16 minute read
Har artilleriet något berättigande på morgondagens stridsfält?
Anders Carell
Överste Anders Carell är chef för Markstridsavdelningen vid Krigsförbandsledningen (C KRI/MARK) vid Högkvarteret. Till 02-01-31 var han chef för Artilleriregementet .
Advertisement
Artilleriet på gårdagens slagfält
Efter Karolinerarméns seger över danskarna i slaget vid Gadebuch 1712 skrev Stenbock till Karl XII berömmande ord om överstelöjtnanten vid Artilleriet Cronstedt; ”Näst Gud har vi Cronstedt och hans kanoner att tacka för denna seger”. Formuleringen är en i raden av historiska exempel på Artilleriets avgörande effekt på slagfältet.
Ytterligare ett exempel; den finske generallöjtnanten Harald Öhqvist, chef för 11. armékåren på Karelska näset 1939-40, skriver i sin bok ”Vinterkriget 1939-40 ur min synvinkel” (s 361):
Alldeles särskilt må understrykas att även de starkaste befästningar alltid är i behov av ett effektivt artilleriskydd på den grund av att artilleriet – även efter det moderna flygets tillkomst – är det enda verkligt effektiva vapenslaget …ignorerar man detta faktum…så tar man risker, vilka när som helst kan leda till katastrof. Även under krig och konflikter i modern tid har artilleriets betydelse omvittnats. I ett avsnitt ur Carl Bildts bok ”Uppdrag fred”, i vilken han delger sina erfarenheter från sin tid i Bosnien, kan vi läsa:
Här hade nu RRF-styrkornas artilleri börjat grupperas. Det var en lika viktig som känslig process. Trots allt GULFkrigsinspirerat tal om att flygbombningar var någon sorts undermedel, var det med artilleri som resultat kunde åstadkommas. Oberoende av väder. Med meterprecision. Och med en uthållighet som ett flygplan, vars tankar ständigt blir tomma och vars bomber snabbt tar slut, aldrig kan åstadkomma.
Artilleriet på morgondagens stridsfält
Om att artilleriet haft en avgörande effekt på gårdagens slagfält råder knappast något tvivel. En berättigad fråga är dock, när vi nu står inför en omvälvande ominriktning av Sveriges Försvarsmakt, om artilleriet också har något berättigande på morgon-
dagens stridsfält och därmed i morgondagens svenska försvarsmaktsstruktur?
Bakomliggande teorier
RMA-konceptet1, eller snarare ”den nya krigföringen”, vilar på teorin om manöverkrigföring – även om begreppet ”manöverkrig” har ersatts av ”manövertänkande”. Med denna, vid första påseendet semantiska, förändring vill man betona att manöveridéerna måste utvidgas till andra situationer än de, som innebär väpnad strid. Vidare anses att det finns risk för att begreppet ”manöverkrigföring” endast för tankarna till fysisk manöver, när det i lika hög grad bör handla om ”mental manöver” syftande till att överlista motståndaren.
Oaktat ”manöverkrigföring” eller ”manövertänkande” håller den klassiska definitionen:
Ett förhållningssätt till krigföring som innebär att det allt överskuggande målet är att förstöra motståndarens operativa förutsättningar och därmed hans vilja att slåss. Det handlar om ett sätt att tänka där överraskning, initiativ och snabbhet kombineras med verklig beslutsamhet att lyckas.
Vidare anger teorin bakom manövertänkandet att den mest direkta vägen till seger i krig är att neutralisera fiendens kraftcentrum genom att ramma de funktioner som kraftcentrum är beroende av för att fungera (s k kritiska sårbarheter).
Om dessa funktioner identifieras med ett offensivt tankesätt, utgör de för oss mål, som i varje skede är ”farligast för fienden” att mista. Genom att definiera och snabbt slå mot dessa avgörande faktorer kan man komma innanför fiendens beslutscykel och tvinga honom att reagera på våra åtgärder. Just faktorn ”tid” – eller snarare ”snabbhet” – är avgörande.
