Sve Globen no 52--53 by World's Children's Prize

EL GLOBO LE GLOBE THE GLOBE O GLOBO

VOTE! RÖSTA! ¡VOTA!

PRIX DES ENFANTS DU MONDE POUR LES DROITS DE L’ENFANT

Omslag52_original.indd 1

PREMIO DE LOS NIÑOS DEL MUNDO POR LOS DERECHOS DEL NIÑO

PRÊMIO DAS CRIANÇAS DO MUNDO PELOS DIREITOS DA CRIANÇA

THE WORLD’S CHILDREN’S PRIZE FOR THE RIGHTS OF THE CHILD

# 52–53 • 2010/2011

10-11-23 13.42.48

WORLD’S CHILDREN’S P SVERIGE

KANADA

STORBRITANNIEN

MARIEFRED

USA ISRAEL PALESTINA

GUINEA-BISSAU

I de här länderna bor personerna i den här Globen

GHANA

PERU

BRASILIEN

NIGERIA

KENYA

REP. KONGO D.R. KONGO MOÇAMBIQUE ZIMBABWE

SYDAFRIKA

Thanks! Tack! Merci ! ¡Gracias! Obrigado! Barnrätts-huvudpartners Svenska Postkodlotteriet Rädda Barnen (förmedlar Sidas anslag)

2-3.Innehåll_2-3_svenska.indd 2

HM Drottning Silvia Barnrättspartners Hugo Stenbecks Stiftelse, Survé Family Foundation, Radiohjälpen, Body Shop Sweden, Altor, Ericsson, eWork & Kronprinsessan Margaretas Minnesfond

Barnrättsfaddrar Bengt Norman & AB Stockmarket, Sweden Thailand Support, Helge Ax:son Johnsons Stiftelse, Svenska Naturskyddsföreningen, Folke Bernadotte Akademien, Dahlströmska Stiftelsen, Cordial, Bodman LLP, Olle Remaeus Set & Design och Artn Dito, Centas,

Stockholmsmässan, Mässrestauranger AB, Twitch Health Capital, MISA AB, Floristen i Mariefred, ICA Torghallen Mariefred, Gripsholms Värdshus, Gripsholmsviken Hotell & Konferens, Företagare iMariefred.nu, Adoptionscentrum, Lilla Akademien & alla individuella Barnrättsfaddrar

10-11-17 10.16.06

S PRIZE for the Rights of the Child

Innehåll Vad är World’s Children’s Prize? .....4 Vad gör barnjuryn? Korta juryporträtt ................................................ 5 Mofat från Kenya ................................................. 8 Nuzhat från Bangladesh ........................... 13 Vad är barnets rättigheter? Fira Barnets rättigheter...............................18 Hur mår världens barn? ............................ 20

PAKISTAN NEPAL INDIEN

BANGLADESH

BURMA VIETNAM FILIPPINERNA

ni ed,

ns,

en r

Vad är Global Vote? Barn i Sverige röstar..................................... 22 Barn i Kongo röstar ....................................... 23 Barn i Kenya röstar......................................... 24 Barn i Indien röstar......................................... 30 Barn i Nigeria röstar...................................... 44 Barn i Guinea-Bissau röstar................. 44 Barn i Ghana röstar ....................................... 45 Barn i Burma röstar ....................................... 56 Barn i Pakistan röstar .................................. 57 Barn i D.R. Kongo röstar .......................... 58 Barn i Sydafrika röstar ................................ 60 Barn i USA röstar ............................................ 61 Barn i Brasilien röstar.................................. 62 Vilka är kandidaterna? .......................... 67 Cecilia Flores-Oebanda, Filippinerna.................................................68–87 Monira Rahman, Bangladesh.............................................88–105 Murhabazi Namegabe, D.R. Kongo ...........................................106–125 Vad är World’s Children’s Press Conference? ................................................... 126 World’s Children’s Prize 10 år...... 127

Tack även till: Barnjuryn, alla elever och lärare i Global Friend-skolor, alla Honorary Adult Friends och beskyddare, Adult Friends, focal points och samarbetspartners (se sidorna 130-131), styrelsen och advisory board för World’s Children’s Prize Foundation, samt styrelserna för Barnens Värld och World’s Children’s Prize US.

Chefredaktör och ansvarig utgivare: Magnus Bergmar Medarbetare i nr 52–53: Carmilla Floyd, Kim Naylor, Monica Zak, Andreas Lönn, Bo Öhlen, Johanna Hallin, Tora Mårtens, Chris Sampaio, Eh Thwa Bor, Britt-Marie Klang, Sofia Marcetic, Lucky Letshwene, Harshit Walia, Jan-Åke Winqvist, Lotta Mellgren Översättning: Semantix (engelska, spanska), Cinzia Gueniat (franska), Glenda Kölbrant (portugisiska), Boonyanuj Pongisavaranun (thai), Preeti Shankar (hindi), M.A. Jeyaraju (tamil) Form: Fidelity Omslagsfoto: Ewa Stackelberg Repro: Done Tryck: PunaMusta Oy ISSN 1102-8343

Globen är medlemstidning för föreningen Barnens Värld och ges ut med stöd av Sida och Rädda Barnen Box 150, 647 24 Mariefred Tel. 0159-12900 Fax 0159-10860 e-mail: prize@worldschildrensprize.org www.worldschildrensprize.org

2-3.Innehåll_2-3_svenska.indd 3

10-11-26 15.21.25

VAD ÄR WORLD’S CHILDREN’S PRIZE? Målet med World’s Children’s Prize är att vi ska få en mer medmänsklig värld, där barnets rättigheter respekteras av alla. Eleverna i alla skolor som registrerat sig som Global Friend-skola är välkomna att vara med. Det finns nu 53 500 Global Friend-skolor med 24 miljoner elever i 101 länder. Varje år bestämmer barnen i en världsomröstning, Global Vote, vem som får ”World’s Children’s Prize for the Rights of the Child”. Senast röstade 7,1 miljoner barn. Innan priset delas ut har flera miljoner barn lärt sig om barnets rättigheter och demokrati i följande steg: 1. World’s Children’s Press Conference (sidan 126) Startskottet för World’s Children’s Prize är när barnen i presskonferenser presenterar de tre priskandidaterna, som utsetts av barnjuryn, och ställer frågor till de lokala politikerna om barnets rättigheter. 2. Barnets rättigheter i ditt liv (sidorna 18–19) Läs även faktabladet om situationen för barnets rättigheter i ditt land (finns på webben). Hur är det med respekten för barnets rättigheter i ditt eget och kompisarnas

liv? Diskutera hur det borde vara och förbered att presentera hur ni vill ha det till föräldrar, lärare, politiker och medierna. 3. Barnets rättigheter i världen (sidorna 5–17, 20–21, 67–125) Läs om jurybarnen, om hur världens barn mår, och om priskandidaterna och barnen som de kämpar för. 4. Förbered Global Vote (sidorna 22–66) Läs om barn jorden runt som röstar i Global Vote , bestäm datum för er egen Global Vote Dag och förbered allt

som hör ett demokratiskt val till. Bjud in medierna, föräldrarna och politikerna att uppleva den dagen med er. 5. Global Vote Dagen Fira den med fest och uppträdanden. Rapportera era röster för alla tre kandidater senast 22 april 2011 i valurnan på webben eller till samordnaren i ditt land. 6. World’s Children’s Press Conference Samma dag jorden runt är dags av avslöja vem som röstats fram till pristagare. Bjud in alla medier i ert område till en presskonferens den dagen. Passa på att även

presentera vilka förbättringar i respekten för barns rättigheter som ni vill se. 7. Prisceremonin (sidorna 127–131) World’s Children’s Prize avslutas med prisceremonin på Gripsholms Slott i Mariefred. Alla tre priskandidater får prispengar till sitt arbete för barn. 2011 totalt 100 000 dollar. Jurybarnen leder ceremonin och drottning Silvia hjälper dem att dela ut priserna.

Åldersgräns för World’s Children’s Prize World’s Children’s Prize är till för dig som är från tio upp till 18 år. Åldersgränsen uppåt är för att FN:s Barnkonvention säger att du är barn tills du fyller 18 år. Åldersgränsen nedåt har flera skäl. För hemskt För att kunna rösta i Global Vote måste du först noga läsa om de tre kandidaterna och barnen de kämpar för. Ibland är barnens levnadsberättelser hemska och kan vara skrämmande för yngre barn. Tyvärr har vi

ännu ingen möjlighet att göra ett material för dig som är under tio. Prata med en vuxen Årets kandidater arbetar för barn som har utsatts för mycket svåra kränkningar av sina rättigheter. Även barn över tio år kan tycka att det känns jobbigt att läsa om dem. Låt därför gärna någon vuxen vara med och bestämma om du och dina kompisar ska delta i årets program. Det är också viktigt att du har en vuxen att prata med när du har läst berättelserna.

Drottning Silvia och Mandela beskyddare Nelson Mandela, drottning Silvia och Graça Machel är några av World’s Children’s Prize’s beskyddare och Honorary Adult Friends. Du hittar fler av beskyddarna på worldschildrensprize.org.

4-7.Jurybarnen_sve.indd 4

10-11-29 08.37.02

Medlemmar i Barnjuryn 2010 och Barnjuryn 2011.

VAD GÖR BARNRÄTTSJURYN? Medlemmarna i World’s Children’s Prize’s Barnjury är genom sina egna erfarenheter experter på barnets rättigheter. De kan vara jurybarn tills de blir 18 år. Varje jurybarn representerar i första hand alla barn i världen som har liknande erfarenheter som han eller hon. Men de representerar även barnen i sitt land och på sin kontinent. När det är möjligt ingår barn från alla världsdelar och stora religioner i juryn. • Jurybarnen lär genom sina levnadsberättelser miljoner barn jorden runt om de barnets rättigheter som de själva fått kränkta eller kämpar för. • Barnjuryn utser varje år de tre slutkandidaterna till World’s Children’s Prize for the Rights of the Child bland dem som nominerats under året. • Barnjuryn leder den årliga avslutningen på World’s Children’s Prize, prisceremonin. • Jurybarnen är ambassadörer för World’s Children’s Prize i sina hemländer och i världen. • Under prisceremoniveckan besöker jurymedlemmarna skolor i Sverige och berättar om sitt liv och om barnets rättigheter.

Här möter du jurymedlemmarna. På de kommande sidorna kan du läsa om Mofat Maninga från Kenya och Nuzhat Tabassum från Bangladesh. Gabatshwane Gumede, 16, SYDAFRIKA Gabatshwanes föräldrar dog i aids när hon var liten. Många var då rädda för att bli smittade av henne. Trots att ett test visade att Gaba inte var smittad av hiv ﬁck hon inga kompisar. I skolan skrattade de åt henne. Där Gaba bor är de ﬂesta arbetslösa. Många är smittade med hiv och många barn är föräldralösa. Kränkningar av barnets rättigheter är vanliga. Idag är det ingen som skrattar åt Gaba. Hon är sångerska och barnrättskämpe och många barn ser upp till henne. När hon kan köper Gaba mat till de fattiga och ger föräldralösa skolkamrater matpaket. – Jag kräver av politikerna att de måste arbeta för barnets rättigheter. Jag har diskuterat med skolministern och öppningstalat

om barnets rättigheter i vårt provinsdepartement. Gabatshwane representerar barn som blivit föräldralösa till följd av aids och barn som kämpar för utsatta barns rättigheter.

Ofek Rafaeli, 16, ISRAEL ”Vi pratar mycket om konﬂikten mellan Israel och Palestina hemma och i skolan. I Haifa, där jag bor, lever araber och judar tillsammans. Jag träffar många araber i skolan och på fritiden. Jag gillar att umgås med alla slags människor och ser ingen skillnad. Det spelar ingen roll om man är jude eller muslim, israel eller palestinier. För mig handlar barnets rättigheter om att alla barn ska vara fria och att det ska ﬁnnas samma möjlighe5

4-7.Jurybarnen_sve.indd 5

10-11-29 08.37.16

ter för alla barn. I Israel kränks många barns rättigheter. Barn har rätt till skydd och till ett liv där de inte alltid är rädda för att dö, eller att någon i deras familj ska dö. I skolan är det många som inte bryr sig, men jag tycker att det viktigaste är att vi agerar, vi måste göra något åt saken.” Ofek representerar barn i konfliktområden och barn som vill ha dialog för fred.

Hannah Taylor, 15, KANADA När Hannah var fem år såg hon en man äta ur en soptunna. Sedan dess har hon talat till skolbarn, politiker, direktörer och Kanadas premiärminister om att ingen ska behöva vara hemlös. Hon har startat en stiftelse, som har samlat in över sju miljoner kronor till projekt för de hemlösa, och startat ett program för skolor. – Vi vill visa att alla kan engagera sig och göra skillnad för de hemlösa och barnets rättigheter. Vi behöver alla dela med oss av det vi har och bry oss om varandra. När jag var på ett hem för hemlösa tonåringar kramade jag alla barn. En av dem som

varit tystast sa: Tills idag trodde jag att ingen tyckte om mig, men nu vet jag att du tycker om mig. Hannah representerar barn som kämpar för barnets rättigheter, speciellt för hemlösa barns rättigheter.

Amar Lal , 14, INDIEN Amar Lal föddes i en skuldslav familj. Han har sex syskon och hela familjen var skuldslavar i ett stenbrott i Rajastan. När han var sex år hade han ansvar för sina yngre syskon och lite senare började han hjälpa sin far att bryta sten i stenbrottet. De använde verktyg som vägde lika mycket som Amar och det var ett mycket tungt och slitsamt arbete. Med hjälp av BBA (Rädda barndomen Eng: Save the Childhood) blev Amar fri och kom till ett center för tidigare skuldslavbarn. Han går nu i nionde klass, vill bli advokat och kämpa för fattigas rättigheter. – Nu vet jag vad frihet är och kan drömma om en framtid där jag inte utnyttjas. Här har vi rätt att vara barn och att skratta och leka. Amar Lal representerar barnarbetare, slavbarn och barn som ”inte finns” eftersom de inte registrerades vid födelsen.

Amy Lloyd, 17, STORBRITANNIEN ”Min mamma har aldrig riktigt funnits där för mig; hon brukade lämna mig ensam dagar i sträck. När hon kom hem sa hon bara ’Vad har du gjort?’ Och slog mig. När jag var 10 år ringde mamma socialtjänsten och sa att om jag stannade hos henne skulle mitt liv vara i fara, att hon skulle döda mig. Den dagen var det dags för mig att lämna mitt hem. Jag togs till en främmande människas hus, där jag hela tiden frågade mig vad jag hade gjort för fel. Min mamma sa alltid att det var mitt fel. Ett tag trodde jag henne och anklagade mig själv. Sedan insåg jag att det inte var mitt fel. Det enda jag någonsin önskat är en ordentlig familj som älskar mig vad jag än gör, hur jag än ser ut och för att jag är jag.” Amy representerar barn som skilts från sina föräldrar och tas om hand om och vårdas av samhället.

Poonam Thapa, 16, NEPAL Poonam, som är föräldralös, arbetade på en restaurang när en av gästerna föreslog att hon skulle åka med till Mumbai i Indien. Kvinnorna i huset de kom till sa till henne

att bada och byta kläder. Kvinnorna ljög och sa att de gjorde hantverk. När hon förstod att hon sålts till en bordell grät hon och vägrade ta emot ”kunder”. Då slog de och nästan ströp henne. Hon utsattes för mer tortyr tills hon gav med sig. Hon kunde tvingas vara med 15–20 män på en dag. Poonam måste vara hårt sminkad, bära en kort kjol på sig och dricka alkohol som männen tvingade i henne. När polisen gjorde en räd på bordellen bad hon om hjälp och blev fri. I dag är hon tillbaka i Nepal och får hjälp av Maiti Nepal.” Poonam representerar och kämpar för flickor som säljs till bordeller för att bli slavar, samt alla flickor som utsätts för övergrepp.

Maria Elena Morales Achahui, 15, PERU Maria Helena gav sig iväg hemifrån när hon var 12 år. Hon lämnade byn i bergen utan att hennes föräldrar visste om det. Hon tyckte att undervisningen hon fick i

4-7.Jurybarnen_sve.indd 6

10-11-29 08.37.43

byns skola var dålig och visste om de stora ekonomiska svårigheter hennes familj med åtta barn hade. I staden Cusco blev hon piga utan lön, men med fickpengar, hos sin moster. Hon måste arbeta så mycket att hon inte kunde gå i skolan. När hon klagade hotade mostern att slå henne. Hon längtade mycket efter sin familj och hälsade på hemma i byn. När hon återvände till mostern blev hon utslängd. Nu bor Maria Elena hos organisationen Caith, går i skolan och är med i gruppen som arbetar för att försvara pigornas rättigheter. Maria Elena representerar flickor som arbetar som hembiträden, ofta under slavlika förhållanden, och kämpar för deras rättigheter.

Bwami Ngandu, 17, D. R. Kongo ”En tidig morgon överfölls byn av en väpnad grupp. Vi flydde in i skogen, men jag och 170 andra pojkar tillfångatogs för att bli soldater. Rebellerna gav oss droger som gör att man tänker på att döda och förstöra. När vi hade fått vapenträning skick-

ades vi ut i strid. Jag och en annan kille var spejare. Vi gick först och var med om att döda. Rebellerna tvingade oss att fånga in andra pojkar och göra dom till soldater. Många flickor våldtogs. Jag träffades av granatsplitter i ansiktet och i bakhuvudet. Efter tre år lyckades jag fly och hitta min mamma igen. Nu går jag i skolan och är med i en barnrättsgrupp. Jag hatar att vuxna tvingade mig att göra fruktansvärda saker mot andra.” Bwami representerar barnsoldater och barn i krig, samt barn som kämpar för barnets rättigheter.

Hamoodi Mohamad Elsalameen, 13, PALESTINA – En natt kom de israeliska soldaterna i tanks till vår by. De gav order i högtalare om att alla skulle tända lamporna och sköt åt alla håll. Tre dödades, säger Hamoodi Hamoodi som bor i en fattig by söder om Hebron på Västbanken. När han var fem år och hörde hur en liten pojke dödats sa Hamoodi: ”Jag vill ha ett gevär!”. Nu har han judiska vänner och spelar fotboll med dem flera gånger i månaden i Israel. – Jag gillar att spela fotboll, men vi har ingen plats att spela på här i byn. Vi brukar spela på ett fält långt borta, men när de israeliska solda-

terna kommer för att gripa någon så kör de bort oss. Det tar bort det roliga, säger Hamoodi. Hamoodi representerar barn i konfliktområden och barn som lever under ockupation. Lisa Bonongwe, 15 ZIMBABWE ”När jag var fyra år drack pappa och slog mamma nästan varje kväll, ibland låg hon medvetslös på golvet. När jag grät och skrek att han skulle sluta, blev han helt galen och jagade ut mig och min storebror ur huset. Även mitt i vintern fick vi sova på verandan, det var så kallt. När jag var sju tvingade mamma iväg pappa. Jag gick med i Girl Child Networks tjejklubb på skolan. I tjejklubbarna pratar vi om sådant som är viktigt för oss. Utanför klubbarna är flickor inte alls säkra i Zimbabwe. Vi misshandlas, våldtas och måste göra allt arbete i hemmet. Om det är ont om pengar är det alltid pojkarna som får gå i skolan. Jag är med och fixar möten och demonstrationer för flickors rättigheter. Lisa representerar barn som kämpar för flickors rättigheter.

 FOTO: KIM NAYLOR

Brianna Audinett, 14, USA När Brianna är elva år lämnar hennes mamma hennes våldsamma pappa. Brianna och hennes tre bröder blir hemlösa i Los Angeles. Först bor de på olika motell, men de är fem personer och motellen tillåter inte fler än tre i rummet. Så de flyttar ofta. Sen hittar hennes mamma ett härbärge där de bor i en sovsal med våningssängar i sex månader. De måste vara tysta och kan knappt leka.

Mittemot härbärget ligger School on Wheels, som ger Brianna och bröderna skolmaterial och läxhjälp. – Jag ska bli läkare när jag blir stor och särskilt hjälpa de hemlösa. Dom har inga pengar, men jag tänker hjälpa dem ändå, säger Brianna. Hon är inte hemlös längre. Brianna representerar barn som är hemlösa.

4-7.Jurybarnen_sve.indd 7

10-11-29 08.38.21

Mofat modig s – Hej, jag heter Nkosi Johnson. Jag är elva år och har aids … Killen som håller Nkosis berömda tal heter Mofat Maninga, är 14 år och kommer från Kenya. Gatubarnen i staden Kisumu har sin Decade Global Vote, och Mofat representerar kandidaten Nkosi. – Men jag behöver inte spela så mycket teater egentligen. Mitt och Nkosis liv är på många sätt väldigt lika, säger Mofat, som är ny i World’s Children’s Prize-juryn. Han representerar barn som är hiv-smittade, och barn som lever på gatan.

12-16.Kenya_12-16_svenska.indd 8

10-11-26 16.03.12

g som Nkosi

…

ofat växte upp i sin mammas familj. Han vallade morfars kor och getter tillsammans med sina äldre kusiner. Hans mamma var sjuksköterska och de hade alltid mat att äta. Livet var bra. Men när Mofat var fyra år började saker förändras. Först dog morfar. Ett par år senare hans lillasyster. – Och när jag var åtta år dog mamma. Mormor hade tagit hand om henne, och för att skydda mig hade hon inte berättat hur sjuk mamma var. Det kom som en chock. Jag kände mig så ensam. I sömnen hörde jag ofta mamma

ropa på mig, och jag blev så glad när jag hörde hennes röst! När jag vaknade kändes livet så orättvist. Rädd att dö

Ett par år senare började Mofat själv bli sjuk och svag. – Jag fick någon slags hosta och förkylning som aldrig ville ge med sig. Till slut blev mormor så orolig att hon tog mig till sjukhuset. Hon berättade för doktorn att mamma hade hostat likadant innan hon dog och att hon dött i sjukdomen aids. Jag visste inte vad aids var, men kände mig orolig. Doktorn testade

mig och det visade sig att jag också var hiv-smittad. En psykolog berättade för mig om hur hiv kunde leda till sjukdomen aids, och att jag skulle börja äta mediciner på en gång. Jag blev jätterädd. Rädd för att dö. Mormor tog hand om Mofat och gjorde sitt bästa, men hon var gammal och sjuk. Mofat fick snart sköta allting hemma. Han tvättade kläder, lagade mat och vallade korna samtidigt som han också skulle klara skolan och komma ihåg att ta sina livsviktiga mediciner på bestämda tider.

Stjäl inte barnets frihet! Mofat

– Precis som Nkosi gjorde när han pratade med Sydafrikas president, vill jag prata med Kenyas president och berätta att barn har det svårt. Att hans poliser slår barn som lever på gatan och sätter dom i fängelse. I fängelse! Hur kan man låsa in ett barn bara för att han eller hon tvingas leva på gatan? Hur kan man stjäla ett barns frihet?! Jag skulle säga till presidenten att han istället måste ta hand om barnen. Ge dom någonstans att bo, något att äta och en chans att få gå i skolan.

Nkosi Läs om Mofats idol Nkosi Johnson, som 2002 postumt – efter sin död – hedrades av World’s Children’s Prize för sin kamp för barn som drabbas av hiv/aids, på www.worldschildrens prize.org

 TEXT: ANDRE AS LÖNN FOTO: KIM NAYLOR

12-16.Kenya_12-16_svenska.indd 9

10-11-26 16.03.31

– Till slut blev jag så utmattad att jag föll ihop medvetslös och hamnade på sjukhus i flera dagar. Jag hade egentligen behövt stanna längre, men vi hade inte råd. När jag kom hem fick jag veta att mormor också låg på sjukhus.

Mina mostrar kom med lite mat till mig ibland, men dom gick alltid hem så fort dom kunde. Polisen slog

– En eftermiddag berättade dom att mormor hade dött, … och i skoluniform.

I favoritkläder …

Vi är en familj

– Dom andra killarna är mina vänner, mina bröder. Vi är en familj. Ibland händer det att vissa inte vill att jag ska sitta i deras sängar när vi berättar historier för varandra på kvällarna, utan tycker jag ska sitta på golvet istället. Dom är rädda för att bli smittade och det gör alltid lika ont, säger Mofat.för barn som drabbas av hiv/aids, på www.worldschildrensprize.org

och att ingen i familjen längre ville ta hand om mig. Dom var rädda för att bli smittade. Jag visste inte hur jag skulle klara mig och bad om hjälp, men dom vägrade. Istället tvingade dom mig att lämna mormors hus. Då var jag tretton år. Mofat gav sig av från byn och hamnade på gatan i en liten stad i närheten. Det enda han fick med sig var klä-

derna han bar: sina shorts, en t-shirt och ett par sandaler. Han hade inte ett öre. För att överleva började han stjäla höns och kycklingar som han sålde på marknaden. Men han upptäcktes. – Tre poliser tog mig till polisstationen. Dom band mina händer och fötter och började slå mig. Poliserna piskade mig och skrek att dom skulle lära mig hur det går för

Kompisarnas favoritskor! Mofats …

12-16.Kenya_12-16_svenska.indd 10

… och kompisen Daniels favoriter

– Mina favoriter är sandaler gjorda av gamla bildäck. Att toppen pekar uppåt är det coolaste man kan ha just nu. Den här typen av sandaler heter Akala, säger Daniel Owino, 14 år.

10-11-26 16.03.54

Inte lim!

Mofat vid busshållplatsen där han brukade sova. Han hälsar på sina kompisar som fortfarande bor kvar där. – Många sniffar lim för att glömma problem och hålla värmen, men jag började aldrig. Alla blir våldsamma och konstiga av lim, så jag kände liksom inte för det, säger Mofat.

någon som stjäl. Jag försökte säga att det var min enda chans att få något att äta och att dom skulle sluta, men dom lyssnade inte. Dom släppte mig inte förrän jag hostade så mycket att jag tror dom blev rädda att jag skulle dö. Det här hände flera gånger. En gång kallade dom till och med in min morbror, men han sa bara att han inte visste vem jag var. Blir gatubarn

– Till slut hotade folk med att om jag inte slutade stjäla skulle dom sätta ett bildäck

indränkt i bensin runt min kropp och tända på. Då blev jag rädd på riktigt. Jag bestämde mig för att ge mig av till Kisumu och kanske kunna börja skolan igen. Det gick inte som Mofat hoppats. De enda i stan som tog emot honom som en vän, var barnen som levde på gatan. – På dagarna letade vi efter mat i soptunnor utanför restaurangerna, och på kvällarna tiggde vi pengar på busstationen. På natten låg vi tätt ihop med papperssäckar som filtar. Vi var sju stycken i min

grupp och vi försökte skydda varandra. Och det behövdes verkligen för nästan varje natt kom polisen och väckte oss. Dom slog oss och vi flydde för livet. Dom som blev tagna togs till polisstationen och misshandlades, och sedan fördes dom till ungdomsfängelset. Mofat började må allt sämre ju längre tid han levde på gatan. Han åt ingen medicin och fick utslag på hela kroppen och hostade nästan jämt. Lever på center

En dag hängde han med några kompisar till ett dagcenter för gatubarn som heter HOVIC. Där fick han mat och började gå i skolan igen. – Jag litade på ledarna så efter en vecka berättade jag att jag hade hiv. Dom tog mig till sjukhuset direkt och såg

Mofat Maninga, 14 ÄLSKAR: Att spela Play Station!

Ett par av mina kompisar har det. HATAR: Att se människor behand-

las dåligt. BÄSTA SOM HÄNT: När jag åkte till

Impala-parken med skolan. Impala-antiloperna är så otroligt fina. Jag älskar vilda djur! VÄRSTA SOM HÄNT: Alla gånger jag blir så sjuk att jag måste åka till sjukhuset. Jag är rädd och vill inte dö. VILL BLI: Läkare och rädda liv. DRÖM: Att alla barn i världen ska ha det bra.

Vi älskar fotboll

– Vi spelar ofta fotboll och jag älskar det, men det är inte alltid jag orkar vara med. Jag hostar och blir yr när jag springer för mycket, säger Mofat.

– Bollen har jag gjort själv!

12-16.Kenya_12-16_svenska.indd 11

10-11-26 16.04.13

till att jag fick ny medicin. Doktorn förklarade att det var livsfarligt för mig att fortsätta leva på gatan, eftersom han inte trodde jag skulle klara av att äta både nyttigt och regelbundet för att må bra av medicinen som jag var tvungen att ta på bestämda tider. Då sa ledarna på HOVIC att jag fick flytta in på deras hem för killar som levt på gatan om jag ville. Nu har jag bott här i snart ett år. Det är hemma för mig. Klockan 19.30 har killarna samling varje kväll. Då läser de Globen tillsammans. – Det är jätteviktiga samlingar, och vi som kan engelska översätter till swahili för dom som inte kan. Inför Global Vote arbetar vi mycket med Globen på dagarna också, nere på centret med alla gatubarn i stan. Så har vi lärt oss om våra rättigheter, om demokrati och om hur ett val går till. Nkosi är hjälte!

– Jag älskar att läsa Globen. Nu vet jag att även jag har rättigheter, att alla barn har rätt till ett bra liv. Allra mest inspirerad blir jag av att läsa om Nkosi Johnson från Sydafrika. Han är min hjälte! Vi har liknande bakgrund han och jag. Våra familjer dog runt omkring oss, folk blev rädda och svek. Men Nkosi var modig och stark när han vågade tala öppet om att han var sjuk i aids, och när han krävde att alla hiv- och aidssjuka barn skulle behandlas lika bra som andra barn. Att dom hade rätt till medicin, att få gå i skolan och rätt till kärlek och vänskap. Precis sån vill jag också vara! Och Nkosi har gett mig styrkan att bli den personen. Nu vill jag kämpa för alla barn som är drabbade av hiv och aids, och barn som lever på gatan. 

Mofat läser Globen.

Mycket mediciner – Nu får jag komma till läkare när jag behöver, och här kan jag både ta min medicin och äta regelbundet. Jag är betydligt friskare nu än på gatan. Jag har även fått börja riktig skola igen. Problemet är att det är en internatskola, och så fort jag blir det minsta sjuk skickas jag hem till centret igen. Dom vill inte att jag ska dö på skolan. Så jag missar en hel del undervisning, berättar Mofat. 07.00 Sju tabletter

13.00 Tre tabletter

12-16.Kenya_12-16_svenska.indd 12

19.00 Elva tabletter

10-11-26 16.04.32

Nuzhat rädd för att drunkna N uzhat bor i den lilla staden Barisal i södra Bangladesh. Varje morgon sätter hon på sig skoluniformen, hejdar en cykelrickshaw och ber att få bli skjutsad till sin skola. – Jag älskar att gå i skolan och lära mig saker. Det absolut värsta som hänt mig i mitt liv var när jag trodde att skolan utplånats i megacyklonen Sidr. Cykloner, mycket starka stormar, drabbar Bangladesh varje år. Landet är förberett och har ett bra cyklonvarningssystem. – Vi visste att en svår cyklon var på väg. Som tur var bodde vi inte kvar i byn där släkten bor och vi hade ett hus. Mina föräldrar har hyrt en lägenhet i stan för att jag och min syster ska kunna gå i en bra skola. När vi föddes planterade pappa många

träd runt vårt hus i byn. Han hade tänkte att de där träden skulle fällas och säljas så småningom, så att han skulle kunna betala för våra studier. Under hela min barndom kände jag mig trygg när jag tänkte på att de där träden växte runt vårt hus i byn. – Men nu var en hemsk cyklon på väg. Vi hade föreberett oss genom att ha mat

och vatten hemma i lägenheten. På kvällen satt jag och läste vid ett stearinljus när cyklonen kastade sig över oss. Grannens plåttak slets loss och kastades mot fönstret där jag satt. Jag blev inte skadad, men en grannflicka blev dödad av ett fallande träd. Jag var mycket rädd. Jag trodde att vattnet skulle stiga i floden och att vi skulle dränkas alli-

– Om havsytan stiger dränks den här delen av Bangladesh, förklarar Nuzhat.

 TEXT: MONICA Z AK FOTO: KIM NAYLOR

– Om havsytan stiger en meter kommer södra delen av Bangladesh, där jag bor, att dränkas under vatten. Det tänker jag ofta på, berättar Nuzhat, 13 år. Den globala uppvärmningen som gör att isarna runt polerna och uppe i Himalaya håller på att smälta gör att vi drabbas svårare av cykloner och översvämningar. När jag skulle gå till skolan dagen efter megacyklonen Sidr låg det döda och skadade överallt. Nuzhat är ny medlem av World’s Children’s Prize’s barnjury. Hon representerar barn som får sin rättigheter kränkta till följd av naturkatastrofer och miljöförstöring, men även barn som kräver att flickors rättigheter respekteras.

17-21.Jury-Bangla_17-21_svenska.indd 13

10-11-26 16.23.37

Nuzhat tar alltid cykelrickshaw till skolan för att inte råka ut för något på vägen.

Nuzhat läser tidningen varje dag för att förstå vad som händer med klimatet.

hop. Hela den där hemska natten bad jag till Allah att han skulle stoppa cyklonen. Som tur var steg aldrig vattnet i vår stad, men cyklonen Sidr dödade flera tusen personer. Som en mardröm

På morgonen hade stormen bedarrat. Det enda Nuzhat kunde tänka på var hur det

hade gått med hennes skola. När hon gick ut ur huset möttes hon av fruktansvärda syner. Raserade hus och fallna träd och bråte över alla gator. – Jag såg hundratals döda människor och många skadade. Det var som i en mardröm, men jag klättrade vidare, jag ville veta om skolan fanns kvar. Det gjorde den. Senare fick Nuzhat höra att deras hus i byn hade jämnats med marken av cyklonen och att alla träden som pappa planterat blåst omkull. Det var nu som Nuzhats

engagemang för miljön, klimatet och framtiden började. Hon och hennes pappa besökte de värst drabbade. Aldrig skulle hon glömma deras förtvivlade ansikten. De hade inga bostäder. ingen mat, inget rent vatten, inga kläder. Efter cyklonen Sidr och efter nästa cyklon samlade hon och hennes bästis in pengar till de värst drabbade. – Sen dess försöker jag förstå vad som händer med klimatet. Jag läser tidningen varje dag. Jag pratar med mamma och pappa om det jag läser. I skolan har vi också

Nuzhat Tabassum Promi, 13 GILLAR: Att läsa. ÄLSKLINGSBOK: Sherlock Holmes GILLAR INTE: När flickor inte bli

uppskattade. SER UPP TILL: Moder Theresa HATAR: Pojkar som retas och kastar syra ÄLSKAR: Min familj VILL BLI: Läkare

Bangladesh dränks när jorden värms upp

tt jorden värms upp, till följd av människans beteende, är ett stort hot mot oss alla. Den globala uppvärmningen, som gör att Himalayas, Grönlands och Sydpolens isar smälter, gör

att havsnivån kommer att stiga över hela världen, kanske med flera meter. Forskare räknar med att en fjärdedel av Bangladesh kan komma att försvinna under vatten inom hundra år. Där gör skogs-

skövlingen situationen ännu värre. Man tror att 35 miljoner av Bangladeshs 150 miljoner invånare kommer att bli klimatflyktingar redan inom 30 år. Bangladesh hör till de länder som kommer att drabbas

värst trots att landet självt endast bidrar med mindre än en tusendedel av världens utsläpp av växthusgaser. Om dagens utsläpp av så kallade växthusgaser fortsätter kommer den globala

17-21.Jury-Bangla_17-21_svenska.indd 14

10-11-26 16.24.04

Lag om alla i skolan räcker inte Det finns en lag som säger att alla barn ska gå i skolan till och med nionde klass. Nästan lika många flickor som pojkar går i skolan i dag. Men det saknas både på skolbyggnader och lärare. Därför är klasserna mycket stora. 100 elever i klassen är normalt, i Nuzhats klass är de 98 tjejer. Av landet 155 miljoner invånare finns det 4 miljoner barn mellan 5 och 15 som inte går i skolan utan arbetar.

pratat om växthuseffekten som gör att jorden värms upp. Det får isarna runt polerna och uppe i Himalaya att smälta. Om havsnivån stiger en meter kommer hela södra delen av Bangladesh att sättas under vatten. De som överlever då, vart ska de ta vägen i mitt land som redan är ett av världens mest tätbefolkade länder? Jag oroar mig. Vi måste få stopp på jorden upp-

uppvärmningen att fortsätta att öka. Resultatet kan bli att jordens temperatur höjs med mellan två och sex grader. Varje grads värmeökning får svåra följder för människor, djur och miljön. Flera öländer kan komma att utplånas helt. På andra håll blir det svår torka och mer öken.

värmning. Men då måste alla länder hjälpa till. Flickor har samma värde

Det som gör Nuzhat mest arg är när folk tycker synd om hennes föräldrar för att de ”bara” har fått två fl ickor och ingen son. – Flickor har precis samma värde som pojkar. Häromdagen läste jag om en pappa som gick ut med sin lilla dot-

ter. Senare hittade man henne dränkt i floden. Till sin fru sade han: Varför födde du mig en fl icka? Sånt där gör mig rasande. Men jag känner att mina föräldrar är lyckliga och stolta över mig och min syster. Nuzhat går i en skola med 2 600 fl ickor. – Vi är 98 elever i min klass, men bara en lärare. Därför är

Sminkbuske utanför huset

Varje gång Nuzhat tittar på hennabusken utanför sitt hus blir hon glad. – Det är min sminkbuske. Man hackar bladen till en smet som man ritar mönster med på händerna. I går målade jag naglarna och fingertopparna. Och inuti handflatan har jag gjort en rund fläck. Det är solen. Det är solen som finns i Bangladesh flagga. Jag tycker att hennamönster på händerna är snyggare än nagellack. I min skola får vi inte använda läppstift. Det är förbjudet. Men händerna får vi göra vackra med henna.

Barnets rättigheter och miljön

På www.worlds childrensprize.org kan du läsa mer om den globala uppvärmningen.

Den globala uppvärmningen, leder genom översvämningar och omfattande torka till att barnets rättigheter kränks bland annat genom att: • Barn inte får någon utbildning, eftersom skolorna stängs. • Barn förlorar sina hem och familjer. • Barn tvingas på ﬂykt. • Barn blir sjuka. • Barn dör.

17-21.Jury-Bangla_17-21_svenska.indd 15

10-11-26 16.24.27

Jackfruktträdets frukter kan väga ända upp till 50 kilo.

det nödvändigt att ta extralektioner. Vi är en grupp flickor som får extralektioner på eftermiddagarna för tre olika lärare. Jag anser att det är viktigt att flickor går i skolan. Det är väl bästa sättet att förändra landet. Nu går nästan lika många fl ickor i skolan som pojkar. Och fl ickorna har bättre betyg än pojkarna. Bara en flicka utbildar sig kan hon nå hur långt som helst. I Bangladesh finns det många kvinnor som har viktiga poster, vår premiärminister och tre ministrar är kvinnor. Och oppositionsledaren är kvinna. Det är bra. Men den jag beundrar mest är Moder Theresa. Jag har läst om henne i skolan. Hon arbetade bland de allra fattigaste. Det vill jag också göra. Mitt mål är att bli läkare. Nuzhat åker alltid cykel-

Cyklonen tog alla träd och familjens hus. Här planterar Nuzhat sitt första träd efter cyklonen, Bangladeshs nationalträd jackfruktträdet.

rickshaw till och från skolan. Det beror inte bara på att det är långt att gå. Det beror också på att hon är lite rädd för pojkar. Hon hatar pojkar som retas och ropar saker till fl ickor. Alla mest hatar hon pojkar och män som kastar syra på fl ickor. – Det kostar pengar att åka rickshaw, men jag känner mig tryggare då. Och det är det mest miljövänliga färdsättet

som finns. En cyklist släpper inte ut koldioxid och bidrar inte till jordens uppvärmning. På vägen tillbaka från skolan börjar det regna och hon sveper in sig i ett plastskynke för att inte bli våt. Monsuntiden, regntiden, har börjat. Tillbaka till byn

Det är fredag och ledig dag. Nuzhat och hennes pappa ska besöka deras by. De blir skjut-

sade dit av en vän. På vägen börjar regnet ösa ner igen. Vägen fylls snabbt med vatten och det rinner och skvalar från alla husen. Det är svårt att se ut genom bilrutan. – Jag både älskar regn och är mycket rädd för det. I juni börjar monsuntiden, då är det mycket hett och regnar oavbrutet. Det är romantiskt med regn. Jag älskar ljudet av regn mot plåttak. Man sitter

Hur många jordklot behöver du?

arje människa lämnar avtryck i världen. Ju mer av jordens resurser och avfall en människa använder desto mer påverkas miljön. Din och varje människas påverkan på jorden kan kallas ekologiskt fotavtryck. Ett jordklot räcker till för att tillgodose de flesta människornas livsstil. Men vi skulle behöva 5,5 jordklot om alla skulle leva som den genomsnittliga personen i USA, 3 jordklot om vi lever som i EU och 3,4 jordklot om vi lever som i Sverige. Ju fler jordklot desto mer påverkar man också den globala uppvärmningen och klimatförändringen.

