VarFör nOMineras CeCiLia?
TEXT: carmill a floyd foTo: Kim Naylor
Cecila Flores-Oebanda nomineras till Worlds Children’s Prize 2011 för sin 20-åriga kamp mot barnarbete och människohandel. Cecilia började själv arbeta som femåring och hon har gjort det till sin livsuppgift att kämpa för de fattigaste och mest utsatta barnens rättigheter. Cecilia grundade organisationen Visayan Forum som har räddat tiotusentals flickor från slavarbete och människohandel. De arbetar förbyggande på landsbygden och i städer för att barn ska slippa bli utnyttjade. Cecilia har påverkat lagstiftning i Filippinerna och omvärlden så att barn har fått bättre skydd. Trots ständiga dödshot ger hon inte upp. Cecilia och Visayan Forum driver åtta Halvvägshus för flickor runt om i landet, fyra stödcenter för pigor och ett Säkert hus, ett hem för de värst drabbade. Sedan år 2000 har Cecilia och Visayan Forum hjälpt 60 000 offer för människohandel och drivit flera fall till rättegång. De har utbildat tusentals partners i arbetet mot människohandeln, däribland domare, åklagare, poliser, reseföretag och myndigheter.
NOMINE R AD • Sidorna 68-87
Cecilia Flores-Oebanda Telefonen ringer mitt i natten. En röst väser i mörkret: ”Sluta arbeta mot människohandeln, annars dödar vi dig och dina barn.” Men Cecilia Flores-Oebanda låter sig inte skrämmas. Hon är van vid dödshoten efter många års kamp mot dem som köper och säljer flickor till slavarbete. I dag är hon en av världens främsta förkämpar mot nutida slaveri.
K
–
om igen bara, brukar Cecilia säga. Jag tänker kämpa till sista blodsdroppen. Inget kan få henne att ge upp sin dröm: att alla barn i Filippinerna ska få rätten till ett bra och tryggt liv där de slipper arbeta och får gå i skolan. Människohandeln är den tredje mest lönsamma olagliga handeln i världen efter narkotika och vapen. Många förlorar pengar på Cecilias kamp. – Men de är rädda för mig nu. De vet att jag aldrig ger upp, säger hon. När Cecilia hotades första gången blev hon rädd, mest för sina barns skull. – Men alla mina barn var
överens om att jag måste fortsätta. Låsta grindar
Cecilia är alltid på sin vakt när hon åker till arbetet. En kvinnlig vakt öppnar järngrinden i muren och är noga med att låsa det tunga hänglåset igen. Tre små flickor kommer utrusande och slänger sig runt halsen på Cecilia. – Auntie Dai, ropar de, barnens smeknamn på Cecilia. Kom och lek med oss! Flickorna är kusiner från Cebu i ögruppen Visayas, en av Filippinerna fattigaste
delar. Många av offren för människohandeln kommer härifrån. Rosalie, 10 år, och hennes kusiner har just räddats av Cecilias organisation Visayan Forum. De ska snart flytta till hennes Säkra hus. Där får de flickor bo som inte kan återvända hem till sina familjer. En flicka kan ha sålts
Cecilia och flickorna hon hjälper blir ofta hotade och behöver skydd. Men Cecilia är inte rädd, hon slutar aldrig kämpa.
68
68-87.Filippinerna_68-87_svenska.indd 68
10-11-22 09.51.56
Rosalie 10, och hennes kusiner räddades från att dansa nakna framför filmkameror på ett internetcafé. Nu är de trygga i Cecilias Säkra hus.
flytta till Cecilia och Visayan Forum i Manila. – Men nu är jag glad. Jag saknar min familj, men farfar säger att jag har det bättre här och att jag ska göra bra ifrån mig i skolan. Cecilias egen historia
Cecilias egen familj var bland de fattigaste av de fattigaste. – Vi bodde mellan en soptipp och en flod, berättar hon. Jag började arbeta när jag var fem år. Jag och mina syskon sålde fisk som min pappa
av sina egna föräldrar och riskerar därför att bli såld igen. – Min pappa är död och min mamma gjorde inget för att skaffa mat till mig och mina syskon, berättar Rosalie. Jag bodde hos min farfar. En av Rosalies grannar, Archie, tjatade ofta på henne och kusinerna om att de borde sluta skolan och jobba för honom. Archie och hans vän Stella drev ett internetkafé och sa att de behövde modeller till filmföreställningar. Archie sa: ”Ni kan tjäna mycket pengar”. – Jag var tvungen att sluta skolan och vi hade inte ens mat att äta, säger Rosalie. Det var då jag och mina kusiner började jobba för Archie. Archie hade lovat att bara flickornas ansikten skulle synas i bild, men det var lögn. – Vi fick dansa nakna framför en kamera. Archie sa att män i andra länder betalade för att titta på oss. Allt Rosalie gjorde filmades med webbkamera. Via internet visades filmen direkt för
män i USA och Australien. Medan männen tittade på barnen skickade de chat-meddelanden till Archie och sa vad de ville att flickorna skulle göra framför kameran. I över två år arbetade flickorna för Archie och Stella. Pengarna de tjänade gav de till sina familjer. Många andra barn gjorde samma sak. Archie sa att de inte fick berätta för någon vad de gjorde.
fångade i floden. Jag gick i värmen med fiskkorgen på huvudet, medan illaluktande vatten och fiskolja rann ner i mitt hår och över mitt ansikte. Men jag visste att jag inte fick komma hem utan att ha sålt varenda fisk. – Folk sa: ”Dansa för oss lilla flicka, så köper vi dina varor”. Då dansade jag och sjöng. Cecilia och hennes elva syskon letade på soptippen efter sånt som de kunde sälja. Ibland hann de inte undan när sopbilen kom. – En gång blev jag dränkt av stinkande sopor upp till hakan! Älskade skolan
Som liten sålde Cecilia fisk för att hjälpa sin familj att överleva och för att kunna gå i skolan.
