Markstridsfunktionen inför nästa Försvarsbeslut, FB 04

Anders Carell

Överste Anders Carell är chef för Markstridsavdelningen på Högkvarterets Krigsförbandsledning.

Markstridsfunktionen införnästaFörsvarsbeslut, FB 04

Bakgrund

Vad vill egentligen Armén? Har Arméns ledande representanter en gemensam syn på hur Markstridsfunktionen bör utvecklas, eller är Armén splittrad, så att företrädare för olika truppslag motarbetar varandra?

Generalinspektören för Armén1 tog under år 2001 initiativet till att formulera en samlad syn på framtidens Armé. Denna redovisades i ”Arméstudie 2002” 2. I denna studie identifierades förtjänstfullt en rad vägvalsfrågor för markstridsfunktionen. Problemet är att processen då det gäller att ta fram ett underlag inför nästa Försvarsbeslut, FB 04, drivs i ett sådant tempo att ett ställningstagande i huvuddelen av dessa vägvalsfrågor är nödvändigt NU! Försvarsbeslut 04 kommer att i många stycken bli minst lika omvälvande som FB 00, även om det egentligen bara handlar om att fullfölja den tidigare beslutade ominriktningen av Försvarsmakten.

Som ett stöd för dem som representerar markstridsfunktionen i samband med den påbörjade försvarsbeslutsprocessen, har en PM utarbetats som bla redovisar ställningstagande vad avser de i ”Arméstudie 2002” identifierade vägvalsfrågorna. Denna PM har utarbetats av chefen för Krigsförbandsledningens Markstridsavdelning tillsammans med Arméinspektören, chefen för Arméns taktiska kommando, företrädare för funktionen vid HKV/GRO A3, HKV/ KRI MARK4, HKV/OPIL ATK5 samt Arméns samtliga förbands- och skolchefer.

I denna artikel beskrivs huvuddragen i PM ”Markstridsfunktionen inför FB 04”.

1 Före 1/1 2003 chef för Arméns taktiska kommande, ATK. I ny ledningsorganisation Arméinspektör på HKV under Chefen för Grundorganisationsledningen. 2 ATK 01 600:60 160, 2002-03-11. 3 Grundorganisationsledningens Arméavdelning vid Högkvarteret. 4 Krigsförbandsledningens Markstridsavdelning vid Högkvarteret. 5 Operativa insatsledningens Armétaktiska kommando.

Förmåga till väpnad strid utgör grunden

Förmågan till väpnad strid är en förutsättning för att kunna lämna bidrag inom ramen för internationella insatser.

Inte sällan ställs frågan om det är försvaret mot det väpnade angreppet eller de internationella uppgifterna som skall vara dimensionerande för Försvarsmakten. Enligt Arméns uppfattning är det varken eller –utan förmågan till väpnad strid!

Försvarsmaktens berättigande är att utgöra det yttersta av de säkerhetspolitiska instrumenten (”Ultima Ratio Regum”) för att i alla lägen kunna innehålla landets säkerhetspolitiska målsättning – fred och frihet. Försvarsmaktens unika uppgift är i detta stycke att vid behov genomföra väpnad strid – statssanktionerat dödligt våld.

Den väpnade striden är den sista utvägen att påtvinga någon vår vilja – att med dödligt våld, eller hot om dödligt våld, få motståndaren att avbryta ett av oss oönskat beteende – eller påbörja ett av oss önskat beteende.

Förmågan till väpnad strid är en förutsättning för att kunna försvara territoriet mot väpnat angrepp, men också för att kunna lämna bidrag inom ramen för ”internationella insatser” i hela skalan från fredsbevarande till fredsframtvingande operationer.

Förmågan att föra väpnad strid är därför grunden varpå både nationell försvarsförmåga och förmåga att delta i internationella insatser vilar!

”Förmåga” att föra väpnad strid kräver –förutom relevant kompetens – organiserade, utbildade, tränade och utrustade förband. Den uppgift som skall lösas (där den presumtive motståndarens styrka är ett av

Sammanhanget

Förmåga väpnad strid Tillräcklig numerär

Organiserade, tränade och utrustade

Kompetens Förmåga att lösa uppgifter, tex inom ramen för internationella insatser eller försvar mot väpnat angrepp

flera viktiga ingångsvärden), kan t ex vara försvar mot väpnat angrepp. Utöver de kvalitativa kraven ställer uppgiften krav på viss numerär av disponibla förband. Uppgifter inom ramen för internationella uppgifter, men också med stor sannolikhet uppgifter på svenskt territorium, ställer därutöver särskilda krav på interoperabilitet.