1 Revotution in Militairy Affaires. Den framtida markstridsmiljön
Den framtida stridsmiljön kommer sannolikt i ännu högre grad än i dag att präglas av den snabba teknikutvecklingen med integrering av mark-, luft- och sjöbaserade vapen- och sensorsystem sammankopplade i ett nätverk. Detta kommer sannolikt att innebära att stridsfältet blir ”tredimensionellt”, även för markstridsförband, dvs tekniken ger oss – och motståndaren –möjligheter att hota eller att nå vapenverkan i rummets alla dimensioner.
Stridsfältet kommer sannolikt också att präglas av en blandning av egna och fientliga förband, bl a därför att teknikutvecklingen, både för fienden och oss, kommer att möjliggöra djupa insatser över stora ytor, ytor som dessutom kan innehålla civilbefolkning och känslig infrastruktur.
Stridsmiljön blir därigenom komplex och svåröverskådligt för chefer, stridsledare och soldater på alla nivåer. Kravet på precision vid våra insatser – både till tid och rum –kommer att vara mycket högt, • för att i rätt tid nå rätt anpassad bekämpningseffekt, • för att förskona viktig infrastruktur och civila medborgare från onödig skadegörelse samt • för att undvika egna förluster på grund av vådabekämpning.
Tempot kommer att vara högt. Eftersom överraskning kan utnyttjas för att slå mot motståndarens svagheter och manövern syftar till att åstadkomma överraskning genom snabbhet, blir tempot i manövern (fysisk och mental) ett vapen i sig själv.
Tiden är i sammanhanget central, stridsfältets ”fjärde dimension”. Pallin och Andersson skriver i KrVAHT 2/2001:
Utöver den mänskliga faktorn, komplexitet och osäkerhet är tid den viktigaste faktorn som påverkar militära insatser. För det första är den information vi samlar in, och den kunskap vi utvinner från den, flyktig. När vi tar oss tid att skaffa ny information, riskerar den tidigare insamlade informationen att bli överspelad. För det andra så är tid en värdefull tillgång för båda sidor. Medan vi försöker samla information, bedöma och fatta beslut i en ny situation, kan motståndaren redan vara på väg att vidta nya åtgärder, och därmed ändra situationen under tiden.
Tempo krävs i alla led för att vara snabbare än motståndaren för att kunna gripa och hålla initiativ. Motståndaren måste tvingas att parera och efter hand bli alltmer efter i beslutscyklerna.
Kraven på våra förbands uppträdande under offensiv manöverkrigföring på ett fragmenterat och tredimensionellt slagfält är således omfattande.
Övergripande är kraven på högt tempo och stor precision. Det fyrdimensionella slagfältet.
Stridens förutsägbarhet blir troligen liten, och detta ökar betydelsen av att kunna reagera snabbt på de i sammanhanget viktiga händelser vi trots allt kommer att varsebli. Att snabbt och effektivt kunna identifiera, lokalisera och bekämpa mål som utgör avgörande funktioner eller kritiska sårbarheter över hela stridsfältets djup kommer med stor sannolikhet att vara ett villkor för framgång.
Bekämpningssystem som medger rätt anpassad verkan och kort reaktionstid – även mot mål på stort djup – i kombination med tillräckligt noggranna sensorer ger oss möjlighet till denna förmåga. Ledningssystemet måste möjliggöra ett minimum av tidsfördröjning mellan upptäckt, identifiering, lokalisering, beslut om insats och insats.
