Barnrättsambassadörer för Flickors rättigheter

Barnrättsambassadör för flickors rättigheter När Alisha var elva år gick hon omkring ensam och förtvivlad på Nepals huvudstad Kathmandus gator.

Idag är hon 15 år och reser runt till Nepals bergsbyar för att utbilda och inspirera barn som vill kämpa för flickors rättigheter och mot barnsexhandel.

– Jag vet att jag hade tur som inte blev kidnappad och förd till Indien för att tvingas vara sexslav där, säger Alisha. Nu bor jag på organisationen Maiti Nepals hem för sårbara flickor.

Som barnrättsambassadör för World’s Children’s Prize har jag världens chans att kämpa för tjejers rättigheter, och hindra att nepalesiska flickor utnyttjas i barnsexhandel.

Alisha, 15 Bor: På Maiti Nepals hem i Kathmandu för tjejer som utsatts för eller riskerar att utsättas för människohandel. Älskar: Basket!

Hatar: När fattiga barn behandlas illa.

Bästa som hänt: Att jag fick komma till Maiti Nepal, som blev min nya familj.

Värsta som hänt: När mamma försvann.

Vill bli: Flygvärdinna och se världen.

Dröm: Att bli en bra person som hjälper andra.

F

ramme vid svarta tavlan i det lilla klassrummet i bergsbyn Chhaps skola står Alisha med sin kompis Poonam. Tillsammans med nio tjejkompisar har de rest i många timmar för att ta sig hit. Redan i gryningen packade de ryggsäckarna fulla med tidningar och egentillverkade affischer om tjejers rättighe-

Hemsk historia

ter och World’s Children’s Prize. Första biten åkte de jeep på dammiga bergsvägar.

Sedan väntade flera timmars vandring. Inget kan stoppa dem. Tjejerna är World’s Children’s Prize-barnrätts­ ambassadörer och är här för att prata om det viktigaste de vet: Barnets rättigheter.

Framförallt vill de tala om

hur tjejers rättigheter kan stärkas i Nepal.

En hemsk historia

Varje gång Poonam berättar om sitt liv blir det knäpptyst i klassrummen: ”När jag var 14 år var jag föräldralös och fattig. En äldre kille från min by sa att han älskade mig, att vi skulle gifta

Vi förbereder oss Inför uppdraget i bergen lär sig barnrättsambassadörerna ännu mer om barnets rättigheter. De diskuterar, planerar och gör egna affischer och lär känna barn och barnrättshjältar jorden runt genom tidningen Globen.

Det jag aldrig fick – På Maiti är vi som en stor familj. Alla vi tjejer som bor här är som systrar, och vi tar hand om varandra. I mitt rum bor Rabina som är fem år. Jag brukar tvätta hennes kläder, kamma henne och hjälpa henne att förbereda sig på morgonen när hon ska till förskolan. Jag gillar det. Jag försöker ge Rabina allt det jag inte fick av min egen mamma, säger Alisha.

2

Det är jobbigt för Poonam att berätta och minnas allt det hemska som hände när hon var slav på en bordell i Indien. Hon gör det ändå för att varna andra tjejer så att de inte ska råka illa ut. Kompisen Alisha vet att Poonams historia lika gärna kunde ha varit hennes. Poonam är medlem i World’s Children’s Prize internationella barnjury. Hon representerar och kämpar för flickor som utsätts för barnsexhandel, slaveri och övergrepp.

oss och få ett bra och tryggt liv tillsammans i den indiska storstaden Mumbai. Jag var ensam och längtade efter att få tillhöra en familj så jag bestämde mig för att hänga med. Men jag blev lurad.

Istället för att ta hand om mig, sålde han mig till en bordell. När jag vägrade att låta männen på bordellen utnyttja mig höll de fast mig, piskade mig med elkablar och brände mig med cigaretter tills jag inte orkade stå emot längre.”

Poonam utnyttjades av upp till femton män varje dag i

På slingrande bergsvägar I en jeep fullastad med affischer och Globen-tidningar åker barnrättsambassadörerna på smala slingrande bergsvägar.

nästan ett år. Men till slut blev hon räddad och fick skydd hos organisationen Maiti Nepal.

– Nu är jag medlem i World’s Children’s Prize internationella barnjury. Där representerar jag och kämpar för flickor som utsätts för barnsexhandel, slaveri och övergrepp, säger Poonam.

Hon håller upp tidningen Globen och visar eleverna bilder av sig själv och de andra barnen i juryn.

Fick stryk

Varje gång Alisha hör Poonams berättelse gör det ont i henne. De är som systrar.

– Jag vet att det lika gärna kunde ha varit jag. Att det egentligen bara är tur att det inte blev så, säger Alisha.

Hon växte upp i en mycket fattig familj i Kathmandu.

Hennes föräldrar tog tillfälliga jobb på olika byggen men tjänade aldrig tillräckligt för att Alisha och hennes lillasyster skulle kunna gå i skolan

eller äta sig riktigt mätta.

– Mamma och pappa hade dessutom problem med spriten. Pengar som borde ha gått till min och min systers utbildning, gick till deras sprit istället. Ofta kom dom hem fulla och då blev det nästan alltid bråk. Pappa slog mamma och när jag skrek att han skulle sluta och försökte gå emellan, fick jag också stryk.

Istället för att gå i skolan som andra barn i kvarteret tvingades Alisha att ta hand om både hushållet och sin lillasyster på dagarna. Hon lagade mat om det fanns någon, tvättade kläder och städade.

Hängbroar till skolorna För att komma fram till en del byskolor måste tjejerna gå över svajande hängbroar!

– Det tar ungefär tre timmar att vandra på de snirkliga stigarna till byskolorna. Sedan är det tre timmars vandring tillbaka!

19

Barnrättsutbildning I den lilla skolan Shree Borlang Bhumi i bergsbyn Chhap berättar tjejerna från Maiti om barnets rättigheter, särskilt tjejers rättigheter, människohandel och World’s Children’s Prizeprogram­­­met. Barnen är nyfikna och ställer frågor.

– Jag blev en ”mamma” fast jag bara var var ett barn på sex år. När ingen såg så grät jag.

Mamma försvann

När Alisha var tio år blev allting ännu värre.

– En kväll kom mamma inte hem efter arbetet. I två veckor gick jag, pappa och min lillasyster och letade, men vi hittade henne inte. Jag var orolig och förstod inte alls

vad som hade hänt. Hade hon dött? Eller hade hon bara övergett oss? När jag låg och tittade på ett foto av mamma på kvällarna, innan jag försökte somna, var jag både arg och ledsen.

Efter mammans försvinnande drack Alishas pappa så mycket att han till slut inte kunde ta hand om sina flickor.

