Barnrättshjälten James Aguer, Sydsudan

(

NOMINERAD • Sidorna 41–45

(

James Aguer (

När James Aguer Alic var 20 år fördes barn i hans hemby i södra Sudan bort för att bli slavar. Hans mamma dödades när hon vägrade att lämna ifrån sig sin lilla dotter. James flydde tillsammans med sina syskon, för att en dag börja rädda slavbarn!

E

fter milisens anfall flydde James och hans syskon till Sudans huvudstad Khartoum. De fick bo hos släktingar i ett flyktingläger. Många där berättade om hur barn tagits till fånga och förts iväg för att bli slavar i norra Sudan.

– Vi måste göra något, sa James. Vi måste befria barnen!

En kväll träffades James och åtta andra i hemlighet.

Om säkerhetspolisen vetat att de hade ett möte om att befria slavar hade de hamnat i fängelse allihop.

– Jag vet vart dom har fört barnen, sa James. Till arabfolken i Darfur och Kordofan. Jag tänker ta mig dit. Är det någon som följer med?

Flera av dom andra dinka­ männen svarade genast: ’Ja, det är självklart. Vi föl­ jer med’, men två var tvek­ samma.

– Om dom förstår att vi tänker befria barnen dödar dom oss, sa de.

– Men vem ska göra det om inte vi gör något? fråga­ de James. Om jag så ska dö ska jag åka dit.

James och de andra började planera hur de skulle göra.

– Vi måste klä ut oss till araber, så att ingen förstår varför vi är där. Vem köper jallabiyor och kalotter (vita långa skjortor och vita mössor som arabfolken använder)?

Några dagar senare tog de tåget, klädda i sina arabiska

dräkter. De satte sig i varsin vagn för att ingen skulle misstänka att de hörde ihop.

När de kom fram vandrade de åt varsitt håll, till byar där de visste att dinkabarn hölls som slavar.

James kände sig lite märk­ lig i sina arabiska kläder, men märkte snart att för­ klädnaden fungerade. Ingen brydde sig om att han vand­ rade omkring mellan byarna och tältlägren. När någon frågade vad han gjorde där svarade han: ’Jag letar efter mina kor’. Men istället leta­ de James och hans vänner

Varför nomineras James?

James Aguer Alic nomineras till WCPRC DecennieBarnrättshjälte 2009 för sin envisa kamp mot barnslaveriet i Sudan. Barnen, som rövades bort av milismän, tvingas arbeta från sol­ uppgång till solnedgång.

De tvingas sova utomhus med djuren, äta rester och blir slagna och piskade.

Efter 20 års kamp har James och hans medhjälpare befriat omkring 3 000 barn. Och deras kamp går vidare för att befria även resten av barnen. James har fängslats 33 gånger och fyra av hans medhjälpare dödades då de skulle frita slavbarn. Numer har James och hans medhjälpare stöd av Sudans regering när det gäller slavbarnens frihet.

James tillsammans med några av sina arabiska medhjälpare.  Serie av Magnus Bergmar (manus) och K arin Södergren (bild)

STANNA! Annars skjuter jag!

MAMMA!

Läs hela serien om hur James räddar slavbarnen på www.worldschildrensprize.org

41

41-45_Auer_Sudan_sv,eng,fra.indd 41

09-02-26 10.08.45

efter slavbarn. När de såg ett barn med mörk hud, som vallade getter eller kor eller bar vatten i närheten av de arabiska byarna, frågade de barnet var det kom ifrån, vad det hette och vad det gjorde där. De frågade också om barnet kände till andra dinkabarn i området. De skaffade sig även vänner bland araberna, som hjälpte till att samla in namn.

James vandrade alltid olika vägar för att ingen skulle känna igen honom och börja undra.

På kvällen träffades James och hans vänner för att berätta vilka uppgifter de fått fram under dagen. De upptäckte att slavbarnen var många fler än de först trodde och skrev ner alla namnen.

När de fått ihop många namn i ett område begav sig James till sultanen, araber­ nas ledare, där.

– Dyre sultan, jag förstår att du inte tycker att slaveri är något bra, men ditt folk har tagit slavar från vårt folk, dinkas. Jag vet att flera av barnen finns i familjer runtomkring här, sa James hövligt.

Det visade sig att många sultaner tyckte att slaveri är fel och de hjälpte James att befria barnen. Andra hotade James och bad honom att aldrig mer visa sig i trakten. 

James

fängslad 33 gånger Moses och Elisabeth på bilden rövades bort för att bli slavar, men James Aguer Alic kom till deras räddning. I 20 år har James kämpat för att befria tusentals slavbarn. Ofta har det varit ett farligt uppdrag.

S

udan, som betyder ’De svartas land’ på arabiska, är Afrikas största land.

Skillnaderna är stora mellan norra och södra Sudan.

Det är nästan som två olika länder.

I norr finns stora sand­ öknar, betesmarker och huvudstaden Khartoum.

