. Antalet mitror ökade och fler frågade om ordination. 1998 frågade fem personer om ordination, däribland jag själv. Hösten 2000 blev Charles Sandström ordinerad som Lokapriya och hösten 2001 blev Padmachitta (Sigrid Färnström) den första kvinnliga ordensmedlemmen i Stockholm.

Satyaraja lämnar över – hösten 2001 Men allt som har en början har ett slut. Satyaraja blev inbjuden att under 2002 sluta sig till ordinationsteamet på Padmaloka och därmed flytta tillbaka till England (ser vi ett mönster här?).

Det var naturligt att Viryabodhi då blev vår nye ordförande och han flyttade också in hos Priyadarsin i Enskede. Viryabodhi hade redan tidigare tagit initiativ till en del nya projekt på centret. Han hade sett över de översättningar vi redan gjort, av framför allt Sangharakshitas böcker, och såg till att få några av dem tryckta och utgivna på ett professionellt sätt. Han skapade också en hemsida för centret, vilken har visat sig vara ett mycket effektivt sätt att nå ut med vår verksamhet och få människor att hitta till våra kurser.

Han startade även tidningen du håller i handen – ”Bodhibladet”, senare ”BODHI” – som haft ett imponerande material och ambitiös layout (Sven Fasth) för att vara en så liten tidskrift. Viryabodhi har också stärkt vår kontakt med andra buddhistiska grupper i Sverige, framför allt genom sitt engagemang i SBS, Sveriges Buddhistiska Samarbetsråd. Ett arbete som Priyadarsin och Satyaraja redan hade satt igång.

Hösten 2002 initierade han projektet för att skaffa ett eget retreatcenter för VBV, med stöd av en engagerad projektgrupp. Liksom ett eget center en gång var avgörande för sang-

grundandet

Satyaraja & Priyadarsin

Vidyasuri

hans utveckling och fördjupandet av vår praktik är nu ett retreatcenter nästa naturliga steg och utmaning, som jag själv är säker på att vi kommer att lyckas med.

Våra dagar Nu har vi kommit fram till ”våra dagar”, som de som nu är engagerade inom VBV har egen erfarenhet av. Med Viryabodhi som ordförande har centret och sanghan fortsatt att utvecklas på ett dynamiskt sätt. Jag kan här inte nämna alla de som blivit mitror och ordensmedlemmar på senare år. Men det är allt mer tydligt att det frö av Dharma som Sona sådde i den svenska jorden på allvar har slagit rot och börjat ge frukt.

Det som blir tydligt när man betraktar VBVs historia i detta perspektiv är hur det som vi idag känner som VBV är frukten av så många olika människors bidrag, praktik, arbete och engagemang. Buddhismens mest centrala princip är ju villkorlig uppkomst, hur allting som existerar uppstår i beroende av betingelser.

VBVs historia är en bra illustration till detta. Det vi idag tar för givet i form av center, verksamhet, vänskap och andra förutsättningar för vår praktik har uppstått beroende på det som alla människor under åren har bidragit med. Och det vi i dag gör skapar förutsättningen för sanghans fortsatta utveckling och fördjupande av vår praktik.

Det var och en faktiskt gör spelar en roll, det har en betydelse och en effekt både på en själv och andra. Det är det som är så inspirerande för mig med VBV – att få aktivt delta i att skapa former för att praktisera, förverkliga och sprida Dharma. Former som fungerar för människor här och nu. Det är det mest meningsfulla, spännande och givande projekt jag kan tänka mig att ägna mig åt. Jag känner djup tacksamhet och glädje inför alla som bidragit och som nu bidrar till att göra detta projekt möjligt.

Särkilt tacksam känner jag mig gentemot Sona, som genom att våga steget att flytta till ett nytt land för att sprida buddhismen gjorde att vi i dag har 25 år av dharmautövande inom ramen för VBV att fira.

Må vi alla använda den möjlighet han gav oss på bästa sätt.

Aryaka

av VBV

07

svenska

(retreat)

minnen

Kulanandi i ikea-kassarnas land På isolerade öar, i djupa skogar, med stjärnhimlen som tak, myggen surrande och ständigt dessa blåa IKEA-kassar. Det var inte alltid lätt när Kulanandi började leda retreater. Här ser hon tillbaka på sina tolv år som regelbunden besökare i Sverige.

En period som lett till starka vänskapsband med många kvinnor och även någon man i sanghan.

Min samhörighet med Sverige tog sin början under de sju år =som jag levde på Taraloka, kvinnornas retreatcenter i England.

Där mötte jag både Ingela Holmquist och Eva Jarder (numera Ratnasara). De kom regelbundet på retreater där. Under en period levde jag också tillsammans med Ulrika Fricker på Taraloka. Omkring 1991 flyttade jag till Tyskland. Ingela började komma på retreater där och vår vänskap utvecklades. Tack vare dessa vänskapsband blev jag inbjuden att leda en retreat i Sverige.

Det var en mycket liten kvinnoretreat, som hölls i Eva Abrahmséns stuga utanför Stockholm. Vi studerade Kamalasilas bok om meditation. Vatten fanns i en kran utomhus – iskallt! En morgon räknade jag till 27 myggbett på min kropp. Jag var fast övertygad om att vi bodde djupt inne i en skandinavisk skog, helt isolerade från omvärlden. Därför var jag extra nyfiken på vad det var för ljud som jag hörde genom skogen varje eftermiddag. Det var fyra höga tonarter, alltid samma melodi, regelbundet upprepade. Jag kunde inte komma på vad det påminde mig om. När retreaten var slut och vi lämnade stugan via en annan väg än den vi kom passerade vi till min förvåning mycket snart ett bostadsområde. Ja, det är rätt gissat. Det ljud jag hade hört tillhörde glassbilen!

Den retreaten utgjorde det första av många besök och retreater jag lett i Sverige. När jag tänker tillbaka på särskilt de tidiga

retreaterna, fanns där ofta en äventyrlig anda över aktiviteterna. Retreater på öar, platser långt borta, sovande under stjärnhimlen, liftande eftersom vi saknade egen transport och så klart… det nödvändiga släpandet på de oumbärliga retreattillbehören – ett flertal blåa IKEA-kassar med meditationskuddar, filtar m.m. och bruna papperspåsar fulla med mat. Att vi alla utvecklade muskler råder ingen tvekan om, förhoppningsvis utvecklades vi också andligen.

Vi har haft många retreater på Rosgarn. I början av retreaterna var jag ofta sysselsatt med att bygga upp buddhabordet i det rum som vi använde som meditationsrum, innan vi satte oss ner och åt den första gemensamma middagen. Första gången jag gjorde detta såg jag plötsligt en rad målmedvetna huvuden passera rummets fönster och försvinna runt hörnet av huset. Lustigt, tänkte jag, undrar vart alla är på väg? Efter ungefär 30 minuter hörde jag sedan ett högt skrik och ett plaskande. Snart lärde jag mig att det var den återkommande preretreat bastun och att plasket och skriket kom från Anita, som var först att slänga sig i vattnet.

Och så var det förstås retreaten på Barnens ö. Jag minns det stora huset som inte hade använts på mycket lång tid och som var fullt av möss…

Jag har alltid varit imponerad och inspirerad av den övertygelse, ansträngning och seriositet som de svenska kvinnorna haft i sin andliga praktik och hur de lyckats upprätthålla detta trots att stödet utifrån inte varit särskilt starkt. Kvinnorna i sanghan har bidragit mycket i uppbyggandet av centret i Stockholm, de medverkar och bidrar bland annat starkt i visionen att skaffa ett retreatcenter i Sverige. I Göteborg leder en kvinnlig och en manlig mitra en studie- och meditationsgrupp. Kvinnorna gick i förväg för att utforska hur det är att leva i ett buddhistiskt kollektiv och undersökte seriöst möjligheten att starta ett gemensamt företag med buddhistiska principer som grund. Resultatet är att vi nu har tre stycken ”hemodlade” Dharmacharinis (kvinnliga ordensmedlemmar).

Och när jag skriver detta kommer ytterligare en födas inom några veckor. [Marianne Loid som blev Vanamoksha – se notiser!]

Jag har alltid känt mig öppenhjärtigt välkomnad och har upplevt en stor generositet och vänlighet, såväl andligt som verbalt och materiellt. Det har också varit en glädje att jag alltid blivit så varmt inbjuden och inkluderad i utvecklingen av den svenska sanghan. Jag har fått djupa och långa vänskapsband med människor i Sverige.

För mig är dessa meningsfulla, belönande, viktiga och känslomässiga delar av mitt liv.

Kulanandi (översättning Mikael Sundström)

25-års Jubileum Ratnaprabha om äppelmos och stående meditation Under 80-talet kom jag nästan en gång om året till Stockholm, för att besöka Sona och hjälpa honom lite med dharmaundervisning. Då reste jag med båt de 24 timmarna till Göteborg, som var billigare än flyget.

Det var roligt att resa på sjön utom då båten krängde i vinterstormarna och gjorde mig illamående. Sedan hade man en lång bussresa genom Sverige, och en chans att höra fler svenska röster och vänja sig vid det nya landet, allteftersom de röda gårdarna och klipporna vinkade oss vidare.

Till slut kom jag ändå fram till det stolta lilla röda huset i en Stockholmsförort, där Sona bodde och där aktiviteterna för de mer regelbundna och seriösa människorna hölls. I trädgården fanns det björk och äppelträd – jag minns hur Ulrika och jag plockade gul fallfrukt, för att göra äppelmos av. Ulrika kom dit senare, när Sona och hon bodde i undervåningen och det verkade ganska gott om utrymme. Men när Lars bodde där, klämde vi in oss i ett litet rum på övervåningen, som dominerades av den lite klumpiga buddhastatyn i brons.

Utöver Sona bodde även Dhirananda där och en ung engelsk dharmachari, Chakradhara (John Holmes, som skänkte alla sina dharmaböcker till VBV). Den person jag saknar mest är Joao, en portugis med mörka blixtrande ögon. Hans rum var fyllt av bokhyllor, där böckerna stod i dubbla led. Han arbetade nattskift på en lugn tunnelbanestation, där han kunde studera filosofi och lyssna på klassisk musik.