I tider av lågt angreppshot mot svenskt territorium kan den territoriella försvarsförmågan tillåtas nedgå, t ex genom reduktion av förband med hög beredskap till förmån för att utveckla förmågor mot framtida utmaningar.

Viktigt att komma ihåg är dock att svenska intressen vid behov måste kunna försvaras med militära medel även om hotet mot svenskt territorium är lågt. Sådant försvar av svenska intressen kan t ex ske inom ramen för en internationell fredsfrämjande operation.

Även om nationell försvarsförmåga kan tillåtas minska, måste alltså förmågan till väpnad strid upprätthållas över tiden. Men det räcker inte att dimensionera Försvarsmakten för ”väpnad strid”. Den väpnade striden tjänar ju inte sitt syfte (snarare motverkas detta), om den förloras. Därför måste vi kunna genomföra väpnad strid med rimliga möjligheter att segra –även i framtidens allt mer komplexa stridsmiljö! I arbetsgruppens ovan nämnda PM poängterar vi särskilt detta.

Det som bör dimensionera Försvarsmakten är alltså förmågan att föra väpnad strid i en komplex stridsmiljö med rimliga möjligheter att segra.

Markstridens villkor

Tyvärr upplever vi att diskussionen om Försvarsmaktens utformning inte alltid tar avstampet i de militärvetenskapliga grunderna, och att man inte sällan förbiser de olika arenornas6 skilda förutsättningar. Vi menar att stridens förutsättningar – på alla arenor – kretsar kring •att med olika vapen döda, skada, tillfångata eller hota motståndaren (eller hans materiel),

6 Sjö-, luft-, mark- och informationsarenan.

•att kunna skydda sig mot fiendens vapenverkan samt •att kunna röra sig så snabbt som möjligt till platser varifrån våra vapen kan komma till verkan eller till platser där man är skyddad mot fiendens bekämpning.

Så även i framtidens nätverksbaserade försvar.

Men vi menar också att markstriden skiljer sig i många avseenden från strid i luft- och sjöarenan. Som exempel är luft- och sjödimensionen ofta lättöverskådlig till skillnad från marken där det finns näst intill oändliga möjligheter att gömma eller dölja personer, förband och materiel. Den viktigaste skillnaden är dock att det är på marken människan bor, verkar och producerar sin föda. Strid i markdimensionen berör direkt den enskilda människans existens och påverkar människans livsnödvändiga behov såsom mat, dryck och värme. Vid strid på marken måste vi ta hänsyn till civilbefolkning och att landområden skall kunna användas för egna syften. För att behärska lufteller sjöarenan räcker det i stort att kunna förstöra motståndarens farkoster i dessa domäner. För markdomänen måste man ha ett annat betraktelsesätt. För att ha kontroll över markarenan måste de i området verkande människorna och deras produktionskapacitet kunna behärskas. Markstridsmiljön är därför i grunden betydligt mer komplex än luft- och sjöstridsmiljön.

Tredimensionellt slagfält

Den framtida markstridsmiljön kommer sannolikt i ännu högre grad än i dag att präglas av den snabba teknikutvecklingen med integrering av mark-, luft-, och sjöbaserade vapen- och sensorsystem sammankopplade i ett nätverk. Detta i sin tur kommer att innebära att stridsfältet blir ”tredimensionellt”, även för markstridsförband, dvs tekniken ger oss – och motståndaren – möjligheter att hota med, eller att nå, vapenverkan i alla rummets dimensioner. Integrationen mellan mark- och luftdimensionen kommer att bli än mer påtaglig och väsentligt.

En annan tydlig tendens är en ökande grad av obemannade vapen- och fordonssystem. Detta medför att risker för egen stridande personal minskar, samtidigt som obemannade system kan nyttjas med hög risktagning i strid.

Stridsfältet kommer troligtvis också att präglas av en blandning av egna, samverkande och fientliga förband, bl a därför att teknikutvecklingen, både för fienden och våra (inklusive samverkande) förband, kommer att möjliggöra djupa insatser över stora ytor, ytor som dessutom kan innehålla civilbefolkning och känslig eller obefintlig/sönderslagen infrastruktur. Vi måste också räkna med att en stor andel av stridsfältet består av tätort.