Cecilias mamma hade utbildning och var noga med att syskonen gick i skolan. Hon svalt hellre än att inte betala barnens skolavgifter.
Polisen slår till
En dag omringades internetcaféet av beväpnad polis. På avstånd såg Rosalie Archie och Stella släpas in i en polisbil. Fyra barn kom också ut ur huset och grät när de fördes bort av polisen. – Folk sa att vi skulle hamna i fängelse för att vi hade jobbat för Archie. Vi blev jätterädda och gömde oss. Det dröjde flera månader innan vi också blev hämtade. Det verkade inte säkert för de drabbade barnen att stanna i området. Därför fick Rosalie och hennes kusiner
Vad är människohandel? Människohandel är den tredje mest lönsamma olagliga handeln i världen efter narkotika och vapen. Människor kan även säljas om och om igen så länge någon vill köpa dem. Barn och vuxna förs över gränser eller inom sitt eget land för att utnyttjas till tvångsarbete. Det kallas nutida slaveri. Många utnyttjas som pigor eller sexslavar. Barnen blir kidnappade, sålda, lurade eller tvingade. De flesta som drabbas kommer från mycket fattiga familjer. Människohandlarna kontrollerar sina offer genom våld, utpressning och hot om att skada föräldrar och syskon.
69
Filippinerna_68-87_svenska.indd 69
10-11-02 16.06.52
Flickor som är pigor i Filippi nerna behandlas ofta som slavar. Många ber om hjälp via Cecilias dygnetrunt öppna telefon linje.
kämpen var en tonårsflicka. Efter flera års hård kamp med gerillan omringades hon av Marcos soldater. Hon ropade: ”Det här är Kommendant Llway. Skjut inte, jag kommer ut.” En del soldater klippte en lock av hennes långa hår som bevis för att de varit med och fångat henne. Hjälper fattiga barn
Cecilia blev retad i skolan för sina omaka sandaler och för att hennes hår och slitna kläder alltid luktade fisk och sopor. Värst var det i tonåren. – Söt, men hon stinker, sa pojkarna och höll för näsan när hon gick förbi. – Vet ni inte att det är en ny parfym? sa Cecilia och försökte låta tuff, men inuti var hon ledsen och arg. Hon såg att många familjer som inte arbetade hälften så hårt som hennes åt sig mätta. Hon bestämde sig då för att hennes egna barn skulle få det bättre än hon. Cecilias pappa förklarade att hon måste vara tuff för att överleva i en hård värld. – Han lärde mig boxas och satsade pengar på att jag skulle vinna matcher! Och han kastade mig i floden för att jag skulle lära mig simma.
Snart var jag som en fisk i vattnet. Cecilias vann flera simtävlingar och fick en plats i skolans simlag. Därför fick hon ett stipendium som betalade hennes skolavgifter och böcker. Kamp mot diktator
Under Cecilias uppväxt styrdes Filippinerna av en diktator, Ferdinand Marcos. Redan som 14-åring började hon protestera mot regimen trots att det var mycket farligt. Hon var arg över att Marcos och hans vänner levde i lyx medan de fattiga svalt. En dag, några år senare, fick Cecilia veta att militären planerade en razzia mot hennes hem. Hon flydde upp i bergen och blev känd i hela Filippinerna som Kommendant Llway. Få visste att den fruktade frihets-
Cecilia födde tre barn under tiden i bergen och åren i fängelset. Barnen som föddes i fängelset fick namnen Dakip (Infångad) och Malaya (Frihet). Till slut störtades diktatorn Marcos. Miljontals människor gick ut på gator och torg och tvingade honom och hans regim att ge upp. Nu ville Cecilia ge sina
barn ett bättre liv. Men hon ville också kämpa för alla barn i Filippinerna, som lever i djup fattigdom. Hon fick hjälp av sina syskon och började bygga upp en egen organisation i Manila. Då drabbades Cecilias hemtrakter av en tyfon som dödade över 10 000 människor och gjorde hundratusentals hemlösa. Cecilia upptäckte att hänsynslösa människohandlare utnyttjade andras olycka. Barn som blivit föräldralösa eller hemlösa med sina familjer efter tyfonen lovades jobb och skolgång men blev istället sålda till slavarbete. I takt med att Cecilias arbete blev mer känt började barn söka sig till henne för att få hjälp.
Cecilia älskar att vara tillsammans med flickorna som räddats av hennes organisation Visayan Forum, prata, sjunga och skratta.
På Cecilias skyddade hem för flickor som sålts av människo handlare får de en chans att vara barn igen.
70
68-87.Filippinerna_68-87_svenska.indd 70
10-11-03 13.03.48
Cecilia har lärt poliser och vakter i hamnar och på flygplatser hur man känner igen människohandlare och flickor som fallit offer för människohandel. Nu hjälper de henne att ta fast de som köper och säljer barn.