Han ville aldrig bekänna sig till något, inte ens VBV. Han mediterade ofta ståendes, för att undvika sömnighet och fysiskt obehag – ett excentriskt drag jag själv ibland också prövat. Var är han nu?

Nytt folk kom på kurser och dharmaföredragen som gavs i stadskärnan. Ibland kom det väldigt lite folk, men vi hade alltid ett glatt stöd från Aryaka, Ingela (en kvinna som tragiskt dog ung), Viryabodhi och andra. När jag gav föredrag tyckte jag om att pröva nya idéer. Vid en tidpunkt var jag väldigt berörd av en historia från Buddhas liv, där han talar om en bergsguide som hade funnit en uråldrig stig som ledde till en grandios, övergiven stad – en stad som han övertygade den lokala kungen att restaurera och befolka. I tre föredrag liknade jag rensandet av den övervuxna stigen vid hinayana, upptäckten av staden vid mahayana och dess omvandling med en kollektiv ansträngning vid vajrayana. Jag minns att Priyadarsin, fortfarande halvt hindu, kom på ett av de föredragen.

För Sona som famlade omkring sig för att finna sätt att etablera Dharma i ett främmande land, var det ofta tufft, men jag är så glad att han framhärdade.

Jag har verkligen älskat mina besök till Stockholm.

Varför? Givetvis för stadens skönhet och kultur. Men mer än något annat är det den stadiga och varma vänlighet jag mött i VBV-sanghan, som ständigt får mig att återvända.

Ratnaprabha (översättning Viryabodhi) 9

25-års Jubileum

frön av gyllene Dharma ... intervjuer av Mikael Sundström

Sona ”Efter en retreat i Stenfors i Småland besökte jag Stockholm och blev förälskad i staden. Jag råkade nämna för en svensk vän från retreaten att jag inte skulle ha något emot att starta ett center i Stockholm. Vännen tog mig på orden och lovade ta hand om min försörjning. I februari 1980 åkte jag över på en tre veckors provperiod.”

– För FWBO var det här en expansiv tid. Flera center öppnades i England och andra delar av världen. Jag var ordförande på Padmaloka retreatcenter men kände att jag ville göra något annat. Samtidigt hade jag två barn i England så jag ville inte flytta allt för långt, säger Sona.

Tack vare ekonomiskt stöd och hjälp från Robert Carleson och Gunder Wåhlberg kunde han under hösten 1980 starta regelbunden kursverksamhet i Stockholm.

– Jag hade tydliga mål. Jag ville öppna ett center, bilda ett kollektiv och starta ett företag som hade buddhistiska principer som grund. Jag ville också att orden tydligt skulle etableras i Stockholm, med minst fem ordensmedlemmar.

10

– Jag minns det första halvåret som mycket intensivt. Efter tre månader bildade vi ett kollektiv i en villa i Axelsberg, Hägersten. Jag studerade svenska fem timmar om dagen samtidigt som jag höll kurser fyra kvällar i veckan och gav föredrag någon dag i veckan.

Det hårda arbetet gav till en början bra resultat. Men samtidigt började en reaktion mot religiösa grupper växa sig stark i Sverige.

– Det skedde en tydlig attitydförändring på bara ett par år.

Jag tror att det till stor del berodde på den negativa uppmärksamheten kring Bhagwan Rajneeshs rörelse. Det blev svårare att få folk att komma till verksamheterna. Ibland kunde det komma upp till 15 personer till en föreläsning, men ofta dök bara en eller två personer upp. Jag övervägde om det var värt att vara kvar i Stockholm. Jag jämförde med till exempel Indien där rörelsen växte mycket snabbt.

Under 1983 bestämde sig Sona för att flytta ifrån Stockholm och istället starta verksamhet i Tyskland. Men snart insåg han att han hade gjort ett misstag och efter ett halvår flyttade han tillbaka till Stockholm igen.

– När jag flyttade till Tyskland insåg jag snabbt att jag faktiskt kunde prata och förstå svenska så att jag klarade mig och att jag hade ett bra kontaktnät i Stockholm. Jag ville inte starta om från början med att lära mig ett nytt språk och bygga upp nya kontakter. Dessutom hade jag goda svenska vänner. Jag kunde visserligen önska att svenskarna skulle vara lite mer radikala, men det slog mig tidigt att vänskap var något speciellt i Sverige och jag uppskattade verkligen den aspekten.

Istället för att hyra en lokal till kurserna började man ordna studiecirklar och fick på så sätt fri tillgång till lokal och viss ersättning. Fler människor började strömma till och Sona klarade sin försörjning genom stöd från sanghan. Men han valde ändå att börja jobba.

– Jag ville att pengarna skulle gå till ett center. Men det blev så klart tufft att jobba nästan heltid och samtidigt vara ordförande och leda kurser. Det sista året i Stockholm, 1987, var det tuffaste jag varit med om i mitt liv. När jag fick erbjudande att ingå i ordinationsteamet som höll på att bildas i England tackade jag ja. Jag kände att jag hade slut på energi och inspiration. Samtidigt kände jag att mitt arbete hade sått frön till en fortsättning och jag hade stor tilltro till Dhirananda som ny ordförande.

– Den sista kursen jag höll var nog den mest framgångsrika. Jag försökte nästan skrämma bort folk, men det verkade få motsatt effekt. Deltagarna blev istället mer intresserade.

...slog rot i källarlokal ”Jag minns att vi i slutet av 1980-talet allvarligt diskuterade att lägga ner föreningen. Två år senare hade vi ett eget center med aktiviteter flera dagar i veckan”, säger Dhirananda som var ordförande för VBV 1988-92.

– Jag minns 1980-talet som en ganska rörig tid. Sona höll regelbundna kurser från 1980, men det var nog ganska tufft.

Kärnan av aktiva personer var liten och tidvis var det svårt för honom att försörja sig. I början av 80-talet var det dessutom väldigt få svenskar som visste något om buddhismen. Buddhismen var något mycket exotiskt, som ofta likställdes med hinduism och Hare Krishna. Och de personer som sökte sig till kurserna var ofta betydligt mer udda personer än vi ser idag. En hel del mådde ganska dåligt, säger Dhirananda som gick sin första meditationskurs 1980 och blev ordinerad två år senare.

Efter sin ordination avslutade Dhirananda sina läkarstudier och bodde på försök på Padmaloka i England. Efter drygt ett halvår bestämde han sig för att återvända till Stockholm.

– Jag började leda en del kurser men jag hade också egna intressen som kretsade kring min egen meditation och översättning av texter, samtidigt som jag jobbade som läkare. När Sona åkte tillbaka till England var det ganska lite verksamhet. Vi

de personer som sökte sig till kurserna var ofta betydligt mer udda personer än vi ser idag träffades en gång i veckan i Ingela Holmqvists lägenhet vid Odenplan. När jag blev ordförande 1988 tänkte jag nog att det var ungefär på den nivån verksamheten skulle fortsätta.

Vesak 1999

Jag minns att vi till och med diskuterade att lägga ner föreningen helt.

Men istället för att lägga ner verksamheten gick man in i en starkt expansiv fas. De kurser som anordnades på Brygghuset var välbesökta och många av deltagarna hade erfarenhet av buddhismen och till och med från buddhistiska retreater efter att ha rest i Asien. Hösten 1989 skaffade man centret på Södermannagatan och det invigdes i mars 1990.

– Lokalen krävde en del jobb, men läget var bra och hyran rimlig. På ett plan sögs jag med av entusiasmen, men jag kände samtidigt att det var svårt att kombinera ordföranderollen med att jobba nästan heltid som läkare. Jag ville satsa på läkarrollen och jag hade inte riktigt förutsett vad det kunde innebära att vara ordförande, så jag beslutade att lämna ordförandeposten.

DhiranandaNär Ola (Aryaka) tog över ordförandeposten och började leda kurser tillsammans med Charles (Lokapriya) var det något unikt eftersom det alltid brukade vara ordensmedlemmar som var ordföranden och ledde kurser. Men jag tror att det blev en framgångsfaktor eftersom det också innebar att en del hierarkiska element tonades ner, vilket kanske ligger mer i linje med den svenska kulturen, säger Dhirananda.

11

Sangharakshita 80 år ett liv tillägnat Dharma

I augusti fyller Sangharakshita åttio år.

Han grundade FWBO (VBV) 1967 och är dess främsta inspiration. Här publicerar vi utdrag ur två artiklar från Dharmalife, en intervju (av Vajrasara) och en betraktelse av Nagabodhi, som varit Sangharakshitas elev i 35 år.

Jag är visserligen 80 år, men det vore fel att säga att jag är ”pensionerad”. Jag har heller ingen önskan att vara det. Jag har utan tvekan lämnat över mitt ansvar för det organisatoriska, men som grundare känner jag ett andligt ansvar för FWBO. Jag svarar fortfarande på många brev och jag träffar elever individuellt eller i små grupper, och svarar gärna på frågor.

För fem år sedan sa jag att jag ville vara fri att vara ett störande moment, att kunna utmana. Jag menade att jag ville hjälpa oss att vara alerta, att försäkra att orden inte slår sig till ro eller förstockas. Men än så länge har omständigheterna inte tillåtit att saker gått i stå, så jag har ännu inte behövt vara störande.

På frågan om vad jag uppnått skulle jag paradoxalt kunna svara att jag personligen inte har uppnått någonting. Men jag känner att någonting har uppnåtts genom mig.

Jag har ofta haft känslan av att vara instrumentet för någon sorts kraft. Jag har påpekat att jag själv inte var den bästa personen för att starta en ny buddhistisk rörelse i väst. Men det behövdes och jag var den enda västerländska dharmaläraren i Storbritannien. Det känns som att mitt liv har

varit ett liv av kommunikation, översättande och förmedling, och på så sätt en kanal för någon form av bakomliggande kraft.