Markstridsmiljön blir därigenom än mer komplex och svåröverskådlig för chefer, stridsledare och soldater på alla nivåer relativt idag. Allt detta sammantaget ställer särskilda krav på de enheter, som för markstrid, allt ifrån särskilda krav på ledning och ledarskap till krav på precision vid våra insatser – både till tid och rum – då det gäller att inte bara i rätt tid nå rätt anpassad bekämpningseffekt, utan också att förskona viktig infrastruktur och civila medborgare från onödig skadegörelse.

Det tredimensionella slagfältet blir t o m fyrdimensionellt när man lägger till dimensionen tid.

Markstriden förs genom en växelverkan mellan de grundläggande förmågorna ledning, underrättelser och information, rörlighet, bekämpning och uthållighet7, eller mer konkret, en växelverkan mellan ömsesidigt beroende funktioner – ”ett system av system” – såsom underrättelseinhämtning (eller ”överblick av stridfältet”), direkt eld, indirekt eld (avfyrad både från marken och från flygande system), kontroll av luftrummet (t ex i form av luftvärnsskydd) osv.

Förmåga i väpnad markstrid kräver hög grad av förmåga i samtliga dessa funktioner samt förmåga att effektivt kunna leda och koordinera dessa.

Det mångfunktionella förbandssystemet – som i dagens organisation representeras av brigaden – bör vara kärnan i markstridskrafternas organisationsstruktur, men självklart måste nuvarande brigadkoncept anpassas till krav och möjligheter som det nätverksbaserade försvaret ställer och erbjuder.

7 Doktrin för Markoperationer, remiss. Brigadkonceptet

Brigadkonceptet handlar i grunden om att samordna alla de funktioner som strid på marken kräver, utan att för den skull tynga de enskilda organisationsenheterna (bataljonerna) med alla delar. Detta koncept får inte blandas ihop med gårdagens (kanske dagens?) låsta organisationsprinciper, utan kan mycket väl t ex omsättas till flexibelt behovssammansatta ”stridsgrupper”. I förbandsstrukturer med mångfunktionell uppbyggnad, finns en inbyggd flexibilitet som tillåter att striden kan föras över ytan med mindre, för uppgiften behovssammansatta, enheter

samtidigt som strukturen vid behov medger kraftsamling och effektiv samordning.

Förmåga till väpnad strid för markstridskrafterna måste över tiden upprätthållas och utvecklas, bl a genom ständigt återkommande utbildning och samträning av bataljonsförband – vilka representerar alla de för markstriden nödvändiga funktionerna – samt samövning av dessa, dels i högre förbandsnivåer och dels inom ramen för behovssammansatta stridsgrupper.

Vårt internationella engagemang kräver förmåga till väpnad strid i nutid. I avvägningen mellan förmåga i alla för markstriden nödvändiga funktioner (”bredd”) eller fler förband inom få funktioner (”djup”), måste därför alternativet ”bredd” väljas.

Även i ett anpassningsperspektiv är ”bredd” att föredra, helt enkelt därför att det går lättare och snabbare att öka multipeln av en redan befintlig förmåga, än att från grunden skapa den. En kontinuerlig utveckling av de förmågor som krävs utgör också den väsentligaste grunden för förmåga till förändring på lång sikt.

Förmågor utöver de som ingår i det ovan skissade konceptet, som inte explicit krävs för hävdandet av territoriell integritet eller internationella insatser och som uteslutande är dimensionerade för att nyttjas inom ramen för försvar mot väpnat angrepp mot svenskt territorium, kan för närvarande ges en låg beredskap (t ex s k territoriella markstridsbataljoner). Avveckling av förband som representerar dessa förmågor kan övervägas.

Dock måste kompetens inom dessa områden finnas och i vissa stycken utvecklas för att möjliggöra anpassning mot morgondagens osäkra utmaningar, där väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas. För områden där kompetens skall utvecklas mot idébildsperspektivet (2024) – t ex vad gäller obemannade system – måste utvecklingen starta redan under kommande period. Sådan utveckling bör ske genom praktiskt verksamhet, t ex med demonstratorer, och kan med fördel genomföras vid särskilda utvecklingsförband.

