Artilleri och Luftvärn nr 1 2024 by Höök Design AB

Artilleri & Luftvärn

Artilleri-Tidskrift nr 1 2024

MOBILE SHORT-RANGE AIR DEFENCE

MSHORAD

MSHORAD identifies and counteracts all aerial threats. It detects targets, reacts and strikes fast. Consisting of the Giraffe 1X Mobile Radar Unit, RBS 70 NG Mobile Firing Unit and coordinated from our Command and Control solution it redefines ground-based air defence.

Redaktör och ansvarig utgivare:

Stefan Bratt, Lokförargränd 12

775 51 Krylbo, tel 0226-121 09

Mobil: 0703-999 708

E-post: sbratt67@icloud.com

Formgivning: Pernilla Höök

Höök Design AB www.hookdesign.se

0768-41 57 22

pernilla@hookdesign.se

Artilleri & Luftvärn

Tidskrift för artilleri och luftvärn

Nr 1 | 2024 | årgång 153

Redaktionsadress:

Postadresseras till redaktören enligt ovan, i ekonomi- och prenumerationsärenden till Artilleri & Luftvärn

c/o Artilleri & Luftvärnsklubben

Jan Ohlson

Villagatan 72 253 54 Mörarp

E-post: art-lv@jiro.se

Artilleri- och Luftvärnsklubbens medlemmar erhåller tidskriften utan kostnad.

Redaktionen tar inget ansvar för insänt men ej beställt och överenskommet material.

ISSN 004 – 3788

Omslagsbild: BAE Systems Bofors uppdaterade version av den anrika 40-millimeterskanonen, Tridon, under verifieringsskjutprov på Bofors Test Center. Foto: BAE Systems Bofors. Illustration A 8, A 9 och Lv 6 heraldiska vapen: Henrik Dahlström, Försvarsmakten 2024. Tryck: Exakta Print AB. Text och bild där inget annat anges är producerade av redaktionen.

Mikael Beck, vice ordförande

Äntligen –Sverige är med i Nato!

Då har Sverige till slut anslutit till den nordatlantiska alliansen och blivit en del av Europas kollektiva försvar tillsammans med 31 andra nationer. Exakt hur detta kommer påverka oss i olika delar av samhället kommer sannolikt bli tydligare nu när vi är fullvärdiga medlemmar.

Omvärldsläget och då särskilt effekterna av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina kommer sannolikt påverka Sveriges och Försvarsmaktens arbete i många år framöver. I det läget känns det bra att tillhöra världens mest framgångsrika försvarsorganisation.

Hög tid för handling

Europas länder och deras försvarsmakter genomgår nu i mångt och mycket samma förändringar som vi. Att snabbt öka förmågan till det egna och det kollektiva försvaret. Decennier av besparingar och satsningar på internationella insatser i mellanöstern har gjort att förmågorna för ett storskaligt försvar av Europas territorier inte haft en utveckling som idag måste definiera både försvar- och försvarsindustri. I det sammanhanget tycker jag att vår tidskrift och förening haft ett omfång som nu till del gagnar den utveckling vi står inför. Det är nu dags att gå från diskussion och tankar kring hur vi bäst försvarar oss, norden, norra Europa och Alliansen, till handling! De förmågor vi representerar skall bidra till NATO:s avskräckning och försvar.

Luftvärnsförmågan och bekämpningsförmågan har visat sig vara centrala för detta - igen! Att vi hållit debatten levande genom åren och att uppbyggnaden av vårt försvar är i full

gång känns bra och det gör att arméchefens budskap om att ”vi är redo” känns trovärdigt som alliansens 32:a medlem.

För egen del känns det nu bra att kunna vara en del av inträdet efter sex månader på NATO Defense College i Rom. Mina kollegor under kursen tycker jag sa det bra och jag håller med. ”Sverige – ni hör hemma i NATO!”

Tack för denna tid

Som avgående ordförande och även som avgående luftvärnsinspektör kan tiden från att jag inledde båda resorna sammanfattas i storheterna - pandemi, krigsutbrott i Europa och NATO-anslutning. I dessa tvära kast kan jag konstatera att vår förening bibehållit fokus på det viktiga - stärka vår intellektuella grund för den resa vi alla måste bidra till med slagkraftiga och trovärdiga förmågor i våra krigsförband.

Ett stort tack till alla i klubben och inte minst till er i styrelsen som arbetar för alla oss medlemmar. Ett särskilt tack till redaktör Stefan Bratt som tillsammans med många andra av er satt vår tidskrift på kartan som ett relevant bidrag i vår tid. Jag vill också rikta ett tack till biträdande ordföranden Magnus Ståhl som i och med kommande årsmöte lämnar styrelsen men som jag hoppas fortsätter vara en del av vår gemenskap. Fortsätt det goda arbetet så att vi når målet.

Suitable for small launch and recovery areas (less than 10X10m)

Ideal for man-packed, vehicle or ship-based operations; supports a wide range of military and HLS applications including tactical or special forces

Extended endurance and range of fixed-wing Class I aircraft with automatic vertical takeoff and landing (VTOL)

Covert capability: Real-time eye in the sky with very low acoustic and visual signatures

Dual payload capabilities

]

Ett försök till klargörande om utveckling av ammunitionsindustrin

Hur får Europa bukt med kapacitetsbristerna?

Av utlovande en miljon blev det till slut 524 000 granater. Torsdagen den 31 januari var dagen som EU-kommission fick krypa till korset och EU:s utrikeschef, Joseph Borell, meddelade att EU-länderna inte kommer att kunna leverera en miljon artillerigranater till Ukraina. Något som många experter redan på förhand konstaterat inte skulle gå. Men, hur är läget för den europeiska ammunitionsindustrin vars orderböcker nu börjar att bli sprängfulla? Artilleri & Luftvärn gör ett försök att förklara.

Det var i mars förra året som EU-kommissionen presenterade sin avsikt att EU:s medlemsländer under ett års tid skulle leverera en miljon artillerigranater av olika kalibrar till Ukraina för att mota ryska anfall mot strategiska mål. Knappt ett år senare tvingades kommissionens utrikeschef, Joseph Borell, att meddela det som många experter redan konstaterat någon månad efter EU-löftet – ”det kommer inte att kunna levereras en miljon granater”.

”Inte under kritisk nivå”

Även den svenska regeringen gjorde så sent som i början av året, i samband med Folk & Försvarskonferensen, ett utspel om ökad produktionskapacitet genom att FMV tecknar avtal med nordiska ammunitionstillverkaren Nammo om medfinansiering i det program som EU-kommissionen lanserat, ASAP (Act in Support of Ammunition Production). Sedan dess har nu nyligen kommissionen beviljat samtliga fem ansökningar från Nammo, vilket innebär att kommissionen finansierar projekten med 45 procent medan resterande del finansieras av deltagande nordiska länder samt Nammo. Tre av de beviljade programmen har en direkt koppling till förmågan att tillverka artilleriammunition. De två andra avser krut och modularladdningar. [

En av anledningar är att nuvarande produktionskapacitet i Europa uppgår till cirka 400 000 artillerigranater per år. Dessutom har flera länder också deklarerat en ovilja till att minska sina lager under vad de anser är en ”kritisk nivå”.

Som ett led i den snabba expansionen av verksamheten har nu Nammo infört femskift vid sitt sprängämnesgjuteri i Karlskoga.

Hur hänger det ihop?

Men, hur hänger ansökningarna i de olika nordiska länderna ihop? Björn Andersson, Nammos affärsutvecklingsansvarige för den svenska marknaden vet svaret: – Svaret är enkelt eftersom vår verksamhet i Sverige endast gjuter sprängämnen i granatkroppar. I Finland och Norge tillverkar vi granatkroppar vid anläggningar i Sastamala och Raufoss. Vi är beroende av samtliga anläggningar i Norge, Sverige och Finland för att tillverka artilleriammunition, förklarar Björn Andersson. I Karlskoga sker alltså en del av produktionen av 155 millimeters ammunition. Nammo är en av fyra tillverkare inom Europa som historiskt har producerat 155 millimeters ammunition. Övriga är Nexter med produktion i Frankrike, Rheinmetall med produktion i Spanien samt BAE Systems med tillverkning i Storbritannien. Nammo har redan ökat sin kapacitet tack vare egna medel, bland annat i sprängämnesgjuteriet i Karlskoga med att införa femskift. – I slutet av 2024 är min uppskattning att vi kommer att ha fördubblat produktionen jämfört med början av 2022. Genom finansieringen via ASAP kommer vi att ha tredubblat

Artilleri & Luftvärn

Produktionen i Karlskoga kommer att effektiviseras då Nammo nu har fått stöd från EU-kommission samt de nordiska länderna för att genomföra ett omfattande investeringsprogram för ökad kapacitet.

kapaciteten en gång till runt sommaren 2026. Totalt handlar det om investeringar för vår del på cirka 200 miljoner euro, berättar Björn Andersson när han visar runt i sprängämnesgjuteriet och pekar ut olika åtgärder som kommer att ske. Han förklarar att produktionsprocessen kommer att få en högre grad av automation samt att flera maskiner ska bytas ut till mer effektiva. Samtidigt som Nammo utökar sin kapacitet pågår det också arbete i länder som inte tidigare har haft förmåga att producera 155 millimeters ammunition. I länder som Tyskland, Polen, Slovakien, Tjeckien, Ungern och Grekland etableras nu produktion av 155 millimeter. Detta sker genom att ett antal befintliga företag konverterar sin produktion av den gamla öststatskalibern 152 millimeter eller investerar i nya fabriker. Även nuvarande producenter av 155 millimeter ökar också sin kapacitet avsevärt, då stora delar av ökningen kan genomföras tack vare finansiering via ASAP-programmet.

Återstart av TNT-produktion?

Den kedja av insatser som krävs för att stärka hela Nammos produktionslinjer är, vilket berörts tidigare, investeringar i Norge och Finland där granatkropparna smids och svarvas. Granne med Nammos produktionsanläggning på Björkborns industriområde ligger en annan mycket viktig spelare i arbetet med att öka produktionskapaciteten – krut- och sprängämnestillverkaren Eurenco.

Även det franskägda bolaget ökar sin kapacitet och har, enligt vad Artilleri & Luftvärn erfar, diskuterat möjligheten att återstarta produktion av sprängämnet trinitrotoluen, eller TNT i mer dagligt tal. Tillgången på TNT är idag akut då det förnärvarande endast finns en tillverkare av ämnet i Europa.

Men en ökad kapacitet till en miljon granater ökar också behovet av TNT med tusentals ton.

Redan innan Ukrainakriget inleddes 2022 märkte Eurenco av en ökad efterfrågan och företrädare för bolaget konstaterar att deras omsättning har stadigt ökat sedan 2020.

Björn Andersson, affärsutvecklingsansvarig för Nammo i Sverige, visar en en rundvandring i sprängämnesgjuteriet var de olika investeringar kommer att ske i form av nya maskiner och utökad kapacitet.

Når mål tidigast 2027

Om EU ska försörja Ukraina med en miljon granater per år och medlemsländerna samtidigt ska ha kapacitet att styrketillväxa kommer det att ta flera år att bygga upp denna kapacitet:

– Vi tror detta kommer att ske tidigast om några år eftersom mycket pekar på att tillgång på krut och sprängämnen kommer att vara en flaskhals för många producenter. Likväl som vi på ammunitionssidan måste växla upp, måste även krut- och sprängsämnestillverkarna öka sin kapacitet, säger Björn Andersson.

– Vi gör vad vi kan för att öka produktionen. Ett exempel är att vi i Tyskland via programmet DiNa stöttar Diehl med kunskap och licenser i deras arbete med att bygga en helt ny linje för 155 millimeter.

Samtidigt som det är mycket prat från politiskt håll om satsningar, är frågan om Eu:s medlemmar är villiga att betala de miljardbelopp som det handlar om för att anskaffa en miljon granater. Uppskattningen är att en spränggranat med tillhörande drivladdning, tändpatron och tändrör kostar mellan 70 000-90 000 kronor per skott, vilket skulle innebära en total kostnad för en miljon granater på över 80 miljarder kronor - per år.

– För Nammo är det viktigt att den kapacitet som vi bygger upp också har avsättning i ett långsiktigt perspektiv. Vi vill inte stå med tomma orderböcker om några år. Det innebär att vi inte enbart mångdubblar vår kapacitet utan vi måste även mångdubbla försäljningen av artillerigranater, säger Björn Andersson.

Fortsättning om denna kapacitet utvecklas och tas emot av EU:s länder lär följa. Artilleri & Luftvärn kommer att återkomma med fler rapporter om ammunitionstillverkningens utveckling.

BAE Systems Bofors introducerar Tridon Mk2

Nytändning för eldrörsluftvärn

I nummer ett 2023 kunde Artilleri & Luftvärn som första facktidskrift berätta om BAE Systems Bofors fortsatta modernisering av den legendariska 40 millimeters automatkanonen. Ett arbete som nu resulterar i ett koncept med namnet Tridon Mark2.

Håkan Ekvall, marknadsansvarig för företagets markbaserade luftvärnssystem med många års erfarenhet som luftvärnsofficer ger ytterligare en exklusiv inblick om det pågående arbetet med att lansera Bofors Tridon.

”Sedan en tid tillbaka har vi inom BAE Systems Bofors arbetat med att anpassa våra markbaserade luftvärnsprodukter till den nya marknaden.

Kostnadseffektiva system

Nu kan vi också, på mycket kort tid, introducera ett modernt, modulärt och interoperabelt markbaserat luftvärnssystem –Bofors Tridon Mk2.

Kriget i Ukraina innebär ett omfattande luftkrig där Ryssland har avfyrat hundratals kryssnings- och ballistiska robotar mot mål i Ukraina. Tusentals drönare används av båda sidor mot militära mål men från rysk sidan attackeras också civila mål såsom sjukhus, flygplatser, hamnar, broar, järnvägsstationer, industrier och kritisk infrastruktur (el- och gasnät) för att påverka den ukrainska motståndsviljan.

Ryska attacker, som inte alltid har en koppling till markstrider, liknar jag med den skräck och terror som V1- och V2-bomberna hade mot London under andra världskriget. Risken är stor att det ukrainska luftförsvaret inte räcker till och det luftvärn som kan agera blir snabbt mättat. Den ryska aggressionen mot Ukraina visar tydligt på behovet av att även andra länder, även Sverige, har behov av ett kvantitativt luftförsvar, som också är kostnadseffektivt. Att skjuta ned en beväpnad drönare som kostar några hundra dollar med en luftvärnsmissil som kostar tiofalt mer är inte en hållbar lösning, vilket bland annat SVT Nyheter rapporterade om den 15 oktober förra året.

I nyhetsrapporteringen kan vi vidare läsa om de områden i Sverige som kommer att vara avgörande för NATO för att möjliggöra de operationsplaner som är under framtagande. Dessa områden med hamnar, flygplatser och vägar måste skyddas från luftangrepp.

Snabb utveckling

Utvecklingen av drönare går också snabbt. De blir snabbare och mindre och genom att nyttja terrängen, flyga snabbt och uppträda intelligent enskilt eller i svärmar kommer de att utgöra ett stort hot. Rapporteringen från krigets Ukraina visar tydligt på vikten av att alla enheter som en fiende vill slå ut behöver kunna skydda sig mot drönare.

Bofors 40 millimeter pjäser har under årens lopp genomgått en rad utvecklingssteg, vilket ger bra utgångspunkt när det kommer till hög mognadsgrad och tillförlitlighet. Genom att använda den erfarenheten, med den senaste marina konfigurationen (Mk4), uppnås en mycket kostnadseffektiv produktion och underhåll samt en bra språngbräda för framtida utveckling. Bofors Tridon Mk2 är därmed flexibelt uppbyggd med interoperabla standardgränssnitt för att framtida brukare ska få ett kostnadseffektivt eldrörsluftvärn. Med utgångspunkt från konceptet - pjäs, sikte och ammunition – kan sedan kunden välja den bärarplattform som passar bäst.