Arbetet har utan tvekan varit mycket tillfredsställande. Om det enbart handlat om vad jag personligen uppnått hade det antagligen inte varit värt mycket. Men det vi gemensamt skapat på ett bredare plan har varit mycket värdefullt. Att starta något nytt, ickesekteristiskt och fristående från etablerade traditioner, innebar att jag först och främst var angelägen om de människor jag mötte och deras behov. Deras behov bestämde vilken yttre form jag valde för att förmedla Dharma. Jag har regelbundet fått brev från västerländska buddhister som påpekat att om de mött Dharma i en traditionell asiatisk form, hade den inte känts tillgänglig.

Inom FWBO har jag kontinuerligt betonat ”tydlig dharmaundervisning och en känsla av sangha”. Om och om igen återkommer dessa delar i de tackbrev jag får.

Det verkar som att vår styrka ligger här.

Självklart hade rörelsen kunnat etableras på en rad olika sätt. Och den har utvecklats på överraskande sätt under dess 38 år. Men det är helt klart att denna betoning gjort att många människor kunnat få positiva erfarenheter från Dharma.

När det gäller frågan om ledarskap, tror jag inte att vi behöver en individ som står som ledare för orden. Jag tror att det är ett misstag att tänka i sådana banor. Jag har aldrig tänkt på mig själv som ”den som leder orden”. Rörelsen är stor och vida spridd. Den tar inte order från en enskild människa. Jag hoppas att vi aldrig har en ledare; det skulle antyda att vi blivit politiserade. Vi kan studera Buddha för att finna en modell.

Han utsåg inte en efterföljare och när han tillfrågades vem

© Alokavira/Timm Sonnenschein

som skulle leda munkarna efter hans död svarade han att Dharma skulle leda dem.

Om vi är trogna Dharma och om vi gemensamt håller fast vid vår särart är jag säker på att FWBO kommer att gå i rätt riktning (i den mån vi går i någon riktning alls). Som individer söker vi upplysningen – frihet från girighet, hat och okunskap – och våra institutioner finns enbart till för att hjälpa oss att röra oss i den riktningen.

Mina nuvarande inspirationskällor härstammar i första hand från Dharma. Jag har också mycket levande minnen av alla mina lärare. När det gäller arketypiska figurer, har jag reflekterat mer än vanligt på den historiska buddhan. Jag har studerat paliskrifterna igen och tror att vi saknar en tillräckligt stark känsla för Shakyamuni inom vår rörelse. Det är mycket viktigt att Shakyamuni är levande och en förebild för oss. Pilgrimsfärder till de heliga platserna i Indien kan säkert hjälpa att göra honom mer levande. Det är också viktigt att vi grundligt studerar Buddhas läror i paliskrifterna. Det kommer att stärka vår förståelse av att buddhismens enhet härstammar från Buddha.

När jag ser tillbaka på mina 80 år, skulle jag säga att den lyckligaste tiden var när jag spred Dharma bland buddhisterna i centrala och västra Indien. Särskilt kändes det så efter Dr Ambedkars plötsliga död 1956, då jag valde att stödja och vägleda de miljontals sörjande och ge dessa nyligen konverterade buddhister nytt hopp.

Som jag skrev i mina memoarer, kände jag mig i hög grad som en kanal för en positiv kraft. Det hjälpte mig att klara av den utmanande situationen nästan utan ansträngning och det kändes djupt tillfredsställande. Den sorgligaste perioden var i England 1969 då min nära

vän Terry Delamare tog sitt liv. Det var en mycket smärtsam period i mitt liv.

Jag har inga särskilda planer för den tid jag har kvar i livet. Jag räknar helt enkelt med att fortsätta att göra det jag gör, vilket är ganska mycket för min ålder. Jag skriver, studerar, reflekterar, redigerar seminarier, lyssnar på musik och träffar folk. Så länge som jag lever och har tillräckligt med energi kommer jag fortsätta att arbeta, även om jag inte betraktar det som arbete. Det är helt enkelt mitt liv och jag är verkligen glad och nöjd med det.

De tidiga åren Nagabodhi Under de år som jag känt Sangharakshita har jag sett honom gå igenom en rad förändringar.

I början var han en i hög grad fokuserad men samtidigt exceptionellt godhjärtad och tolerant man som ledde FWBOs kurser och de båda årliga retreaterna på Keffolds, ett hus på landet som vi hyrde. Alltid medveten, alltid seriös i det han höll på med. Man kunde se honom vandra längs terrasserna försjunken i sina tankar eller längs gångvägarna i uppriktiga samtal med nybörjare.

Han verkade till synes, men troligtvis bara till synes, omedveten om de upptåg – utanför programmet – som vi hade för oss i skogarna runt om honom. Hur dumma våra distraktioner än var, hur mycket vi än föll till korta när det gällde hans förhoppningar om en ny slags västerländska buddhister, fängslade han oss med sina leenden och sin förmåga till intimitet där han satt längst fram i meditationsrummet, med en extra filt svept kring sig för att hålla värmen, och slog på den lilla klockan för att markera meditationens stadier.

Sedan bildandet av FWBO bar han munkdräkt när han ledde aktiviteter, men ingen av oss tänkte oss honom som en vanlig munk. Hans svarta hår föll ner över axlarna, han bar ringar på fingrarna, han åt middag och han hade ett sexliv. Inget av detta störde mig och jag tror inte att det störde någon annan heller. I huvudsak var vi förtjusta över hans sätt att vara och bytte ”Bhante-historier” med en tillgiven stolthet. Det var som om vi genom att fokusera på hans karakteristiska drag eller helt enkelt mänskliga sidor kunde

fånga honom, och kanske även undvika en konfrontation med denna ganska överväldigande figur som kommit in i våra liv.

Ingen av oss hade sökt oss till FWBO för att vi letade efter en traditionell buddhistisk rörelse. Få av oss hade antagligen någon bild av vad det skulle ha inneburit. På något sätt hade vi snubblat på Sangharakshita, accepterat honom som han var och fastnat på kroken.

Men du milde så mycket han visste! Han var en häpnadsväckande kunskapskälla. Att höra honom prata – om buddhismen, hinduismen, filosofi, historia, litteratur – var som ett underverk. Han var vår mästare.

När nykomlingar dök upp på veckans föreläsning kastade vi gamlingar sluga blickar mot dem när Sangharakshita pratade. Vi avvaktade den stund då deras ansikten uttryckte samma tillstånd av fascination som resten av oss levde i.

Efter några år förändrades saker. Kanske hade han blivit mer otålig med oss eller kanske hade han bestämt att det var dags att ta oss på allvar. Hur som helst, han lät en strängare, mer bestämd sida av sig själv att komma fram. Meditationspassen blev längre och följdes av uppmanande tal om att vara mer medvetna, mer hänsynsfulla, tystare, mer reflekterande. Plötsligt började vår vänliga och bekväma guru utmana våra halvhjärtade försök, våra vaga och oväsentliga frågor. Och han pratade mycket om åtaganden. ”Oroa dig inte”, hörde jag någon säga en eftermiddag på FWBOs center Pundarika i norra London, ”det är bara ännu en fas”. Men det var det inte.

Jag blev medlem i orden på det första ordenskonventet under ett veckoslut i kollektivet Aryatara i södra London, med ca.

20 deltagare. Sangharakshita var fräsch och nytänd efter ett sabbatsår. Under de två första dagarna målade han upp sin vision för rörelsen. Det skulle bli fler center, alla

© Alokavira/Timm Sonnenschein

möjliga utvecklingar, alla sorters möjligheter. Vi satt på en skattkista och det vore flagrant själviskt att behålla den för oss själva. Var vi redo? Var vi villiga att satsa på detta projekt och arbeta med honom?

Det var en avslappnad, lättsam händelse.

Sangharakshita var full av leenden och skämt, men det rådde ingen tvekan om att vi just blivit initierade i något nytt.

Sangharakshita är en passionerad, komplex, talangfull, mångdimensionerad man.

En gång erkände han att om han inte hade funnit något åtagande lika värdefullt, lika omfattande eller lika ädelt som Buddha, Dharma och Sangha, så skulle de kraftfulla och olikriktade krafterna i hans natur ha slitit honom i bitar. ”Jag tror allvarligt att jag skulle ha blivit galen”, sa han.

Min erfarenhet av Sangharakshita är att hans orubbliga hängivenhet att praktisera och dela med sig av Dharma aldrig falnat.

Det är det som hans liv har handlat om, punkt slut. Och alla försök jag gjort att utforska de tillvägagångssätt och motiv som ligger bakom har fört mig till samma insikt. Han må vara en individ med många sidor, men han har funnit ett sätt att kanalisera hela sin person mot ett utvalt mål.

Och den som inte ser detta missar helt vem han är. (Översättning Mikael Sundström.)

Artiklarna finns att läsa i sin helhet på: www.dharmalife.com 13

samtal om ordination

25 kvinnor

tog det stora steget i Indien

Att bli ordensmedlem i VBV, hur går det till och vad innebär det? Undrar jag, som just tagit steget att bli mitra efter sådär tio år. Jag söker upp två kvinnor som just tagit steget.

Under alla år som jag kommit och gått på centret i Stockholm har Eva Jarder och Marianne Svedjemyr funnits där.

Jag har haft glädjen att tillbringa många retreater tillsammans med dem och jag inspireras alltjämt av dem och deras sätt att praktisera Dharma.

Vad jag har iakttagit är ett allt seriösare tillflyktstagande som får konsekvenser på många plan i deras liv. Det gör mig nyfiken. En kväll i april träffar jag dem för att tala om deras ordination, vägen dit och vägen vidare. Det känns ännu lite ovant att kalla dem vid deras nya namn Ratnasara (Eva) och Hridayacandra (Marianne).

Det har bara gått ett par månader sedan de kom hem från sin ordinationsretreat i Indien. Efter en lång resa, på många sätt. Förändrade, men ändå samma.

–Det var en stark upplevelse att komma tillbaka till centret i Stockholm första gången efter Indienresan, berättar Hridayacandra. Det var verkligen att komma hem. Det här centret har varit förutsättningen för mig, att jag har vågat ta min tillflykt.

Ratnasara berättar om när hon första gången efter ordinationen ensam skulle leda en torsdagsmeditation på centret. Hon var den enda ordensmedlemmen som var där den kvällen Inga mitror fanns där heller som stöd. Hon lade kesan om halsen och det

kändes lite darrigt, berättar hon. Fanns det andra förväntningar på henne nu?