– För att jag och min syster skulle överleva blev jag tvungen att börja arbeta som hemhjälp hos mannen som ägde vårt hus. Jag arbetade från sex på morgonen till sen kväll med att tvätta kläder, diska, städa och laga mat. Så fort jag gjorde minsta fel, som att tappa en tallrik, blev mannen rasande. Han skrek att pappa var ett fyllo och att jag var en så dålig person att till och med min mamma hade övergett mig. En dag orkade jag inte längre utan stack.

Ensam på gatan

Alisha vandrade länge omkring ensam och förtvivlad på Kathmandus gator för 4

att försöka ordna ett bättre liv för sig och sin syster. Till slut, när hon nästan hade gett upp visade någon vägen till Maiti Nepal och deras hem för flickor.

– Det var underbart att komma till Maiti! Både jag och min syster fick ett hem, vänner, mat, trygghet och

kunde äntligen börja skolan.

Jag förstod också snabbt att Maiti faktiskt hade räddat mitt liv. Många av mina nya kompisar hade blivit sålda som slavar till bordeller i Indien. Dom hade precis som jag varit ensamma och övergivna och blev enkla offer för människosmugglarna. Det

Äntligen paus!

Tjejerna tar en välbehövlig och svalkande paus vid floden Shivalaya. De har nudlar, chapatibröd och lite godis med sig för att orka med de tuffa vandringarna. På Alishas väska står det ”Stoppa Människohandel”.

Barnrättsklubbar jobbar vidare!

Barnrättsambassadörerna hjälper barnen i byarna att bilda egna barnrättsklubbar.

På så sätt kan de fortsätta arbetet för barnets rättigheter när tjejerna från Maiti åker hem. Klubbarna arrangerar World’s Children’s Prizeprogrammet i sina skolor, lär sig mer om flickors rättigheter och om människo­ handel och sprider kunskapen vidare till andra barn.

Barnrättsklubbarna håller också ögonen öppna och slår larm om någon flicka i byn råkar illa ut.

hade lika gärna kunnat vara jag, säger Alisha.

Nu har Alisha bott på Maitis flickhem i fyra år. Hon och de andra tjejerna får lära sig mycket om barnets rättigheter, flickors rättigheter och människohandel. Kunskapen ger dem kraft att hjälpa andra barn. De använder World’s Children’s Prize-programmet och tidningen Globen i det arbetet.

Lycklig barnrättsambassadör

– Jag har alltid velat dela med mig till andra barn om allt jag har lärt mig, men inte riktigt vetat hur jag ska göra. Så när jag blev tillfrågad om att bli en av World’s Children’s Prize-barnrättsambassadörer blev jag jätteglad! säger Alisha.

Tjejerna från Maiti har förberett sig noga. De har lärt sig mer om barnets rättigheter och om olika barnrättshjältars arbete. Tillsammans har de bestämt att de ska ägna mest tid åt att prata om flick-

ors rättigheter när de är ute i skolorna.

– Tjejer har det sämre än killar i Nepal, särskilt i byarna, förklarar Alisha. Medan sönerna får gå i skolan tvingas döttrarna ofta arbeta istället. Många gifts bort väldigt tidigt. Man tycker liksom att tjejer är gjorda för hårt kroppsarbete och inte för utbildning. Om familjer är fattiga är det alltid flickornas roll att arbeta och hjälpa till.

Kommer det då personer till byn som erbjuder flickorna arbeten på exempelvis restauranger i stan, så att dom kan skicka hem pengar, är det väldigt lätt att föräldrarna går

med på det. Eftersom mammorna och papporna ofta saknar både utbildning och kunskap om flickors rättigheter och människohandel, vet dom inte att dom blir lurade.

Deras döttrar kommer aldrig att tjäna några pengar till familjen. Istället kommer dom att säljas som slavar till bordeller i till exempel Indien eller Dubai.

– Jag tror också att det är den här synen på oss flickor, att vi är mer som arbetsdjur eller ”saker” man kan tjäna pengar på och utnyttja snarare än som människor, som gör det lättare för andra att sälja oss som slavar till bordeller. Hade man sett oss flickor som människor hade det aldrig gått.

Barnrättsäventyr

Dagens besök i byn Chhap är ett av många som Alisha och hennes kompisar gör i den fattiga regionen Nuwakot.

Här är handel med unga tjejer mycket vanligt.

Dags för Global Vote!

Barnrättsambassadörerna är på plats när Chhapskolan har sin egen Global Vote-dag – en fest för barnets rättigheter.

5

Fri som en fågel



TE X T: ANDRE AS LÖNN FOTO: JOHAN B JERKE

Alisha tränar skott med Sabina som också är barnrättsambassadör: – Jag älskar att spela basket! Det är kul att vara med kompisarna och jag känner mig fri när jag spelar. Jag hade ingen tid alls för lek när jag var liten, så det är kanske därför jag gillar det så mycket nu. Men i framtiden skulle jag vilja bli flygvärdinna. Tänk att kunna flyga högt uppe på himlen och se världen där uppifrån!

Det står Teresa Academy, som är Maitis skola, på tjejernas baskettröjor.

– Vi är otroligt laddade!

Första gången var vi uppe i bergen en vecka och besökte fem olika skolor. Varje vandring från Maitis center i området till någon av skolorna tog ungefär tre timmar.

Sedan var det tre timmars vandring tillbaka på eftermiddagen. Eftersom vi var tungt lastade var det riktigt slitsamt. Vissa fick feber av ansträngningarna men vi fortsatte ändå. Vårt uppdrag är alldeles för viktigt för att ställa in på grund av lite feber.

En inställd dag är en förlorad dag i kampen för tjejers rättigheter! säger Alisha.

I varje skola berättar Alisha, Poonam och deras ambassadörskompisar om tjejers rättigheter. De förklarar hur lätt det är att fattiga flickor blir lurade och säljs som slavar till bordeller. De delar med sig av sina egna livshistorier, men också andra barns berättelser genom tidningen Globen. De förklarar också hur barn kan delta i World’s Children’s Prize-programmet 6

för att stärka sin röst och sina rättigheter.

– Det är en härlig känsla när eleverna förstår vad vi vill få sagt. Att dom får veta viktiga saker som dom inte kände till innan. Vandringarna i bergen som barnrättsambassadör är ett fantastiskt äventyr!

Viktigt uppdrag

Alisha och Poonam avslutar sin barnrättslektion i byn Chhaps skola med att uppmuntra alla att fortsätta lära sig om sina rättigheter med hjälp av tidningen Globen.

Snart ska också skolbarnen här och i många andra byar arrangera sina egna Global Vote-dagar. Barnen röstar på den barnrättshjälte de känner starkast för och firar sedan barnets rättigheter med sång och dans!