Ur ”manövertänkandeperspektivet” samt ur redovisad uppfattning om den framtida markstridsmiljön, kan bl a följande krav på ett bekämpningssystem listas; 1Systemet ska kunna medge ”rätt anpassad verkan”, vilket bl a ställer krav på flexibel
”verkansdelsportfölj” – allt ifrån icke dödande via yttäckande mot mjuka elementarmål till punktmålsbekämpning av mycket hårda mål. Detta ställer i sig krav på system med hög precision, både till tid och rum. 2Systemet ska kunna verka med kort reaktionstid, vilket bla ställer krav på lång räckvidd för vapenlasten och ett optimerat ledningssystem inkluderande sensorer, sambands- och beslutstödssystem samt relevanta ledningsmetoder. Vad gäller sensorer måste de täcka stora ytor, vilket i sig torde innebära en stor mängd av sensorer ihopkopplade i ett nätverk. 3Systemet bör ha hög överlevnadspotential och hög grad av såväl taktisk som operativ (och kanske strategisk) rörlighet, vilket bl a ställer krav på små, splitterskyddade, autonoma enheter som var och en kan utveckla stor effekt.
Lång räckvidd – kort reaktionstid Ytterlighet 1
En soldat som i urban miljö riskerar att bakom nästa husknut stå öga mot öga med en motståndare med skjutklart vapen, har att reagera inom bråkdelar av sekunder. Kravet på kort reaktionstid är i detta fall extremt högt medan kravet på vapnets räckvidd är moderat.
Ytterlighet 2
Då vi lyckats lokalisera motståndarens ledningscentral djupt inne på fientligt territorium har vi kanske timmar, tom dagar, på oss att planlägga och genomföra attacken. Den måste dock ske med vapen- eller förbandssystem med extremt lång räckvidd.
Om vi antar att det mellan dessa ytterligheter finns ett relativt linjärt förhållande skulle det innebära att ju närmare egna förband ett hot – eller en möjlighet i form av motståndarens ”kritiska sårbarheter” – uppträder, desto större är kraven på våra systems reaktionstid. Detta är naturligtvis inte helt sant, men påståendet ligger troligen närmare sanningen än motsatsen.
Detta förhållande kan ytterligare illustreras av vapenarsenalen i Försvarsmaktens ”organisation 2004”. Denna organisation
Org 2004 – Insatsförmåga – insatbehov
är mer en konsekvens av snabb avveckling av system, som inte anses ha bäring mot målbilden 2010, än en väl avvägd krigsorganisation – en ”avstampsorganisation”. Då vi betraktar organisationens vapensystem – eldhandvapen, stridsvagnar, granatkastare, haubits 77 och JAS – finner vi, att var och en för sig har god täckning av rummet och i reaktionstid. Men då kravet på reaktionstid kopplas till rummet finner vi ett glapp i intervallet 25-100 kilometer (se bild på föregående sida). Jag vill betona att redovisade krav inte på något sätt vilar på vetenskaplig grund och dessa kan och bör säkerligen justeras, men slutsatserna torde ändå bli desamma:
• Framtidens bekämpningssystem är inte ett utan flera, där kraven på kort reaktionstid och lång räckvidd i många rumsintervall inte är förenliga i ett och samma system samt •i de rumsintervall där tidskravet rör sig om minut till minuter torde ett markbaserat indirekt bekämpningssystem, där vapenlasten kan förflytta sig i hastigheter av minst 500 m/s, erbjuda de största möjligheterna.
Kan Artilleri vara ett av framtidens bekämpningssystem?
Betydelsen av Artilleri – eller åtminstone något som kallas ”konventionellt artilleri” – ifrågasätts bl a av FOI i den s k FoRMAstudien. ”Små, lättrörliga och dolda förband som anvisar mål för indirekt eld är ofta bättre än tunga och dyra förband som stridsvagnar, konventionellt artilleri och attackhelikoptersystem” står det att läsa i populärutgåvan av studien ”Mot rätt insats”. Samtidigt som formuleringen ställer sig tveksam till ”konventionellt artilleri” understryker den betydelsen av ”indirekt eld”. FoRMA lanserar ”koncept direkt-indirekt”.
”Spanare pekar ut mål, bedömer situationen, väljer medel för insats- som inte behöver vara vapen – och beställer insatsen som kan komma från nära eller långt håll… Spanaren ska kunna uppträda dolt och ska undvika strid…”
Spanaren uppträder enligt illustration i rapporten i särskilda ”utpekarfordon” eller till fots. Alternativt består den av obemannade farkoster typ UAV. Väljer spanaren insatsmedlet ”eld” utgår denna från s k eldpallar.