Tridon ska kunna agera i ett system med pjäser som kan opereras från annan plats än där pjäser är grupperade. Systemet är även optimerat för att kunna ha ett antal olika alternativ till bärarplattform.

En svärm av kvalificerade drönare på väg att attackera ett känsligt mål, en hamn. Ett hot som Tridonsystemet ska kunna hantera, enligt BAE Systems Bofors Håkan Ekvall. Illustration: BAE Systems Bofors.

Enkelhet ger hög tillförlitlighet

I luftkriget är det motståndaren som väljer tid och plats för sitt anfall. Det innebär att bara de platser där luftvärn är grupperat kan skyddas effektivt. Luftvärn med system av system, interagerande i nätverk för sensorinformation och ledning och som kan levereras i närtid är en framgångsfaktor.

Enkelhet i funktion och underhåll ger en hög tillförlitlighet och blir därmed utbildningsrationellt. Användarvänliga gränssnitt ger en kort utbildningstid och en väl avvägd personalåtgång.

Detta är viktiga faktorer för att snabbt kunna få ett effektivt system på plats för skydd av förband och dess verksamhet samt som en lösning för att effektivt kunna bekämpa drönare för skydd av infrastruktur och befolkningscentra och som då inte behöver opereras av luftvärnsförband.

Bofors Tridon Mk2 kan opereras autonomt eller fjärrmanövreras som en integrerad del i ett luftvärnsnätverk. Pjäs och sikte, tillsammans med den intelligenta programmerbara 3Pammuntionen som har sex olika verkansfunktioner; sensor, tidsaktiverad sensor, sensor med fördröjd verkan, pansarbrytande, anslagsfunktion, samt tidmode ger god stridsekonomi där många olika typer av hot kan bekämpas med samma system även om de anfaller samtidigt.

Håkan Ekvall

Luftvärnsofficer med lång erfarenhet av utveckling av luftvärnsförband. Karriären startade vid Lv 4 i Ystad för att sedan fortsätta vid LvSS i Norrtälje och Lv6 i Halmstad. Under flera år var Håkan tjänstgörande vid HKV i Stockholm i olika befattningar. Håkan är idag sedan slutet av förra året ansvarig för marknadsföring och försäljning av markbaserat luftvärn vid BAE Systems Bofors i Karlskoga.

Att möjliggöra bekämpning av flertalet av de måltyper som vi hittar i den dimensionerande lufthotbilden kräver normalt byte av ammunitionstyp. Genom att kunna använda samma, det vill säga den redan laddade ammunitionen, erhålls taktiskaoch logistiska fördelar.

Vi ser en mer komplex lufthotbild som vi behöver kunna hantera och där det inte finns ett luftvärnssystem som kan bekämpa alla typer av hot. Krav kommer att ställas på att system av system kan samverka med varandra. En tydlig trend på marknaden är kravet att i rätt tid leverera ett kostnadseffektivt luftvärnssystem, som inte bekämpar små billiga hot med dyra missiler.

Vägen framåt

Det finns stora förväntningar på luftvärnssystem som ska vara en del för att kunna bekämpa små mål såsom drönare och klara av mättnadsanfall med hög uthållighet. Därför är det viktigt att kontinuerligt diskutera och pröva våra slutsatser med Försvarsmakten och FMV. Det är också av stor vikt att vi tidigt samverkar med de partners som finns i vårt närområde för att tillsammans vara ett starkt alternativ till ett modernt luftvärnssystem, internationellt och nationellt.”

SitaWare C4ISR Software

Delivering operational advantage

Intuitive user interface

Complete situational awareness

50+

Nations worldwide 1m+

Users worldwide 25+ Years of experience delivering C4ISR software

systematic.com/defence

Land Precision Strike missil

MBDA satsar på ny missil för bekämpning på långa avstånd

Långräckviddig, markbaserad bekämpningsförmåga är idag hett eftertraktat av Ukraina. Även i vårt land pågår en diskussion om hur Försvarsmakten ska hantera denna fråga framgent. Som första media presenterar Artilleri & Luftvärn arbetet som pågår inom europeiska försvarsmaterieljätten MDBA med att ta fram en ny missil för att stärka brittiska arméns förmåga till bekämpning av mål på långa djup – Land Precision Strike-missile, ett komplement till MLRS ammunitionsportfölj.

“Deep Fires has gained a resurgence in profile in recent years, contributing an essential role in shaping the adversary’s strategic deployment1. The premise being that success in the Deep ensures that any subsequent Close battle becomes anti-climactic, shortening the conflict and reducing risks to own forces. The threats from long-range artillery are well recognised, as is the challenge of countering ‘mass’. Consider

also the nature of threats in the Deep-high-value assets, often operating in cluttered environments, often protected by Air Defence bubbles and electromagnetic measures. Defeating such assets improves freedom of manoeuvre, not only for Land component, but as a contribution to Air-Land joint operations too2

1. UK Minister for the Armed Forces, Hansard, 28th March 2022 “…the defining characteristic of the modern land battle is the ability to strike precisely and in depth, and to attrit our enemy while they are moving towards us.”

2. British Army Chief of General Staff, speech at RUSI Land Warfare conference, 26th June 2023 “We will continue to enhance our long-range fires capabilities, which enable us to support the other domains from the land, such as through attacking an adversary’s air defence….”

Mobile high-value targets

Deep Fires effects today are mainly rocket-based, with a role for shells at shorter ranges. Historically with a suppressive effect as unguided weapons and increasingly on a trend of technology insertion to exploit GNSS-guidance solutions for precision engagement against fixed coordinates. As long as the target is at the coordinate, and the coordinate is well mensurated, and the weapon guidance is not jammed, then the target is defeated.

Key assets cannot be exposed for long and risk this fate. Increasingly, high-value assets become mobile, time-sensitive and protected in order to survive. Defeating such targets is a challenge for traditional artillery effectors, where sensorto-shooter-to-effect timelines are extended compared to the close battle. Choices facing the commander could be: to launch large salvos in an attempt to compensate for target location uncertainties – expensive and risks collateral damage; or to call in air support if available - in current/future conflicts having Air superiority is not a given.

The British Army has been developing a requirement to address this capability gap and challenges.

To provide organic artillery capability to defeat mobile targets that other land assets cannot defeat and/or to reduce the dependency on air. The solution is Land Precision Strike, which will enable a step change in capability3 to prosecute such mobile targets out to ranges of 150km with high lethality and precision. MBDA has been working closely with the British Army to define concepts and technologies that can provide the solution.

“One shot – one kill”

Exploiting cutting-edge missile technology will provide a costefficient and collateral-sensitive ‘one shot, one kill’ capability against high-value targets such as artillery, mobile C2 nodes and AD units. Such precision reduces stockpile demands

compared to traditional massed effectors. Advanced seeker technologies and automatic target recognition provide the necessary selectivity and target refinement to achieve terminal precision within a search area, even in the presence of countermeasures. An IM-compliant multi-effects warhead provides target defeat. Advanced navigation ensures that the missile reaches the correct target search area whilst remaining resilient to degrading effects, optionally supported by a missile datalink that can receive post-launch updates. Weapon system responsiveness and fast flight times achieve rapid engagements, with network-enabled connectivity to exploit the increasingly digitised battlespace and so achieve low latency ‘sensor to shooter’ loops.

Technology alone does not always result in effective capability. An effective system needs to be survivable, to seamlessly integrate and not add to burdens for the user – operationally or in training or support.

Part of MLRS munition

The Land Precision Strike missile is intended to become part of the MLRS Family of Munitions (MFOM). Packaged, logistically handled and launched from a containerised six-pack in the same way as GMLRS rockets today. Whilst the UK intends to deploy onto its M270 MLRS launcher

3. RUSI paper, The Future of Fires, November 2019, page 22, “The introduction of active-seeker munitions able to reliably target ground vehicles must necessarily reshape land warfare, just as anti-ship missiles have transformed naval operations.”.

Peter Bäckström

är rymdingenjör som efter att ha arbetat i drygt två decennier med utveckling av svenska missilsystem för bland annat Bofors och Saab anställdes av MBDA för att ansvara för företagets nordiska exportverksamhet. Bäckström anställdes av Bofors 1994 och arbetade under ett antal år med utveckling av robot 70 och robotsystem 23 Bamse.

Idag ansvarar Peter för marknadsföringskampanjer samt ett flertal olika industriella samarbeten som MDBA bedriver i de nordiska länderna.

Andy Allen

före detta överste i brittiska armén med befattningar inom tjänstegrenen Royal Electric and Mechanical Engineers med specialkompetens inom flygavionik, upphandling samt styrda vapen. Hans civila karriär inom MBDA inleddes 2015 med att vara projektledare för ett antal pågående uppdrag. Tre år senare utsågs han till marknadsansvarig för MBDA:s markbaserade produkter med fokus på den brittiska marknaden. Idag är han affärsutvecklingsansvarig gentemot Brittish Army men stöttar även andra affärsmöjligheter på utpekade marknader. Han har tjänstgjort under missioner i både Irak och Afghanistan. Under sin militära tid var han brittiska arméns lagledare för rugby. Idag är han verksamhetsansvarig för den jamaicanska rugbyakademin i England.

fleet4, the missile is agnostic and can be installed on other platforms. This paves the way for stockpile commonality across a broad customer base and so the potential for international cooperation to support resilience. Mission planning for the missile will be more advanced than traditional rockets, but no more burdensome, with advanced decision support aids for the operator. Flexible modes will enable pre-launch and, where needed, post-launch operator influence, for singleton or salvo engagements. These technologies will reside off-board from the launcher, installed at Battery or higher level, enabling the launcher to retain its ‘shoot and scoot’ behaviours and provide flexibility in weapon system deployment footprints for survivability.

4. https://www.army.mod.uk/equipment/artillery-and-air-defence webpage “Under

Maritime domain

The step-change artillery capabilities offered by Land Precision Strike are also starting to gain interest in maritime domain. Offering a complement to the role of naval guns, a maritime variant would achieve true precision attack in the littoral. The missile is designed also to be quad-packable in a Mark 41 launcher, making an attractive load-out proposition for scarce deck space. Such cross-domain utility squeezes even more value from investments and offers further efficiency benefits in stockpile management.

The UK’s Integrated Operating Concept5 declares that the future force will “…employ non-line-of-sight fires to exploit the advantages we gain from information advantage…”. Land Precision Strike will play a pivotal role in enabling this objective.”

UK Ministry of Defence, Development Concepts and Doctrine Centre, August 2021

BAE Systems Bofors

För ett säkrare Sverige

BAE Systems Bofors utvecklar och tillverkar världsledande högteknologiska produkter och system. Vi bidrar till en stärkt nationell säkerhet, försvarsförmåga och försörjningskapacitet. Som pålitlig partner skapar vi långsiktiga relationer och vårt tekniska kunnande har under lång tid skapat innovativa lösningar som bidragit till svensk konkurrenskraft.

baesystems.com

Saabs vidareutveckling av robot 70-systemet, MSHORAD ska nu till delar användas för den kommande utbildningen av värnpliktiga luftvärnssoldater i Boden. Foto: Saab. [

Test av bandvagnsburen robot 70 för officersutbildning

Nya försöksystem för luftvärnet till värnpliktsutbildning i Boden

Värnpliktiga i Boden kommer från och med nästa år att utbildas på Saabs nya radarsystem Giraffe 1X tillsammans med Eldenhet 98. System som FMV nu har lagt en beställning på inom ramen för projektet ”Anskaffa Buret Luftvärn”.

Förutom anskaffningen av de två radarsystem Giraffe 1X ingår också anskaffning enligt Försvarsmaktens önskemål av Saabs vidareutveckling av robot 70-systemet, MSHORAD. En förkortning av Mobile SHOrt Range Air Defence. Ett system som Artilleri & Luftvärn tidigare har presenterat i flera artiklar.

Det var i augusti förra året som FMV i ett så kallat projektdirektiv (PDI) fastställde anskaffning av LvNorr och MSHORAD. PDI är det beslut som bemyndigar projektledaren att påbörja anskaffningsprocessen. I det här skedet, augusti 2023, hade mitt projektteam dålig kunskap om den förmåga som Försvarsmakten begärt att LvNorr och MSHORAD skulle ha.

Artilleri & Luftvärn

Christer Mellgren

arbetar som projektledare på Luftvärnsenheten på FMV. Han började sin yrkeskarriär som officer på dåvarande

A 8 i Boden. Efter ett antal år inom Försvarsmakten valde

Christer 1998 att gå vidare till FMV. Där har han arbetat inom indirekt eld, helikoptersystem och luftvärn som projektledare för bland annat anskaffningar av Helikopter 15 och robotsystem 103 Patriot.

Försvarsmakten önskade initialt att LvNorr och MSHORAD skulle vara baserat på det nya hjulfordonskonceptet med ett fordon från finska SISU. När FMV fattade beslut om upphandlingsstrategi hade FMV inte fått någon offert från SISU avseende dessa fordon, än mindre leveransdatum, datum för utbildning, reservdelar eller dokumentation. För att kunna lova leverans till Försvarsmakten innan sommaren 2025 beslutades att LvNorr och MSHORAD ska baseras på bandvagn 410, som bärare.

LvNorr

Ganska snart stod det klart att Försvarsmakten önskade leverans av Lv Norr före sommaren 2025 eftersom den planerade värnpliktsutbildningen med syfte att starta återuppbyggnad av luftvärnsförmåga och kunskap i norra delen av landet, är tänkt inledas efter sommaren samma år.

Nu gällde ”Design To Time” för berörda parter. För att Saab skulle hinna med sitt jobb och leverera till FMV första kvartalet 2025 krävdes att beställning till Saab lades i december 2023. Till de stora utmaningarna hörde att på ett fåtal månader synka Försvarsmaktens krav/önskemål mot vad Saab klarar av att leverera samt med Försvarsmakten och Saab komma överens om områden som dokumentation, utbildning, systemsäkerhet, underhållskoncept.

Utöver det skulle själva avtalet med Saab förhandlas fram. I vanliga fall görs allt detta sekventiellt, men den tiden fanns inte nu, därför skede allt parallellt.

En av de största utmaningarna är IT-ackrediteringen. För att minska risken för försening vid IT-ackreditering valdes radio för måldataöverföring bort, endast måldata via fiber kommer att vara möjligt initialt. För att inte göra förändringar på EldE 98 hård- eller mjukvara kommer måldataprotokollet LvM att användas. Till slut enades man om en lösning där LT97-hårdvaran skulle levereras som tillhandahållen utrustning och installeras i framvagnen på en bandvagn 410 (logistikversionen) och radarn monteras på bakvagnen. Saab kommer utveckla mjukvaran för sensorstyrning och måldataöverföring.

MSHORAD

FMV kommer leverera två MSHORAD-system till Försvarsmakten. Första systemet under första kvartalet 2025 och andra systemet i början av 2026. Enligt arméstaben kommer MSHORAD-systemet att nyttjas för organisation- och metodförsök samt vid utbildning av kadetter och officerare. Eftersom MSHORAD beställdes samtidigt som LvNorr var det ”Design To Time” som gällde även här. För att det skulle gå fort baseras det första MSHORAD på Saab Dynamics

MSHORAD DEMO medan det andra systemet kommer få mer utvecklad hård- och mjukvara. Ett MSHORAD-system består av en robotvagn och en sensorvagn. Robotvagnen är en bandvagn 410 (trupptransportversion) där en treskottslavett för rb70 monteras på bakvagnen. I skrivande stund är det inte fastställt om eldledare och skytt kommer sitta i

fram- eller bakvagnen. I robotvagnen kommer det finnas plats för 4–6 extra robotar, lavett för att kunna gruppera utanför vagnen.