USA behöver 5,5 jordklot EU behöver 3 jordklot

17-21.Jury-Bangla_17-21_svenska.indd 16

10-11-26 16.24.55

Skyfall i Nuzhars hemstad Barisal, men den här gången blir det ingen cyklonvarning.

inne och lyssnar på regnet. Då brukar jag och min syster recitera dikter högt. Samtidigt är jag rädd för regnandet. Jag är rädd för översvämningar. När de når byn får de vada genom decimeterdjupt vatten som täcker marken. Hon ser på den lilla kullen där deras hus låg en gång. Det finns absolut inget kvar av huset. De flyr undan regnet in i ett litet hus där några släktingar bor. – Stormarna, cyklonerna och översvämningarna har blivit mycket värre. En av orsakerna är skogskövlingen. De stora floderna som rinner ut i Bangladesh börjar i Himalaya och rinner genom Indien och sen genom mitt land och rinner ut där jag bor. Hela vägen har man skövlat skog och det gör att vattnet inte sugs upp och det blir mer

och mer vatten i floderna. Det är ödesdigert. Speciellt för mitt land som är ett lågland. Men man får inte bara sitta ner och vänta på att allt ska bli värre. Man måste göra något, som att plantera träd.

Träden binder koldioxiden i luften. De hindrar att jorden spolas bort och ger skydd för de starka vindarna. När regnet upphör en stund vadar Nuzhat ut på den nu slippriga jorden och planterar några trädplantor som hon och hennes pappa köpt på vägen hit. Det allra första trädet hon planterar är ett jackfruktträd. Det är Bangladesh nationalträd. – Frukterna blir jättestora och kan väga 50 kilo. Omogna kan man använda dem som grönsak, som mogna som frukter. Fröna går att äta. Av stammen kan man tillverka möbler och dörrar. Framtidsdrömmar

Nuzhats största framtidsdröm är att får stopp på jordens uppvärmning så att hen-

Plastpåse förbjuden

Miraklet i Bangladesh

Nuzhat tillsammans med sin lillasyster, mamma och pappa. Förut födde varje kvinna sju barn. I dag är siffran nere i 2,7 barn. Det kallas för miraklet i Bangladesh. Hur har det gått till? Familjeplanering, bra mödravård, vaccinering och ny syn på att det är viktigt att barn går i skolan. I dag är många föräldrar stolta över att bara ha två barn och att de går i skolan.

Leta dina egna fotavtryck!

Hela världen behöver 1,25 jordklot

nes land inte dränks i vattenmassorna. – Och att blir läkare. Då ska jag arbeta bland de allra fattigaste kvinnorna i Bangladesh. Och när jag tjänar pengar ska jag bygga upp vårt hus i byn som blev förstört av megacyklonen Sidr. 

Här kan du hittat ditt eget ekologiska fotavtryck och räkna ut hur många jordklot som skulle behövas om alla levde som du: www.myfootprint.org www. footprint.wwf.org.uk www.earthday.net/Footprint

12-åriga Ripon har arbetat färdigt för dagen i en affär som säljer CD-skivor. Innan han går hem köper han frukt till mamma. Frukten får han i papperspåsar. Förr tillverkades 129 miljoner plastpåsar om dagen i Bangladesh. 100 miljoner användes dagligen. Det var inte bra för miljön och påsarna täppte till avloppsrören och förorsakade översvämningar. Därför förbjöds tillverkning av plastpåsar. – Förr låg det plastpåsar överallt. Nu ser man nästan inga alls, säger Ripon.

Tummen upp dåligt

Tummen upp gör man inte i Bangladesh. Det betyder: Jag skiter i dig!, och är mycket oförskämt.

Tummen upp bra

Tummen upp gör man i många andra länder. Där betyder det: Okej!, eller att något är mycket bra. Där betyder tummen ner att något är dåligt.

17-21.Jury-Bangla_17-21_svenska.indd 17

10-11-26 16.25.15

Fira barnets r  illustr ation: lot ta mellgren/ester

FN:s konvention om barnets rättigheter (Barnkonventionen) består av 54 artiklar. Här sammanfattas några av dem. Du hittar hela konventionstexten på www.worldschildrensprize.org Grundtankar i barnkonventionen är att: • Alla barn har samma rättigheter och lika värde. • Varje barn har rätt att få sina grundläggande behov uppfyllda. • Varje barn har rätt att få skydd mot övergrepp och utnyttjande. • Varje barn har rätt att få uttrycka sin mening och bli respekterat. Artikel 1

Artikel 6

Artikel 18

Alla barn i hela världen under 18 år har dessa rättigheter.

Du har rätt att överleva och att utvecklas.

Artikel 2

Artikel 7

Alla barn är lika mycket värda. Alla barn har samma rättigheter. Ingen får diskrimineras. Du får inte behandlas annorlunda på grund av ditt utseende, din hudfärg, ditt kön, ditt språk, din religion och dina åsikter.

Du har rätt till ett namn och en nationalitet.

Båda dina föräldrar har gemensamt ansvaret för din uppfostran och utveckling. De ska alltid först tänka på ditt bästa.

Artikel 3

Artikel 12–15

De som bestämmer om sådant som gäller barn ska först och främst tänka på vad som är bäst för barnet.

Alla barn har rätt att säga vad de tycker. Barn ska tillfrågas. Dina åsikter ska respekteras i alla beslut som rör dig; hemma, i skolan, hos myndigheter och domstolar.

Artikel 9

Du har rätt att vara med dina föräldrar, om det inte skulle vara dåligt för dig. Du har rätt att växa upp hos dina föräldrar. Om det är möjligt.

Artikel 19

Du har rätt att skyddas mot alla former av våld, mot vanvård, misshandel och övergrepp. Du ska inte bli utnyttjad av dina föräldrar eller andra vårdnadshavare. Artikel 20–21

Du som förlorat din familj, ska ha rätt att få omvårdnad. Artikel 22

Om du har tvingats fly från ditt hemland har du samma rättigheter som alla andra barn i det nya landet. Om du har flytt ensam ska du få

Sid6-9_sve_eng_fra.indd 18

10-11-26 15.52.51

20 november är en dag att fira för världens barn. Den dagen 1989 beslutade FN om KoNveNtioNeN om barNets rättigheter. Den gäller för dig och alla andra barn under 18 år och kallas för barN KoNveNtioNeN. alla jordens länder, förutom somalia och Usa, har ratificerat (förbundit sig att följa) barn-konventionen. De ska alltid först tänka på vad som är bäst för barnen och lyssna på vad barnen har att säga.

Jag kräver respekt för barnets rättigheter!

s rättigheter

speciellt stöd och hjälp. Om det är möjligt ska du återförenas med din familj. Artikel 23

Varje barn har rätt till ett bra liv. Om du har ett handikapp, har du rätt till extra stöd och hjälp.

Artikel 34

Du får inte utsättas för över grepp eller tvingas till prostitu tion. Om du behandlas illa ska du få skydd och hjälp. Artikel 35

Ingen har rätt att kidnappa eller sälja dig.

Artikel 24

Artikel 37

Om du blir sjuk har du rätt att få all den hjälp och vård du behöver.

Du får inte bli straffad på ett grymt och skadligt sätt.

Artikel 28–29

Du har rätt till att gå i skolan och lära dig sådant som är viktigt att kunna, t ex respekt för mänskliga rättigheter och respekt för andra kulturer. Artikel 30

Varje barns tankar och tro ska respekteras. Du som tillhör en minoritet har rätt till ditt eget språk, din egen kultur och din egen tro. Artikel 31

Du har rätt till lek, vila och fri tid och att leva i en bra miljö.

BARNENS TRIBUN

Artikel 38

Du får inte bli värvad som soldat och delta i väpnad konflikt. Artikel 42

Alla barn och vuxna ska känna till barnkonventionen. Du har rätt att få information och kunskap om dina rättig heter.

FÖR BARNETS RÄTTIGHETER

Artikel 32

Du får inte tvingas till skadligt arbete som hindrar din skol gång och skadar din hälsa.

19 19

Sid6-9_sve_eng_fra.indd 19

10-11-26 15.53.11

Hur mår världens b Överleva och utvecklas

2,2 miljarder barn under 18 år i välden 82 miljoner av de barnen lever i de två länder, Somalia och USA, de enda två länder som inte ratificerat barnets rättigheter. Alla andra länder har lovat att följa barnets rättigheter, men kränkningar av dem är vanliga i alla länder.

Namn och nationalitet När du föds har du rätt att få ett namn och bli registrerad som medborgare i ditt hemland. Varje år föds 136 miljoner barn i världen. Av dem blir 51 miljoner barn aldrig registrerade. Det finns inget skriftligt bevis på att de finns!

Du har rätt att överleva. Varje land som skrivit under barnets rättigheter ska göra allt för att alla barn ska överleva och utvecklas. 1 av 15 barn i världen (1 av 8 i de fattigaste länderna) dör innan det fyllt fem år, de flesta av orsaker som går att förhindra.

Hälsa och sjukvård Du har rätt till mat, rent vatten samt läkarvård. 24 000 barn under fem år dör varje dag (8,7 miljoner per år) av sjukdomar som har att göra med brist på mat, rent vatten, hygien och hälsovård. Vaccineringen av barn mot de vanligaste barnsjukdomarna räddar 2,5 miljoner liv varje år. Vart femte barn vaccineras aldrig. 2 miljoner barn dör varje år i sjukdomar man kan vaccineras mot. 4 av 10 barn i de 50 fattigaste länderna har inte tillgång till rent vatten. Varje år dör 1 miljon människor, de flesta barn, av malaria. Bara 3 av 10 sjuka barn behandlas mot malaria och bara 2 av 10 barn i de fattigaste malarialänderna sover under myggnät.

Hem, kläder, mat och trygghet Du har rätt till ett hem, mat, kläder, utbildning, hälsovård och trygghet.

Barn med funktionshinder Du som har ett funktionshinder har samma rättigheter som alla andra. Du har rätt till stöd så att du kan delta aktivt i samhället. Funktionshindrade barn tillhör de mest utsatta barnen. I många länder får de inte gå i skolan. Många behandlas som mindre värda och blir undangömda. Det finns 150 miljoner barn med funktionshinder i världen.

Mer än hälften av alla barn i världen lever i fattigdom. Omkring 700 miljoner barn har mindre än 1,25 USD (10 kronor) att leva på per dag. Ytterligare 500 miljoner barn har mindre än 2 USD per dag. 20

Sid6-9_sve_eng_fra.indd 20

10-11-26 15.54.11

s barn? Du har rätt att leva i en trygg miljö. Alla barn har rätt till utbildning, sjukvård och en dräglig levnadsstandard. 60 miljoner barn har gatan som sitt enda hem. Ytterligare 90 miljoner barn arbetar och tillbringar sina dagar på gatan, men har familjer att återvända till på nätterna.

Skadligt barnarbete Du har rätt att skyddas mot att utnyttjas ekonomiskt, och mot arbete som skadar din hälsa eller hindrar dig att gå i skolan. Barn under 12 år får inte arbeta alls. Omkring 306 miljoner barn arbetar, och för de flesta av dem är arbetet direkt skadligt för deras säkerhet, hälsa, moral och skolgång. 10 miljoner barn tvingas till den allra värsta formen av barnarbete som att vara skuld-slavar, barnsoldater eller prostituerade. Årligen utsätts minst 1,2 miljoner barn för ”trafficking”, som är dagens slavhandel.

Skydd mot våld Du har rätt att skyddas mot alla former av våld, vanvård, misshandel och övergrepp. Varje år utsätts 40 miljoner barn för så svår misshandel att de behöver läkarvård. 29 länder i världen har förbjudit alla former av fysisk bestraffning mot barn och bara 4 av 100 barn i världen är därmed helt skyddade mot våld enligt lagen. Många länder tillåter aga i skolan.

Brott och straff Barn får bara fängslas som sista utväg och för kortast möjliga tid. Inget barn får utsättas för tortyr eller annan grym behandling. Barn som begår brott ska få vård och hjälp. Barn får inte straffas med livstids fängelse eller dödsstraff. Minst 1 miljon barn hålls fängslade. Fängslade barn behandlas ofta illa.

Du har rätt till skydd och vård i krig eller om du flyr. Barn i krig och på flykt har samma rättigheter som andra barn. Under de senaste 10 åren har minst 2 miljoner barn dött i krig. 6 miljoner har fått allvarliga fysiska skador. 10 miljoner barn har fått allvarliga psykiska skador. 1 miljon har förlorat eller skilts från sina föräldrar. 300 000 barn utnyttjas som soldater, bärare eller minröjare (10 000 barn dödas eller skadas varje år av minor). Minst 20 miljoner barn är på flykt.

Minoritetsbarn Barn som tillhör minoritetsgrupper eller urbefolkningar har rätt till sitt språk, sin kultur och religion. Urbefolkningar är t ex Amerikas indianer, aboriginerna i Australien och Nordeuropas samer. Urbefolknings- och minoritetsbarn får ofta sina rättigheter kränkta. Deras språk respekteras inte, de mobbas eller diskrimineras. Många barn har inte tillgång till sjukvård.

Skola och utbildning Du har rätt att gå i skolan. Grundskolan ska vara gratis för alla. Över 8 av 10 barn i världen går i skolan, men fortfarande får 93 miljoner barn ingen utbildning alls. Av dem är 6 av 10 flickor.

DIN RÖST SKA HÖRAS! Du har rätt att säga vad du tycker i alla frågor som berör dig. Vuxna ska lyssna på barnets åsikt innan de fattar beslut, som alltid ska vara till barnets bästa.

Är det så i ditt land och i världen idag? Det vet du och resten av världens barn bäst!

 TEXT: SOFIA KLEMMING ILLUSTR ATION: LOT TA MELLGREN /ESTE

Barn som lever på gatan

Skydd i krig och på flykt

Sid6-9_sve_eng_fra.indd 21

10-11-26 15.54.24

Alla elever i Global Friend-skolor har rösträtt i Global Vote tills ni blir 18 år. I Global Vote bestämmer ni vem som får World’s Children’s Prize for the Rights of the Child 2011. På sidorna 22–66 kan du besöka Global Vote-dagen i olika länder.

är ni, efter att ha diskuterat hur barnets rättigheter följs där ni bor, läst om jurybarn, om barn som är med i Global Vote, om priskandidater och om barn som de kämpar för, så är det dags att börja förbereda er egen Global Vote Dag. Bjud in medierna

Så fort ni, bestämt vilken dag som ni ska ha er Global Vote bjuder ni in alla lokala medier till den. Tidningsklippen här är från Global Vote i Sverige och Indien. Val med rösthemlighet

När den första Global Friend-skolan i världen firar att World’s Children’s Prize blir 10 år tillverkar eleverna valurnor av is! Så är de också experter på att behandla is och snö. Deras skola, Montessori Droppen, ligger i Haparanda längst upp i norra Sverige, och där är det snö mer än halva året. Eftersom det är plusgrader är det våt kramsnö och Droppens Global Vote Dag inleds därför med årets första snöbollskrig.

Det är mycket som behöver förberedas för att Global Vote ska bli ett demokratiskt val, där din rösthemlighet garanteras. Om du inte själv talar om det ska ingen annan veta vem du röstar på. Ni behöver förbereda: • Röstlängd Alla som har rösträtt ska stå med i listorna och prickas av när de får sin valsedel eller när de röstar. • Röstsedlar Använd de ni får från World’s Children’s Prize eller tillverka egna. • Valbås Ni kan låna valbås från vuxenval eller själva tillverka valbås. Ni ska komma en i taget till valbåset så att ingen annan ser hur ni röstar. • Valurna I Globen ser du valurnor av olika slag. De kan tillverkas av till exempel en kartong, en stor burk eller av flätade palmblad. • Färg mot valfusk Färg på tummen, målad nagel, streck på handen eller i ansiktet, det finns många sätt att visa att du redan röstat. • Utse valförrättare, valkontrollanter och rösträknare Valförrättarna prickar av i röstlängden och delar ut valsedlar. Valkontrollanterna övervakar att valet, färgmärkningen och rösträkningen går rätt. Rösträknarna räknar rösterna och skickar in röstresultatet.

Barn i Kenya förbereder valurnor och affischer.

Det ska vi fira!

När röstningen är över firar många barnets rättigheter och sin Global Vote Day med uppträdanden, kex, te och kakor eller tårta eller på annat sätt. En del ordnar en demonstration för barnets rättigheter.

 TEXT: MAGNUS BERGMAR FOTO: KIM NAYLOR & SOFIA MARCETIC

Murhabazi Namegabe Monira Rahman Cecilia FloresOebanda

Murhabazi Namegabe Cecilia FloresOebanda

Monira Rahman

Global Vote 2011 Global Vote 2011 Global Vote 2011 Global Vote 2011 Global Vote 2011 Global Vote 2011 Global Vote 2011 Global Vote 2011 Global Vote 2011

THE WORLD’S CHILDREN’S PRIZE FOR THE RIGHTS OF THE CHILD THE WORLD’S CHILDREN’S PRIZE FOR THE RIGHTS OF THE CHILD THE WORLD’S CHILDREN’S PRIZE FOR THE RIGHTS OF THE CHILD THE WORLD’S CHILDREN’S PRIZE FOR THE RIGHTS OF THE CHILD THE WORLD’S CHILDREN’S PRIZE FOR THE RIGHTS OF THE CHILD THE WORLD’S CHILDREN’S PRIZE FOR THE RIGHTS OF THE CHILD THE WORLD’S CHILDREN’S PRIZE FOR THE RIGHTS OF THE CHILD THE WORLD’S CHILDREN’S PRIZE FOR THE RIGHTS OF THE CHILD THE WORLD’S CHILDREN’S PRIZE FOR THE RIGHTS OF THE CHILD

VAD ÄR GLOBAL VOTE?

Den första i

Se Global Vote-video på www.worldschildrensprize.org

22-23.GlobalVote-Haparanda_22-23_svenska.indd 22

10-11-10 08.17.42

rsta skolan röstar i valurna av is!

rets första snö ligger på marken när Droppeneleverna har sin Global Vote Dag. Senare under året blir snön över en meter djup. I snön har barnen stuckit ned flaggor för alla deltagande länder i Global Vote, som de själva tillverkat. – Det är ganska fantastiskt att vår lilla skola var den första skolan som gick med i World’s Children’s Prize år 2000 och att det idag är miljoner barn med varje år, säger Alexandra Nyström. – Det är bra att barnets rättigheter finns. De är viktiga för att barn i världen ska ha det bra. De är viktiga även för barn i Sverige. Många barn har det dåligt här också. Och

det är viktigt för oss att veta hur det är i andra länder, säger Ambjörn Joki. Lek i snö

– På rasterna spelar jag fotboll i snön. Och ibland gör jag en snögubbe, eller ett snödjur eller en snökoja, säger Emma Rönkkö. Det behövs kramsnö för att ha snöbollskrig och göra snölyktor och snögubbar, men för att göra änglar ska det vara lössnö och minusgrader, annars blir man blöt. – När man gör en snöängel lägger man sig på ryggen i snön och rör först armarna fram och tillbaka åt sidan, då blir det som vingar i snön. Sen rör man benen ut åt sidan

Alexandra Nyström tar emot World’s Children’s Prizeglasgloben till världens första Global Friend-skola, Montessori Droppen, från Drottning Silvia, vid World’s Children’s Prizes 10-årsjubileum i Stockholms Stadshus.

Fotbollsbarn och tillbaka i snön, då blir det en kjol också, berättar Jenna Mäntylä. – När vi gör en snögubbe gör vi först en snöboll och börjar rulla den i snön. Mer och mer snö fastnar och bollen blir större och större. När den når nästan ända upp till midjan är den färdig och blir den nedersta delen på snögubben. Sen gör vi ett nästan lika stort klot och lyfter upp det på det andra. Till slut gör vi ett lite mindre klot som blir huvud. Vi sätter en halsduk runt halsen på gubben och sätter knappar av sten i hans ”jacka”. Vi sticker in grenar som armar och kanske en morot som näsa. Han får ögon och mun också.

I Republiken Kongo hade barnen i Fotbollsskolan Gothia Cup sin Global Vote Dag för femte gången.

Övergrepp vanliga

”Barnets rättigheter kränks ofta i Kongo. Barn blir slagna och utsatta för övergrepp och lämnas ensamma och bortglömda. Men så är det i hela världen. Många här får inte gå i skolan och föräldrarna misssköter sina barn av ekonomiska skäl.” Taba Ngote Michel, 14

Kränks ofta här

”Global Vote gick bra här i Kongo, speciellt i Fotbollsskolan Gothia, som jag är med i. Jag hoppas att det kan förändras så att vi barn i Kongo får våra rättigheter respekterade. Barnets rättigheter kränks ofta här och mina rättigheter respekteras inte fullt ut i min familj heller.” Yannick Baniakina, 14

Barnen glöms

”Barnets rättigheter respekteras inte här. Föräldrarna tar inte hand om sina barn. Regeringen tänker heller inte på barnen som lever på gatan. De blir banditer och rånare, och det måste ändras.” Ndoba Loïc, 14

22-23.GlobalVote-Haparanda_22-23_svenska.indd 23

10-11-10 08.54.31

Mary har rätt att bli respekterad!

 TEXT: ANDRE AS LÖNN FOTO: KIM NAYLOR

På gräsmattan mellan valurnorna och kön av röstande elever sitter Mary Akinyi, 15 år, i en röd rullstol. Det är Global Vote på Joylands specialskola för funktionshindrade barn i Kisumu i Kenya. Mary är nervös. Många barn som inte är funktionshindrade har bjudits in från andra skolor för att delta i omröstningen. Mary är inte säker på att hon vågar läsa dikten som hon skrivit. Tänk om de börjar skratta åt henne?

en så bestämmer Mary sig. Hon har ju chansen att berätta hur det är att få sina rättigheter kränkta. Hur det är att inte bli respekterad för den man är. Först försiktigt, sedan allt starkare, läser hon: ”Det finns ingen ansökan man fyller i för att bli funktionshindrad. Och om det fanns det skulle jag aldrig fylla i någon…” Det blir alldeles tyst och

stirrar, skrattar och pekar. Det känns obehagligt. Som om vi vore utomjordingar, säger Mary. Den känslan har hon haft större delen av sitt liv. – Mina föräldrar dog när jag var liten så jag fick bo hos

min faster. Precis som nästan alla föräldrar till funktionshindrade barn här skämdes hon för mig och gömde undan mig. Jag fick aldrig lämna huset. Aldrig gå ut och leka. Att gå i skolan var fullständigt otänkbart.

stilla i röstningskön. Alla lyssnar på Mary. När hon är klar exploderar det av applåder. Mary ser sig generat omkring. Hon är förvånad. Det hade hon inte räknat med! Fick aldrig leka

– Jag var rädd att barnen som inte är funktionshindrade skulle skratta åt mig. Det är ju dom ”friska” som brukar göra livet svårt för oss. Dom

I valbåset

Mary röstar på sin kandidat i Global Vote.

24-29.GlobalVote_Kenya_24-29_svenska.indd 24

10-11-08 16.38.09

På väg mot valurnan i trädet

– Jag vill bli behandlad som alla andra. Min rullstol är bara ett transportmedel som jag ser det, och för mig var det självklart att jag också skulle köa när jag röstade, precis som alla andra.

– När jag blir vuxen vill jag bli advokat och kämpa för alla barns lika rättigheter. Jag vill ta hand om föräldralösa barn i mitt eget hem, säger Mary.

– Jag fick aldrig äta tillsammans med min fasters familj vid bordet utan fick dåliga rester att äta rakt på golvet. Jag fick inte tvätta mig eller ens ha kläder som andra. På överkroppen hade jag en sliten blus, men nertill var jag helt naken. Jag hade ingen rullstol och blev för det mesta liggande på golvet. Eftersom jag hade svårt att röra mig och inte fick någon hjälp, hann jag nästan aldrig till

toaletten. När jag behövde tröst och kallade min faster för mamma, skrek hon att hon aldrig någonsin skulle vara min mamma. Global Vote

– När en granne såg mig blev han rasande på min faster. Han sa att jag självklart skulle behandlas som alla andra barn! Han hjälpte mig till den här skolan där jag bor nu. Här fick jag hjälp att tvätta mig

och bra mat. Äntligen vågade jag tro att livet skulle bli bättre. Och det blev det! Det går bra för mig i skolan, men det viktigaste av allt är att jag har fått vänner, en familj. Äntligen känner jag att jag hör hemma någonstans, precis så som det ska vara i livet. Man ska inte vara ensam. Det var samma sköna känsla jag fick idag när jag läste min dikt. När alla verkligen lyssnade och sedan applåderade, kändes det som om vi hörde ihop. Och som om jag räknades. Global Vote-dagen är otroligt viktig för mig. För det var när vi läste i tidningen Globen och förberedde oss inför omröstningen, som jag för första gången fick reda på

att vi funktionshindrade har rättigheter överhuvudtaget. Jag röstade idag för att kämpa för alla barns rätt att bli respekterade. För min rätt att bli respekterad som jag är!  Mary läser sin dikt på www.worldschildrens prize.org

Bakom valbåset har någon skrivit: Funktionshindrade barn kan. Barn för förändring.

Inte längre ensam

– På skolan har jag fått världens bästa vänner. Dom är mina systrar, min familj. Här sitter Mary i skolans sovsal tillsammans med Sarah Opiyo, Mercy Atieno och Caroline Atieno, alla 12 år.

GlobalVote_Kenya_24-29_svenska.indd 25

10-11-02 11.02.36

Global Vote gör oss till ett! – Varje barn har rätt till ett bra liv. Om du har ett funktionshinder, har du rätt till extra stöd och hjälp. Så står det i FN:s Barnkonvention, artikel 23, säger Moreen Anyango, 13 år. Hennes tal översätts till teckenspråk medan barn från tolv skolor lyssnar.

Mandela spelar dragspel Medan kön till valurnorna ringlar som en lång orm mellan skolbyggnaderna underhåller de synskadade eleverna i Kibos Band. George Mandela spelar dragspel.

 TEXT: ANDRE AS LÖNN FOTO: KIM NAYLOR

”Jag älskar att spela dragspel med bandet och idag är det bättre än någonsin. Det känns högtidligt att få spela på Global Vote, som är en dag då vi firar barnets rättigheter. Det är fantastiskt att barn som är funktionshindrade och barn som inte är det är tillsammans som vänner. Det har jag aldrig varit med om förut! Vi som är funktionshindrade blir diskriminerade och isolerade från andra. Oftast skäms våra föräldrar

för oss och tillåter oss inte att leka med andra barn. Ibland undrar man om man är en människa överhuvudtaget. Men idag lär vi oss om våra rättigheter tillsammans med barn som inte är funktionshindrade. Dom ser att vi är som alla andra.” George Mandela, 15 år, Kibos skola för synskadade barn

”Artikel 23 berättar att funktionshindrade barn är barn som alla oss andra. Att de är viktiga och bör tas om hand på ett speciellt sätt. Så är det inte alltid här i Kenya. Men idag är det en fantastisk dag för ALLA barn som är här. Vi får lära oss att alla barn har samma rättigheter och samma behov av att lära sig saker, att få leka, bli lyssnade på och framförallt att bli älskade. Det här är en dag då vi blir vänner. Vi blir ett! Global Vote är första gången det händer och det känns så bra. Nu hoppas jag att vi ska umgås mycket mer och kämpa för varandras rättigheter.” Moreen Anyango, 13 år, Joel Omino-skolan

Namn efter pappas idol – Nelson Mandela är pappas idol. Jag föddes 1994, samma år som Mandela blev president i Sydafrika, så jag fick heta Mandela! Det är ett bra namn, säger George.

Rösträkning i tolv skolors Global Vote.

Global Vote -fris a g yre yg r Sn – Det är fest när det är Global Vote. Barnens egen fest och då är det extra kul att vara fin! säger Haleen.

2010 fick Nelson Mandela och Graça Machel priset som Årtiondets barnrättshjältar, framröstade av 7,1 miljoner barn i Global Vote. Läs mer på www.worldschildrens prize.org

Haleen Akinyi, 11 år, Joel Omino-skolan

Zwena Achieng, 12 år, Covenant Academyskolan

Joyce Awuor, 11 år, Aga Khan-skolan

24-29.GlobalVote_Kenya_24-29_svenska.indd 26

10-11-03 14.10.33

Se barnens demonstration på www.worldschildrens prize.org

We want! Our rights!!! Vi vill ha! Våra rättigheter!!! Barnarbete! Stopp, stopp!!! Våldtäkter! Stopp, stopp!!!

Färgstarka killar

De taktfasta ropen når långt när barnen avslutar dagens Global Vote med en barnrättsdemonstration. Tjejerna längst fram leder marschen med starka röster, och dammet yr på de röda jordvägarna när hundratals barn väller fram genom kvarteren. Antingen till fots eller i rullstol.

Kompisarna Castro, David och Jan förberedde sig för Global Vote genom att skriva WCPRC i starka färger i varandras ansikten. – Vi har skrivit WCPRC i ansiktet för att vi är stolta över att vara med i World’s Children’s Prize for the Rights of the Child. Det känns viktigt och högtidligt att rösta eftersom vi visar vårt stöd för dom som kämpar för barns rättigheter. Och röstningen är ju också ett sätt för oss själva att kämpa för barnets rättigheter, säger Castro. – Precis! Det är ju det World’s Children’s Prize handlar om. Att barn i hela världen går samman och kämpar för att alla barn ska ha det bra, säger David. – Det är så viktigt att vi vill skriva WCPRC i ansiktet. Alla ska kunna se vad det är vi kämpar för, säger Jan. Castro Jasper, 11 år, David Kenneth, 13 år och Jan Omondi, 12 år, från Joel Omino-skolan.

Barn från 12 skolor! Barn från Kibos skola för synskadade barn, Lutherska specialskolan för mentalt funktionshindrade barn, skolorna Central, Nanga, Joyland, Covenant, Kasagam, Burkna, Kudho, Joel Omino och Agha Khan var inbjudna till Global Vote på Joylands specialskola för funktionshindrade barn. 27

GlobalVote_Kenya_24-29_svenska.indd 27

10-11-02 11.06.57

Barn i fängelse röstar Mercy och Collins hålls inlåsta på en ungdomsvårdsanstalt trots att deras enda ”brott” är att inte ha några föräldrar. Men de fick i alla fall läsa Globen och vara med i Global Vote. ”

är mamma och pappa dog hade mormor inte råd att ta hand om mig. Hon sa att jag skulle åka till min farbror i Nairobi, men han var inte i sitt hus. En granne sa att han hade flyttat. Jag gick runt i stan och letade, men när klockan var tio på kvällen och jag fortfarande inte hade hittat honom, gick jag till polisen. Dom visste inte heller vart han var. Då låste dom in mig på en ungdomsvårdsanstalt, ett fängelse. Efter en månad skickades jag och fyra andra hit till den

här ungdomsvårdsanstalten eftersom vi kommer härifrån. Jag har varit här i en månad. Jag fattar inte varför jag inte får gå hem till mormor nu när jag är hemma. Istället har de låst in mig här. Jag tycker det är konstigt att barn som inte har begått något brott, inte gjort något fel, sitter inlåsta tillsammans med brottslingar. Ingen här har förklarat varför det är så. Det känns som om det är emot mina rättigheter, att de vuxna kränker mig. Därför kändes det jätteviktigt för mig idag

att rösta på någon som kämpar för mina och andra barns rättigheter. Det känns absolut som om kandidaterna vi läser om i Globen kämpar för mig personligen eftersom dom vill att barn över hela världen ska ha det bra. Jag vet inte vad som ska hända med mig. Men i morse, på Global Vote, kom en barnrättsadvokat som sa att hon skulle hjälpa oss hem. Jag hoppas verkligen det är

Mercy röstar i Global Vote, inlåst på ungdomsvårdsanstalten.

sant. När jag blir stor vill jag bli som henne. En advokat som kämpar för barns rättigheter.” Mercy Anyango, 12 år

Trots att de var inlåsta under Global Vote-dagen blev det en dag fylld med barnets rättigheter och lek för Mercy och hennes vänner på ungdomsvårdsanstalten.

24-29.GlobalVote_Kenya_24-29_svenska.indd 28

10-11-08 16.42.20

Arresterad på busstationen J

” ag bor här, men det är absolut inte mitt hem. När mamma dog flyttade pappa ifrån mig, och jag blev kvar hos min faster. Men hon ville inte ha mig. Jag har en morbror i Nairobi som ville ta hand om mig, så jag försökte åka dit. Men jag kom aldrig fram. Redan på bussta-

sätta barn i fängelse så här. Poliserna och dom andra borde hjälpa oss hem istället. Barn ska inte behandlas så här. I morse röstade vi i Global Vote och det var underbart. När vi läste i Globen fick jag reda på att det finns vuxna

som faktiskt kämpar för att barn ska ha det bra. Det gjorde mig lycklig. Jag skulle önska att någon sådan person kunde hjälpa alla barn som har det som jag. Barn som är inlåsta.” Collins Oduor, 12 år

Collins, i mitten, väntar på sin tur att få rösta i Global Vote för barnets rättigheter på ungdomsvårdsanstalten.

 TEXT: ANDRE AS LÖNN FOTO: KIM NAYLOR

– Vi fick dansa, leka och bli ansiktsmålade på Global Vote. En jätterolig dag, säger Collins.

tionen blev jag stoppad av poliser. Dom frågade ut mig, och när dom hörde att jag var ensam vägrade dom låta mig åka. Istället blev jag arresterad och förd till ett fängelse för vuxna där dom låste in mig. Där fick jag stanna i tre veckor. Det var väldigt obehagligt eftersom jag inte visste varför jag var där. Jag försökte förklara att min morbror i Nairobi ville ta hand om mig, men poliserna blev arga och misshandlade mig och sa att dom visste vad dom gjorde. Nu har jag varit här på ungdomsvårdsanstalten i två månader, och dom säger att jag ska få komma till min morbror, men jag vet inte när. Det är inte bra att

GlobalVote_Kenya_24-29_svenska.indd 29

10-11-02 11.10.04

Jetu kollar Globen och läraren

Premiärministern i Barnens riksdag har kommit till kvällsskolan för att se om läraren sköter sitt arbete. Ikväll läser eleverna Globen och förbereder sig inför världsomröstningen Global Vote.

Barnens premiärminister v

 TEXT: ANDRE AS LÖNN FOTO: PAUL BLOMGREN

Det är kvällen före Global Vote i öknen i Rajasthan, i Indien. I byn Paladi ska barnen i kvällsskolan ha en sista genomgång av kandidaterna i pristidningen Globen. Plötsligt ser läraren lite nervös ut. Han har upptäckt att premiärministern i Barnens riksdag, Jetu Devi, 14 år, tänker vara med under lektionen. Och han vet vad det kan betyda…

Indien_30-41_svenska.indd 30

u måste han visa att han tar sin uppgift som lärare på största allvar. Tre tidigare lärare i byns kvällsskola har fått sparken efter det att Jetu eller någon av de andra ministrarna i Children’s Parliament (Barnens riksdag) har varit på inspektion. Kvällsskolan tillhör organisationen Barefoot College (Barfotaskolan), och här har eleverna mycket att säga till om. – Man kan säga att det är vi barn som genom Barfotaskolan äger kvällsskolorna. Skolorna är inte till för lärarna eller våra föräldrar. Dom är till för oss. Och eftersom kvällsskolorna är den

enda utbildning som dom flesta av oss kommer att få i livet, är det viktigt att skolorna är så bra som möjligt. Då duger det inte med lärare som inte tar oss på allvar, som kommer för sent eller inte kommer alls. Då åker dom ut direkt! viskar Jetu medan hon noga följer lektionen, som ikväll handlar om World’s Children’s Prize. Jetu gillar att vara utsänd som premiärminister för att inspektera en av kvällsskolorna, där lektionen handlar om barnets rättigheter och Global Vote. Hon känner att hon och de andra barnen inte bara lär sig viktiga saker. Hon är dessutom med och påver-

På väg till Global Vote …

10-10-29 10.17.20

Systrarna läser Globen

Jetus systrar Matura, 13, och Samutra, 11, läser Globen i byns kvällsskola.

r vill kämpa för tjejer kar sitt och sina kompisars liv. Annars ser vardagen för henne och de flesta andra i kvällsskolan, eftersom de också är tjejer, annorlunda ut. Tjejer arbetar

– Jag vaknar tidigt varje morgon och det första jag gör är att sopa inne i huset och ute på gården. Sen går jag och hämtar vatten vid brunnen. På vägen hem ger jag gräs till våra bufflar och getter. Sen lagar jag och mamma frukost. När vi ätit går jag och mina två systrar till fälten tillsammans med mamma och pappa och arbetar hela dan. Vi arbetar minst nio timmar varje dag. Mina två bröder följer

aldrig med. Dom går till skolan istället. När jag kommer hem mjölkar jag våra djur. Sedan lagar jag, mamma och mina systrar middag till familjen. Så ser mitt liv ut varje dag, berättar Jetu. Barfotaskolan såg att de fattiga familjerna i Rajasthan ofta behövde sina barn i jordbruket för att klara sig. Därför startade man kvällsskolor i byarna så att barn som var tvungna att arbeta på dagarna skulle få chansen att gå i skolan på kvällen. Idag finns det 159 kvällsskolor, där det går fyratusen barn. Tretusen av dem är fl ickor. Barfotaskolan startade

Barnens riksdag så att barnen själva skulle kunna vara med och påverka sina skolor. Det är eleverna i alla kvällsskolorna som utser ministrarna i Barnens Riksdag genom demokratiska val vart tredje år. Ministrarnas främsta uppgift är att se till att allt fungerar i skolorna, att lärarna sköter sig och att barnen behandlas väl. Killar går i skolan

– Jag blev så glad när jag blev vald till premiärminister eftersom jag vill kämpa för våra rättigheter! Som premiärminister inspekterar jag minst en skola i veckan. Och en gång i månaden har vi

Jetu Devi, 14 BOR: I byn Paladi i Rajasthan,

Indien. ÄLSKAR: Att gå i skolan och lära

mig saker. HATAR: När människor tycker att

tjejer är mindre värda än killar. BÄSTA SOM HÄNT: När jag blev vald

till premiärminister i Barnens riksdag. VÄRSTA SOM HÄNT: Att jag nu när jag slutat femman, kvällsskolans sista klass, inte får fortsätta i vanlig skola. VILL BLI: Lärare i en av våra kvällsskolor. DRÖM: Att politiker ska tänka på barnens bästa i alla beslut.

Indien_30-41_svenska.indd 31

10-10-29 10.17.58

Skillnad för tjej och kille

Jetu arbetar först nio timmar på fälten tillsammans med sina systrar Matura och Samutra …

riksdagsmöte som jag leder i någon av byarna där vi har kvällsskolor. Då bjuder vi in alla vuxna i byn också. Föräldrar, byledare och politiker. Vi säger till alla att låta sina barn gå i skolan istället för att arbeta. Vi förklarar att det är fel att slå barn och att man måste ta hand om barn på ett bra sätt. Genom att gå i kvällsskolorna och att vara med i Barnens Riksdag lär vi oss om våra rättigheter och om demokrati, förklarar Jetu. En del i kvällskolornas undervisning om barnets rättigheter är att eleverna läser tidningen Globen och deltar i Global Vote varje år. – Jag älskar att läsa om personerna som kämpar för att tjejer ska bli fria i olika delar av världen. Det inspirerar mig och jag vill bli en sån person när jag blir vuxen. Och

…sedan städar hon, hämtar vatten och lagar mat…

Hjälpa till eller barnarbete – Jag tycker det är stor skillnad på att hjälpa sin familj i jordbruket, och på när föräldrar skickar sina barn att arbeta i fabriker och så för att tjäna pengar. Då är det barnarbete och det är fel. Det är något som vi i Barnens riksdag kämpar mot, säger Jetu.

här behövs det verkligen folk som kämpar för oss tjejer eftersom det är så stor skillnad för pojkar och fl ickor. Vi tjejer får inte samma möjligheter i livet. – Här är det pojkarna som får gå i skolan eftersom föräldrarna hoppas att sönerna

Indien_30-41_svenska.indd 32

10-10-29 10.18.30

ska få ett bra arbeta och kunna försörja familjen i framtiden. Så tänker dom inte alls om oss döttrar eftersom vi ändå ska giftas bort till en annan familj. Föräldrarna tycker inte att det är någon idé att satsa pengar på döttrarnas utbildning. Det är fel tycker jag! Det är orättvist att mina bröder får gå till skolan på morgonen och lära sig viktiga saker medan jag ska ut och arbeta i fälten. I min drömvärld är det lika naturligt att fl ickor får gå i skolan som pojkar. Där hjälper män och kvinnor varandra i hemmet med alla sysslor för det skulle göra livet lättare för oss tjejer. Jag vet att det är långt dit, men sakta, sakta tror jag att det kommer bli mer jämlikt mellan pojkar och fl ickor här. Vi som har gått i kvällsskolorna och läst Globen vet

hur det egentligen ska vara, säger Jetu. Global Vote

Lektionen går mot sitt slut och både Jetu och läraren är nöjda eftersom inspektionen gick bra. – I det här fallet har jag som barn faktiskt mer makt än en vuxen. Mitt ord betyder mycket. Utanför Barnens riksdag och kvällsskolorna är det inte alls så. Ett barns åsikter betyder ingenting här. Det är både fel och dumt eftersom vi har mycket att bidra med. Därför känns det viktigt att rösta i Global Vote i morgon. Då får vi en chans att visa att vi stöttar och hyllar dom som orkar kämpa för att vi barn ska ha det bra och få göra våra röster hörda, oavsett var i världen vi bor! 