”Elden är inte längre bunden till enskilda, avancerade plattformar som fartyg, flygplan eller artilleriförband utan är fristående.” Robotar kan finnas i enkla ”eldpallar”. Dessa pallar flyttas lika lätt som vanliga lastpallar, är inkopplade i nätverket och kan stå var som helst. Roboten är en enhetsrobot med utbytbara delar, ”robot som byggsats”. Den består av motor med bränsle, stridsdel och målsökare. Genom olika kombinationer kan man variera fart, räckvidd och verkan. I roboten finns en dator som känner av vilka delar roboten består av och ser till att dessa delar anpassas till varandra. Eldpallen ”kan finnas på fartyg, stridsfordon eller stå för sig själv på marken”.
Vad är konventionellt artilleri!?
”Små lättrörliga och dolda förband som anvisar mål för indirekt eld är ofta bättre än tunga och dyra förband som… konventionellt artilleri…”anger FOI i sin studie. Vad som egentligen döljer sig bakom
Med ”konventionellt artilleri” avses eldrörsartilleri – splitterskyddat bandgående eller draget – med förmåga att skjuta splitterbildande ostyrda spränggranater, bomblettammunition med RSV-substridsdelar samt rök- och lysammunition upp till 40 km. Eftersom vapenspridningen är stor, krävs att många granater avfyras mot ett och samma område för att sannolikheten ska bli tillräckligt stor för att tillräckligt många elementarmål inom målytan träffas av ett eller flera splitter eller RSVsubstridsdelar.
Utskjutningsanordningarna (pjäserna) har relativt låg eldhastighet, upp till 10 skott/minut. Detta sammantaget kräver att många pjäser måste sammanhållas i ett förband och avfyra sin ammunition samtidigt mot målytan. Detta i sin tur leder till stor och personalkrävande organisation, främst vad avser ammunitions- och övrig underhållstjänst.
Vidare medför det ”konventionella artilleriets” begränsningar, främst då det gäller att nå verkan i hårda mål, att det i första hand används som ett understödjande system, d v s för att hålla nere hot mot manöverförband så att dessa kan komma i position med direktriktade vapen.
”konventionellt artilleri” framgår inte, men jag försöker mig på ett antagande(se ovan).
Jag antar vidare att raketartilleri typ MLRS2 inte avses när FOI talar om konventionellt artilleri.
2 Multiple Luanch Rocket System. Klarar ”konventionellt artilleri” krav på framtida bekämpningssystem? Krav 1
”Rätt anpassad verkan”, flexibel ”verkansdelsportfölj” – allt ifrån icke dödande via yttäckande mot mjuka elementarmål till punktmålsbekämpning av mycket hårda mål – och hög precision.
Bonus
”Konventionellt artilleri” enligt definitionen ovan klarar inte kravet. Men… • med BONUS-granaten som är beställd och levereras till svenska artilleriet med start år 2002 införs en ny dimension i artilleristriden. Varje granat innehåller två målavkännande verkansdelar med projektilbildande
RSV. Verkansdelen har tillräcklig kraft att slå igenom dagens (och morgondagens?) modernaste stridsvagnar. Verkansdel som inte under sin bana ner mot marken har känt av definierat mål bringas till självdestruktion.
Med BONUS skapas möjligheten att punktmålsbekämpa hårda mål inom utskjutningsanordningens porté. • studier avseende styrd, bankorrigerad 155 mm artillerigranat (TCM3) har igångsatts i samverkan mellan Sverige och USA.
Den skjuts med hög elevation till bantopp varefter den glidflyger och styrs med hjälp av tröghetsnavigering, GPS och/eller radarstyrning mot angiven målkoordinat. Granaten träffar sitt mål inom en maximal felradie om 10-20 m oberoende av skjutavstånd. Målkoordinaterna kan korrigeras under bantiden, vilken bla medger att även rörliga mål kan bekämpas. Granatkroppen – bäraren – kan fyllas med t ex BONUS verkansdelar. Med granater typ TCM skapas möjligheten att precisionsbekämpa mål, även rörliga.