I stället för att avveckla ”förmågor” bör metoden vara avveckling av ”numerärer”. Även här med motivet att det i ett anpassningsperspektiv går lättare och snabbare att öka multipeln av en redan befintlig förmåga, än att från grunden skapa den.

Manövertänkande –denmentalagrunden för seger

Manövertänkande är den mentala grunden för seger, och utgör grunden för insats med Svenska stridskrafter8. Vi anser att manövertänkandets principer är tillämpbara i väpnad strid på alla nivåer och på alla arenor, även inom ramen för internationella fredsfrämjande operationer.

Men det räcker inte att ”bara tänka”! Om vi menar allvar med ”Manövertänkandet” måste det också få inverkan på hur vi utvecklar förband, metoder och materielsystem.

8 FM grundsyn ledning, sid 11.

Förmågan att leva upp till manövertänkandets principer kräver bl a bekämpningssystem som medger rätt anpassad verkan och kort reaktionstid – även mot mål på stort djup.

Om våra förband ska ges förmågan till väpnad strid med rimliga möjligheter att segra, även i en komplex stridsmiljö, måste en trovärdig förmåga att leva upp till manövertänkandets principer, bl a krav på högt tempo och krav på hög precision, få styra utvecklingen! Högt tempo ska i detta sammanhang tolkas som att vara först att ”förstå” stridsfältet och kunna manövrera snabbare samt göra insatsen snabbare än motståndaren.

En sådan utveckling måste bl a innebära en materiell satsning på sensorer, nätverk och ledningssystem, ledningskrigföring, rörlighet samt skydd i vid bemärkelse (t ex varnar- och motverkanssystem, fullgod omvärldsuppfattning, manöverförmåga och ”stealthegenskaper”) samt bekämpningssystem som medger rätt anpassad verkan och kort reaktionstid – även mot mål på stort djup.

Strävan att kunna verka enligt manövertänkandets principer, krav på hög tillgänglighet med insatsförband för såväl nationella behov som för internationella insatser samt den ”vidgade hotoch riskbilden”, måste också innebära en satsning på utveckling av för markstridskrafterna ”nya” förmågor som t ex lätta rörliga förband som i syfte att öka den strategiska och operativa rörligheten medger flygtransport och/eller har luftburen förmåga.

I detta stycke bör de styrande kraven på dimensionering av vapen- och fordonssystem vara transportabilitet i C 130/A 400M.

Det finns även utvecklingsbehov av befintliga – men i dagsläget otillräckliga –förmågor, som t ex strid i urban miljö och förmåga att genomföra samordnad strid mot markmål med stöd av flygstridskrafter (s k ”Close Air Support”). Flera förbandstyper, främst inom stödfunktionerna, måste också ges en ökad förmåga till samordnad strid med förband ur luftstrids- och sjöstridsfunktionerna.

Vid all ovan beskriven förmågeutveckling är utbildning, träning och övning – tillsammans med den materiella satsningen –av central betydelse.

Markstriden i det nätverksbaserade försvaret

Allt för ofta, i den tydligen ofrånkomliga vulgärdebatten inför ett nytt Försvarsbeslut, beskylls Arméns företrädare för att vara ”bakåtsträvare, revirpinkare, förbandskramare”, ja, listan kan göras lång. Låt oss en gång för alla konstatera:

Vi anser att genom den pågående utvecklingen av ”den nya krigföringen”, det nätverksbaserade försvaret (NBF), skapas möjligheten att omsätta manövertänkandets principer till faktiskt agerande på det moderna stridsfältet. Som företrädare för markstridsfunktionen bejakar vi därför denna utveckling.

Mycket förenklat kan vi säga att NBF bl a handlar om att ”veta mer än sin motståndare” och avsevärt korta tiden till beslut och mellan beslut och verkan. Se, förstå och agera först!

Genom att veta mer än sin motståndare ska man kunna agera säkrare, manövrera bättre, välja mål bättre, bekämpa säkrare och skydda sig bättre. Vägen till ”att veta mer än sin motståndare” går via att utnyttja modern teknik som möjliggör för militära system att samverka i nätverk oberoende av organisatorisk tillhörighet. Ambitionen är att befälhavaren i varje ögonblick skall kunna välja insats med för situationen bästa tillgängliga vapen- eller förbandssystem, som också finns anslutna till nätverket. Insatsen skall kunna göras i rätt tid, på rätt plats, i rätt mängd och rätt avvägd.