Att bli ordensmedlem är en gradvis process förstår jag. Både Marianne och Eva frågade om ordination redan 1998. Hur växte beslutet fram?

–Det var att lita på en känsla, säger Hridayacandra. Det var något jag visste, fast jag inte visste. Under en sommarvistelse med en god vän som frågade allt om buddhismen var jag tvungen att verbalisera en massa som jag tänkt. Hon drog ur mig svar och tvingade fram en visshet som hade legat och grott.

Ratnasara deltog i en reflektionsretreat på Taraloka våren 1998.

Då hade hon under en tid regelbundet åkt på retreater i England. Under en meditationsintervju fick hon en fråga av Ratnavandana: ”Vad behöver du för att gå vidare?” Svaret kom direkt: ”Att fråga om ordination!”

–Under årens lopp hade jag mött många kvinnliga ordensmedlemmar i England som hade gjort starkt intryck på mig, säger Ratnasara. De hade tillit till sig själva och de hade verktyg; meditation, vänskap och ritual. De var inga perfekta människor utan verkligen olika personligheter.

Både Ratnasara och Hridayacandra talar om mötet med VBV som en upplevelse av att ”här kan man vara, här får jag plats”.

–Genom den här orden kan jag som kvinna i Stockholm på 2000-talet leva som buddhist.

Efter att formellt ha frågat om ordination följde många år av praktiserande, många retreater både här hemma och i England, intensiva studier och många samtal med erfarna ordensmedlemmar. Frågor, diskussioner, insikter och ifrågasättanden, reflektion och livserfarenheter.

Båda beskriver vägen fram som en mognadsprocess där varje steg, när det väl kommer, känns ganska naturligt. Så var det också den dagen då kallelsen till ordination kom.

–Det var som en stor bekräftelse, säger Hridayacandra. Jag blev glad, samtidigt som det inte kom som en överraskning.

Det fanns ingen vånda eller tvivel i det just då.

Ratnasara var på ensamretreat när beskedet kom via telefon.

Hon satt vid en sjö i Sörmland en tidig höstmorgon och såg på soluppgången. Hon bröt sin tystnad för att ringa runt till de närmaste vännerna som hon lovat skulle få veta med detsamma!

Redan ett par år tidigare hade hon fått en försiktig förfrågan; tycker du inte att det är dags nu? ”Nja, inte riktigt än,” sa jag ”men 2005 blir nog bra!”

Och så blev det. Alldeles efter nyår 2005, stod Marianne och Eva med sina omsorgsfullt packade ryggsäckar på Arlanda för att stiga på planet till Bombay. Att deras ordination skedde just i Indien var en tillfällighet. Tidigare har kvinnor inom VBV

Hridayacandra & Ratnasara

ordinerats i Spanien och i England.

Därifrån färdades de med tåg till Bhaja där retreatcentret ligger.

På stationen blev de mötta med blommor och värme, både mänsklig och annan.

–Allt var så exotiskt! utbrister Ratnasara. Varenda fågel, varenda blomma var helt nya sorter som jag inte sett tidigare. Det var nytt, nytt, nytt på alla plan! Det tog en vecka ungefär att komma in i alla rutiner, vad gällde vattenhantering, disk, hur man tvättar sig, hur man äter snyggt med händerna (!), i vilken ordning man gör saker etc. Tjugosex kvinnor var samlade från Europa (framför allt England) och från Indien.

Hridayacandra berättar om det starka intryck indiskorna gjorde på henne. För dem är beslutet att bli ordensmedlem verkligen radikalt. Att bara vara borta från sin familj under en eller två eller tre veckors retreat är nästan otänkbart.

–Det var ett starkt möte, som förändrade mitt förhållningssätt till orden. Hon nämner särskilt en kvinna. Hon var från den lägsta kasten, liten och krum i kroppen och en av de allra fattigaste. Egentligen hade hon nog inte råd att vara där. Efter en puja ställde hon sig upp och talade.

15

–Trots att vi inte förstod hennes språk berörde hon starkt. Hon talade och talade och det var alldeles knäpptyst i rummet. När hon hade talat färdigt gav hon en vacker sjal till Karunamaya, som ledde retreaten.

Det var en svart sjal med glittrande trådar invävda i tyget. Trots sin fattigdom gav hon en sådan gåva! Hennes tal var ett hyllningstal för att hon fick möjlighet att vara där.

Hennes vördnad inför lärarna var så uppriktig.

Ordinationen är uppdelad i två steg. Det första är den privata ordinationen. Den utgörs av en ceremoni som var och en gör tillsammans med sin privata preceptor på en avskild plats som de kommit överens om. Både Ratnasara och Hridayacandra är varsamma med att berätta för mycket om den delen, som är en mycket personlig upplevelse.

Hridayacandra nämner att från det lilla hus, dit hon gick för att möta Kulanandi som är hennes privata preceptor, hade hon utsikt över ”the yellow valley” och Bhajagrottorna. I de grottorna har munkar och nunnor suttit och mediterat under århundradena. Platsen har fått sitt namn efter de många gulklädda munkar som vistades där på Buddhas tid och därefter.

–Plötsligt fattade jag att det finns länkar från Buddha till mig. Det är speciellt att bli ordinerad i det land där Buddha är född.

I den ceremoni som utgör den privata ordinationen får kvinnorna sina ny a namn från sin preceptor. Därefter fortsätter retreaten i tystnad ett par dagar och var och en får tid att gå med sitt namn och sin upplevelse och reflektera över det nya.

–Namnet har större effekt än jag trodde, säger Ratnasara, vars namn betyder ”in the essence she is a jewel.”

Namnet och kesan (det breda vita band ordensmedlem-marna bär över axlarna, med emblemet med de tre juvelerna broderat på framsidan) och min sadhanapraktik (en visualiseringspraktik med en särskild buddha eller bodhisattva i fokus) ger mig en grund att stå på, som är starkare än jag trodde.

Så var det då dags för den offentliga ordinationen.

Och mängder av besökare strömmar till tem-

”V ad har jag gjort? Ska jag leva ”Vad med det här hela mitt liv?!”

16

plet. Det är en stor händelse i Indien att människor gör ett andligt åtagande, kanske särskilt kvinnorna.

–En riktig folkfest var det! Femhundra indier kom för att delta i pujan. Det påminde om en Miss Universumtävling eller en Oscarsgala när vi gick upp på podiet, berättar Hridayacandra. Men med skillnaden att här får alla pris!

Kamerablixtar och jubel! På samma gång var det djupt. Det var som att

stiga upp i ett tillflyktsträd, och ta plats där. Att bli länkad till alla som tagit sin tillflykt till Dharma sedan Buddhas tid.

Den offentliga ordinationsceremonin leds av de tre publika preceptorerna.

Kollektivt reciterar kvinnorna de tio föreskrifterna som man åtagit sig att följa.

Tillsammans firar man puja. Hridayacandra och Ratnasara berättar inlevelsefullt om hur vacker och rik pujan var, ja alla pujor under retreaten. För att jag ska få en glimt av hur det kunde låta sjunger de ur pujan för mig med andra melodier än de vi brukar använda och jag kan föreställa mig hur det låter när 30 kvinnor sjunger tillsammans.

Flera gånger under vårt samtal kommer båda två tillbaka till tankar kring det kollektiva och det individuella i ordinationen. Jämsides med den kollektiva ritualen finns hela tiden det egna valet.

Så vad är skillnaden från innan ordinationen?

–Som ordinerad blir man oerhört uppmuntrad av andras vänskap. Samtidigt tar man inte sin tillflykt till gruppen, inte till den här orden utan till buddhismen. Även om ingen i hela världen längre tar sin tillflykt gör jag det, säger Hridayacandra. Men visst kan det ibland kännas att ”Vad har jag gjort? Ska jag leva med det här hela mitt liv?!”

–Då är det ett viktigt stöd att delta i ”kapitlet” en gång i veckan, fortsätter hon. Där träffas alla ordensmedlemmar i Stockholm.Det hjälper mig att hålla

Vimalasuri & Prajnamata

mig medveten om de etiska principerna och påminner mig om mitt tillflyktstagande.

–Kanske är ordinationen som att gifta sig, och att bli mitra är som att förlova sig! säger Ratnasara. Det är viktigt med en stark ceremoni att falla tillbaka på. Sedan vidtar vardagslivet och jag tar min tillflykt gång på gång, varje dag.

Resan fortsätter alltså!

Srivati tog alla bilder i Bhaja, utom denna.

Kersti Björkman

09

Tenzin Palmo

en kvinnlig förebild

Hur har kvinnorna det i buddhismen och i synnerhet i den tibetanska grenen av buddhismen? En kvinna som fått stort genomslag och blivit en förebild för dharmautövare – både kvinnliga och manliga – på senare år är Tenzin Palmo. I boken Grottan i snön, skriven av Vicki MacKenzie, berättar Tenzin om sitt liv och sin praktik. Malin Rosén och Joakim Eneroth träffade henne och imponerades.

Hon lutar sig engagerat framåt och talar lite snabbare: ”En gång höll jag ett tal inför lamorna om hur kvinnorna hålls nere av traditionen. Hans Helighet (Dalai Lama) var alldeles tyst efteråt, han bara tittade på mig – och jag tänkte uuups! Jag borde ha förstått det! Sedan böjde han huvudet och började gråta… Jag tror att det var första gången de flesta av lamorna ens hörde talas om att kvinnorna inte är nöjda, för det här är verkligen någonting som de aldrig har tänkt på – och en tibetansk kvinna skulle aldrig drömma om att säga någonting sådant! Och framför Hans Helighet, för guds skull!” Tenzin Palmo skrattar och slätar till nunnedräkten över sina korsade ben. Hon sitter i sitt arbetsrum på Dongyu Gatsal Ling Nunnery Office. Ljuset faller in från fönstret bredvid henne, men ansiktet ligger lite i skugga och där lyser de intensivt blå ögonen. På väggen bakom henne hänger en bild av Tara och på bordet står en laptop och ser malplacerad ut. ”Faktum är att västerländska nunnor säger vad dom vill” säger hon och skrattar igen, ”och det får lamorna att börja fundera.”