Jetu hjälper sin pappa med familjens buffel.

På väg till Global Vote … …medan hennes bröder Sarvesswar och Balram leker med sina kompisar efter en dag i skolan.

30-41.Indien_30-41_svenska.indd 33

10-11-08 15.45.57

En kamel kommer lastad … … med barn på väg till Global Vote i öknen …

Tänk själva! Det är snart dags för Global Vote och ministrarna i Barnens riksdag har samlat eleverna från kvällskolorna i olika smågrupper. Jetu sitter under ett träd och pratar med sin grupp.

– Namaskar! Hej! – Hej!!! – Vet ni vem jag är? – Ja, det vet vi. Du är Jetu, premiärministern! För många av barnen, speciellt för de yngre tjejerna, är Jetu en förebild. Någon som de ser upp till och tycker är lite spännande att få möta.

Barnens riksdag ger frihet

Framme vid Global Vote.

– Mötena i Barnens riksdag och lektionerna i kvällsskolorna, är ofta dom enda tillfällena då vi tjejer är fria från arbete i hemmet eller ute på fälten. Då kan vi äntligen träffa våra kompisar och har vi tur får vi till och med lite tid att leka och dansa! säger Jetu.

30-41.Indien_30-41_svenska.indd 34

10-11-03 13.27.45

 TEXT: ANDRE AS LÖNN FOTO: PAUL BLOMGREN

Barnens ministrar samlar eleverna i kvällsskolorna i skuggan av de få träden i öknen. Snart ska de ha sin Global Vote.

När hon håller upp tidningen Globen och berättar vad som ska hända under dagen lyssnar de uppmärksamt. – Den här tidningen handlar ju om personer som kämpar för barnets rättigheter. Är det någon som vet vad som menas med barnets rättigheter? frågar Jetu. Jhimku, en flicka på tio år,

räcker försiktigt upp handen och svarar: – Jag tycker det är att få leka och sjunga! Jetu skrattar och nickar: – Det tycker jag med! Men jag tycker också att det är att ha mat och vatten. Att man har någonstans att bo, en familj som tar hand om en och att man får gå i skolan.

Och något som är jätteviktigt är att vi barn ska få säga vad vi tycker. Att vuxna ska lyssna på oss när det gäller viktiga saker. Som idag när vi ska rösta i Global Vote. Och när ni röstar är det viktigt att ni tänker själva. Bry er inte om hur era kompisar röstar, eller vad era lärare säger. Tänk själva! 

Barfotaskolan och Barnens riksdag 2001 fick Barfotaskolan och Barnens riksdag World’s Children’s Honorary Award för att de i 30 år gjort det möjligt för fattiga barn, speciellt flickor, att få gå i skolan och lära sig om sina rättigheter. Läs mer på www.worldschildrens prize.org

Premiärminister Jetu röstar i Global Vote.

Leder riksdagsmötet Premiärminister Jetu leder mötet. Till vänster om henne sitter först inrikesminister Sajana och sedan energiminister Pinki.

Indien_30-41_svenska.indd 35

10-10-29 10.22.06

 TEXT: ANDRE AS LÖNN FOTO: PAUL BLOMGREN

Bra att rösta! – Det kändes bra att rösta idag. På något sätt känns det som om vi kan vara med och hjälpa barn som har problem runt om i världen genom att vara med i Global Vote, säger Mathara.

Vattenminister röstar i öknen Det är 40 grader i skuggan när barnen från kvällsskolorna har sin Global Vote i öknen. En av dem som röstar är vattenministern i Barnens riksdag, Mathara Devi, 14 år. – För två månader sen regnade det pyttelite. Sen dess har det inte kommit en droppe, säger hon.

”

är i Rajasthan är ett av de största problemen för oss barn att det regnar så lite. Hela våra liv påverkas av det. Utan regn blir man lätt sjuk eftersom det både blir svårt att hitta bra dricksvatten och att hålla sig ren. Och om det inte regnar får våra familjer inga skördar och då får varken vi eller vår boskap tillräckligt att äta. Folk tvingas att sälja sina djur och många ger sig av

långt från våra fattiga byar för att arbeta på storböndernas konstbevattnade fält. Hela min familj tvingades till det förra året och det var fruktansvärt. Jag hade inga kompisar och kunde inte gå i skolan eftersom jag var så långt hemifrån. Men eftersom jag går i en av Barfotaskolans kvällsskolor var det inga problem för mig att få börja igen när jag kom tillbaka. Hade jag gått i en

Mathara räknar Global Vote-röster i Barnens riksdag.

Tygring för att inte spilla Den vackra tygringen heter Indoni. Den har flickor och kvinnor på huvudet för att göra det mer bekvämt och stabilt när de bär vatten. – Jag har gjort den själv av gamla kläder och vackra tyger. Om jag bara har tillräckligt med tyg kan jag göra fem på en dag. Det är lätt! säger Matharas storasyster Indra, 18 år.

30-41.Indien_30-41_svenska.indd 36

10-11-03 13.16.43

Vatten behövs

Varje eftermiddag går Mathara sex gånger till brunnen för att hämta vatten. På morgonen är det hennes syster Indra som gör det. Vattnet används för att laga mat och te … … diska … … borsta tänderna …

vanlig skola hade det aldrig accepterats. Men allra värst var det att min pappa blev misshandlad av storbonden och några av hans män. Jag är rädd för dom och vill aldrig åka dit igen. I Barfotaskolan vet vi hur svårt det är under torrperioderna och tillsammans försöker vi hjälpas åt. Exempelvis leds det lilla regn som hamnar på många av kvällsskolornas platta tak ner genom rör till vattentankar, och kan sedan användas som dricksvatten istället för att bara dunsta bort i värmen. I byar där vi har kvällskolor blir det allt vanligare att folk tar till vara på så mycket regnvatten som möjligt. Som vattenminister i Barnens Riksdag besöker jag skolor varje vecka och kontrollerar så att alla barn har tillräckligt med rent vatten. Är det ont om vatten i både brunnarna och regnvattentankarna rapporterar jag det till Barnens Riksdag. Tillsammans med Barfotaskolan köper vi sedan rent dricksvatten så att varje elev i ute i byarna får det vatten som han eller hon behöver. Men det är dyrt och alla vi som går i kvällsskolorna tänker hela tiden på att inte använda för mycket.” 

… bada och tvätta sig … … tvätta kläder … … dricka …

Matharas pappa blev skuldslav – När jag och min familj arbetade hos storbonden blev jag tvingad att låna lite pengar av honom till mat för att vi skulle överleva. Mot slutet, när vi hade arbetat otroligt hårt ute i fälten i fyra månader, sa han att min skuld var så stor att jag varken skulle få någon del av skörden eller få betalt för mitt arbete. Han sa att jag skulle få stryk och att han skulle ta mina döttrar om jag inte gav mig av utan att ställa till problem. Jag blev förtvivlad eftersom jag inte hade någon mat att ge min fru och mina barn, så jag stannade kvar och krävde att få betalt. Då blev jag

... och för att fåglarna som bor i trädet vid huset också ska få något gott att dricka! – Det är vilda fåglar men dom känns som familjemedlemmar! Allra mest tycker jag om papegojorna med sina fantastiska färger.

överfallen av tio män som sparkade mig och slog mig med käppar. Livet är svårt för oss nu. Jag har land och bufflar men det kommer inga regn. Förr hade vi två stora skördar om året, nu har vi inte en enda bra skörd. Något allvarligt har hänt med natu-

ren och klimatet. På Barfotaskolan säger man att det handlar om den globala uppvärmningen, säger Matharas pappa Sharwan. Här vattnar de tillsammans en av familjens bufflar vid en brunn som ännu inte har sinat.

30-41.Indien_30-41_svenska.indd 37

10-11-03 13.13.31

Energiminister under bränn a Solen bränner från en molnfri himmel under hela Global Vote-dagen i öknen. – Så här soligt och varmt är det jämt! berättar Pinki Verma, 14 år, som är energiminister i Barnens riksdag.

”

isst är det ett problem att det aldrig regnar och alltid är så här varmt, men vi har faktiskt

lärt oss att använda solen till något bra också. Barfotaskolan kom på att Rajasthan är den perfekta platsen för

solenergi! Belysning, datorer…ja allting, på Barfotaskolan drivs med solenergi idag. Förr använde vi fotogenlampor och stearinljus i kvällskolorna, men nu har varje skola en lampa som laddas med solenergi under dagen. Det är jättebra! Nu klarar vi oss utan att köpa olja, fotogen, tändstickor, ste-

arinljus, batterier och elektricitet som kostar mycket pengar i längden. Solenergi är också mycket renare än sotiga fotogenlampor, och säkrare än både stearinljus och elektricitet. Stearinljus är känsliga för vind och det är inte bra eftersom lektionerna i kvällsskolorna ofta är utomhus. Inga av våra skolor har elek-

Tjejer blir solenergitekniker Många av teknikerna som installerar solpaneler och reparerar solenergilampor, är unga kvinnor som tidigare gått i kvällsskolorna. Barfotaskolans egentillverkade solpaneler gör det möjligt att ladda kvällsskolornas nya lampor.

– Jag skulle också vilja arbeta med solenergi i framtiden, säger Pinki. Barfotaskolan utbildar numera inte bara tjejer från byar i Rajasthan och övriga Indien till solenergitekniker. Många kommer även från små byar i olika delar av Afrika.

– Som energiminister berättar jag i byarna där vi har kvällskolor om hur bra det är med solenergi. Jag förklarar att det är miljövänligt och att alla i byn skulle tjäna på det i längden, berättar Pinki. Solpanel

Indien_30-41_svenska.indd 38

10-10-29 10.23.09

 TEXT: ANDRE AS LÖNN FOTO: PAUL BLOMGREN

Solenergilampa i en av de 159 kvällskolorna som drivs av Barfotaskolan i Rajasthan.

n ande sol tricitet, men även om dom hade haft det är elen totalt opålitlig eftersom det är strömavbrott hela tiden. Dessutom är solenergi mer miljövänligt än dom andra alternativen, plus att sollampan ger ett mycket bättre ljus! Och det är ju särskilt bra med tanke på att barnen i kvällsskolorna ska lära sig viktiga saker när det har hunnit bli mörkt ute. Då måste ju lamporna vara bra! Som energiminister är det min uppgift att besöka olika skolor varje månad och kontrollera att sollamporna

Solenergi och Gandhi

fungerar som dom ska. Om en lampa är trasig får skolan en ny, och jag tar med den som inte fungerar till Barfotaskolans tekniker som lagar den. Teknikerna är ofta tjejer som gått i kvällsskolorna och som fått läsa vidare till solenergitekniker. Det skulle jag också vilja göra i framtiden!” 

Solenergilampan är miljövänlig och billig i längden samt … … effektivare än stearinljuset …

…säkrare och renare än fotogenlampan…

… och oljelampan … … och mer pålitlig än elektriciteten som finns, om den finns …

Med regeringens bidrag kostar en solenergilampa 2 800 indiska rupier. Det är ungefär vad en familj betalar för fotogen till en oljelampa under ett år. Så redan efter ett år har man tjänat in kostnaden för solenergilampan. Sedan kan man säga att man blir ”självförsörjande” på ljus. På sedlarna ser du den indiska frihetshjälten Mahatma Gandhi. Precis som Gandhi anser Barfotaskolan att alla människor i så stor utsträckning som möjligt ska vara självförsörjande klara sig själva - och på så vis inte bli utnyttjade genom att vara beroende av andra. Både Gandhi och Barfotaskolan anser att detta är extra viktigt för fattiga människor. Läs mer om Gandhi på www.worldschildrensprize.org

30-41.Indien_30-41_svenska.indd 39

10-11-03 13.52.22

Om alla barn är med får vi en värld i fred och harmoni ”Jag är barnrättsminister och den nyaste ministern i hela riksdagen! Det känns bra för nu har jag makt att kunna göra bra saker för oss barn. Min uppgift är att se till att alla barn behandlas bra i våra kvällsskolor. Framförallt ska jag bevaka så att inte en enda lärare slår ett enda barn. Om jag upptäcker aga i skolan anmäler jag det till Barnens riksdag och den skyldige läraren får sparken direkt. I Indien är det väldigt vanligt att barn får stryk både hemma och i skolan. Det gör mig arg och ledsen. Hur kan en lärare slå en elev som inte förstår? För att ett barn ska kunna lära sig måste ju läraren förklara lugnt och stilla i barnets egen takt! Nu går jag i fyran i byns kvällsskola och vi läser ofta tidningen Globen. När jag läser blir jag inspirerad och jag vill också bli någon som kämpar för barns rättigheter när jag blir stor. Det kändes jättebra att rösta idag och få visa mitt stöd för dom som gör bra saker för oss barn. Om vi fortsätter så här, och om alla barn på jorden får vara med i Global Vote, kommer vi till slut få en värld där människor lever i fred och harmoni – en helig plats!” Mira Devi, 12 år, Barnrättsminister, Barnens riksdag

Ministrar som r

Global Vote visar att b ”Jag är utbildningsminister i Barnens riksdag. Min viktigaste uppgift är att ta reda på vilka barn som inte går i skolan i byarna där vi har kvällsskolor. Jag gör en lista som jag tar med mig till nästa riksdagsmöte, och sedan träffar vi föräldrarna och ledarna i byn och försöker lösa problemet. Alla barn måste ju gå i skolan!

Här i Rajasthan är det jättemånga tjejer och killar som inte går i skolan utan tvingas arbeta istället. Speciellt vi som är fattiga och kastlösa, eller daliter som det också kallas. Och även om vi lyckas ta oss till den vanliga skolan utsätts vi ofta för diskriminering. Andra barn vill inte sitta bredvid oss och så där. En gång hände det till och med

30-41.Indien_30-41_svenska.indd 40

10-11-03 11.33.59

”På dagarna städar jag huset, hämtar vatten och ved och lagar mat. Under skördetiden, som nu, arbetar jag även i fälten tillsammans med min familj. När dagens arbete är över går jag till kvällsskolan. En gång i månaden är det möte i Barnens riksdag och eftersom jag är inrikesminister, är det jag som ansvarar för att alla som kommer dit har någonstans att sova och att det finns mat åt alla. Som inrikesminister får jag också hoppa in och leda mötet om inte premiärministern kan komma. Man kan säga att jag är ansvarig för att allt funkar under mötena i Barnens Riksdag. Och riksdagen är viktig eftersom den ger oss barn information, kunskap och självförtroende. Det är samma sak med World’s Children’s Prize och Global Vote. Vi lär oss om barnets rättigheter och om personer som kämpar för våra rättigheter runt om i världen. Att vara med i Global Vote är viktigt för oss i Indien eftersom vi har så många problem här, till exempel barnarbete som gör att barn inte kan gå i skolan. I tidningen Globen lär vi oss att detta är fel. Vi som läser Globen och är med i Global Vote förändras. Nu när vi vet hur barn ska behandlas, får vi se till att alla fel och brott som barn utsätts för idag inte finns kvar i framtiden.” Sajana Devi, 16 år, Inrikesminister, Barnens riksdag

 TEXT: ANDRE AS LÖNN FOTO: PAUL BLOMGREN

Globen förändrar framtiden

m röstar

tt barn är viktiga att en lärare i en av våra kvällsskolor vägrade att undervisa två kastlösa tjejer. Som utbildningsminister var det min uppgift att gå dit och ta tag i situationen. Jag sa till läraren och alla föräldrar att vi skulle stänga skolan direkt om inte dom här tjejerna fick undervisning precis som alla andra barn i byn. Efter det var flickorna välkomna så nu till-

hör skolan alla byns barn! Och det är ju så det ska vara. Alla barn är lika viktiga och har rätt till ett bra liv, även vi som är fattiga. Det är precis det som World’s Children’s Prize och Global Vote också handlar om. När vi röstar kan vi visa vårt stöd för dom som kämpar för att ALLA barn ska ha det bra. Vi lyfter fram det

kandidaterna gör och visar samtidigt att barn är viktiga. Vi visar också att vi vet hur illa barn behandlas runt om i världen och att det är något som vi varken accepterar eller glömmer!” Ashok, 15 år, Utbildningsminister, Barnens riksdag

30-41.Indien_30-41_svenska.indd 41

10-11-03 13.10.49

Unga i Indien röstar Juryn lyser som månen ”När jag läste Globen lärde jag mig att det finns många barn som människor beter sig illa mot, men att de nominerade till World’s Children’s Prize kämpar för att få slut på alla kränkningar av barns rättigheter. De har visat många barn en ny väg i livet. World’s Children’s Prize gör många av världens barn upplysta om sina rättigheter, så att de kan kämpa för dem. World’s Children’s Prize-juryn är månen som lyser över hela jorden och sprider kunskapens ljus.” Apoorva Bansal, 13 år, Gandhinagar-skolan, Moradabad

Visar barnen framtidsdrömmar ”Upplevelsen av Global Vote var fantastisk. Vi är stolta över att vara med. På så vis bidrar vi inte bara till en bättre framtid för utsatta barn, utan även till att hjälpa utvecklingen i vårt land. World’s Children’s Prize räddar barnen från världens grymheter, visar dem vackra framtidsdrömmar för världen och gör allt de kan för att bidra till att de drömmarna ska uppfyllas.” Sakshi Singh, 14 år, Gandhinagar-skolan, Moradabad

Skapa aldrig ojämlikhet bland barn ”Jag gillar hur World’s Children’s Prize hjälper många utsatta barn till ett nytt och lyckligt liv. Jag var ledsen när jag läste tidningen över hur svårt många barn har det. Det var då jag bestämde mig för att jag ska försöka att ge mitt fulla stöd till alla de utsatta barnens röster. Vi måste alla stå upp tillsammans för alla barns rättigheter och behov, och vi ska aldrig skapa någon form av ojämlikhet bland barn. World’s Children’s Prize ger oss kunskap att kunna respektera alla barns alla rättigheter.” Salomi Rosy Ekka, 13 år, Guru Nanak-skolan, Rourkela, Orissa

Vuxna ska respektera barns tankar ”World’s Children’s Prize gör verkligen en fantastisk insats i att tänka på barnens bästa. De förstår verkligen att varje barn har rätt att uttrycka sina åsikter och att bli respekterad. Jag är jätteglad över att vår skola är en av Global Friend-skolorna jorden runt och tror på barns rättigheter. Att lära oss om barns bördor i pristidningen har verkligen gjort så att vi bryr oss. Vuxna måste lära sig om barns rättigheter och respektera barns tankar.” Jasmin Surja, 14 år, Guru Nanak-skolan, Rourkela, Orissa

Erfarenhet för livet ”Barnarbete är ett brott som berövar barn på deras barndom. World’s Children’s Prize och Global Vote var en underbar erfarenhet för mig. Jag kände mig verkligen lyckligt lottad att få vara del av en sådan organisation som gör så mycket för att alla världens bara ska ha samma rättigheter. Det var en erfarenhet för livet som det gör mig stolt att ha varit med om. World’s Children’s Prize har inspirerat mig att börja kämpa mot onda saker i samhället, som barnarbete.” Sidhant Sharma, Darbari Lal-skolan, Pitampura, Delhi

Lärde känna barns rättigheter Gjorde mig till global citizen ”Det är genom World’s Children’s Prize som vi lärt oss att barnets rättigheter finns. Alla barn i vårt land måste få utbildning och gå i skolan varje dag. Alla barn ska behandlas lika och inte diskrimineras till följd av något kastsystem. Genom att läsa pristidningen har jag fått många idéer om barnets rättigheter och jag presenterade dem framför alla. Det var ett gyllene tillfälle för mig att bli global citizen (världsmedborgare). Global Vote är ett bra sätt att nå fram till elevens hjärna. Jag hoppas att Global Vote ska hjälpa barn att få alla sina rättigheter och Indien att bli Kunskapens land.” Marvin John, 13 år, Aditya Birla-skolan, Rawan, Raipur

”Det var genom World’s Children’s Prize som jag lärde känna barnets rättigheter. Omröstningen gjorde mig tacksam för allt vad jag har i livet. Kandidaterna lärde mig värdet av mod och beslutsamhet. Att läsa pristidningen ändrade hur jag tänker om de förtryckta barnen i världen. Förberedelserna för Global Votedagen var en nyttig erfarenhet och det var en speciell dag för mig.” Ritika Das Vaishanav, 12 år, Aditya Birlaskolan, Rawan, Raipur

42-44.Indien_sve.indd 42

10-11-24 13.50.51

Flickor drabbas värst ”Jag känner inte att det finns någon rättighet som jag själv saknar, men i Indien är en flicka den som drabbas värst. Hon försummas ofta och utsätts för diskriminering eftersom folk föredrar att få pojkbarn. Genom World’s Children’s Prize har vi möjlighet att lära oss om våra rättigheter och att kräva respekt för dem. Det är en plattform som vi kan använda för att på ett roligt sätt hjälpa andra barn att lära sig om och förstå de viktiga barnets rättigheter.” Aanchal, 14 år, Darbari Lal-skolan, Pitampura, Delhi

Visar att det finns medmänsklighet ”Handel med barn och barnarbete i Indien är berättelsen om ungas död och lidande som aldrig tar slut… Det är verkligen en ’prilaya’ (katastrof) på jorden för speciellt flickor. Efter att ha upplevt World’s Children’s Prize och lärt mig om de som kämpar mot världens skamfläckar känner jag mig stolt över att rösta och göra mitt för att hedra dem. De får oss att känna att världen ändå inte är så dålig att leva i….. och att det fortfarande finns medmänsklighet.” Sanna Chawia, 16 år, BCM Arya Model-skolan, Ludhiana

Med 785 klasser och 39 483 elever är City Montessori School i Lucknow, Indien, världens största skola. Varje år är omkring hälften av eleverna med i Global Vote.

Världens största skola röstar Regeringen bör göra som priskandidaterna ”World’s Children’s Prize-dagen är viktig, för barn är viktiga. Genom den lär vi känna personer som kämpar för barnen. Det finns många fattiga barn i Indien som inte går i skolan. Jag tycker att regeringen ska göra som World’s Children’s Prize-kandidaterna och hjälpa barnen att få utbildning. Det är en viktig dag för att barn under 18 år får en chans att rösta. Samtidigt lär vi oss saker som är viktiga för barn idag och om våra rättigheter.” Sanskar Maheshwari, 14 år, City Montessori School, Lucknow

Stolt över Global Vote i vårt land ”World’s Children’s Prize visar att det fortfarande finns människor på den här jorden som tänker på barns bästa. De talar om för oss att trots att vi är tonåringar så har vi makt. De ger oss hopp om att varje barn ska få det bättre och aldrig mer komma att utnyttjas. Det gör mig verkligen stolt att vi har Global Vote i vårt land om de som gör något betydelsefullt för världens barn.” Shivangi Sharma, 16 år, City Montessori School, Lucknow

Vi kan göra skillnad ”Global Vote-dagen i min skola fick mig att känna mig som global citizen (världsmedborgare). När jag läste om World’s Children’s Prize insåg jag att förändringen av världen kan börja genom en människas insats, och att det kan vara jag. World’s Children’s Prize är min nya förebild. Nu känner jag behov av att göra något och jag är glad över att vara upplyst. Om miljoner blir informerade som vi, tror jag på att vi alla tillsammans kan göra skillnad.” Mahak Mehrotra, 15 år, City Montessori School, Lucknow

Får veta varandras åsikter i Globen ”Jag var med i Global Vote för första gången, och det kändes fantastiskt. Jag tror verkligen att World’s Children’s Prize kan hjälpa oss att göra våra röster hörda. Vi lär oss hur barn lever jorden runt och om våra rättigheter. Men det allra viktigaste är att barn jorden runt genom Globen får reda på varandras åsikter om viktiga saker, och när vi lär oss från varandra utvecklas vi så mycket.” Indresh Singh, 15 år, City Montessori School, Lucknow

42-44.Indien_sve.indd 43

10-11-24 13.51.14

Barn i Nigeria röstar Fängsla vuxna som kränker vår rätt ”Jag gillar att läsa om World’s Children’s Prize’s fina arbete. Jag och mina skolkompisar läser Globen varje dag, som en del av våra studier. Alla elever i vår skola är med i WCPRC-klubben. Mitt land menar inte allvar med vår utbildning, fattiga barn har inte råd med skolavgifterna. Speciellt flickorna säljer cassava, jordnötter och vatten på gatorna när vi borde vara i skolan, för att få ihop pengar till skolavgiften. Om jag blir Nigerias president ska jag arrestera alla vuxna som kränker våra rättigheter och stjäl våra pengar. Jag ska sätta dem i fängelse för att de sviker oss. Jag ska också skapa en lag som ger oss fri utbildning och fri behandling på sjukhuset.” Bright Abubakar, 12 år, Peculiar Children Academy, Ibillo-Edu, Nigeria

World’s Children’s Prize borde vara obligatoriskt ”Jag visste inte vad barnets rättigheter var innan min lärare tog med sig World’s Children’s Prize-tidningen till skolan för Global Vote. Jag älskar Globen-tidningen. Den har lärt mig så mycket om barnets rättigheter och om hur dessa rättigheter kränks. Om jag blir Nigerias president ska jag göra utbildningen fri för alla barn. De ska få mat i skolan och jag ska meddela alla utbildningsministerier i landet att det är obligatoriskt för alla skolor att vara med i World’s Children’s Prize. Här i Edu respekteras inte barnets rättighetere trots att staten har beslutat om en barnrättslag. Våra rättigheter kränks hela tiden och våra ledare tar inte hand om oss. Men våra föräldrar älskar oss och gör sitt bästa för att hjälpa oss.” Jubril Abubakar, 14 år, Peculiar Children Academy, Ibillo-Edu, Nigeria

Barnens röst för demokrati

”World’s Children’s Prize är en fantastisk idé, som uppmuntrar spridningen av barnets rättigheter jorden runt. Jag gillar verkligen att läsa Globen. När jag läser den känner jag ingen hunger och behöver inte sova. Och jag har lärt mig att rösta och får inga problem med att rösta om parlamentet och presidenten när jag blir stor. Jag känner mig rörd av att veta att barn jorden runt kämpar för barnets rättigheter och deltar i World’s Children’s Prize, som är barnens röst för demokrati. Det här programmet är verkligen väluttänkt och stöder barnets rättigheter. När vi läst Globen samlas vi för att utse valkommission och förbereda allt som hör valet till. Det måste vara stränga straff för att motverka kränkningar av barnets rättigheter. Vore jag president skulle barnen få gratis sjukvård och jag skulle göra slut på tältskolor och bygga och utrusta bra skolor.” António José Kress de Carvalho, Bissau, Guinea-Bissau

Barn i GuineaBissau röstar Världens mest lyckade initiativ ”World’s Children’s Prize är det mest lyckade initiativet i världen. Jag är så glad när jag läser tidningen och om kandidaternas arbete. Priset har lärt mig att barn har rätt till ett liv utan övergrepp och att få gå i skolan. Att rösta och bestämma om priset är att föra fram våra rättigheter och att få de vuxna att respektera dem. När jag blir stor ska jag kämpa för barnets rättigheter i mitt land så att jag kan bli kandidat till priset. Aga är vanligt här, även i skolan. Jag tycker att regeringen ska straffa de vuxna som kränker barns rättigheter. Och ministern måste betala lärarnas löner så att de inte strejkar. Om jag vore president för Guinea-Bissau skulle soldaterna få plöja jorden istället för att vara i baracker och kriga. Jag skulle göra om deras baracker till hem för föräldralösa barn, till daghem och platser för lek.” Akmoda Cá, 13 år, Bissau, Guinea-Bissau

42-44.Indien_sve.indd 44

10-11-24 13.51.37

Doris har två Global Vote Bänk för att tänka på andra

På den här bänken bestämde sig Doris, Phyllis Godwyll, 16 år, och Gertrud Guamah, 16 år, för att starta kvällsskolan för sina jämnåriga kompisar. – De kan inte gå i skolan eftersom de måste tjäna pengar och ta hand om sina barn, säger Phyllis. – De har det ännu värre än vi och vi måste hjälpa dem, säger Gertrud.

Doris Ekua Hansen i Diabene i Ghana har inte en utan två Global Vote att tänka på. Dels den i vanliga skolan som hon är med och organi serar och röstar i. Dels den i kvällsskolan för tjejer som arbetar i stenbrottet på dagarna, som Doris startat tillsammans med två kom pisar. Fast i kvällsskolan får Doris inte rösta. I Global Vote får man bara rösta en gång. Och det målade strecket i pannan visar att Doris redan röstat …

Så skakar de tre vännerna hand. De ska starta en skola! Doris, Phyllis och Gertrud älskar att gå i skolan, men de vet att det finns många flickor i byn som inte längre kan gå i

skolan. Många måste sluta för att de har fått barn, trots att de själva knappt fyllt 15 år. – Vi måste hjälpa dem, säger Doris. Utan utbildning kom mer de aldrig att få ett bra liv.

Vännerna besöker stenbrottet utanför byn. Där arbetar många av de unga mammor na hela dagarna. Först bär de stenblock nedifrån brottet upp för en smal stig. Sedan använder de en liten hamma re för att krossa stenblocken till grus. Mammorna tjänar ungefär en krona i timmen, vilket knappt räcker till mat,

 TEXT: JOHANNA HALLIN FOTO: TOR A MÅRTENS

oris och hennes två bästa kompisar sitter på en bänk bakom skolan. De läser i tidningen Globen om de tidigare pristagarna Iqbal, Nkosi och Dunga Mothers. – Titta vad de har åstad kommit för barnets rättig heter, säger Doris, trots att de själva hade det svårt. Vi kan också!

Till stenbrottet

World’s Children’s Prize i alla ämnen…

… till och med i träslöjd! I verkstaden bygger Christian och Michael valurnor.

GlobalVote_Ghana_45-55_svenska.indd 45

10-11-02 11.16.34

Vatten för skolavgiften

– Jag måste sälja vatten på gatorna för att kunna betala skolavgiften och köpa böcker, säger Doris.

kläder och medicin. Absolut inte till någon skolavgift. Doris blir ledsen när hon ser de små barnens röda, tårade ögon. Varje dag andas de unga mammorna och deras bäbisar in det farliga sten-

dammet, som sakta förstör deras lungor. Nu är Doris ännu mer säker på sin sak. – Vi ska starta en skola för er. Den ska vara gratis. Visst vill ni komma? Ja, flickorna vill. Men de är för trötta för att jubla och stoja.

Till borgmästaren

Doris och hennes vänner går vidare till byns borgmästare, som kallas Queen Mother. Nervösa står de vid palatset, som hennes rosa hus kallas. – Många vuxna tycker inte att det är viktigt att flickor får gå i skolan, men det är vår rättighet. Därför vill vi starta en

kvällsskola för våra vänner, kan du hjälpa oss? frågar Doris. Queen Mother säger ja! Och redan nästa dag hörs det i byns högtalarsystem: ”Alla tonårsmammor är välkomna till palatset för en ny, gratis kvällsskola!” Kvällsskolan öppnar varje kväll när solen har gått ner. I ljuset av en ensam glödlampa försöker Doris och hennes vänner lära eleverna att läsa, skriva och räkna. Till sin hjälp har de bland annat gamla Globen-tidningar, som de fått från en hjälpsam lärare. Oro för skolan

Kompisar på skolhemmet

Doris och Phyllis planterar i skolträdgården. Kompisarna på skolhemmet är Doris familj.

Doris och hennes bästisar är själva duktiga i skolan, arbetar hårt och får bra betyg. Men det är inte alls självklart att de kommer att kunna gå klart skolan. Varje termin fattas det pengar till skolavgiften och rektorn pratar allvar-

GlobalVote_Ghana_45-55_svenska.indd 46

10-11-02 11.17.44

Valbås för rösthemlighet

Global Vote är ett demokratiskt val. Alla säger sitt utan att någon annan vet vad man röstar på. Här tillverkas valbåset som ska skydda Diabene-elevernas valhemlighet.

Välkomna till Global Vote!

– Idag ska vi rösta på och hedra några av dem i världen som gör mest för oss barn, säger Doris till kompisarna i Diabene-skolan.

Röstfusk omöjligt

Strecket i pannan gör det omöjligt för Doris, och alla andra, att rösta två gånger.

ligt med dem en och en. – Jag är alltid rädd för att jag inte ska få komma tillbaka, säger Doris. Det är min värsta mardröm. – Jag gör bara det som jag hoppas att någon skulle göra för mig. Jag försöker alltid ge

fl ickorna kraft och mod att komma till kvällsskolan, för jag hoppas att någon ska se mig och hjälpa mig om jag behöver det. – Vi barn har rätt till utbildning. Utan utbildning är du ingen. Utbildning är nyckeln

Doris undervisar de unga mammorna i kvällsskolan som hon startat med sina kompisar.

Rösta i fred

När de vuxna röstar i Ghana ser polisen till att alla får rösta i fred. Global Vote i Diabene övervakas av skolans kadetter. Ghanas flygvapen har adopterat skolan, och valt ut pojkar och flickor som får skoluniformer och utbildning. Clement och Ibrahim, 16 år, har organiserat kön och vaktar med trägevär. Inga ingripanden behövs idag!

Doris gör märken på eleverna i kvällsskolans Global Vote, som har allt som hör till ett demokratiskt val.

GlobalVote_Ghana_45-55_svenska.indd 47

10-11-02 11.19.13

Lär dig om barnets rättigheter i Globen

– Du har rätt till utbildning, det står här i Globen, som lär oss om barnets rättigheter. Kom till vår kvällsskola så ska vi undervisa dig så att du kan börja i skolan igen, säger Doris till kompisarna i stenbrottet.

till framgång. När du har utbildning kan du till och med blir parlamentsledamot och tala med presidenten. Jag vill verkligen bli sjuksköterska i framtiden och hjälpa andra. Är föräldralös

Doris är föräldralös. Hennes mamma dog när Doris var bara sex månader gammal

Vill bli ögondoktor ”Jag arbetar i stenbrottet varje dag. Men barn borde inte arbeta. Om jag fick som jag ville skulle jag gå i skolan och bli ögondoktor. Stenbrottet borde vara bara för vuxna. Stenflisorna är vassa som knivar. Inget barn skulle behöva vara här.” Kwame Gyamfi, 11 år

och hennes pappa dog strax efter. Hennes äldsta syster hade lovat att ta hand om henne, men hon hade inte pengar nog att låta Doris gå i skolan. Istället fick hon arbeta som gatuförsäljare. Varje dag gick hon ensam längst motorvägen med 60 vattenpåsar i ett kar på huvudet. Hon var trött av bördan och värmen, men hon ville ändå inte gå

hem. Där väntade hennes systers man. Full och otrevlig. En kväll när Doris var 14 år försökte sonen i huset slita av henne kläderna i en mörk vrå av huset. Hon skrek och protesterade. Men det var Doris som fadern blev arg på. ”Du förvrider huvudet på min son. Allt är ditt fel!”, skrek han när han drog in henne i köket och slog henne med en kastrull.

Lär om mig själv ”Jag har rätt till utbildning! Vi läser Globen i kvällsskolan och jag lär mig om våra rättigheter, om världen och om mig själv. Min dotter Christabel är sex månader och vi är i stenbrottet hela dagen. Men jag har inget val. Christabel blir ofta sjuk, eftersom det är farligt att andas in stendammet. Så jag betalar doktorn, köper kläder och mat för pengarna. Men när jag går till kvällsskolan med mina vänner, då är jag alltid glad. Även om jag är trött och hungrig. Jag vill lära mig läsa och skriva. Jag vill ha min rättmätiga utbildning.” Mary Mensah, 16 år, Ghana

GlobalVote_Ghana_45-55_svenska.indd 48

10-11-02 11.21.53

Global Vote-dans

När Global Vote Dagen går mot sitt slut i Diabene-skolan firas den med häftig dans till trummor.

Sent på natten vaknade Doris till liv på köksgolvet. Hon ställde sig upp, yr av slagen mot huvudet. Sen rymde hon. Mycket glädje

Några släktingar hjälpte Doris att komma till internatskolan för föräldralösa barn där hon nu bor. Systern skickar pengar ibland, men för att

kunna betala avgiften måste Doris fortfarande sälja vatten och bröd vid vägen varje helg och lov. Livet är hårt, men Doris är ändå gladare än någonsin. Hon har sina vänner och tillsammans välkomnar de varje kväll byns tonårsmammor till deras egen skola. 

Megafon-radio

Under Global Vote jobbar fyra World’s Children’s Prizereportrar. Men skolan har ingen riktig radiokanal, så de använder mikrofon och megafon. – Vad tycker du om valet? frågar reporter Mercy. – Det är viktigt att vi alla röstar. Själv tycker jag att den viktigaste frågan är barn som förlorat sina föräldrar” svarar Nana i mikrofonen.

Lycklig av nattskolan ”Det tar 45 minuter att gå till stenbrottet. Varje morgon går jag dit med min son Ernest på ryggen. Vi bär först upp stenblock från stenbrottet, sen knackar vi dem till grus. Det är tungt, men jag måste arbeta för att köpa mat och kläder till min baby. För fyra skottkärror med grus får jag 3,5 Cedis (16 kronor). Det tar två dagar att bli klar. Jag vill gå i skolan, men mina föräldrar kastade ut mig hemifrån när jag blev med barn. Min dröm är att gå i en fin skola och bli revisor. Därför blev jag lycklig när nattskolan öppnade i vår by. Det är ett steg på vägen.” Regina Ocran, 16 år, Ghana

Tredje statsmakten Media brukar kallas den tredje statsmakten. Den första statsmakten är regeringen och den andra riksdagen, som väljs av de vuxna i landet. Media – alltså tidningar, radio, tv, internet – har till uppgift att berätta för landets befolkning vad politikerna gör. Så att de vuxna vet vem som gjort ett bra jobb och vem de ska rösta på i nästa val.

GlobalVote_Ghana_45-55_svenska.indd 49

10-11-02 11.23.08

Doris garderob Hemmaklänningen

Sådan bär alla flickor på internatet efter skolan.

Skoluniform

”Den vanliga skoluniformen är blå, men den här har skolans emblem och den bär vi bara vid högtidliga tillfällen.” Skolväska

Doris Ekua Hansen, 16

 TEXT: JOHANNA HALLIN FOTO: TOR A MÅRTENS

STOLT ÖVER: Kvällsskolan jag star-

tat med mina kompisar Phyllis och Gertrude. LEDSEN: För att jag kanske måste sluta skolan. FAVORITMUSIK: Gospel. Vill bli: Sjuksköterska. SMEKNAMN: Osofo Mame, prästfru, eftersom jag alltid försöker se hoppfullt på framtiden. SER UPP TILL: Dunga Mothers i Kenya, som tar hand om föräldralösa barn trots att de själva är mycket fattiga.

Önskekläderna

Doris har inga finkläder som passar till fest. I den lilla klädaffären längs grusvägen till skolan har hon sett sina drömkläder: En ljusrosa blus, rosa skor och matchande väska.

Sportkläder

Löpning är Doris favoritsport.

Vilket är ditt Ghana-namn? I Ghana döps alla barn efter vilken dag de är födda. Doris heter också Ekua, eftersom hon är född på en onsdag. Vad heter du? Måndag Tisdag Onsdag Torsdag Fredag Lördag Söndag

Flicka Adwoa Abena Ekua Yaa Afia Ama Akosua

Pojke Kwadwo Kwabena Kwuku Yaw Kofi Kwame Kwasi

Kyrkklänningen

Den läderbundna Bibeln har Doris fått av sin syster.

Lördagskläder

”På lördagar ska vi ha vit topp och svart kjol. Om det är kallt ute så tar jag på mig min långärmade tröja också.”

Kente

Ghanas traditionella dräkt är gjord av kente-tyg. Det bärs bara vid högtidliga tillfällen, som när Benedicta, 17 år, ska uppträda på Global Vote!

Doris favoritsaker Matteboken och miniräknaren är Doris favoritsaker. Dem förvarar hon alltid vid huvudändan av sängen. Böcker hör också till hennes favoriter.

GlobalVote_Ghana_45-55_svenska.indd 50

10-11-02 11.24.52

Doris favoritsnacks Plantainfrukten…

Vital Soymilk … som blir till plantainchips!

Cream Crackers

Nya utgifter

Optikern bekräftar snart Doris oro för att hon ser dåligt och skriver ner vilket synfel hon har på receptet nedan. – Men hur ska jag få råd med glasögon, säger Doris.

Se tydligt med Global Vote Tack Globen!