– Jag mötte fl ickor som flytt från slavarbete som pigor i rika familjer. En del hade ärr efter att ha bränts med cigaretter eller strykjärn. En flicka hade tvingats dricka frätande syra och dog av sina skador. Hon kom till oss för sent. Jag förstod att jag måste satsa allt på att hjälpa dessa barn. 1991 ledde Cecilia den första världsomspännande mar-
schen mot barnarbete, som i dag förenar miljontals barn och 114 organisationer över hela världeni kampen mot barnarbete och slaveri.
Samarbete räddar barn Människohandel är den tredje mest lönsamma olagliga handeln i världen efter narkotika och vapen. Människor kan även säljas om och om igen så länge någon vill köpa dem. Barn och vuxna förs över gränser eller inom sitt eget land för att utnyttjas till tvångsarbete. Det kallas nutida slaveri. Många utnyttjas som pigor eller sexslavar. Barnen blir kidnappade, sålda, lurade eller tvingade. De flesta som drabbas kommer från mycket fattiga familjer. Människohandlarna kontrollerar sina offer genom våld, utpressning och hot om att skada föräldrar och syskon.
Global March kämpar för de omkring 250 miljoner barnarbetarna i världen. Av dem är fyra miljoner fi lippinska barn.
Vad gör Cecilia och Visayan Forum? Cecilia och Visayan Forum menar att alla måste delta i kampen mot barnarbetet och människohandel. De kämpar över hela landet och ser till att makthavare inte längre kan blunda för att barn köps och säljs som handelsvaror: • Barn och vuxna i de fattigaste delarna av Filippinerna, där de flesta barn finns som faller offer för människohandel, får utbildning och stöd. Särskilt mammor ges kunskap för att kunna skydda sina barn. • I hamnar och på flygplatsen samarbetar Visayan Forum med alla som arbetar där, med polis och andra myndigheter, för att upptäcka människohandlarna och rädda deras offer. • Räddningsoperationer genomförs för att frita barn som utnyttjas på bordeller eller som pigor i privata hem. • Hjälptelefoner är öppna dygnet runt för barn
och vuxna som behöver hjälp eller vill rapportera misstänkt människohandel eller slavarbete. • Flickor som räddats ges skydd på Halvvägshus i hela landet, hjälp till självkänsla och framtidstro och till att återförenas med sina familjer. Flickor som inte kan återvända hem får ett hem och utbildning på Cecilias Säkra Hus. • Barn under 14 år, som enligt lag inte får arbeta i Filippinerna, får sin skolgång betald. Äldre flickor får arbetsträning och praktik, ibland även ekonomisk hjälp. Före detta barnarbetare uppmuntras att starta lokala barnrättsklubbar, där de leker och har roligt men också sprider information om människohandel för att rädda sina jämnåriga. • För att vinna kriget mot människohandeln krävs bättre lagar som skyddar barn och gör det lättare att döma människohandlarna till fängelse. Cecilia påverkar politiker både i Filippinerna och i omvärlden och får dem att ändra lagar och regler.
71
Filippinerna_68-87_svenska.indd 71
10-11-02 16.10.56
Barn som räddats från barnarbete hjälper Cecilia i kampen för barnets rättigheter genom att protestera mot människohandeln.
Forum en av världens främsta organisationer i kampen mot nutida slaveri och människo handel. Hundratals volon tärer och anställda arbetar tillsammans med Cecilia i Manila, på hennes Säkra hus och Halvvägshus runt om i landet och med förebyggande
arbete i byar och slumområ den. Cecilia är känd jorden runt, men hon glömmer ald rig sina rötter. – Jag kan fortfarande känna lukten av fisk och sopor på min kropp, säger Cecilia.
Cecilias Säkra hus En del flickor kan inte återförenas med sina familjer och Då får de flytta till Cecilias Säkra Hus ”Center of Hope” (Hoppets kärna) på hemlig adress i Manila. Flickorna här är ofta hotade till livet av dem de flytt från. De får stöd av husföräldrar, social arbetare, psykologer, lärare och säkerhetsvakter. – Det ska kännas som ett riktigt hem för dem. Här får de skydd och framtidstro, säger Cecilia. Tomten till det Säkra Huset köptes med hjälp av en gåva av J.K. Rowling, författa ren till de berömda Harry Potterböckerna. En skola och ett träningscenter ska nu byggas här.
Lär dig filipino! Nära 100 olika folkgrupper på Filippinernas 7 107 öarna talar 170 olika språk och dialekter. Nationelspråket är filipino. Eftersom Filippinerna tillhört först Spanien och sedan USA under 400 år innehåller språket många spanska och engelska ord. Hej = Kumusta Hó Hejdå = Babay Ja = Ohó Nej = Hindi Hó Hjälp! = Saklala! Länge leve! = Mabuhay! Kompis = Kaibigan Kompisgäng = Barkada
72
Filippinerna_68-87_svenska.indd 72
10-11-02 16.12.32
TEXT: MONICA Z AK FOTO: KIM NAYLOR
De hundratusentals barn pigorna i privata familjer i Filippinerna hade inga rättig heter och behandlades ofta som slavar. Därför bildade Cecilia 1995 Filippinernas första fackförening för pigor, Sumapi. I dag är Cecilias Visayan
Samraida smugglad till slavarbete Samraida var 14 år när hon smugglades ut ur Filippinerna med falskt pass. Hon flögs tusentals mil för att arbeta sju dagar i veckan, 20 timmar om dygnet, som piga i en rik familj i Mellanöstern. – Jag behandlades sämre än ett djur och såldes till en ny arbetsgivare mot min vilja, säger Samraida.