Dessa principer måste vara tillämpliga inte bara inom ramen för försvar mot väpnat angrepp mot svenskt territorium, utan också vid fredsfrämjande operationer i internationell samverkan. Det är därför viktigt att kraven på interoperabilitet beaktas vid utvecklingen av NBF.

Markstridsförbanden har unika förmågor i hela skalan fred, kris och krig – även inom ramen för det nätverksbaserade försvaret. Ett exempel på sådan förmåga är att ta och försvara terräng, bl a för att skapa förutsättningar för de system, som är beroende av markdimensionen, för att basera och verka. Andra exempel är att genomföra strid i bebyggelse och inte minst i alla de uppgifter över hela konfliktskalan som innebär och kräver mänskliga kontakter.9

9 Se Arméstudie 2002 – Generalinspektörens för Armén förslag till inriktning av arméstridskrafterna på kort och lång sikt, ATK 01 600:60 160, 2002-03-11.

I det nätverksbaserade försvaret kommer markstridssoldatens betydelse relativt sett att öka. Han kommer i realtid ha en bild av läget i sin nära omgivning liksom i operationsområdet i sin helhet. Han kan ange och peka ut mål som kan bekämpas omedelbart med indirekt precisionseld eller obemannade vapenplattformar. Han kan flexibelt gradera sin egen direktriktade vapenverkan efter situationens krav. Han kan dokumentera, göra bedömningar på plats och mata nätverket med information.

Markstridsoldaten, med de system han medför, blir därför en viktig ”nod” i nätverket.

Ett reformerat personalförsörjningssystem

Då man omsätter de för markstridssystemet nödvändiga funktionerna i förbandstermer innebär detta: •insatsledningar och ledningsenheter samt telekrigsförband, •jägarförband med förmåga till underrättelseinhämtning och invisning på djupet, •manöverförband med mycket hög eldkraft, skyddsnivå och taktisk rörlighet (stridsvagnar), •manöverförband med hög eldkraft, skyddsnivå och operativ rörlighet samt mycket hög taktisk rörlighet (stridsfordon), •lätta manöverförband med mycket hög operativ och strategisk rörlighet, •lätta manöverförband med luftburen förmåga, •manöverförband med speciellt hög förmåga till strid i urban miljö, •förband för indirekt bekämpning in-

klusive sensorer, •luftvärnsförband, •fältarbetsförband, •underhålls-, transport- och sjukvårdsförband, •förband för ordning och säkerhet samt •förband för skydd mot NBC-stridsmedel.

Vidare krävs tillgång till flygförband, dels för kontroll av luftrummet, dels för verkan mot markmål.

Kravet på ständigt återkommande utbildning och samträning av bataljonsförband, vilka representerar alla de för markstriden nödvändiga funktionerna, samt samövning av dessa – dels i högre förbandsnivåer, dels inom ramen för behovssammansatta stridsgrupper – är med detta synsätt det som ställer krav på en årlig utbildningsvolym, alltså inte behovet av att fylla en större eller mindre krigsorganisation.

Detta i sin tur torde kräva att framtidens personalförsörjning vilar på principen allmän mönstringsplikt med selektiv behovsstyrd uttagning till grundutbildning, dvs att staten med pliktslagstiftning som grund rekryterar den del av befolkningen som erfordras för att bemanna de för markstridsfunktionen nödvändiga bataljonssystemen.

Antalet soldater årligen utgör en god rekryteringsgrund till officersyrket och till förbanden med krav på förmåga i nutid för internationella – och vissa nationella – uppgifter. Till dessa förband bör personalen kontraktanställas kortare eller längre tid efter fullgjord värnplikt. En kontraktsform som ”på heltid” under kontraktstiden medger utnyttjande av dessa soldater bör kunna användas. Grundorganisationen utgör den fundamentala grunden för all utveckling av kompetens och förmåga i väpnad strid.

Grundorganisationens roll.