Buddhistnunnan Tenzin Palmo har en ovanlig livshistoria. Hon föddes 1943 och växte upp i Londons arbetarkvarter. Tidigt fanns det andliga sökandet där och under hela barndomen fanns en påträngande ”hemlängtan” till öst. Sedan hon kom till Indien

18

som tjugoåring och blev en av de första västerländska buddhistnunnorna någonsin, har hon åstadkommit stora förändringar i den tibetanska traditionen. En tradition med starka patriarkala förtecken som endast tio år tidigare påbörjat öppningen mot omvärlden och mot väst. Hon betraktas som en inkarnation av en munk som under århundradena har följt hennes Lama Khamtrul Rimpoche och fram till hans död var hon en av hans närmaste lärjungar. Hon levde som ensam kvinna bland hundratals munkar på klostret och upplevde diskriminering och ensamhet, en erfarenhet som kom att ha stor betydelse för hennes framtida arbete. När hon lämnade klostret var det för att dra sig undan världen. Under arton år levde hon i avskildhet, de tolv sista åren under retreat i en grotta på 4.200 meters höjd.

I dag arbetar Tenzin Palmo för att återupprätta en orden för yoginis (yoginier) som försvann när Kina invaderade Tibet.

En tredjedel av nunneklostrets byggnader är färdigställda och den första kullen unga nunnor har redan påbörjat sin utbildning. I västvärlden är Tenzin Palmo mest känd för sitt engagemang för kvinnorna inom buddhismen och för boken om hennes liv, Grottan i snön.

Tenzin Palmo har en påtaglig skärpa och klarhet i kommunikationen, hon tappar aldrig en tråd eller lämnar resonemangen oavslutade. Det går inte heller att tvivla på vad hon brinner för – varje gång hon nämner ordet Dharma gör hon det med ett uttryck av vördnad, även om hon är mitt i en engagerad utläggning så uppstår en lucka av stillhet kring hennes uttalande av namnet för Buddhas lära. Och att hon har blivit en förebild för kvinnor med ett andligt sökande är inte heller svårt att förstå. Hennes drivkraft grundar sig i den egna erfarenheten, både av att hållas tillbaka av en tradition och av att ha kommit långt på den andliga vägen, trots att hon är just kvinna.

Under samtalens gång träder drivkraften bakom Tenzin Palmos kvinnoengagemang fram. Den bygger på insikten om hur oskickligt det är att begränsa Dharma för hälften av mänskligheten. Och en absolut övertygelse om att den fysiska kroppens form, kvinnlig eller manlig, inte har någon avgörande betydelse för en människas förmåga att söka och nå upplysning. I samband med hennes namn används ofta ord som kamp och strid för andlig jämställdhet. Men upplevelsen av Tenzin Palmo är inte att hon krigar, snarare försöker hon rätta

till ett långt gånget missförstånd. Vänligt, men mycket bestämt.

När hon tycker att diskussionen glider in för mycket på skillnader mellan könen återvänder hon flera gånger till två slutsatser. ”Vi återföds alla oräkneliga gånger, vi är män eller kvinnor, om vartannat, om och om igen. Så varför göra så stor affär av det?” ”Och”, säger hon, ”buddhanaturen är könlös. När du är fullständigt absorberad i nuet finns det ingen upplevelse av kön, det finns inte ens en upplevelse av jag. Det känner du när du

möter de stora mästarna, de har utvecklat både det feminina och maskulina inom sig, de har inte blivit könlösa, men de har överskridit könens projektioner och balanserat de båda sidorna inom sig.”

Inom buddhismen finns en tradition av att betrakta kvinnan som underlägsen mannen i sin andliga potential. Den kvinnliga kroppen i sig är ett hinder och det kvinnliga sinnet är mindre lämpat än det manliga. Argument för detta går att hitta i gammal budd19

histisk litteratur och inte minst i det arv av traditioner och värderingar som vi än idag måste förhålla oss till. Resultatet av dessa föreställningar speglas i företeelser som att nunnorna alltid sitter längst bak, att de passar upp på munkarna, att praktiken till stor del går ut på att be för att återfödas i en manskropp o.s.v. Men mest allvarligt är att de inte har tillgång till undervisning. För många nunnor är en mer avancerad dharmaundervisning någonting de får vänta på tills de återföds som män. Tenzin Palmo anser att detta grundar sig i en social struktur och en av de främsta orsakerna till att systemet har kunnat bibehållas så länge är att kvinnorna alltid har saknat utbildning och att kvinnorna själva har accepterat de uttalade föreställningarna.

tik, är mycket behändigt att betrakta det motsatta könet som något underlägset, något farligt. ”Ska jag vara ärlig,” säger hon, ”så tror jag att en manskropp är ett mycket större hinder om du lever ett klosterliv. Munkarna har ofta problem med sin sexualitet långt upp i åren. Min erfarenhet säger också att nunnorna ofta är mer hängivna än munkarna. Tag Korea till exempel. Någon berättade för mig att där avsäger sig 40 – 60% av munkarna sina löften, medan det endast är 2 – 3% av nunnorna som gör det. Det är en enorm skillnad. Men det handlar också om social struktur. För männen finns det flera lockande möjligheter när de lämnar munklivet. Medan det i många av de här kulturerna fortfarande bara finns familjelivet att välja på för kvinnorna.

Att bli nunna kan för många kvinnor också vara den enda möjligheten till utbildning.”

Angående föreställningen om att det krävs en manskropp för att nå upplysning, som indikeras i vissa sutror, säger Tenzin Palmo att man måste fråga sig själv vad vi har att göra med. ”Manskropp, kvinnokropp, vad är det med en manskropp som skiljer sig så från en kvinnokropp och varför är det betraktat som så speciellt? Vi har ju alla ögon, näsor, hjärtan och njurar så vad är den stora skillnaden och varför är den så viktig? Och vad har det funnits för fördelar för munkarna med att traditionen har sett ut så här?”

”Det är precis som i väst”, säger hon, ”utan utbildning är du underlägsen. Min mormor till exempel, hon skulle aldrig ens kommit på att hon skulle doktorera, eller bli professor vid universitetet. Kvinnor gjorde inte sådant! Det fanns inte i hennes föreställningsvärld, men det säger ingenting om hennes kapacitet.” Hon berättar att när hennes lamas äldre syster föddes, så fanns det mycket fler tecken på att det var en betydelsefull inkarnation på ingång, än när hans egen förlossning närmade sig. ”Det var stor uppståndelse och höga förväntningar tills det visade sig att det var en flicka och alla besviket konstaterade att det var ett misstag.”

Och så går timmarna, Tenzin Palmo är full av argument och resonemang för att kvinnor och män skall ha samma tillgång till Dharma och för att alla människor har samma andliga potential. Det som är ovanligt i en sån här feministisk diskussion är att hon är helt utan ilska och bitterhet när hon talar. Hon konstaterar bara att alla förlorar på att situationen har sett ut så här under så lång tid och att det nu är dags att ändra på det.

Hon framhäver gång på gång hur mycket stöd och uppmuntran hon har fått för sitt arbete och hur värderingarna faktiskt börjar förändras.

”Hade hon varit en man skulle hon fått all undervisning hon hade behövt, alla förutsättningar för att bli en stor mästare. I stället får hon ingen undervisning, inga förutsättningar att praktisera och när det är dags blir hon bortgift och får ägna en stor del av livet åt att ta hand om barnen.” Det Tenzin Palmo beklagar allra mest är all visdom som genom historien har gått förlorad för omvärlden.

Vad som ofta hände med de stora kvinnliga mästarna var att de drog sig undan efter att barnen blivit självständiga och praktiserade ensamma i grottor. Eftersom de saknade undervisning, rykte och självförtroende, så minskades deras kapacitet att föra vidare sina insikter och på så sätt deras möjlighet att vara andra människor till nytta.

På frågan varför hon själv tror att hon återföddes som kvinna svarar hon att kanske fanns det en medkänsla där, att hon såg att kvinnorna behövde någon som var på deras sida. ”Eller så var det kanske bara ett misstag” säger hon och rycker på axlarna. ”Men nu när jag är kvinna är jag glad för det. För jag tror att vi behöver…du vet, männen gör sina grejer – och det är inga problem med det – utmaningen är att få mer plats för kvinnorna.”

Tenzin Palmo påpekar också att all litteratur är skriven av män och att det inom en klostertradition, där celibatet är en krävande prak20

Malin Rosén (text) Joakim Eneroth (foto) (Tara, är en kvinnlig bodhisattva, och yoginier, är kvinnliga utövare som lever ett hängivet dharmaliv.)

balans

i meditationen

De fem andliga förmågorna – medvetenhet, energi, meditation, tillit och visdom – är medfödda. Vi bär på fröna till dessa kvaliteter inom oss. Andlig praktik består av att ge dem näring och stärka dem. Vanligtvis ses de som två par, energi och meditation, respektive tillit och visdom. Medvetenhet är förmågan som upprätthåller balansen. Hur gör vi då för att balansera de andliga förmågorna i meditationen?

Medvetenhet är nödvändigt. Du kan aldrig få för mycket medvetenhet. Det är en grundsten i såväl meditationen som i alla andra delar av ett andligt liv. Den kvalitet som Sangharakshita särskilt lyfter fram är reflexiv medvetenhet, det vill säga förmågan att vara medveten om att man är medveten. Den skapar utrymme och valmöjligheter i sinnet, samtidigt som den varken för oss bort från vår upplevelse eller får oss att helt försvinna i händelsen. Den gör att vi kan vara medvetna om var vi befinner oss och göra lämpliga val i den situationen. Till en början kretsar den reflexiva medvetenheten kring våra upplevelser, men när den utvecklas blir den mer direkt och intuitiv.