Många av tjejerna som träffat Alisha och Poonam ser lyckliga och förväntansfulla ut. Kalpana, 14 år, är en av dem: – Innan barnrättsambassadörerna kom hit hade jag ing-

en aning om att tjejer och killar har samma rättigheter. Nu vet jag det och det gör mig glad!

Alisha är också glad.

– Jag har alltid känt en otrolig tacksamhet över att Maiti gav mig ett nytt liv, och att jag slapp ett liv som slav på bordellerna i Indien. Och jag har alltid velat visa min tacksamhet på något sätt. Som barnrättsambassadör kan jag äntligen göra det. Det är

världens chans att göra något viktigt för andra. Jag stärker flickors rättigheter och försöker rädda andra tjejer från människohandeln, precis som jag själv blev räddad, genom att sprida kunskap! 

Vi är World’s Children’s Prize

barnrättsambassadörer!

De stolta tjejerna som är barnrättsambassadörer bor på organisationen Maiti Nepals hem i Kathmandu. Det är till för tjejer som har blivit utsatta för människohandel, eller riskerar att drabbas om de inte får skydd.

På Global Vote-dagen i byn Chhap klär de sig i några av Nepals finaste folkdräkter.

Men inte bara för att det är vackert…

Sukumaya, 18 Bhojpuri-kläder

– I Nepal och i världen finns det många olika folkgrupper som alla har olika traditionella kläder säger Sabitri, 17 år, som idag är klädd i Tamangfolkets kläder.

– Men oavsett vilket land du kommer ifrån, vilken folk­ grupp du tillhör eller vilken religion du har måste vi alla kämpa tillsammans för det viktigaste vi har: Barnets rättig­ heter! Därför har vi några av Nepals många olika folk­ dräkter på oss idag. Vi vill visa att vi är olika, men ändå samma. Att vi är ”ett”. Dessutom är kläderna färgstarka och vackra och passar perfekt på Global Vote-dagen som ju är en fest för barnets rättigheter!

Alisha, 15 Newari-kläder

Poonam, 16 Maruni-kläder

Nishu, 16 Nepali-kläder Dilmaya, 17 Gurung-kläder

Sabina, 16 Sherpa-kläder

Sabitri, 17 Tamang-kläder Laxmi, 17 skoluniform

Maya, 18 Rai-kläder

Priya, 17 skoluniform

Samjhana, 18 skoluniform

7

Kalpana Kalpana talar med Alisha om hur hon och hennes kompisar kan starta en barnrättsklubb i skolan, medan de läser i Globen-tidningen, som klubben ska arbeta med.

Alishas råd till Kalpana Dagen efter att World’s Children’s Prize-ambassa­dörerna har besökt skolan i byn Chhap, dricker Alisha te hemma hos en av eleverna. Kalpana, 14 år, vill veta vad hon kan göra för att stärka tjejers rättigheter i byn.

FÖRUTOM ATT SPRIDA kunskap om barnets rättigheter till barnen i bergsbyarnas skolor har ambassa­ dörerna ytter­ligare ett viktigt upp­ drag. De hjälper flickorna i byarna att bilda egna klubbar för barnets rättig­heter.

– Du och andra flickor i skolan kan gå ihop och fortsätta lära er mer om tjejers rättigheter och om handel med barn, berättar Alisha för Kalpana. Sedan kan ni berätta vad ni lärt er för andra flickor när ni är ute tillsammans med getterna eller arbetar på fälten. Till exempel om olika sätt som fattiga tjejer kan bli lurade in i människohandel och som slavar på bordeller utomlands.

Alisha och Kalpana är överens om att flickor i byn Chhap ska bilda en egen barnrättsklubb. De kan stötta varandra och organisera arbetet med World’s Children’s Prize-programmet.

– Ni kan också hålla ögonen öppna och rapportera till Maiti om någon flicka i byn råkar illa ut, för­ klarar Alisha, som lovar att hjälpa Chhap-flickorna komma igång med klubben.

8

06:00 – Jag tar getterna till fältet för bete. Ibland har jag med mina skolböcker och gör läx­ orna under tiden. Just nu tar jag med mig tidningen Globen och förbereder mig inför Global Vote-dagen.

10:00 – Jag älskar skolan, och mitt favoritämne är nepali!

är nybliven tjejrättskämpe!

– I Nepal behandlas tjejer sämre än killar.

Varför det är så kan jag faktiskt inte svara på, men jag tycker det är fel. Därför är det viktigt för mig att försöka göra livet bättre för oss flickor som bor här, säger Kalpana.

elva år, och killar i min egen ålder, arbetar inte alls så mycket som vi tjejer gör. Det är inte rätt, och jag vet inte vad det beror på.

Kanske tänker föräldrarna att tjejer ska giftas bort till en annan familj, medan pojkarna blir kvar i familjen och därför blir det viktigare att ta hand om dom.

Därför är det bra att Alisha och dom andra ambassadörerna kom hit och berättade om flickors rättigheter och ” ag tycker att en son och en World’s Children’s Prizeprogrammet. Jag har lärt mig dotter borde vara lika många nya saker och förstår mycket värda. Att dom mer nu. ska hjälpas åt och behandlas Jag visste inte förut att tjelika. Men så är det inte här. jer och killar faktiskt har Döttrar måste arbeta och samma rättigheter. Att vi har slita. Min lillebror som är

J

samma värde som killarna och rätt till ett bra liv. Vi har rätt att bli registrerade vid födseln och att få lära oss läsa.

Därför ska flickor inte giftas bort så tidigt eller säljas. Vi ska få gå i skolan precis som killarna!

Vill kämpa för tjejer

Här i byn går nästan alla tjejer i skolan, men så är det inte alls överallt i Nepal.

Jag vet att jag är lyckligt lottad och jag älskar skolan!

Utan utbildning är det svårt att få ett arbete så jag satsar hårt på studierna. Jag vill bli socialarbetare så att jag kan kämpa mot människohandel som är så vanligt här. Detta är ett fattigt område och livet

är hårt för flickor. Därför lockas många flickor av dom personer som kommer hit och erbjuder jobb i stan, som inte alls är lika hårt och slitsamt som här i byarna.

Fattiga familjer får pengar när unga tjejer förs bort.

Föräldrarna tror att döttrarna kommer att tjäna pengar och ge familjen ett bättre liv.

Men det blir inget bra liv, och ingen lön. Tjejerna blir slavar.

Det vill jag kämpa mot när jag är färdigutbildad. Genom att starta en barnrättsklubb kan jag börja kämpa för att livet ska bli bättre för oss tjejer redan nu!” 

Mer om Kalpana

18:30 – Mamma och jag lagar middag.

 TE X T: ANDRE AS LÖNN FOTO: JOHAN B JERKE

16:30 – Jag går ut i fälten och skär gräs till boskapen.