För att undvika problem med IT-ackreditering har FMV och Försvarsmakten valt att endast öppen information kommer finnas i MSHORAD-systemet i nuläget. Det medför att Saab kan utveckla och installera en kommunikationslösning för tal och måldataöverföring via radio, med fiber som backup. Sensorvagnen kommer kunna spana och sända måldata under gång. Robotvagnen kommer kunna ta emot måldata och låsa på målet under gång.

Vid utflyttad gruppering tar man med ett enkelt handgrepp loss siktet från robotvagnen, tar med lavetten samt en radio och handterminal. Med hjälp av radion och handterminalen får den utflyttade robotenheten invisning från radarvagnen.

Den skjutande enheten kommer att integrerars i en bandvagn 410 och ha plats för skytt som vagnschef. Foto: Saab.

One Partner for all Missions

FORCE PROTECTION IS OUR MISSION.

Rheinmetall Defence är en komplett leverantör och levererar system och kompetens inom områdena:

■ Transportfordon

■ Bärgningsfordon

■ Reparations- och underhållsfordon

■ Bärgningsfordon

■ Stridsutrustning

■ Reparations- och underhållsfordon

■ Stridsutrustning

■ Artilleri- och granatkastarammunition

■ Stridsvagnsammunition

■ Artilleri- och granatkastarammunition

■ Stridsvagnsammunition

■ Specialammunition

■ Stridsvagnar och stridsfordon

■ Indirekta eldsystem

■ Stridsvagnar och stridsfordon

■ Ledning och samband

■ Indirekta eldsystem

■ Simulering och träningsutrustning

■ Ledning och samband

■ Logistiklösningar

■ Simulering och träningsutrustning

■ Logistiklösningar

För mer information: www.rheinmetall-defence.com

HX2 4x4 som bärare till 120 mm grk MWS120, från Rheinmetall Norway. HX2 8x8 som bärare till 155 mm ARCHER, från BAE Systems Bofors.

[TEMA: AMMUNITION & VAPENSYSTEM]

Konceptstudie visar minvapnets utveckling

Nya minsystem införs i armén med start år 2025

Det finns ett vapensystem som är lite omnämnt i medias rapportering men som, rätt använt, har både stor positiv effekt för en försvarare eller lika negativ effekt för en angripare – minvapnet. Något som återigen aktualiserats i Ukraina. Major Janis Pilags från Fältarbetsskolan ger en exklusiv inblick i den svenska arméns och marinens planerade utveckling av minvapnet.

”Många års svensk minutvecklingsarbete med väl dokumenterade studier och omfattande försök avslutades abrupt vid mållinjen då Berlinmuren föll och det kalla kriget upphörde.

Obefintlig efterfrågan

Beslut om anskaffning av sidverkande stridsvagnsminor och minkastarsystem hann inte fattas eller upphävdes. Äldre delar av befintlig minstock destruerades eller skänktes bort till de baltiska länderna. Sverige var dock inte ensam nation att välja denna väg, vilket ledde till en närmast obefintlig efterfrågan på minmateriel hos industrin som följaktligen valde att utveckla och producera mer lukrativa produkter.

Minor utmärks av sin förmåga att under lång tid, utan mänsklig övervakning och till en låg kostnad begränsa en motståndares möjlighet att manövrera genom att utgöra ett ständigt hot. Användning av minvapnet kräver planering och förberedelser för att mineringsarbetena ska kunna utföras i rätt tid och på rätt plats i en kontext som gör att våra manöverförband kan manövrera och verka effektivare än motståndarens förband. Förutom minor behövs naturligtvis en aktuell minlägesuppfattning för att detta ska vara möjligt.

Minskar stridstempot

AT 2 är en tysktillverkad stridsvagnsmina som är anpassad för att kunna läggas ut på lång distans med till exempel raketer eller granater som bärare.

Minskar (mot förmodan!!) stridstempot i framtiden kan man naturligtvis med befintlig minmateriel och nuvarande metoder för minering uppnå vad som beskrivits i föregående stycke. Tempot under både genomförande och planering tenderar dock att accelerera med varje generation. Därmed krävs ny materiel och nya metoder, även om befintlig minmateriel inom överskådlig tid kommer att utgöra kärnan i minvapnet.

Motståndarens förmåga att skydda sina fordon mot sidriktadeller indirekt eld har ökat något då RHA1 blir bättre för varje år. Reaktivt pansar (ERA2) är standardutrustning på många stridsfordon och aktiva- eller passiva motmedelssystem är under utveckling och införande. Även om modern RHA används och viss utveckling av reflektionsplåtar har skett är botten fortfarande den sämst skyddade delen på de flesta stridsfordon.

1. Rolled Homogenous Arnmour

2. Explosive Reactive Armour

Möjligheter att studera och vidareutveckla minvapnet bortom 2035 kommer att finnas i och med kommande Natoanslutning. Enskilda nationer anslutna till Nato överväger att avveckla förmågan att minera med platslagda minor kopplat till att de har uppgifter på annan nations territorium. Som ett alternativ övervägs möjligheten att använda kontrollerbara hinder anslutna till ett ledningssystem.

Anskaffning inleds 2025

Efter inledande utredningar och studier vid MSS och Ing 2 genomförs just nu en avslutande konceptstudie som syftar till att utreda förmågehöjningarna i detalj.

Systemanskaffning ska ske under perioden 2025-2032. Pågående utvecklingsarbete har utifrån avrapporterade studier fokuserat på att komplettera minvapnet med snabbutlagda och personalbesparande mineringssystem. Eftersom utvecklingen hos industrin principiellt avstannade samtidigt med vår egen utveckling av minvapnet föll det sig helt naturligt att ta upp utvecklingspennan där den föll i slutet av nittiotalet.

Har kompaniet koll på aktuella mineringar. Att ha tillgång till aktuellt minläge är mycket viktig i striden. I och med utveckling av minvapnet kommer mineringsprotokoll att kunna spridas digitalt i arméns nya ledningsstödsystem, LSS Mark.

Minkastarsystem

Fordonsburna minkastarsystem som tillför förmågan att kunna avdela mineringsreserv kommer att studeras och anskaffas. Idag finns flera tillverkare och deras produkter är i mångt och mycket likartade. Minkastarna kommer att monteras på flak som ska bäras av befintliga fordonstyper som finns inom Försvarsmakten.

Samtliga tillverkare använder sig av krutejektorer för spridning av minorna. Verkansdelarna utgörs av bottenslående laddningar med låg laddningsvikt (<1kg) och riktad sprängverkan. Troligen är dessa minor inte effektmässigt jämförbara med platslagda minor, men man ska komma ihåg att en mineringsreserv inte behöver ha samma förmågor som en platslagd minering. Minkastarna ska användas som ett komplement till platslagda minor - inte som ersättning!

Minkastarna ska tillföras ingenjörkompanier samt manöverbataljonernas pionjärplutoner.

En bärbar variant av minkastare ska också studeras för att infallsportar ska kunna förberedas för minering utan att pågående verksamhet ska behöva avbrytas. Återigen bör man beakta att den platslagda minans förmåga inte alltid är nödvändig. För att öka effekten vid spärrning och blockering av infallsportar så kan utkastade minor kompletteras med platslagda minor.

Sidverkande stridsvagnsminor som kompletterar platslagda mineringar, ska kunna utgöra mineringsreserv och utnyttjas i samband med vägförstöringar eller vid tillfälligt skydd av arbetsplats. Denna typ av minor ska också studeras i konceptstudien liksom en fast inriktad mina av typen pansarskott. Mintändarstocken kommer att kompletteras med fler fullbreddsutlösta tändare av ny modell.

Foto: Joel Thungren, Försvarsmakten

Janis Pilags

Efter grundutbildning, officersexamen och trupptjänst vid I 16 har major Janis Pilags arbetat vid Göta Ingenjörsregemente, Ing 2, sedan år 2000. Sedan 1995 har hans huvudsakliga inriktning varit fördröjande fältarbeten, både i rollen som lärare vid IngOHS, KHS AK samt KHS HK och som stabsofficer vid militärdistrikt Syd, Markstridsskolans Utvecklingsavdelning, samt Ing 2 utvecklingsavdelning. Pilags är manusförfattare för Säkerhetsreglemente Spräng, Handbok Sprängtjänst samt Handbok Fördröjande fältarbeten. Sedan 2019 har hans huvudfokus varit modernisering av minvapnet.

Aktuellt minläge

Nästan lika viktigt som att minera snabbt, är att berörda förband har tillgång till aktuellt minläge. Därför kommer mineringsprotokoll att upprättas och spridas digitalt i arméns nya ledningsstödsystem, LSS Mark. Införandet av digitalt protokollföringssystem sker samordnat med LSS-projektet. Hamnmina F24 kommer att få en ny SAT/TDD3.

Detta är ett samarbete med marinen, som ersätter tändrören i huvuddelen av sina minor. Eftersom det är samma produkt som ersätter de gamla tändrören, innebär det att mina F23 och mina F24 kommer att kunna användas i samma syfte. Förutom en stor effektökning kommer hanteringen (klargöring, osäkring) att avsevärt förenklas.”

3. Sensor Armering Tändning/Target Detection Device

Sidverkande stridsvagnsminor som kompletterar platslagda mineringar kommer att studeras i konceptstudien liksom en fast inriktad mina av typen pansarskott (bild).

Foto: Joel Thungren, Försvarsmakten

[TEMA: AMMUNITION & VAPENSYSTEM]

Efterlängtad anskaffning av ny spränggranat till Archerpjäsen

På Artilleriets Stridsskola i Boden pågår kontinuerligt arbete för att utveckla funktionen indirekt eld. Sedan många år har det varit stort fokus internationellt på att kunna skjuta längre. För Sverige med införandet av Archersystemet ökade pjäsernas räckvidd med ungefär tolv kilometer.

För första gången sedan mitten av 80-talet har Försvarsmakten anskaffat en ny spränggranat. Något som artikelförfattaren konstaterar är "mycket efterlängtat".

Detta främst beroende på att eldrörslängden ökade, från L39eldrör till L52, med cirka två meter samt att kammarvolymen ökade. Den ammunitionsportfölj som finns till Archer har till stora delar varit baserad på ammunition framtagen under 70- och 80-talen.

Det är givetvis en kostnadsfråga, men att köpa ett nytt pjässystem, med längre eldrör för att öka skottvidden, men samtidigt inte köpa ammunition som är framtagen för den ökade skottvidden har inte varit helt problemfritt.

Svårare att skjuta kort

Det finns idag restriktioner för nyttjande av Archersystemet som är helt beroende av ammunitionsarvet. En konsekvens av att skjuta längre är att det blivit svårare att skjuta kort. Detta påverkar övningsverksamheten då många skjutfält är

små och därför inte medger många möjligheter till grupperingsplatser. Lösningen på detta problem blev framtagandet av en bromsbricka för att minska skottvidden med upp till fyra kilometer. Det kan verka lite motsägelsefullt att samtidigt som vi strävar efter att skjuta långt köper vi in en bromsbricka för att kunna skjuta kort.

Ny spränggranat

Med det nordiska samarbetet i fokus har som gemensam nämnare anskaffats en ny spränggranat. Något som för svenskt vidkommande är mycket efterlängtat. Äntligen kommer en mängdgranat som är väl anpassad för det artillerisystem vi har. Både Norge, Finland och Danmark köper in samma granat vilket möjliggör att kunna nyttja varandras ammunition.

John Nilsson

John Nilsson genomförde sin värnpliktsutbildning som pjäsgruppchef vid A 4 i Östersund. Efter värnplikten studerade han till civilingenjör i teknisk fysik vid Luleå Tekniska Universitet. Yrkeskarriären började som systemutvecklare för att sedan driva eget företag med inriktning på produktutveckling och systemutveckling. Efter att Artilleriets Stridsskola etablerades i Boden sökte han sig åter till artilleriet. Sedan 2007 har han arbetat som utvecklingsingenjör på ArtSS med inriktning på ballistik. Han har också erhållit Artilleri- och Luftvärnsklubbens tekniska stipendium baserat på Militärteknisk föreningens kvarlåtenskap.

Ett av problemen i Ukraina, med donationer från olika länder, har varit just problematiken att kunna använda delarna tillsammans. Vad krävs för att kunna skjuta en amerikansk granat med en tysk drivladdning i en fransk artilleripjäs?

Den nya spränggranaten kommer att börja levereras under 2025.

Gränser tänjs

Utvecklingen går mot ännu längre skottvidder. Gränsen för vad som faktiskt är möjligt att göra med 155 millimeters artilleriammunition tänjs hela tiden.

En modern granat med en aerodynamiskt gynnsam utformning kan med ett 52 kaliber långt eldrör (L52) skjuta runt 30 kilometer. Med basflöde, för att minska luftmotståndet ytterligare, kan man nå runt 40 km. Vårt artilleri kan med precisionsgranaten Excalibur och Archersystemet idag nå upp till 50 km tack vare granatens glidflykt mot målet.

Utvecklingen för att skjuta ännu längre drivs på och de tekniker som möjliggör detta är någon form av aktiv framdrivning. Med en raketmotor kan man nå upp över 70 kilometer och med en ramjetmotor är det möjligt att nå betydligt längre, kanske upp till 15 mil.

Konsekvensen av att skjuta längre genom att öka den framdrivande delen blir dock givetvis att man får sämre verkan med varje enskild granat eftersom verkansdelen minskar.

Detta kan man i någon mån försöka kompensera för genom att ge granaten en bättre nedslagsvinkel och effektivare splitter.

Bankorrigerande tändrör

Det är en angenäm ingenjörsuppgift att försöka skjuta längre, men det leder ofrånkomligen till att man samtidigt behöver fokusera mer på verkan. Spridningen ökar med skottvidden, men även teknik för att öka skottvidden, till exempel basflöde, innebär ytterligare en faktor som ger upphov till ökad spridning. På längre skjutavstånd måste ammunitionsinsatsen öka kraftigt för att uppnå önskad verkan på grund av den ökade spridningen. Redan över 25 kilometer blir behovet av styrning tydligt för att minska spridningen. Teknik för att minska spridningen för ostyrda granater finns i form av bankorrigerande tändrör. Det finns lite olika lösningar på marknaden, men de flesta är i princip alla baserade på någon form av tröghetsnavigering med stöttning från GPS. Mot en motståndare med möjlighet att störa GPS är dock vinsten inte helt självklar. Givetvis finns möjligheter att skydda sig mot störning, men faktum kvarstår, att utan GPS blir en sådan styrd granat enbart dyrare.

Det är mycket fokus på att skjuta längre, men det saknas ofta fokus på att få verkan i målet. Funktionen indirekt eld pratar hellre i termer att ”verka på långa skjutavstånd” istället för att ”kunna skjuta långt”.

[

Nya pansarterrängbilar till artilleri- och luftvärnsförband

Från år med början av år 2026 kommer utrullningen av nya pansarterrängbilar att inledas till artilleriets och luftvärnets förband.

Det handlar om nya pansarterrängbil 300 (patgb 300) som nu FMV i en första order beställt 321 fordon med tillhörande vapenstationer från finska Patria Land Oy. Vapenstationerna är av typen Protector och tillverkas av norska Kongsberg. Ordern är värd 5,3 miljarder kronor.

- Anskaffningen av nya pansarterrängbilar blir ett ansenligt tillskott till armén. Vi har rekordsnabbt i samarbete med leverantören och andra länder lyckats få fram ett serietillverkningsbart fordon, då vi minimerat svenska särkrav, säger chefen för FMV Armémateriel, brigadgeneral Jonas Lotsne.