Människorna där, minst hälften av landets 30 miljo­ ner invånare, tillhör olika arabiska folkgrupper och talar arabiska. De flesta är muslimer. I söder finns savanner, träskområden och gröna betesmarker. Där är dinka, som talar dinka, den största folkgruppen (ca tre miljoner). De flesta är kristna eller har sina tradi­ tionella religioner. Dinka­ folket har drabbats värst av slaveriet.

 TEXT: GUNILL A HAMNE FOTO : KIM NAYLOR

Jag tar kvinnan, pojken och….

Människor är fattigare i söder trots att där finns värdefulla naturtillgångar som olja, guld, uran och vattenkällor. Inbördeskriget handlade bland annat om dessa rikedomar och om religionen. Byar bombades i södra Sudan, där regerings­ soldaterna samarbetade med ridande milismän. Det var milisen som kidnappade omkring 40 000 barn och kvinnor och gjorde dem till sina slavar. Barnen har tvingats arbeta hos någon arabfamilj i norr, sova utomhus med djuren och blivit piskade.

Slavbefriarna James har nu räddat barn­ slavar i 20 år. Hittills har han varit med och befriat 5 000 slavar, 3 000 av dem barn.

Då tar jag dom andra pojkarna!

– Det är våra, mitt folks, barn de rövat bort, säger James. Inget kan stoppa mig från att fortsätta att leta efter fler barn. Om inte vi gör det blir de kvar i fången­ skap.

James har fängslats 33 gånger för sin kamp för slavbarnen och fyra av hans medarbetare dödades när de skulle befria barn som var slavar.

Först förnekade Sudans regering att det fanns slaveri i landet. Men den har ändrat inställning och startat en organisation, CEAWC, för att göra slut på slaveriet.

James och hans medhjälpare ingår i CEAWC. 

Jag är glad att mamma är med.

42

41-45_Auer_Sudan_sv,eng,fra.indd 42

09-03-02 19.37.40

Manol

mobbades som slav När Manol var tio år blev han slav. Slavägarens söner och andra pojkar mobbade Manol varje dag. Men så en dag…

M

anols slavhistoria börjar en tidig morgon. när milissoldaterna rider in i hans by.

Manol, hans mamma, pappa och syster flyr över den torrlagda flodbädden.

Men på andra sidan står fullt av milismän till häst och snart är familjen omringad. Byns invånare radas upp på led och alla kor och getter samlas ihop.

Sen börjar den långa marschen.

De går och går. De får inget att äta och inget att dricka.

– Jag måste orka gå, tänker Manol. Han tittar efter sin mamma, som bär hans lillasyster. Hon ser så trött ut. ’Snälla mamma du måste orka, snälla...’

Farlig rymning På kvällen slår de läger.

Plötsligt rider tre milismän iväg i full galopp över savan-

nen. En stund senare kommer de tillbaka. Efter hästarna släpar de två män.

– Så här går det för dom som försöker fly! skriker en av ryttarna och dödar männen.

Nästa morgon viskar Manols mamma att hans pappa flytt under natten. ’Nej! tänker Manol, dom kommer att döda honom!’

När soldaterna upp­täcker att Manols pappa rymt rider de iväg. Efter någon timme kommer de tillbaka utan hans pappa. Han har klarat sig!

Efter sex dagars vandring kommer de fram till slavmarknaden. En arabisk man tar med sig Manol som sin slav, medan hans mamma och lillasyster tvingas iväg med en annan man. Efter tre dagar kommer mannen och Manol till ett stort tältläger.

Där är den arabiske mannens, Masters, fru och fem

Manol gungas under mangoträdet av sin kompis Valentino, som också varit slav.

barn. En av Masters söner säger: – Det är du som är vår slav, eller hur? och spottar på marken framför Manol.

Frun visar honom en plats bakom tältet där getterna trängs innanför ett stängsel.

– Här ska du sova, säger hon och pekar på marken. Han får ingen madrass eller filt.

Nätterna är värst. Då kommer bilderna av mamma och pappa. ’Var är ni nu?

Lever ni?’, undrar Manol mot stjärnorna. Han drömmer om huset hemma och om det stora mangoträdet.

Yxa i foten Manol stiger upp tidigt på morgonen, kall och frusen

efter natten i gethagen.

Han får ingen frukost utan måste börja jobba på en gång. Först diska och städa och hämta vatten. Sedan iväg med korna. Det är långt att gå till betesmarkerna och pojkarna från tältlägren runtomkring gör vad de kan för att förstöra för Manol.

– Kolla där är slaven. Ser ni vad skitig han är? Inte så konstigt att han får sova ute.

Luktar illa gör han också, hånar pojkarna och driver sina kor rakt in i Manols flock.

Ett par av pojkarna går hotfullt fram mot Manol.

De knuffar honom och sparkar efter honom så att han inte kan hålla ordning på

Din mamma är död. Passa dig för att rymma!

Varje natt tänker jag på mamma och pappa och gråter.

Natt efter natt skakar min kropp.