19:45 – Först diskar jag tall­ rikar och annat efter middagen. Om det är någon tid över gör jag mina läxor innan jag går och lägger mig.

9

Kalpanas skolkompis Pasang tycker att tjejer och killar ska behandlas lika. Varje dag hjälper han sin syster att ta hand om familjens boskap.

– Det känns självklart, säger Pasang som idag var ordningsvakt under Global Vote-dagen.

Maiti Nepal

Kalpana, 14 Bor: Med sin familj i byn Chhap, Nuwakot. Älskar: Att gå i skolan.

Hatar: Bråk.

Bästa som hänt: Att delta i World’s Children’s Prizeprogrammet och rösta i Global Vote!

Vill bli: Socialarbetare.

Dröm: Ett lyckligt liv.

År 2002 prisades Maiti Nepal och deras grundare Anuradha Koirala av World’s Children’s Prize för sin kamp mot handeln med flickor från Nepal, som säljs som slavar till bordeller i Indien. Maiti förebygger att fattiga flickor blir lurade till bordellerna genom att sprida kun­ skap och ge skydd. Maiti ger vård och stöd till flickor som varit barn­sexslavar och har ett speciellt hem för flickor som blivit hiv-smittade. En del av tjejerna blir Maiti-gränsvakter, som stoppar människohandlarna när de försöker smuggla lurade flickor till Indien. Maiti samarbetar med organisationer i Mumbai i Indien, som med risk för personalens liv befriar flickor som hålls inlåsta på bordeller. Omkring 200 000 flickor och kvinnor från Nepal är slavar på bordeller i Indien. Årligen förs 12 000 nya flickor dit, många av dem är under 16 år.

Maiti Nepal samarbetar med World’s Children’s Prize och ECPAT Sverige i en särskild satsning för att stärka flickors rättigheter, som ska nå minst en miljon flickor till år 2014!

Läs mer om Maiti och människohandel på www.worldschildrensprize.org

Global Vote – bästa dagen!

– Det var fantastiskt att vara med! Hela dagen handlade om att vi barn har rättig­heter, och därför var den så viktig. Kanske allra viktigast för oss tjejer. Det känns som om World’s Children’s Prize-programmet stöttar oss tjejer och det känns underbart.

Vi tjejer måste lära oss om våra rättigheter så att vi vet vad det är vi ska försvara! säger Kalpana.

D

–

et var min uppgift att hålla lite ordning i valköerna, och det gick faktiskt väldigt bra. Det känns skönt för det här är en viktig dag.

Vi fick chans att hylla personer som kämpar för att barn ska ha det bra, och visade hela byn att barnets rättigheter är viktigt. Att barn har rättigheter är något som både barn och vuxna ständigt måste påminnas om.

När barnrättsambassadörerna kom till skolan delade de ut tidningen Globen till eleverna.

Pasang tog hem den och läste varje dag efter skolan.

– Mina föräldrar blev nyfikna, men dom kan inte läsa så jag fick läsa högt. På det sättet lärde sig även mina föräldrar mycket om barnets rättigheter. Jag tror att många av mina skolkompisar gjorde som jag.

Pasang tycker att Global Vote-dagen är bra för att den syns och väcker stor uppmärksamhet.

– Många nyfikna föräldrar och andra vuxna var

”World’s Children’s Prize

kan stoppa slav­ handeln med tjejer!” här idag och fick lära sig mycket om barnets rättig­ heter!

Tjejers rättigheter

– Det allra viktigaste är att alla har fått lära sig att även tjejer har rättigheter. Som jag ser det är det ingen skillnad på killar och tjejer. Vi är lika mycket värda, och har samma rättigheter. Men här i byarna i Nepal är det inte så.

Här arbetar tjejer mycket mer än vi killar. Även om flickorna går i skolan måste dom diska, tvätta kläder, laga mat, arbeta i risfälten, se till att djuren kommer ut på bete och mycket annat. Killar har mer fritid, och har tid att leka och ta det lugnt. Det är inte rättvist.

– Jag hjälper alltid min syster att ta hand om djuren innan vi går till skolan, och arbetar tillsammans med henne ute på fälten. Det känns självklart. Det hade inte varit rätt att hon skulle göra allt själv.

Om killar hjälpte till mer skulle livet för tjejerna bli mycket bättre.

– Ett annat stort problem är att flickor gifts bort till vuxna män alldeles för tidigt, ibland när dom bara är 14 år.

Männen tillåter oftast inte att tjejerna fortsätter i skolan.

Istället tvingas dom att arbeta och männen bestämmer allting. Hade tjejerna fått gå färdigt i skolan hade dom haft mer kunskap. Då hade det inte varit lika lätt för männen att bestämma över dom.

Flickor kidnappas

– Allra värst är att många flickor i Nepal blir kidnappade och sålda som slavar. En flicka är också en människa, precis som jag. Jag förstår inte hur man kan göra så mot en annan människa. Det gör ont i mig. Eftersom människohandel är så vanligt här tycker jag det är jätteviktigt att både barn och vuxna lär sig mer om tjejers rättigheter.

Om alla skolor i Nepal är med i World’s Children’s Prizeprogrammet varje år, tror jag faktiskt att vi kan stoppa slavhandeln med flickor i vårt land!   TE X T: ANDRE AS LÖNN FOTO: JOHAN B JERKE

– Jag förstår inte hur man kan sälja flickor som slavar och göra så mot en annan människa, säger Pasang.

Här övervakar han valkön i Global Vote.

11

Flickor lär flickor som I skuggan av träden på Sadzaskolans gård i Zimbabwe har tjejerna i barnrättsklubben samlats. Barnrätts­ ambassadörerna Pride och Loveness leder Faina och de andra klubbmedlemmarna. Så har det sett ut minst en gång i veckan sedan Pride och Loveness kom tillbaka från ambassadörsutbildningen i huvud­ staden Harare för snart ett år sedan. De fick sin utbildning samtidigt som Chelsea. De är precis som hon, övertygade om att kampen för flickors rättig­ heter är livsviktig i Zimbabwe.

Möte i barnrättsklubben i Sadzaskolan.

Samma rätt som pojkar Fantastiska rättigheter ”Som barnrättsambassadör är vår främsta uppgift att lära andra flickor om deras rättigheter och att kämpa mot barnsexhandel. Ju mer vi vet, ju lättare kommer det bli att bevaka och kämpa för våra rättigheter. Det är något som verkligen behövs här. I Zimbabwe är livet inte likadant för tjejer och killar.

Många flickor får inte gå i skolan och hamnar i barnsexhandel istället. Faktiskt är det så att många föräldrar inte tycker att flickor ska gå i skolan alls. Dom tycker att döttrarna så snabbt Barnrättsambassadörerna Pride och Loveness.

som möjligt borde hitta en man att gifta sig med istället. Det gör ont att höra det där eftersom det är så fel. Vi har samma rätt att få ett bra liv som killarna!