Idag är det Global Vote på Ketan Anglican School i västra Ghana. Fyra skolor i området har samlats för att både lägga sin röst i valet och att kolla synen! En optiker från huvudstaden Accra ska ge alla elever en gratis synundersökning. Många har problem med ögonen. Några har dålig syn och behöver glasögon, men ännu fler har någon typ av ögoninfektion. Speciellt utsatta är de som arbetar i stenbrotten, eftersom sten-

”World’s Children’s Prize har lärt oss att alla barn har rätt till bra medicin och bra vård. Det tycker jag är viktigt! Tack Globen!” Benedicte Willberfor, 12 år

dammet fastnar och irriterar ögonen. Optikern skriver ut recept. De flesta eleverna kommer att behöva spara länge för att ha råd att köpa glasögonen som de behöver. Vissa kommer aldrig att ha råd. Doris behöver glasögon

– Neej, inte det också! tänker Doris när hon sitter i optikerns stol med de konstiga testglasögonen på näsan. Hon har kommit hit bara för att få göra syntestet.

Optikern har precis berättat att hon är närsynt och ser dåligt på långt håll. Det är ingen överraskning, för hennes ögon rinner ofta och hon har svårt att se vad som står på svarta tavlan när hon sitter längst bak i klassrummet. Men hon är ändå ledsen. – Jag får inte pengarna att räcka till skolavgiften, hur ska jag då ha råd med glasögon?

Mina önskeglasögon!

Optikern har med sig glasögonbågar som eleverna provar. Alla hittar sin favorit.

Doris provar två olika! Och något att ha glasögonen i.

Linda, 13

Regina, 13

Benard, 13

Millicent, 13

Musah, 13

Ester, 15

GlobalVote_Ghana_45-55_svenska.indd 51

10-11-02 11.28.55

Philips Global Vote Dag

Philip Dagadu, 15 GLAD: När jag lyssnar på musik,

helst Celine Dion. ARG: När någon är elak mot mig.

Förebild: Nkosi Johnson. VILL BLI: Arkitekt. DRÖM: Att ta hand om alla föräld-

Philip är hemlös. Hans styvmamma har kastat ut honom och nu sover han på en bänk i en bar i byn. Som huvudkudde har han en t-shirt och myggorna biter honom på natten. Värst är det under regnperioden. Då regnar det in och Philip måste sätta sig under ett bord, i väntan på att regnet ska sluta. – Min mamma är borta och pappa har lämnat mig med min styvmor. Allt hon gör är att ge mig några mynt till skolavgiften. De pengarna räcker inte, så ibland kan jag inte gå till skolan alls. Jag får panik varje gång jag ser min styvmor, så elak är hon. Men Philip har bestämt sig för att kämpa. Han har läst Globen tillsammans med sina kompisar i skolan och vet att han har rätt till sin utbildning.

ralösa barn och alla gatubarn.

05.15 Dagen börjar med tvätt

Philip tvättar sig själv, sina kläder och skor. Han vill vara ren och snygg i skolan. Det är viktigt för att han ska se ut som en framtida arkitekt, inte som en pojke som sover på en bänk.

05.00 Vita tänder

Philip stiger upp och borstar tänderna inne i baren.

06.30 Lång skolväg

Det krävs både promenad och buss för att Philip ska ta sig till skolan, från havet till byn Diabene. Han promenerar ofta med någon kompis. Men han tycker inte om att promenera ensam, då känner han sig ledsen.

13.30 Min lunch

Philip äter ingen frukost och vissa dagar har han inte råd att köpa lunch, då blir han svag och på dåligt humör. Men idag kan han köpa chokladdryck i en påse och bröd.

 TEXT: JOHANNA HALLIN FOTO: TOR A MÅRTENS

06.00 Boxstrykjärnet

Philip lägger några glödande kol i strykjärnet och stryker sin skoluniform.

09.25 Äntligen Global Vote!

Philip har stått i kö länge, men nu är det äntligen hans tur att rösta i Global Vote.

GlobalVote_Ghana_45-55_svenska.indd 52

10-11-02 11.29.45

14.00 Skolan viktig

Philip är noga med sina studier för att få en bättre framtid.

17.30 Mer vatten!

Philip hämtar vatten, som ska användas i baren. Han betalar per hink till grannen som äger kranen.

19.00 Vrå för plugg

På kvällen är baren full av vuxna som röker, dricker och kanske tittar på fotboll. Då tar Philip sina läxböcker till en vrå på grannens tomt för att göra sina läxor. Där sitter han tills baren stänger.

22.30 God natt!

Philip lägger sig på sin bänk inne baren. Han hör havet, men tycker inte om ljudet. Det påminner honom om havets kalla vindar som ofta håller honom vaken.

16.30 Löptur vid havet

Philip älskar att springa. De dagar han ätit lunch är han ofta pigg, så då tar han en joggingtur vid havet. Han har inga löparskor, utan lindar fötterna för att ge dem stöd.

GlobalVote_Ghana_45-55_svenska.indd 53

10-11-02 11.30.45

Dagens Guldkorn När Joseph droppar ner det farliga kvicksilvret i hinken ligger guldkornet kvar. Idag får han ihop tre gram guld.

Hellre skola än guld Joseph snurrar fatet med sand runt, runt. Svetten rinner nedför pannan och sticker i ögonen. Vattnet i den lilla dammen innehåller den farliga tungmetallen kvicksilver, som hindrar såren på hans fötter att läka. Han vaskar efter guld för att kunna betala sin skolavgift.

oseph drömmer inte om glittrande halsband eller ringar eller gyllene krona av guldet han hittar. – Varje eftermiddag säljer jag guldet. Jag vill bara ha pengarna så att jag kan betala min skolavgift. Alla helger och på skolloven arbetar Joseph med att vaska

guld. Men det är en olaglig liten gruva. Bara några få stora gruvor i centrala Ghana har tillstånd från regeringen. Här vid kusten utvinner man guld utan tillstånd. Polisen ser ofta mellan fingrarna, men inte alltid. Joseph skottar sand, snurrar fatet, vaskar. Små guld-

fl isor glittrar i den mörka sanden. Han tillsätter det flytande kvicksilvret och vaskar ännu mer. Metallen drar åt sig guldfl isorna. Sen silar han kvicksilvret genom ett par gamla shorts. Kvicksilvret droppar ner i hinken. När han öppnar tyget ligger guldkornen kvar. Han samlar dem i en liten plastpåse. När solen går ner har han tre gram guld att sälja. Pappa slogs ihjäl

Joseph bor tillsammans med sin bror, som är äldre men arbetslös. Joseph tänker nästan alltid på skolavgiften. Oroar sig för att rektorn ska

Josephs skolkompisar om barns rättigheter Rätt till vård

Rätt till föräldrar

”Jag hade just blivit vaccinerad när det kändes som en blixt i ögat och jag svimmade. Nu ser jag ingenting med mitt högra öga. Mina föräldrar tog våra sista pengar för att betala doktorn, men pengarna räckte inte till en operation. Nu är det för sent. Mitt öga är trasigt för alltid. Jag vill att alla världens barn ska få sin rätt till vård!” Anita Cudjoe, 16 år

”Mina föräldrar övergav mig när jag var en vecka gammal. Jag har aldrig sett dem. Jag är tacksam för att World’s Children’s Prize lär oss om våra rättigheter. Nu vet jag att alla barn har rätt till omvårdnad och till sina föräldrar, men jag blir ledsen när jag tänker på att mina föräldrar svek mig.” Matilda Dadzi, 16 år

Skolan borde vara gratis

skicka hem honom, eftersom han ligger efter med betalningen. Men det har inte alltid varit så. När Joseph var liten bodde han och hans familj på ett plantage. Hans pappa skördade palmfrukter, som sedan pressad till palmolja. Men Josephs pappa blev sjuk och de kastades ut från plantaget. Kort därefter hamnade pappa i bråk och slogs medvetslös med en sten. Familjen hade en tv och ett kylskåp, men tvingades sälja allt för att ta pappa till sjukhuset. Ändå dog han. Jag var tolv år och blev helt tom inuti, lika tom som huset.

Global Vote! Joseph lägger sin röst i Global Vote på Mpohor Senior High School. Valkön är lång. – Att rösta är viktig kunskap. När vi blir vuxna ska vi vara med och välja Ghanas president, säger Joseph. Om jag själv blir president ska jag kämpa för barnets rättigheter. Jag ska bygga skolor till alla föräldralösa barn.

”Jag säljer dricksvatten efter skolan för att tjäna ihop pengar till skolavgiften. Jag tycker att alla barn borde få gå i skolan utan att betala!” Lucy Amoah, 17 år

GlobalVote_Ghana_45-55_svenska.indd 54

10-11-02 11.32.13

Älskar skolan

Sedan dess har Joseph vaskat guld. Han sparar pengarna tillsammans med det dyra kvicksilvret i en plastväska under sängen. Varannan måndag knackar han på rektorns kontor för att betala ännu en liten del av skolavgiften.

– Jag älskar engelska, naturvetenskap, matte och jordbruksteknik. Och jag gillar att spela fotboll med mina kompisar på rasterna. Jag är forward och gör mycket mål. Skolan är min lyckligaste plats. – Jag har blivit utsedd till ordningsman av min lärare, så jag har hand om nycklarna till materialskåp och toaletter. Det är bra träning, för jag vill bli bankdirektör. Då måste man ha ordning och kunna planera. Man måste också vara trevlig mot kunderna. Jag skulle ge alla föräldrar lån, så att de kan skicka sina barn till skolan. 

Varning! Kvicksilver! Kvicksilver är en flytande tungmetall som Joseph använder för att vaska fram guld ur sanden. Kvicksilver är farligt både för människor och natur. Speciellt farligt är det i kombination med vatten, eftersom det kan omvandlas till det giftiga ämnet metylkvicksilver. En FN-rapport visar att kvicksilver kan ge skador på nervsystemet och till exempel orsaka inlärningssvårigheter.

 TEXT: JOHANNA HALLIN FOTO: TOR A MÅRTENS

– Med min pappa fick jag alltid göra roliga och spännande saker. Vi spelade fotboll och lekte. Han var en glad och smart person. Livet är svårt nu, utan honom.

Kallades Guldkusten Ghana har varit en brittisk koloni och kallades då för Guldkusten, eftersom det finns mycket guld här. Guld är fortfarande en mycket viktig vara som Ghana säljer till andra länder.

Elevapelsiner På skolgården finns en apelsinlund, där eleverna får plocka och äta så många apelsiner de vill.

Peace house Joseph och hans bror har ärvt sin pappas hus. Det kallas för ”fridens hus”, eftersom det ligger i en skyddad glänta.

Joseph Quanicoe, 16 GLAD: När jag springer eller spelar fotboll. LEDSEN: När jag hör att någons pappa har dött. ARG: När min storebror slår mig. Bästa mat: Ris med nkotomiresås. ÄLSKAR: Musik, jag vill bli gospelsångare. HATAR: Människor som utnyttjar barn. VILL BLI: Bankdirektör.

GlobalVote_Ghana_45-55_svenska.indd 55

10-11-02 11.33.29

Valkön är lång.

På flykt undan Burmas militär.

Foto: Free Burma r angers

Från valkö till på flykt Barn i byskolor i Burma, som är en diktatur, ordnar sina egna demokratiska val. I hemlighet bärs Globen på engelska och häften på karen och burmesiska, där all text i Globen finns över satt, in i Burma. Barnen läser ivrigt om sina rättig heter. Men kort tid efter att de varit med och utsett Årtiondets barnrättshjältar i Global Vote kom varningen: Den burmesiska militären är på väg hit! Alla tog vad de kunde bära och flydde in i skogen. Men den 6åriga eleven Naw Paw hade varit och hälsat på sin morfar och kom inte undan. Hon och hennes lillebror sköts ihjäl av soldaterna.

Barnen läser häftet där alla Globens texter är översatta till karen, medan de tittar på bilderna i den engelska Globen.

Folk måste få veta Valbåset för barnens demokratiska Global Vote görs i ordning i en byskola i Burma.

Vill fatta viktiga barnrättsbeslut ”World’s Children’s Prize har lärt oss att många barn under 18 år, precis som vi, utsätts för förtryck och andra svårigheter i livet. Jag har blivit stärkt av att lära mig mycket om barnets rättigheter. Alla borde respektera dem och bli straffade om de kränker dem. Globen är bra för den lärde mig om andra barn och gör så att jag kan lära mindre barn om deras rättigheter. Om jag vore kung eller statsminister skulle barnets rättigheter var det viktigaste för mig. Jag vill diskutera och vara med om att fatta viktiga beslut om barns rättigheter. Vi kommer att arbeta för att skydda och sprida dem. Utbildning är allra viktigast för oss barn.” Naw Eh Blute Paw, 16 år

”Inte många här känner till barnets rättigheter. De viktigaste barnrätts-frågorna för mig är barnsoldater, tvångsarbete och handel med barn. En del människor kränker barnets rättigheter för att de inte vet något om dem. Vi måste göra så att folk får veta att våra rättigheter finns. Jag är ledsen över att barn rättigheter kränks så ofta i mitt land. Jag lovar att göra vad jag kan för att det ska bli bättre. Jag vill kämpa för barnen som utsätts för förtryck. World’s Children’s Prize har lärt mig mycket om barnets rättigheter. Om jag blir en ledare i framtiden ska jag hjälpa barn som har det svårt. Tidningen Globen är bra för den lär många om barnets rättigheter och jag lärde mig om vad som görs för barns rätt i olika länder.” Saw Htoo Htoo Lay, 12 år

56-57.Burma_Pakistan_56-57_sve.indd 56

10-11-18 13.32.26

Barn i Tharöknen, Pakistan Låtsas vara kandidat

Jag är stolt över att vara med ”Om jag vore kung eller statsminister eller politiker skulle jag jobba för barnets rättigheter. Jag skulle fatta beslut och satsa pengar för att hjälpa barnen. Förtryck och tvångsarbete är de viktigaste barnrättsfrågorna här. Många människor lever ett helt liv utan att känna till att barnets rättigheter finns. Vi måste arbeta för att göra dem mer kända. Våra rättigheter är viktiga för oss barn och jag tycker om World’s Children’s Prize som stöder barnen. Jag är stolt över att vara med och arbeta med World’s Children’s Prize och Global Vote-dagen är en oförglömlig upplevelse för många av oss. Det är bra att många läser Globen och lär sig mer om barnets rättigheter.” Naw Hser Bwet Wah, 12 år

”När vi arbetar med World’s Children’s Prize tänker vi oss in i att vi är kandidaterna. Det är jättespännande och vi ska förklara vad en kandidat gjort bra. Vi får så bra hjältar och förebilder.” Ventee Baj, 13, Apna-skolan, Ragho Mengwar

Lär föräldrarna ”Föräldrar vet inte mycket om barns rättigheter. Vi behöver lära dem. Vi gillar att rösta, men först måste vi ha kunskap, så vi lär oss om kandidaterna. Det är viktigt att tänka själv. Barns rättigheter gäller för alla under 18 år. Det är vår rätt att få gå i skolan. Också flickor har rätt att gå i skolan. Rika och fattiga har samma rättigheter.” Ashiq och Sakki, Apna-skolan, Mubeen Hajam

Bestämmer själv ”Vi har lärt av World’s Children’s Prize hur man gör när man väljer. Vårt val till skolrådet var också hemligt. Alla kunde bestämma själva. Priset är bra för vi lär om barns rättigheter. Vi har rätt att bli lyssnade till och att vara med och bestämma.” Nid Lal, 15, Apna-skolan, Bhambo Chandio

Måste övertala föräldrarna Kö till valurnan.

Globen lärde mig barnets rättigheter

Lika rättigheter ”World’s Children’s Prize lär oss om våra rättigheter. Vi vet att ingen får behandla barn från andra folkgrupper illa. Alla har samma rättigheter. Både pojkar och flickor har rätt till utbildning.” Marvi och Shafi Muhammad, Apna-skolan, Mubeen Hajam 57

 TEXT & FOTO: BRIT T-MARIE KL ANG

”World’s Children’s Prize är bra för alla barn. Tidigare visste jag inte vad barnets rättigheter var. Nu när jag känner väl till dem vill jag lära de vuxna om dem, så att de respekterar våra rättigheter. Jag lärde mig om barnets rättigheter genom Globen-tidningen. Den är bra för oss alla och lär många om barns rättigheter. Vi bestämde på möten vem som skulle göra vad på Global Vote-dagen och vi genomför den tillsammans. De vuxna tvingar ofta barn att arbeta med sådant som inte är lämpligt för barn att göra. När jag blir vuxen ska jag ge barnet rätt att själv bestämma.” Saw Wee Htoo, 17 år

”Vi lär oss om alla kandidaterna. Man måste veta vad man ska rösta om. Det är så bra att lära om att det finns regler som bestämmer om vad barn har rätt till. Vi arbetar mycket med att övertala byns föräldrar att alla barn ska få gå till skolan. Det är inte lätt. Många föräldrar har själva inte gått i skolan och vet inte att barn har rätt till utbildning. Vi får ibland gå till samma familj gång på gång.” Haresh Kumar, Apna-skolan, Dobar

FOTO ÖKEN: STEVE BER ARD

56-57.Burma_Pakistan_56-57_sve.indd 57

10-11-18 13.36.49

Barnsoldater och flyktingbarn r Kriget i Demokratiska Republiken Kongo är ett av de värsta krigen i världshistorien. Strider har pågått nästan utan uppehåll sedan 1998 och minst 5,4 miljoner människor har dött. Tiotusentals barn har tvingats bli soldater och hundratusentals barn har tvingats på flykt. Många av de barnen är med och röstar i Global Vote. Zawadi, Eric och Mateso läser Globen tillsammans med Pacifique Cisagara från barnrättsorganisationen APEC.

Barnsoldaterna och Grönland – Jag gillar att läsa om barnen i Globen. Även om vi aldrig har träffats känns det som om vi är kompisar på riktigt, säger Mateso, 15 år. Han, Eric och Zawadi var tidigare barnsoldater. Ibland stred de mot varandra. Men nu är de kompisar. De läser ofta Globen och idag lär de sig om hur klimatförändringar påverkar barn på Grönland.

ateso har läst Globen sedan han räddades av organisationen APEC och hamnade på ett center för barnsoldater för ett par år sedan. – Eftersom jag kidnappades och tvingades bli soldat när jag var liten har jag missat skolan. Jag är 15 år, men kan – Globen ger barn en chans att få berätta om sina liv och om sina tankar för andra barn, och det är otroligt viktigt, säger Mateso, 15 år.

inte läsa. På centret läser socialarbetare Globen för oss och lär oss om våra rättigheter. Genom tidningen lärde jag mig att det är fel att använda barn som soldater. Jag blev arg eftersom jag förstod att dom vuxna hade utnyttjat mig. Kompisarna Eric och Zawadi nickar. – Jag gillar också Globen. Den lär mig om hur barn har det i olika länder runt om i världen och om hur jag kan kräva att bli behandlad av

Eric Mateso

Zawadi

vuxna. Man får tips i tidningen. Här i Kongo är det många barn som tvingas bli soldater. Det är ett fruktansvärt liv, säger Zawadi, 16 år. Levande begravd

– Jag var bara nio år och livrädd i första striden. Jag började gråta, slängde mitt maskingevär på marken och flydde tillbaka till basen. Soldaterna blev ursinniga,

grävde ett djupt hål i marken och kastade ner mig där tillsammans med två döda personer. Sedan la dom grenar över hålet och till sist jord. Jag hatar soldaterna som slog mig och tvingade mig att ta droger och göra hemska saker, säger Eric, 14 år. – I Globen lär vi oss att vuxna ska vara precis tvärtom. Dom ska ta hand om barn och skydda oss från allt sånt som kan skada oss. Inte göra hemska saker som dom gjorde mot oss. Nu längtar jag efter att vara med och rösta i Global Vote. När jag röstar känns det som om jag kan hjälpa till att få vuxna att sluta utnyttja barn, säger Mateso.

Långväga Globenkompisar

Kompisarna i Kongo känner att de har kompisar på Grönland trots att de aldrig har träffats! Berättelserna om barn på Grönland och klimatförändringar kan du läsa på www.worldschildrensprize.org

GlobalVote_Kongo_58-59_svenska.indd 58

10-10-27 15.38.25

n röstar i Global Vote Flyktingbarn röstar Kriget i Kongo dödade hela Esthers familj och soldaterna behandlade henne mycket illa. Idag är hon med och röstar i Global Vote.

Vuxna måste läsa Globen! ”

vår regering och alla andra vuxna. För här tar inte vuxna hand om barn, tvärtom. Vi respekteras inte alls. Därför är det jätteviktigt att även vuxna i Kongo börjar läsa Globen. Då skulle dom lära sig att det faktiskt är deras skyldighet att ta hand om både sina egna barn och sina grannars barn.” Bienvenue, 15 år, D.R. Kongo

Vill ha besök

Men i Bunia fanns det också vuxna som samlade ihop barn som inte gick i skolan och berättade om barnets rättigheter. Dom läste Globen för oss. Jag förstod att allt det jag hade varit med om inte är något barn ska behöva uppleva. Det är mot våra rättigheter. Jag blir glad av Globen för den lär oss om hur vi barn ska behandlas och om hur vi kan kräva våra rättigheter. Vi lär oss om vuxna som hjälper barn som har det svårt. Det gör mig glad. Jag har varit med och röstat ett par gånger. Jag tycker om att stötta idéerna om att barn ska ha det bra. Mitt liv är svårt eftersom hela min familj är död. Min dröm är att kandidaterna jag har röstat på i Global Vote en dag skall komma hit och hjälpa mig för jag känner mig ensam.” Esther, 16 år, D.R. Kongo

 TEXT: ANDRE AS LÖNN FOTO: ANDRE AS LÖNN

i barnsoldater blev jämt misshandlade och tvingade att göra fasansfulla saker. Efter ett par år i kriget blev jag räddad, men eftersom jag inte vet något om min familj så är jag här som ensam flykting. Jag arbetar på en kassava-kvarn för att överleva, men min dröm är att få gå i skolan igen. Jag och andra ensamma flyktingbarn får lite hjälp av organisationen ADECOR. Vi läser tidningen Globen tillsammans så att vi lär oss om våra rättigheter. Och vi är med och röstar i Global Vote. Jag älskar att rösta i Global Vote! Det är egentligen den enda gången som barn i Kongo får något att säga till om när det gäller viktiga saker. Vi måste kämpa för att det vi lär oss i Globen ska respekteras av

” ag var nio år när vi vaknade av smattrande maskingevär. Fem beväpnade soldater kom in på vår gård. Mamma, pappa och fem av mina bröder lyckades fly. Men jag och lillebror blev kvar. Soldaterna slog mig och tvingade ner mig på marken. Sedan våldtog dom mig. När en var färdig började nästa. Min lillebror blev hysterisk. Han skrek och grät och sprang runt, runt. Han var bara fem år. Soldaterna lämnade mig medvetslös på marken. Det var min bror som väckte mig. Han ruskade i mig och skrek. Hela byn brann. När folk kom tillbaka till byn berättade dom att min familj hade blivit dödad under flykten. En snäll granne hjälpte mig och min bror med mat. Men lillebror blev sämre och sämre. Han mådde dåligt och grubblade mycket, men det fanns ingen som kunde hjälpa honom. Efter något år dog han. Jag och en annan tjej lämnade byn för att ta oss till säkrare områden. Vi gick till fots i tre veckor. Vi sov i byarna längs vägen och var hela tiden rädda. I staden Bunia städade jag och diskade och tvättade hemma hos folk för att få någonstans att bo och ha något att äta. Ofta blev jag dåligt behandlad.

GlobalVote_Kongo_58-59_svenska.indd 59

10-10-27 15.39.52

”Globen en verktygslåda för att fixa vä

Mpho och Sello har prickats av i röstlängden och får sina röstsedlar.

Sello markerar sitt val i valbåset.

Sello Molete har läst Globen i flera år. Han tycker mycket om tidningen och om att vara med i Global Vote. Sello, som går i Tsunyane-skolan i Bojanala i Sydafrika, är rullstolsburen och får hjälp av sin kompis Mho Malatsi att ta sig mellan valstationerna.

 FOTO: LUCKY LETSHWENE

”Globen-tidningen är som mekanikerns verktygslåda när han fixar bilar eller min rullstol. När jag läser Globen får jag inspiration att fixa världen. Det finns så många problem i världen. Jag jämför mitt eget liv med andra barns liv. Nu kallar jag dem mina vänner för Globen lär oss om vänskap. Jag känner att jag måste lära mig mer och göra mer. Jag vill spara alla Globentidningar i min Minnes-ask så att jag kan använda dem för att skydda mina rättigheter. Då kan jag tala om barnets rättigheter. Och det är viktigt att höja rösten för våra rättigheter, för om du är tyst vet ingen att du lider.” Sello Molete, 14

Kompisarna Senobe Kgomotsi och Mpho Mothupe är med och organiserar Global Vote-dagen.

Sello lägger sin röst i valurnan.

Röd färg på tumnageln gör att Sello inte kan rösta två gånger.

På väg till Global Vote-stationerna

”Alla barn och vuxna b Mpho Mothupe och Senobe Kgomotsi är kompisar. De har varit med och förberett Tsunyane-skolans Global Vote Dag. – Varje barn borde få sin egen Globen. Om alla barn kunde läsa den skulle alla respektera varandras rättigheter och bli respekterade. Och föräldrarna måste också läsa Globen, säger Senobe. – Mina utländska vänners levnadshistorier i Globen rör vid mitt hjärta. Ibland känns det som om jag inte vet vad jag ska göra eftersom de vuxna behandlar oss illa och gör det så svårt för oss barn. Jag tycker att även de vuxna måste läsa Globen så att de också känner till barnets rättigheter, säger Mpho. – Vuxna måste förstå att vi inte vill bli utsatta för övergrepp. De använder sin fysiska kraft till övergrepp mot oss. Vi vill bli respekterade.

Vi är de som står upp och kämpar för våra rättigheter. Alla barn borde få sin egen Globen för att lära sig om barnets rättigheter och använda tidningen som barnens beskyddare, säger Senobe. – Barn behöver ha rättigheter för de är lika mycket medborgare i landet som de vuxna. Det är mycket viktigt

60-61.Sydafrika-USA_60-61_svenska.indd 60

10-11-15 09.06.36

a världen” ”Rösta för att förändra världen!” Scotty Carlson, 12, höll tal under Global Vote Day i Skyline School, Solana Beach i Kalifornien, i USA. När skolan senare hade sin World’s Children’s Press Conference intervjuades Scotty över Skype i CNN, på bästa sändningstid.

Kebone Nxube hjälper Danny Kgatishwe att sätta pilar för valkön att följa.

na bör få läsa Globen” att våra rättigheter respekteras, för vi är framtiden. Genom att känna till våra rättigheter kommer vi också att respektera andras rättigheter, och världen bli en bättre plats för alla, säger Mpho. – Jag vill att det i hela världen ska finnas människor som viger sitt liv för barnen, och att de ska inspirera andra att göra likadant. När jag röstar känner jag att jag bidrar till en bättre värld, säger Senobe. – När vi förbereder Global Vote känner jag mig jätteglad. Jag brukade höra folk säga att vi skulle rösta, men visste inte riktigt vad det var. Nu vet jag. Folk tycker att jag är galen när jag säger att den här barnomröstningen är viktigare än en vuxen-omröst-

ning, för att det är en världsomröstning för mina rättigheter och att valet är mitt, säger Mpho. – Om jag får tala med Skolministern ska jag säga att hon ska använda World’s Children’s Prize i examensproven, och att föräldrarna måste läsa Globen tillsammans med sina barn. Jag gillar också jurymedlemmen Gabatshwane, som kommer härifrån. Jag önskar jag vore som henne. Hon tycker om och respekterar andra barn, kanske är det för att hon sedan länge alltid läser Globen. Om alla barn kunde läsa den skulle alla respektera varandras rättigheter och bli respekterade, säger Senobe.

Snart är valurnan klar.

”World’s Children’s Prize förändrar världen varje dag. Det ger världens barn styrka att göra skillnad. Över hela världen försummas barns rättigheter. Men med vår hjälp försöker World’s Children’s Prize att göra något åt det. Att vara med i priset har öppnat mina ögon. Det har givit mig kraft. Jag har lärt mig om vad som görs mot barn i världen och om de insatser som görs för att förhindra det. World’s Children’s Prize har inspirerat mig. De hedrar människor som riskerar sina liv och som lyckas uppnå så mycket genom kärlek och hårt arbete. Jag vill följa i deras fotspår. Jag vet att jag också kan bidra till att göra skillnad. Jag hoppas att människor i hela världen hör vår uppmaning och gör något åt utmaningen som vi har framför oss. Det är våra rättigheter! Det är vårt val! Det är våra hjältar! Låt oss rösta för att förändra världen!”

60-61.Sydafrika-USA_60-61_svenska.indd 61

10-11-29 09.53.46

 TEXT: CHRIS SAMPAIO FOTO: KIM NAYLOR

Ravel Sousa Marinho, 12, hoppar tidigt upp ur sin sovhängmatta. Det är idag som hans inslag om São Jorgeskolans förberedelser för Global Vote-dagen ska sändas i Santarems Landsbygdsradio. Varje år rapporterar ungdomsreportrar i flera olika radiostationer om hur barn i Amazonas i Brasilien arbetar med World’s Children’s Prize. – Jag är ledare för valkommissionen och valövervakare. Sen hjälper jag till att göra skolan fin och spelar i WCPRC-bandet. Det är verkligen häftigt, säger Ravel.

World Children’s Prize p R

avel kommer snabbt till skolan eftersom han bor nära den. Han startar dieselgeneratorn och ljudutrustningen för att kunna sända programmet “Att lyssna och lära sig”. Snart hör han och de andra barnen som ska medverka i morgonpasset 11-årige Reynan da Silvas röst i direktsändning från studion

inne i staden Santarem. Utbildningsradions ungdomsreportrar sitter på olika små platser längs Amazonasfloden. – Hej på er smarta kompisar! Jag och mina kollegor ska idag berätta för er om hur Global Vote-dagen arrangeras i vårt kära hemlands skolor! Låt oss först bege oss till

vår reporter Ravel Sousa i Tapará Grande: – God morgon kompisar i Landsbygdsradions studio!, säger Ravel. Det här är fjärde året som min skola deltar i World’s Children’s Prize. I år diskuterar vi speciellt Barnkonventionens artikel 28, som handlar om rätten till utbildning. Här i Amazonas måste många barn sluta skolan för att börja jobba och försörja sin familj, eller för att ta hand om småsyskonen. Andra utnyttjas av sina föräldrar

Valurna till häst

Flodbåten kom per häst med Isaac Miranda Almeida, 14, till valurne-tävlingen. Den blev en av valurnorna i skolans Global Vote.

eller ungdomsgäng, som använder pengar från barnarbete för att köpa droger och alkohol. Jag tycker att myndigheterna bättre måste se till att barnets rättigheter följs, eftersom många av rättigheterna inte respekteras här. Valurne-tävling

Ravel fortsätter i direktsändningen: – Barn måste ha rätt att göra sin röst hörd! Vi vill få vara med och säga till om rätten till utbildning, och om vilken skola vi vill ha. En skola utan slag och övergrepp, där lärarna bryr sig om sina elever och respekterar dem. En skola med bra undervisning. En skola med bibliotek där eleverna kan leta kunskap, studera och läsa böcker, så att de kan få ett bra jobb i framtiden. – Genom berättelserna i World’s Children’s Prizetidningen lärde vi oss att många barn jorden runt inte har rätten att gå i skolan. Vi

62-67.Brasilien_62-67_svenska.indd 62

10-11-15 08.56.41

Flodbåten töms

Flodbåts-valurnan har tömts på sina röster av Larissa Miranda Adams, 15, som är valgeneral för Global Vote i São Jorge-skolan.

Storebror med valurna

Ravels storebror Melck Wandrey Sousa Marinho, 16, bär fram en valurna.

Jorden runt med Globen

Innan Global Vote börjar presenteras alla kandidater till de röstande genom ”Herr Manelinhos dans”. Herr Manelinho är en traditionell rolig figur, som underhåller alla medan han pratar om sina stora äventyr. På São Jorge-skolan ”reser” Herr Manelinho runt jorden och under sin färd träffar han alla priskandidater. Jandilson Colares Bentes visar upp en kandidat för resten av eleverna, som i kör sjunger namnet på varje barnrättshjälte.

e på radiovågor ... vill göra alla människor här där vi bor medvetna om hur viktigt det är att uppfylla de här rättigheterna. Vår Global Vote Dag är mycket speciell. Vi har arrangerat en valurnetävling här i Tapará och vi gillar verkligen att designa och att bygga valurnorna. Vi kommer att använda de bästa av dem för att lägga våra röster i, till stöd för respekten för barnets rättigheter, rapporterar Ravel.

– Tack Ravel! Och grattis till er i Tapará, som genom hängivenhet och påhittighet gör Global Vote till ett så speciellt tillfälle, där ni tar ert ansvar som medborgare, säger Reynan i Santaremstudion. 

I valbåset …

Hej på er smarta kompisar!, säger programledaren 11-årige Reynan da Silva i studion och lämnar ordet till reportern Ravel, som sänder från sin skola.

Trumslag för World’s Children’s Prize

Ravel spelar i skolbandet, som leds av hans storebror Melck, 16. Bandet har hattar som det står WCPRC (World’s Children’s Prize for the Rights of the Child) på.

De vuxnas förebilder Barnen i São Jorge-skolan är förebilder för de vuxna i hur man är med och tar ansvar. Lärarna bjöd in föräldrarna till skolan för att diskutera barnets rättigheter. Det gjorde att alla förstod hur viktigt World’s Children’s Prize-programmet är för dem alla, både barn och vuxna.

62-67.Brasilien_62-67_svenska.indd 63

10-11-15 08.59.30

Medan eleverna som går morgonskiftet i São Jorge-skolan lyssnar på radioprogrammet med Ravel samlas eleverna från Pucu, som går ett senare pass i samma skola, i skogen för att samla bambu. De ska vara med i valurnetävlingen och

Kompisarna tar valurnan i sin kanot, medan Josiane och Josicleisson paddlar sin egen kanot till skolan.

Bambuhus blir valurna bygga en valurna som ser ut som husen där de bor vid Amazonasfloden.

osiane Carvalho dos Santos, 10, och hennes bror Josicleisson, 11, hjälper båda till att samla in bambu till valurnan. Josiane är lite otålig. Hon måste hinna till skolan för att presentera kandidaten som kämpar för att befria slavbarnen och som försvarar deras rättigheter. – Sånt händer här i Brasilien också. Situationen

för barn måste bli bättre här också. Barn ska behandlas väl och med kärlek, säger hon. Josiane och hennes syskon har tid att leka och studera, men de måste alla hjälpa till hemma. Josiane tar hand om djuren – kycklingarna, getterna, fåren och papegojorna – medan Josicleisson tar hand om bina. – Jag måste rengöra bikuporna så att inte flugor och myror dras till dem, förklarar han. Paddlar till skolan

Josiane och Josicleisson paddlar varje dag sin kanot till São

Jorgé-skolan. Det har de gjort ensamma sedan de var sex år. Idag är turen till skolan roligare än vanligt. Alla barn i Pucu som ska till skolan paddlar tillsammans och har med sig valurne-huset som de byggt. Sista biten till skolan måste de gå på hala stockar på den blöta marken. Ett enda felsteg och de hamnar i den djupa leran. Medan de ännu är på väg till skolan möter eleverna från Pucu några av skolkompisarna från Tapará Grande. De plockar frukter och frön och bryter grenar med löv.

– Vi ska göra skolan fin för Global Vote-dagen säger de. Efter att ha varit på väg länge kommer Pucu-barnen till slut fram till skolan. På långt håll hör de World’s Children’s Prize-orkestern öva på sina trummor. De ska avsluta Global Vote-dagen tillsammans med teatergruppen, de som läser dikter och de som dansar. 

Barnen i Puco tillverkar sitt bidrag till valurnetävlingen, ett minihus av bambu.

62-67.Brasilien_62-67_svenska.indd 64

10-11-15 09.03.34

Röstning i bambu-huset.

Alla läste Globen hemma Josianes pappa Jocivaldo är fiskare och biodlare. Josicleisson hjälper honom med bikuporna. Jocivaldo berättar hur uppspelta barnen varit inför Global Vote-dagen. – Det är första gången de är med och de har verkligen sett fram emot det. De har tagit med sig Globen-tidningen hem. Vi läste den tillsammans efter lunch under söndagarna. Det är intressant för dem att lära sig om andra barn. Tidningen hjälper också barnen att förstå om demokrati. Vi lever i ett demokratiskt land och att ta sitt ansvar som medborgare är mycket viktigt. Demokratin har utvecklats här, men det är viktigt att folk använder sin rätt att uttrycka vad de tycker. Det gäller även barnen. Familjens hus är byggt på styltor, precis som skolan och de flesta hus här. Årligen stiger Amazonas-floden och alla dess bifloder med 7–10 meter mellan mars och augusti. Häromåret var översvämningarna värre än normalt och svepte iväg både hus och djur.

Trädet är fullt med bikupor.

Familjen framför sitt stylt-hus.

62-67.Brasilien_62-67_svenska.indd 65

10-11-15 09.06.10

”Alla ska behandlas lika”

Mercedes Klein-skolan i São José dos Campos har varit med i World’s Children’s Prize i fem år. Här är deras valbås och valurna i Global Vote.

Ledare lyssna på barnen! ”Alla människor har rättigheter, och absolut även barnen. Som alla andra människor har barn och ungdomar åsikter och rättigheter som ska respekteras. Det är mer än hög tid för våra myndigheter och ledare att vända sin uppmärksamhet till barnen som behöver få sina röster hörda, så att dessas livsöden kan förändras:” Renata dos Santos Loureiro, Castro Alves-skolan, Cariacica, Espírito Santo

Varje barn i skolan

Pâmela Germano Cruz och Priscila Kelly de Carvalho i Mercedes Klein-skolan i São José dos Campos i Brasilien skriver: ”World’s Children’s Prize visar oss hur barn lider av att inte få mat eller få gå i skolan. Det finns människor som bara går förbi dem som behöver hjälp, som om de inte finns. Det beteendet borde alla fundera över. World’s Children’s Prize visar att varje barn har rätt att studera, leka, få bra mat och att ha ett hem, men också till ömhet, kärlek, uppmärksamhet. Eftersom de alla har samma rättigheter, oavsett ras eller religion, ska alla barn behandlas lika. Alla barn har rätt till lycka!”

Vi bryr oss ”Global Vote är en fantastisk idé, för jag tror inte att barn och ungdomar någonstans i världen riktigt har yttrandefrihet vad gäller att försvara sina rättigheter. Vuxna tror att vi, bara för att vi är små och inte vet lika mycket som dom, inte förstår vad som är bäst för oss. Tvärtom är det VI som är barnen, VI som lever med våra problem och VI som bryr oss om vår framtid. Ta till exempel den globala uppvärmningen, som började redan innan vi fanns. Vi har ingen skuld för den, men vi kan inte stå bredvid och hoppas att de vuxna ska lösa den!” Stefhani Aparecida Alkin Padilha, Paulino Botelho-skolan i São Paulo

”Vad som görs nu mot barnen bestämmer vad de sedan gör mot samhället. Varje barn måste ha rätt att gå i skolan. Men för att kunna lära sig måste de vara mätta och må bra. Utan att förbereda oss som människor finns det ingen utveckling. Våldet är resultatet av frånvaron av utbildning.” Bruno Martins Pereira Lomba, Castro Alves-skolan, Cariacica

Röstade med dator

Tamires Global Vote-rap Tamires Saldanha de Souza, 14, som går i Mercedes Klein-skolan i São José dos Campos i Brasilien, har skrivit en rap:

Mitt namn är Tamires, Jag är inte här för någon barnlek Frågan är mycket allvarlig Jag talar ingen nonsens World’s Children’s Prize är mycket viktigt Därför säger jag, det är imponerande Barn behöver ömhet och kärlek Inte att utsättas för hunger och smärta Dom måste få utbildning….. Fåfänga stolthet, makt Vi måste alla arbeta ödmjukt Kandidaternas arbete förtjänar att bli omvalt För de behandlar barn med respekt De får barn att hoppas på förändring Så jag låter er kompisar presentera dem

I Colégio Neo Master-skolan i Ponta Grossa i Paraná röstar barnen i Global Vote på datorn. Runt varje dator har man gjort ett valbås så att ingen kan se vad de andra röstar på.

– Att vara med i World’s Children’s Prize var en möjlighet för oss att lära oss om människor som ger av sitt liv till att hjälpa andra, säger Clara do Prado Patrício, till vänster på bilden. – Kandidaterna kämpar för en bättre värld, säger Gabriel Pádua Valladão, i valbåset till höger. – Vi lär känna vår planets stora hjältar som försvarar barnets rättigheter. Att ordna ett riktigt val, med kandidater som verkligen kämpar för en god sak var en av mitt livs viktigaste lärdomar, säger João Lucas Pareta Degraf. – World’s Children’s Prize gör att vi funderar över barnets rättigheter och att vi beter oss mer medmänskligt, säger Matheus Serenato. 66

62-67.Brasilien_62-67_svenska.indd 66

10-11-15 09.08.42

VILKA ÄR KANDIDATERNA? World’s Children’s Prizes barnjury väljer varje år ut de tre slutkandidaterna till att få World’s Children’s Prize for the Rights of the Child bland årets nomineringar. För att kunna göra ett rättvist val i Global Vote är det viktigt att du vet lika mycket om alla tre kandidater och det gör du om du läser om dem på de kommande sidorna. De två kandidater som inte får de röstande barnens pris får hederspriset World’s Children’s Honorary Award. Alla tre kandidater erhåller prispengar till sin verksamhet för barnen.