Beställningen är resultatet av forsknings- och utvecklingsavtalet Common Armored Vehicle System, CAVS, som är ett multinationellt samarbete mellan Sverige, Finland, Lettland och Tyskland, samt industriföretaget Patria. Leveranserna kommer att pågå fram till och med 2030.

US Army inför ny långräckviddig attackrobot

I början av detta år kommer US Army att ta en ny långräckviddig attackrobot i operativt bruk – Precision Strike Missil (PrSM). En missil som kommer att ha en räckvidd på nästan 50 mil enligt US Armys uppgifter.

Detta innebär att jämfört med den missil som vi hört talas om, bland annat i samband med det pågående kriget i Ukraina, Army Tactical Missile System (MGM-140 ATACMS), kommer PrSM att ha en förbättrad räckvidd på knappt 20 mil. ATACMS uppges ha en räckvidd på drygt 30 mil medan PrSM ska ha en räckvidd på 48 mil. Ett utvecklingsarbete som har gått mycket snabbt då arbetet initialt drogs igång i samarbete med tillverkaren RTX, tidigare Raytheon Technologies för fem år sedan men efter att ha stött på ett antal hinder i utvecklingsarbetet, bland annat teknisk mognad, avslutades samarbetet med RTX i början av mars 2020 och istället övertogs ansvaret av Lockheed Martin. Efter ett antal framgångsrika testskjutningar fick Lockheed Martin grönt ljus att inleda produktionen i september 2021, enligt US Armys uppgifter.

Ett kontrakt som uppges vara värt knappt en miljard svenska kronor och avser initial operation kapacitet (IOC). Missilen kommer att kunna avfyras från plattformar som HIMARS och MLRS.

Samtidigt som PrSM ny blir operativ pågår arbetet med att utveckla en ny, hypersonisk attackmissil för markmål, Long Range Hypersonic Weapon. Utvecklingsarbetet är dock långt mer tekniskt avancerat och komplicerat jämfört med PrSM.

Här handlar det om att få missilen att komma upp i hastigheter över mach 5, drygt 6 000 kilometer i timman. Skulle utvecklingen lyckas, hävdar US Army att räckvidden för denna typ av missil skulle överstiga 250 mil.

Planen är att Long Range Hypersonic Weapon ska tas i operativt bruk i slutet av år 2024.

WE ARMOR IT.

Letters. Words. Codes. Coordinates. Orders.

Every moment vital information is transmitted around us and at risk. Enter MilDef. We create rugged IT solutions for the harshest conditions and most challenging environments, which prevent your information from being interrupted, intercepted or disrupted.

Put simply; we armor your IT, when and where the stakes are the highest.

Hög prioritet för att införa

IAMD inom Försvarsmakten

Arbetet med att integrera och anpassa den svenska Försvarsmakten till Natos olika koncept, planer och strategier är i full gång runt om på staber och förband. En av de frågor som ÖB tidigt prioriterat att Försvarsmakten ska hantera är hur Natos koncept för integrerat luft- och robotförsvar (IAMD) operationaliseras. Något som överste Carl Fredrik Edström vid Flygstaben berättar mer om exklusivt för Artilleri & Luftvärn.

”Att operationalisera IAMD är en högaktuell och viktig frågeställning som det arbetas intensivt med just nu, både vid Försvarsstaben som vid försvarsgrenar och stridskrafter.

Kortfattat kan man beskriva IAMD-konceptet som förmågan att förhindra eller hantera fiendens anfall från luftarenan i form av missiler, robotar, bomber, långräckviddigt artilleri, UAV med mera.

Konceptet innehåller passiva delar för att hantera verkan av anfall, aktiva delar för att stoppa eller bekämpa anflygande flygfarkoster eller missiler och robotar, offensiva och politiska delar som med fysiskt påverkan eller psykisk påverkan

förhindra att en motståndare genomför attacker via luftdomänen. För en mer detaljerad beskrivning hänvisas till den utmärkta artikeln av Anders Broberg ”IAMD – NATOs koncept för integrerat luft och robotförsvar” (Artilleri & Luftvärn 1/2023).

Integrerat koncept

Behovet av ett koncept som ger förmåga att bekämpa hot från luften samt att minimera och hantera effekterna av ett robot- eller flyganfall är inget nytt, varken för Sverige eller Nato. Redan under kalla kriget fanns förmågan att effektivt

Carl-Fredrik Edström

Carl-Fredrik är överste och idag verksam som införandeledare för NATO inom Flygvapnet. Han har tidigare haft befattningar som chef för Norrbottens Flygflottilj under åren 2021-2023 samt chef för 212:e stridsflygsdivisionen vid samma flottilj under perioden 2010-2014. Han är fortfarande aktiv stridspilot och flyger i första hand Jas 39 Gripen och har över 2 500 registrerade flygtimmar både som stridspilot men även flyginstruktör. I samband med Natos operation Unified Protector mot libyiska krigsherrar år 2011 var Edström chef för den svenska flygstyrkan, FL 02 och flög själv 33 spaningsuppdrag över libyiskt territorium. Han är uppväxt i byn Klutmark, väster om Skellefteå och är bror till nuvarande chefen för Försvarsmaktens Operationsledning, generallöjtnant Carl-Johan Edström.

övervaka luftrummet och om så behövdes autonomt försvara Sverige mot robot- eller flyganfall med hjälp av ett integrerat koncept bestående av sensorer, ledningscentraler, luftvärnssystem och jaktflyg. Förmågan till visst egenskydd och resiliens fanns såväl vid många förbandstyper (oavsett försvarsgren), som vid civilförsvaret. Vårt tidigare nationella koncept är framför allt defensivt men det finns både erfarenheter och kunskap att återta från vårt tidigare totalförsvarskoncept, vi behöver dock vara öppna för att det integrerade luft- och robotförsvar som ska klara av att möta dagens och morgondagens hot behöver ha helt nya och väl anpassade offensiva och defensiva förmågor. Detta eftersom hotbilden från hypersoniska missiler, långräckviddiga drönare, cyberdomänattacker och påverkanskampanjer mot vårt samhälle utvecklas allt snabbare.

Del av gemensam luftlägesbild

När Sverige och Finland sökte medlemskap till Nato startades direkt ett anslutnings- och integreringsarbete för att fullt ut kunna integreras i Natos ledningsstruktur. Arbetet har skett inom tio områden och där ett av dessa områden är integrationen till NATO Integrated Air and Missile Defence System (NATINAMDS). Denna integration handlar framför allt om vår förmåga till att ingå i, det över tiden, pågående Air Policing-uppdraget som i fredstid säkerställer avskräckning, integritet samt skydd av Natos gemensamma territorium.

Kravet för en slutförd integration är att man kan vara en del i Natos gemensamma luftlägesbild och det integrerade luft- och robotförsvarets kommandostruktur samt att planer och överenskommelser vad gäller luftrummet anpassas för en sömlös övergång mellan nationellt och kollektivt försvar.

Grunden för detta är kontrollen av det nationella luftrummet, vilket redan finns på plats.

Efter drygt tjugo år som partnerland har Sverige en mycket hög förmåga vad gäller interoperabillitet framför allt på förbandsnivå. Vad gäller kommandostrukturen så är planerna framtagna för hur vi, tillsammans med Finland och övriga nordiska länder, gemensamt transformerar vår struktur så att den effektivt och sömlöst kan planera och leda luft- och robot-försvaret redan från fred till kollektivt försvar.

De områden där det krävs mest arbete för att slutföra integrationen är främst inom ledningsstödsystem, ledningsprinciper, informationsöverföring och beslutsmandat (legala regler).

Det finns behov av ett välutbyggt sambandsnät som kan förmedla information på säkerhetsnivån NATO Secret och där kan koppla in ledningsstödsystem som medger säker ledning och kommunikation över röst, video och data samt möjlighet att leda förbandsdelar inom Natos operationsområde och i flera tidstempon.

Kravet för en slutförd IAMD-integration är bland annat att Sverige kan utgöra en del i Natos gemensamma luftlägesbild och det integrerade luft- och robotförsvarets kommandostruktur.

Skicka luftlägesinformation

Ett särskilt viktigt krav på robusthet i sambandsnäten är behovet av att kunna skicka och ta emot luftlägesinformation för att bidra till Natos gemensamma luftlägesbild.

Införande av ledningsstödsystem och upprättande av ett sambandsnät som medger att vi kan koppla in alla förbandsdelar (flyg, luftvärn, marina förband, basförband, counterUAS, etc.) och därmed skapa en sömlös ledningsförmåga i alla konfliktnivåer har hög prioritet.

Vi är också inne i ett intensivt arbete vad gäller legala tolkningar då redan det första steget att kunna ingå som en del i Natos Air Policing-mission innebär översyn av ett flertal områden såsom insatsregler, mandat, luftrum och bilaterala avtal. Här kommer mer arbete genomföras innan den fulla integreringen i NATINAMDS är klar. Samtidigt som vi är på väg att nå Natos integrationskrav så har arbetet med att utveckla ett starkt och trovärdigt luft- och robotförsvar pågått en längre tid.

Ett luft- och robotförsvar som kan skydda civilsamhället, egna och allierade styrkor och dess transportvägar på svenskt territorium eller i vårt närområde. Ett transparant luft- och robotförsvar med förmåga till tidig förvarning där vi bidrar till en gemensam lägesbild inom alliansen.

Vi har flera vapensystem på väg in som har möjlighet att stärka vår IAMD-förmåga. Nya spanings- och ledningsflygplanet S 106, nytt brigadluftvärn, rymdförmågor, förmåga till counter-UAS och ytstridsfartyg typ Luleå med förmåga till att bekämpa ballistiska missiler är några aktuella exempel på system.

Gemensamma operationer på djupet

Vår gemensamma uppgift inom Försvarsmakten är nu att utveckla ett IAMD-koncept som stärker förmågan att klara

COM AIRCOM (Natos luft- och robotförsvarschef) två prioriterade uppgifter - förhindra att Ryssland kan sätta upp anti-access/area-denial (A2/AD)-områden vid Natos östgräns, vilket skulle kunna förneka alliansens rörelse och effekt från såväl luft-, sjö- som markförband, samtidigt som både civilsamhället, militär infrastruktur och förband skyddas från alla typer av lufthot.

Uppgifterna innebär förmåga till gemensamma operationer på djupet, vilket till del är nytt för oss, för att slå mot sårbarheter som förvägrar en hotaktör att avfyra robotar, missiler och långräckviddigt artilleri samtidigt som vi kan bekämpa alla typer av lufthot som ändå lyckas anflyga eller avfyras mot Natos territorium och förband.

Uppgifterna går till del in i varandra och framgång kan bara nås genom en initial gemensam kraftsamling mot båda uppgifterna. Medan uppgiften på djupet följs av operationer för att säkra terräng, havsområden, luftrum och rörelsefrihet kommer den andra uppgiften, skydd från alla typer av lufthot och luftburna fjärrstridsmedel, att fortgå som en garant för skyddet av civilsamhället och fortsatta operationer.

Samtidigt som Natos integrationskrav snart kan nås så är vi på god väg med hur Sverige på bästa sätt ska bidra till Natos IAMD-koncept, vi är redo att stärka alliansen.”

Artilleri & Luftvärn

Arctic Strike 2024 med fokus på digital eldledning

Svenskt artilleri fick elddop i norsk övning under Natoflagg

Drönarsvärmen sveper över det vindpinade vinterlandskapet i Nordnorge. Uppdraget är att inom ett område identifiera och lägesbestämma högvärdiga mål. Varje drönare är utrustad med ett flertal sensorer.

Norge och Sveriges arméchefer, generalmajorerna Lars Lervik och Jonny Lindfors besökte Artic Strike.

Foto: Arnfinn Sjöenden, Försvarsmakten Norge

Målkoordinaterna sänds från ett norskt stridsfordon där operatören som styr drönarsvärmen sitter, vidare i norskt ledningsstödssystem till ett svenskt, via en ASCA Gateway. En svensk artilleribataljon effektuerar elduppdraget och drönarsvärmen fortsätter sitt uppdrag genom att ge underlag för eldreglering samt verkansrapport. Ovanstående var ett av sex scenarion, som demonstrerades under den svensk-norska övningen Arctic Strike 2024 (AS 24)

på Halkavarre skjutfält vid Porsangmoens garnison i Nordnorge, knappt 50 mil norr om polcirkeln. AS 24 genomfördes gemensamt av Sverige och Norge i direkt anslutning till att den stora Natoövningen Nordic Response (NR) avslutats.

Första skjutningen i alliansen

Detta var första gången som svenskt artilleri genomförde en skarpskjutning som allierad. Att detta också skedde i ett annat Natoland med en norsk sensor, via ASCA, ger en extra dimension till det historiska elddopet. Under AS 24 var fokus digital eldledning, interoperabilitet och ”Sensor to Shooter-killchain”.

Verkanssystem som användes var Archer och K 9. Både förbandsatta sensorer samt sensorer som är nära att förbandsättas, användes under demonstrationen. Allt i en utmanande subarktisk miljö. Förmågan att genomföra förbandsnära experiment är viktig när teknikutvecklingen går snabbt och är central för militär förmågeutveckling i dagens operationsmiljö, där ”kill chain” går mot ”kill web”.

Norsk experimentenhet

Vi behöver kunna hantera en kontinuerlig implementering av nya förmågor, utan att behöva genomgå en omständig utvecklings- och anskaffningsprocess under flera år. Vi ska vara farliga för fienden. Redan ikväll!

Norska armén har i slutet på 2023 upprättat en enhet för experiment, morgondagens kampenhet (MKE) med uppgift att accelerera implementeringen av ny teknik och förmågor. Fokus är på autonomi, AI och obemannade farkoster. MKE har till exempel ett stridsfordon 90 (CV 90M) med besättning

som organisatoriskt ingår i den stående bataljonen på Rena. Inför AS 24, fick MKE i uppgift att integrera en operatörsplats för styrning av en drönarsvärm – Valkyria – som är helt utvecklad av Forsvarets Forskningsinstitutt (FFI).

I januari hölls en operatörskurs och i februari hade även ett styrsystem för svärmen tillförts CV 90M. Två veckor innan NR i mars, fick MKE systemsäkerhetsgodkännande.

Omedelbart behov

Under NR användes drönarsvärmen (fem drönare) av den mekaniserade bataljonen med gott resultat. Svärmen användes i cirka 150 timmar och gav bataljonen måldata för bekämpning. Norge har implementerat ASCA i sitt ledningsstödssystem. Under AS 24 använde Sverige ett utvecklingssystem. Sverige har som nya Nato-medlemmar behov av att armén snarast får ett indirekt-eldledningsstödsystem med ASCA funktionalitet, för att effektivt kunna integreras i alliansen operationer.

Arctic Strike planeras att bli en regelbunden aktivitet, för test av nya förmågor, främst sensorer och ledningssystem i subarktisk miljö. Allt i kontexten bekämpning i en allierad operation på taktisk nivå. Arctic Strike är inte en aktivitet bara för armén, utan även för andra domäner, som bidrar till bekämpningsförmågan.

Text: överstelöjtnant Stefan Hedmark, Artilleriet Stridsskola.

Rättelse

I förra numret fick A 8:s fotograf fel efternamn. Han heter David Hakeberg och inte David Håkansson som redaktionen uppgav i nr. 4 2023. Vi ber om ursäkt för detta.

Norska Försvarsmakten håller på att utveckla ett styrsystem för drönarsvärmar. Systemet styrs från en modifierad stridsfordon 90 med ledningsfunktion.

Foto: Stefan Hedmark.