Det första paret förmågor som behöver balanseras i meditationen är energi och meditation (eller absorption). Att jobba i meditationen innebär att balansera de aktiva och receptiva polerna på allt mer subtila nivåer. Om vi använder för mycket energi blir sinnet rastlöst och exalterat. Ibland, särskilt på retreater, kan vi bli mycket koncentrerade i meditationen och detta kan frigöra mer energi än vi kan härbärgera. Vi kan nästan känna oss förgiftade av all energi och det kan verka som att vårt sinne är fullt av vad som verkar vara kreativa idéer och bilder. Vi kanske till och med känner att vi måste sluta meditera för att skriva ner allt. Men ofta är detta endast ”prapanca” – en ökning av antalet tankar.

Om vi ska kunna röra oss djupare in i meditationen (från access till dhyana) behöver vi föra in medvetenhet i situationen och hitta en ny balans mellan energi och absorption. Vi behöver lugna ner sinnet. Det går att göra genom att föra medvetenheten längre ner i kroppen, till kontakten med marken och bålen, och slappna av i det tomrum där energin uppstår, istället för fastna i de bilder och idéer i vilken den manifesteras.

Om vi är för absorberade men saknar energi kan vi hamna i ett pseudomeditativt tillstånd. Det är ganska behagligt men saknar en rörelse framåt eller skärpa (”cutting edge”). Detta tillstånd kallas sjunkande, eller som zenmästaren Hakuin uttryckte det – död sittning. Ett sjunkande tillstånd kan också uppstå om vi gör för mycket ”bara sitta” utan att bygga upp en drivande kraft från praktiker som uppmärksamhet på andningen och metta bhavana. Samma tillstånd kan uppstå om vi lämnar räknandet för tidigt i uppmärksamhet på andningen. Återigen, vi behöver medvetenhet för att känna igen vad som

händer och inse att vi behöver mer energi för att upprätthålla balansen. Det innebär att hitta sätt att utveckla intresset (chanda) i meditationsobjektet så att vi kan engagera oss mer fullständigt i det. Känslomässigt engagemang, intresse och till och med fascination ger vår meditation den skärpa som krävs för att röra sig framåt.

De två andra egenskaper som behöver balanseras är visdom (prajna) och tillit (shraddha). Visdom har egenskapen att direkt kunna förnimma sanning och det som är viktigt. Den skär igenom och ser saker som de verkligen är. När vi mediterar och utvecklar medvetenhet börjar vi naturligt att ta in andra, världen runt om oss och oss själva på ett klarare sätt. Vi kan till och med få glimtar av världen som den verkligen är. När vi till exempel praktiserar uppmärksamhet på andningen kan vi på ett naturligt sätt få en känsla av andningens känslighet – en aning av att den saknar substans och är obeständig, en insikt om att den är beroende av så många omständigheter. I metta bhavana kan vi gradvis bli medvetna om att våra liv och vår lycka eller vårt lidande är mycket starkare kopplat till andra än vi tidigare trott och att alla våra handlingar verkligen får konsekvenser både för oss själva och för andra. Så vi börjar röra oss från en begreppsmässig förståelse av Dharma till en erfarenhetsbaserad förståelse. Vi blir mer medvetna om verkligheten, men samtidigt fortsätter vi att lägga en stor del av vår energi på att stänga ute det icke beständiga. Vi klänger hårt fast vid vår ungdom eller vid en historia som vi många gånger berättat för oss själva om vem vi är. En del av dig vill förändras och vakna upp och se verkligheten tydligare, men vi litar inte tillräckligt mycket på våra insikter för att vi ska tillåta dem att förändra våra liv.

Det är här som tillit behövs för att balansera visdom. Tillit får oss att lita på insikterna om Dharma och gör att vi gradvis kan släppa taget om den orubbliga idé som vi har om oss själv så att insikterna kan börja tränga igenom vår upplevelse och leda till en verklig förändring. Det är viktigt att inse att meditation bara är en del av den andliga praktiken och för att utveckla tillit kan det krävas annan praktik än enbart meditation. Enligt buddhismen baseras tillit på intuition, tanke och erfarenhet. Tillit stärks genom vördnadspraktik som puja och reflekterande över Buddhas och Bodhisattvornas kvaliteter och genom dharmastudier och reflekterande. Vi kan inte utelämna vår egen erfarenhet. Att utveckla tillit innebär samtidigt att man utvecklar tillit till sig själv, den egna potentialen, den egna utvecklingen och den egna förmågan att beträda vägen.

Satyaraja

(översättning Mikael Sundström) 21

böcker The Accidental Buddhist Dinty W. Moore (Doubleday) Får man skratta när man lär sig Dharma?

Ja, i alla fall hade jag väldigt roligt när jag läste Dinty W. Moores bok ”The Accidental Buddhist”. Författaren beskriver sitt projekt att hitta en amerikansk buddhism. I projektet ingår att besöka olika retreatcenter i USA och intervjua olika personer som är hängivna i att sprida Buddhas budskap. Han för också ett intressant samtal med en jesuitisk präst som har anammat en hel del av den buddhistiska läran. Han beskriver sina upplevelser med stor humor. Och samtidigt ger han enkla och kloka förklaringar om dharma.

Han kommer fram till att det egentligen inte finns någon specifik amerikansk buddhism, men han hittar ett sätt leva som buddhist i sin egen vardag. Det är flera saker som jag fastnade för och som hjälpt mig i min praktik.

Han skriver om ett möte med den tibetanske munken Geshela som säger att man kan se ting som havsvatten. Det är inget fel på havsvatten, men om vi dricker det för att stilla vår törst så dör vi. Med det menar han att det är OK att ha en trevlig lägenhet, en fin bil och en bra inkomst. Bara vi är medvetna om att dessa ting inte gör oss lyckliga. Och det är heller inte det som gör oss olyckliga. Utan det är förväntningarna på att vänner, jobbet eller prylar ska göra oss lyckliga, som binder oss och som gör oss missnöjda. Lyckan finns inom oss och inte utanför.

Det är viktigt att fokusera på att vara lycklig just nu och just här. Moores uppmärksamma medvetenhet har gjort att han blivit mer vaken på kolleger som har bekymmer, när hans fru behöver prata med honom och hur hans egna humörsvängningar påverkar honom. Det har gjort att han nu inte bara lättare märker det utan också reagerar mer kärleksfullt på det han upplever.

För oss som är uppväxta i en protestantisk kultur (Moore själv kommer från en katolsk miljö) tycker jag att det är bra att bli påmind med jämna mellanrum om att man får ha kul när man är buddhist. Det är för övrigt samma budskap som jag fick av Kulanandi när jag blev mitra i våras. Hon gav mig då en burk såpbubblor. Och Moore lever som han lär. Jag skrattade ofta när jag läste ”The Accidental Buddhist”. Och jag kände igen mig i många av de vedermödor han så berikande delade med sig av.

Hans Fredricson

Journey to Mindfulness The Autobiography of Bhante G. Bhante Henepola Gunaratana with Jeanne Malmgren (Wisdom Publications, Boston, 2003) Bhante Gunaratana är välkänd i den buddhistiska världen. Flera somrar har han även lett retreater för Stockholm Buddhist Vihara i Sverige. Han har glatt rest runt till alla kontinenter – utom Antarktis – och helhjärtat undervisat i Dharma som han berättar om i denna charmerande biografi, skriven med hjälp av en vän, Jeanne Malmgren. Det är inte enbart en fascinerande och avväpnande självbiografi, utan också en viktig källa till buddhismens nutida historia.

När han visade utkast till boken för vänner i Sri Lanka blev de förskräckta av hans öppenhet och menade, att så kan man väl ändå inte skriva. Men Bhante G – som han kallas – sticker inte under stol med de prövningar han utstått, ibland ren avundsjuka från andra buddhister, ibland sorgliga politiska buddhistiska utspel. När han berättar faller han dock aldrig i fällan att vara ett offer, eller att bara skylla på andra. Han reflekterar över villkoren som lett till situationen och visar på styrkan i sin praktik. Han skriver helt enkelt som det var, med en uppfriskande distans.

Som barn hade han en stark dröm om att bli munk och även en okuvlig önskan att lära sig engelska. Hela sitt liv har han sedan levt som en lycklig munk. Han drömde också om att få åka utomlands för att undervisa i Dharma och kunde knappt tro det när det blev sant. Gunaratana har genom sitt liv älskat att resa. Han påpekar att på den tid han började flyga, kunde man göra hur många stopp som helst på väg till en avlägsen destination, vilket han alltid utnyttjade till fullo.

Innan han 1968 anländer till sitt blivande hemland USA, vistas han i Indien – där han arbetar med de nya buddhisterna – och även i Malaysia några år. Han arbetade sedan vid Washington Buddhist Vihara, det första theravadatemplet i USA, och grundade 1984 Bhavana Society West Virginia, ett retreatcenter, och flyttade själv dit 1988.

Det här är inte enbart en självbiografi. Gunaratana kan inte låta bli att dela med sig av sin rika erfarenhet av Dharma.

Ibland stör det förvisso flödet i hans berättelse en smula, men generellt tillför det något. Ibland reflekterar han naturligt över sitt liv, i ljuset av Dharma. Då lyser både hans gärning och Dharma starkare. Man ser hur Dharma kan utövas framgångsrikt och alltmer förkroppsligas av en hängiven buddhist, som ändå har en människas alltför mänskliga svagheter.

Att läsa boken precis efter den katastrofala tsunamivågen fick mig att undra vad som hänt med Gunaratanas uppväxtmiljö. Finns den kvar? Och människorna och han själv? Vad har hänt? Det kommer väl att visa sig, men det står klart för mig att återuppbyggandet av Sri Lanka kommer att ta lång tid. Våra buddhistiska vänner där kommer att behöva hjälp och stöd.

Viryabodhi

22

inskickat

Mitt första besök Jag besökte centret första gången september/oktober 2000. Då hade jag innan under något år läst lite om olika religioner i böcker och på nätet. Vad jag läste om buddhismen fastnade jag för, tyckte att det verkade mest troligt och tyckte också att mycket av vad som sades stämde ganska väl överens med vad jag själv tyckte. Då fanns en del på nätet om buddhismen men inte alls så mycket som nu. Och det är bara fem år sedan.