43

41-45_Auer_Sudan_sv,eng,fra.indd 43

09-02-26 10.25.58

Manol gör upp eld på familjens gård.

sina kor. De andra smackar på korna så att de springer iväg åt fel håll in i de andra flockarna.

– Nej, nej låt bli, ropar Manol.

Manol lyckas få tag på alla kor utom en. Vad ska han säga till Master när han kom­ mer tillbaka till tältlägret.

– Din skitunge, skriker Master och sätter en yxa rakt i Manols fot när han ser att en ko fattas. Det blir ett decimeterlångt jack.

– Händer det en gång till,

då du.... Stäng in getterna, sen kan du hämta vatten.

Manol är så hungrig att han knappt orkar gå. Hela dagarna dricker han bara vatten och till kvällen får han bara lite rester att äta, ensam utanför tältet. Han är alltid hungrig.

Räddad av James Familjens barn kan göra vad de vill med Manol utan att Master eller hans fru säger någonting. De slår honom, säger elaka saker och retar

honom för att han inte har några föräldrar. En av poj­ karna sätter ett spjut i knät på Manol, så att han sen får ett ärr.

Manol tror inte att han någonsin mer ska få träffa sina föräldrar eller sin sys­ ter. Han kommer för evigt att bli kallad slav och slagen som en hund. Men så en dag, efter mer än två år, dyker det upp en man som pratar med ägaren och tar med sig Manol.

– Ska jag bli slav åt nästa

man nu? tänker Manol där han går bredvid en stor man i vit lång jallabiyaskjorta och vit turban. Vid varje tältläger hämtar de fler barn som varit slavar. Några känner Manol igen hemi­ från. Äntligen får han prata dinkaspråket igen.

På kvällen när de slår läger skaffar mannen en nyslak­ tad get, som de grillar över elden. Den kvällen somnar barnen mätta för första gången på flera år, tätt intill varandra.

Efter sex dagars vandring kommer de fram till en stor marknad där dinkas och araber köper och säljer kor, socker, tyger, te och medi­ ciner. Det är också en Fredsmarknad dit fritagna slavar förs och dit föräldrar kommer för att leta efter sina barn. Manol och de andra barnen får sätta sig under ett träd och vänta.

När det blivit känt att de kommit dyker det upp allt fler vuxna. De går runt trä­ det för att se om deras barn finns med i gruppen.

Manol tittar tillbaka och söker efter sin mammas och pappas ansikte. Det går fler timmar. Men så på efter­mid­ dagen hör han en bekant röst: – Manol! Manol! Min son där är du ju!

Då kan vi vandra omkring utan att väcka misstankar.

Barnen är fångar hos arabfolk. Själv är jag dinka, som de flesta bortförda barnen är. Men också araber hjälper oss.

Vi klär oss som dom som fört bort barnen.

44

41-45_Auer_Sudan_sv,eng,fra.indd 44

09-02-26 10.19.07

Supermodellen

ALEK och slavflickan

Mangoträdet skänker skugga när Manol spelar mot sin syster.

Manols pappa kommer springande och lyfter upp honom i luften. De kramar om varandra hårt och länge.

James räddar syrran – Var är din mamma och syster? frågar pappan och ser sig omkring.

– Jag vet inte, svarar Manol och blir dyster igen, vi blev skilda åt sedan du försvann den där natten.

Tre månader senare blir Manols mamma och syster fritagna av James Aguer.

Äntligen är familjen tillsammans igen.

– Tänk vad härligt det är att vara hemma vid sitt mangoträd igen, säger Manol. Hade jag bara lite pengar så skulle jag köpa en ko, en get och lite kläder.

Araberna stal alla våra 25 kor och alla getterna. Och så skulle jag vilja gå i skolan, förstås.

– Jag vill lära mig allt om träd och jordbruk så att jag kan plantera träd och durra.

Jag vill ha massor av träd

när jag blir stor. Utan träd är livet bra trist, eller hur? säger han till sin kompis Valentino, som också varit slav.

Manol tänker hellre på framtiden än på det som varit. Han vill så mycket nu när han är fri och inte längre är slav. 

Var kommer du ifrån och vad heter du?

Alek Wek är en av världens mest kända fotomodeller.

Hon är också flykting från södra Sudan. Och det glömmer hon aldrig.

Alek är beskyddare och Honorary Adult Friend till WCPRC. Här är hon tillsammans med Abouk som befriats ur slaveriet av James Aguer.

Fastän Alek nu är en supermodell glömmer hon inte sina vänner, släktingar och alla andra i Sudan som tvingats leva genom inbördeskrig och svält. Hon talar ofta om situationen i Sudan och hjälper till att samla in pengar.

Jag har träffat fem bortförda barn.

Jag heter Adut och rövades hit.

Vad ville han?

Och han pratade dinka…

Och jag tre!

Då besöker vi sultanen i morgon.

45

41-45_Auer_Sudan_sv,eng,fra.indd 45

09-02-26 10.55.14