Arbetet med uppgradering av sensorkedjan inlett

Försvarsmakten köper radar med mycket lång långräckvidd

Som jag tidigare presenterat i Artilleri & Luftvärn står Försvarsmaktens nuvarande sensorkedja för luft- och sjöövervakning inför en omsättning. En ersättning som vi benämner Sensorsystem Ny, vilket innebär att flera nya sensortyper kommer att ersätta befintliga PS 640, 871 och 861. Först ut i arbetet med uppgraderingen av dessa förmågor är anskaffningen av Särskilt långräckviddig RadaR (SLRR).

Denna omsättning har förberetts under en längre tid. Under förra året beställde FMV på Försvarsmaktens uppdrag av holländska Thales det vi för närvarande benämner Särskilt

Långräckviddig RadaR, SLRR. FMV kommer att lägga fler industribeställningar på andra sensortyper. Med tanke på att omfattande delar av anskaffningar och prestanda är sekretessbelagda kommer jag endast att kunna presentera SLRR på en generell nivå.

Nya kapaciteter

SLRR introducerar nya kapaciteter i luftförsvaret och Försvarsmakten. Den är vår första AESA-radar1 för långa upptäcktsavstånd.

Som luftvärnare vet ni redan att tekniken i Sverige debuterade med PS-91 för kortare avstånd. Istället för ett centralt vandringsvågrör innehåller antennen många hundratals separata sändare och mottagarelement som styrs av var sin kanal. Denna konstruktion medger ett hittills oöverträffat sätt att optimera radarn för given uppgift.

Produktnamnet är SMART-L MM, där SMART-L utläses Signaal Multibeam Acquisition Radar for Tracking, L-band och MM utläses Multi Mission. Nu kanske ni som läsare funderar på om jag stavat Signaal fel, men denna stavning härleds till att Thales i Holland en gång i tiden hette Hollandse Signaalapparaten BV. SMART-L av tidigare generationer har

opererats på fartyg i vårt närområde sedan länge och SMARTL MM (SLRR) har vidareutvecklats därifrån. Utöver Sverige finns även andra nationer som kunder, vilket innebär fördelar i livscykelperspektivet.

Imponerande räckvidd

Förutom synnerligen goda prestanda mot olika måltyper, har SLLR genom sin konstruktion och programvarustyrning en mycket god utvecklingspotential där vår teknik- och taktikutveckling måste gå hand i hand för optimal effekt under systemets livslängd. Utöver moder för spaning mot luftfarkoster har systemet moder för lågt flygande satelliter, ”LEO” och moder för ballistiska mål som exempelvis Iskander.

I luftövervakningsmod är räckvidden cirka 500 kilometer och mot ballistiska mål och satelliter imponerande 2000 kilometer. Dessa moder kan användas var för sig, men också i kombination med varandra. Operatören kan välja om radarn ska stå still och ”stirra” för särskilt god prestanda i vald sektor, eller låta radarn rotera för 360° spaning.

Att arbeta med en AESA-radar kan lite grann liknas vid att vattna i trädgården. Man disponerar en viss mängd av radarenergi per tidsenhet och detta kan då liknas vid att man disponerar en viss mängd vatten i sin vattenkanna innan man måste fylla på nytt vatten.

SMART-L MM som snart införs som en ny förmåga i

Försvarsmakten är operativ i det holländska flygvapnets sensorkedja.

SMART-L:s antenn är en riktig bjässe, 8 meter lång och tre meter hög.

Martin Bergstrand

Överstelöjtnant Martin Bergstrand på

Försvarsstabens avdelning LEDUND som materielområdesansvarig för markbundna sensorer och FoT-ordförande för Sensorer och Signaturanpassning. för sensorer. Han har en lång bakgrund inom taktikutveckling för stridsledningssystem och Försvarsgemensam ledningssystem- och konceptutveckling.

Jag kan till exempel välja att sprida ut allt vatten över gräsmattan eller koncentrera allt vatten på mina rosenbuskar. Sedan finns det alla varianter däremellan, bara vattnet räcker till innan det är dags att fylla på nytt.

Operatören kan alltså välja hur denne disponerar sitt vatten/ energi för att få bästa prestanda för given uppgift, och analogt med vattenkannan, kan man som nämnts välja att lösa flera uppgifter samtidigt givet att tillgänglig radarenergi per tidsenhet räcker till för valda uppgifter.

Detekterar stort antal mål

Systemprestanda medger detektering och följning av ett stort antal mål samtidigt och dessa mål kan via ledningsinstans förmedlas till skjutande komponenter som exempelvis EldE 103 Patriot. Det innebär i sin tur att spaningsdelen i förbandet i kan koncentrera sin radarenergi på rätt ställe i rymden för optimal bekämpning. En annan fördel är att Patriotförbandets spaningsradar i detta fall inte behöver emittera förrän detta beslutas.

Försvarsmakten kommer att få leverans av flera system av FMV inom de närmaste åren och intensiva arbeten pågår inom de flesta delarna av DOTMPFLI-blomman, vilket är en förkortning för doktrin, organisation, utbildning, materiel, ledarskap och utbildning, personal och faciliteter.

Debatt: saknas ett skräddarsytt system för brigadartilleriet?

Behövs Archer som brigadartillerisystem?

Artillerisystem 08 eller Archer i dagligt tal i all ära. En av världens bästa artilleripjäser men är den verkligen det som behövs för ett brigadartilleri, undrar överstelöjtnant Ola Palmqvist i detta inlägg. Palmqvist har idag lämnat Försvarsmakten men varit mångårig taktiklärare vid Markstridsskolan i Skövde.

Debatt: saknas ett skräddarsytt system för brigadartilleriet?

Behövs Archer som brigadartillerisystem?

”Sverige har på många sätt, historiskt sett, vid flera tillfällen varit artilleristiskt framstående. Gustav II Adolfs läderkanoner är kanske inte ett lysande exempel på det trots dess berömmelse, men regementstyckena som samordnades med infanteriets strid i den svenska brigaden är ett lysande exempel på innovation mer genom taktiskt nyttjande än tekniskt försteg.

Under stora nordiska kriget var den svenska taktiken utpräglat offensiv och lade mer fokus på kavalleriets chocker med värja och infanteriets stormning med pik, värja och bajonett än på eldkraft, och i synnerhet på det fortfarande trögrörliga artilleriet, men det innebar inte nödvändigtvis att artilleriet lämnades att tyna bort. Carl Cronstedt genomförde viktiga reformer främst för att öka artilleriets rörlighet vilket ledde till ett numerärt, jämförelsevis litet, men effektivt, svenskt artilleri. Under Napoleonkrigens slutskede utmärkte sig det svenska artilleriet vid Leipzig 1813 efter att ha moderniserats av Carl von Cardell.

Avancerat system för sin tid

Det finns modernare exempel. Haubits 77 var ett system som var mycket avancerat för sin tid med hög rörlighet och

imponerande hög eldhastighet. Nu senast har hjulhaubits 08 (en av flera cirkulerande beteckningar, artillerisystem 08 är en annan), mer känd som Archer, blivit internationellt uppmärksammad för sina goda egenskaper i kombinationen av splitterskyddad rörlighet och verkan.

Allt har emellertid inte varit exemplariskt. När brigadartilleriet hade 10,5 cm m/39 och m/40 haubitsar med 13 km räckvidd var fördelningsartilleriets 15 cm m/39 eller 15,5 cm haubits F med 17 km räckvidd logiskt. Dessa kunde gruppera längre bak och ändå nå samma mål som brigadartilleriet, och vid framskjuten gruppering nå de delar av fiendens artilleri som grupperade långt fram. Något riktigt långskjutande artilleri med kanoner för bekämpning på djupet har det varit ont om i Sverige, även om det främst i övre Norrland funnits ett fåtal sådana förband i form av bandkanonbataljoner.

Vem gör vad?

När brigadartilleriet utrustades med samma pjäser som fördelningsartilleriet, eller som i fallet med IB77 och NB85, med pjäser med längre räckvidd än fördelningsartilleriet uppstår det vissa logiska problem med vem som gör vad. Brigadartilleriets uppgift är främst att understöda manöverbataljonernas strid. Det görs med stor andel nedhållande eld med god splitterspridning mot ytmål och med tydliga behov av att snabbt växla mål. Detta var haubits 77 mycket bra på. Fördelningsartilleriet ska kunna förstärka brigadartilleriet, och möta samma krav, men det ska också kunna genomföra

artilleribekämpning och bekämpa andra högvärdiga mål på djupet. Det senare ställer krav på lång räckvidd.

I dag har vi ett artilleri som inte med något begreppsvrängeri kan kallas talrikt, eller ens adekvat vad gäller volym. Vi har en hjulgående långskjutande pjäs med hyfsad eldhastighet (jämfört med haubits 77) men med för kontinuerligt understöd av manöverstriden tyvärr både långt minsta skjutavstånd och en begränsande mängd i pjäsen medförd ammunition.

Medioker för manöverstriden

Den är utmärkt för att nedkämpa högvärdiga mål på långa håll, vilket förefaller styrkas av erfarenheter från Ukraina, men medioker för understöd av manövern. Om det kniper kan Archer användas som både brigad- och divisionsartilleri (nuvarande benämning för det gamla fördelningsartilleriets roll), men en för syftet konstruerad brigadartilleripjäs torde inte bara bli bättre på det den primärt ska göra, utan också bli billigare.

Vi behöver alltså mer artilleri! Det är fortfarande så att en anfallande pansarbataljon behöver understöd av två till fyra artilleribataljoner för att den stridsteknik våra handböcker beskriver ska medföra acceptabel risktagning, över tiden rimliga förluster och ett bibehållet stridsvärde för upprepade anfall mot den dimensionerande fienden. Detta borde vara prioriterat. Faktiskt minst lika högt prioriterat som modifiering av våra stridsvagnar. Gott understöd kan i slutändan spara lika många stridsvagnar från träff av pansarvärnssystem som moderna aktiva skyddssystem.

Bandgående system?

Det går att tänka sig ett artillerisystem där brigadartilleriet är bandgående för hög splitterskyddad framkomlighet med en pjäs optimerad för hög eldhastighet för enkel mängdammunition, med stor mängd medförd ammunition, kort påfyllningstid, och en för skjutning mot ytmål gynnsam splitterbild. Räckvidden behöver inte vara långt över 20 kilometer men

Ola Palmquist

Överstelöjtnant Ola Palmquist har en militär karriär med fokus på stridsvagnstjänst i pansartrupperna, men var i huvudsak aktiv som taktik- och tekniklärare på Karlberg och MSS efter år 2000. Idag är han konsult åt

FMV inom projektet Ledningssystem

Mark för Armén. Ola Palmquist är en aktiv debattör inom områdena uppdragstaktik och taktik med allsidigt sammansatta förband.

minsta skjutavstånd bör vara kort och projektilbanan gynna splitterbilden vid brisad. Divisionsartilleriet kan i första hand bekämpa mål på längre avstånd, ofta med specialammunition, men även förstärka brigadartilleriet med godtagbar verkan i den rollen.

Divisionsartilleriet kan dessutom lämpligen bestå inte bara av eldrörsartilleri, utan också av raketartilleri för momentan kraftsamlad verkan mot ytmål på långa avstånd.

Archer, anser jag, är ett utmärkt system i rollen som divisionsartilleri. Däremot saknas ett skräddarsytt system för brigadartillerirollen.

Använd stridsfordon 90-chassi

Om vi börjar underifrån med chassit så har vi ett utmärkt chassi för pansar- och mekskytteförbandens vagnar. Vi finner samma chassi på bataljonsartilleriet, ledningsfordon, eldledningsfordon och de nya pionjär- och driftstödsgruppsvagnarna. Det har studerats om inte en brobandvagn kan byggas på en modern version av det chassit, och det kan det (vad väntar vi på?! Pansarbataljonerna behöver sina egna brobandvagnar!). Samma chassi kan nyttjas till en lättare stridsvagn eller pansarvärnskanonvagn/infanterikanonvagn med motsvarande eller bättre duellvärden än dagens stridsvagn 122.

Det är inte långsökt att undra om chassit, och kanske till och med chassin vi redan har och kommer få över när stridsfordon 90 (strf 90) börjar ersättas, inte kan användas som grund för en bandhaubits för brigadartilleriets behov. Kan man bygga en stridsvagn, om än inte i 70-tonsklassen, på det kan man bygga en lättare bandhaubits med hög framkomlighet också. Det måste någon överbevisa mig om att det är omöjligt innan jag släpper den tanken.

Självskriven kaliber

Vi går en trappa upp till nästa våning. Beväpningen. Själva existensberättigandet för en bandhaubits. Det finns många spännande kalibrar att värdera. 10,5 cm, vår gamla trotjänarkaliber, skulle kunna ge helt rätt räckvidd, stor mängd medförd ammunition och kanske högre eldhastighet. 15,5 cm har stor verkan i enskilt skott, men kanske lägre eldhastighet och mindre medförd mängd ammunition. Detta är en jätteintressant, men också fullständigt akademisk diskussion då 15,5 är i det närmaste självskriven oavsett dess för och nackdelar då det är NATOS standardkaliber och i denna fråga är standardisering inte bara viktigt utan centralt. Däremot kan eldrörslängden vara mer relevant att diskutera. Med krav på drygt 20 kilometers skjutavstånd, kort minsta skjutavstånd, gynnsam anslagsvinkel (det vill säga inte för flack) och låg vikt för framkomlighet behöver man inte delta i tävlingen om vem som har det mest absurt långa eldröret. 52 kalibrars eldrör blir onödigt. Flera artillerister jag fört frågan vidare till anser att de gamla standardeldrören (innan 52 blev standard) på 39 kalibrar inte var så dumma.

Krävs aktiva skyddssystem

För skydd behövs ett aktivt skyddssystem (APS). Kanske inte i första hand mot pansarskott eller pansarvärnsrobotar, men mot patrullrobotar. Ett modernt APS med täckning

”hemisfäriskt”. Dessutom kan man diskutera olika typer av närområdesstörare med mera, men denna är liksom APS inte speciell enkom för en bandhaubits så detta görs ingen fortsatt fördjupning om i denna artikel.

Vad skulle prylen väga då? Ett stridsfordon 90-chassi väger ungefär 20 ton, beroende på version. En 15,5 centimeter eldrör L39 cirka 4,5 ton.

Ett torn väger minst 4 ton och sedan tillkommer inredning och ammunition med mera. Här finns en del vikt att spara om man kan se tidiga bandhaubitslösningar som modeller. Vare sig Wespe, Hummel eller Priest hade torn, utan en överbyggnad. Givetvis ska vagnen ha ett tak på överbyggnaden, men är ett torn nödvändigt? Under 30 ton torde vara möjligt. Det säger sig självt att detta ger väsentligt bättre rörlighet än K9.

Kostnadseffektiv ökning

Det finns alltså möjlighet att lösa ut behovet av ett skräddarsytt brigadartilleri, om man anser att det är viktigare att olika delar av systemet ska vara bra på det de är till för i första hand, med viss förmåga att dessutom meranvändas inom andra roller, snarare än att ett enda system ska lösa alla roller, vissa bra, andra mediokert. Artilleriets numerär skulle ökas kostnadseffektivt och förmågan att understödja manövern, både genom nedhållande eld och bekämpning av upptäckta mål, samt genom bekämpning av högvärdiga mål på djupet, skulle öka. Brigadartilleriets taktiska och stridstekniska rörlighet skulle öka vilket skulle öka förmågan att fortlöpande understödja manöverförbandens rörliga strid, och inte tvinga dessa att anpassa sig till ett långsamt och oflexibelt understöd.”

Fotnot: Denna debattartikel är en förkortad och delvis utvecklad version av det inlägg som publicerats på Kungliga Krigsvetenskapsakademiens webbplats: www.kkrva.se

Ett maskerat sovjetiskt pansartåg på östfronten 1941. Kulspruteskytten på taket ska skydda tåget mot tyska flyganfall.