Innan jag går vidare kanske jag ska berätta lite om mig själv. Jag har haft en allvarlig hjärnblödning och också komplikationer efteråt. Hjärnblödningen fick jag i Nottingham, England, i början av mars 1997 och jag blev utskriven från Huddinge sjukhus i december samma år. Läkarna i England sa till min fru att om jag överlever blir jag en grönsak. Under hela tiden på sjukhuset i England var jag medvetslös. Före hjärnblödningen var jag delägare i ett speditionsföretag med som mest ca 100 anställda.

Då hade jag nästan inga kulturella intressen, ännu mindre andliga intressen. Då trodde jag bl.a. att pengar, prylar, etc. skulle leda till att jag blev tillfreds. Jag trodde att om jag bara skaffade den prylen så skulle jag bli nöjd. Men jag blev aldrig nöjd trots att jag hade allt möjligt. Ett år innan hjärnblödningen delade vi upp företaget som jag var delägare i. Jag blev ensam ägare till en del av företaget. Sommaren 1998 sålde jag företaget, eftersom jag inte längre kunde ta hand om det.

Efter hjärnblödningen var det mycket som blev förändrat i mitt liv. Jag fick nya intressen, gamla intressen försvann eller blev inte så viktiga. Nu är jag t.ex. sjukpensionär. Jag insåg att andra saker i livet var viktiga, saker som jag förut inte hade funderat på och tagit för mer eller mindre givna. Jag blev en sökare.

Letade också efter adressen till centret, hittade den på nätet. Visste då bara att Södermannagatan låg någonstans på Söder. Gick från Folkungagatan på Södermannagatan mot Ringvägen och hittade nr 58 så småningom. Läste på informationstavlan att det snart skulle vara en introduktionskurs. Det var Pri-

yadarsin som höll i den och Satyaprabha (då hette han Martin) som hjälpte till. Det första som möte mig i trappan var den sötaktiga doften av rökelse. Att det var rökelse visste jag eftersom jag hade känt den doften förut i tempel i Thailand. När jag kom ner i lokalen kände jag direkt atmosfären. Där nere fanns en känsla av vänlighet/förståelse/acceptans, vet inte riktigt vad jag ska sätta för etikett på den. Kände mig i alla fall välkommen.

Jag har förstås gått på flera kurser och har också varit på ett par retreater. Har också läst om andra religioner och jämfört dom med det som Dharma lär. Det som buddhismen säger om Gud, livet och döden tycker jag verkar logiskt och trovärdigt. Det jag uppskattar mest inom

VBV är deras sätt att ta det bästa från olika grenar i buddhismen och försöken att anpassa den till vår kultur här i väst. Jag har själv haft en upplevelse som bekräftar det som sägs i buddhismen om döden och återfödelse. Jag vet alltså av egen erfarenhet att det som sägs inom buddhismen om återfödelse verkar stämma.

Jöran Briding juni 2005

Tacksamhet När Stockholms Buddhistcenter i dagarna fyller 25 år påminns jag om något jag allt för ofta glömmer, nämligen hur mycket jag har i mitt liv att känna tacksamhet inför.

Det finns så mycket som vi tenderar att ta för givet. Ibland kan det vara viktigt att stanna upp och reflektera över vår situation. Att göra det och medvetet försöka kultivera tacksamhet är ett sätt att släppa taget om vår egofixering och våra neuroser.

Vi glömmer ofta bort hur otroligt gynnsam vår situation är. För det första har vi blivit födda som människor. Dessutom har vi blivit födda på en plats där vi har möjlighet att praktisera medkänsla och visdom. För oräkneliga människor på vår jord är en sådan strävan något som helt överskuggas av en kamp för överlevnad. Andra lever under hotet att bli fängslade eller dödade om de praktiserar Dharma.

Vi har också fötts med de mentala och fysiska förutsättningar som krävs för att vi ska kunna vakna tillräckligt ur våra illusioner och vår ignorans för att börja leta efter räddningen för oss själva och för alla andra varelser som är fast i lidandets kretslopp. Sist men inte minst har vi fötts i en tid och på en plats där vi har kommit i kontakt med de tre juvelerna!

Om vi dessutom ser djupare in i vår relation till andra människor kommer vi att finna att vi har anledning att känna tacksamhet inför alla människor. Alla saker i våra liv som är värdefulla, i sanning värdefulla, har vi fått från andra. Andra människor ger oss möjligheten att leva i ett tryggt samhälle och ha mat på bordet.

Andra människor ser till att vi har frihet att tänka och handla fritt. Andra människor skänker oss möjligheter att praktisera medkänsla och tålamod. Andra människor skänker oss Dharma! Vi står i en ofattbar tacksamhetsskuld till alla varelser. Om vi en dag når upplysningen kommer den att vara en gåva till oss från andra.

Låt oss så här i jubileumstider glädjas åt vår Sangha. Sänd en tacksam tanke till alla de som under tjugofem år tillsammans arbetat för att skapa den fantastiska Sangha Stockholms Buddhistcenter är idag. Utan en Sangha blir vår strävan mot upplysning minst sagt svår, om inte omöjlig. Utan andlig gemenskap blir vår praktik till en vandring genom en torr och karg öken mot upplysningens oas i fjärran.

Men låt oss samtidigt komma ihåg att alla varelser är Sangha. Låt oss minnas att alla varelser skänker oss de nödvändiga förutsättningarna att praktisera Dharma.

Låt oss böja våra huvuden i tacksamhet och ödmjukhet inför alla varelser, ty alla varelser är Buddha!

Martin Gustavsson 23

inskickat Samtal Dalai lama & KG Hammar Söndagen den 12:e juni samtalade Dalai Lama med ärkebiskop KG Hammar inför 6000 människor i Scandinavium i Göteborg. Ämnet för samtalet var ”Looking for meaning in the present world”. Dalai Lama var i Sverige med anledning av att han blivit inbjuden att delta i en världskonferens i kognitiv psykologi.

KG Hammar började med att säga att buddhismens växande popularitet i väst beror på att den fyller ett andligt behov hos människor här. Ett andligt behov som också kan tillgodoses av den kristna tron. Problemet ligger, enligt KG Hammar, snarare i att den kristna kyrkan förknippas med auktoritärt maktmissbruk och dogmatism. Detta har gjort att många människor i väst vänt kyrkan ryggen.

Både Dalai Lama och KG Hammar pratade mer om det som förenar de två religionerna än det som skiljer dem åt. En smart person, sade KG Hammar, är en person som ser olikheter, medan en vis person är någon som ser det som förenar.

Dalai Lama talade om vikten av att ha flera världsreligioner, då olika människor har olika sinnelag och olika bakgrund.

Dalai Lama nämnde också vikten av sekulär etik. Alla religioner har etiken som grund, men religion behöver inte ligga till grund för all etik. Alla, oavsett tro, kan konstatera att det som leder till positiva tillstånd är etiskt, det som leder till negativa tillstånd är oetiskt.

- Den absoluta merparten av alla människor i världen är inte religiösa. Och även bland de som kallar sig religiösa finns det många som inte följer sin religion. Merparten av alla tibetaner är exempelvis buddhister, ändå finns det många bland oss som ljuger och stjäl för egen vinning. Det viktiga är att människor förstår vikten av att handla etiskt, både för sin egen och andras del.

- När jag ser det som är gott och etiskt i den sekulära världen ser jag alltid Gud, kontrade KG Hammar.

- Om du talar om verklighetens sanna natur. Om du talar om oändlig kärlek och det är detta du kallar Gud, då är jag också kristen, sade Dalai Lama och bugade sig med händerna höjda i vördnad.

- Det bor en liten buddhist i mig också, svarade KG Hammar.

Ett annat ämne som behandlades var vad som skänker människor sann lycka. Båda två konstaterade det fruktlösa i att leta efter lyckan i materiella ting. KG Hammar varnade för att begreppet lycka har en speciell betydelse för människor i väst. Genom reklamen har vi matats med budskapet att lycka kommer 24

med den nya bilen, det nya utseendet, det nya jobbet. Dalai Lama föreslog ordet tillfredsställelse i stället.

- Jag brukar skilja på den sensoriska, fysiska nivån och på den mentala, sade Dalai Lama. Vi behöver ett visst mått av tillfredsställelse på den sensoriska nivån, så att vi exempelvis slipper gå hungriga. Men äkta lycka, äkta tillfredsställelse finns alltid på den mentala nivån.

Vid ett tillfälle berörde KG Hammar tomhet, genom att citera den kristne mystikern Dag Hammarskjölds bok ”Vägmärken”. Han ville diskutera ämnet tomhet, men Dalai Lama värjde sig: - Tomhet är något väldigt komplicerat. Även bland de olika buddhistiska inriktningarna finns det många tolkningar av detta begrepp.

- Vi kristna har också ett sådant ord vars tolkning skapar mycket förvirring, svarade KG Hammar.

Det ordet är ”Gud”.

Martin Gustavsson

bild av Dalai Lamas tron i Durpin klostret, Kalimpong (foto Viryabodhi)

Hurusom elementen framträdde under en gångmeditation Foten fri i luften ännu famlande… så …friska daggen sval mot fotsulan.

Hela foten sjunker mjukt ner i gräset sprunget ut ur jorden vilande på klippan bara toppen av urberget, som gömmer den flammande elden i det innersta rummet av allas vår moder jord där hon störtar fram genom rymden i 350.000 km per timme snurrande runt sin axel…

Om allt detta är foten medveten…

Kicki Andrén

notiser Tibetanska fadderbarn Under min resa till Indien i vintras besökte jag Kalimpong, några kullar från det mer berömda Darjeeling. Därifrån ser man en klar dag in i Sikkim och Bhutan, och till och med de höga snöklädda bergen i Tibet. Där bodde Sangharakshita under en längre tid och arbetade för buddhismens väl. Där mötte han också Dhardo Rimpoche (1917 –1990), som blev en nära vän och hans närmsta tibetanska lärare.

Dhardo hade en vision att bevara tibetansk kultur i exilen och insåg att det främsta sättet att göra det på var att nå barnen. Han startade därför en skola 1955 och kallade den ITBCI

för ett barn, medan andra gått ihop med en partner, med en eller flera vänner.