S
TEXT: carmill a floyd foTo: Kim Naylor
å länge Samraida kan minnas har hennes mamma arbetat utom lands. Hennes familj bor i Mindanao, ett av Filippi nernas fattigaste områden, som varit hårt drabbat av inbördeskrig i över 30 år. Många fattiga barn i Mindanao växer upp utan sina mammor. De flesta
familjer här är muslimer och därför är flickor och kvinnor härifrån eftersökta som pigor i rika muslimska länder, som i Saudiarabien. – Mamma kom bara hem vartannat eller vart tredje år, berättar Samraida. När jag var tio år bad jag henne stan na. Jag grät och höll fast hen ne, men hon blev arg och
skrek att hon jobbade som en slav för min skull. Den natten bestämde jag mig för att sluta längta efter mamma. Vi kände ju knappt varandra ändå. Trots att mamman skickade hem pengar varje månad hotades familjen ofta av svält. Pappan slet med jordbruket, men det gav knappt mat för dagen. När Samraida var tolv
Jeepneyn transporterar flickslavar Jeepneyn är det vanligaste transportmedlet i Filippinerna. De är alltid fantasifullt dekorerade med starka färger, mönster och utsmyckningar. Jeepneyn används ofta för att transportera offren för människohandel. Den har plats för 15 personer men polisen har ibland stoppat Jeepneybussar där människohandlare har pressat in 50 unga flickor. Ofta täcks den över med presenningar och människohandlarna säger till polis och hamnarbetare att lastutrymmet innehåller grönsaker eller någon annan handelsvara.
73
68-87.Filippinerna_68-87_svenska.indd 73
10-11-15 08.57.44
måste hon börja jobba som piga. Hon tog också hand om sina småsyskon och hemmet. Samraidas arbete var tungt och betalningen usel. Därför bestämde hon sig för att också åka utomlands, trots att mamman sagt att det var hemskt. Utlandsarbetarna tjänar bättre och två inkomster skulle hjälpa familjen. Men Samraida var för ung för att få ett pass – man måste vara minst 23 för att få arbeta utomlands enligt fi lippinsk lag. Falska papper
Samraidas resa till arbetet i Mellanöstern börjar när hon är 14 år. Då kommer en man från Manila till byn. Han är rekryterare, en som värvar
Samraida Esmael, 18 VILL BLI: Socialarbetare och arbeta för Cecilia IDOLER: Sångerskorna Celine Dion och Sara Geronimo TYCKER OM: Att sjunga, helst traditionella filippinska sånger. SER UPP TILL: Cecilia, Erica och de andra i Visayan Forum
Den stora flygplatsen skrämde Samraida – hon hade aldrig flugit förut innan hon blev smugglad till slavarbete utomlands.
fl ickor som vill jobba i utlandet. Mannen lovar att Samraida ska få pass och jobb om hon följer med honom. Samraida nappar på erbjudandet. En tidig morgon börjar hon resan till Manila, tillsammans med rekryteraren och två äldre fl ickor. Det tar nästan fyra dygn, först med jeepney och sedan med färja. – Era visum är inte klara ännu, förklarar mannen. Medan ni väntar får ni bo hos mig och min fru och sköta hushållet. Samraida och de andra fl ickorna hålls inlåsta i huset utan lön. Tvärtom säger rekryteraren att de måste betala för husrum och mat. – Vi drar av kostnaderna på den lön ni kommer att få
under era första sju månader i Mellanöstern, säger han. Lång väntan
Rekryteraren ger Samraida en lapp med uppgifterna som står i hennes falska pass. Åldern har ändrats till 23 år, hon har fått ett annat namn och ny födelsestad. Hon måste kunna allt utantill om hon blir utfrågad av polisen på flygplatsen. Veckorna går och Samraida känner sig rädd och lurad. Måste hon stanna här som slav till rekryteraren? Det mörka rummet där hon sover på golvet med de andra fl ickorna känns som en fängelsecell. Hon vill hem. – Som du vill, säger rekryteraren. Men först måste du
betala oss sju månaders lön, det du är skyldig för mat, husrum och resekostnader. Och du får själv betala din hemresa. Samraida har inga pengar och vet inte vart hon ska ta vägen. Efter sex månader kommer nya fl ickor till huset. Och rekryteraren säger att Samraidas visum är klart. Hon har jobb som väntar i Kuwait. Tre dagar senare är hon på väg till flygplatsen, klädd i slöja och lång kjol. Rekryterarens fru har sminkat henne för att hon ska se äldre ut. En man möter Samraida i avgångshallen med hennes biljett och falska pass. – Se självsäker ut. Sträck på dig och gå rakt. Och välj lucka två när du går igenom pass-
74
68-87.Filippinerna_68-87_svenska.indd 74
10-11-09 09.04.33
Polisen förhörde Samraida när de upptäckte att hennes pass var förfalskat.
kontrollen, säger mannen innan han försvinner i folkmassan. Samraidas hjärta bultar hårt när hon närmar sig passkontrollen. Händerna skakar när hon lämnar fram det falska passet, men passpolisen tittar knappt upp. – Passera, säger han. Samraida förstår att polismannen har fått betalt av människosmugglarna för att släppa igenom henne. Framme i Kuwait
Yr och illamående vacklar Samraida av planet i Kuwait. I ankomsthallen väntar en man med en skylt med Samraidas falska namn. Men hon förs inte till sin arbetsplats, utan till en arbetsförmedling i Kuwait City.
