Början på Bandkanonepoken

Helge Gard

Helge Gard är pensionerad generalmajor, tidigare bl a chef för FMV-A.

Början på Bandkanonepoken

I Artilleri-Tidskrift nr 2-2003 finns en artikel om slutet för bandkanonsystemet. Det kan vara av intresse i dagens ”demonstratorvärld” att få veta något om när och varför pjäsen togs fram.

I början av 1950-talet var våra ledande militärer övertygade om att atombomber skulle komma att användas i kommande krig även mot taktiska mål såsom staber och framförallt mot artilleri. Förbanden övades regelmässigt i skydd mot anfall med atombomber, bl a grävde vi två meter djupa skyddsgropar. Fortfarande 1958-1961 när jag gick på dåvarande KHS II var atombomber viktiga inslag i taktiska exempel, prov och fältövningar. Några år senare tonades detta hot ner.

Frågan för artilleriet var hur det skulle överleva och verka i denna miljö. Svaret var utspridning av enheterna och ett rörligt uppträdande (som senare kallats för ”gun and run”). För att effektivt tillämpa denna taktik behövdes en väl skyddad, eldkraftig och lättrörlig pjäs, som från dold väntplats snabbt kunde grupperas, avge eld och omedelbart därefter gå till en (ny) dold väntplats. Förfarandet förutsatte att grupperingsplatser förbereddes genom inmätning av läge och bäring, eftersom man då saknade navigeringsutrustning för läges- resp gyrokompass för bäringsbestämning.

Mot denna bakgrund beställdes hos Bofors i mitten av 1950-talet utveckling av en 15,5 cm Artillerikanonvagn (Akv 151). I slutet av årtiondet fanns en prototyp framme med begärda prestanda, som systemet sedan hade intill modifieringen på 1980-talet.

För beräkning av skjutelement utvecklades

Foto av bandkanonen taget omkring 1959 då bandkanomen ännu var en prototyp…

hos Arenco artilleriets första elektroniska centralinstrument. Analogiteknik användes. Digitaltekniken hade ännu inte slagit igenom. I USA fanns ett digitalinstrument, men det var skrymmande och mångdubbelt dyrare än Artci 729.

Kanonen var ursprungligen tänkt för försvaret av Sydsverige. Krav ställdes därför på förmåga att bekämpa mål på sjön. För att klara detta beställdes hos Arenco utveckling av ett automatiskt riktinstrument som möjliggjorde kontinuerlig målföljning. Senare visade det sig att det inte behövdes på bandkanonen. Det kom att bilda stomme för siktet på haubits 77. Efter en generalstabsfältövning i Östra Norrbotten bestämdes nämligen att det begränsade antalet pjäser, som man hade råd att köpa skulle tillföras A8 i Boden. Den långa skottvidden gjorde att man från en och samma gruppering kunde understödja försvaret utmed kusten och längs stambanan.

Till spränggranaten valdes en stålkvalitet som mot då vanligen förekommande måltyper gav 40% högre verkan än spränggranat m/54. Zonröret försågs med skydd mot elektronisk störning (Malineffekt), det första störskyddet i världen för tändrör. Vid leveransprov av stridsammunition inträffade några banbrisader kort efter det att granaten lämnat mynningen. Bofors hävdade att de av Arméförvaltningen tillhandahållna tändrören inte tålde sidoaccelerationerna i loppet. Loppsäkringen (njuren) försågs med ett stift för att förhindra armering i och strax utanför eldröret (senare blev tre stift standard i tändrör).

… Sedan dess har kanonen utvecklats och utnyttjats väl i Norrlandsmiljön.

Så småningom blev det klarlagt att orsaken till banbrisaderna var att pendeln som utlöste ansättningen på pjäs nr 4 var felkalibrerad. Tändröret fick en törn på vägen in i patronläget. Trots detta blev det inga loppbrisader – tack och lov! En sådan hade troligen haft allvarliga konsekvenser för den påföljande artilleriutvecklingen i Sverige.

Ett stort problem för artilleriet och förvaltningen var att finna former och utrustning för hantering av ammunitionen. Ett komplett skott vägde 85 kg och patronens längd var 170 cm. För hanteringen krävdes specialfordon, som dock fanns på den civila marknaden. Bandkanonen var en produkt för atomkriget. De krav som ställdes på systemet, för femtio år sedan, är i stort sett moderna än i dag. Skillnaden nu är dock att dagens teknik medger mer kostnadseffektiva lösningar på alla stödfunktioner som erfodras för att nå målen fullt ut.

Jämfört med hjulgående artilleri är bandburet dyrt i anskaffning och icke minst i drift. Denna erfarenhet påverkade valet av transportsätt för haubits 77. Jämförelsetalet mellan hjul och band var 1:3. Dock bör framhållas att kostnaderna för bandkanonen måste ses mot bakgrund av att den skulle verka i en extremt svår miljö.