Välståndet i världen

Ledare Lave Malmgren

Överstelöjtnant Lave Malmgren är redaktör för tidskriften.

Välståndet i världen

Den engagerade och välskrivande historikern Peter Englund förfasar sig i förordet till sin bok ”Brev från nollpunkten” över 1900-talets barbari. ”Det har beräknats att under detta århundrade har 183 miljoner dött till följd av av människor fattade beslut, vilket innebär att fler bragts om livet under 1900-talet än under alla föregående sekel sammanlagt.”

Ibland får man höra att det enda vi vet riktigt säkert om livet, det är att vi alla skall dö en gång. Om jag är på det humöret brukar jag, under hänvisning till mina statistiska kunskaper, genmäla att detta är ett synnerligen förhastat uttalande. Eftersom hälften av alla människor som är födda fortfarande lever bör sannolikheten för att dö vara omkring 50 %. – De flesta brukar lyckligtvis inte ta mig på allvar.

Något som däremot bör leda till allvarlig eftertanke är att under samma århundrade som mänskligheten genom aktiva insatser tog livet av 183 miljoner av sina bröder och systrar ökade befolkningen från knappt 2 till drygt 6 miljarder. De 183 miljonerna avdagatagna utgör alltså mindre än 5 % av befolkningsökningen under samma tid.

Ett vanligt påstående är att jorden håller på att bli överbefolkad. Jordens resurser kommer inte att räcka till att försörja fler än vad vi redan är och knappt det. Men detta är ett påstående som faktiskt kan ifrågasättas på goda grunder.

Medan jordens befolkning har ökat från 2 till 6 miljarder människor har andelen fattiga minskat – i varje fall i relativa tal. Om vi under samma tid har blivit lyckligare, mer civiliserade och mer samarbetsvilliga kan man naturligtvis tvivla på.

Rädslan och ondskan frodas ännu i världen. Resultaten är förskräckande. I nordöstra Kongo pågår ett folkmord med FN på åskådarplats och utan resurser till ett resolut ingripande. Det ”befriade” Afghanistan gör sitt bästa för att sabotera den av världssamfundet

sanktionerade regimen. I Colombia revolterar Farc-gerillan mot den legitima regeringen. På Salomonöarna gör Australien desperata försök att återställa lag och ordning. I Israel tycks vägkartan mot fred inte ett ögonblick överensstämma med terrängen.

Och i Sverge mördar man sin utrikesminister – en socialdemokratisk politiker uppskattad långt utanför de egna partigränserna.

Man?… Dvs, det är naturligtvis en människa som har gjort det. Och såvitt vi nu (03-0913) har anedning att förmoda en ensam galning. Ändå skriver jag ”man”. Därför att samhällsklimatet kan förefalla att vara ett växthus för människor att utvecklas på det sättet. Varför skulle annars simpla tjuvar och rånare ta livet av sina offer och skjuta mot poliser? Varför skulle annars någon sticka ihjäl en femårig flicka i Arvika? Någon köra rally på Västerlångatan? Och någon hantera järnrör vid Åkeshovs tunnelbanestation? I vårt land med den 190-åriga freden!

Den massmediala reaktionen på Anna Lindhs död är lika förtusägbar som enfaldig. Hur såg Säpos hotbild ut? Varför hade hon inga livvakter?

Hotbild är ett ord som har kommit i ropet i dessa dagar. För oss militärer är det ett ofta använt och slitstarkt ord. Och vi kan naturligtvis vara övertygade om att den dagen vi har felbedömt hotbilden eller inte lyckats övertyga rikets styrelse om en hotbild som vi har uppfattat; den dagen kommer anklagelserna att hagla över Försvarsmakten, dess Överbefälhavare och dess säkerhetstjänst.

Svårigheten med hotbilder består i att så länge det inte händer något är det omöjligt att avgöra vad som eliminerar katastroferna. Det är först när katastrofen inträffar som det blir uppenbart att en felbedömning har blivit begången. Det gäller attentat mot våra ministrar. Det gäller flygkapningar. Och det gäller rikets säkerhet.