Samraida blir inlåst i ett litet rum utan fönster som redan är fullt av flickor och unga kvinnor. Några kommer från Filippinerna, andra från Sri Lanka, Indonesien och Etiopien. På kvällen får Samraida och några till flickor ställa sig på rad och visa upp sig för tre män. Samraida blir rädd. En av männen säger att han har sex barn och vill ha en flicka som tar hand om dem och hela hushållet. – Ni måste jobba från fyra på morgonen till två på natten, sju dagar i veckan, säger han. Samraida räknar snabbt i huvudet. Det blir 22 timmar! – Det klarar jag inte, säger hon. Mannen blir arg.
– Du är lat! Varför kom du hit om du inte vill arbeta? Under två veckor möter Samraida en lång rad män som ställer liknande krav. Hon följer med en av dem hem för att visa vad hon kan. Hon ska klättra upp för en hög stege och städa ur ett skåp, men tappar balansen och ramlar nästan. Mannen lämnar tillbaka henne. – Hon duger inte, säger han. Arbetsförmedlingens ägare blir ursinnig och försöker slå Samraida, som springer undan. – Varför försöker du skada mig? frågar hon. Jag kom hit för att arbeta, inte för att bli behandlad som ett djur. När Samraida förs tillbaka till rummet är det mer fullpackat än någonsin. Flickor anländer från flygplatsen varje dag och det finns inte plats att ligga ner längre. Samraida får sitta och sova, men det är nästan omöjligt i hettan. Rummet har varken fönster eller fläkt och det är svårt att andas. Samraida inser att hon måste ta vilket jobb som helst för att komma därifrån.
Exporterar människor Nästan inget land i världen har så många invånare som arbetar utomlands som Filippinerna. I Här finns en lång tradition av att resa utomlands för att arbeta, som uppmuntrades och utvecklades av den förre diktatorn Marcos. Nära hälften av landets 10–12-åringar säger att de har funderat på att arbeta utomlands. I dag är landet en av världens viktigaste källor för gästarbetare. En del åker ut lagligt, men hundratusentals smugglas ut och säljs i grannländer som Malaysia och Hong Kong, även i Mellanöstern, Afrika, USA och Europa. – Andra länder exporterar te, kaffe eller elektronik. Filippinerna exporterar människor, säger Cecilia.
Första jobbet
Efter 18 dagar blir Samraida piga hos en familj med fyra barn, varav tre är vuxna men bor hemma. Det är ett stort hus med fyra våningar. En lite äldre filippinska sköter matlagningen. Samraida ska ta hand om städning och tvätt. Arbetsgivaren förklarar husets regler: – Du får aldrig lämna huset,
75
68-87.Filippinerna_68-87_svenska.indd 75
10-11-09 09.13.49
du är för ung för att gå ut själv. Du måste bära slöja och får inte ha åtsittande kläder eller urringade tröjor. Slösa aldrig tid på att prata med den andra pigan, eller på att ringa hem. Och det är förbjudet att ha kontakt med våra grannars pigor. Efter första arbetsdagen är Samraida utmattad. Det värker i hela kroppen efter att hon har skrubbat golv, diskat och tvättat från fyra på morgonen till midnatt. Den andra pigan har arbetat i familjen i sju år. Hon viskar att Samraida måste akta sig för yngste sonen. – Han ljuger och säger att vi pigor stjäl hans saker för att få uppmärksamhet av sin mamma. Samraida arbetar sju dagar i veckan, från gryning till midnatt. Dagarna flyter ihop. Huset är Samraidas fängelse. Hon vill hem, men har skrivit på ett kontrakt och lovat att arbeta i familjen i två år. Varje månad skickar hon hem hela sin lön till familjen i Mindanao. I brev berättar de om huset de bygger för Samraidas pengar. Det får henne att orka lite till. Samraida rymmer
Då två år har gått är Samraida utsliten men lycklig. Hon ska få åka hem. I kontraktet står att arbetsgivaren ska ge tillbaka hennes pass och en flygbiljett. Men nu kommer chocken. Arbetsgivaren vägrar. Han vill att Samraida ska jobba kvar. – Åk hem om du vill, säger han. Men vi behåller ditt pass
och du får ingen biljett av oss. Familjen slutar betala ut lön och tvingar ändå Samraida att fortsätta arbeta. Men efter fyra månader tröttnar de på hennes tårar och böner om att få åka hem. De lämnar tillbaka henne till arbetsförmedlingen. Där säger de att hon måste jobba ihop pengar till sin flygbiljett och säljer Samraida till en ny familj. I den nya familjen får Samraida ta hand om en liten flicka. När flickan blir sjuk följer Samraida med till sjukhuset och där ser hon sin chans att fly. Hon ber att få gå på toaletten, men rusar istället nedför trapporna. Ute på gatan stoppar hon en taxi. – Ta mig till en polisstation! Polisen lyssnar när Samraida berättar att hon sålts mot sin vilja. – Vi ska försöka hjälpa dig, säger de. Under tiden får du stanna här. I en fängelsecell trängs ett 80-tal flickor och kvinnor, från Filippinerna och många andra länder. Alla är pigor som väntar på rättegång eller på att få åka hem. Samraida får snabbt en bästa vän, Katy. Hon har rymt från sin arbetsgivare som våldtog henne. – Han anföll mig varje gång hans fru lämnade huset, berättar hon. När Katy rymde anmälde arbetsgivaren henne för stöld. Nu väntar hon på rättegång. Samraida blir rädd. Tänk om det kommer att hända henne också? Men efter åtta månader i fängelsecellen får hon till slut tillbaka sitt pass
Cecilia och tiden på hennes skyddade hem har gett Samraida nytt hopp om framtiden.
och en flygbiljett. När hon flyger hem är Katy kvar i fängelset. Hon har dömts till flera års fängelse för den påstådda stölden. Äntligen hemma
Ännu en chock väntar när Samraida kommer hem till Mindanao. Det nya huset, som alla hennes pengar har
”Hushållsarbete är vettigt arbete”. Cecilia kämpar för pigors rättigheter.
gått till, är borta. Rebeller och regeringsstyrkor har drabbat samman i hennes hemby. Många har dött och huset har bränts ner till grunden. Pappa och syskonen bor i ett flyktingläger. De är lyckliga över att Samraida är hemma, men gråter när de berättar vad som hänt.