Krav 2
Kort reaktionstid – lång räckvidd, optimerat ledningssystem, yttäckande sensorer. ”Konventionellt artilleri” enligt definitionen ovan klarar inte kravet. Men… • den teoretiska maximala skottvidden för
TCM-granat med glidtal 1:7 utskjuten från eldrörspjäs är ca 70 km. Även en slankare version med högre glidtal för skottvidder upp till 180 km studeras. Med granater av TCM-typ skapas möjligheten att precisionsbekämpa mål på långa avstånd. • granater av TCM-typ behöver inte invisas med hjälp av t ex laser. Detta innebär att vad helst, som har möjlighet att fastställa koordinater och har tillgång till sambandsmedel – en soldat, en radar, en UAV osv, kan ange läget av mål för bekämpning utan speciell invisningsutrustning. Detta gör att antalet ”sensorer” i praktiken är obegränsat. Med granater av TCM-typ skapas möjligheten att precisionsbekämpa mål på långa avstånd och över stora ytor. • inom ramen för det s k Artilleridemonstratorprojektet prövas, utvecklas och visualiseras metoder och teknik för ledning av framtidens artilleriförband. Projektet är ett samprojekt mellan Fältartilleriet och
Amfibiekåren. Redan under 2001 var ett
3 Trajectory Correctable Munition.
av delmålen att med hjälp av dagens ”trimmade” teknik sortera upp och prioritera målinformation från flera av varandra oberoende sensorer, fatta beslut om insats och fördela insatsuppdrag, samt utföra bekämpning av sex olika mål samtidigt –varav två rörliga! Allt inom tidsramen 60 sekunder. Delmålet nåddes redan vecka 107 på Älvdalens skjutfält. Genom fortsatt utveckling av ledningssystem och ledningsmetoder skapas möjligheten att nå verkan på långa avstånd och över stora ytor i nära realtid. (Se även EOI sida 21.)
Krav 3
Hög överlevnadspotential, hög rörlighet, små, splitterskyddade, autonoma enheter som var och en kan utveckla stor effekt.
”Konventionellt artilleri” enligt definitionen ovan klarar inte kravet. Men… • med kombinationen precisionsbekämpningsförmåga (TCM) och målavkännande verkansdelar, även mot hårda mål (BO-
NUS), kan verkan nås i många av stridsfältets ”typmål” med mycket mer begränsad ammunitionsinsats än med verkan som bygger på att en av många splitter/ substridsdelar fördelade på stor yta ska träffa ett elementarmål. Ammunitionsutrustning med precisions- och hårdmålsbekämpningsförmåga medger att underhållsorganisationen i jämförelse med ”konventionellt artilleri”, där ammunitionstjänsten är den mest volymkrävande tjänstegrenen, kan minskas radikalt. • med MRSI-tekniken4 öppnas ytterligare en ny dimension. Tekniken bygger på att
4 Multiple Rounds Simultanious Impact variera laddningens energiinnehåll på ett betydligt mer flexibelt sätt än i dag med hjälp av modulärt uppbyggda laddningsställ. En och samma pjäs kan då genom att variera utgångshastighet och uppsättning skjuta flera skott i följd som landar i målet exakt samtidigt, i gynnsammaste räckviddsintervall ända upp till 10 granater. Tekniken har lämnat ritningsstadiet och finns visualiserad bl a inom det amerikanska Crusaderprojektet (och som funktionsmodell på Bofors Defence).
Den momentana effekten från en pjäs som skjuter en 10 skotts MRSI-salva kan alltså jämföras med verkan av en salva från dagens artilleribataljon. Med MRSI-förmåga kan enskild pjäs verka autonomt, även i verkanstermer. •redan dagens teknik, främst inom informationsteknologin och styr- och reglerområdet, medger att en utskjutningsanordning (pjäs) monterad på ett bandeller hjulchassi, med MRSI-teknik (bla innebärande automatisk ammunitionshantering) kan betjänas av 3 man.