Ny artikelserie om kamouflage

Optiska illusioner och anpassning till naturlig miljö

födde kamouflage

Sedan urminnes tider har någon form av kamouflage varit viktigt för jägaren för att kunna närma sig sitt byte. Kamouflage som militär metod är desto nyare företeelse då utvecklingen tog verklig fart för drygt 100 år sedan i samband med första världskriget. Artilleri & Luftvärn inleder nu en miniserie om kamouflagets historiska roll, dagens roll på stridsfältet och vad framtiden har i sitt sköte. Skribenterna kommer från en av de världsledande tillverkarna, SAAB Barracuda med säte i Gamleby, söder om Västervik. Först ut är förre luftvärnsofficeren, Karin Stegmark, idag strategi- och utvecklingsansvarig inom Barracuda.

”Kamouflage för att dölja eller förvilla tog verklig fart under första världskriget. Med studier från det sena 1800-talets krig som resulterade i att styrkor som stred i röda färger erhöll större förluster än soldater iförda gröna eller bruna uniformer, tog utvecklingen inom kamouflage rejäl fart. Med beaktande av dessa fakta bytte tyskarna och britterna färg på sina uniformer till gröna och bruna före första världskrigets utbrott. De konservativa fransmännen behöll sina blå jackor och röda byxor och fick enorma förluster och bytte snabbt till naturfärger.

Djurtester

Ovanstående slutsatser kan tyckas självklart för oss idag som är vana vid en annan typ av stridsfält än att stå i led på slätter

och hedar. Under denna pionjärtid genomfördes även tester på djur som ingick i förbanden. Bland annat målades hästar i grönt så att de inte skulle synas lika mycket på avstånd. I strider i Afrika försökte man efterlikna zebror genom att måla dem randiga. Framförallt det senare var ingen direkt succé då kroppsformen på en häst och en zebra är märkbart olika. Zebramönstret användes även på sjön på marinens fartyg, och kom att kallas Dazzle kamouflage. Det var konstnären Norman Wilkinson som 1917 fick idén, som gick emot alla dåtidens tankar om kamouflage. Wilkinson hade gått med som frivillig i flottan och insåg att inget kamouflage skulle kunna dölja britternas enorma örlogsfartyg. I stället föreslog han det komplett motsatta. Wilkinson ville inte kamouflera skeppen utan i stället förvirra tyska ubåtskaptener, så att de

Karin Stegmark

arbetar med strategi och affärsutveckling av kamouflage, skenmål och vilseledning vid Saab

Barracuda i Gamleby. Efter en officerskarriär inom Försvarsmakten började Karin vid Saab i januari 2022. Hon är också aktiv reservofficer. Hon fick sin militära grundutbildning som stridsledare för robot 90 på Lv6 i Halmstad. Efter officersexamen anställdes hon på samma förband.

Militära befattningar har bland annat varit lärare i krigsvetenskap vid LvSS, logistikchef Lv6 samt arméchefens adjutant. Karin har ett stort intresse för matlagning och har ingått i Försvarsmaktens kocklandslag, som tävlat i både VM och militära olympiska spel.

hade svårt att bedöma skeppets fart och kurs. Wilkinson ska ha inspirerats av den samtida konstriktningen kubismen, som bland andra Pablo Picasso blev berömd för. Den Wilkinsonska tekniken överlevde ända fram till andra världskriget.

Illusion och anpassning

Det är framförallt två vetenskapliga upptäckter som är grunden till kamouflage. Den första är att människans syn kan manipuleras med optiska illusioner. Den andra kommer från naturforskaren Charles Darwin som upptäckt hur djur anpassade sig till sin miljö genom att utveckla färger och mönster som smälte in i omgivningen. Under senare år har det också börjat talas om mimikry som inte ska förväxlas med kamouflage som innebär att man smälter in i den omgivande miljön.

Mimikry är härmande av en annan modell eller art (insekter och mindre djur använder sig ofta av detta) med risk för att synas mer genom adaptiv färgteckning, ljud, kemiska signaler eller rörelsemönster. Vanligtvis är det frågan om att härma en art som på något sätt är farlig, för att på så sätt avskräcka rovdjur. Mer om denna teknik kommer vi att berätta om i den avslutande artikeln om framtida system.

Kamouflagets utveckling tog verklig fart under andra världskriget då man gav stort utrymme till att utveckla framgångsrika produkter och mönster då man fått två nya dilemman, större vapen och stridsfordon samt att man började nyttja flygbilder i stor omfattning. Vid denna tid var det fortfarande bara det visuella spektrat i det elektromagnetiska spektrumet som var väsentligt. Det genomfördes även experiment som konstaterade att linjer och prickar effektivt kunde dölja en soldat.

Professor Otto Schick tog fram de första Flecktarn-mönstren på 1930-talet bestående av prickar kombinerade på större och mindre fält för att fungera på olika avstånd. Men han var långt ifrån den enda som tog fram mönster, bara i Frankrike hade man i slutet av kriget 3000 konstnärer anställda som tog fram och målade kamouflagemönster.

I och med vikten och utbredningen av kamouflage föddes också industrialiseringen av denna tillverkning. Idag finns det nästan oändligt med olika mönster som är kopplade till familjer som woodland, djungel, öken och urban.

Falska huvuden som skenmål

För att skapa ett dilemma för fienden insåg man tidigt att skenmål kompletterar kamouflage. Britterna och fransmännen

Ett fartyg med Dazzle mönster.

var mycket skickliga att både nyttja och bygga skenmål och ledde utvecklingen under första världskriget. Materialet som användes var i stor utsträckning papier maché.

Den franske bildhuggaren Henri Bouchard, som stod bakom mängder av kamouflageidéer, skapade de första falska huvudena. Britterna förädlade emellertid produktionen, så att ansiktena fick ett mer realistiskt utseende. Huvudena göts i gips i en standardform och kläddes sedan med papiermaché för att ge varje modell en individuell framtoning. De falska huvudena skulle dra till sig tyska prickskyttars eld och avslöja deras position. Huvudena lyftes upp över kanten på skyttegraven på en pinne. För att öka realismen rökte en del huvuden till och med tobak. Cigarettrök blåstes genom en gummislang, som ledde till det falska huvudets mun. Rökaren satt i säkerhet på bottnen av skyttegraven. När mynningsflamman från en prickskytts gevär upptäcktes, kunde elden snabbt riktas mot honom.

Kompanier i plywood

Britterna gjorde inte enbart falska huvuden utan sågade till hela kompanier i plywood, de falska soldaterna, som kunde resas på några sekunder, skulle förmå fienden att öppna eld, medan britterna angrep på en annan plats. Britterna kunde trolla fram upp till 300 falska soldater på en gång!

Över åtta miljoner hästar dödades under kriget, och deras kadaver låg och ruttnade överallt. Det gav fransmännen en idé. Stora delar av västfronten hade ingen vegetation, som soldaterna kunde gömma sig i. Istället lade fransmännen ut hästkadaver av papier-maché, från vilka deras observatörer kunde rapportera om fiendens rörelser.

Skenmål har sedan dess haft olika tunga betydelser genom åren och tillverkats i material från papier maché till samma material som systemen. Robotsystem 77, sedermera 97, är ett av de senaste aktiva skenmålen i luftvärnets organisation.

Falska huvuden skulle under första värlsdkriget dra till sig tyska prickskyttars eld och avslöja deras position. Bildens huvud är dock betydligt modernare.

Helsyntetiska kamouflagenät

För 60 år sedan, 1952, fick Carl Ekman i Bjärka Säby, söder om Linköping, en idé. Han skulle tillverka världens första helsyntetiska kamouflagenät. Det lilla familjeföretaget tillverkade redan sportfiskenät och han utgick därför från fiskenäten vid utvecklingen av sina nya kamouflagenät. För att visa på nätens styrka och höga kvalitet döpte han både näten och sitt företag efter en av världens tuffaste rovfiskar – barracudan. Det stora intresset från Försvarets materielverk kring de nya lätta kamouflagenäten ledde till att företaget växte mycket snabbt och sommaren 1957 bildades Barracudaverken AB med flytt gick till Gamleby, vilket är de lokaler som nyttjas än idag.

Barracuda köptes långt senare upp av Saabkoncernen och är idag ett världsledande företag inom kamouflage och avancerad signaturanpassning. Framgången är ett resultat av många års utveckling i teknikens absoluta framkant med innovationer som bl.a. världens första fullt multispektrala kamouflage, det första riktiga 3D kamouflaget och den första mobila multispektrala kamouflagelösningen.”

I kommande nummer berättar vi om hur Barracuda blev världsledande inom kamouflage och avancerad signaturanpassning.

För kvinnor i Gamleby och dess omnejd innebar etableringen av Barracuda många nya arbetstillfällen då företaget anställde ett antal sömmerskor. Idag är fördelningen män kvinnor lite mer jämställd med cirka trettio procent män, som arbetar vid de stora symaskinerna.

Chefsbyte på Luftvärnsregementet

Johan tar över efter Mikael

Den tredje maj blir det formellt byte av chef på Luftvärnsregementet i Halmstad. Efter drygt 3,5 år lämnar nu överste Mikael Beck över befattningen till Johan Jönsson. En 48årig luftvärnsofficer som dock inte varit på luftvärnsförband sedan början av detta sekel.

– Det stämmer. Jag är i grunden luftvärnsofficer från dåvarande Lv3 i Norrtälje men efter att förbandet lades ned år 2000 har jag i stort sett varit på Livgardet och dess dragonförband. Där har jag arbetat med funktioner som militärpolis, säkerhet, lätt skytte och paradtjänst. Min sista befattning på Livgardet var chef för 11. Militärpolisbataljonen. Jag har dock tjänstgjort en kort period på stabskompaniet i Halmstad med det var som sagt några år sedan, säger den blivande översten. Den befattning som nu Johan Jönsson lämnar är chef för Försvarsstabens mobiliseringssektion. Mikael Beck som tillträdde regementschefsuppdraget i november 2020 kommer nu att gå vidare till en befattning inom Försvarsstaben och dess strategiska avdelning som leds av artilleristen, generalmajor Johan Pekkari:

– Jag har verkligen haft både kul och fått möjligheten att vara med i en mycket dynamisk period för regementet. Vi har under dessa år inlett en omfattande ombeväpning, formerat nya förband, arrangerat världsmästerskap och dessutom inlett en omfattande renovering och nybyggnation av vår infrastruktur. Det har inte precis varit svårt att få tiden att gå, säger den avgående översten och skrattar. En formell överlämning under ledning av arméchefen, generalmajor Jonny Lindfors, är planerad att genomföras den 15 maj. Artilleri & Luftvärn kommer att återkomma i kommande nummer med en utförligare presentation av Johan Jönsson samt slutord från Mikael Beck.

Johan Jönsson är Stockholmaren som från och med den 3 maj överta befattningen som chef för Luftvärnsregementet och Halmstad garnison.

Luftvärnsinspektörsmöte resulterar i fördjupat nordiskt samarbete

I februari träffades de nordiska Luftvärnsinspektörerna för att diskutera gemensamma frågor. Ett möte som resulterade i bland annat än mer fördjupat samarbete och utbyte mellan Danmark, Norge, Finland och Sverige.

– Våra länder har ett regionalt ansvar för luftvärn i vår del av världen. Vi har olika system och det finns saker som skiljer sig åt mellan våra länder, men det betyder också att vi kompletterar varandra. Vi har många saker som vi kan ta med oss in i och erbjuda Nato, säger mötesvärden, Luftvärnsregementets chef, överste Mikael Beck.

Luftvärnssamarbetet sker inom ramen för Nordic GBAD Cooperation Initiative (NoGCI) som är en del av Nordic Defence Co-operation (NORDEFCO). Nyss hemkommen från sin högre strategiutbildning i Natos regi konstaterade den svenske inspektören i sitt välkomstanförande att Norden förnärvarande är ett område som väcker stort intresse.

– Norra Europa väcker intresse i Nato och resten av Europa.

Det är många som tittar på oss och beundrar vårt samarbete här. I Norden håller vi ihop och vi ska fortsätta att bygga på det samarbetet och utveckla det ytterligare, deklarerade han och konstaterade att är det något han har lärt sig under tiden i Rom och Nato Defense College är vikten av att skapa relationer och bygga kontaktnät.

Möten mellan de nordiska länderna där även andra officerare deltog i fördjupade dialoger fokuserade på samarbeten inom tre olika områden – mellan luftvärnsinspektörerna, på bataljonsnivå och inom skol- och utbildningsfrågor. Enigheten var stor om att ytterligare öka takten i samarbetet och att i ännu högre grad gå från ord till handling.

– Tillit och förståelse är vägen framåt för det här samarbetet.

Ju mer vi lär känna varandra desto lättare är det att jobba ihop, säger norska luftvärnsinspektören överstelöjtnant Erlend Hammervik-Elvenes.

Ett exempel på nordiskt samarbete exemplifierade när första norska deltagaren i kursen brigadluftvärn, fänrik Siri Quelle tog emot diplom av chefen för Luftvärnets stridsskola, överstelöjtnant Roger Åhfelt för väl genomförd kurs.

Inspektörerna lyfter bland annat att länderna behöver samöva mer för att ytterligare främja integrationen. Under övningen

Adex i Finland ska Sverige delta med förbandsdelar och Norge och Danmark skicka observatörer.

När länderna presenterade sina olika förutsättningar och framtidsplaner framgick det tydligt att ett massivt utvecklingsarbete genomförs i alla länder. Nästa år står finske luftvärnsinspektören, överste Mano-Mikael Nokelainen, som värd för inspektörsmötet.

Text: Jessica Krantz/Försvarsmakten Foto: Sofia Svensson/Försvarsmakten

Debattinlägg från överstelöjtnant Urban Schöön

Splittrad ledning borde medföra stärkt mandat för luftvärnsinspektören

Luftvärnet utvecklas och växer inom ramen för upprustningen av Försvarsmakten. Ny materiel, nya förmågor, och på sikt förband tillförs. I och med Nato-medlemskapet tillkommer nya krav, uppgifter och ledningssystem. Utvecklingen är mot bakgrund av omvärldsläget och tidigare nedrustning helt nödvändig. Det finns dock frågor som inte hanterats i tillräcklig omfattning vilket kan försvåra tillväxten. En sådan avser ledning och samordning i luftvärnets grundorganisation. En annan rör den utbildning och kompetens som behövs för tillväxten.

I två debattinlägg presenterar jag min uppfattning om vad som behöver göras inom dessa områden. Beskrivningen ska inte uppfattas som kritik. Tvärtom, luftvärnets chefer och personal arbetar hårt och målmedvetet, och utvecklingen går i rätt riktning. Min poäng är emellertid att arbetet troligen skulle ge snabbare och bättre resultat om vissa förändringar genomfördes.

Nödvändig förändring

Förändring blir också mer och mer nödvändig efterhand som allt fler parallella materielansanskaffningar påbörjas –och med hänsyn till behovet av anpassning till Nato. Bakgrunden är att luftvärnet idag är organiserat och leds på ett sätt som har sitt ursprung i försvarsbesluten 2000 och 2004, i ett annat omvärldsläge.

Här finns likheter med andra funktioner i Armén och Försvarsmakten, men jag fokuserar på luftvärnet som jag har egen erfarenhet av.1 Jag kommer inte att beröra krigsorganisationen (annat än indirekt) och inte heller var i Försvarsmakten luft-

värnet hör hemma. Att jag undviker det sistnämnda beror, förutom på att jag är övertygad om att nuvarande lösning är den bästa, på att ett försvarsgrensbyte knappast skulle hantera problemen jag beskriver. Det skulle däremot under flera år förskjuta fokus från utveckling och tillväxt till organisationsoch arbetsgivarfrågor av Maslow-karaktär.