Samraida är muslim och ber flera gånger om dagen.
76
Filippinerna_68-87_svenska.indd 76
10-11-02 16.23.01
Vad är halvvägshus?
Samraida hölls inlåst som slav i flera år. I dag går hon i skolan igen och vill arbeta för Cecilia och Visayan Forum. Hon arbetar redan mot människohandel, sprider information och demonstrerar för att stödja kampen mot trafficking.
– Du fick inte ens se ditt eget hus, säger de. Samraida bestämmer sig för att åka utomlands igen. – Jag tänker tjäna ihop pengar till ett nytt hus. – Absolut inte, säger pappa upprörd. I så fall får du gå eller simma till Manila. Men Samraida är orubblig och till slut ger pappa med sig. En kväll några veckor senare är Samraida tillbaka på flygplatsen. Men nu kallar passpolisen på flygplatsens specialstyrka mot människohandel. De har fått utbildning av Cecilia och Visayan Forum och vet hur man känner igen offer för människohandel. Samraida påstår att hon är 25 år, men specialstyrkans tandläkare undersöker hennes tänder och slår fast att hon är under 18. Sedan kallar de på Erica, en av socialarbetarna från Visayan Forum.
Halvvägshuset skyddar
Bakom höga murar nära flygplatsen ligger Cecilias halvvägshus där flickor som räddats på väg utomlands får skydd. Det är efter midnatt när en vakt låser upp grindarnas tunga hänglås. Samraida gråter tyst. Hennes chans att hjälpa familjen är borta. Och tänk om hon hamnar i fängelse för att ha försökt resa med falskt pass? Erica tar med henne till ett rum en trappa upp. I mörkret urskiljer Samraida rader med smala sängar och får panik. Är hon i fängelset igen? Men en av flickorna vaknar och viskar – Oroa dig inte. Du har kommit till ett bra ställe. Sov nu, så pratar vi mer imorgon. Nästa morgon samlas alla flickor runt Samraida. Alla har råkat ut för människosmuggling men blivit rädda-
de av Visayan Forum, som hjälper flickorna att få gå i skolan och återförenas med sina familjer. En vecka senare vaknar Samraida mitt i natten. En flicka sitter på sängen bredvid henne. Hon har just kommit från flygplatsen och ser rädd och förvirrad ut. – Var inte rädd, säger Samraida. Du har hamnat på ett bra ställe. Sov nu, så pratar vi mer i morgon.
Cecilia och Visayan Forum har byggt åtta så kallade halvvägshus vid Manilas flygplats och nära fartygshamnar som används av människosmugglare. De flickor som räddas tas direkt till halvvägshuset för att få skydd och akut hjälp. På havvägshusen arbetar socialarbetare och fältarbetare som är beredda att rycka ut dygnet runt. Här finns också en ”husförälder” som ser till att flickorna får allt från mat och sängplats till värme och kärlek. Utifrån varje flickas personliga situation kan hon få hjälp med att återförenas med sin familj, bidrag till skolavgifter och juridiskt och psykologiskt stöd. Halvvägshusen driver jourtelefonlinjer och utbildar personal på flygplatsen och i hamnarna så att de kan upptäcka och rädda offren för människohandel.
77
Filippinerna_68-87_svenska.indd 77
10-11-03 08.48.08
6.00 Dags att vakna! Ibland har nya flickor kommit från flygplatsen under natten. De är ofta ledsna och rädda och behöver ett varmt välkomnande när de andra vaknar.
En dag på Halv Nära flygplatsen ligger ett av Cecilias Halvvägshus, ett skyddat hem för flickor som räddats från att smugglas till tvångsarbete utomlands.
6.20 Morgongymnastik Även de mest morgontrötta väcks till liv. 6.40 Ren och fin Snabb tandborstning och skrubbning, ingen vill missa frukosten.
7.30 Alla hjälps åt Alla hjälper husmamman Alice att fixa mat och duka.
11.00 Bygg skyddshus! Tyfonen kommer! Leken Bahay, Bata, Bagyo (Hem, barn, katastrof) handlar om att barn behöver skydd och ett tryggt hem. Leken börjar med att någon ropar att en tyfon är på väg. Då måste alla skynda sig att ”bygga” hus att ta skydd i.
9.00 Hej Cecilia I dag är Cecilia på besök. Hon spelar spel och pratar med flickorna. Trots att många delar med sig av sorgliga upplevelser blir det också många skratt. 78
68-87.Filippinerna_68-87_svenska.indd 78
10-11-08 17.54.44
12.00 Fisk till lunch Krista, 16 år, har hjälpt till att steka fisk till lunch.
alvvägshuset 18.00 Kristen och muslimsk bön Ett litet rum på övervåningen används som kapell av de katolska flickorna medan de tjejer som är muslimer oftast använder sovsalen för bön.