Förmåga väpnad strid Tillräcklig numerär

Organiserade, tränade och utrustade

Kompetens Förmåga att lösa uppgifter, tex inom ramen för internationella insatser eller försvar mot väpnat angrepp

Även om det skulle vara möjligt att med ett yrkesförsvarssystem tillgodose volymen av soldater på årsbasis, har ett selektivt värnpliktssystem stora fördelar. Systemet medger bl a att personal med bästa personliga förutsättningar kan rekryteras och utbildas för aktuella befattningar. Systemet medför också en hög grad av flexibilitet och anpassningsförmåga. Genom att t ex variera parametern ”förbandsomsättningstakt” kan systemet personalförsörja en förstärkningsorganisation, allt från den årliga utbildningsvolymen till långt över 100 000 man. Därmed erbjuder systemet möjligheten att kunna möta de eventuella framtida säkerhetspolitiska utmaningar som skulle kunna kräva större kvantitet av kvalificerad personal.

Det krävs dock åtgärder för att skapa ett fungerande selektivt värnpliktssystem. Det är bl a viktigt med åtgärder för att öka värnpliktens status och meritvärde i det civila samhället samt med en mer flexibel tillämpning av utbildningstidens längd.

Grundorganisationens centrala roll

Det är i sammanhanget viktigt att inse att ”stridens karaktär” – våldsam död, lidande, rädsla, utmattning, kaos, förvirring, friktioner – inte elimineras med ett nätverksbaserat försvar. Detta faktum, tillsammans med komplex insatsmiljö och avancerad teknik, ställer stora krav på människan i systemet. Människan och hennes kompetens är den viktigaste komponenten, även i ”nätverket”.

Soldater – och framför allt officerare –behöver därför utbildning, kontinuerlig övning och samträning – i den nätverksbaserade försvaret sannolikt betydligt mer än idag.

Därför måste bl a vår övningsmetodik och våra träningsanläggningar utvecklas så att

Markstrid i FB 04 Principiell uppbyggnad av målbild för Markstridsfunktionen.

förband och funktioner kan kopplas ihop och samträna oberoende av geografisk lokalisering.

Grundorganisationen, utgör den fundamentala grunden för all utveckling av kompetens och förmåga i väpnad strid,

•dels med dess resurser i form av utbildare, övningsfält, simulatorer och annan infrastruktur för utbildning och träning,

•dels med en kontinuerlig kompetensoch förmågeskapande verksamhet.

Slutsatser

Markstridsfunktionen skall inneha kompetens och förmåga till väpnad markstrid. En kontinuerlig utveckling och en organisatorisk flexibilitet skall medge att successiva beslut om förändrad försvarsförmåga kan fattas, allt i syfte att skapa försvarspolitisk handlingsfrihet. Målbilden för Markstridsfunktionen inför FB 04 innehåller därför: •En grundorganisation med kontinuerlig kompetens- och förmågeskapande verksamhet, bl a utbildning och samträning av hela bataljoner – vilka representerar alla de för markstriden nödvändiga funktionerna – samt samövning av dessa, dels i högre förbandsnivåer, dels inom ramen för behovssammansatta stridsgrupper •En kontinuerlig och evolutionär utveckling av förband, system och metoder till den framtida stridsmiljön (”manöverstrid i det nätverksbaserade försvaret”). •Förband med förmåga i nutid, främst inom ramen internationella insatser och territoriell integritet, där alla nödvändiga funktioner skall vara representerade.

•Förband i olika beredskapsnivåer, där varje nivå har en balans mellan alla de funktioner som krävs för väpnad markstrid och där, efterhand som nivåerna ackumuleras, förmågan att föra väpnad strid på allt högre taktiska och operativa nivåer erhålls.

Antalet beredskapsnivåer styrs slutligt av riskvillighet i relativt nära framtid avvägt mot resurser för utveckling av förmågor på längre sikt.

Det är upp till Försvarsmaktens ledning –eller snarare landets politiska ledning – att avgöra mellan vilka nivåer ”strecket dras”. Det viktigaste för markstridsfunktionens förmåga till väpnad strid är den utvecklande verksamheten i grundorganisationen –utbildning, träning, övning, samövning, försök, experiment mm – och att det föreligger balans mellan de för markstriden nödvändiga funktionerna inom varje nivå.

Om hela Försvarsmakten formas efter dessa principer kommer vi att kunna skapa ett kompetensförsvar med för alla situationer – nu och i framtiden – efterfrågad insatsförmåga!

Vill du veta mer om Markstridsfunktionens villkor i FB 04?

Kom då till Artilleriklubbens möten i Boden och Kristinehamn och diskutera med författaren till denna artikel – Anders Carell. Se annons sida 31!