Stärkt roll för Luftvärnsinspektören

Utveckling och tillväxt kräver fortlöpande och detaljerad samordning. För att ge önskad effekt kräver varje materielanskaffning en kedja av samordnade beslut och åtgärder. Detta gäller i Arméstaben, mellan Arméstaben och Luftvärnsregementet och i förhållande till Högkvarteret, övriga försvarsgrenar och FMV. Samordning krävs för att begränsade personalresurser ska fördelas rätt i förhållande till fastställda prioriteringar samt för synkronisering före beslut avseende t.ex. teknik, organisation, förbandsproduktion och beredskap. Nuvarande organisation i luftvärnet försvårar detta. I den mån samordning genomförs sker detta idag oftast i form av tidsödande självsynkronisering mellan olika befattningshavare.

1. Luftvärn utgör den dominerande delen i arméfunktionen luftförsvar (en av Arméns funktioner enligt Reglemente Armé Taktik 2023). Dennas uppgift är att samordna arméförbandens skydd mot motståndarens verkan från luftdomänen. Den omfattar förutom luftvärnsförband luftförsvarsåtgärder som vidtas av andra arméförband. Den ska inte förväxlas med luftförsvar på försvarsmaktsnivå vilket leds av Flygvapenchefen (här utgör luftvärn en av flera komponenter). Jag använder begreppet funktion i Arméreglementets betydelse, med fokus på luftvärnet, men begreppet luftförsvar i försvarsmaktsbetydelsen, d.v.s. lett av Flygvapenchefen.

I den svenska armén leds luftvärnet av Luftvärnsinspektören, som både är arméchefens främste rådgivare i luftvärnsfrågor och, som chef för Luftvärnsregementet (Lv 6), direkt underställd chef.

Begränsad samordning

Inspektören ska alltså både medverka till att ställa uppgifter till sig själv och lösa dem. Luftvärnsinspektören är förutom regementschef också chef för Halmstad garnison och har därmed, till skillnad från föregångarna under det kalla kriget, tre olika tids-, perspektiv-, och kompetensmässigt svårförenliga roller. Luftvärnsfunktionen är dessutom i Arméstaben uppdelad mellan avdelningar och sektioner på ett sätt som återspeglar tidigare processer i Högkvarteret – inte funktionens behov. Ledning i Arméstaben utövas av avdelningschefer med ansvar för Arméns samtliga förband och funktioner, men med sinsemellan olika sakansvar. Sambands- och ledningssystem med direkt påverkan på luftvärnets förmåga ägs och hanteras av såväl Armén som Flygvapnet och Försvarsstaben. Samtidigt blir de luftvärnsfrågor som kräver fortlöpande samordning inom och utanför luftvärnet allt fler, t.ex. vägval avseende leveransplaner, ledningssystem, interoperabilitet och taktik – nationellt och i Nato. Viktiga beslut fattas av chefer ovanför inspektören och kan initieras av handläggare på olika ställen i Försvarsmaktens organisation. Svårigheten ligger inte i att exempelvis formella anskaffningsbeslut fattas på försvarsgrenschefsnivå. Att så sker är i linje med gällande arbetsordningar och nödvändigt för att uppnå balans mellan arméns anskaffningar av materielsystem.

Problemet är att nuvarande organisation inte bara begränsar möjligheterna till samordning inom enskilda funktioner som luftvärnet utan också inspektörens möjligheter till överblick och att kontinuerligt och proaktivt lämna svar och förslag före beslut. Inspektörsrollen är extra viktigt eftersom luftvärnet har vissa unika drag. Det svarar både för luftvärnsförband

Urban Schöön

Överstelöjtnant Urban Schöön har en bakgrund som luftvärnsofficer vid Lv 6. Förutom trupptjänst vid regementet, först i Göteborg och sedan i Halmstad, har han tjänstgjort som lärare vid bland annat Luftvärnets Stridsskola och Försvarshögskolan samt som stabsofficer med luftvärnsbefattningar vid dåvarande Flygtaktisk stab och Produktionsledningen i Högkvarteret. Han har genomfört internationell tjänst i Libanon och Mali. Urban är sedan 2022 placerad vid Arméstaben där han arbetar med införande av nya luftvärnssystem.

På bilden, nuvarande inspektören Mikael Beck i samtal med nordisk kollega. Det är hög tid och lämpligt att nu separera befattningarna chef för Luftvärnsregementet och Luftvärnsinspektör. Inspektören behöver, anser debattören Urban Schöön, knytas till Arméstaben och underställas som främsta beredningresurs, Luftvärnets Stridsskola. Foto: Sofia Svensson.

Artilleri & Luftvärn

i arméns brigader och luftvärnsförband underställda flygvapenchefen.2 De två förbandstyperna har olika lydnadsförhållanden och uppgifter, och delvis olika ledningssystem. Uppgifterna fastställs, beroende på förbandstyp, antingen i armén eller i flygvapnet.

Förhållandena är dock mer komplexa än så. Å ena sidan måste uppgiften alltid, oavsett vilka luftvärnsförband som avses, lösas med iakttagande av varierande grad av styrning från flygvapnet. Å andra sidan finns för alla luftvärnsförband (och inom armén) gemensam logistik samt gemensamma stridstekniska och taktiska tillvägagångssätt.

Tydligare mandat för inspektören

Inspektören måste således kunna balansera ofta motstridiga krav och säkerställa kompetensförsörjning och gemensamma metoder i hela funktionen. Vad behöver då göras? Min uppfattning är att luftvärnsinspektören bör ges tydligare mandat samt bättre förutsättningar och resurser att lösa sin uppgift. Att vara inspektör bör därför vara en heltidsuppgift skild från uppgiften att vara regements- och garnisonschef.

Inspektören bör också, så som tidigare var fallet, knytas till Arméstaben (och i vissa avseenden till Flygstaben). Luftvärnet ökar dessutom i betydelse genom kommande materielanskaffning i Marinen samt genom Natos missilförsvar. Detta kräver, förutom ovan föreslagna förändringar, diskussion om hur ett samordnat försvarsmaktsperspektiv på luftvärn ska säkerställas. Sannolikt behöver luftvärnsinspektören ges vissa funktionsmandat även på försvarsmaktsnivå.

Luftvärnsinspektörens främsta beredningsresurs utgörs av Luftvärnets stridsskola (LvSS). Skolan var före 1991 (2000) en självständig organisationsenhet under dåvarande luftvärnsinspektören med ansvar för utveckling och utbildning. Den är idag en mindre, integrerad, del i Luftvärnsregementet.3

Detta innebär dels begränsade resurser för beredning av

flera parallella utvecklings- och anskaffningsuppgifter, dels att skolan har större gränsyta mot regementet än mot Arméstaben (och Flygstaben). För ökad effekt bör skolan tilldelas större personalramar samt ur ett funktionsledningsperspektiv vara underställd inspektören – inte chefen för Luftvärnsregementet. Tidigare lösningen med funktionsskolan som en helt separat organisationsenhet är troligen inte en framkomlig väg med tanke på alla de nya, icke funktionsspecifika, befattningar detta skulle kräva.

En annan, indirekt, beredningsresurs i funktionen utgörs av Arméstabens luftvärnsofficerare. Dessa utgör beredningsresurs åt arméchefen, men behöver för att kunna verka vara insatta i inspektörens funktionsmålbild, inriktning och prioriteringar. Resursen är också antalsmässigt begränsad. Luftvärnsfunktionen i arméstaben behöver därför organiseras och ledas samlat så att den mer effektivt samtidigt kan svara upp både mot stabens generella behov av luftvärnskompetens och luftvärnets och FMV behov. Samordningen bör därför minst omfatta planer, krigsförband och materiel – inte enbart det sistnämnda.

Kompetensuppbyggnad

Min åsikt är alltså att luftvärnet behöver ges en mer sammanhållen och tydlig ledning, i och utanför Arméstaben, genom att inspektörsrollen renodlas och stärks samt att LvSS (med utökade personalramar) i funktionsledningshänseende underställs inspektören – inte chefen för Luftvärnsregementet.

För att ytterligare underlätta utveckling och tillväxt krävs också diskussion om hur luftvärnskompetens byggs upp under officersutbildningen – vilket jag avser att återkomma till i en kommande debattartikel. Den här typen av förändringar är nödvändiga om planerade materielanskaffningar ska kunna genomföras med tillräcklig precision och tillräckligt snabbt för att kunna möte de krav som omvärldsläget ställer.

2. På sikt också på divisionsnivån

3. Avseende LvSS tidigare historia, se bl.a. Rapport organisation LvSS mot 2021-07-01, 2021-08-19, FM2021-12341:1, sid.8

Övning Dynamic Front 2024

Hög tid att bygga förmåga att i kårkontext leda divisioner

Under något år har brigadförmåga i divisions ram varit ett tydligt mantra för utvecklingen av den svenska markstridsförmågan. I och med vårt medlemskap i Nato förändras vår kontext för markstriden till att även kunna inordna sig i en multinationell kårstruktur, där divisionen är en av flera deltagande divisioner. Denna kontext kommer direkt att påverka funktionen bekämpning - en kedja som berör alla ledningsnivåer.

Jag skriver denna artikel under tiden som Försvarsmakten och stabsofficerare från Artilleriets Stridsskola deltar i den amerikanskledda ledningsövningen med fokus på indirekt bekämpning, Dynamic Front 2024 (DF 24), i början av året. Övningen genomfördes med deltagare från tjugo olika länder under tre veckor på fyra olika platser i Europa med tyngdpunkt i Tyskland. Sverige deltog med ett par stabsofficerare från Artilleriets Stridsskola i Boden.

Årlig övningsserie

Övningsserien DF, som genomförs årligen, handlar om att öka interoperabiliteten inom alliansen och partners i Europa, så att en obruten digital kedja ”any sensor – best shooter” uppnås, och därmed tillsammans bli farligare för fienden. Det gemensamma medlet för detta är det digitala protokollet inom indirekt bekämpning, ASCA (Artillery Systems Cooperation Activities). Teknisk interoperabilitet är en sak, men DF handlar lika mycket om att öka den doktrinära och mänskliga interoperabiliteten. I DF deltar kaderstaber från kårnivån, ned till artilleribataljoner, samt en mindre mängd förband, som även genomför skarpskjutning. Fokus är dock på ledning av indirekt bekämpning, likt arméns brigadunderstödsövning, fast i en kårkontext.

Nytt taktiskt reglemente

Första veckan användes till förberedelser i två spår. Kaderstaberna genomför planering utifrån högre chefs operationsorder. Samtidigt sammankopplas och testas respektive lands ledningsstödssystem för indirekt eld. Allt för att säkerställa att alla deltagare har kontakt med varandra via ASCAprotokollet. Andra veckan genomfördes övningen som en ledningsträning med simulerade förband, för att den tredje veckan övergå till att även genomföra skarpskjutningar.

Det nya taktikreglementet från 2023, beskriver att divisionens verksamhet definieras genom en geografisk indelning av stridsfältet i ett område på djupet, ett manöverområde och ett bakre område.

Det geografiska områdets utsträckning och indelning förändras över tiden. Operationer på djupet omfattar de åtgärder för att forma stridsfältet som bidrar till att skapa gynnsamma förutsättningar för brigadernas strid. Divisionens huvudoperation genomförs i manöverområdet, där brigaderna når avgörandet i striden eller förnekar motståndaren detsamma.

I det bakre området genomför divisionen främst operationer för uthållighet och skydd för att upprätthålla handlingsfrihet, rörelsefrihet och försörjning så att vi kan genomföra huvudoperationen och operationer på djupet.

Kåren delar in sitt område på liknande sätt, där divisionernas områden ingår i kårens manöverområde.

CFL och FSCL

CFL och FSCL är två begrepp som vi måste börja förstå och kunna förhålla oss till som allierade. Coordinated Fire Line (CFL) är en linje inom förbandets eget område, som medger för andra förband att genomföra indirekt bekämpning bortanför linjen, utan att koordinera detta med områdesansvarig chef. Det kan finnas flera CFL:er. Ett exempel är att brigaden etablerar en inom sitt (främre) område. Divisionen och kåren gör motsvarande inom sitt främre område.

Fire Support Coordination Line (FSCL) är en linje som den högste nivån inom ett landoperationsområde, exempelvis en kårchef, identifierar och föreslår till operativ nivå. Syftet är att medge för andra operativa förmågor, att genomföra bekämpning, utan att koordinera detta med områdesansvarig chef. Exempelvis att genomföra markattack från flygstridskrafter.

Spanskledd kårstab

Kårstab under DF 24, var den spanskledda kåren NRDCESP (Nato Rapid Deployment Corps). Den innehöll fyra divisioner, två fristående brigader samt ett flertal funktionsförband, bland annat tre stycken fältartilleribrigader (Field Artillery Brigades, FAB); en spansk, en amerikansk samt en turkisk.

Varje FAB hade 2-4 bataljoner var, varav minst en var raketartilleri. Divisionerna och de fristående manöverbrigaderna, hade sitt eget artilleri, i huvudsak eldrörsartilleri, men även inslag av raketartilleri i någon division. Kårchefens vilja var väldigt tydlig, ”Djupet är mitt fokus”, för att forma stridsfältet inför divisionernas övergång från defensiva operationer till offensiva. Fienden anföll med ungefär samma styrka som kåren. Kårchefens kriterium för övergången, var att fiendens stridsvärde var reducerad till 40 procent eller lägre. Främsta medlet för detta var bekämpning i kårens djup, men också i kårens manöverområde, under tiden som divisionerna bedrev defensiva operationer i detta område, i syfte att minska fiendens stridsvärde.

Tre stycken fältartilleribrigader (FAB) användes under Dynamic Front för att bekämpa högvärdiga mål. Foto: David Håkansson.

Högvärdiga mål på djupet

FAB användes i första hand till att bekämpa kårens högvärdiga mål (luftvärn, artilleri och långskjutande bekämpningssystem) i kårens djup. I andra hand för att genomföra artilleribekämpning (ABEK) och bekämpa högvärdiga mål (luftvärn, artilleri, minläggare, divisions- och brigadstabsplatser samt logistikbaser) i kårens manöverområde.

FAB har ungefär samma roll i kåren som vårt tidigare artilleriregemente hade i fördelningen. Divisionerna hade sin CFL cirka 20 kilometer framför främsta förband, medan kårens CFL var ungefär 30 kilometer in kårens främre område. Kårens FSCL låg cirka åtta mil in på djupet. Att linjerna ligger på dessa avstånd, beror på vilka avstånd som de olika bekämpningssystemen kan verka inom. Mängdraketerna har en räckvidd som matchar området mellan kårens CFL och FSCL.

Stefan Hedmark

Överstelöjtnant Stefan Hedmark är idag ställföreträdande chef för Artilleriets Stridsskola i Boden. Han har sin militära bakgrund som pansarskytteofficer vid I 19 samt var även den första plutonchefen för lvkv-plutonen som utbildades vid I 19. Har har mångårig erfarenhet från stabsarbetet inom brigaden. Han har även varit utvecklingsofficer vid MSS samt chef för Försvarsmaktens vinterenhet. Innan befattningen som ställföreträdande chef för ArtSS hade han uppdraget som ställföreträdande planeringschef för Aurora 23 samt planeringschef för olika internationella övningar i Sverige och Norden. Fokusområden för Stefan är divisionen, funktionsföreträdare vid planering och genomförande av arméns övningar samt systemutvecklingsplan indirekt bekämpning.

Att FSCL ligger på ungefär åtta mil är logiskt då det bara är ATACMS-raketerna (Army Tactical Missile Systems) till MLRS/HIMARS med en räckvidd på upp till 30 mil samt flyg, som når mål på avstånd bortom FSCL.