13.30 Hela havet stormar med Lady Gaga Lady Gaga dånar ur högtalarna när flickorna leker Hela havet stormar. Alla skriker av skratt när den sista stolen rasar sönder under den lyckliga vinnaren. Hon har räddats bara några dagar tidigare efter ett våldtäktsförsök i familjen där hon arbetat som piga. lunch.
De yngsta flickorna får rita och skriva om vad de varit med om.
22.00 Tyst i Halvvägshuset Ljusen släcks och det blir tyst och lugnt. Men vem vet hur många nya flickor som kommer att räddas i natt.
TEXT:CARMILL A FLOYD FOTO: KIM NAYLOR
20.00 Kvällskaraoke och brev På kvällen samlas många framför TV:n för att sjunga karaoke. Andra passar på att skriva brev hem.
79
68-87.Filippinerna_68-87_svenska.indd 79
10-11-08 17.56.29
Mary-Ann lurades t När Mary-Anns pappa blir svårt sjuk måste hon sluta skolan. Familjen hotas av svält när hon erbjuds ett välbetalt jobb på restaurang i Manila. Men allt är lögn och istället tvingas Mary-Ann till slavarbete på bordell.
M
TEXT: carmill a floyd foTo: Kim Naylor
ary-Ann växer upp i Samar där familjen har ett litet jordbruk. De bor i en bambuhydda omgiven av ängar, berg och stora träd. Det är vackert men mycket fattigt. Familjen kan sällan äta sig mätt. När pappa blir sjuk måste Mary-Ann sluta skolan och ta arbete som piga. Lönen är dålig och hon gråter sig till sömns under husbondens matbord varje natt. Efter ett halvår återvän-
der hon hem och ber sin mamma att få börja skolan igen. Men det är omöjligt. Några dagar senare kommer mammans kusin Nena på besök. Hon säger att hon kan ordna jobb till Mary-Ann på en restaurang i huvudstaden Manila. – Hon är för ung, säger föräldrarna först, men ger med sig när Nena lovar att ta väl hand om Mary-Ann. Resan börjar tidigt nästa
morgon. Några andra flickor från byn följer också med. Det är första gången MaryAnn lämnar Samar och första gången hon åker färja. Hon mår illa av de höga vågorna, men är förväntansfull. På vägen från färjeterminalen i Manila susar höga hus och breda gator förbi utanför taxifönstret. Neonskyltar och butiksfönster glittrar i nattmörkret. Men när taxin stannar blir Mary-Ann besviken.
80
68-87.Filippinerna_68-87_svenska.indd 80
10-11-15 08.58.23
s till bordellen Bakom höga murar syns ett smutsigt, slitet hus. – Var är restaurangen? frågar hon. – Ni måste vila först, säger Nena kort. Hon föser in flickorna i huset och lämnar dem ensamma i ett litet rum. De andra somnar snart, ihopkrupna på golvet. Men MaryAnn ligger vaken länge. Hon känner att Nena beter sig konstigt och det är något som inte stämmer. Fångar på bordellen
Nästa morgon berättar Nena sanningen. Det finns inget restaurangjobb. Flickorna ska
arbeta på en bordell och sälja sina kroppar till främmande män. Mary-Ann är chockad. – Varför sa du inte det? skriker hon. Jag skulle aldrig ha följt med. Mamma skulle inte ha gått med på det. Nena går bara iväg. När Mary-Ann försöker följa efter är dörren låst. Hon och de andra flickorna rusar fram till fönstret och ser en vakt utanför grindarna. De är fångar på bordellen. Efter lång väntan hämtas de av en man som släpar med dem till ett annat rum. Där är fullt av flickor som sitter på golvet i bara underkläderna.
Plötsligt ser Mary-Ann sina egna kusiner från Samar. De har också lurats hit av Nena. En av dem, Paula, berättar att flickorna hålls inlåsta dygnet runt och släpps bara ut när de ska ta hand om kunder. Männen som arbetar på bordellen kallas hallickar. De bevakar flickorna och tar dem till kundernas hotell. Paula tycker synd om Mary-Ann, som gråter och säger att hon vill hem. – Nena tar alla pengar vi tjänar, men ibland lämnar kunderna lite fickpengar till oss, säger Paula. Jag har sparat en del och kan betala din biljett hem.
Mary-Ann räddades från slavarbetet på bordell och fick skydd på Cecilias hem för flickor.
Men när Nena kommer tillbaka säger hon att MaryAnn måste stanna. – Paulas pengar räcker inte långt. Du är skyldig mig massor av pengar som du måste arbeta av. Du har inget val. En av hallickarna tar med sig Mary-Ann till en läkarmottagning. – Säg inte ett ord till någon, varnar han på vägen dit. Nena vill veta om MaryAnn har någon sjukdom och om hon är oskuld, och aldrig har haft sex. Mary-Ann får veta senare att kunderna betalar bättre för unga flickor som är oskulder. Hon är 81
Filippinerna_68-87_svenska.indd 81
10-11-02 16.41.24
Tiotusentals flickor från fattiga familjer säljs av människohandlare till sexklubbar och bordeller i Filippinerna.