Nu har tjejerna som vi lärt upp blivit nya barnrättsambassadörer och dom lär i sin tur nya flickor om flickors rättigheter.

På så vis kommer livet att bli bättre för oss zimbabwiska tjejer i framtiden!”

Loveness, 12, WCPbarnrättsambassadör, Sadzaskolan, Zimbabwe.

”Här i Zimbabwe är den största faran för flickor att bli utnyttjade av killar och män. Plus att föräldrar inte har råd att betala så att barnen kan gå kvar i skolan. Det drabbar oss tjejer värst.

Om familjen är fattig är det alltid dottern som måste sluta skolan, aldrig sonen. Den situationen är farlig för oss. Blir vi ensamma kvar hemma händer det att vuxna män utnyttjar oss. Det är vanligt att flickor blir utnyttjade av lastbilschaufförer som passerar våra byar. Eller att unga tjejer tas till barer där dom utnyttjas

under natten och sedan släpps fria på morgonen.

Förra året fick jag och några skolkompisar åka till huvudstaden och gå en barnrättsutbildning för att bli WCP-barnrätts­ ambassadörer. Jag var jätteglad! Det kändes fantastiskt att få lära mig om våra rättigheter.

Det mesta som vi lärde oss kände jag inte till innan. Det är emot flickors rättigheter att köpa och sälja våra kroppar.

Som barnrättsambassadörer lär vi nu ut detta till tjejerna i barnrättsklubbar som vi har startat.

Jag tror jag att handeln med flickor så småningom kommer att minska och tjejers liv bli bättre.”

Pride, 13, WCPbarnrättsambassadör, Sadzaskolan, Zimbabwe.

Dags för en av flickorna i barnrättsklubben, som är valförättare, att rösta för barnets rättigheter i Sadzaskolans Global Vote.

lär flickor… ”När tjejerna som hade varit på utbildning till barnrättsambassadörer i Harare kom tillbaka hit till byn, bildade dom den här barnrättsklubben som jag är med i. Ambassadörerna berättade för oss om allt dom lärt sig om flickors rättigheter. Att vi tjejer måste få gå i skolan. Och att vi absolut inte får bli sålda som slavar, som är vanligt i Zimbabwe. Flickor hålls som fångar av män som använder dom som slavar. Jag blir så arg när jag tänker på det!

Tillsammans i en barnrättsklubb är vi mycket starkare än om vi är ensamma. Om någon mår dåligt eller blir utsatt för någonting kan vi hjälpa varandra. Och när vi som en grupp tjejer känner till våra rättigheter är det inte lika lätt längre att behandla oss illa. Det är viktigt för det är vanligt att killar och män behandlar tjejer och kvinnor dåligt här.

Tidigt i morse kom vi hit till skolan och förberedde vår Global Vote. Tillsammans med barnrättsambassadörerna var vi i barnrättsklubben ansvariga för att allt skulle fungera.

Global Vote är viktigt för det handlar inte bara om att rösta, utan om att lära sig om sina rättigheter innan man röstar.

Global Vote är extra viktig för oss tjejer. Vi lär oss om våra rättigheter och röstar ofta på personer som kämpar just för flickors rättigheter.”

Faina, 13, medlem i WCPbarnrättsklubben, Sadzaskolan, Zimbabwe.

Barnrättsambassadörerna och medlemmar i barnrättsklubben såg till att allt flöt på som det skulle under Sadzaskolans Global Vote.

 TEXT: ANDREAS LÖNN FOTO: JOHAN BJERKE

Tillsammans är vi starka

Faina

Soldaternas slav nu barnrättsambassadör

hände andra, inte mig. Att det hände långt borta och inte i min by. Jag hade liksom aldrig varit rädd för kriget.

kunde höra hur folk rörde sig mellan husen. Jag var livrädd, men för att inte oroa dom andra försökte jag att inte visa det.

Plötsligt sparkade någon in dörren. Två soldater med maskingevär och stora mache­teknivar tog sig snabbt in i sovrummet. Dom lyste med sina ficklampor rakt i våra ansikten. När soldaterna såg mig skrek dom att jag skulle resa mig upp. Men jag

Som slavar I panik försökte folk samla ihop sina barn, tallrikar och kokkärl. Eldar och lyktor släcktes och sedan skyndade sig alla in i sina hus och göm­ de sig. Vi tänkte att om vi bara är tysta och låtsas sova så kanske dom lämnar oss ifred.

Vi kröp ner under filtarna, men mina småsyskon kunde inte sluta gråta. Vi försökte få dom att lugna sig. Jag krama­ de, klappade och tröstade och till slut fungerade det. Man

”Vi satt som vanligt och åt middag utanför huset, småpratade och skrattade. Men plötsligt hördes smattret från maskingevär.”

För ett år sedan blev Mireille bortförd och utnyttjad som sexslav av en väpnad grupp i D.R. Kongo. Idag är hon World’s Children’s Prize-barnrättsambassadör och kämpar för flickors rättigheter.

– Ingen flicka ska behöva uppleva det som jag utsattes för. Jag kommer att kämpa för det tills jag dör! säger Mireille, 16.

 TEXT: ANDREAS LÖNN FOTO: JOHAN BJERKE

A

llt det hemska hände på marknadsdagens kväll. Vi satt som van­ ligt och åt middag utanför huset, småpratade och skrat­ tade. Det var likadant i hela byn. Folk åt och barn skratta­ de och lekte. Det var en fin kväll.

Men plötsligt stannade all­ ting upp. I riktning från skogsbrynet där byns kassava­ fält låg, hördes smattret från maskingevär. Först svagt, sedan allt kraftigare. Jag visste ju att det var krig i Kongo.

Att soldater attackerar byar och kidnappar och dödar människor. Men jag tänkte alltid att det var sånt som

94–103_Kongo.indd 94

var så rädd att jag inte kunde röra mig. Då slet dom mig från mamma med våld och sa: ”Om du gråter eller skriker kommer vi att döda dig!”

Sedan tog dom mina två systrar som var elva och sju år. Soldaterna bakband våra händer och band ihop oss på ett led med ett rep. Som man gjorde med slavar för länge sedan.

Bortförd Mamma grät och bad solda­ terna att släppa oss. Dom sa att om hon betalade så skulle dom knyta upp repen och befria oss. Men mamma sa att vi var fattiga och inte hade några pengar. Då knuffade soldaterna ut oss genom dör­ ren. Eftersom vi var bak­ bundna föll vi handlöst. När jag kom ut såg jag många flickor som var bundna på samma sätt som jag och mina systrar. Vi var sexton tjejer, många var mina kompisar.