Kandidat 1

CECILIA FLORES-OEBANDA Filippinerna Sidorna 68–87

Kandidat 2

MONIRA RAHMAN Bangladesh Sidorna 88–105

Kandidat 3

MURHABAZI NAMEGABE D. R. Kongo Sidorna 106–125

62-67.Brasilien_62-67_svenska.indd 67

10-11-15 10.15.50

VarFör nOMineras CeCiLia?

 TEXT: carmill a floyd foTo: Kim Naylor

Cecila Flores-Oebanda nomineras till Worlds Children’s Prize 2011 för sin 20-åriga kamp mot barnarbete och människohandel. Cecilia började själv arbeta som femåring och hon har gjort det till sin livsuppgift att kämpa för de fattigaste och mest utsatta barnens rättigheter. Cecilia grundade organisationen Visayan Forum som har räddat tiotusentals flickor från slavarbete och människohandel. De arbetar förbyggande på landsbygden och i städer för att barn ska slippa bli utnyttjade. Cecilia har påverkat lagstiftning i Filippinerna och omvärlden så att barn har fått bättre skydd. Trots ständiga dödshot ger hon inte upp. Cecilia och Visayan Forum driver åtta Halvvägshus för flickor runt om i landet, fyra stödcenter för pigor och ett Säkert hus, ett hem för de värst drabbade. Sedan år 2000 har Cecilia och Visayan Forum hjälpt 60 000 offer för människohandel och drivit flera fall till rättegång. De har utbildat tusentals partners i arbetet mot människohandeln, däribland domare, åklagare, poliser, reseföretag och myndigheter.

NOMINE R AD • Sidorna 68-87

Cecilia Flores-Oebanda Telefonen ringer mitt i natten. En röst väser i mörkret: ”Sluta arbeta mot människohandeln, annars dödar vi dig och dina barn.” Men Cecilia Flores-Oebanda låter sig inte skrämmas. Hon är van vid dödshoten efter många års kamp mot dem som köper och säljer flickor till slavarbete. I dag är hon en av världens främsta förkämpar mot nutida slaveri.

–

om igen bara, brukar Cecilia säga. Jag tänker kämpa till sista blodsdroppen. Inget kan få henne att ge upp sin dröm: att alla barn i Filippinerna ska få rätten till ett bra och tryggt liv där de slipper arbeta och får gå i skolan. Människohandeln är den tredje mest lönsamma olagliga handeln i världen efter narkotika och vapen. Många förlorar pengar på Cecilias kamp. – Men de är rädda för mig nu. De vet att jag aldrig ger upp, säger hon. När Cecilia hotades första gången blev hon rädd, mest för sina barns skull. – Men alla mina barn var

överens om att jag måste fortsätta. Låsta grindar

Cecilia är alltid på sin vakt när hon åker till arbetet. En kvinnlig vakt öppnar järngrinden i muren och är noga med att låsa det tunga hänglåset igen. Tre små flickor kommer utrusande och slänger sig runt halsen på Cecilia. – Auntie Dai, ropar de, barnens smeknamn på Cecilia. Kom och lek med oss! Flickorna är kusiner från Cebu i ögruppen Visayas, en av Filippinerna fattigaste

delar. Många av offren för människohandeln kommer härifrån. Rosalie, 10 år, och hennes kusiner har just räddats av Cecilias organisation Visayan Forum. De ska snart flytta till hennes Säkra hus. Där får de flickor bo som inte kan återvända hem till sina familjer. En flicka kan ha sålts

Cecilia och flickorna hon hjälper blir ofta hotade och behöver skydd. Men Cecilia är inte rädd, hon slutar aldrig kämpa.

68-87.Filippinerna_68-87_svenska.indd 68

10-11-22 09.51.56

Rosalie 10, och hennes kusiner räddades från att dansa nakna framför filmkameror på ett internetcafé. Nu är de trygga i Cecilias Säkra hus.

flytta till Cecilia och Visayan Forum i Manila. – Men nu är jag glad. Jag saknar min familj, men farfar säger att jag har det bättre här och att jag ska göra bra ifrån mig i skolan. Cecilias egen historia

Cecilias egen familj var bland de fattigaste av de fattigaste. – Vi bodde mellan en soptipp och en flod, berättar hon. Jag började arbeta när jag var fem år. Jag och mina syskon sålde fisk som min pappa

av sina egna föräldrar och riskerar därför att bli såld igen. – Min pappa är död och min mamma gjorde inget för att skaffa mat till mig och mina syskon, berättar Rosalie. Jag bodde hos min farfar. En av Rosalies grannar, Archie, tjatade ofta på henne och kusinerna om att de borde sluta skolan och jobba för honom. Archie och hans vän Stella drev ett internetkafé och sa att de behövde modeller till filmföreställningar. Archie sa: ”Ni kan tjäna mycket pengar”. – Jag var tvungen att sluta skolan och vi hade inte ens mat att äta, säger Rosalie. Det var då jag och mina kusiner började jobba för Archie. Archie hade lovat att bara flickornas ansikten skulle synas i bild, men det var lögn. – Vi fick dansa nakna framför en kamera. Archie sa att män i andra länder betalade för att titta på oss. Allt Rosalie gjorde filmades med webbkamera. Via internet visades filmen direkt för

män i USA och Australien. Medan männen tittade på barnen skickade de chat-meddelanden till Archie och sa vad de ville att flickorna skulle göra framför kameran. I över två år arbetade flickorna för Archie och Stella. Pengarna de tjänade gav de till sina familjer. Många andra barn gjorde samma sak. Archie sa att de inte fick berätta för någon vad de gjorde.

fångade i floden. Jag gick i värmen med fiskkorgen på huvudet, medan illaluktande vatten och fiskolja rann ner i mitt hår och över mitt ansikte. Men jag visste att jag inte fick komma hem utan att ha sålt varenda fisk. – Folk sa: ”Dansa för oss lilla flicka, så köper vi dina varor”. Då dansade jag och sjöng. Cecilia och hennes elva syskon letade på soptippen efter sånt som de kunde sälja. Ibland hann de inte undan när sopbilen kom. – En gång blev jag dränkt av stinkande sopor upp till hakan! Älskade skolan

Som liten sålde Cecilia fisk för att hjälpa sin familj att överleva och för att kunna gå i skolan.

Cecilias mamma hade utbildning och var noga med att syskonen gick i skolan. Hon svalt hellre än att inte betala barnens skolavgifter.

Polisen slår till

En dag omringades internetcaféet av beväpnad polis. På avstånd såg Rosalie Archie och Stella släpas in i en polisbil. Fyra barn kom också ut ur huset och grät när de fördes bort av polisen. – Folk sa att vi skulle hamna i fängelse för att vi hade jobbat för Archie. Vi blev jätterädda och gömde oss. Det dröjde flera månader innan vi också blev hämtade. Det verkade inte säkert för de drabbade barnen att stanna i området. Därför fick Rosalie och hennes kusiner

Vad är människohandel? Människohandel är den tredje mest lönsamma olagliga handeln i världen efter narkotika och vapen. Människor kan även säljas om och om igen så länge någon vill köpa dem. Barn och vuxna förs över gränser eller inom sitt eget land för att utnyttjas till tvångsarbete. Det kallas nutida slaveri. Många utnyttjas som pigor eller sexslavar. Barnen blir kidnappade, sålda, lurade eller tvingade. De flesta som drabbas kommer från mycket fattiga familjer. Människohandlarna kontrollerar sina offer genom våld, utpressning och hot om att skada föräldrar och syskon.

Filippinerna_68-87_svenska.indd 69

10-11-02 16.06.52

Flickor som är pigor i Filippi nerna behandlas ofta som slavar. Många ber om hjälp via Cecilias dygnetrunt öppna telefon linje.

kämpen var en tonårsflicka. Efter flera års hård kamp med gerillan omringades hon av Marcos soldater. Hon ropade: ”Det här är Kommendant Llway. Skjut inte, jag kommer ut.” En del soldater klippte en lock av hennes långa hår som bevis för att de varit med och fångat henne. Hjälper fattiga barn

Cecilia blev retad i skolan för sina omaka sandaler och för att hennes hår och slitna kläder alltid luktade fisk och sopor. Värst var det i tonåren. – Söt, men hon stinker, sa pojkarna och höll för näsan när hon gick förbi. – Vet ni inte att det är en ny parfym? sa Cecilia och försökte låta tuff, men inuti var hon ledsen och arg. Hon såg att många familjer som inte arbetade hälften så hårt som hennes åt sig mätta. Hon bestämde sig då för att hennes egna barn skulle få det bättre än hon. Cecilias pappa förklarade att hon måste vara tuff för att överleva i en hård värld. – Han lärde mig boxas och satsade pengar på att jag skulle vinna matcher! Och han kastade mig i floden för att jag skulle lära mig simma.

Snart var jag som en fisk i vattnet. Cecilias vann flera simtävlingar och fick en plats i skolans simlag. Därför fick hon ett stipendium som betalade hennes skolavgifter och böcker. Kamp mot diktator

Under Cecilias uppväxt styrdes Filippinerna av en diktator, Ferdinand Marcos. Redan som 14-åring började hon protestera mot regimen trots att det var mycket farligt. Hon var arg över att Marcos och hans vänner levde i lyx medan de fattiga svalt. En dag, några år senare, fick Cecilia veta att militären planerade en razzia mot hennes hem. Hon flydde upp i bergen och blev känd i hela Filippinerna som Kommendant Llway. Få visste att den fruktade frihets-

Cecilia födde tre barn under tiden i bergen och åren i fängelset. Barnen som föddes i fängelset fick namnen Dakip (Infångad) och Malaya (Frihet). Till slut störtades diktatorn Marcos. Miljontals människor gick ut på gator och torg och tvingade honom och hans regim att ge upp. Nu ville Cecilia ge sina

barn ett bättre liv. Men hon ville också kämpa för alla barn i Filippinerna, som lever i djup fattigdom. Hon fick hjälp av sina syskon och började bygga upp en egen organisation i Manila. Då drabbades Cecilias hemtrakter av en tyfon som dödade över 10 000 människor och gjorde hundratusentals hemlösa. Cecilia upptäckte att hänsynslösa människohandlare utnyttjade andras olycka. Barn som blivit föräldralösa eller hemlösa med sina familjer efter tyfonen lovades jobb och skolgång men blev istället sålda till slavarbete. I takt med att Cecilias arbete blev mer känt började barn söka sig till henne för att få hjälp.

Cecilia älskar att vara tillsammans med flickorna som räddats av hennes organisation Visayan Forum, prata, sjunga och skratta.

På Cecilias skyddade hem för flickor som sålts av människo handlare får de en chans att vara barn igen.

68-87.Filippinerna_68-87_svenska.indd 70

10-11-03 13.03.48

Cecilia har lärt poliser och vakter i hamnar och på flygplatser hur man känner igen människohandlare och flickor som fallit offer för människohandel. Nu hjälper de henne att ta fast de som köper och säljer barn.

– Jag mötte fl ickor som flytt från slavarbete som pigor i rika familjer. En del hade ärr efter att ha bränts med cigaretter eller strykjärn. En flicka hade tvingats dricka frätande syra och dog av sina skador. Hon kom till oss för sent. Jag förstod att jag måste satsa allt på att hjälpa dessa barn. 1991 ledde Cecilia den första världsomspännande mar-

schen mot barnarbete, som i dag förenar miljontals barn och 114 organisationer över hela världeni kampen mot barnarbete och slaveri.

Samarbete räddar barn Människohandel är den tredje mest lönsamma olagliga handeln i världen efter narkotika och vapen. Människor kan även säljas om och om igen så länge någon vill köpa dem. Barn och vuxna förs över gränser eller inom sitt eget land för att utnyttjas till tvångsarbete. Det kallas nutida slaveri. Många utnyttjas som pigor eller sexslavar. Barnen blir kidnappade, sålda, lurade eller tvingade. De flesta som drabbas kommer från mycket fattiga familjer. Människohandlarna kontrollerar sina offer genom våld, utpressning och hot om att skada föräldrar och syskon.

Global March kämpar för de omkring 250 miljoner barnarbetarna i världen. Av dem är fyra miljoner fi lippinska barn.

Vad gör Cecilia och Visayan Forum? Cecilia och Visayan Forum menar att alla måste delta i kampen mot barnarbetet och människohandel. De kämpar över hela landet och ser till att makthavare inte längre kan blunda för att barn köps och säljs som handelsvaror: • Barn och vuxna i de fattigaste delarna av Filippinerna, där de flesta barn finns som faller offer för människohandel, får utbildning och stöd. Särskilt mammor ges kunskap för att kunna skydda sina barn. • I hamnar och på ﬂygplatsen samarbetar Visayan Forum med alla som arbetar där, med polis och andra myndigheter, för att upptäcka människohandlarna och rädda deras offer. • Räddningsoperationer genomförs för att frita barn som utnyttjas på bordeller eller som pigor i privata hem. • Hjälptelefoner är öppna dygnet runt för barn

och vuxna som behöver hjälp eller vill rapportera misstänkt människohandel eller slavarbete. • Flickor som räddats ges skydd på Halvvägshus i hela landet, hjälp till självkänsla och framtidstro och till att återförenas med sina familjer. Flickor som inte kan återvända hem får ett hem och utbildning på Cecilias Säkra Hus. • Barn under 14 år, som enligt lag inte får arbeta i Filippinerna, får sin skolgång betald. Äldre flickor får arbetsträning och praktik, ibland även ekonomisk hjälp. Före detta barnarbetare uppmuntras att starta lokala barnrättsklubbar, där de leker och har roligt men också sprider information om människohandel för att rädda sina jämnåriga. • För att vinna kriget mot människohandeln krävs bättre lagar som skyddar barn och gör det lättare att döma människohandlarna till fängelse. Cecilia påverkar politiker både i Filippinerna och i omvärlden och får dem att ändra lagar och regler.

Filippinerna_68-87_svenska.indd 71

10-11-02 16.10.56

Barn som räddats från barnarbete hjälper Cecilia i kampen för barnets rättigheter genom att protestera mot människohandeln.

Forum en av världens främsta organisationer i kampen mot nutida slaveri och människo handel. Hundratals volon tärer och anställda arbetar tillsammans med Cecilia i Manila, på hennes Säkra hus och Halvvägshus runt om i landet och med förebyggande

arbete i byar och slumområ den. Cecilia är känd jorden runt, men hon glömmer ald rig sina rötter. – Jag kan fortfarande känna lukten av fisk och sopor på min kropp, säger Cecilia. 

Cecilias Säkra hus En del flickor kan inte återförenas med sina familjer och Då får de flytta till Cecilias Säkra Hus ”Center of Hope” (Hoppets kärna) på hemlig adress i Manila. Flickorna här är ofta hotade till livet av dem de flytt från. De får stöd av husföräldrar, social arbetare, psykologer, lärare och säkerhetsvakter. – Det ska kännas som ett riktigt hem för dem. Här får de skydd och framtidstro, säger Cecilia. Tomten till det Säkra Huset köptes med hjälp av en gåva av J.K. Rowling, författa ren till de berömda Harry Potterböckerna. En skola och ett träningscenter ska nu byggas här.

Lär dig filipino! Nära 100 olika folkgrupper på Filippinernas 7 107 öarna talar 170 olika språk och dialekter. Nationelspråket är filipino. Eftersom Filippinerna tillhört först Spanien och sedan USA under 400 år innehåller språket många spanska och engelska ord. Hej = Kumusta Hó Hejdå = Babay Ja = Ohó Nej = Hindi Hó Hjälp! = Saklala! Länge leve! = Mabuhay! Kompis = Kaibigan Kompisgäng = Barkada

Filippinerna_68-87_svenska.indd 72

10-11-02 16.12.32

TEXT: MONICA Z AK FOTO: KIM NAYLOR

De hundratusentals barn pigorna i privata familjer i Filippinerna hade inga rättig heter och behandlades ofta som slavar. Därför bildade Cecilia 1995 Filippinernas första fackförening för pigor, Sumapi. I dag är Cecilias Visayan

Samraida smugglad till slavarbete Samraida var 14 år när hon smugglades ut ur Filippinerna med falskt pass. Hon flögs tusentals mil för att arbeta sju dagar i veckan, 20 timmar om dygnet, som piga i en rik familj i Mellanöstern. – Jag behandlades sämre än ett djur och såldes till en ny arbetsgivare mot min vilja, säger Samraida.

 TEXT: carmill a floyd foTo: Kim Naylor

å länge Samraida kan minnas har hennes mamma arbetat utom lands. Hennes familj bor i Mindanao, ett av Filippi nernas fattigaste områden, som varit hårt drabbat av inbördeskrig i över 30 år. Många fattiga barn i Mindanao växer upp utan sina mammor. De flesta

familjer här är muslimer och därför är flickor och kvinnor härifrån eftersökta som pigor i rika muslimska länder, som i Saudiarabien. – Mamma kom bara hem vartannat eller vart tredje år, berättar Samraida. När jag var tio år bad jag henne stan na. Jag grät och höll fast hen ne, men hon blev arg och

skrek att hon jobbade som en slav för min skull. Den natten bestämde jag mig för att sluta längta efter mamma. Vi kände ju knappt varandra ändå. Trots att mamman skickade hem pengar varje månad hotades familjen ofta av svält. Pappan slet med jordbruket, men det gav knappt mat för dagen. När Samraida var tolv

Jeepneyn transporterar flickslavar Jeepneyn är det vanligaste transportmedlet i Filippinerna. De är alltid fantasifullt dekorerade med starka färger, mönster och utsmyckningar. Jeepneyn används ofta för att transportera offren för människohandel. Den har plats för 15 personer men polisen har ibland stoppat Jeepneybussar där människohandlare har pressat in 50 unga flickor. Ofta täcks den över med presenningar och människohandlarna säger till polis och hamnarbetare att lastutrymmet innehåller grönsaker eller någon annan handelsvara.

68-87.Filippinerna_68-87_svenska.indd 73

10-11-15 08.57.44

måste hon börja jobba som piga. Hon tog också hand om sina småsyskon och hemmet. Samraidas arbete var tungt och betalningen usel. Därför bestämde hon sig för att också åka utomlands, trots att mamman sagt att det var hemskt. Utlandsarbetarna tjänar bättre och två inkomster skulle hjälpa familjen. Men Samraida var för ung för att få ett pass – man måste vara minst 23 för att få arbeta utomlands enligt fi lippinsk lag. Falska papper

Samraidas resa till arbetet i Mellanöstern börjar när hon är 14 år. Då kommer en man från Manila till byn. Han är rekryterare, en som värvar

Samraida Esmael, 18 VILL BLI: Socialarbetare och arbeta för Cecilia IDOLER: Sångerskorna Celine Dion och Sara Geronimo TYCKER OM: Att sjunga, helst traditionella filippinska sånger. SER UPP TILL: Cecilia, Erica och de andra i Visayan Forum

Den stora flygplatsen skrämde Samraida – hon hade aldrig flugit förut innan hon blev smugglad till slavarbete utomlands.

fl ickor som vill jobba i utlandet. Mannen lovar att Samraida ska få pass och jobb om hon följer med honom. Samraida nappar på erbjudandet. En tidig morgon börjar hon resan till Manila, tillsammans med rekryteraren och två äldre fl ickor. Det tar nästan fyra dygn, först med jeepney och sedan med färja. – Era visum är inte klara ännu, förklarar mannen. Medan ni väntar får ni bo hos mig och min fru och sköta hushållet. Samraida och de andra fl ickorna hålls inlåsta i huset utan lön. Tvärtom säger rekryteraren att de måste betala för husrum och mat. – Vi drar av kostnaderna på den lön ni kommer att få

under era första sju månader i Mellanöstern, säger han. Lång väntan

Rekryteraren ger Samraida en lapp med uppgifterna som står i hennes falska pass. Åldern har ändrats till 23 år, hon har fått ett annat namn och ny födelsestad. Hon måste kunna allt utantill om hon blir utfrågad av polisen på flygplatsen. Veckorna går och Samraida känner sig rädd och lurad. Måste hon stanna här som slav till rekryteraren? Det mörka rummet där hon sover på golvet med de andra fl ickorna känns som en fängelsecell. Hon vill hem. – Som du vill, säger rekryteraren. Men först måste du

betala oss sju månaders lön, det du är skyldig för mat, husrum och resekostnader. Och du får själv betala din hemresa. Samraida har inga pengar och vet inte vart hon ska ta vägen. Efter sex månader kommer nya fl ickor till huset. Och rekryteraren säger att Samraidas visum är klart. Hon har jobb som väntar i Kuwait. Tre dagar senare är hon på väg till flygplatsen, klädd i slöja och lång kjol. Rekryterarens fru har sminkat henne för att hon ska se äldre ut. En man möter Samraida i avgångshallen med hennes biljett och falska pass. – Se självsäker ut. Sträck på dig och gå rakt. Och välj lucka två när du går igenom pass-

68-87.Filippinerna_68-87_svenska.indd 74

10-11-09 09.04.33

Polisen förhörde Samraida när de upptäckte att hennes pass var förfalskat.

kontrollen, säger mannen innan han försvinner i folkmassan. Samraidas hjärta bultar hårt när hon närmar sig passkontrollen. Händerna skakar när hon lämnar fram det falska passet, men passpolisen tittar knappt upp. – Passera, säger han. Samraida förstår att polismannen har fått betalt av människosmugglarna för att släppa igenom henne. Framme i Kuwait

Yr och illamående vacklar Samraida av planet i Kuwait. I ankomsthallen väntar en man med en skylt med Samraidas falska namn. Men hon förs inte till sin arbetsplats, utan till en arbetsförmedling i Kuwait City.

Samraida blir inlåst i ett litet rum utan fönster som redan är fullt av flickor och unga kvinnor. Några kommer från Filippinerna, andra från Sri Lanka, Indonesien och Etiopien. På kvällen får Samraida och några till flickor ställa sig på rad och visa upp sig för tre män. Samraida blir rädd. En av männen säger att han har sex barn och vill ha en flicka som tar hand om dem och hela hushållet. – Ni måste jobba från fyra på morgonen till två på natten, sju dagar i veckan, säger han. Samraida räknar snabbt i huvudet. Det blir 22 timmar! – Det klarar jag inte, säger hon. Mannen blir arg.

– Du är lat! Varför kom du hit om du inte vill arbeta? Under två veckor möter Samraida en lång rad män som ställer liknande krav. Hon följer med en av dem hem för att visa vad hon kan. Hon ska klättra upp för en hög stege och städa ur ett skåp, men tappar balansen och ramlar nästan. Mannen lämnar tillbaka henne. – Hon duger inte, säger han. Arbetsförmedlingens ägare blir ursinnig och försöker slå Samraida, som springer undan. – Varför försöker du skada mig? frågar hon. Jag kom hit för att arbeta, inte för att bli behandlad som ett djur. När Samraida förs tillbaka till rummet är det mer fullpackat än någonsin. Flickor anländer från flygplatsen varje dag och det finns inte plats att ligga ner längre. Samraida får sitta och sova, men det är nästan omöjligt i hettan. Rummet har varken fönster eller fläkt och det är svårt att andas. Samraida inser att hon måste ta vilket jobb som helst för att komma därifrån.

Exporterar människor Nästan inget land i världen har så många invånare som arbetar utomlands som Filippinerna. I Här finns en lång tradition av att resa utomlands för att arbeta, som uppmuntrades och utvecklades av den förre diktatorn Marcos. Nära hälften av landets 10–12-åringar säger att de har funderat på att arbeta utomlands. I dag är landet en av världens viktigaste källor för gästarbetare. En del åker ut lagligt, men hundratusentals smugglas ut och säljs i grannländer som Malaysia och Hong Kong, även i Mellanöstern, Afrika, USA och Europa. – Andra länder exporterar te, kaffe eller elektronik. Filippinerna exporterar människor, säger Cecilia.

Första jobbet

Efter 18 dagar blir Samraida piga hos en familj med fyra barn, varav tre är vuxna men bor hemma. Det är ett stort hus med fyra våningar. En lite äldre filippinska sköter matlagningen. Samraida ska ta hand om städning och tvätt. Arbetsgivaren förklarar husets regler: – Du får aldrig lämna huset,

68-87.Filippinerna_68-87_svenska.indd 75

10-11-09 09.13.49

du är för ung för att gå ut själv. Du måste bära slöja och får inte ha åtsittande kläder eller urringade tröjor. Slösa aldrig tid på att prata med den andra pigan, eller på att ringa hem. Och det är förbjudet att ha kontakt med våra grannars pigor. Efter första arbetsdagen är Samraida utmattad. Det värker i hela kroppen efter att hon har skrubbat golv, diskat och tvättat från fyra på morgonen till midnatt. Den andra pigan har arbetat i familjen i sju år. Hon viskar att Samraida måste akta sig för yngste sonen. – Han ljuger och säger att vi pigor stjäl hans saker för att få uppmärksamhet av sin mamma. Samraida arbetar sju dagar i veckan, från gryning till midnatt. Dagarna flyter ihop. Huset är Samraidas fängelse. Hon vill hem, men har skrivit på ett kontrakt och lovat att arbeta i familjen i två år. Varje månad skickar hon hem hela sin lön till familjen i Mindanao. I brev berättar de om huset de bygger för Samraidas pengar. Det får henne att orka lite till. Samraida rymmer

Då två år har gått är Samraida utsliten men lycklig. Hon ska få åka hem. I kontraktet står att arbetsgivaren ska ge tillbaka hennes pass och en flygbiljett. Men nu kommer chocken. Arbetsgivaren vägrar. Han vill att Samraida ska jobba kvar. – Åk hem om du vill, säger han. Men vi behåller ditt pass

och du får ingen biljett av oss. Familjen slutar betala ut lön och tvingar ändå Samraida att fortsätta arbeta. Men efter fyra månader tröttnar de på hennes tårar och böner om att få åka hem. De lämnar tillbaka henne till arbetsförmedlingen. Där säger de att hon måste jobba ihop pengar till sin flygbiljett och säljer Samraida till en ny familj. I den nya familjen får Samraida ta hand om en liten flicka. När flickan blir sjuk följer Samraida med till sjukhuset och där ser hon sin chans att fly. Hon ber att få gå på toaletten, men rusar istället nedför trapporna. Ute på gatan stoppar hon en taxi. – Ta mig till en polisstation! Polisen lyssnar när Samraida berättar att hon sålts mot sin vilja. – Vi ska försöka hjälpa dig, säger de. Under tiden får du stanna här. I en fängelsecell trängs ett 80-tal flickor och kvinnor, från Filippinerna och många andra länder. Alla är pigor som väntar på rättegång eller på att få åka hem. Samraida får snabbt en bästa vän, Katy. Hon har rymt från sin arbetsgivare som våldtog henne. – Han anföll mig varje gång hans fru lämnade huset, berättar hon. När Katy rymde anmälde arbetsgivaren henne för stöld. Nu väntar hon på rättegång. Samraida blir rädd. Tänk om det kommer att hända henne också? Men efter åtta månader i fängelsecellen får hon till slut tillbaka sitt pass

Cecilia och tiden på hennes skyddade hem har gett Samraida nytt hopp om framtiden.

och en flygbiljett. När hon flyger hem är Katy kvar i fängelset. Hon har dömts till flera års fängelse för den påstådda stölden. Äntligen hemma

Ännu en chock väntar när Samraida kommer hem till Mindanao. Det nya huset, som alla hennes pengar har

”Hushållsarbete är vettigt arbete”. Cecilia kämpar för pigors rättigheter.

gått till, är borta. Rebeller och regeringsstyrkor har drabbat samman i hennes hemby. Många har dött och huset har bränts ner till grunden. Pappa och syskonen bor i ett flyktingläger. De är lyckliga över att Samraida är hemma, men gråter när de berättar vad som hänt.

Samraida är muslim och ber flera gånger om dagen.

Filippinerna_68-87_svenska.indd 76

10-11-02 16.23.01

Vad är halvvägshus?

Samraida hölls inlåst som slav i flera år. I dag går hon i skolan igen och vill arbeta för Cecilia och Visayan Forum. Hon arbetar redan mot människohandel, sprider information och demonstrerar för att stödja kampen mot trafficking.

– Du fick inte ens se ditt eget hus, säger de. Samraida bestämmer sig för att åka utomlands igen. – Jag tänker tjäna ihop pengar till ett nytt hus. – Absolut inte, säger pappa upprörd. I så fall får du gå eller simma till Manila. Men Samraida är orubblig och till slut ger pappa med sig. En kväll några veckor senare är Samraida tillbaka på flygplatsen. Men nu kallar passpolisen på flygplatsens specialstyrka mot människohandel. De har fått utbildning av Cecilia och Visayan Forum och vet hur man känner igen offer för människohandel. Samraida påstår att hon är 25 år, men specialstyrkans tandläkare undersöker hennes tänder och slår fast att hon är under 18. Sedan kallar de på Erica, en av socialarbetarna från Visayan Forum.

Halvvägshuset skyddar

Bakom höga murar nära flygplatsen ligger Cecilias halvvägshus där flickor som räddats på väg utomlands får skydd. Det är efter midnatt när en vakt låser upp grindarnas tunga hänglås. Samraida gråter tyst. Hennes chans att hjälpa familjen är borta. Och tänk om hon hamnar i fängelse för att ha försökt resa med falskt pass? Erica tar med henne till ett rum en trappa upp. I mörkret urskiljer Samraida rader med smala sängar och får panik. Är hon i fängelset igen? Men en av flickorna vaknar och viskar – Oroa dig inte. Du har kommit till ett bra ställe. Sov nu, så pratar vi mer imorgon. Nästa morgon samlas alla flickor runt Samraida. Alla har råkat ut för människosmuggling men blivit rädda-

de av Visayan Forum, som hjälper flickorna att få gå i skolan och återförenas med sina familjer. En vecka senare vaknar Samraida mitt i natten. En flicka sitter på sängen bredvid henne. Hon har just kommit från flygplatsen och ser rädd och förvirrad ut. – Var inte rädd, säger Samraida. Du har hamnat på ett bra ställe. Sov nu, så pratar vi mer i morgon. 

Cecilia och Visayan Forum har byggt åtta så kallade halvvägshus vid Manilas flygplats och nära fartygshamnar som används av människosmugglare. De flickor som räddas tas direkt till halvvägshuset för att få skydd och akut hjälp. På havvägshusen arbetar socialarbetare och fältarbetare som är beredda att rycka ut dygnet runt. Här finns också en ”husförälder” som ser till att flickorna får allt från mat och sängplats till värme och kärlek. Utifrån varje flickas personliga situation kan hon få hjälp med att återförenas med sin familj, bidrag till skolavgifter och juridiskt och psykologiskt stöd. Halvvägshusen driver jourtelefonlinjer och utbildar personal på flygplatsen och i hamnarna så att de kan upptäcka och rädda offren för människohandel.

Filippinerna_68-87_svenska.indd 77

10-11-03 08.48.08

6.00 Dags att vakna! Ibland har nya flickor kommit från flygplatsen under natten. De är ofta ledsna och rädda och behöver ett varmt välkomnande när de andra vaknar.

En dag på Halv Nära flygplatsen ligger ett av Cecilias Halvvägshus, ett skyddat hem för flickor som räddats från att smugglas till tvångsarbete utomlands.

6.20 Morgongymnastik Även de mest morgontrötta väcks till liv. 6.40 Ren och fin Snabb tandborstning och skrubbning, ingen vill missa frukosten.

7.30 Alla hjälps åt Alla hjälper husmamman Alice att fixa mat och duka.

11.00 Bygg skyddshus! Tyfonen kommer! Leken Bahay, Bata, Bagyo (Hem, barn, katastrof) handlar om att barn behöver skydd och ett tryggt hem. Leken börjar med att någon ropar att en tyfon är på väg. Då måste alla skynda sig att ”bygga” hus att ta skydd i.

9.00 Hej Cecilia I dag är Cecilia på besök. Hon spelar spel och pratar med flickorna. Trots att många delar med sig av sorgliga upplevelser blir det också många skratt. 78

68-87.Filippinerna_68-87_svenska.indd 78

10-11-08 17.54.44

12.00 Fisk till lunch Krista, 16 år, har hjälpt till att steka fisk till lunch.

alvvägshuset 18.00 Kristen och muslimsk bön Ett litet rum på övervåningen används som kapell av de katolska flickorna medan de tjejer som är muslimer oftast använder sovsalen för bön.

13.30 Hela havet stormar med Lady Gaga Lady Gaga dånar ur högtalarna när flickorna leker Hela havet stormar. Alla skriker av skratt när den sista stolen rasar sönder under den lyckliga vinnaren. Hon har räddats bara några dagar tidigare efter ett våldtäktsförsök i familjen där hon arbetat som piga. lunch.

De yngsta flickorna får rita och skriva om vad de varit med om.

22.00 Tyst i Halvvägshuset Ljusen släcks och det blir tyst och lugnt. Men vem vet hur många nya flickor som kommer att räddas i natt.

 TEXT:CARMILL A FLOYD FOTO: KIM NAYLOR

20.00 Kvällskaraoke och brev På kvällen samlas många framför TV:n för att sjunga karaoke. Andra passar på att skriva brev hem.

68-87.Filippinerna_68-87_svenska.indd 79

10-11-08 17.56.29

Mary-Ann lurades t När Mary-Anns pappa blir svårt sjuk måste hon sluta skolan. Familjen hotas av svält när hon erbjuds ett välbetalt jobb på restaurang i Manila. Men allt är lögn och istället tvingas Mary-Ann till slavarbete på bordell.

 TEXT: carmill a floyd foTo: Kim Naylor

ary-Ann växer upp i Samar där familjen har ett litet jordbruk. De bor i en bambuhydda omgiven av ängar, berg och stora träd. Det är vackert men mycket fattigt. Familjen kan sällan äta sig mätt. När pappa blir sjuk måste Mary-Ann sluta skolan och ta arbete som piga. Lönen är dålig och hon gråter sig till sömns under husbondens matbord varje natt. Efter ett halvår återvän-

der hon hem och ber sin mamma att få börja skolan igen. Men det är omöjligt. Några dagar senare kommer mammans kusin Nena på besök. Hon säger att hon kan ordna jobb till Mary-Ann på en restaurang i huvudstaden Manila. – Hon är för ung, säger föräldrarna först, men ger med sig när Nena lovar att ta väl hand om Mary-Ann. Resan börjar tidigt nästa

morgon. Några andra flickor från byn följer också med. Det är första gången MaryAnn lämnar Samar och första gången hon åker färja. Hon mår illa av de höga vågorna, men är förväntansfull. På vägen från färjeterminalen i Manila susar höga hus och breda gator förbi utanför taxifönstret. Neonskyltar och butiksfönster glittrar i nattmörkret. Men när taxin stannar blir Mary-Ann besviken.

68-87.Filippinerna_68-87_svenska.indd 80

10-11-15 08.58.23

s till bordellen Bakom höga murar syns ett smutsigt, slitet hus. – Var är restaurangen? frågar hon. – Ni måste vila först, säger Nena kort. Hon föser in flickorna i huset och lämnar dem ensamma i ett litet rum. De andra somnar snart, ihopkrupna på golvet. Men MaryAnn ligger vaken länge. Hon känner att Nena beter sig konstigt och det är något som inte stämmer. Fångar på bordellen

Nästa morgon berättar Nena sanningen. Det finns inget restaurangjobb. Flickorna ska

arbeta på en bordell och sälja sina kroppar till främmande män. Mary-Ann är chockad. – Varför sa du inte det? skriker hon. Jag skulle aldrig ha följt med. Mamma skulle inte ha gått med på det. Nena går bara iväg. När Mary-Ann försöker följa efter är dörren låst. Hon och de andra flickorna rusar fram till fönstret och ser en vakt utanför grindarna. De är fångar på bordellen. Efter lång väntan hämtas de av en man som släpar med dem till ett annat rum. Där är fullt av flickor som sitter på golvet i bara underkläderna.

Plötsligt ser Mary-Ann sina egna kusiner från Samar. De har också lurats hit av Nena. En av dem, Paula, berättar att flickorna hålls inlåsta dygnet runt och släpps bara ut när de ska ta hand om kunder. Männen som arbetar på bordellen kallas hallickar. De bevakar flickorna och tar dem till kundernas hotell. Paula tycker synd om Mary-Ann, som gråter och säger att hon vill hem. – Nena tar alla pengar vi tjänar, men ibland lämnar kunderna lite fickpengar till oss, säger Paula. Jag har sparat en del och kan betala din biljett hem.

Mary-Ann räddades från slavarbetet på bordell och fick skydd på Cecilias hem för flickor.

Men när Nena kommer tillbaka säger hon att MaryAnn måste stanna. – Paulas pengar räcker inte långt. Du är skyldig mig massor av pengar som du måste arbeta av. Du har inget val. En av hallickarna tar med sig Mary-Ann till en läkarmottagning. – Säg inte ett ord till någon, varnar han på vägen dit. Nena vill veta om MaryAnn har någon sjukdom och om hon är oskuld, och aldrig har haft sex. Mary-Ann får veta senare att kunderna betalar bättre för unga flickor som är oskulder. Hon är 81

Filippinerna_68-87_svenska.indd 81

10-11-02 16.41.24

Tiotusentals flickor från fattiga familjer säljs av människohandlare till sexklubbar och bordeller i Filippinerna.

yngst på bordellen och värd mycket pengar för människohandlarna. Läkaren är misstänksam. Hon ställer många frågor men hallicken står bredvid och Mary-Ann vågar inte be om hjälp. Nena ger Mary-Ann en särskild tvål och säger att hon måste skrubba sig tre gånger om dagen för att göra sin hud ljusare. Hon får också en kort klänning och tunna underkläder. Mary-Anns egna kläder är fula och barnsliga, säger Nena. Mary-Ann slår in sina kläder i ett paket. När ingen ser skriver hon en lapp till sin mamma och gömmer bland kläderna. Sedan ger hon paketet till Nena. Första kunden

Snart försöker hallicken ta med Mary-Ann till en kund men hon sliter sig loss och vägrar följa med. Nästa dag är hallicken arg. Han kallar Mary-Ann hemska saker, och skriker att hon inte ska tro att hon bara kan äta och sova, hon måste arbeta. Hallicken tvingar med Mary-Ann och lämnar henne i ett hotellrum. Kunden, en kinesisk affärsman, är irriterad över att ha fått vänta på sin oskuld i två dagar. Han säger åt henne att ta av sig kläderna och ta ett bad. Hon börjar gråta, faller på knä och ber att få slippa. – Det är första gången jag gör det här, dom tvingar mig. Till slut börjar mannen också gråta. – Jag ska inte röra dig. Men berätta inget för din hallick,

säger han. Lägg dig och vila. Men Mary-Ann vågar inte, hon är rädd att mannen ska anfalla henne. – Var inte rädd. Jag har döttrar i din ålder, det är därför jag låter dig vara, säger han. Efter några timmar möter Mary-Ann hallicken i hotellets entré. – Gjorde det ont, frågar

han. Mary-Ann tittar ner och skakar på huvudet. Mary-Ann försöker rymma

Nästa dag tvingas Mary-Ann med till ett nytt hotellrum. Kunden har en grön sjukhusskjorta, en sån som läkare brukar ha. Han bryr sig inte om Mary-Anns tårar. – Jag har betalat. Klä av dig och gör ditt jobb, säger han

och tvingar ner Mary-Ann på sängen. Hon försöker vrida sig loss, men han är för tung. Det känns som om hon ska kvävas. Mannen våldtar MaryAnn. Sedan slänger han ut henne ur rummet. Hon tar sig nedför trapporna, fast besluten att rymma innan hallicken kommer tillbaka. Men när hon springer mot

Filippinerna_68-87_svenska.indd 82

10-11-02 16.43.12

Mary-Ann, 17 TYCKER OM: Skriva poesi och läsa FAMILJ: Mamma och sex syskon

– pappa är död VILL BLI: Socialarbetare. IDOLER: TV-stjärnorna Kris Bernal och Aljur Abrenica SER UPP TILL: Cecilia och de andra i Visayan Forum.

På hemmet för räddade flickor finns ett litet katolskt kapell.

utgången stoppas hon av hotellpersonalen som ringer Nena. Den natten kryper MaryAnn ihop på golvet i det kvava, fönsterlösa rummet och gråter av utmattning och smärta. Är det här hennes liv nu? Räddningen kommer

Samtidigt, i byn i Samar, har Mary-Anns mamma hittat hennes brev i klädpaketet. Hon går direkt till polisstationen, som kontaktar polisen i Manila. Redan nästa dag bankar det på bordellens dörr. Utanför står polis och socialarbetare. – Vi har ingen Mary-Ann här, säger hallicken. Men Mary-Ann hör sitt namn och ropar på hjälp. I bilen på väg till polisstationen väser hallicken att hon ska hålla tyst. – Annars går det illa för dig och din familj. Mary-Ann blir rädd. Tänk om Nena skickar gangsters att döda hennes föräldrar och syskon? Hon vägrar svara på polisens frågor och hallicken kan återvända till bordellen.