Saknar digital interoperabilitet

För att kåren med förband från en mängd olika nationer, ska kunna genomföra en effektiv strid krävs ett antal tekniska interoperabilitetsmekanismer. För indirekta bekämpningsfunktionen är det ASCA.1

Vi är det enda landet i norden, som ännu inte är digitalt interoperabelt inom indirekt bekämpning. Innan Sverige har valt och implementerat ett ASCA-kompatibelt, ledningsstödssystem för indirekt bekämpning, så har vi svårt att effektivt integreras i alliansens operationer.

Men det finns saker vi kan göra, innan vi har ett sådant system på plats. Det är att så fort som möjligt övergå till Nato-metoder och begrepp inom hela kedjan inom indirekt eld. Fördelarna överväger med lätthet de nackdelar detta skulle innebära för oss. Utöver detta så bör funktionen även lära sig att agera i en kårkontext samt börja bygga upp en förmåga hos individer att kunna ingå i en multinationell FAB.

Som Nordens största land, befolkning och ekonomi kommer troligtvis våra framtida allierade att se på oss som en armé som inte bara bidrar med stabsofficerare till en FAB, utan även som en substantiell bidragsgivare med hårdvara i form av indirekta eld-förband till en kårstruktur i vårt närområde.

Viktig pusselbit

Övningsserien Dynamic Front är en viktig pusselbit för funktionens utveckling men också för att effektivt integreras i en Natostruktur, tillsammans med övriga nordiska länder. I slutet av detta år genomförs nästa DF, med tyngdpunkt i norra Finland. Där planerar Sverige ett deltagande med stabsofficerare i bland annat kaderkårstab och en multinationell FAB. Storbritannien kommer också att delta med sina nya Archersystem. Även Bodens Artilleriregemente, A 8 har uttryckt viljan att delta med förband. Dels för att stärka och utveckla bekämpningsförmågan mellan de nordiska länderna, men även för att om möjligt samöva med det brittiska Archerförbandet. Med andra ord tar funktionen indirekt bekämpning viktiga steg mot divisionsförmåga i alliansens kårkontext.

1. För mer information om bl.a. ASCA, se Anders Rehns artikel i nummer 1, 2023

Uppskattat klubbmöte med drönarfokus i Halmstad

Drönare med många funktioner –bästa valet för luftvärnets förband

En UAV eller i dagligt tal, drönare som kan lösa en rad olika uppgifter, allt från transport av nyttolaster till ren bekämpning av fiendestyrkor i en och samma plattform. Det skulle vara det mest optimala valet för luftvärnets förband.

Det var en av de slutsatser som framkom när Artilleri- och Luftvärnsklubben arrangerade ett uppskattat medlemsmöte på Luftvärnsregementet den 18 januari. En av de uppskattade föreläsarna var gruppchefen för en av Försvarsmaktens RPASförband, av säkerhetsskäl kallar vi honom Erik.

Erik gav en tydlig bild av hur Försvarsmakten och armén idag använder det flygande system som benämns RPAS (Remote Pilot Aircraft System). Själv har han flugit den obemannade farkosten, UAV 05 Korpen sedan ett par år tillbaka. För att öka möjligheten att vara dold för ett flygande spaningssystem rekommenderar han ”täta skogar med täta trädkronor”:

Martin Hagström från FOI informerade om de försök och studier som FOI genomfört avseende UAS-system. Klubbmötesansvarige, major Nicholas Madison lovordar klubbens tidskrift.

Som vanligt stod ett antal frågeställningar på programmet som diskuterades i ett antal mindre grupper innan kortare redovisning.

– Så fort det handlar om glest bevuxen terräng och det är rörelse i terrängen kan vi ganska snabbt lokalisera ett potentiellt mål. Inte minst gäller det snöbetäckt terräng där fotspår och fordonsspår är lätta att upptäcka, förklarar Martin för ett 30-tal åhörare.

Det arbete som P 7 och andra arméförband som förfogar över flygande system som Korpen och den nya 06 Skatan, som nu är under införande är att verka i telestörd miljö:

– Vi arbetar med att utveckla vår förmåga att verka med UAS:er i telestörd miljö och taktikanpassa vårt beteende i förhållande till telekrigsåtgärder. Något som vidimerades av Martin Hagström från FOI, som forskar om vapensystem och autonomi:

– De erfarenheter som vi ser från Ukraina är att UAV:er måste operera i en miljö som är extremt påverkade av telekrigsinsatser.

Detta i sin tur innebär att det är ett farligt uppdrag att vara UAV-pilot eftersom dessa individer är ett högt prioriterat mål för rysk bekämpning.

Martin Hagström redogjorde också kortfattat för ett antal olika försök som FOI utfört för att förbättra Försvarsmaktens

förmågor till målidentifikation, måligenkänning och avsökning av terrängavsnitt för aktuell lägesbild:

– Vi har också på uppdrag av Försvarsmakten studerat hur stora resurser och personalbehov som bör och kan avsättas för att stärka UAV-förmåga i hela Försvarsmakten. Ska det byggas särskilda förband eller inte?

Enligt Hagström befinner sig utvecklingen av UAV-förmåga i samma skede som var fallet i flygets barndom – bara i början: – Det finns oerhört mycket kvar att utreda men samtidigt måste jag poängtera att de system som finns idag redan börjar bli mycket potenta och inte minst kostnadseffektiva. På plats för att delge aktuell information var också representanter från Saab och Elbit Systems Sverige. Utvecklingsofficeren och klubbmötets arrangör, major Nicolas Madison är nöjd med resultatet:

– Det blev ett riktigt bra möte utifrån de frågeställningar som fanns i vår inbjudan med bland annat fokus på hur luftvärnet skulle kunna använda drönarfunktionen inom sin verksamhet. Detta är tankar som vi kommer att gå vidare med internt inom LvSS, förklarar Nicholas Madison.

Upprepning i höst av uppskattat jubileumsfirande

Information om nytt seminarium och byte av klubbens ordförande

Programmet var fullmatat när årets årsmöte genomfördes den 20 mars i Stockholm. Ett årsmöte som innehöll såväl skifte av ordförande som information om ett nytt, högkvalitativt höstseminarium och utdelning av fem stipendier.

Efter beslut från förra årsmötet presenterade en liten programkommitté ledd av sekreteraren Lars Mörrby förslaget till ett nytt seminarium i början av hösten med högkvalitativa föreläsare. Preliminärt datum är början av oktober men mer information om seminariets innehåll och kostnader kommer i kommande nummer av Artilleri & Luftvärn:

– Ett antal medlemmar och även flera av våra gäster uttryckte både till mig och andra i styrelsen sin uppskattning över det lyckade jubileumsfirandet. Vi har nu på medlemmarnas uppmaning, gått vidare och planerar en upprepning av ett jubileumsfirande, om än inte lika högtidligt och formellt. Vi hoppas att såväl medlemmar som representanter för industrin och gäster som vi bjuder (kadetter och studenter vid FHS) vill ta del av dessa högkvalitativa föredrag som kanske inte erbjuds av andra aktörer. Vi ska också försöka att få med några utländska talare med tanke på vårt Nato-medlemskap, säger Lars Mörrby.

Gemensamt seminarium i maj

Men redan inom loppet av någon månad genomförs ett annat seminarium tillsammans med Pansarvärnsklubben och Granatkastarteknisk Förening. En detaljerad inbjudan med program hittar du på annan plats i denna tidskrift.

– Vi har en god tradition med att genomföra gemensamma seminarier med våra systerklubbar och nu var det ett tag sedan vi fick till ett gemensamt seminarium. Med tanke på de kvalificerade föredrag som vi erbjuder hoppas jag att många av våra medlemmar tar chansen och anmäler sig, kommenterar Lars Mörrby.

Var så god, klubban är din nu! Överste Mikael Beck lämnar över ordförandeklubban till en annan överste, Stephan Sjöberg, chef för Bodens Artilleriregemente.

Stephan efter Mikael

Efter två års ordförandeskap lämnade överste Mikael Beck efter årsmötes beslut över ordförandeklubban till överste Stephan Sjöberg, chef för Bodens Artilleriregemente. I övrigt valde årsmötet att välja om samtliga styrelseledamöter förutom nyvalet av Henrik Johansson från Markstridsskolan. Kassör är fortsatt överstelöjtnant Jan Ohlson, Lv6 och vice ordförande blir nu Mikael Beck. Årsmötet beslutade också, efter förslag från överstelöjtnant Stefan Svahn att det nu är hög tid att även genomföra klubbmöten i Kristinehamn med tanke på den allt mer accelererande

Kommendörkapten Carl-Christer Drangel visar hur medaljen för John Lindnérs Donationsfond ser ut för nye ordföranden Stephan Sjöberg. En annan stipendiat, Magnus Grennvall, Försvarsstaben tackar årsmötesdeltagarna för utmärkelsen. Bild längst ned: Sekreteraren Lars Mörrby berättar om planerna för höstens, något mer påkostade seminarium som beräknas genomföras i slutet av september alternativ början av oktober.

etableringen av Bergslagens Artilleriregemente. Avsikten är att under hösten genomföra ett klubbmöte i ”Lusasken”.

Tacksamma stipendiater

Efter de formella årsmötesförhandlingarna där nu en förbättring av budgeten, efter två års negativt resultat, noteras, var det dags för avgående ordförande att dela ut årets stipendier. Även två stipendiater från 2023 som av olika anledningar inte kunnat ta emot utmärkelserna fick nu uppskattande applåder från årsmötesdeltagarna; överstelöjtnant Per Nordberg och Christer Mellgren, båda från FMV.

Stipendiater är vi allihopa. Från vä: överstelöjtnant Per Nordberg, FMV samt Christer Mellgren (stipendiater 2023) flankeras av avgående ordförande Mikael Beck. Till höger om Beck två av årets stipendiater, kommendörkapten Carl-Christer Drangel (John Lindnérs Donationsfond) samt Magnus Grennvall, teknisk stipendium från Militärteknisk Förenings kvarlåtenskap.

En mycket glad mottagare av medaljen från John Lindnérs

Donationsfond var kommendörkapten Carl-Christer Drangel, som idag är lärare i taktik vid Försvarshögskolan:

– Jag måste medge att detta är första gången som jag tilldelas någon form av uppskattning för mitt arbete och jag är mycket glad och stolt att jag idag har fått denna fina utmärkelse av er, förklarade Drangel.

Övriga stipendiater som mottog utmärkelse från Militärteknisk Förenings fond, vars ekonomiska kvarlåtenskap Artillerioch Luftvärnsklubben förvaltar efter föreningens nedläggning sedan några år, tillbaka var FOI ballistiskexpert, Mats Hartman samt överstelöjtnant Magnus Grennvall, Försvarsstaben. Grennvall premieras för att ha drivit arbetet inom ledningsoch sambandsområdet framåt inom armén, vilket varit till gagn för artillerioch luftvärnsfunktionerna. Inte minst har

Grennvall varit djupt involverad och ansvarig för sambandsoch ledningsberedningen Lvbat 103/98, som han, enligt stipendiemotiveringen, drivit framåt på ”ett engagerat och professionellt sätt.”

Göran Mårtensson hedersmedlem

Artilleri-och Luftvärnsklubben har också fått en ny hedersmedlem då årsmötet enhälligt beslutade att utse generallöjtnant Göran Mårtensson till hedersmedlem för sitt mångåriga värv inom artilleriet och även på senare år i sin egenskap av generaldirektör för Försvarets Materielverk.

Artilleri- och Luftvärnsklubben hade vid årsskiftet drygt 570 medlemmar men medlemsantalet sjunker och insatser måste göras för att öka nyrekryteringen av medlemmar. Bland annat med tanke på en tämligen hög medelålder.

GRKPBV 90

GRKPBV 90 Mjölner kräver knappast någon närmare presentation för Artilleri & Luftvärns läsare. Ett enkelt och robust system framtaget på rekordtid i nära samarbete mellan Försvarsmakten, FMV och BAE Systems Hägglunds. baesystems.com/product/mjolner

Pansarvärnsklubben, Artilleri- och Luftvärnsklubben samt

Granatkastarteknisk Förening inbjuder till traditionellt gemensamt

Vårseminarium

30 maj 2024

ÅRETS TEMA: FRAMTIDA FÖRSVARSMAKTSKONCEPT

PLATS FMV Tre Vapen, Mount Everest, Banérgatan, Stockholm (samling vid vakten 15 min före för ej FMV anställda)

PROGRAM

Kl. 0930-1130 Fika Mount Everest och årsmöten PV, GRKTF

Pv, GRKTF, ur Vingen

Kl. 1230-1240 Inledning

Harry Ollinen Ordf. GRKTF

Kl. 1240-1315 Armens framtida utveckling

Johan Sköld Stf C MSS (Pv)

Kl. 1320-1355 Pv-systemens utveckling

Fredrik Karlsson MSS (Pv)

Kl. 1400-1445 Combined arms training in a multinational context

Hans Lindgren Saab Dynamics (Pv)

Kl. 1445-1515 Paus, kaffe och mingel

Kl. 1520-1605 UAS/C-UAS och läget FMV vs NATO

Jonas Lotsne FMV (GRKTF)

Kl. 1615-1700 Marinens läge och framtida utveckling

Marinstaben/FMV (Art/Lv)

Kl. 1700-1745 Frågestund och diskussion, reservtid (middag 1800)

ESO

ANMÄLAN Senast den 15 maj till respektive sekreterare:

Pv: niclas.bjorkdahl@mil.se

Art/Lv: lars.morrby@fmv.se

GrkTF: fredric.hornstein@ saabgroup.com

KOSTNAD Seminariet är kostnadsfritt. Buffémiddagen pris enligt respektive föreningsinbjudan (ArtLv-klubben 300 kr).

Ange pers-nummer vid anmälan och om du önskar deltaga i middagen på Vingen.

Artilleri- och luftvärnsklubben

Adress

Artilleri- och Luftvärnsklubben

C/o Jan Ohlsson, Villagatan 72, 253 54 Mörarp

Kontaktperson:

Överstelöjtnant Lars Mörrby, Försvarets Materielverk, Stockholm. lars.morrby@fmv.se

Tel: 08-782 54 11, 070-217 0216

Ordförande

Överste Mikael Beck

Luftvärnsregementet

Halmstad

035-266 20 00

FRÅGOR Kontakta respektive sekreterare enligt ovan.

Artilleri-Tidskrift

Bankgiro 833-4278

Prenumerationspriser

Inom Europa

300 kr per år

Utom Europa 350 kr per år

Lösnummerpriser

Enkelnummer

100 kr

Dubbel-/Temanummer 150 kr

Utdrag ur tidskriften får göras med angivande av källa. Scanna QR-koden så kommer du till webbsidan där tidigare nummer av Artilleri-Tidskrift finns publicerade i pdf-format.

Eller besök www.artlvklubben.se

Har du flyttat eller har ny adress?

Du vet väl om att som medlem är det din skyldighet att anmäla ny adress om du vill fortsätta att få tidskriften och vara medlem i föreningen.

Mejla eller ta kontakt med antingen sekreteraren (se kontaktuppgifter ovan) alternativt redaktören.

Bofors 40 mm TRIDON Mk2

Fighting bad guys since 1936

Bofors TRIDON Mk2 fills the gap in the air defence. The system is capable of combat everything from drones and cruise missiles, to aircraft and armoured vehicles, creating security for both military forces and civil infrastructure.

The Bofors self-propelled C-UAS system is based on the well-known Bofors 40 mm, which in its first version was launched in the 1930s. Several generations later, the new advanced Bofors TRIDON Mk2 still stands for the highest quality and offers a unique capacity, adapted for a constantly changing battlefield.