Soldaterna var jättemånga,

2015-02-14 22:05

Slavrepet Det var med ett sådant här rep som soldaterna band Mireille, hennes systrar och de andra tjejerna.

– Precis som man gjorde med slavar förr i tiden, säger Mireille.

kanske hundra stycken. Det skreks ut en order om att vi skulle börja gå.

Det hade hunnit bli sent på kvällen när vi på ett långt led gick in i regnskogen, upp mot bergen. Det var mörkt och svårt att se var man satte föt­ terna. Vi ramlade och slog oss hela tiden. Soldaterna bara skrek att vi skulle fortsätta framåt.

Utnyttjad När vi hade vandrat i flera timmar beordrade soldaterna oss att stanna. Dom lösgjorde våra händer, slet av oss klä­ derna och knuffade ner oss på marken. När vi grät och ropa­ de på hjälp slog soldaterna oss våldsamt med sina gevärskol­ var. Samtidigt skrek dom att dom skulle döda oss om vi inte höll tyst eller om vi för­ sökte rymma. Sedan våldtog dom oss. Mina småsystrar låg bredvid mig, men jag kunde inte hjälpa dom. Soldaterna turades om. När en var klar

94–103_Kongo.indd 95

kom nästa. Det pågick i en evighet.

Vi fick inte tvätta oss och vi fick inget vatten att dricka.

Men vi fick alldeles för stora soldatuniformer. Nästan alla blev tvungna att kavla upp både ärmar och byxben. Vi fick inga skor utan måste vandra vidare genom regn­ skogen barfota. Medan vi gick var det många tjejer som grät, men när soldaterna hotade med sina vapen sluta­ de alla. Alla utom en.

Sköt min kompis En av mina kompisar, som jag brukade hämta vatten till­ sammans med vid brunnen hemma i byn, kunde inte slu­ ta gråta. Trots att hon bara var ett barn var hon också nybliven mamma. Hon grät och skrek av sorg eftersom hon hade tvingats att skiljas från sitt lilla barn. Soldaterna blev mer och mer irriterade.

Dom varnade henne och sa att hon avslöjade för fienden

vart vi var. Till slut sköt dom henne och lät henne ligga kvar på stigen. Hon var fram­ för mig så jag såg alltihop.

Allt kändes overkligt.

När morgonen kom gömde vi oss inne bland träden. Vi var hungriga och törstiga men vi fick ingenting av sol­ daterna. På kvällen började vi gå igen. Även den andra natten utnyttjade soldaterna oss på samma sätt som den första.

Mireille, 16 Älskar: Att gå i skolan och undervisa andra.

Hatar: Krig och kidnappningar.

Bästa som hänt: Att vi kan äta oss

mätta.

Värsta som hänt: När jag blev bortförd och utnyttjad av soldaterna.

Vill bli: Läkare.

Dröm: Att få besöka England som jag tror är vackert, rikt och fredligt.

Flykten Tidigt nästa morgon upp­ täckte jag att det blivit ett långt avstånd till soldaterna bakom oss. Alla var trötta och gick väldigt långsamt. Då insåg jag att det fanns en chans att rymma. Det var nu eller aldrig. Jag och min ena syster som gick precis bredvid mig, vek av från ledet och började springa in i skogen så fort vi bara orkade. Vår lilla­ syster var någon annanstans i ledet och kom inte med.

2015-02-14 22:05

Sprang för livet – När soldaterna såg oss försvinna in bland träden började dom skjuta. Kulorna ven omkring mig.

Soldaterna började skjuta och kulorna ven omkring mig. Det bara smattrade. Jag var livrädd och kastade mig ner på marken. Hjärtat bulta­ de. Jag var säker på att min syster hade blivit skjuten.

Soldaterna måste också ha trott att vi var döda för ingen kom efter oss. Jag kunde höra hur dom fortsatte vandringen mot bergen. Jag låg kvar länge. Efter vad som kändes som timmar vågade jag för­ siktigt resa på mig. Även min syster reste sig. Hon hade varit bara någon meter ifrån mig hela tiden. Jag blev så lycklig!

Räddad I början sprang vi allt vad vi orkade, men till slut stappla­ de vi bara fram. Hela tiden

Favoritägodel – Jag fick den här kjolen av en granne och det är det finaste jag äger. Det är den enda kjol jag har. Jag älskar kläder och skulle vilja ha många fler!

94–103_Kongo.indd 96

var vi rädda för att vi skulle stöta på soldater. Jag försökte trösta min syster, men jag var väldigt ledsen själv. Det enda jag tänkte på var vår yngsta syster som var kvar hos solda­ terna. Jag tänkte att dom nog hade dödat henne som straff för att vi hade rymt. I början

hade vi ingen aning om vart vi var, men så småningom började vi känna igen oss. Vi gick mot solnedgången och sent på kvällen närmade vi oss byn. När jag såg mamma

började jag gråta och sprang mot henne. Vi kramades länge. Mamma lagade mat till oss över elden. Majsgröten ugali och kassava. Min bästa måltid någonsin.

Detta måste ändras!

– I Kongo kränks flickors rättigheter hela tiden. Många tjejer vet inte ens om att det är fel. Som barnrättsambassadör är det min uppgift att få tjejer att känna till sina rättigheter. Så att vi kan försvara oss! Det här är några av dom vanligaste kränkningarna mot oss flickor i Kongo, säger Mireille: • Flickor förs bort och blir utnyttjade som sexslavar av väpnade grupper. En del blir med barn trots att dom själva är barn. Många flickor som varit hos soldaterna får även sjukdomen aids och dör. Jag hade tur som var frisk och inte väntade barn.

• Flickor gör nästan allt arbete i hemmet, som att laga mat, hämta vatten, tvätta kläder, städa och arbeta i fälten.

Killarna får leka och spela fotboll.

• Flickor har det svårare att få gå i skolan. Om familjen är fattig satsar man på utbildningen av sina söner. Dom tänker att döttrarna ska giftas bort och då blir utgifter för deras skolgång ett slöseri med pengar.

2015-02-14 22:05

Rädd för skogen – Efter det som hände är jag rädd för skogen och går aldrig dit, säger Mireille.

Jag mådde väldigt dåligt och kunde inte sova. Jag vak­ nade hela tiden av mardröm­ mar, ledsen över att jag inte hade lyckats skydda min yngsta syster.

World’s Children’s Prize Våra kassavafält låg där sol­ daterna fanns så mamma och pappa vågade inte gå dit och arbeta. Dom var rädda för att bli kidnappade eller dödade.

Eftersom vi inte kunde tjäna några pengar blev jag tvung­ en att sluta skolan, precis som mina syskon. Det är sorgligt.

Jag älskade skolan.

