Redaktören Den förlamande lojaliteten

Redaktören Lave Malmgren

Överstelöjtnant Lave Malmgren är tidskriftens redaktör.

Den förlamande lojaliteten

Där alla tänker som chefen – där blir inte mycket tänkt.

Som militär har man fått lära sig att ”gilla läget ” och att göra det bästa möjliga av den uppgift man har fått med de resurser som man har tilldelats. Otaliga är de exempel ur krigshistorien, som beskriver fullständigt vettlöst hjältemod, när chefer försöker lösa uppgifter utan att ha tilldelats ens de anständigaste resurser.

Någon gång på 60-talet gick det en TV-serie, jag vill minnas att den hette Krigets vanvett och att den hade hämtat sitt motiv från det rysk-japanska kriget 1904-05 eller möjligen från första världskriget. Bla skildras hur en ung japansk officer beordras ut på ett stridsuppdrag med en trupp utan gevär men med bajonetter. Sedan hans protester förklingat ohörda låter han truppen förse sig med bambustavar, på vilka de får binda sina bajonetter, varefter förbandet går ut och möter den oundvikliga massakern.

Den omutliga lojaliteten finns även i fred –även om konsekvenserna inte behöver bli så ödesdigra. När jag som nytillträdd redaktör introducerade en artikelserie om konsekvenserna av försvarsbeslutet 1996, hade jag förväntat mig en rad arga utrop från förfördelade ambitiösa officerare. Vad jag fick var en serie väluppfostrade redogörelser för positiv utveckling resp välorganiserad avveckling från plikttrogna regementschefer. Den argaste kommentaren var väl att ”vi föll med flaggan i topp” .

Inte mycket kritik av några politiska beslut där inte!

Men jag fick också en tankeställare när jag i Tidskrift för Kustartilleriet (TIKA) läste en av de nedlagda kustartillerichefernas litania

över myglande handläggning av nedläggningsbeslut. Det gav ingen god eftersmak. Faktiskt då bättre att gömma (eventuell) bitterhet i en anda av lojalitet.

Så var finns den rätta balansgången mellan kverulans och konstruktivitet? Hur skall artilleriregementschefen uttrycka sig för att få beslutsfattarna att inse att 48 artilleripjäser inte är mer än ett spott i havet? Hur skall luftvärnsregementschefen kunna övertyga någon – inklusive sina egna officerare – om att huvudstadens luftförsvar sköts bättre från Norrtälje än från Halmstad?

Det senaste exemplet på obrottslig lojalitet som jag har upplevt var generalinspektören Alf Sandqvists föredrag för föreningen Göteborgs försvar. Det ägde rum i Skövde och hade rubriken Armén – Försvarsmaktens framtid.

Generalen inledde med att meddela att han inte tänkte uppehålla sig vid att gråta över spilld mjölk, utan att han fastmer tänkte peka på alla de goda förutsättningar som nu finns för Arméns utveckling. Sedan hamnade han i det ena svarta hålet efter det andra. Svartast var det när han kom till artilleriet. Ty detta var rent oefterrättligt. Och dessutom befarade man att de pengar som var avsedda för utveckling och anskaffning via Artdemoprojektet skulle behöva användas till att beväpna JAS-planen – både de som behövs och de andra.

Men sannolikt finns det mer att gråta över. I samma andetag som våra politiker nu vill akademisera officersutbildningen tycks man villa göra den kortare. Förenklat (och elakt) skulle man kunna sammanfatta det: Så mycket som möjligt av civila och så litet som möjligt av militära kunskaper.

Nej, det begriper jag också att det är inte detta man är ute efter. Men kvar står ju att inom en given (krympande?) tidsram kommer det att rymmas mindre krigskonst och militär teknik om man skall få rum med mera språkkunskaper och pedagogik.

När man förstår, att svenska officerare bör utbildas för konflikter av Bosnien-typ snarare än av Gulfkrigssnitt inger den ovan aviserade prioriteringen en viss oro. Regelboken för avvärjningsstrid, anfall och fördröjningsstrid är kanske inte inaktuell, men behöver i varje fall kompletteras med regler för strid mot en undflyende och ogripbar fiende, där kravet på att undvika civila förluster är lika stort som behovet av humanitära insatser.

Ingen skall tro att förmågan till ”kirurgiska ingrepp” kommer att skona civilbefolkningen. För detta krävs det även en ”kirurgisk” underrättelsetjänst som kan både lokalisera och identifiera de militära målen. Och det krävs rent spel från fienden, ett spel som det inte alls är säkert att han vill delta i.

Så medan vi väntar på den 49:de artilleripjäsen bör vi verka för att våra officerare får en adekvat utbildning för krig – tillsammans med den kompetensutveckling som krävs för fredsuppgiften. Låt inte lojaliteten mot fattade (eller förväntade) beslut hindra oss från att kräva att våra officerare ges en ärlig chans att verka i den miljö, där det är tänkt att de skall kunna lösa sina uppgifter.