I en engagerad och synnerligen läsvärd artikel i detta nummer redogör Anders Carell för de idéer, som enligt honom själv och en arbetsgrupp, som han har lett, bör prägla utvecklingen av markstridsfunktionen. Han påtalar att Försvarsmaktens grundläggande uppgift är att kunna föra väpnad strid, och han pekar på motiven för att kunna utöva detta statssanktionerade dödliga våld. Han talar om vad som krävs av markstridsfunktionen för att kunna föra väpnad strid inom rikets territorium och inom ramen för internationella uppgifter.

Vidare lämnar han synpunkter på varför bredd (alla nödvändiga funktioner) är viktigare än djup (fler förband och färre funktioner). I ett resonemang om den allmänna värnplikten förklarar han varför arbetsgruppen har kommit fram till att det är kravet på återkommande utbildning i bataljonsförband och samövning av funtionerna som betingar utbildningsvolymen – inte behovet av att fylla en större eller mindre krigsorganisation. – Läs själv och förstå resonemanget!

Enligt mitt sätt att se det är det så oerhört viktigt att dessa synpunkter får genomslag i planeringen. Vi måste vara beredda att möta hotbilden. En hotbild som kan bli verklighet mycket snabbare än vi hinner se resultatet av en aldrig så klok omplanering.

Och detta, vill jag påstå, har även ett inflytande på samhällsklimatet. I samma mån som vi kan minska rädslan och öka tryggheten kan vi också kväva ondskan. Eller i varje fall möta ondskan, när den visar sitt fula tryne.

Men det krävs för all del att ytterligare ett antal villkor blir uppfyllda. •Våra officerare måste förstå och ta till sig motiven till att vi har en Försvarsmakt med möjlighet att använda ”statssanktionerat dödligt våld”. Detta behöver – med modernt språkbruk – ”kommuniceras och dialogiseras” mellan utbildare och utbildade. •Det krävs vidare oväld och moralisk resning bland truppförare och trupputbildare. Krigets snuskiga hantverk skall inte utövas i fred och inte mot våra egna.

Detta kan synas självklart men det finns alltför många belägg för att övertramp har gjorts och görs i oträngt mål. Även här är tryggheten en god garant för god moral.

Jag hoppas att jag slår in öppna dörrar med denna moralpredikan. I varje fall är jag inte först i världshistorien om att plädera för dessa idéer. Men svårigheten att omsätta dem i praktiken tycks vara lika eviga som idéerna själva. Välståndet i världen handlar inte enbart om levnadsstandard – det handlar också om att kunna leva väl tillsammans.

Artilleriklubbens styrelse är bekymrad för rekryteringen av nya medlemmar. Styrelsen har därför inom sig utsett Henrik Andersson till rekryteringsansvarig. De målgrupper som vi önskar nå är i första hand artilleri- och luftvärnsofficerare under utbildning på Försvarshögskolan och truppslagens taktiska program. Dessa målgrupper är lätta att nå, men erfarenheten pekar tyvärr på att de lika fullt är svåra att bearbeta.

I andra hand försöker vi nå våra reservofficerare. Denna målgrupp är på sitt sätt väl så intressant eftersom reservarna inte har samma kontinuerliga kontakt med verksamheten som yrkesofficerarna.

Vi hoppas på att våra lokala möten skall väcka intresse för klubbens verksamhet. Tycker ni att klubben verkar mossig, så kan det ju faktiskt bero på er själva – att ni inte engagerar er i våra möten och som skribenter i vår tidskrift.

Välkomna att anta denna utmaning!

Styrelsen har också beslutat att pröva möjligheten att distribuera ArtileriTidskrift till försvarsutskottets ledamöter m fl som frixemplar. Vi hoppas att detta skall vara uppskattat och att ledamöterna kommer att få utbyte av att ta del av informationen.

Redaktören vill slutligen också påminna om AT system – Artilleri-Tidskrifts förteckning över alla införda artiklar och notiser under tidskriftens tillvaro. Det är nu också infört en enklare och snabbare sökmetod än den som beskrivs i AT nr 3 2002. Gå in på www.artreg.mil.se och pröva!