Mary-Ann flyttas till ett av Visayans Forums halvvägshus. De andra fl ickorna som räddats från människohandel välkomnar henne och Cecilia säger att hon inte ska vara rädd, här är hon trygg. Då börjar Mary-Ann berätta. Det gör att polisen och Visayan Forum kan genomföra ännu en räddningsoperation och befria alla fl ickor som hålls fångna på bordellen. Lycklig och fri

Med stöd från Cecilia och Visayan Forum vågar MaryAnn vittna mot människohandlarna i en rättegång. – Jag vill hämnas, säger hon till Cecilia. Dom har stulit min barndom. Före och under rättegången får Mary-Ann och hennes familj ta emot flera dödshot. Men Mary-Ann låter sig inte skrämmas och familjen stöttar henne. Till slut döms Nena till fängelse. Men Mary-Ann vet att andra har tagit över och redan rekryterar fl ickor till en ny bordell. Därför fortsätter hon att samarbeta med

Cecilia och Visayan Forum för att sprida information om människohandeln och rapportera misstänka fall. – Nästan alla familjer i min by är drabbade på något sätt, säger hon. Många barn och kvinnor har lurats och utnyttjats. Jag varnar mina systrar och alla fl ickor i byn för att prata med främlingar. Jag säger: ”Lyssna inte på vackra löften om bra jobb och hög lön, inte ens från människor du känner”. Jag såldes ju av min egen släkting. Fortfarande vaknar MaryAnn ofta mitt i natten av mardrömmar, kallsvettig och med bultande hjärta. Men hon

är lycklig över att vara fri och nu går hon i skolan igen. – Jag ska utbilda mig till socialarbetare och jobba för Cecilia, säger Mary-Ann. Jag vill bli som hon och rädda fl ickor från slaveri och misshandel. 

Mary-Ann och hennes nya vänner kämpar tillsammans mot människohandeln.

68-87.Filippinerna_68-87_svenska.indd 83

10-11-08 17.23.53

Ruby vann mot människohandlaren Ruby glömmer aldrig dagen i rättsalen då hennes människosmugglare dömdes till livstids fängelse. Hon och Cecilia grät när domen föll. Det var en historisk seger.

 TEXT: CARMILL A FLOYD FOTO: KIM NAYLOR

uby var 14 år när hon lurades av människohandlare. Hon var äldsta barnet och bodde med sin familj i det fattiga området Mandaluyo. – Jag fick sluta skolan och börja arbeta när jag var tolv. Min styvpappa var arbetslös och drack upp alla våra pengar. Han slog mig och min mamma klagade på mig hela tiden. En dag sa en av mina vänner att hennes moster Nellie kunde fixa jobb åt oss på restaurang på en badort. Jag såg chansen att slippa min styvfar och mammas tjat. Med en bra lön skulle jag

kunna skicka hem pengar till familjen. Ruby och fem andra fl ickor samlades hemma hos vännens moster. – Nellie visade våra arbetskläder: små linnen och minikjolar. Hon frågade också om vi var oskulder. Det gjorde mig nervös, men mina vänner verkade inte oroliga, så jag sa ingenting. Nellie sa att vi skulle sova hos henne och åka redan nästa dag. Så jag hann inte prata med mamma. Tidigt på morgonen tog vi buss fyra timmar till färjeterminalen i Batangas. Affären i Rubys område måste skydda sig mot tjuvar!

68-87.Filippinerna_68-87_svenska.indd 84

10-11-15 09.03.58

Rubys skoldiplom och priser. Till v: Räddade flickor bär masker på invigningen av Cecilias Säkra hus.

Förhörd av polisen

Precis när Nellie och fl ickorna skulle gå ombord på färjan stoppades de av en vakt. Han misstänkte att Nellie var människosmugglare och kallade på polis.

– Polisen frågade hur gammal jag var, säger Ruby. Först sa jag 18, som Nellie sagt åt mig att säga. Sen sade jag 16. ”Du ser ut som tolv”, sade polisen. Han var en stor man med arg röst. Jag blev rädd och sa till slut sanningen. På polisstationen fick Ruby också träffa Chris, en socialarbetare från Cecilias organisation Visayan Forum. – Chris fick mig att känna mig trygg. Hon förklarade att vi hade varit på väg att säljas till en bordell, säger Ruby. Att vi räddats i sista stund och att Nellie skulle hamna i fängelse om vi vittnade. Men jag vågade inte svara på fler frågor. Ruby och hennes kompisar fördes till Cecilias halvvägshus. De äldre fl ickorna var ursinniga och ville därifrån. – Jag ville egentligen stanna men jag vågade inte stå emot mina kompisar. Till slut lyckades vi rymma, men blev hämtade av polis. Efter det fick jag nya vänner på halvvägshuset. Jag lärde mig mer om människohandel och träffade fl ickor som varit sexslavar på bordeller. Jag insåg att jag hade tur som blev räddad i tid. Nu ville jag att dom som lurat mig skulle få sitt straff. Inte bara för min skull, men för mina vänners.

Historiskt domslut

Nellie dömdes till livstids fängelse. För första gången någonsin hade en människosmugglare i Filippinerna dömts efter att ha gripits under transporten av sina offer. – Jag var lycklig men också ledsen för Nellies skull. Jag hade fått veta att hon också utsatts för människohandel och hon just fött barn. Affärsmannen som ägde baren dit vi skulle föras hade fått henne att värva fler fl ickor. Nu sitter Nellie i fängelse men affärsmannen är fri. Det känns inte rättvist. I dag bor Ruby hemma hos sin familj igen. Tiden på halvvägshuset gav henne framtidstro och bättre självkänsla. Hon kan säga ifrån när för-

äldrarna bråkar. Hon talar ofta mot människohandel på protestmöten och stöttar andra fl ickor. – Nu studerar jag till socialarbetare. Min dröm är att ha ett eget hem och familj, och att arbeta för Visayan Forum. Det är mitt sätt att betala tillbaka allt dom gjort för mig. Auntie Cecil har inspirerat mig. Hon har gjort det möjligt för tusentals flickor att få tillbaka sina liv och slutar aldrig kämpa för oss. 

Hemma hos Ruby – ett rum för hela familjen!

Hotade till livet

Robileen ”Ruby” Acebo, 20 VILL BLI: Socialarbetare och arbeta för Cecilia och Visayan Forum TYCKER OM: Att dansa, men jag är för blyg! Skriva poesi. GILLAR INTE: Oljud och orättvisor. Att flickor utnyttjas och misshandlas. SER UPP TILL: Cecilia. Hon räddade mig och inspirerade mig att rädda andra.

När Ruby och en annan fl icka gick med på att vittna i en rättegång hotades både de och deras familjer till livet. – Ibland kändes det hopplöst och jag ville ge upp, minns Ruby. Men jag fick stöd från Cecilia och Visayan Forum för att orka fortsätta. Första gången jag vittnade var jag mycket rädd. Nellies familj och vänner var där och stirrade hotfullt. Senare fick jag veta att min mamma hade erbjudits mycket pengar för att få mig att inte vittna. Men hon vägrade. Jag blev förvånad men också stolt och glad över att mamma tyckte att jag var viktigare än pengarna. 85

Filippinerna_68-87_svenska.indd 85

10-11-02 16.52.14

Barnens gatuteater varnar för människohandlare.

Barn mot människohandel När en eldsvåda drabbade det fattiga området Pandacan fick över 50 familjer sina hem förstörda. Många barn fick sluta skolan och börja arbeta för att överleva. En av dem var Dane Padel, 12 år. Nu går Dane i skolan igen med hjälp av ett stipendium från Cecilias barnrättsklubb i Pandacan. Dane och andra barn som har räddats från att arbeta är i dag själva barnrättskämpar! – Vi spelar gatuteater för att varna barn och vuxna för människosmugglare, berättar Dane. Han och hans kompisar har också gjort egna t-shirts i kampen mot människohandel. Dane har skrivit ”Stoppa övergreppen” på sin tröja.

Dane Padel

Victor Reyes, 11 GILLAR: Skolan, mest matte. GÖR I BARNRÄTTSKLUBBEN:

Spelar teater. Gillar att uppträda och är aldrig nervös. VILL BLI: Polis. Jag vill sätta handklovar på alla människohandlare och knarklangare, för att skydda barnen. Polisen kommer aldrig till våra kvarter. SER UPP TILL: Min mormor. Hon är en av ledarna för Visayan Forum i vårt kvarter. GILLAR: När vi hade halloweenfest. GILLAR INTE: Eldsvådor. När jag fick veta att Visayan Forum hjälpte de som drabbades av den stora branden gick jag med i barnrättsklubben.

Geronimo Garcia, 13 GÖR I BARNRÄTTSKLUBBEN: Träffar mina kompisar,

spelar teater, sjunger och dansar. Jag är en bra skådespelare. Jag får också hjälp med skolavgiften. GILLAR: Min mormor. Mamma lämnade mig hos henne för sju år sedan och kom aldrig tillbaka. Mormor är blind så jag hjälper henne med allt. Vi har nästan inga pengar, grannarna ger oss mat. GILLAR INTE: När folk dricker, slåss och skriker. Det finns gäng här som slåss mot varandra. Dom försöker jag undvika. VILL BLI: Modedesigner och artist. Helst vill jag designa festklänningar. DRÖMMER OM: Att stoppa våldet i mitt område och i mitt land. BÄSTA UPPLEVELSEN: När vi besökte nöjesparken Det förtrollade kungariket. SÄMSTA: Den stora branden. Den förstörde livet för många. Var på din vakt! Kert Quiambo, 12 Jag är inte till salu! Renamae Timoteo, 10

Prata inte med främlingar! Charlie Fernando, 11

Filippinerna_68-87_svenska.indd 86

10-11-02 16.53.36

Skådespelaren Maricar

Maricars garderob

Maricar, 13 år, älskar Cecilias barnrättsklubb. Varje dag efter skolan träffar hon sina kompisar och övar på barnens pjäs mot människohandel.

Maricar har sina kläder i ett skåp i en gränd. Här förvarar hennes familj alla sina ägodelar, eftersom de saknar ett eget hem.

Maricar och hennes familj har inget eget hus, bara en smal bänk och ett klädskåp i en av de trånga gränderna i det fattiga Pandacanområdet. På bänken sover hennes föräldrar. Maricar och hennes bror brukar sova på golvet hemma hos släktingar. – En dag hoppas jag att vi får ett eget hem, säger hon. Jag önskar mig ett litet fint hus med fyra rum. Förut fick Maricar hjälpa familjen genom att arbeta, men i dag får hon hjälp med skolavgiften av barnrättsklubben. – Mest gillar jag teatergruppen, vi får också lära oss dansa. Vi spelar upp scener om människohandel. I en scen spelar jag en piga som blir misshandlad av sin arbetsgivare och går till polisen.

Lekkläder – Det här är mina lekkläder. De är bekväma och lätta att röra sig i. Plastsandalerna är praktiska och billiga. Särskilt under monsunregnen, när vi ofta har översvämning i Pandacan. Jag önskar mig klackskor och rutiga ballerinaskor, men dom är för dyra.

– Jag säger: ”Var inte blinda, se er omkring. Om du ser något misstänkt, var inte passiv, gör nåt!” Min mamma blev förvånad över många saker jag berättade. Som att det finns organiserad brottslighet och folk som köper och säljer barn. Om människohandlare försöker rekrytera mig ska jag anmäla dom till polisen. Om dom försöker kidnappa mig slår jag mig fri. Jag är bra på att slåss! När Maricar hör att en människohandlare har dömts till fängelse blir hon glad. – Men det händer för sällan, säger hon.

Skoluniform – I skolan måste vi ha vit skjorta och rosa byxor. Vi köper dom begagnade av äldre barn som vuxit ur dem. Just nu har jag sommarlov, jag saknar skolan och mina vänner där. Festklänningar – Klänningarna får jag låna av barnrättsklubben när jag ska dansa filippinska danser som Tatarin och Buling-Buling. Jag älskar fester, särskilt Santo Niño-högtiden. Då leker vi och dansar på gatorna. Santo Niño, Jesusbarnet, är Pandacans skyddshelgon. Enligt legenden anfölls området av spanska armén på 1800-talet. Men soldaterna avbröt attacken när de såg en liten pojke leka framför deras kanoner. Pandacans invånare sa att det måste varit Jesusbarnet som räddade dem. Sedan dess firas Santo Niños minne i januari varje år.

Sprider kunskap

 TEXT: CARMILL A FLOYD FOTO: KIM NAYLOR

Maricar har lärt sig mycket om människohandel och om barnets rättigheter. Kunskapen sprider hon till alla hon möter: familj, grannar och skolkamrater.

Maricar tillsammans med sin familj. Den smala bänken och klädskåpet i gränden är deras ”hem”.

68-87.Filippinerna_68-87_svenska.indd 87

10-11-15 09.05.03

VaRföR noMineRas MoniRa?

 TEXT: MONICA Z AK FOTO: KIM NAYLOR

Monira Rahman nomineras till World’s Children’s Prize 2011 för sin orädda kamp för att få stopp på det våld i Bangladesh som sker med hjälp av frätande syra och bensin som tänds på. De flesta som skadas är flickor, men också kvinnor, pojkar och män attackeras. Orsaken är för flickorna ofta svartsjuka och för männen osämja om mark. Även tidigare skedde många attacker med syra, men allmänheten kände inte till det, tidningarna skrev inte om det. Det har Monira ändrat på. Hon var med om att skapa ASF, Acid Survivors Foundation, Syraöverlevarnas organisation, för alla dem som överlevt attacker med syra och bensin. Organisationen började arbeta 1999. De första åren skedde mer än en attack med syra varenda dag i Bangladesh. I dag är attackerna hälften så många som då, men målet är att ingen enda person; barn, flicka, kvinna eller man längre ska skadas av syra eller bensin 2015. ASF hjälper de överlevande till ett aktivt och värdigt liv. Även med plastikoperationer om det behövs. De skadade själva är i dag de största aktivisterna mot våldet.

NOMINE R AD • Sidorna 88-105

Monira Rahman Första gången hon såg en flicka som fått ansiktet förstört av att en man kastat frätande syra på henne chockades Monira Rahman. Hon hade knappt vetat om att det förekom i hennes land Bangladesh att män på det viset ville vanställa flickors utseende för livet. Orsaken var ofta svartsjuka. Andra gången svimmade Monira. Men sedan dess har hon och hennes organisation ASF kämpat oavbrutet för att rädda flickor – och pojkar – som fått syra eller bensin, som sedan tänds på, kastad på sig. Monira och ASF har även lyckats halvera antalet syraattacker i Bangladesh.

onira Rhaman är en glad och mycket framåt kvinna. Det har hon inte alltid varit. – När jag föddes tillhörde mitt land Pakistan och hette Östpakistan, berättar Monira. När jag var sex år blev det inbördeskrig. Vårt hus brändes ner, vi tvingades fly, min pappa dog i kolera och vi var mycket fattiga. Men vårt land blev självständigt och sen

dess heter det Bangladesh. När jag var sju år flyttade mamma till huvudstaden Dhaka med oss sex barn. – Min äldsta bror blev

familjens överhuvud. Han började med affärer, det gick bra och ekonomiskt fick vi det mycket bättre. Jag gick i skolan, men jag fasade för

Monira demonstrerar tillsammans med dem som utsatts för syrakastning och bensinbränning. Tusentals män är också med och demonstrerar.

Bangladesh_88-105_svenska.indd 88

10-11-03 08.39.21

– Vi har många hundra överlevare som själva kämpar mot syrakastning och bensinbränning. De demonstrerar, möter politiker och anmäler de skyldiga, säger Monira.

varje eftermiddag när min äldste bror kom hem. Han skällde ut mig och mina systrar. Han hånade oss. Vi blev straffade för minsta förseelse. Han slog oss. Jag var mycket rädd för min bror. Det var nu jag bestämde mig för att aldrig gifta mig. Viktig lärare

I sjunde klass fick. Monira en lärare som tyckte om henne och trodde på henne. – Hon sade att jag var duktig. Hon fick mig att börja våga. Hon fick mig att gå med i debattklubbar och uttrycka mina åsikter. Hon fick mitt självförtroende att växa. I dag när jag möter alla som skadats av syra och bensin försöker jag agera på samma sätt. Jag visar att jag tycker om dem och försöker ge dem självförtroende. Efter mötet med den här läraren blev Monira studentledare och var med om att demonstrera på gatorna. Hon och hennes kamrater blev angripna. Många blev slagna och skadade.

– Då blev jag övertygad om att vi måste förändra samhället, men man kan inte förändra med våld. Enda sättet är att diskutera sig till lösningar. Under en stor hungersnöd och efter en häftig cyklon med svåra översvämningar lagade Monira och andra studenter mat och delade ut till de drabbade. Monira såg mycket elände. När hon var klar med sin universitetsexamen började hon därför arbeta som socialarbetare för en organisation som hjälpte hemlösa kvinnor och barn. På den tiden blev barn och kvinnor som bodde på gatorna gripna av polisen och inlåsta på vidriga ställen.

papper. När jag vecklade ut papperet kunde jag läsa: Gå till pojkarnas toalett. Dörren var låst, men jag fick upp den. Innanför låg en pojke på golvet, 5-6 år gammal. Han var bunden, hade hög feber och ena benet var brutet. Personalen hade misshandlat honom och brutit benet på honom för att han kissat på sig. Den gången var det skönt att kunna ingripa. Monira arbetade länge med hemlösa flickor och kvinnor som blivit inlåsta.

Misshandlad pojke

– En gång skulle jag titta på ett barnhem långt ute på landet. Jag visades runt och såg väl inget som var så fruktansvärt fel. Efteråt satt vi inne på kontoret när jag fick syn på några barn utanför. Jag trodde att de lekte, de kastade en boll in genom fönstret, men det var ingen boll utan ett

Även regeringen har lyssnat på Monira och ASF.

– De bodde i ett stort, förfallet rött hus. De var instängde i stora salar, många av rummen hade inga fönster. Det kunde vara hundra personer i samma rum. Första dagen där fick jag syn på en kvinna som låg med händerna och fötterna hopbundna. Jag knöt upp repen och befriade henne. Då blev jag uppkallad till direktören som skällde ut mig. Jag svarade att så där får man inte behandla en människa. Den allra högsta chefen sade inget, men han höll nog med mig för jag fick inte sparken. – De här flickorna och kvinnorna levde i skräck. Varje natt togs några av dem ut av personalen och våldtogs. En del av dem visste inte vad de hette längre eller var de kom ifrån. Det fanns inga papper på dem. Jag började ta reda på vilka de var och lyckades spåra mångas familjer. En kvinna hade suttit inlåst i 21 år. Jag fick henne att prata igen och jag hittade hennes familj. Jag såg henne återvända till livet. Det var under89

Bangladesh_88-105_svenska.indd 89

10-11-02 12.03.39

Monira skojar med Sweety och gjuter mod i henne inför den kommande plastikoperationen.

bart att se. Och jag fick uppleva att hon lämnade det där stora röda huset och åkte hem till sin familj. – Under de här åren lärde jag mig att man inte ska vara rädd att ge sig i kast med det allra svåraste och att man måste hitta styrkan hos sig själv först för att kunna ge styrka till andra. Första syraoffret

För tretton år sedan träffade hon två flickor som blivit attackerade med frätande syra. – Män hade kastat syra på dem för att för alltid förstöra

deras skönhet. Jag visste knappt att det förekom i mitt land. Det var inget man talade om eller skrev om. Jag hade bara läst en enda liten artikel som handlade om en syrarattack. Nu hade jag en 17-årig flicka framför mig med ett ansikte som var helt förstört av syra. Hela ansiktet hade liksom smält bort och ena ögat var förstört. Jag var djupt chockad. När en av flickorna började tala såg jag hennes styrka. Hon berättade, hon log och skrattade, hon levde trots sina svåra skador. I stället för ett vanställt ansikte började jag se en

flicka, en människa. Men på natten hade jag mardrömmar. Jag drömde om syra som kastades…jag såg kött och ben som smälte…jag såg vanställda ansikten…jag hörde skrik. Varje gång jag vaknade tänkte jag: Hur kan sånt här vara möjligt i mitt land? Och hur orkar de här flickorna vara så starka att de kan visa upp sig och berätta om varför de blev attackerade. Jag svimmade

– Medierna struntade i de här två flickorna. Men de hade väckt mitt intresse. Jag kände

att det här vill jag veta mer om. Jag började gå till sjukhusen och upptäckte att det fanns många som var skadade av syra på brännskadeavdelningarna. Och varje dag kom det nya patienter. Det var barn, flickor, kvinnor, pojkar och män, men de allra flesta var unga flickor. Alla grät, det fanns inte sängar till alla, inga läkare. Det var vidriga förhållanden. Två gånger svimmade jag. - Jag minns andra gången jag svimmade. Det kom in en flicka med 50-procentiga brännskador, hela ryggen var ett enda öppet sår. Jag minns att jag tänkte, hon kan inte överleva. Vi tog henne till ett privat sjukhus. Men det var hemska förhållanden där också. Stanken var det värsta och det rann var ur flickans sår. Jag svimmade. En sjuksköter-

Operationen är över och Monira gratulerar Sweety till att det gått så bra.

Bangladesh_88-105_svenska.indd 90

10-11-02 12.08.54

bättre och blev starkare. I dag har vi psykologer här på ASF som hjälper överlevarna, men också dem som arbetar med dem. Monira var också rädd att själv bli attackerad. Första åren hade hon alltid en flaska vatten med sig. Av plastikki rurgerna hade hon lärt sig att det man ska göra efter en attack är att hälla vatten på skadan. I dag vet de flesta i Bangladesh att man ska hälla hink efter hink med vatten över den skadade och hålla på länge. På det sättet blir ska dorna mindre. Och alla vet att om den skadade kommer till ASF:s sjukhus inom 48 timmar har man stor chans att överleva och att skadorna inte blir så allvarliga. Idag vet folk Barnen som drabbats av syrakastning eller bensinbränning samlas hos ASF för att umgås och måla tillsammans.

ska fick ut mig ur salen. När jag mådde bättre gick vi in igen. Flickan överlevde. Och jag har aldrig svimmat igen. Bildade ASF

Survivors Foundation (Syra överlevarnas organisation). I dag är Monira ASF:s direk tör. – Vi startade 1999, för elva år sedan. Vi hade inte ett öre. Men vi kände att det var nöd vändigt. Varenda dag skedde det ju en ny syraattack. I dag har de minskat till hälften, nu sker det en attack varan nan dag i stället. Men vårt mål är att få stopp på våldet så att inget barn, ingen flicka, ingen kvinna eller man blir attacker med syra. Vi har också börjat ta hand om dem som blivit skadade på grund av att någon hällt bensin över dem och tänt på.

Nu hade Monira förstått att attacker med syra var vanliga. Ofta var orsaken svartsjuka. När en flicka inte ville gifta sig med en man kastade han syra på henne som straff. Och syra fanns överallt, den användes inom textilindu strin, när man tillverkade smycken, den fanns i bilbatte riet. Varje dag blev någon attackerad med syra. De allra flesta offren var flickor under 18 år och barn. Men kvinnor och män blev också attackera de. Anledningen till att män Rädd att bli attackerad utsattes för syrakastning var Början var svår. ofta konflikter om mark. – Det tog ett år innan jag Monira kände att hon måste kunde se på de skadade utan göra något. Men vad? att rygga tillbaka och utan att Monira träffade den kana börja gråta. Sånt måste man densiske plastikkirurgen klara av för att kunna ge de John Morrisson. De bestäm de sig för att skapa en organi sation som skulle hjälpa dem som överlevt. De kallade Monira svalkar en ung kvinna organisationen ASF, Acid efter operationen.

drabbade styrka. Värst är det naturligtvis för överlevarna. Att bli attackerad med syra eller bensin är mycket svårt känslomässigt. På en enda dag förändras deras liv. Ingen känner igen dem längre. Deras närmaste klarar inte av att titta på dem. De vågar inte se sig själv i spegeln. Det var svårt för oss som arbetade med dem också. Till en bör jan gick vi tillbaka till konto ret och skrek åt varandra. Där kunde vi leva ut våra känslor. Men vi pratade och pratade om det vi upplevt och mådde

– Jag blev aldrig attackerad och nu har jag slutat att gå runt med en vattenflaska. I dag känner folk till det här våldet. Vi har många hundra överlevare som också är akti vister. De demonstrerar. De möter politiker. De anmäler de skyldiga. De letar upp gamla offer och förklarar att även om skadorna är gamla kan vi på ASF hjälpa dem. De lyckas få tusentals män att demonstrera mot våld mot kvinnor på Internationella kvinnodagen. Vi har också lyckats skapa ett center med en egen klinik med plastikki rurger som opererar. Hos oss är behandlingen helt gratis. En del skadade har vi skickat

Bangladesh_88-105_svenska.indd 91

10-11-02 12.11.44

utomlands för omfattande plastikkirurgiska operationer, en del har fått nya näsor, ja nästan helt nya ansiktet. Vi har jurister som försöker hjälpa till så att de skyldiga grips och döms. Vi har 80 anställda, 20 av dem är själva överlevare efter syraattacker. ASF har lyckats få regeringen att åstadkomma flera lagändringar. Organisationen har också fått kända personer att delta i stödgalor och ASF har hjälpt till med manus till en fin spelfilm om en skolflicka som blir attackerad med syra. Belöningen: ett leende

Monira vill inte framhäva sin egen roll i alla framgångar. Hon anser att det är överlevarna själva som åstadkommit allt. – Vi som arbetar med de drabbade försöker lära dem att vara starka. Att försöker få dem att inte gömma sig inne i husen, att våga gå ut och visa

sina skadade ansikten. Vi försöker få dem att känna att de är värda något, att de kan utbilda sig, gifta sig, få barn. Den största belöningen för mig är att se någon av dem börja le igen. Den 17-åriga flickan som först fick mig att börja intressera mig för syrakriget bor i USA i dag. Hon är snart färdig sjuksköterska. – Det som ger mig mest glädje i livet är att träffa alla dem som det gått bra för. Jag minns lilla Bubly. Hon var sju månader och ingen trodde att hon skulle överleva. Det var pappan som hällde i henne syra för han ville ha en pojke i stället. Hon har blivit opererad många gånger och idag är hon en livlig tioåring som alla här älskar. Många överlevare pluggar i dag. ASF betalar deras studier så länge de vill studera. Gift trots allt

Monira berättar det här på sitt lilla kontor. Hon ska sen

iväg på ett möte med en internationell organisation som hon ska försöka övertala att ge pengar. Hela tiden måste hon jaga pengar för att ASF ska ha råd att fortsätta. – När jag kommer tillbaka från mötet ska jag träffa barn som skadats. En del är intagna här för nya operationer, andra kommer hit ändå. Vi försöker måla tillsammans en gång i veckan. Efter det ska jag gå in på avdelningarna och prata med de nyopererade. Sen åker jag hem till min familj. Som liten bestämde Monira att hon aldrig någonsin skulle gifta sig. – Men sen träffade jag en man som var precis som jag. Han hade också bestämt sig för att inte gifta sig. Han var fotograf på TV och ägnade sig åt att skildra sociala problem, att ändra på saker. Han arbetade med stor energi. Vi var väldigt lika. Vi förälskade oss och gifte oss. I dag bor vi i en

– Den största belöningen för mig är att se någon börja le igen, säger Monira.

liten lägenhet och har två pojkar, 8 och 12 år gamla. De är ofta med mig här på jobbet. Mina pojkar ser inte ärren, de ser inte skadorna, de ser bara vänner. De brukar fira sina födelsedagar här. 

När Monira och ASF började sitt arbete skedde i genomsnitt en syrakastning per dag. Till följd av protesterna och informationen har antalet syrakastningar nu minskat till hälften.

Bangladesh_88-105_svenska.indd 92

10-11-02 12.13.20

Sweety vill bli detektiv I ett helt år låste 14-åringen Sweety in sig i sin systers hus. Hon gick aldrig ut utan satt i ett hörn och grät. Hon hade alltid en sjal över huvudet. – Jag vågade inte visa mitt ansikte. När hon fick veta att Moniras organisation ASF fanns och kunde hjälpa henne med plastikoperation fick Sweety livslusten tillbaka. Så småningom vill hon bli detektiv och sätta dit alla män som gör henne och andra flickor illa.

att Sweety är störtkär i mig och vi ska gifta oss. Han till och med berättade vilket datum bröllopet skulle äga rum. – När hans pappa, min farbror, kom hem till oss för att prata om bröllop förklarade jag att jag inte alls var förälskad. Jag förklarade att hans son besvärade mig. Men då började kusinen gå runt och säga att han skulle

äta gift och ta livet av sig om Sweety inte gifte mig med honom. – Jag försökte prata förstånd med hans pappa som är polis. Men han sa bara att om min son tar livet av sig för din skulle drar du skam över hela familjen. Du måste gifta dig. Mitt liv ett helvete

Sweetys pappa bodde på annat håll. Sweety och hen-

nes mamma tvingades acceptera. – Jag visste att han inte var bra, han drack sprit och rökte marijuana, men jag tvingades gifta mig med honom. Jag var bara tretton år. Efter bröllopet sa min man: Jag gifte mig med dig för att straffa dig. Från och med nu ska ditt liv bli ett helvete. Sweetys liv blev verkligen olidligt. Hon måste sluta sko-

 TEXT: MONICA Z AK FOTO: KIM NAYLOR

et här hade hänt: Sweety bodde i en by. Hon var alltid glad, skrattade mycket och älskade att dansa. I skolan var hon mycket duktig. – En dag när jag var tretton år gick en fyra år äldre kusin ifatt mig på vägen till skolan. Han sa: Jag älskar dig. Jag vill gifta mig med dig. Jag svarade att för det första ville jag inte gifta mig, jag är för liten. För det andra så känner jag inget för dig. Vi har ju lekt ihop, jag känner mig som din lillasyster. Förresten ska kusiner inte gifta sig. Sweety trodde att kusinen skulle glömma det hela och lämna henne ifred. Men han gick runt i byn och sa till alla

Bangladesh_88-105_svenska.indd 93

10-11-02 12.14.38

Sweety väntar på plastikoperationen som ska göra så att hennes mun inte hänger längre.

Sweety ska sövas och bedövas inför operationen.

lan. Hon blev misshandlad. Efter ett tag flyttade hon och mannen till en stad där båda började arbeta i en textilfabrik. – Vi arbetade på olika avdelningar. Av en annan flicka fick jag veta att min man hade skaffat sig en fl ickvän som arbetade på hans avdelning. På kvällen frågade jag honom om det var sant. Då drog han en kniv och skar mig i armen och hällde salt i såret och sa att om du skriker dödar jag dig. Jag skrek inte, jag grät bara tyst. Allah gav mig den styrkan.

Hotade strypa

En annan dag ville hennes man ha pengar av Sweety för han skulle bjuda sin nya fl ickvän på bio. Sweety vägrade, då försökte han strypa henne med ett rep. När ägaren till huset där de hyrde ett rum kom springande sade mannen: Det är inget. Det är bara ett litet familjproblem. – Han hade en speciell käpp som han slog mig med. En annan gång ville han ha pengar av mig för han skulle bjuda sin fl ickvän på Kinarestaurang. Jag vägrade, men

Nervös väntan på operationen.

Nu är det snart operationsdags.

han tog pengar ur min väska och gick. Jag visste vilken restaurang det var och gick dit och sa: Jag accepterar inte det här. Jag tänker inte leva med dig. Jag flyttar tillbaka till min mamma. Han svarade att han kunde ha hur många fl ickvänner som helst. Han skulle skaffa sig fem fl ickvänner och vara med dem framför mina ögon. Tände på bensin

– När han kom hem den kvällen band han mig och började slå mig med den där käppen.

Sen måste jag ha svimmat. Jag vaknade upp av att jag brann. Håret, huden, kläderna, allt brann. Han hade hällt bensin över mig och tänt på. Som tur var såg ägaren till huset röken och kom springande. Det stod en hink med vatten innanför dörren som han slängde över mig. Sweety överlevde och blev förd till ett sjukhus. Hon måste betala för sprutor och behandling. Hennes pappa sålde all mark han ägde för att betala för vården. – Det var en fruktanssvärd

Bangladesh_88-105_svenska.indd 94

10-11-02 12.15.50

Sweety är sövd och plastikoperationen ska just påbörjas.

tid. Jag upplevde läkarna som riktiga slaktare. Jag var övertygad om att de försökte ta livet av mig. Låste in sig

Efter tre månader kom Sweety hem. Munnen hängde, hon hade svårt att tala. Hon kunde nästan inte röra på huvudet och över stor del av kroppen hade hon fula ärr. – Jag satt bara och grät och gick inte ut. Men efter ett år sa min syster att du är en belastning för oss. Du måste försöka tjäna pengar och hjäl-

pa mamma och vår lillebror. Då blev jag tvungen att gå ut. Men det var svårt att se hur folk ryggade tillbaka när de såg mitt ansikte. Sweety lärde sig brodera. När det dök upp två lärarjobb fick hon inte jobben. – Jag var för ful. Det enda jag kunde göra var att ta emot lågstadieelever hemma och ge dem extralektioner. Jag lärde dem dansa också. Jag började skolan igen. Och jag fick ta hand om ett litet bibliotek. Där började jag läsa böcker, helst av allt läser jag deckare.

En dag mötte Sweetys syster en kvinna som var med i ASF och själv var skadad av frätande syra. Hon berättade om sin syster Sweety för kvinnan. – Det här var alldeles nyligen, berättar Sweety glädjestrålande. Den där kvinnan sökte upp mig och berättade om ASF. Jag hade aldrig hört talas om ASF. Kvinnan sa att om du kommer till vårt center i Dhaka kan du bli opererad av skickliga plastikkirurger.

Rädd för operation

Sweety var mycket nervös när hon reste till huvudstaden och sökte upp ASF. Hon var rädd för sjukhus och för läkare. Läkarna hade gjort henne så illa direkt efter olyckan. Men Monira och resten av personalen talade mycket med henne och lugnade henne och sa att hos oss är all behandling gratis och du får smärtlindring. Våra duktiga plastikkirurger ska operera din mun, det går nog att ordna så den inte hänger längre. Och du kommer nog att få 95

Bangladesh_88-105_svenska.indd 95

10-11-02 12.18.32

Läkarna tar hud från Sweetys lår och transplanterar den till ansiktet.

I flera dagar efter operationen har hon bandage runt halva huvudet.

Sweety är både nyfiken och nervös när läkaren börjar ta bort bandaget. Vad väntar där under?

tillbaka din rörlighet i halsen. – Här har jag träffat så många andra som blivit attackerade med syra eller bensin och blivit opererade och lever normala liv i dag. De har givit mig mod. Och jag har träffat barn som också blivit skadade. Jag har dansat tillsammans med dem. Och vi har skrattat mycket ihop. Men innerst inne är jag mycket nervös. Jag är så rädd för operationen. Sweetys leende

Några dagar senare blir Sweety opererad. Efteråt

säger läkarna att operationen gick bra. Man har tagit hud från låret och transplanterat till ansiktet. I flera dagar är hon inlindad i bandage, Efter några dagar samlas läkaren och några sjuksystrar runt henne och börjar ta bort bandaget. De håller fram en spegel. Sweety stirrar in i spegeln. Munnen hänger inte längre! Hon kan prata utan problem! Försiktigt vrider hon på huvudet, hon kan röra på det utan problem.

Sjuksystrarna tar bort de sista bandageresterna. Fortfarande vet Sweety inte hur det har gått ...

Då ler Sweety! Och Sweetys leende sprider sig till alla som står runt omkring henne. Själv säger hon: – Jag vill bara gråta. Jag vill gråta för jag är så glad. Vill bli detektiv

Sweety har anmält sin tidigare man för det hemska brottet mot henne. Det finns en arresteringorder på honom. Men inget har hänt. Då och då kommer han tillbaka och hälsar på i byn, men han blir aldrig gripen. Sweety tror att han har mutat polisen. Hon

vet att han bor längre söderut och har en ny fru. – Fast nu vet jag precis vad jag ska göra. Jag ska låta operera mig mer så att ansiktet blir ändå bättre. Och med hjälp av ASF ska jag studera. Sen ska jag bli detektiv. Jag

88-105.Bangladesh_88-105_svenska.indd 96

10-11-04 15.12.30

Det är knappt så att Sweety tror sina ögon. Hennes mun hänger inte längre fult. Snart kommer leendet. Hon är så lycklig.

ska bli en detektiv som letar upp alla män som smiter från sina straff så att de kan bli dömda. Jag ska starta Sweetys detektivbyrå. 

tiv tek än e n d m aff li e p alla a str . b a a sk ar up n sin ömd ys g å t d a r e f J et l li m iter an b Swe o s sm k t a r rå . m de so att a sta tivby så g sk tek de Ja

Moniras dröm om stort sjukhus för överlevarna – Frätande syra används som vapen även i andra länder, säger Monira. I Pakistan, Uganda, Indien, Kambodja … Men det har bildats systerorganisationer till ASF i andra länder också. Min dröm är att kunna bygga ett stort och modern sjukhus i Bangladesh. Där ska vi ta emot överlevare från andra länder också och vi ska ha utbildningar och kurser av olika slag. Vi har mycket att lära av varandra. Och vi har alla samma mål: att få slut på användandet av frätande syra och bensin som vapen. 97

Bangladesh_88-105_svenska.indd 97

10-11-02 12.25.07

En dag i Bublys Bubly, 10 år, har tillbringat mycket tid på ASF:s sjukhus. Hennes pappa hade velat ha en pojke, när han fick en flicka i stället försökte han döda henne genom att hälla syra i hennes mun och på fötterna.

07.05 Ensam med nalle Mamma har gått till sitt arbete. För att inte känna mig ensam kramar jag min älsklings björn. Han gör mig alltid glad.

När det hände försökte Bublys mamma, som bara var 16 år då, få iväg sin dotter till sjukhus. Hon var mycket skadad, tänderna, munnen, strupen, tungan var förstörda. Sedan dess har Bubly tagits omhand av ASF och opererats många gånger. I dag kan hon äta igen, tala och går i en vanlig skola. Hon bor med sin mamma. En gång i veckan besöker hon ASF:s center så hon får träffa andra skadade barn.

07.30 Får inte gå ut

08.00 Min älsklings klänning När jag inte har något att göra provar jag kläder. Det här är min älsklingsklänning.

Pappa vill att jag ska komma och bo hos honom. Jag väg rar. Han har en ny familj nu. Om jag flyttar dit tror han att det inte blir någon rättegång och att han slipper hamna i fängelse. När jag sade nej sa han att han skulle kidnappa mig. Därför får jag bara gå ut om mamma är med. Jag ser att barnen leker utanför, men jag får inte gå dit.

09.30 Till skolan För att jag inte ska bli kidnap pad på vägen till skolan åker jag alltid tillsammans med en grannflicka och hennes mamma.

15.00 Läxdags Hemma igen. Först gör jag läxorna. Engelska är roligast.

Bangladesh_88-105_svenska.indd 98

10-11-02 12.26.39

ys liv 16.00 Kram mamma! Äntligen, mamma kommer hem.

16.30 Kompislek Jag och min kompis Sadi leker med gosedjur och Barbie och spelar ”snakes and ladders”.

18.00 Dags för dans Mamma lär mig nya danser också.

17.00 Musik med mamma Efter maten lär mamma mig nya sånger och att spela ackordeon.

18.30 Snälla mamma… Kan jag inte få gå ut och leka med de andra barnen? Inte ensam, säger mamma.

18.35 Hurra! Mamma följer med mig ut.

Jag kryper in under moskitnätet för att sova. God natt mamma. Nu vet jag vad jag ska bli, säger jag. Vaddå, undrar mamma. Plastikkirurg. Bra idé. God natt Bubly.

 TexT: MONICA Z AK FOTO: KIM NAYLOR

19.30 God natt!

Bangladesh_88-105_svenska.indd 99

10-11-02 12.28.17

Neela skulle bli skåd Neelas ansikte och kropp är fulla av fula ärr. För några år sedan var hon en mycket vacker 15-åring skolflicka som tvingades gifta sig med en tjugo år äldre man. När hon får frågan om hon vill göra fler plastikoperationer av sitt ansikte skakar Neela på huvudet. – Jag har vant mig vid mina ärr och så här vill jag se ut i fortsättningen, säger hon. Idag ägnar Neela mycket tid åt att kämpa för andra offer för frätande syra. Hon vill hjälpa Monira och ASF efter all hjälp som hon själv fått.

J –

ag som tänkt bli skådespelerska, berättar Neela. Jag växte upp i Dhaka, huvudstaden. Jag gick i en vanlig skola, men pappa hade skrivit in mig i en kulturskola där jag gick på eftermiddagarna. Där studerade jag sång och dans och teater. Jag älskade att stå på scenen och känna kontakt med publiken. Jag hade bestämt mig, jag skulle bli skådespelerska och arbeta på teatrar och spela roller som skildrade djupa problem och starka känslor.