Med ammunitionsutrustning som medger precisions- och hårdmålsbekämpning och med MRSI-teknik kan, om konstanten är verkan i målet, denna åstadkommas av betydligt mindre, lättrörligare och personalsnålare förband än i dag. Om konstanten är antalet utskjutningsanordningar, kan betydligt större verkan i åstadkommas, även mot ett betydligt större antal samtidigt uppträdande mål. I båda fallen gäller att ammunitionsutvecklingen typ TCM medger att verkan kan åstadkommas snabbare, över större ytor och på större djup samt med högre precision relativt dagens ”konventionella artilleri”.
Sammanfattning
Idag disponerar Sverige artillerisystem, som inom 5 minuter kan verka mot ytmål med mjuka elementarmål inom 2300 km2 på avstånd upp till 27 km. I morgon kan vi disponera artilleri, som inom 60 sek (om man exkluderar projektilens bantid) kan precisionsbekämpa även hårda mål inom mer än 11 000 km2 på avstånd upp till mer än 60 km. Detta ger en helt ny dimension till artilleristriden.
Artilleriet kan då inte bara understödja manöverförband utan även nyttjas som ett i de flesta fall bästa alternativ till andra system – markburna och flygburna – för att snabbt nå ett avgörande genom att bekämpa mål som utgör motståndarens avgörande funktioner eller kritiska sårbarheter över hela stridsfältets djup. Artilleri & Luftvärn Är morgondagens artilleri bara att betrakta som ”konventionellt artilleri”…
…eller har Artilleriet ett verkligt berättigande på morgonens stridsfält? Jag överlåter svaret på denna fråga till läsaren.
Med min artikel vill jag belysa ett alternativ till att avbryta utvecklingen av dagens ”konventionella artilleri” och invänta revolutionen i form av tex ”eldpallar” och ”robotar som byggsats”. Alternativet – att evolutionärt fortsätta utvecklingen av artillerifunktionen – kommer med stor sannolikhet att ge de eftersträvade förmågorna i målbilden 2010, visionen 2020. Jag kan inte uttala mig om kostnadsaspekten, men på intäktssidan finns definitivt en engagerad, motiverad officerskår vars kreativitet kommer att vara en garant för att visionen om ”den nya Försvarsmakten”, formad för att möta morgondagens hot, kan realiseras.
Ät Din lunch på Militärsällskapet.
Du som är medlem i Officersförbundet och tjänstgör i Stockholm, ta för vana att då och då äta lunch på Militärsällskapet (servering kl 11 30 – 13 30). Är Du reservare kan Du mot avgift bli medlem och inta Din lunch. Medlemmar har dessutom möjlighet att disponera lokalerna för högtidsdagar eller andra sammankomster på kvällstid. Njut av den vällagade och rikliga maten och koppla av i den trivsamma atmosfären. Ta gärna med gäster. Ett konferensrum är iordningställt för sammanträden. Adress: Kommendörsgatan 9 1 trappa Tel 08-662 62 53 eller 08-662 62 54
AMOS gives higher rate of fire, greater mobility and better ballistic protection than any other mortar system.
AMOS®
Advanced MOrtar System
• Twin-barrel 120 mm concept • High rate of fire • Direct fire capability • Rapid deployment • Ballistic & NBC protection • Low chassis loads
• Large amount of ammo on board
• Suitability for all standard 120 mm ammo
• Full 360° traverse
Combining Forces
Patria Hägglunds Oy is jointly owned by the Finnish Patria Industries Oyj and the Swedish Hägglunds Vehicle AB. Patria Hägglunds strengthens the capabilities of both Patria and Hägglunds to better meet customers´ requirements.
Patria Hägglunds Oy Naulakatu 3, FIN-33100 Tampere, FINLAND Tel. +358 3 3137 0040 • Fax. +358 3 3137 0041 www.patriahagglunds.fi • e-mail: patriahagglunds@patria.fi