Vi var rädda för att solda­ terna skulle komma och leta efter oss och flyttade hem till mormor och morfar, som bor på ett annat ställe. Jag mådde dåligt i mitt gamla hus efter­ som det påminde mig om så hemska saker. Efter flytten kände jag mig lite säkrare, men jag mådde inte bra. En dag kom en organisation, som arbetar för tjejer som har

94–103_Kongo.indd 97

det svårt, för att ta reda på hur dom kunde hjälpa mig.

Dom berättade även om flick­ ors rättigheter och gav mig en Globen-tidning. Jag fick ock­ så veta mycket om World’s Children’s Prize och tyckte mycket om det jag hörde!

Barnrättsambassadör Innan jag läste Globen hade jag ingen aning om att vi flickor har rättigheter.

Plötsligt förstod jag att det som soldaterna hade utsatt mig och dom andra tjejerna för inte bara var fasansfullt,

utan även en kränkning av våra rättigheter. En tid senare frågade dom om jag ville vara med i en grupp med barn­ rätts­ambassadörer för flickors rättigheter. Jag svarade ja direkt, från djupet av mitt hjärta!

Nu träffas vi ambassadörer en gång i månaden. Vi läser Globen ihop och lär oss mer om barnets rättigheter. Sedan för vi vidare det vi lärt oss till andra. I mitt område har jag startat en WCP-barnrätts­ klubb och vi ses hemma hos mig varje tisdag och lördag.

I början berättade jag väldigt mycket om vad jag utsattes för när soldaterna förde bort mig. Genom det hoppas jag kunna hjälpa dom andra tje­ jerna att kunna skydda sig själva. Jag vill inte att någon ska behöva uppleva samma sak. Nu använder jag mig mycket av Globen och försö­ ker lära ut det jag kan om bar­ nets rättigheter, framförallt om flickors rättigheter. Vi

2015-02-14 22:05

Var är lillasyster?

– Jag vet fortfarande inte var min lillasyster är, eller vad som hänt henne. Det är fruktansvärt. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne.

Jag har ofta mardrömmar och svårt att sova, säger Mireille.

läser tillsammans och pratar.

Och så stöttar vi varandra.

Det behövs för i Kongo är det svårt att vara tjej.

Flickors rättigheter I krig kränks flickors rättig­ heter. Eftersom det är krig i Kongo råkar väldigt många flickor illa ut. Många förs bort av soldater och blir utnyttjade på samma sätt som jag blev. Därför är det så vik­ tigt att vara barnrättsambas­ sadör här och att berätta för folk att vi har rätt att kräva att bli bra behandlade.

Många tjejer som drabbas av soldaternas våld vägrar att berätta. Trots att det inte är deras fel skäms dom över det som hänt. Om det blir känt att en tjej har blivit utnyttjad kan hon få det svårare att bli gift. Ingen vill ha henne. Det kan bli svårt för mig också, men jag berättar ändå. Det är så viktigt att jag inte kan vara

94–103_Kongo.indd 98

tyst. Jag har fått modet att berätta genom att läsa om modiga tjejer i Globen som undervisar och hjälper andra.

Det inspirerar mig. Jag tänker kämpa för tjejers rättigheter tills jag dör!”

Mireille, 16 år, DR Kongo

Modiga tjejer inspirerar – Alla i vår barnrättsklubb blir väldigt inspirerade av att läsa om alla modiga tjejer i tidningen Globen, säger Mireille.

Stolt barnrätts­ambassadör – Som barnrättsambassadör är det min uppgift att få flickor att känna till sina rättigheter, säger Mireille.

2015-02-14 22:05

Tjejambassadörerna på Skräckens skola – Det pågår ett krig mot tjejer på vår skola.

En del lärare och rektorn utnyttjar flickor i utbyte mot godkända prov och betyg. Vägrar vi flyttas vi inte upp i nästa klass. Det är barnsexhandel, berättade Maria Rosa, 17, i Globen förra året. Hon är WCP-barnrättsambassadör från internatskolan i Namaacha i Moçambique.

 TEXT: ANDREAS LÖNN FOTO: JOHAN BJERKE

Krig mot tjejer – En dag blev jag uppkallad till rektorn. Han bad mig stänga dörren och sedan satte han igång porrfilm på sin dator. När jag frågade honom varför han visade det där för mig, svarade han att jag ju redan visste allt om vad människor gör i såna filmer.

Innan rektorn lät Maria Rosa gå varnade han henne för att berätta för någon om deras samtal.

– Om du gör det kommer jag att sparka ut dig från skolan och se till att du inte kommer kunna gå på en enda skola i Moçambique så länge du lever!

Den dagen förhörde rektorn alla tjejer på skolan på samma sätt.

Rädslan försvann - Men rektorns förhör är inte det värsta som har hänt på skolan. Lärare hotar oss och säger att vi inte kommer få godkänt på våra prov eller klara examen om vi inte ligger med dom. Samma sak gäller rektorn. Jag misslyckas i skolan eftersom jag vägrar

göra det som rektorn kräver av mig.

– Jag har länge velat kämpa mot allt det hemska som händer på skolan, men inte vetat hur jag ska göra. Men så en dag blev jag utvald att gå på utbildning till barnrättsambassadör med World’s Children’s Prize. Jag förstod att vi inte längre kunde tolerera det vi utsattes för på skolan. Att vi skulle bli som tjejerna i Globen och kämpa för våra och andras rättigheter.

Förut var vi rädda för att säga vad vi tycker. Men World’s Children’s Prize tog bort vår rädsla.

Hatar ambassadörer – Från den dagen vi barnrättsambassadörer kom tillbaka från utbildningen och skulle

starta upp WCP-programmet på skolan, började rektorn och lärarna hata World’s Children’s Prize. Dom vill inte att vi lär andra tjejer och killar om våra rättigheter eftersom dom vill fortsätta utnyttja oss. Dom vill att vi tjejer ska vara kvar i okun­ nighet.

– Idag har vi haft Global Vote på skolan, men rektorn och många av lärarna har motarbetat vårt val från första stund. Det är tydligt att man från skolans sida är helt emot att vi lär oss om det viktigaste vi har, våra rättigheter.

– Dom vuxna motarbetade oss på alla sätt, men för oss var det otroligt viktigt att ha Global Vote och fira barnets rättigheter på skolan. För vi vet att det som rektorn och

lärarna håller på med är barnsexhandel. Dom använder sin makt mot oss för att få det dom vill.

– Vi tänker inte sluta informera om flickors rättigheter förrän alla övergrepp på vår skola och alla andra skolor har stoppats!

Maria Rosa, 17, WCPbarnrättsambassadör i Namaacha-skolan

OBS! Det är inte alla lärare på Namaachaskolan som utsätter flickor för övergrepp.

– Jag var så lycklig och stolt över att få representera alla Moçambiques World’s Children’s Prize-barnrättsambassadörer vid den stora ceremonin i Sverige.