 TEXT: MONICA Z AK FOTO: KIM NAYLOR

Tvångsgift

På gamla foton av Neela ser man en ung flicka som mest ser ut som en glamorös filmstjärna. Ett av de fotona såg en man som arbetade utomlands, men kommit hem tillfälligt för att hitta en fru. – Min farbror berättade att det fanns en man som sett ett foto av mig, det räckte för honom. Han ville gifta sig med mig och ingen annan. Jag var 15 år och ville absolut inte gifta mig. Jag sade nej. Mina föräldrar stöttade mig. Men en farbror och en del av min släkt försökte påverka mig och mina föräldrar. Den här mannen, som hette Akbar, var visserligen 35 år,

men han hade pengar och ett bra jobb utomlands. Till slut gick jag med på att träffa honom. Jag tyckte inte om honom, inte det minsta. Och jag ville absolut inte gifta mig. Det enda jag ville var att fortsätta på högstadiet och till slut bli skådespelerska. – Efter mötet med mannen gick jag och la mig. På morgonen berättade pappa att han gått med på giftermålet och skriver under några papper. Hans äldste bror och delar av släkten hade pressat honom. Bröllopet skulle äga rum på en gång, efteråt skulle Akbar återvända till sitt arbete utomlands och jag kunde stanna kvar och fortsätta mina studier. – Han hade lovat att jag skulle kunna bo kvar hos mina föräldrar. Akbar hade sagt: ”Allt det du vill göra kan du göra fast du är gift. Du kan fortsätta i skolan. Jag tycker om moderna flickor”. Livet i spillror

– Inget blev som han lovat. Mitt liv slogs i spillror. Jag fick inte alls stanna hos min familj utan måste följa med till byn där hans föräldrar bodde. På bröllopsnatten var jag fruktansvärt rädd. Jag

blev visad in i ett rum med en säng. Jag grät oavbrutet. Han försökte tvinga mig, men jag grät och grät. Till slut gav han upp. Dagen därpå åkte han utomlands för att fortsätta med sitt jobb där, men jag skulle bo hos hans föräldrar. Dom hade en bondgård. Jag blev instängd i huset och fick inte gå i skolan. I stället skulle jag hjälpa till på gården. Min svärmor klagade på mig hela tiden. Jag lagade inte bra mat och gjorde allting fel och

inte kunde jag sköta djur och var urusel i skördearbetet. Jag hade ju bara gått i skolan och ägnat mig åt dans och musik och teater. Nu skulle jag kunna allt på en bondgård. För att de skulle vara snällare mot mig betalade min pappa pengar till familjen. Men det hjälpte inte. Efter några månader kom dagen jag fasat för, min man kom tillbaka. Vi hade fortfarande inte haft sex och nu försökte han igen. Jag var mycket rädd för honom, men jag var arg

100

Bangladesh_88-105_svenska.indd 100

10-11-02 12.30.52

ådespelerska – Jag ville bli skådespelerska och älskade att stå på scenen. Jag vägrade först att se mig i spegeln efter den första operationen efter syraattacken. Men du gav mig mod att våga titta och jag svimmade inte, säger Neela till Monira.

också. Jag sade till honom att jag har blivit lurad. ”Du sade ju att jag skulle få bo kvar hemma och gå kvar i skolan”. Han slog mig och jag skrek. Folk utanför huset undrade vad som skedde men han ropade: ”Det är lugnt”. Ett glas med syra

– Efter en stund gick han ut. Jag låg darrande kvar i sängen men lyckades somna till slut. Plötsligt väcktes jag av att han stod i dörren med ett glas i handen. Han sade att

han hade ett glas vatten med sig ifall han skulle bli törstig. Jag såg att han var arg, men kunde inte ana vad han tänkte göra. Det var inte vatten utan syra i glaset. Han gick fram till sängen och kastade syran rätt i ansiktet på mig. Smärtan var oerhörd. Jag minns att jag hörde en röst som skrek: ”Det här är ditt straff.” Själv skrek jag: ”Mamma! Pappa! Hjälp mig!” Grannarna kom springande och tog mig till sjukhuset.

En släkting tog mig därifrån till ASF. Jag hade tur för jag kom dit inom 48 timmar. På kliniken finns det dygnetrunt- jour så jag blev omedelbart opererad. Neela vägrade att se sig själv i spegeln efteråt. Hon som väckt uppseende med sin skönhet visste att hennes ansikte var nästan svart och förstört. Hon hade hört att många svimmade när de såg sig själva i en spegeln första gången efter att ha utsatts för syran.

– Till slut vågade jag. Monira och många med skadade ansikten hade pratat med mig. De hade givit mig modet att våga titta. Jag svimmade inte. Monira på besök

I dag är en stor dag. Familjen har precis flyttat in i ett nytt hus i staden Sirajgang där Neelas pappa arbetar som polis. Det stora är att Monira ska hälsa på. Hon har åkt bil i många timmar för att komma fram. Neela möter henne 101

Bangladesh_88-105_svenska.indd 101

10-11-02 12.32.38

Monira kommer! Det är en stor dag för Neela. Monira kommer på besök efter att ha rest med bil i flera timmar för att komma dit. Hon får en varm välkomstkram.

glädjestrålande. De kramas och går hand i hand genom de smala gränderna. Inne i huset kryper de upp i sängen och pratar i timmar. – Jag minns när du kom till oss, säger Monira och ger Neela en kram. Du var mycket dålig. Huden var sönderfrätt av syran, huden var mörk och hård som läder. Vi transplanterade hud från andra delar av din kropp till ansiktet på en gång, men

ärligt talat trodde jag inte att du skulle överleva. – En månad senare gick jag in på vår avdelning för fysisk träning. Där såg jag en flicka som var helt täckt av bandage men var uppe på benen och tränade. Jag frågade: ”Vem är det där?” När någon sa ”det är ju Neela” blev jag överlycklig. Det var ett mirakel att du överlevt. Efter tre månader och flera plastikoperationer kunde du åka hem.

– Vi kan fortsätta arbeta med ditt ansiktet, säger Monira. Jag kan ordna en ny operation. Neela skakar på huvudet. – Det behövs inte. Jag är inte intresserad av mer plastikkirurgi. Jag har vant mig vid mina ärr och så här vill jag se ut i fortsättningen. Mannen i fängelse

Med hjälp av sin pappa och ASF har Neela anmält sin ex-man. Han sitter i fängelse i dag. – Så jag behöver inte vara rädd för honom mer. Och i dag vågar jag visa mitt ansik-

te utan att skämmas. Jag vågar prata offentligt, det gör jag ofta. Jag är en stor aktivist som kämpar mot våld. Jag leder demonstrationer. Jag söker upp och kräver saker av myndighetspersoner. Jag besöker skolor och försöker påverka så att ingen av eleverna någonsin ska kasta syra eller bensin. Det är viktigt. Här i min stad är vi 160 aktivister som alla är offer för attacker med syra eller bensin. Vi bråkar och vi demonstrerar. Och vi stöttar varandra. Vi har ett nätverk och håller reda på om det kommer några nya syraoffer. Då

När Monira säger att hon kan ordna en plastikoperation till om Neela vill skakar Neela på huvudet. – Nu har jag vant mig vid mina ärr och så här vill jag se ut i fortsättningen.

102

Bangladesh_88-105_svenska.indd 102

10-11-02 12.34.18

När tjejkompisarna kommer på besök tar Neela fram sin bröllopssari. Hon skämtar till och med om sitt ödesdigra bröllop.

rycker vi ut. I dag vet de flesta i Bangladesh att om någon fått syra på sig ska man kasta hinkar med vatten över och hålla på mycket länge. Ibland hittar vi personer med gamla skador. Förra veckan hittade vi två stycken. Vi talar om för dem att de kan få gratis hjälp av ASF och att vi kan ordna transport till sjukhuset. Själv har Neela återvänt till skolan. – Så länge du vill fortsätta

studera får du stipendium från ASF, säger Monira. Vill du fortsätta på universitet kommer vi att betala det också. Orkar skämta

Neela har många flickvänner. De läser läxor, lyssnar på pop på radion och dansar inne i hennes rum. I dag kommer Luna, Rita och Putui på besök för att titta på det nya huset. Neela skrattar mycket och skojar och kan till och

med skämta om sitt ödesdigra bröllop. Hon tar fram sin bröllopssari och visar den för väninnorna. – Jag förstår inte hur du kan vara så glad och att du klarar av att möta nya människor, säger en av dem. – Men jag har ju inte förändrats. Jag har mina ärr, de kommer aldrig att gå bort. Men på insidan är jag samma Neela som förr. Förlåtit föräldrarna

En flickkompisarna undrar om hon inte är arg på sina föräldrar. De tvingade henne

Neela har förlåtit sina föräldrar för att de gifte bort henne och hennes pappa har hjälpt till att få hennes ex-man i fängelse. – Mina föräldrar blev lurade, säger Neela.

ju att gifta sig med den där otäcka mannen. – Nej, Jag förstår hur det gick till. De blev lurade. De gjorde det inte med onda avsikter. Jag har förlåtit dem. Pappan dyker upp och säger att det är bra att Neela studerar. Han säger att hon är så klipsk och bra på logiskt tänkande. – Jag tror hon skulle bli en bra jurist, säger han. – Fast jag är mer intresserad av att läsa administration på universitet. Jag vill jobba på bank. – Det är du som bestämmer, säger pappan och skrattar. Vi ska aldrig mer göra något mot din vilja. Mamma och jag är mycket stolta över dig. 

103

Bangladesh_88-105_svenska.indd 103

10-11-02 12.35.41

”En god muslim kastar inte syra” När Mohammeds syster Asma vägrade att gifta sig med sonen i byns mäktigaste familj hämnades han genom att kasta frätande syra på henne. – Vi lyckades få honom fängslad på livstid, men hans familj förföljer oss ständigt. Själv vill jag lära ut att vår religion är emot allt våld. En god muslim kastar inte syra, säger Mohammed. – När jag var liten hade vi en

bondgård, berättar Mohammed, 14 år. Vi hade det bra. Men sonen till byns allra rikaste och mäktigaste familj ville gifta sig med min syster Asma. Hon ville inte. Han sade att om du inte gifter dig med mig kommer något hemskt att hända. Hon vägrade ändå. En tidig morgon när min pappa gick ut för att be sin morgonbön och lämnade dörren öppen kom han in och kastade frätande syra på Asma. – Jag fick lite på mig också och vaknade av smärtan och av att min syster gallskrek. Min äldste bror tände en ficklampa och såg vem det var som kastat. Han och pappa fick iväg Asma till sjukhus, hon miste synens på ett öga, men överlevde. Livstids fängelse

– Min familj polisanmälde han som kastat syran. Vi fick sälja alla vår mark för att kunna driva rättegången. Nu är vi fattiga men han blev dömd till livstids fängelse. Då började hans rika och mäktiga familj att förfölja oss. Pappa arrenderar mark i dag. När det är dags att skörda motar de in sina på kor på vår mark så att de förstör det vi odlat. De hotar att hugga hälsenorna av oss för att få oss att säga att vi vittnat falsk

så att det ska bli en ny rättegång. – Jag var sju år när Asma blev överfallen och förföljelserna mot min familj startade. I dag är jag 14. Jag känner mig mycket liten och rädd, den enda jag kan hitta trygghet hos är Allah. Han är stark. Nu går jag första året på en koranskola. Jag vill bli lärare i religion eller Imam. Då ska jag lära ut att vår religion är mot allt våld. En god muslim kastar inte syra. Lyckligt gift

Mohammeds syster Asma är gift i dag med en man hon älskar. De har en liten dotter och hon arbetar på ASF center inne i huvudstaden. Varje lov reser hennes bror Mohammed och bor hos henne i Dhaka. – Då kan jag slappna av och känna mig trygg, säger Mohammed.

Mohammed och hans syster Asma.

i m ”Riktiga m u R l o d I För fem år sedan var han med i Idol. Sen dess vet alla i Bangladesh vem Idol-Rumi är. Han är den populäraste sångaren i landet och är med och demonstrerar mot dem som kastar frätande syra. – Inga riktiga män kastar syra, säger han

104

Bangladesh_88-105_svenska.indd 104

10-11-02 12.37.26

”Alla skrek Apansikte” När Mamun var nyfödd kastade en släkting frätande syra i hans ansikte. När han började skolan blev han mobbad och barnen ropade Apansikte efter honom. Mamun har precis varit med om sin tionde plastikoperation och idag är det ingen som ropar Apansikte längre. – Min modiga mamma fick stopp på mobbningen i skolan och i byn, säger Mamun, 9 år. Alla barn hånade mig. När jag började skolan samlades alla runt mig och skrek Apansikte eller Bruna Apan. Jag sprang hem och grät och vägrade gå tillbaka till skolan. Då gick mamma dit. Hon pratade med lärarna och med barnen. Efteråt vågade jag gå tillbaka till skolan och mobbningen slutade. I dag är det ingen som skriker Apansikte eller Bruna Apan längre. Det här hade hänt:

Mamuns familj är fattig. De fick en bit mark av en släkting där de kunde bygga ett hus och odla lite. En dag krävde släktingen marken tillbaka. Mamuns pappan vägrade. På natten kom släktingen och slängde frätande syra på nyfödda Mamun och hans föräldrar. – Jag vaknade av en brännande smärta, berättar mamma Mageda. När jag såg på min pojke såg jag att han var fruktansvärt skadad. Jag tog honom i armarna och sprang till en doktor i byn. Han kände till ASF. Och han visste att

Mamuns mamma, som själv fick frätande syra på sin arm, fick mobbarna i skolan att sluta reta Mamun.

om man kommer till deras sjukhus inom 48 timmar kan den som är skadad av syra ofta räddas och skadorna blir inte så farliga. Min pojke var mycket skadad, jag och min man hade inte fått lika mycket syra på oss. Vi trodde att Mamun skulle dö. Ansiktet var mycket förstört. Han har

ga män kastar inte syra!” Rumi deltar i de syraskadades

lands i åtta år innan han flyttade hem. Efter två dagar fick han syn på en fl icka. Ena halvan av ansiktet var vackert, andra helt förstört av syra. – Min morbror blev omedelbart förälskad. De är lyckligt gifta i dag. Sen dess känner jag starkt för alla de skadade. Jag känner det i själen och jag vill kämpa mot det under resten av mitt liv. Jag brukar säga till männen i publiken att de måste respektera fl ickors och kvinnors vilja. Man får inte hämnas genom att kasta frätande syra. Jag brukar säga att en man som förstör en fl ickas

utseende kommer att bli avskydd under resten av sitt liv – Jag tycker att man ska använda sitt kändisskap till att påverka.

Lyssna på Idol-Rumi på YouTube: Rumi.Bangladesh

Rumi tillsammans med vänner hos ASF som utsatts för syrakastning.

 TEXT: MONICA Z AK FOTO: KIM NAYLOR

demonstrationer och pratar om dem mellan låtarna under sina konserter. – Jag har ofta konserter och är med i TV och radio. Då vänder jag mig alltid till männen i publiken. Jag säger att riktiga män kastar inte syra. Riktiga män ser inte ärren i ansiktet och ärren på kroppen på dem som skadats. En riktig man ser inte till utseendet, alla människor är vackra. Sångaren Rumi fick upp ögonen för det som händer i hans land av sin egen morbror. Han hade arbetat utom-

precis varit med om sin tionde plastikoperation. – Jag är en helt vanlig pojke som går i tvåan, säger Mamun. Jag har många kompisar och spelar cricket. Jag håller på cricketlaget Royal Bengal Tigers.

105

Bangladesh_88-105_svenska.indd 105

10-11-02 12.39.05

VArför NoMiNerAs MurhAbAzi? Murhabazi Namegabe nomineras till World’s Children’s Prize 2011 för sin över 20 år långa och farliga kamp för barnen i det krigshärjade Demokratiska Republiken Kongo.

 TexT: ANDRe AS LÖNN FOTO: BO ÖHLÉN

Sedan 1989 har Murhabazi genom organisationen BVES befriat 4 000 barnsoldater och över 4 500 flickor som blivit sexuellt utnyttjade av väpnade grupper, samt tagit hand om 4 600 ensamma flyktingbarn. Genom sina 35 hem och skolor ger han några av världens mest utsatta barn mat, kläder, ett hem, sjukvård, terapi, möjlighet att gå i skolan, trygghet och kärlek. De flesta av barnen återförenas med sina familjer. 60 000 barn har passerat BVES olika center och fått ett bättre liv tack vare Murhabazi. Han och BVES för barnens talan i Kongo, genom att ständigt uppmana regeringen, alla väpnade grupper, organisationer och alla andra i samhället att ta hand om landets barn. Alla gillar inte Murhabazis kamp. Han har fängslats och misshandlats och får ständigt dödshot. Sju av hans medarbetare har dödats.

NOMINE R AD • Sidorna 106–125

Murhabazi Namegabe ”Du kommer att dö ikväll. Ät din sista måltid!” Murhabazi läste det korta meddelandet som pep till i hans mobiltelefon. Han satt mitt i ett viktigt möte med FN om barn som tvingas vara soldater i Kongo. Han såg sig försiktigt omkring. Var det någon i rummet som hade skickat dödshotet? Murhabazis kamp för de tiotusentals barn som utnyttjas och plågas i krigets Kongo, har givit honom många fiender. – Här är kampen för barns rättigheter en fråga om liv och död. Och jag är beredd att dö i den kampen, varje dag, säger Murhabazi Namegabe.

urhabazi hann inte ens födas innan han fick sitt första dödshot. 1964 rasade kriget i Bukavu i östra Kongo, och hans gravida mamma Julienne hade springande flytt i de trånga gränderna för att komma undan striderna. Hon hade inte upptäckt soldaternas vägspärr i tid. En av soldaterna tryckte sin gevärspipa mot hennes stora mage, men just som han skulle trycka av ropade en av ledarna: ”Döda inte henne! Låt henne gå!” Två veckor senare födde

Julienne en son. Hon gav honom namnet Murhabazi, som på språket mashi både betyder ”Den som föds i krig” och ”Den som hjälper andra”. – Mamma säger alltid att vi fick leva eftersom det fanns en mening med att jag skulle födas. Och att det var förutbestämt att jag skulle ägna mitt liv åt att skydda utsatta människor. Alla ska ha mat!

Murhabazi växte upp i ett av Bukavus fattigaste kvarter. Men eftersom hans pappa hade arbete hade familjen all-

tid mat att äta, och barnen kunde gå i skolan. När de hade gjort sina läxor fick de leka med sina kompisar. Murhabazi förstod redan i första klass att alla inte hade det som han. – Många kompisar var alltid hungriga och hade inte råd att gå i skolan. Jag tyckte det var orättvist. Varje dag när vi skulle äta samlades det hungriga barn utanför vårt hus. Mamma gav barnen pyttelite mat direkt i handen innan hon skickade iväg dom. Jag tyckte att barnen kunde få sitta tillsammans med oss och

106

Kongo_106-125_svenska.indd 106

10-11-03 08.41.40

Skyddas av FN Murhabazi samtalar med en barnsoldat framför en FN-jeep. Även om kampen för barnets rättigheter i Kongo är svår har en del saker har blivit enklare för honom. – I början gick vi till fots och jag gjorde ofta räddningsaktioner för att befria barnsoldater helt ensam. Idag får jag skydd genom att åka till olika väpnade grupper tillsammans med FN. Numera har jag inte ens tillåtelse att åka ensam! skrattar Murhabazi.

Svårt att rädda barn – Varje gång en barnsoldat blir befriad är det som en stor seger. Men det är svårt att förhandla med dom väpnade grupperna. Vi hotas till livet när vi ber dom släppa barnen. Sedan är det svårt för oss att hantera barnen eftersom dom har blivit så utnyttjade och skadade av vuxna. Till sist är det svårt att få deras familjer, grannar, byar och skolor att acceptera barnen när dom ska återvända hem igen, säger Murhabazi.

äta sig mätta istället. Jag sa till mamma att jag vägrade äta hennes mat så länge det inte blev så! Murhabazi pratade med några av sina skolkompisar, och tillsammans började de kämpa för att inga barn i kvarteret skulle behöva svälta. Varje eftermiddag gick de

runt och sjöng sånger om att vuxna måste ta hand om alla barn. Barnen förklarade för sina mammor att de tänkte hungerstrejka så länge de fattigaste barnen inte också var välkomna på middag. – I början var det bara jag och några till, men snart var vi över sjuttio barn som demonstrerade varje dag efter skolan! Till slut bestämde de vuxna att de hungriga barnen var allas ansvar, och att de fick äta middag tillsammans med familjer som hade mat så det räckte! Barnkonventionen

Murhabazi och de andra barnen fortsatte att demonstrera för att föräldrar och lärare skulle sluta slå barn och att alla barn skulle få gå i skolan. Ju äldre Murhabazi blev, desto fler problem såg han att barnen i Kongo hade. Han kände att barnen behövde vuxna som kämpade på deras sida och att han själv behövde mer kunskap om han skulle kunna hjälpa barnen på allvar. Därför studerade han om barns utveckling och hälsa på

universitetet. Han fick stanna kvar som lärare när han var klar. Den 20 november 1989 lyssnade han som alla andra dagar på radionyheterna efter jobbet. Den här dagen kunde han höra nyhetsuppläsaren berätta att FN hade beslutat om något som hette Konventionen för barnets rättigheter. Barnkonventionen slog fast att alla barn i hela världen hade rätt till ett bra liv. Nyhetsuppläsaren sa också att alla länder som skrev under Barnkonventionen måste tänka på barnets bästa i alla beslut. – Jag var så glad och ordnade ett möte hemma hos mig med en grupp lärare, elever, läkare och jurister och berättade om de fantastiska nyheterna. Vi bestämde att vi skulle göra allt vi kunde för att få Kongos regering att skriva under Barnkonventionen. Organisationen BVES

Murhabazis grupp kallade sig för BVES (Frivilligorganisationen för barns hälsa). De

började undersöka hur barnen i Kongo egentligen mådde. Resultatet skulle de sedan visa för regeringen, och påpeka vad landet behövde göra för att uppfylla Barnkonventionen. – Vi hade varken pengar, bilar eller motorcyklar så vi vandrade ofta flera dagar genom regnskogen för att nå avlägsna byar. På nätterna var vi tvungna att sova uppe i träden för att undvika leoparder och andra farliga djur. Ibland fick vi mat i byarna, ibland åt

Radiopratare för barns rätt Murhabazi har pratat i radio om barnets rättigheter en gång i veckan i över 20 år.

107

Kongo_106-125_svenska.indd 107

10-11-02 09.26.04

Lär soldater om barnets rättigheter När Murbahazi kommer till en väpnad grupp lär han soldaterna om barnets rättigheter och förhandlar om att de ska låta barnen gå.

vi frukt i skogen, men vi var ofta hungriga. Murhabazi och BVES kämpade och fick fram fakta om hur barnen i Kongos byar mådde. Fruktansvärda fakta. – När vi visade våra resultat för regeringen blev dom inte alls glada. På den tiden var Kongo en diktatur. Så fort man sa något negativt om landet, som att barnen har

det svårt här, ansågs det att man ville störta regeringen. Vi blev varnade. Om vi inte slutade skulle vi hamna i fängelse. Gatubarn

Murhabazi och BVES slutade inte. De började tala i radio en gång i veckan för att alla skulle känna till Barnkonventionen och hur

Kongos barn mådde. Varje gång krävde Murhabazi även att regeringen skulle skriva under Barnkonventionen. Och varje gång hotade regeringen med att låsa in honom eftersom de sa att han skapade oro i landet. Trots hoten mot Murhabazi anslöt sig landet till Barnkonventionen 1990, men regeringen gjorde inte alls vad den skulle.

– Bukavus gator kryllade av barn som inte hade någon som tog hand om dom. Föräldrarna var fattiga eller hade dött i aids. Alla dessa hungriga och smutsiga barn försökte överleva på egen hand. Många kallade barnen för ”hundar” men vi sa att dom behöver skydd och kärlek, precis som alla andra. 1994 öppnade BVES sitt

Mobiltelefoner och dataspel ger krig I Kongo finns enorma rikedomar. Exempelvis guld och diamanter, men även tungsten och coltan. Det är mineraler som används i alla världens mobiltelefoner, datorer, dataspel och mp3-spelare. – Idag handlar kriget om vem som ska kontrollera Kongos alla gruvor och naturrikedomar. Jag tvingades gräva efter både guld och diamanter åt min överste, säger Isaya, 15 år, tidigare barnsoldat som räddades av Murhabazi. Dagens konflikt startade efter folkmordet i grannlandet Rwanda 1994, då närmare 1 miljon människor ur

folkgruppen tutsi mördades. Tusentals av de skyldiga flydde till Kongos skogar där de blev kvar. Misstänksamhet och maktkamp uppstod mellan Rwanda och Kongo, och snart var sju länder inblandade i ett av världshistoriens mest brutala krig. Redan 2001 anklagade FN Rwanda, Uganda och Zimbabwe för att hålla igång striderna för att samla på sig så stora rikedomar som möjligt. 2008 anklagade FN återigen Rwanda för att hålla igång kriget. 2009 visade organisationen Global Witness att striderna i Kongo nu drivs på av europeisk och asiatisk

handel för tillverkning av mobiltelefoner, datorer, dataspel och mp3-spelare. Företag från Belgien, Storbritannien, Ryssland, Malaysia, Kina och Indien pekades ut för att de köper mineraler från olika väpnade grupper som brutalt kränker barnets rättigheter. Genom att köpa mineralerna håller företagen igång kriget. Att politiker, affärsmän och militärer i Afrika, Asien och Västvärlden tjänar mycket pengar på kriget i Kongo gör det svårt att stoppa det.

108

Kongo_106-125_svenska.indd 108

10-11-02 09.30.15

Barn i krig har samma rättigheter – Även våra barn, som lever i krig, har rätt att få leva, till en familj, hälsovård, utbildning och till att få leka. Dom har även rätt att få utvecklas och göra sina röster hörda samt att bli respekterade på alla sätt, säger Murhabazi.

första hem för gatubarn och 260 pojkar och flickor, flyttade in. Efter några månader hade många av de första barnen flyttat hem igen. Men det kom ständigt nya. Barnsoldater

– Vi trodde att vi sett det värsta genom arbetet med dom övergivna barnen, men sedan kom kriget och livet för alla barn här blev ett rent helvete, säger Murhabazi. 1996 invaderades Bukavu av olika kongolesiska rebellarméer med stöd av Rwanda. I kriget som följde blev barnen direkta måltavlor. – Vi hade tagit hand om ensamma flyktingbarn från folkgrupper som arméerna ansåg var deras fiender, och därför förstörde dom våra tre hem för flyktingbarn. Som tur var hade jag hunnit gömma undan barnen så alla överlevde. Men min första medarbetare och kompis blev dödad. Alla grupper som stred, även Kongos armé, kidnappade pojkar för att tvinga dem vara soldater och förde bort flickor för att utnyttja dem som sexslavar. Barn tvingades sluta skolan och drevs på flykt och hamnade ofta

ensamma på gatorna i Bukavu och andra städer. – Visst hade jag tagit hand om hårda killar som bodde på gatan tidigare, men barnsoldaterna var något helt annat. Små killar på kanske tio år som var drogade, bar uniform och stora maskingevär. Vuxna hade fullständigt förstört barnen. Jag ville göra allt jag kunde för att rädda så många som möjligt, berättar Murhabazi. Första räddningsaktionen

– En dag mötte jag en grupp förtvivlade mammor som berättade att 67 barn hade

blivit kidnappade från deras by. Murhabazi packade ner en klase bananer och böcker om barnets rättigheter och gav sig av. Ensam. – Jag tog en motorcykeltaxi utan att säga exakt vart vi skulle. Om jag sagt det hade jag aldrig fått skjuts! När Murhabazi kom fram till rebellarméns läger inne i skogen greps han. Över hundra beväpnade soldater omringade honom. Vakter förde Murhabazi till ledaren som undrade vad han ville. – Jag sa att i vår kultur tar dom stora alltid hand om

dom små, men att jag nu hade hört att den här armén hade stulit dom små och tvingat dom att kriga istället för att gå i skolan. Jag sa att jag var där för att hämta hem barnen till sina föräldrar igen. Ledaren blev fullkomligt vansinnig! Han trodde att jag tillhörde fienden eftersom jag ville försvaga hans armé genom att ta hans barnsoldater. Han befallde sina soldater att riva sönder mina böcker om barnets rättigheter. Sedan började misshandeln. Befriade barn

Slagen från gevärskolvarna haglade över Murhabazi. När han var rejält skadad låste de in honom. De förklarade att han hade två val: att bli soldat i deras armé eller att bli avrättad. Nästa morgon innan de skulle döda honom, hejdade sig en av ledarna. Dagen innan hade han varit för berusad för att känna igen Murhabazi.

Vi ska bränna uniformen Murhabazi tillsammans med pojkar som han befriat från att vara soldater. På bilden kan de ha varandras uniformer så att ingen vet vilken väpnad grupp de tillhörde. Nu ska de tillsammans bränna upp sina uniformer.

109

Kongo_106-125_svenska.indd 109

10-11-02 09.31.44

Nya barnrättskämpar – Jag är övertygad om att vi kommer lyckas till slut. En dag är alla barnsoldater i Kongo fria. Varje dag får jag kraft när jag ser att före detta barnsoldater nu är barnrättskämpar i sina familjer, skolor och byar!

Nu sa han: – Han är ingen fiendesoldat. Jag vet att den här mannen hjälper gatubarn i Bukavu. När de kidnappade barnen hörde detta blev det kaos. – Barnen grät och skrek att jag skulle hjälpa dom också, precis som jag hjälpte gatubarnen. Dom ville hem! Jag sa till soldaterna att dom måste släppa barnen. Jag sa att det var en otroligt dålig idé att använda barn som soldater om meningen var att störta regeringen och skapa ett bättre land. Barnen måste tillbaka till skolan! Vilka skulle annars bygga det nya och bättre landet som dom ville ha, om alla unga var drogade soldater istället för ungdomar som fått en bra utbildning? Ledarna diskuterade vilt. Några höll med Murhabazi, andra inte. Men till slut lyckades Murhabazi övertala dem. Soldaterna lät barnen lämna skogen. De första 67 räddade barnsoldaterna sprang mot friheten! Beredd att dö

Det har gått tretton år sedan dess. Murhabazi har befriat 4 000 barnsoldater. 60 000 barn som drabbats av kriget - flickor som utsatts för övergrepp, ensamma flyktingbarn, barnsoldater och gatubarn - har fått ett bättre liv tack vare Murhabazi och BVES. Idag arbetar 209 personer på BVES, som har 35 hem och skolor och ger barnen, ett hem, sjukvård, terapi, möjlighet att gå i skolan, trygghet och kärlek. De flesta av barnen återförenas med sina familjer. Murhabazi har fått många

fiender. Han får hotfulla telefonsamtal och sms och sover sällan på samma ställe två nätter i rad. Sju av hans medarbetare har dödats för sin kamp för barns rättigheter, själv har han misshandlats och fängslats. – Det är många militärer, politiker och affärsmän, både i Kongo och i andra länder, som tjänar otroligt mycket pengar på kriget. Ju mer oro i landet, ju billigare kan dom roffa åt sig våra naturrikedomar som guld och diamanter. I jakten på rikedomarna använder alla väpnade grupper, även olika länders arméer, barnsoldater och alla våldtar flickor. När jag kämpar mot detta får jag mäktiga fiender, eftersom jag stör deras affärsverksamhet. Dom är också rädda för att bli anmälda till FN:s Internationella brottmålsdomstol (ICC) i Haag. Trots att det slöts en fred 2003, fortsätter striderna och våldet mot barn i Kongo. Murhabazi slutar inte att kämpa för deras rättigheter. – Vi måste orka vidare. Vet jag att det finns barn i en väp-

nad grupp, finns det ingenting som kan stoppa mig. Inga hot om död eller olyckor. När det visade sig att det var soldater som skickat dödshoten under FN-mötet, ville alla att jag skulle sluta och lämna landet. FN och Amnesty tyckte att det hade blivit för farligt för mig att stanna. Och dom har väl rätt egentligen. Men hur skulle jag kunna åka härifrån? Jag

har ett ansvar för alla utsatta barn som jag och BVES har tagit hand om. Barnen litar på mig. Jag kan inte svika dom. Varje dag är jag beredd att dö för deras skull. 

Murhabazi hjälper pojkarna att få av uniformen, som de tagit på sig för en ceremoni där de bränner upp den. Pojkarna kan ha en annan uniform än den de stred i så att ingen kan veta vilken väpnad grupp de tillhörde.

110

Kongo_106-125_svenska.indd 110

10-11-02 09.33.11

Barn ska leka – Mina föräldrar lät mig alltid leka mycket när jag var barn. Om jag bara hade gjort läxorna fick jag gå ut och spela fotboll och leka med mina kompisar. Det har spelat en stor roll för hur jag ser på barndomen. Barn måste få leka! Det är viktigt att alla tjejer och killar som är med oss här på BVES får leka så mycket som möjligt, säger Murhabazi. Här spelar kompisarna Kasereka och Mupenzi Dame på Murhabazis hem för killar som varit barnsoldater.

Ett av historiens värsta krig

Så arbetar Murhabazis organisation: • Besöker väpnade grupper och informerar om barnets rättigheter, så att alla stridande ska veta hur barn ska behandlas i krig, både enligt FN:s Barnkonvention och kongolesisk lag: Till exempel att barnsoldater är förbjudet. • Befriar barnsoldater och flickor som utnyttjas som sexslavar vid besöken hos de väpnade grupperna. • Besöker flyktingläger och tar hand om ensamma flyktingbarn, samt barn som lever på gatan. • Ger befriade barnsoldater, utsatta flickor, ensamma flyktingbarn och gatubarn skydd, ett hem, mat, kläder, sjukvård, psykologisk hjälp, chans att gå i skola som förbereder barnen för den vanliga grundskolan igen, samt yrkesutbildning till skräddare och snickare. • Spårar upp barnens familjer och hjälper barnen att flytta hem igen. De

förbereder alltid barnens familjer samt grannar, politiker, religiösa ledare och lärare i byarna i god tid innan barnen återvänder så att de ska accepteras och tas emot på ett bra sätt. Om det inte går att återförena barnet med sin familj, hjälper de barnet att få en fosterfamilj. Ett barn skickas aldrig iväg från Murhabazis hem innan man vet att barnet kommer till en trygg miljö. • Hjälper ofta barnens familjer ekonomiskt så att de ska ha råd att låta barnen gå i skolan och få mat. Det kan vara att man hjälper en förälder eller ett äldre syskon att komma igång med ett arbete för att kunna försörja familjen. • Hjälper ofta befriade barn med skolavgifter och skoluniformer lång tid efter det att de har lämnat Murhabazis hem, en del ända upp till universitetet. • Informerar hela samhället om barnets rättigheter. Bland annat talar Murhabazi regelbundet i radio.

• Kriget i D. R. Kongo är ett av de största och mest brutala krigen i världshistorien. Det har pågått sedan 1998. En fred slöts 2003, men strider pågår fortfarande i östra delarna av landet, där barnen du läser om i Globen bor. • Cirka 5,4 miljoner människor har dött, antingen i strider, eller av hunger och sjukdomar som är en direkt följd av kriget. • Som mest fanns över 30 000 barnsoldater i landet. Tusentals av dem har fortfarande inte återförenats med sina familjer. FN rapporterar att 848 barn tvingades bli soldater under 2009. • 200 000 våldtäkter på flickor och kvinnor har rapporterats sedan kriget startade, men man tror att många fler har utsattas för övergrepp. 2009 var hälften av offren barn. • Över 1,5 miljoner människor i Kongo är på flykt. • Över 5 miljoner barn i Kongo går inte i skolan.

111

Kongo_106-125_svenska.indd 111

10-11-02 09.34.23

 TEXT: ANDRE AS LÖNN FOTO: BO ÖHLÉN

Faida var soldat o Faida, 15 ÄLSKAR: Fred. Det här är

första året på otroligt länge som jag inte upplever krig. HATAR: Krig och död. VÄRSTA SOM HÄNT: Att kidnappas och bli soldat och sexslav. BÄSTA SOM HÄNT: När Murhabazi räddade mig och jag fick börja skolan igen. SER UPP TILL: Murhabazi så klart! Han räddade mitt liv. VILL BLI: Någon som kämpar för att barn ska ha det bra. DRÖM: Att alla barn i hela världen lever i fred och är älskade.

När Faida var elva år kidnappades hon av en av Kongos många väpnade grupper. Det var början på en fyra år lång mardröm där hon tvingades vara både sexslav och soldat. – Jag tror inte att jag hade överlevt om inte Murhabazi hade räddat mig. Han riskerade sitt eget liv för mig. Jag ser honom som min pappa, säger Faida.

evärskolven träffade Faida med våldsam kraft i ansiktet. Hon försökte komma loss, men låg som fastnaglad på rygg i det höga gräset. En soldat höll fast hennes armar och en

annan hennes ben. Sex soldater turades sedan om att våldta henne. Faida kunde höra skriken från sina kompisar alldeles intill. De utsattes för samma sak. Hon tyckte att kompisarnas skrik lät avlägs-

na, som i en dröm. Men det var ingen dröm. Faida och hennes kompisar hade arbetat i familjernas kassavafält, precis som de brukade göra på skolloven. Ingen hade upptäckt soldaterna förrän det

Mina rättigheter – I Kongo ska barn lyda när vuxna befaller saker. När vuxna behandlar en på ett visst sätt, även om det inte känns bra, tror man på något sätt att det är så det ska vara. Vet man då inte vilka rättigheter man har, är det väldigt lätt att bli utnyttjad. Innan jag träffade Murhabazi visste jag inte om att barn har rättigheter överhuvudtaget. Nu vet jag att allt det jag utsattes för i kriget är fel och mot mina rättigheter, säger Faida.

112

Kongo_106-125_svenska.indd 112

10-11-02 09.36.24

t och slav var för sent. Nu var två av Faidas kompisar döda. När en av soldaterna höjde sin machete mot Faida ropade kommendanten: – Döda inte henne! Hon ska bli min hustru! Beväpnade soldater bevakade Faida och hennes kompis Aciza när de vandrade helt nakna genom fältet. – Vi hade svårt att gå eftersom vi var skadade, men dom tvingade oss. Till slut kom de fram till en väg där soldaternas lastbil

Murhabazi hjälper oss

Min familj! – Dagen då jag blev kallad till BVES för att se om en flicka dom hade där var min Faida, är den lyckligaste dagen i mitt liv! Idag är hon som min dotter och tillhör min familj, säger Faidas storasyster Donia.

– Murhabazi hjälpte mig att komma igång med försäljning på marknaden. Ibland hjälper han oss med pengar till kläder och mat. Om någon i familjen blir sjuk ser han till så att vi får läkarhjälp. Utan hans stöd vet jag inte hur det hade gått för oss, eftersom pappa dog i kriget och mamma vägrar ha något med Faida att göra, säger storasyster Donia, medan systrarna tvättar tillsammans.

Rädda grannar blir elaka Den stora bilden visar utsikten från området där Faida bor med sin syster Donia. – Det är inte alltid enkelt för mig här. Många grannar är rädda och ropar saker efter mig: ”Du är soldat! Gå tillbaks till skogen där du hör hemma! Vi vill inte ha dig här! Hora!” och sånt där. Det gör ont. Men alla gör inte så. Min bästa vän heter Neema, och hon accepterar mig som jag är, säger Faida.

113

Kongo_106-125_svenska.indd 113

10-11-02 09.44.39

Min kompis Neema – Vi flätar ofta varandras hår, Neema och jag, säger Faida. – I vanliga fall brukar jag ta tre US-dollar (20 kronor) för en frisyr, säger Neema, men Faida behöver aldrig betala. Vi är ju kompisar! Vi träffas varje dag och kan prata om allt, även hemligheter, eftersom vi litar på varandra.

stod parkerad. Flickorna lyftes upp på flaket där det redan satt sextio soldater och väntade. – Jag var livrädd för att bli våldtagen igen, säger Faida. Allas slav

Under den långa färden till soldaternas läger fick fl ickorna vara ifred. Men sedan började det igen. – Kommendanten drog in mig i sitt hus. Trots att jag var allvarligt skadad utnyttjade han mig hela natten. Nästa dag gav sig kommendanten iväg med några soldater på plundring. – Så fort han hade åkt började soldaterna som var kvar att utnyttja mig. Det fanns över tjugo andra fl ickor och kvinnor i lägret, men ingen kunde hjälpa mig. Deras situation var likadan som min, och beväpnade soldater vaktade oss hela tiden. När kommendanten kom tillbaka var Faida bara hans.

Så fort han gav sig ut i strid eller på plundring blev hon utnyttjad av alla. Dag efter dag. Dygnet runt. Hemma i byn blev Faidas familj allt mer orolig. Varför kom hon inte hem? De gick från by till by och frågade om någon hade sett henne. Eftersom ingen i byn hade blivit kidnappad av soldater tidigare, var det ingen som ens funderade på det. När det hade gått en månad var alla övertygade om att Faida hade blivit dödad i kriget. De tog farväl av Faida genom att ha en sorgeperiod och en minnesstund i kyrkan, som när någon dött. Blev soldat

Efter ett halvår hos soldaterna mådde Faida mycket dåligt. – Jag höll på att bli tokig. Trots drogerna dom tvingade i mig stod jag till slut inte ut med att vara allas slav längre.