yngst på bordellen och värd mycket pengar för människohandlarna. Läkaren är misstänksam. Hon ställer många frågor men hallicken står bredvid och Mary-Ann vågar inte be om hjälp. Nena ger Mary-Ann en särskild tvål och säger att hon måste skrubba sig tre gånger om dagen för att göra sin hud ljusare. Hon får också en kort klänning och tunna underkläder. Mary-Anns egna kläder är fula och barnsliga, säger Nena. Mary-Ann slår in sina kläder i ett paket. När ingen ser skriver hon en lapp till sin mamma och gömmer bland kläderna. Sedan ger hon paketet till Nena. Första kunden
Snart försöker hallicken ta med Mary-Ann till en kund men hon sliter sig loss och vägrar följa med. Nästa dag är hallicken arg. Han kallar Mary-Ann hemska saker, och skriker att hon inte ska tro att hon bara kan äta och sova, hon måste arbeta. Hallicken tvingar med Mary-Ann och lämnar henne i ett hotellrum. Kunden, en kinesisk affärsman, är irriterad över att ha fått vänta på sin oskuld i två dagar. Han säger åt henne att ta av sig kläderna och ta ett bad. Hon börjar gråta, faller på knä och ber att få slippa. – Det är första gången jag gör det här, dom tvingar mig. Till slut börjar mannen också gråta. – Jag ska inte röra dig. Men berätta inget för din hallick,
säger han. Lägg dig och vila. Men Mary-Ann vågar inte, hon är rädd att mannen ska anfalla henne. – Var inte rädd. Jag har döttrar i din ålder, det är därför jag låter dig vara, säger han. Efter några timmar möter Mary-Ann hallicken i hotellets entré. – Gjorde det ont, frågar
han. Mary-Ann tittar ner och skakar på huvudet. Mary-Ann försöker rymma
Nästa dag tvingas Mary-Ann med till ett nytt hotellrum. Kunden har en grön sjukhusskjorta, en sån som läkare brukar ha. Han bryr sig inte om Mary-Anns tårar. – Jag har betalat. Klä av dig och gör ditt jobb, säger han
och tvingar ner Mary-Ann på sängen. Hon försöker vrida sig loss, men han är för tung. Det känns som om hon ska kvävas. Mannen våldtar MaryAnn. Sedan slänger han ut henne ur rummet. Hon tar sig nedför trapporna, fast besluten att rymma innan hallicken kommer tillbaka. Men när hon springer mot
82
Filippinerna_68-87_svenska.indd 82
10-11-02 16.43.12
Mary-Ann, 17 TYCKER OM: Skriva poesi och läsa FAMILJ: Mamma och sex syskon
– pappa är död VILL BLI: Socialarbetare. IDOLER: TV-stjärnorna Kris Bernal och Aljur Abrenica SER UPP TILL: Cecilia och de andra i Visayan Forum.
På hemmet för räddade flickor finns ett litet katolskt kapell.
utgången stoppas hon av hotellpersonalen som ringer Nena. Den natten kryper MaryAnn ihop på golvet i det kvava, fönsterlösa rummet och gråter av utmattning och smärta. Är det här hennes liv nu? Räddningen kommer
Samtidigt, i byn i Samar, har Mary-Anns mamma hittat hennes brev i klädpaketet. Hon går direkt till polisstationen, som kontaktar polisen i Manila. Redan nästa dag bankar det på bordellens dörr. Utanför står polis och socialarbetare. – Vi har ingen Mary-Ann här, säger hallicken. Men Mary-Ann hör sitt namn och ropar på hjälp. I bilen på väg till polisstationen väser hallicken att hon ska hålla tyst. – Annars går det illa för dig och din familj. Mary-Ann blir rädd. Tänk om Nena skickar gangsters att döda hennes föräldrar och syskon? Hon vägrar svara på polisens frågor och hallicken kan återvända till bordellen.
Mary-Ann flyttas till ett av Visayans Forums halvvägshus. De andra fl ickorna som räddats från människohandel välkomnar henne och Cecilia säger att hon inte ska vara rädd, här är hon trygg. Då börjar Mary-Ann berätta. Det gör att polisen och Visayan Forum kan genomföra ännu en räddningsoperation och befria alla fl ickor som hålls fångna på bordellen. Lycklig och fri
Med stöd från Cecilia och Visayan Forum vågar MaryAnn vittna mot människohandlarna i en rättegång. – Jag vill hämnas, säger hon till Cecilia. Dom har stulit min barndom. Före och under rättegången får Mary-Ann och hennes familj ta emot flera dödshot. Men Mary-Ann låter sig inte skrämmas och familjen stöttar henne. Till slut döms Nena till fängelse. Men Mary-Ann vet att andra har tagit över och redan rekryterar fl ickor till en ny bordell. Därför fortsätter hon att samarbeta med
Cecilia och Visayan Forum för att sprida information om människohandeln och rapportera misstänka fall. – Nästan alla familjer i min by är drabbade på något sätt, säger hon. Många barn och kvinnor har lurats och utnyttjats. Jag varnar mina systrar och alla fl ickor i byn för att prata med främlingar. Jag säger: ”Lyssna inte på vackra löften om bra jobb och hög lön, inte ens från människor du känner”. Jag såldes ju av min egen släkting. Fortfarande vaknar MaryAnn ofta mitt i natten av mardrömmar, kallsvettig och med bultande hjärta. Men hon
är lycklig över att vara fri och nu går hon i skolan igen. – Jag ska utbilda mig till socialarbetare och jobba för Cecilia, säger Mary-Ann. Jag vill bli som hon och rädda fl ickor från slaveri och misshandel.
Mary-Ann och hennes nya vänner kämpar tillsammans mot människohandeln.
83
68-87.Filippinerna_68-87_svenska.indd 83
10-11-08 17.23.53