Artilleri & Luftvärn
Helge Gard
Helge Gard är pensionerad generalmajor, tidigare bl a chef för FMV-A.
Början på Bandkanonepoken I Artilleri-Tidskrift nr 2-2003 finns en artikel om slutet för bandkanonsystemet. Det kan vara av intresse i dagens ”demonstratorvärld” att få veta något om när och varför pjäsen togs fram. I början av 1950-talet var våra ledande militärer övertygade om att atombomber skulle komma att användas i kommande krig även mot taktiska mål såsom staber och framförallt mot artilleri. Förbanden övades regelmässigt i skydd mot anfall med atombomber, bl a grävde vi två meter djupa skyddsgropar. Fortfarande 1958-1961 när jag gick på dåvarande KHS II var atombomber viktiga inslag i taktiska exempel, prov och fältövningar. Några år senare tonades detta hot ner. Frågan för artilleriet var hur det skulle överleva och verka i denna miljö. Svaret var ut-
spridning av enheterna och ett rörligt uppträdande (som senare kallats för ”gun and run”). För att effektivt tillämpa denna taktik behövdes en väl skyddad, eldkraftig och lättrörlig pjäs, som från dold väntplats snabbt kunde grupperas, avge eld och omedelbart därefter gå till en (ny) dold väntplats. Förfarandet förutsatte att grupperingsplatser förbereddes genom inmätning av läge och bäring, eftersom man då saknade navigeringsutrustning för läges- resp gyrokompass för bäringsbestämning. Mot denna bakgrund beställdes hos Bofors i mitten av 1950-talet utveckling av en 15,5 cm Artillerikanonvagn (Akv 151). I slutet av årtiondet fanns en prototyp framme med begärda prestanda, som systemet sedan hade intill modifieringen på 1980-talet. För beräkning av skjutelement utvecklades 21