Det fanns några tjejer i lägret som var soldater, och Faida hade sett att de aldrig blev våldtagna. En dag frågade hon kommendanten om inte hon också fick bli soldat. – Han gick med på det och efter två månaders vapenträning med maskingevär, knivar och pilbågar tillhörde jag hans armé. Våldtäkterna upphörde, men inte våldet. En tidig morgon var det dags för Faidas första strid. – Jag var jätterädd, men innan vi lämnade basen fick vi droger. All rädsla försvann och jag blev väldigt aggressiv. Soldaterna sa att drogerna gjorde oss osynliga. Trettio vuxna soldater och sjuttio barn vandrade uppför de skogsklädda bergen med sina tunga vapen. Barnen tvingades att gå längst fram. Efter ett par

timmars vandring fick de syn på fiendens läger nere i en skogsglänta. Ett läger precis som deras eget, med soldater, kvinnor och barn.

Familjesysslor Faida lagar majsgröten ugali till familjen. Ugali är den vanligaste maträtten i östra Kongo.

114

Kongo_106-125_svenska.indd 114

10-11-02 09.46.14

Faida och Neema hjälper varandra med en massa saker, som att hämta vatten. – Jag skulle vara väldigt ensam om jag inte hade en vän som Faida, säger Neema, 16 år.

Älskad syster – Det känns fruktansvärt att vår mamma vägrar att ta emot Faida. Hon var ju så ledsen när Faida försvann! Och hur kan grannar som ropar dumma saker efter henne göra så mot min älskade syster?! Alla barn som utnyttjats i kriget har blivit fruktansvärt illa behandlade. Vi måste ge dom massor av kärlek. Faida drömmer ofta mardrömmar och mår dåligt, och jag försöker trösta henne. Jag tänker skydda henne med mitt liv, säger storasyster Donia.

– Min grupp började skjuta och det blev totalt kaos. Folk skrek och kulor ven åt alla håll. Skottsalvorna regnade in i skogen omkring oss så att bark och träfl isor sprutade. Min kompis Aciza, som låg närmast mig, blev plötsligt träffad i ryggen. Hon dog. När striden var över skickades Faida och de andra barnen ner till fiendens läger. – Vi skulle plundra liken på pengar, mobiltelefoner och vapen. Det kändes konstigt eftersom det var första gången för mig. Det blev många fler strider för Faida. Murhabazi

Faida längtade så mycket efter sin familj att det gjorde ont. Hon tänkte hela tiden på att rymma. Men det gick inte. – En gång försökte en liten

kille fly. Han blev skjuten direkt. Efter det vågade jag inte försöka. Jag skämdes också. Vem skulle vilja ta hand mig efter allt jag hade varit med om? Vem skulle kunna älska mig? Ingen. Men det fanns en som ville ta hand om Faida. En som gjorde allt för att hon och de andra barnen skulle bli räddade. Det var Murhabazi. – Första gången han kom hade jag just tvättat kläder när några jeepar rullade in i lägret. En obeväpnad man klev ur med armarna sträckta över huvudet och sa: ”Amani leo!”, ”Fred nu!”. Det var Murhabazi. Han hade kunnat bli dödad hur lätt som helst, men han var inte rädd, minns Faida. Murhabazi gick fram till kommendanten och sa att han var där för att hämta hem barnen. Han sa att barn inte skulle vara soldater utan gå i skolan istället. – När soldaterna hörde det så gömde dom undan oss så fort dom kunde. Jag försökte skrika på hjälp, men dom knuffade in mig i ett av husen. Kommendanten vägrade släppa barnen så Murhabazi fick åka hem tomhänt. Men

han gav inte upp. Något år senare återvände han men det slutade på samma sätt. Tredje gången gillt

När Faida hade varit kidnappad i fyra år, kom Murhabazi igen. Och den här gången blev det annorlunda. – Jag trodde inte det var sant när Murhabazi kramade om mig och sa: ”Det här är din chans! Allt kommer att ordna sig.” Till en början gick allting bra. På Murhabazis hem för utsatta fl ickor fick Faida börja skolan igen. Det fanns massor av barn att leka och prata med. Och bra vuxna som alltid fanns där för henne. Hon kände sig trygg. Det gick så bra för Faida på BVES skola att hon snart kunde börja i den vanliga skolan igen. Även där började det bra. Men Faida hade svårt att koncentrera sig och fick problem med sitt humör. – Jag kunde bli rasande på mina klasskompisar när jag tyckte att dom inte förstod mig. Till slut orkade hon inte mer utan hoppade av skolan. Vid samma tid hade Murhabazi lyckats hitta Faidas mamma. Faida var 115

Kongo_106-125_svenska.indd 115

10-11-02 09.48.51

överlycklig, men precis som med skolan blev det inte alls som hon hade hoppats. – Mamma tittade inte ens på mig. Hon var rädd och ville inte ha med mig att göra. Som om allt som hänt var mitt fel. Jag kan inte förklara hur ont det gjorde. Som tur var hittade Murhabazi även Faidas storasyster Donia, som tog emot henne med öppna armar. Nu tillhör Faida hennes familj. – Och jag har ju Murhabazi. Även om det inte är så lätt just nu, vet jag att allt kommer att ordna sig eftersom han finns i mitt liv. Jag ser honom som min pappa. Trots att han riskerade sitt eget liv, försökte han inte bara rädda mig en gång, utan TRE! Han är totalt annorlunda än kommendanten och andra vuxna jag har mött som bara utnyttjar barn. Murhabazi är på vår sida. Alltid! 

Skola eller sykurs? – Murhabazi vill att jag ska lära mig att sy tills jag mår bättre och kan börja skolan igen. För att lära mig ett yrke och för att få något annat än allt det jobbiga att tänka på. Och för att jag ska vara närmare honom och psykologerna på BVES. Men jag känner mig osäker. Det vore bättre om jag klarade att fortsätta i en vanlig skola. Har man bra utbildning får man större möjligheter i livet. Och jag vet att jag kan lyckas, jag vet att jag är smart!

Krig mot flickor Flickor och kvinnor är de som oftast råkar allra värst ut i krig. 200 000 våldtäkter har rapporterats sedan kriget startade, men man tror att många fler har utsattas för övergrepp. 2009 var hälften av offren barn. De som överlever våldtäkterna får det ofta svårt i samhället eftersom de anses ”orena”. Sammanhållningen och kärleken i familjer och byar förstörs. Många drabbade får sjukdomen aids. – Murhabazi tog mig till sjukhus på en gång för undersökning och hiv-test. Jag hade en otrolig tur, för jag hade inte blivit smittad under tiden hos soldaterna. Men många andra tjejer på hemmet har hiv, säger Faida. Just nu är 13 av de 68 flickorna som bor på Murhabazis hem för utsatta tjejer i Bukavu hiv-smittade. Sedan 2002 har 176 av flickorna som fått hjälp av BVES dött i sjukdomen aids. – Vi försöker ge dom smittade tjejerna allt stöd vi kan och se till så att dom får gratis hiv-medicin, säger Murhabazi.

116

Kongo_106-125_svenska.indd 116

10-11-02 09.52.06

Mutiya bränner uniformen På Murhabazis hem i Bukavu för killar som varit barnsoldater ska snart en grupp pojkar få åka hem till sina familjer och börja ett nytt liv. Men först ska de bränna sina gamla soldatuniformer. – Det ska bli helt underbart att byta ut soldatuniformen mot skoluniformen igen, säger Mutiya, 15 år.

”

lan, men dom bara skrattade och sa: ”Vad är det för speciellt med att gå i skolan? Vi bryr oss inte, ni ska med oss i alla fall!”. Sedan slet soldaterna av oss våra skoluniformer, rev sönder dom och stampade ner tygtrasorna i leran. Dom tog skolväskorna och rev sönder våra böcker. Efter tre dagars misshandel i ett av deras fängelser fick vi våra soldatuniformer. Bara några dagar senare skickades jag ut i strid för första gången. Sedan var jag fast i två år. Jag överlevde, men fem av mina kompisar dödades. Jag har sett så mycket död och blod.

Under den här tiden kunde jag aldrig drömma om att jag skulle få byta ut soldatuniformen mot skoluniformen igen. Jag hade slutat hoppas när Murhabazi räddade mitt liv. Han kom till militärlägret och sa till oss barn som tvingats bli soldater: ”Ni ska inte vara här. Ni ska tillbaka till skolan igen. Följ mig.” Det kändes overkligt, men Murhabazi höll sitt ord! Jag har börjat skolan igen här på BVES. Nu ska jag hem till mina storebröder och fortsätta i skolan i byn. Jag kan inte beskriva hur glad jag känner mig! Men innan vi åker ska vi bränna våra gamla militär-

Ja till skoluniform! Innan det är dags att bränna uniformerna, gör killarna skyltar. Mutiya skriver ”Ja till skoluniform” på sin.

106-125.Kongo_106-125_svenska.indd 117

Murhabazi samlar killarna innan de tillsammans går till gårdsplanen där ceremonin med uniformsbränningen ska ske. De bär olika uniformer eftersom alla stridande grupper i Kongo använder barnsoldater. Pojkarna på hemmet har tillhört olika väpnade grupper. Men här på bilderna – för pojkarnas egen säkerhet – bär de INTE nödvändigtvis den uniform de använde när de var soldater. De kan bära en uniform från en annan stridande grupp än den de själva tillhörde.

uniformer. Uniformerna påminner mig om allt dåligt: död, blod, krig, plundring… Det ska bli otroligt skönt att bränna skiten, jag kommer att känna mig fri efteråt. När jag kommer hem till byn ska jag ta på mig skoluniformen istället. I framtiden vill jag rädda barn ur väpnade grupper, precis som Murhabazi räddade mig.” Mutiya, 15 år, 2 år som barnsoldat

 TEXT: ANDRE AS LÖNN FOTO: BO ÖHLÉN

i hade just haft fredagens sista lektion. Jag och min kompis Mweusi var på väg hem. Vi gick och berättade historier för varandra. Plötsligt stod tre soldater framför oss och riktade sina maskingevär mot oss. Dom sa: ”Ni kan inte passera här! Den som försöker springa iväg skjuter vi på fläcken!”. Mina föräldrar hade blivit dödade av soldater så jag var jätterädd. Vi började gråta och min kompis kissade på sig. Vi bad att dom skulle låta oss vara, och att vi skulle få fortsätta gå i sko-

Olika uniformer

117

10-11-24 14.56.43

Aldrig mer soldatuniform! – Titta nu noga på skylten allihop. Det står ”Aldrig mer soldatuniform”. Ni ska aldrig mer ha soldatuniformer, ni ska ha skoluniformer, glöm aldrig det! Nu bränner vi uniformerna! ropar Murhabazi. Mutiya och de andra killarna börjar under jubel och applåder att ta av sig militärkläderna och lägga dem i en hög på gårdsplanen.

! m e h a k s Vi

Lycka till! –Mutiya, du vill börja skolan igen och starta ett nytt liv. Jag vet att du är väl förberedd och jag önskar dig all lycka i framtiden! säger Murhabazi och kramar om Mutiya. – Tack pappa, tack! Jag ska be för dig så att du orkar fortsätta kämpa, svarar Mutiya.

Den stora dagen är här. Murhabazi och BVES harlyckats spåra Mutiyas och femton andra pojkars familjer. Nu ska de äntligen få komma hem efter flera år i kriget. – Jag är så lycklig för killarnas skull. Det är det här vi kämpar för hela tiden. Varje gång ett barn blir räddat och kan få ett bra liv igen, är en seger för oss, säger Murhabazi och skrattar.

Murhabazis väska Alla barn som har varit på ett av Murhabazis hem, får en väska med saker som ska göra livet lite enklare när de kommer tillbaka till sina familjer. I väskan finns: Tvål Tandborste

Filt

Ett par skor

Nya kläder Radio

Viktig radio – Jag ger er radion för att ni ska veta vad som händer i vårt land och i världen. Det är viktigt. Lyssna på stationer som sänder nyheter och som berättar om barnets rättigheter. Hamnar ni på kanaler som predikar hat, våld och krig så byt! Radion går på solenergi så att ni ska slippa köpa batterier.

118

Kongo_106-125_svenska.indd 118

Handduk

Tandkräm

10-11-02 09.55.27

Nya drömmar – Jag hade slutat hoppas. Men på BVES fick jag chansen att börja skolan igen. Jag var så lycklig, samtidigt som jag tänkte på all den tid jag hade förlorat. Två år som soldat! Tänk vad mycket jag hade kunnat lära mig under den tiden. Nu ska jag börja i skolan i byn, och i framtiden vill jag bli som Murhabazi!

Uniformer upp i rök Mutiya och hans kompisar sjunger och hurrar när uniformerna förstörs och brinner upp.

Hej då! Nu åker vi hem!

Farväl kompis! Killarna tar farväl av varandra och av Murhabazi. De har blivit bra kompisar och hjälpt varandra när det känts svårt, så även om de längtar hem är det inte lätt att skiljas åt.

Bollar istället för bomber! – Jag är jätteglad just nu! Det enda som oroar mig är att nya strider ska blossa upp i områdena dit killarna återvänder, och att dom återigen tvingas bli soldater. Sånt händer och det gör mig vansinnig. Det är otroligt tufft, men vi börjar om varje gång det händer. En kille blev tagen tre gånger, av tre olika väpnade grupper. Varje gång befriade vi honom. Vi överger aldrig barnen, och vi ger oss inte förrän alla är fria, säger Murhabazi.

 TEXT: ANDRE AS LÖNN FOTO: BO ÖHLÉN

– Soldaterna tog pojkarnas skoluniformer och gav dom soldatuniformer istället. Och vapen istället för pennor. Bomber istället för bollar. Men vi ger killarna fotbollar att ta med sig hem. Dom som bor nära varandra kan starta ett fotbollslag och fortsätta att träffas och stötta varandra. Men framförallt ska dom ha roligt! säger Murhabazi.

119

Kongo_106-125_svenska.indd 119

10-11-02 09.57.01

Vi ska hem! Tänkte på skolan

”Jag längtar jättemycket efter mina kompisar hemma. Vi har inte setts på över fyra år, och jag hoppas verkligen att dom minns mig. Jag hoppas också att dom inte ska vara rädda för mig nu när jag har varit soldat. Jag är lite orolig för det. För jag längtar verkligen efter mina kompisar. Att få snacka med dom och spela fotboll och leka. När jag var soldat fanns det ingen plats för skratt och lek.

”Det jag har saknat mest av allt är skolan. När jag var soldat tänkte jag hela tiden att jag var på fel plats, att jag borde vara i skolan istället. Nu kommer Murhabazi att hjälpa mig att börja skolan när jag kommer hem och det känns overkligt bra. Jag älskar skolan! Skolan är viktig.

Längtar efter mamma

 TEXT: ANDRE AS LÖNN FOTO: BO ÖHLÉN

Saknat fred ”När jag var soldat var det krig varje dag. Aldrig fred. Förutom min mamma och pappa är det fred jag har saknat mest av allt. Jag led hela tiden. Det var fruktansvärt. Jag är lycklig över att äntligen få komma hem. Nu hoppas jag mitt liv ska bli bra. Att jag ska få gå i skolan igen och få många kompisar. Men mina föräldrar är gamla och lite sjuka. Jag är rädd för vad som kommer att hända med mig när dom dör. När det händer kommer jag kontakta Murhabazi direkt, för jag vet att han kommer kunna ge mig bra råd. Jag älskar honom, han räddade mitt liv. Jag kommer sakna honom.” Amani, 15 år, 2 år som barnsoldat

Aldrig mer militäruniform!

Vill skratta och leka

Den som har gått i skolan har många möjligheter i livet. Själv skulle jag vilja bli president när jag blir stor. Det första jag skulle göra då är att befria alla barn som tvingas vara soldater. Jag skulle hjälpa dom att hitta sina familjer och låta barnen börja skolan igen. Min största rädsla nu är att jag ska bli tagen av soldater och tvingas kriga igen. Jag skulle bli så fruktansvärt besviken om det hände.” Assumani, 15 år, 2 år som barnsoldat

”Jag längtar mycket efter min mamma! I kriget tänkte jag jämt på henne. Innan jag blev tvingad att vara soldat hjälpte jag henne på fälten och hämtade vatten. Eftersom pappa dog när jag var liten var jag hela tiden orolig för hur hon klarade sig när jag var borta. Jag pratar mycket med min mamma och jag älskar henne. När jag är med henne känner jag mig lugn och säker. Nu vill jag bara hem och vara nära henne igen. Det som oroar mig är att lämna alla kompisarna här. Vi har kunnat prata om våra hemska upplevelser med varandra och det har varit väldigt skönt. Så kommer det inte att vara hemma. Killarna i byn som inte varit soldater kommer aldrig att förstå vad jag har varit med om.” Obedi, 15 år, 2 år som barnsoldat

Nu är jag lycklig över att få komma hem. Oavsett vad som än händer, att mina kompisar är rädda för mig eller så, finns det ingenting som skrämmer mig. Ingenting kan vara värre än det som jag råkade ut för som soldat. Ingenting. ” Aksanti, 15 år, 4 år som barnsoldat

Skola – Ja! Militärläger – ALDRIG MER!

120

Kongo_106-125_svenska.indd 120

10-11-02 09.58.39

Murhabazi sviker ingen Egentligen är det meningen att barnen som Murhabazi befriar ska stanna på hans center i tre månader. Men ibland tar det längre tid att spåra familjerna och att sedan hjälpa barnen att starta sina nya liv. Som för Bahati.

Drömmer om bra stenar ”Den väpnade grupp som förde bort mig, tvingade mig att gräva efter guld, diamanter och andra mineraler. Alla stenar jag hittade var jag tvungen att ge till mina ledare. Jag var deras slav. Vi som grävde försökte gömma undan lite, lite, men det var svårt. Den som upptäcktes blev svårt misshandlad. Man kunde till och med bli dödad. Om inte vår grupp grävde själva, plundrade vi andra som arbetade i gruvorna. Jag vet inte hur många som dog. För guldet och mineralerna köpte vi sedan vapen av rika vapenhandlare som kom ut i skogarna. Jag känner att kriget till slut handlade om att olika grupper, både kongolesiska och utländska, ville kontrollera gruvorna i Kongo. Hade vi inte haft alla dessa mineraler hade det varit fred för länge sen. Förmodligen hade det aldrig ens blivit krig. Nu är alla naturrikedomarna dåliga för oss. Men egentligen borde dom vara bra. Om Kongos regering kunde sälja mineralerna på ett bra sätt skulle vi kunna bygga skolor, vägar, och sjukhus. Allt sånt som människor behöver. Jag drömmer om att det blir så en dag. Jag drömmer också om att en dag bli skräddare och få ett bra liv. Eftersom Murhabazi och BVES står bakom mig tror jag att det är möjligt.” Isaya, 15 år, 4 år som barnsoldat

”Trots att Murhabazi inte hittade mina föräldrar efter tre månader, sparkade han inte ut mig från centret. Istället tog han hand om mig som om jag vore hans eget barn i över ett år. Jag ser honom fortfarande som min pappa. Efter skolan på BVES, hjälpte han mig så att jag kunde börja i den vanliga skolan. Han betalade skolavgifter och allt annat. Och eftersom jag alltid har velat bli journalist, sa jag det till Murhabazi. Då hjälpte han mig så att jag fick komma och göra ett test för en journalistutbildning för unga på organisationen Search for Common Ground. Jag klarade testet och utbildningen, och idag är jag ungdomsreporter på deras radioprogram ”Sisi Watoto - We Children”! Det är nog världens bästa program för vi pratar om det viktigaste som finns, barnets rättigheter. Många barn ringer in till oss och hela programmets idé är att ge Kongos barn en röst. Något som inte är vanligt här. För det mesta lyssnar inte vuxna alls på barn här. I framtiden hoppas jag kunna hjälpa BVES att rädda fler barn, precis som Murhabazi gjorde med mig. Han räddade mig från döden.” Bahati, 17 år, 3 år som barnsoldat – Varje lördag och söndag klockan 17.30 pratar jag i radion om barnets rättigheter, framförallt om hur brutalt tjejerna utnyttjas i kriget i Kongo, säger Bahati.

121

Kongo_106-125_svenska.indd 121

10-11-02 10.00.37

 TEXT: ANDRE AS LÖNN FOTO: BO ÖHLÉN

”Murhabazi är som min pappa!” ”En söndag för ett år sedan var jag och mina två systrar i kyrkan när vår by hamnade emellan två stridande grupper. Soldaterna sköt med maskingevär och bombade precis vid kyrkan så vi kunde inte ta oss ut. Jag skakade i hela kroppen av rädsla. Vad jag inte visste då, var att mamma och pappa samtidigt flydde för sina liv ut i skogen. Ett par dagar senare, när skjutandet var över, kom Röda Korset och FN till kyrkan och körde oss till ett flyktingläger. Jag bodde i lägret i fem månader. Det var jobbigt. Maten späddes ut med vatten och madrasserna låg direkt på marken. Och vi fick inte gå i skolan. En dag kom Murhabazi och frågade om jag ville bo på hans hem för flickor istället. Jag blev jätteglad för jag hade hört så mycket bra om honom. Vi var 29 barn som följde med honom. Jag är glad över att vara här och det känns som hemma nu. Murhabazi tar hand om mig som min pappa. Men varje natt drömmer jag att mamma och pappa lever och att jag får komma hem igen. Murhabazi fortsätter att leta efter mina föräldrar.” Valentina, 12 år

Valentinas dag på M På en av staden Bukavus kullar ligger Murhabazis hem för utsatta tjejer. Många av flickorna har varit fångar hos olika väpnade grupper. 47 av de 68 tjejer som bor här har utsatts för sexuella övergrepp. – Jag är lycklig över att vara här och det känns som hemma nu. Murhabazi har blivit som min pappa, säger Valentina, 12 år.

06.00 Dags att gå upp – Vi borstar tänderna och tvättar oss. Tvål, tandkräm och olja för håret och kroppen får vi här. Jag har tappat bort min tandborste och inte hunnit få en ny, så nu använder jag fingret istället. Det går faktiskt riktigt bra! säger Valentina och skrattar.

08.00 Lektioner – När jag bodde i flyktinglägret gick jag inte i skolan. Jag vet att det är alla barns rättighet att få gå i skolan, till och med för oss som lever i krig och är flyktingar. Plötsligt fick jag inte det och det kändes fruktansvärt. Som om jag förlorade tid att lära mig viktiga saker. Första dagen jag fick börja skolan här hos Murhabazi var jag så lycklig! Man måste ju gå i skolan om man vill lära sig saker, så att man fattar bra beslut i livet, och för att kunna få ett bra arbete och försörja sin familj. – När jag blir äldre skulle vilja lära mig sy här på BVES och bli skräddare. Men allra helst skulle jag vilja bli lärare. Min lärare Ndamuso är inte bara min lärare, utan otroligt snäll och tar hand om mig. Hon ger mig råd, som en mamma. Sån vill jag bli när jag blir stor. Flickorna som är för små för skolan går i förskolan.

07.00 Frukost Till frukost blir det majsgröten Buyi.

122

Kongo_106-125_svenska.indd 122

10-11-02 10.02.02

12.00 Lunch Idag blir det ris och bönor.

13.30 Vila Det är skönt att vila en stund när det är som varmast ute. Tjejen bredvid Valentina i sängen heter Noella och är tio år. – Vi ligger ofta många barn i samma säng. Ibland kan det bli trångt, men samtidigt känns det tryggt att inte vara ensam, säger Valentina.

å Murhabazis tjejhem 15.30 Tvätta kläder Valentina delar tvättbalja med Donatella.

14.30 Lek – Jag älskar att leka med kompisarna. Man känner sig lycklig och tänker inte så mycket på allt det jobbiga. Och så rör man på sig, får muskler och mår bra! Vi hoppar långhopprep, gör sång- och danslekar och olika bollspel.

16.30 Läxor – Vi gör ofta våra läxor tillsammans så att vi kan hjälpa varandra, säger Valentina.

123

Kongo_106-125_svenska.indd 123

10-11-02 10.03.20

Valentinas garderob

18.00 Middag Det blir ris och bönor till kvällsmat också.

– Jag har alla mina kläder i en säck på rummet. – Den vackra vita klänningen har jag på mig varje söndag när jag går till kyrkan.

– Halsbandet med Jungfru Maria är det finaste jag har. Jag känner mig trygg när jag har det på mig. Som om jag är skyddad.

19.00 Kvällssamling

– Den här gula fleecetröjan är min favorit!

– Varje kväll sitter vi tillsammans och berättar om hur dagen har varit. Vi sjunger och berättar historier för varandra. Samlingarna är jätteviktiga för mig för då känner jag mig lugn. Jag glömmer att tänka så mycket på var mamma och pappa är. Under samlingarna känns det som om vi är en riktig familj. Vi barn tar hand om varandra, och dom vuxna här bryr sig om oss. När jag mår dåligt finns det alltid någon som lyssnar. Murhabazi, min lärare, sjuksköterskan eller psykologen. Precis som det borde vara i alla familjer.

20.00 Sängdags Efter tandborstning kryper tjejerna tätt, tätt ihop i sängarna och somnar.

124

Kongo_106-125_svenska.indd 124

– Jag lyckades få med mig kläderna i en säck till flyktinglägret, och jag är jätteglad för det eftersom jag har fått kläderna av mamma. Jag älskar mina kläder. Dom är vackra och påminner mig om mamma.

10-11-02 10.04.49

Vem är Murhabazi?

På hemmet för utsatta flickor beskriver tre tjejer Murhabazi så här:

Han skyddar tjejer ”Jag var fånge hos soldaterna och Murhabazi räddade mitt liv. Det är han som ser till så att vi får leva i trygghet och säkerhet här. Han ger oss allt. Kvinnor och flickor har det fruktansvärt i vårt land. Vi lider. Många blir våldtagna och utnyttjade av soldater och andra vuxna män. Murhabazi tar hand om oss flickor som om vi vore hans egna döttrar eller systrar. Om inte Murhabazi hade funnits hade många tjejer haft det ännu värre i Kongo. Han skyddar oss.” Donatella, 13 år

Jag älskar honom! Han är min pappa! ”Murhabazi tar hand om mig. Han ger mig någonstans att sova, tvål så att jag kan tvätta mig, mat att äta och en chans att få gå i skolan. Och är jag sjuk hjälper han mig till doktorn. Murhabazi är precis så som en förälder ska vara. Han är som min pappa! Utan honom hade mitt liv varit jättesvårt. Jag älskar honom!” Josepha, 10 år

”Min familj splittrades i kriget eftersom vi kom ifrån varandra när vi flydde. Murhabazi och Röda Korset söker fortfarande efter mina föräldrar. Jag vet inte ens om dom lever. Men under tiden är Murhabazi min pappa. Jag älskar honom och jag vet att han älskar mig för han hjälper mig med allt. Jag tänker jämt på mamma, pappa och mina syskon. Det hände hemska saker, men livet är trots allt lite lättare nu när Murhabazi tar hand om mig.” Vestine, 15 år

Barnen i Murhabazis hem och skolor

Systrarna Benon, Vestine och Valentina bor tillsammans på ett av Murhabazis hem.

 TEXT: ANDRE AS LÖNN FOTO: BO ÖHLÉN

Det bor 68 tjejer på Murhabazis hem i Bukavu för utsatta flickor. På dagarna kommer ytterligare 297 tjejer till hemmet och går på BVES skola. De bodde tidigare på hemmet, men har nu flyttat hem till sina familjer. – Familjerna är ofta så fattiga att dom inte har råd att låta barnen gå i vanliga skolor. Hos oss går barnen gratis och får stanna så länge det behövs, säger Murhabazi. Just nu bor det 71 pojkar på Murhabazis hem i Bukavu för killar som varit barnsoldater. I hela Kongo har Murhabazi 35 hem och skolor. 15 284 barn får just nu stöd av BVES på något sätt. Bland annat får 8 138 barn hjälp så att de kan gå i vanliga skolor och 37 unga för att gå på universitetet.

125

Kongo_106-125_svenska.indd 125

10-11-02 10.06.16

När det skulle avslöjas vilka som blivit Årtiondets barnrättshjälte höll barnen presskonferenser i 20-talet indiska städer. Den i New Delhi hölls i Raj Ghat, där Mahatma Gandhi kremerades sedan han blivit mördad. Presskonferensen inleddes med uppträdanden.

VAD ÄR

I 56 städer över hela Sverige höll barnen sin World’s Children’s Press Conference och de ledde till 270 publiceringar i tidningar, radio, TV och webb-nyheter. I Stockholm avslöjade Rickard Jansson att Nelson Mandela och Graça Machel blivit Årtiondets barnrättshjältar. Majid Benachenhou och Louise Rosengren talade om hur barnets rättigheter kränks i Sverige.

 FOTO: HARSHIT WALIA & JONAS EKSTRÖMER /SCANPIX

WORLD’S CHILDREN’S PRESS CONFERENCE? Två gånger om året kan du och dina skolkompisar arrangera er World’s Children’s Press Conference, när de nominerade ska presenteras och när resultatet av Global Vote ska avslöjas. Bara barn får uttala sig! Ingen över 18 år får vara med på scenen. Gör så här: • Ha er presskonferens i skolan eller allra helst i stadens viktigaste byggnad, för att visa hur viktiga barn och deras åsikter är. • Bjud in alla medier i god tid. Skicka inbjudan, men besök eller ring också redaktionen. Påminn alla redaktioner dagen innan presskonferensen! • Börja och avsluta gärna presskonferensen

med musik, sång och dans. • Inled med att berätta för journalisterna om barnrättsfakta för ert land och om vilka förbättringar ni vill se i respekten av barnets rättigheter. Ni kan också ställa frågor om barnets rättigheter till era politiker och presentera resultatet vid presskonferensen. • Visa gärna den video som ni kan beställa. • Avslöja vilka som blivit de tre slutkandidater eller resultatet i Global Vote. • Avsluta med att dela ut dagens pressmeddelande

från World’s Children’s Prize. Ge journalisterna även barnrätts-faktabladet för ert land. • Skicka klipp från tidningar och lista på vilka radio- och TV-stationer som gjorde inslag till World’s Children’s Prize i Sverige.

”Jag är ledsen att behöva säga att vårt samhälle värderar söner högre än döttrar, som ofta ses som en ekonomisk börda. Respekteras barns rättigheter i Indien? Vi barn vet det bäst!”

På www.worldschildrens prize.org finns: Förslag på inbjudan och frågor till politiker, barnrätts-faktablad, manustips samt möjlighet att beställa video. På webbsidan ﬁnns också foton som journalisterna kan ladda ner.

Om ni är ﬂera Global Friend-skolor till World’s Children’s Prize som når samma medier bör ni hålla en presskonferens tillsammans. En representant för varje skola kan då vara med på scenen.

Presskonferensdans.

126-131.10-års-cermonin_sve.indd 126

10-11-23 13.04.19

Välkommen till 10-årsceremonin Lisa Bonongwe från Zimbabwe är med i World’s Children’s Prize barnjury. Hon var en av två ”Masters of Ceremony” och hälsade alla välkomna till 10-årsceremonin i Stockholms Stadshus.

Shobhna Jha i indisk dansvirvel.

Årtiondets barnrättshjältar ”Att bli hedrad av barn är en mycket speciell hyllning, för det är ni världens barn som är orsaken till vårt arbete. Ni visar fantastiskt mod, klarsynthet, passion och engagemang i att skapa en bättre värld. Madiba (Mandela) och jag lovar här och nu att arbeta med er, världens barn, tills vi har en värld som värdesätter sina barn och som respekterar och för fram deras rättigheter överallt. Madiba säger till er alla barn: Jag älskar er!”

Några av världens största hjältar för barnets rättigheter och tidigare World’s Children’s Prize-pristagare kom till 10-årsceremonin, tillsammans med unga som de hjälpt.

Här hedras från vänster: Graça Machel, Déborah Macaringue, Moçambique, Asfaw Yemiru, Sosena Alemayehu, Etiopien, Gail Johnson, Zintle Mqwayo, Sydafrika, Anuradha Koirala, Poonam Thapa, Nepal, Maggy Barankitse, Lydia Akimana, Burundi, James Aguer, Abuk Deng Garang, Sudan, Piromya Sathathai, Prateep Ungsongtham Hata, Thailand, Mofat Maninga, Judith Kondiek, Kenya, Betty Makoni, Alice Shuvai, Zimbabwe, Somaly Mam, Daly Ly, Srey Pov Chan, Kambodja, Josefina Condori Quispe, Maria Elena Achahui, Peru.

 FOTO: SOFIA MARCETIC, KIM NAYLOR & EWA STACKELBERG

Graça Machel, Årtiondets barnrättshjälte tillsammans med Nelson Mandela, tog emot priset från drottning Silvia.

127

126-131.10-års-cermonin_sve.indd 127

10-11-23 13.04.49

Kasm Kathakaars dansgrupp från Indien.

Ama Ambush Abantwana från Sydafrika inledde ceremonin med att trumma och spela marimba.

Piromya Sathathai och Prateep Ungsongtham Hata från Thailand.

Maggy Barankitse och Lydia Akimana får sina medaljer.

Hanoi Theatre College från Vietnam spelade på bambuinstrument och dansade,

James Aguer och Abuk Deng Garang hedras av drottningen.

128

126-131.10-års-cermonin_sve.indd 128

10-11-23 13.06.14

Jurymedlemmen Gabatshwane Gumede från Sydafrika sjöng en sång till Årtiondets barnrättshjältar Nelson Mandela och Graça Machel.

Jurykillen Mofat Maninga representerade också de barn som får hjälp av Dungamammorna i Kenya och fick en medalj av drottning Silvia.

Tommy Rutten från USA ledde ceremonin tillsammans med Lisa från Zimbabwe. Tommy representerade de röstande barnen.

Judith Kondiek, Betty Makoni, Alice Shuvai, Somaly Mam, Daly Ly, Srey Pov Chan, Josefina Condori Quispe och Maria Elena Achahue har fått medaljer och blommor av drottning Silvia.

Jurytjejen Poonam Thapa representerade även de barn som får stöd av Maiti Nepal, som grundades av Anuradha Koirala (till vänster).

129

126-131.10-års-cermonin_sve.indd 129

10-11-23 13.07.00

En brasiliansk traditionell dans med små parasoll. Ama Ambush Abantwana är ett marimbaband från Kapstaden i Sydafrika.

Lilla Akademiens Kammarorkester spelade under 10-årsceremonin. World’s Children’s Prize barnjury är varje år med och genomför prisceremonin.

Thanks! Tack! Merci ! ¡Gracias! Obrigado! I Bangladesh: Svalorna/The Swallows, SASUS, RedwanE-Jannat Benin: Juriste Echos Consult – Jeacques Bonou, Oumarou Tikada Brasilien: Grupo Positivo (Portal Positivo, Portal Educacional and Portal Aprende Brasil), SEMEDSantarém (PA), 5a Unidade Regional de Educação/ SEDUC-PA, SME-Monte

130

126-131.10-års-cermonin_sve.indd 130

Alegre (PA), SME-Juruti (PA), Projeto Rádio pela Educação/ Rádio Rural de Santarém, SMESão José dos Campos (SP), ONG Circo de Todo Mundo, Samuel Lago, Gilson Schwartz, Christiane Sampaio Burkina Faso: Art Consult et Developpment, Malachie Dakuyo Burma: BMWEC, Community Schools Program, Eh Thwa Bor Burundi: Maison Shalom, Maggy Barankitze Kamerun: SOS Villages

d'Enfants Cameroun, Caroll Mikoly Gambia: Child Protection Alliance (CPA), Bakary Badjie Ghana: Ministry of Education, ATWWAR, Ekua Ansah Eshon, Ghana NGO Coalition on the Rights of the Child, Unicef, VRA Schools Guinea Conakry: Ministère de l’Education, CAMUE Guinée, Oumar Kourouma, Unicef, Parlement des Enfants de Guinée Guinea Bissau: Ministério da Educação, AMIC,

Laudolino Medina, Fernando Cá Filippinerna: Lowel Bisenio Indien: City Montessori School Lucknow, Shishir Srivastava, Times of India’s Newspaper in Education, Peace Trust, Paul Baskar, Barefoot College, Tibetan Children’s Villages, CREATE, Hand in Hand Kenya: Ministry of Education, Provincial Director of Education for both Western and Nyanza Provinces, CSO Network for Western and Nyanza Province, Betty Okero

10-11-23 13.08.22

Corpos e Tambores från Movimento Pró-Criança i Brasilien.

”Kära barn, Jag vill tacka er av hela mitt hjärta. Barnets rättigheter är så viktiga! Jag delar era krav på att de måste respekteras. Under sina första tio år har World’s Children’s Prize utbildat och stärkt miljoner barn om deras rättigheter, och gjort det möjligt för dem att föra fram sina åsikter om hur dessa rättigheter ska respek teras. Jag måste säga att World’s Children’s Prize gör ett enastående arbeta med att föra fram barnets rättigheter.” HM Drottning Silvia I avslutningssången ”En värld av vänner” fick Spektrum Teens-kören hjälp av jurybarnen och alla barn som uppträtt under ceremonin.

Kongo Brazzaville: ASUDH/ Gothia Cup Kongo Kinshasa: FORDESK, Tuzza Alonda, APEC, Damien Kwabene, APROJEDE, Amisi Musebengi Mauretanien: Association des Enfants et Jeunes Travailleurs de la Mauritanie, Amadou Diallo Mexico: Secretaría de Desarollo Humano Gobierno de Jalisco, Gloria Lazcano Moçambique: Ministério da Educação e Cultura, SANTAC (Southern African Network Against Trafficking and Abuse of Children), Margarida Guitunga, Malica de Melo, FDC (Fundação para o Desenvolvimento da Comunidade), Graça Machel

126-131.10-års-cermonin_sve.indd 131

Nepal: Maiti Nepal, Janeit Gurung Nigeria: Federal Ministry of Education, The Ministries of Education in Kogi State, Lagos State, Ogun State, and Oyo State, Unicef, Royaltimi Talents Network, Rotimi Samuel Aladetu, CHRINET, Children’s Rights Network, Moses Adedeji Pakistan: BLLFS, Mir Sarfraz, BRIC, PCDP Rwanda: AOCM, Bonaventure Senegal: Ministère de l’Education, Ministère de la Femme, de la Famille et du Développement Social, EDEN, Save the Children Sweden, Unicef Storbritannien: The Children’s

Rights Director for England, Roger Morgan, Oasis School of Human Relations, Zena Bernacca Sydafrika: Ministry of Education, National Department of Education, Eastern, North West Department of Education and Department of Social Development, Bojanala Platinum District Municipality and Department of Education, Marlene Winberg, Nadia Kamies, Vusi Setuke Thailand: Ministry of Education, Sunida Dechsen, Duang Prateep Foundation, Tjeckien: Vzajemne Souziti Uganda: Uganda Local Governments

Association, Gertrude Rose Gamwera, Wakiso District, BODCO, Nason Ndaireho, GUSCO, Louis Okello USA: World’s Children’s Prize US Inc, Margareta Anden Vietnam: Vietnam Committee for Population, Family and Children – CPFC, Voice of Vietnam – VOV Children’s Programme, Nguyen Thi Ngoc Ly Zimbabwe: Girl Child Network, Nyasha Mazango

131

10-11-23 13.08.49

L E J U RY P O U R L E P R I X D E S E N FA N T S D U M O N D E 2 0 11 E L J U R A D O D E L P R E M I O D E L O S N I Ñ O S D E L M U N D O 2 0 11 O J Ú R I D O P R Ê M I O C R I A N Ç A S D O M U N D O 2 0 11

t h e 2 0 1 1 w o r l d ’ s c h i l d r e n ’ s p r i z e j u ry

11 baksida.indd 1

the 2011 world’s children’s prize jury AL Bwami OB N D L G IE Ngandu R F D. R . KON G O

AL OB N D L G IE FR

Brianna Audinett

AL OB N D Gabatshwane L G IE Gumede FR SYDAFRIKA

AL OB N D L G IE FR

Hannah Taylor

AL OB N D L G IE FR

Mofat Maninga

AL OB N D L G IE FR

SKALL UTSES!

AL Amy OB N D L E G I Lloyd R F STORBRITANNIEN

USA

KANADA

K E N YA

AL OB N D Hamoodi L G IE Elsalameen FR PALESTINA

AL L is a OB N D L G IE Bonongwe R F ZIMBABWE

AL OB N D L G IE FR

Maria Elena Achahui

ISRAEL

AL OB N D L G IE FR

AL Nuzhat OB N D L G IE Tabassum FR BANGLADESH

AL OB N D L G IE FR

Po o n a m Thapa

AL OB N D L G IE FR

SKA L L UT SE S!

Ofek Rafaeli

Amar Lal INDIEN

PERU

NEPAL

the world’s children’s prize for the rights of the child

10-11-08 12.30.23