Varje barn behöver 250 kr i månaden för att täcka alla kostnader. Det här innebär att de kan fortsätta gå i skolan eller att andra kan komma, kanske ett av deras syskon, som man gärna vill.

Det ger en viss trygghet och förankring.

Barnen bor både lokalt och kommer långväga ifrån, från grannstater eller Nepal, och ofta lever deras familjer under mycket enkla förhållanden.

Skulle du vara intresserad av denna verksamhet, kontakta då Viryabodhi (på mejl: viryabodhi@bredband.net eller ring: 08 641 8849). Själv är jag mycket glad att vi på detta vis kan stödja barnen och Dhardos vision.

Viryabodhi

till vänster, barn på skolan i Kalimpong, och nedan ”Bruce Lee” stolt vid en ny staty av Dhardo Rinpoche (foto Viryabodhi)

(Indo Tibet Buddhist Cultural Institute).

Han såg den alltså i ett vidare sammanhang och summerade skolans vision i tre deviser: ”Cherish the Doctrine, Live United, Radiate Love”. Under mitt besök höll man ett 50-årsjubileum, med ett välbesökt kulturprogram, där barnen uppförde traditionella tibetanska danser och sånger. En liten trupp från skolan har varit både i Paris och Moskva, för att visa upp sin kultur.

Skolan blev hans livsverk och den lever kvar. Sedan många år har man stöttat skolan från England, genom Karuna Trust, och på senare år har man också kunnat ”sponsra” barn – som dom säger. Nu har vi i VBVs sangha startat en fadderbarnsverksamhet och stödjer för närvarande 7 barn (4 flickor och tre pojkar). Några står själv

soluppgång av Kanchenjunga, Sikkim foto Viryabodhi

När jag kom till centret Jag hade längtat länge och sökt lite vilset både här och där Jag skulle känna på mig när jag hittat rätt det visste jag säkert…

Trappan var brant och ledde ner i källaren sval och lite fuktig Desto varmare var människorna av alla åldrar och alla sorter både glada och ledsna…

Dom kom och dom satt i meditation, i gemenskap i undran och förundran i förtröstan och trygghet Nu hade jag hittat vägen som gav ljus till min längtan…

Kicki Andrén

25

notiser

Ännu en kvinna ordinerad I juni blev Marianne Loid ordinerad vid en tvåveckors, komprimerad, ordinationsretreat på Tiratanaloka i Wales. Hon fick det vackra buddhistiska namnet Vanamoksha, som betyder ”den som når befrielsen i skogen,” ett namn hon är mycket nöjd med. Vana (med korta a:n) betyder skog och moksha (långt a) betyder befrielse (från alla begränsningar och negativa tillstånd etc.) eller helt enkelt upplysning.

Söndagen den 3 juli höll vi en välkomstfest för Vanamoksha i manskollektivet i Stureby. Vi ropade de tre sedvanliga sadhu:na (bra gjort, jaaa!), mediterade en stund i trädgårdens skuggområden, åt och minglade och lyssnade till Vanamoksha när hon berättade om sin resa till ordination. Hon reste under 3 månader i våras i Indien och Sri Lanka, var på flera retreater och påbörjade sin ordination på så vis. Det var under början av resan som hon fick reda på att hon var inbjuden till retreaten i juni. Även om deltagarna landade nästan omedelbart på retreaten och klev in i Dharmas mytiska dimension, upplevde många att retreaten var lite kort, berättade Vanamoksha. Om jag förstått det rätt kommer de som har möjlighet, att kunna åka på en längre retreat, på det nya retreatcentret i bergen i norra Spanien som håller på att förberedas för ordinationskurser och andra retreater.

Det här innebär att tre kvinnor blivit ordinerade under 2005 i Stockholmssanghan, så att det nu finns 5 kvinnliga ordensmedlemmar (Taraka, Padmachitta, Ratnasara, Hridayacandra och Vanamoksha).

Viryabodhi

Tallarna som vän väntt ar Nu är det gryning den dag du skall födas, längst ner i trädgården rör solen vid tallarnas stammar.

Allt är stilla.

Nu klipper någon din navelsträng, nu passerar en buss, nu skriker du.

Nu slår pionerna ut, de gungar sina tunga huvuden och i köket skalar någon potatis.

Nu vänder någon ryggen mot dig, nu faller ett löv, nu blir det spenatsoppa.

Nu får du ett glas saft och på klipporna gör du en deg av Marie-kexet i gommen. Nu vinkar den gamla damen utanför tobaksaffären.

Nu sluter sig blommorna för natten, nu häller du ut det sista av chokladen i snödrivan, det hissnar i magen.

Nu gråter någon på övervåningen och matkassarna står kvar i hallen.

Nu kysser du någon för första gången, bakom bensinmacken i lyktstolpens cirkel.

Nu är det natten före en lång resa, nu ansar du dina krukväxter, nu går en plastpåse sönder.

Nu förlorar du någon du älskar och mannen med de blanka skorna tittar ännu en gång på sin klocka.

Nu är det din tur att hämta på dagis, barnstolen slamrar mot pakethållaren.

Nu passerar ett moln.

Nu är dina föräldrar döda sedan länge och du har glömt bort hur det luktade i garaget.

Nu vilar äpplena i trädgården. En ensam gunga rör sig i vinden.

Nu skjuter någon en hare i skogen.

Nu ser du på dina händer och någon öppnar dörren till verandan. Fortfarande väntar tallarna längst ner i trädgården.

Allt är stilla.

Nu är det snart natt igen.

Malin Rosén 26

kolumnen

2015

Var är vi om tio år?

För tjugofem år sedan höll Sona den första kursen i VBVs regi i Stockholm. Aryaka och Dhirananda gick på den och de har delat en del av sina minnen. Mycket har alltså hänt sen dess och mycket har uppnåtts. Ännu mer har inte uppnåtts, men det är en annan sak. Min egen första kontakt med VBV var under hösten 1982.

Hur ska det bli i framtiden? Hur kommer det att se ut om tio år? Då kommer någon att gå en kurs och ha sin första kontakt med VBV. Vilka intryck och bestående minnen kommer hon eller han att bära med sig in i framtiden?

Kanske något av det jag skriver här kommer att bli verklighet – det hoppas jag – men det är framför allt en chans för mig att drömma, nu när någon faktiskt bett mig om att göra det. Det här är helt klart saker som jag skulle vilja se hända.

Men de beror på många villkor, inte minst på att andra drömmer och vill något liknande. Låt mig alltså drömma.

Midsommar har precis varit och sanghan har åkt tillbaks till sina olika delar av landet, till sina lokala sanghor. Vi var många här på Buddhagården i år, VBVs retreatcenter sedan åtta år, för att mötas i Dharmas tecken och glädjas. Nästan 80 personer kom, med tjugotalet barn, och det var lyckat, som det brukar vara. De nya formerna börjar få fäste nu. Det fanns plats för alla. Nu bor det också några från sanghan i närheten av Buddhagården, en familj, en pensionerad eremit och några till. Och fler funderar på att flytta till trakten. En grön buddhavåg? Kanske det.

Själv har jag dragit mig tillbaks till en av friggebodarna, som vi tidigt lät bygga i skogsbrynet på en liten höjd. Jag försöker komma hit då jag kan, för att skriva och läsa – för att meditera och reflektera. Nu ska jag börja skriva den där boken som alla frågat om. Det känns som om den ligger färdig i något inre rum och vill ut. Känner mig lite orolig, som vanligt när jag ska skriva, men det finns tillit.

Det var verkligen en stor glädje att träffa alla i sanghan. Ja, långt ifrån alla, men många nyckelpersoner var här. Vi använder numera dessa högtider för att samla sanghan i Sverige, så gott det går. I Göteborg har de en egen lokal sedan fem år tillbaks och tre ordensmedlemmar bor där. I Sundsvall träffas de flera gånger i veckan nu och har aktiviteter på universitetet.

Sedan har vi meditationsgrupper i fyra andra städer och fler lär det snart bli. Det är underbart att höra alla dialekter när vi

möts så här, även några skånska. Då ryser jag inombords och tänker att buddhismen – i vår VBV-form – verkligen har kommit för att stanna.

För fem år sedan flyttade vi till slut upp ur källaren på Södermannagatan, upp i dagsljuset och närmare stadspulsen, men lyckligtvis fortfarande på Södermalm. I den nya lokalen – som många liknat vid en oas – har vi också en liten välsorterad bokhandel med främst buddhistisk litteratur och lite annat – som den fina japanska rökelsen och meditationsattiraljerna. Dessutom driver vi Kaféet Jordnära som erbjuder fika och en enkel lunch.

Om två veckor kommer Satyaraja och Kulanandi hit till Buddha-gården för att leda vår årliga praktikmånad. Vi ska meditera runt de fem buddhornas mandala, och använda de nyskrivna pujorna till varje Buddha. Det här är jag särskilt glad för, att vi kan erbjuda intensiv praktik, inte bara denna månad, utan även på många andra retreater.

Sona kommer också regelbundet hit, efter några års uppehåll. De svenska rötterna sitter i, för både honom och Satyaraja. Nu kan de också glädjas åt att svenska ordensmedlemmar fått förtroendet att ordinera svenskar. Vi är långt ifrån oberoende av FWBO i England och vill inte vara det. Men att vi nu har vår egen ordinationsprocess, det trodde knappast någon för tio år sedan.

Ska jag sluta drömma nu? Okey då, men det är mycket som jag inte drömt om. Kanske bäst så, att lämna plats för andras drömmar. Och om det inte blir så här? Då blir det något annat.

Viryabodhi Min blick vilar redan vid de soldränkta höjderna, den har hunnit mycket längre på den väg jag färdas.

På detta vis fångas vi av det vi inte kan fånga; det har ett inre ljus, som vi även förnimmer på avstånd – även om vi inte når dit, förändrar det oss till något annat, som vi – utan att ana det – redan är; en gest manar oss att fortsätta, som svar på vår önskan ... men det vi känner är vinden mot våra kinder.

Rainer Maria Rilke (källa okänd, översättning från engelskan Viryabodhi) 27

Vanamokshas välkomstfest 4 juli 2005 (foto Viryabodhi)