Det var en så annorlunda situation jämfört med den hemma på skolan där vi tjejer får våra rättigheter kränkta hela tiden. Nu stod jag på en scen i Sverige och representerade alla dessa tjejer och blev dessutom hedrad för vår kamp. Det var overkligt och svårt att förstå, men helt fantastiskt, berättar Mila, som också går i Namaacha-skolan.

Under WCP-ceremonin 2013 fick hon ta emot WCP-Globen från kronprinsessan Victoria.

Utnyttjad av rektorn ”Jag tvättade kläder när rektorn parkerade sin bil bredvid mig. Han sa till mig att hämta en tallrik med mat till honom från köket. När jag räckte över tallriken sa han åt mig att kliva in i bilen. Jag förstod inte varför, men han sa att om jag inte lydde skulle han sparka ut mig från skolan. När jag hade satt mig bredvid honom började rektorn ta mig på benen och drog av mig min capulana, tygstycket som jag hade som kjol. Jag blev helt naken på underkroppen. Rektorn tog fram sin mobiltelefon och tog många bilder på mig när jag var naken. Samtidigt kladdade han både på mig och sig

själv. Jag var livrädd. När han var färdig gav han mig ett paket med kakor och en läsk och sa att jag inte fick berätta för någon om vad som hade hänt. Då skulle jag först få stryk och sedan skulle han sparka ut mig från skolan.”

Sara, 17, med i WCPbarnrättsklubben i Namaacha-skolan

få göra det första viktiga provet.” Då var jag var bara 14 år.

Tjejer som ligger med lärare får bra betyg och klarar sin examen utan problem. Dom som inte gör det får dåliga betyg, klarar ofta inte sin examen och får gå om ett år.

Lärarna vänder sig till oss som bor på skolans internat eftersom vi är fattiga. I utbyte mot sex erbjuder lärarna bra betyg, god mat och pengar.

När som helst kan lärare komma till våra sovsalar och hämta tjejer till sina sovrum. ”När jag kom hit till skolan Vi känner oss aldrig trygga för fyra år sedan respekterade här.” lärarna oss i en månad. Sedan Fatima, 17, WCPändrades allt. Lärarna börja- barnrättsambassadör i de kladda på mig och säga: Namaacha-skolan ”Om du inte kommer till mitt sovrum, kommer du inte

”En hyllning till ert arbete för flickors lika rättigheter, World’s Children’s Prize barnrätts­ambassa­dörer i Moçambique”

Otrygg i sovsalen

Ambassadörer på marsch mot lärarnas behandling av flickor

– När jag kom tillbaka till Moçambique överlämnade jag glasgloben jag fick i Sverige till alla dom andra ambassadörerna.

Alla blev stolta och ville hålla i glasgloben!

Vi dansade, sjöng och firade på stranden utanför Maputo! säger Mila och skrattar.

Rektorn på Skräckens skola avsatt

 TEXT: ANDREAS LÖNN FOTO: JOHAN BJERKE

När ansvariga på utbildningsministeriet i Moçambique läste i Globen förra året om WCPbarnrättsambassadörerna på Skräckens skola, blev de mycket oroliga.

– Det kom inspektörer till skolan och sedan gick allt väldigt snabbt, berättar Maria Rosa.

F

örst ville utbildnings­ ministeriet träffa oss ambassadörer för att höra om allting som vi sagt verkligen stämde. För vår säkerhet bestämdes det att vi skulle ses på en hemlig plats.

Efter det mötet skickade ministeriet inspektörer till skolan för att dubbelkolla vår berättelse. Inspektörerna intervjuade rektorn, lärare

och elever. Under intervjuerna med elever avslöjades vilka lärare som utnyttjade tjejer på skolan. Namnen skrevs ner på en lista. Sedan gick experter igenom rektorns dator.

Dom hittade pornografiska filmer och bilder på nakna tjejer som var elever på skolan. Precis som vi hade sagt.

Dom hittade bevis på att det vi berättat var sant och rektorn fick sparken.

Utbildningsministeriet ska nu försöka få honom dömd i domstol för sina brott.

är inte rätt! Därför beslutade jag och över 50 andra barnrättsambassadörer från många olika skolor att prata med den ansvarige provinsdirektören öga mot öga. Vi ville be honom hjälpa oss att lösa dom problem som tjejer har i Moçambiques skolor. Och vi ville berätta med egna ord så att han skulle förstå att allt vi säger är sant.

Provinsdirektören tog emot oss med öppna armar.

Många av ambassadörerna berättade om hur dom hade blivit sexuellt utnyttjade och utsatts för både fysiskt och psykiskt våld. Flera tjejer berättade att dom inte tilläts ta examen, trots att dom hade

Möte på ministeriet Men hittills har ingen av lärarna som utnyttjar tjejer på skolan blivit avstängd. Det

Nöjda ambassadörer! De är glada över att provins­direktören lyssnade och tog dem på allvar.

Provinsdirektören antecknar noga vad barnrättsambassadörerna berättar om lärarnas krav på sex för att flytta upp dem i nästa klass.

bra betyg, om dom inte gick med på att ha sex med lärarna. Och hur dom fick sänkta betyg om dom sa nej. Många ambassadörstjejer grät och bad om hjälp. Vi namngav skyldiga lärare och nu hoppas vi att dom så snabbt som möjligt ska stängas av från skolorna och fråntas rätten att undervisa barn.

Modiga ambassadörer Vad som händer nu vet jag inte. Men jag vet att ministeriet tar det här på allvar. Det visade dom genom att avsätta vår rektor. Provinsdirektören skrev ner alla tjejers vittnesmål, vilka brott dom hade utsatts för och vad lärarna heter. Han lovade att han skulle lösa det tillsammans med utbildningsministern.

Och jag litar på honom.

Förmodligen kommer rektorer och lärare som har utsatt tjejer att avskedas och ställas inför rätta, precis som vår rektor.

Det gjorde ont att berätta.

Det var inte lätt att stå där och beskriva vad man har utsatts för inför högt uppsatta personer med mycket makt.

Man blev nervös och skämdes. Det är så privat. Men det var nödvändigt. Övergreppen mot oss tjejer måste få ett slut. Nu! Det är bråttom eftersom fler och fler tjejer slutar i skolan på grund av att dom utnyttjas. Även om det var jobbigt att prata på utbildningsministeriet har vi som ambassadörer genom World’s Children’s Prize fått kunskapen, styrkan och modet att stå upp för våra rättigheter. Och som grupp är vi starka. Trots att vi ibland blir motarbetade och hatade eftersom vi kämpar för tjejers rättigheter tänker vi aldrig ge upp! Nu har till och med viceministern kommit till skolan och tackat oss för vad vi gjort!” 