Barnrättshjälte
Spès Nihangaza Spès Nihangaza har hedrats av World’s Children’s Prize för att hon i mer än 25 år kämpat för att hjälpa Burundis föräldra lösa och mest utsatta barn. Vart femte barn, omkring 700 000 barn, i världens tredje fattigaste land Burundi är föräldralöst. 4 av 10 barn har aldrig registrerats vid födelsen, vilket gör det svårt att få hälsovård, gå i skolan eller ärva egendom. Spès och hennes syster Caritas växte upp med att man ska hjälpa de sjuka och svaga. När de 1992 börjat ta hand om barn som blivit föräldralösa till följd av aids startade de organisatio-nen FVS, som idag heter FVS Amade. Massmorden under det långa inbördeskriget, som star-tade 1993, gjorde många barn föräldralösa. Spès och FVS arbetade för att ge även dessa barn nya hem. FVS driver en internatskola, ett center för gatubarn och kliniker, bistår barn att få gå i skolan och få hälsovård, samt driver en socialförsäkringskassa för fattiga familjer. FVS har skapat ett system av 1 700 solidaritetsgrupper där bybor går samman och betalar in pengar, som sedan används till lån när de vill starta någon liten verksamhet, till hälsovård samt till skoluniformer och skol-material till barnen. Fattiga familjer ges stöd, föräldralösa barn får fosterföräldrar och stöd att gå i skolan. Spès har även skapat ett system med barn-rättsgrupper, som hjälper barn som utsatts för kränkningar av sina rättigheter och förmedlar juridisk och psykiatrisk hjälp. Spès kallas ibland ”Mor till 50 000 barn” för att hon och FVS Amade hjälper så många barn till ett bättre liv. 34
Spès Nihangaza och hennes storasyster Caritas är uppväxta med att hjälpa andra. När de hjälpte sjuka patienter på ett sjukhus i Burundis huvudstad Bujumbura förstod de snart att också de sjukas barn behövde hjälp. Därför skapade de FVS som idag jobbar för att skydda barns rättigheter i hela landet.
D
et började med att två av Spès farbrödrar blev sjuka i slutet av 1989. Spès hade nyligen utbildat sig till farmaceut och arbetade på apotek. Hennes storasyster Caritas arbetade som sjuksköterska. De två systrarna var tillsammans med sina sju andra syskon vana vid att ta hand om andra. I deras föräldrahem hade dörren alltid stått öppen för dem som behövde. Spès farfar berättade ofta om hur hennes farfarsfarsfar tog hand om föräldralösa barn efter att hans by drabbats av en dödlig epidemi.
I Spès föräldrars hus bodde också flera av Spès kusiner, som fått flytta in efter att deras föräldrar dött i en bilolycka. Spès pappa och mamma sa att barnen måste dela med sig av både mat och husrum till släktingar eller grannar som behövde hjälp. Därför var det inget konstigt när hela familjen skulle hjälpa de två farbröderna när de blev sjuka. Syskonen och kusinerna gjorde upp ett schema så att farbröderna fick besök varje dag. De tog med sig mat och hjälpte till med att tvätta, raka och klippa dem. De hade med sig rena kläder och satt ner och pratade med dem. Ingen
visste vad för slags sjukdom farbröderna hade. En dag när Spès kom till sjukhuset såg hon att de andra patienterna följde henne med blicken. – Kära farbror varför tittar alla på mig så där, frågade hon. – Jo, varje gång ni kommer hit väntar de bara på att ni ska gå, så att de kan få lite av maten som ni har med er. Nästan ingen annan här får besök.
Många barn När hon kom hem berättade Spès vad hon lärt sig för de andra i familjen. De bestämde sig för att ta med lite extra