Vem behöver artilleri när vi har NCW, ett debattinlägg

Debatt Börje Nyquist

Börje Nyquist är före detta artilleriofficer och arbetar numera som produktchef på Bofors Defence.

Vem behöver artilleri när vi har NCW1 , ett debattinlägg

Ingenting är som förut

Det är en sanning som det är ganska lätt att skriva under på, i tider då Armén mer eller mindre utraderas och flyttlassen förbereds som bäst inom det som amerikanarna kallar KOS, Kingdom of Sweden.

Jag tänker inte ge mig in i någon argumentation om förbandsnedläggningar utan i stället ägna mig åt en betraktelse över de argument och de åsikter som förfäktas i sammanhanget, allt i syfte att ingjuta mod i styrkorna eller vad det nu kan ha för syfte.

Artilleriet har sedan Smålands Artilleriregementes nedläggning fram till idag fått dras med en ständigt minskande numerär. Ja – jag är medveten om att det bör-

1 Network Centric Warfare. jade tidigare med bla Göta Artilleriregemente men eftersom mina kunskaper inte sträcker sig så långt som till Kviberg lämnas A 2 utanför debatten.

Det finns tveklöst godtagbara orsaker till vad som har skett. Man kan nog, utan att reta allt för många, konstatera att Artilleriets krigsförband, som organiserades enligt principen 66 R eller PB 63, hade fått ytterliga svårigheter att lösa uppgiften, i vart fall om den angripare som spelades upp verkligen hade anfallit.

Trots allt måste man påstå att Artilleriet har genomgått en genomgripande förändring. Införandet av FH 77 gjorde det möjligt att kompensera en minskande numerär med högre effekt. Den större flexibiliteten i systemet stördes dock av en stelbent insatsledning där

tiderna för insats ofta var oacceptabelt långa sett mot de krav som restes av understödda chefer. Det här ledde sannolikt till en inställning som man tyvärr återfinner än idag, nämligen att artilleri är omständligt och tidskrävande. Det är oftast bättre att göra insats med stöd av direktskjutande förband eller varför inte med attackhelikoptrar eller missiler?

Idag levande gråhårsmän kan säkert erinra sig en del svårigheter i sammanhanget. Inte särskilt många hade gjort något ”på riktigt”. Det vill säga att övade gjorde man förstås, men helst var för sig. Att blanda in skarpskjutning med artilleri under pågående slutövningar skapade ovillkorligen konflikter för artillerisoldater som tillbringade dagarna med att vänta och nätterna med att låta bli att sova. Resultatet blev förstås att samövningar i större skala undveks och först under senare år har försöken i viss mån återupptagits.

Artilleriet övade alltså självt i stor omfattning. Fördelningshaubitsbataljonerna började relativt tidigt med något som under många år skulle bli förborgat för oinvigda och inte minst debatterat ur ett områdesansvars perspektiv, nämligen artilleribekämpning. Artilleribekämpningen, ABEK, var något mystiskt, något verkligt tekniskt som tyvärr ofta ganska spefullt kommenterades av kamraterna från infanteriet. Förmodligen antogs det vara något lättare att bekämpa fientligt artilleri än att ägna sig åt det för tiden dominerande, nämligen understödet. Termen understöd fick långt senare en annan innebörd som i princip tolkades som all verksamhet som inte hade med direkt strid att göra. Det fantastiska med ABEK är att idag talar alla om det. Låt vara att ordet inte används så ofta men trots allt vill jag nog påstå att det som varit dess kännetecken, nämligen konsten att bekämpa mål med hög precision och med hjälp av sensorer, har blivit något eftersträvansvärt.

Det borde väl glädja en gammal bekämpningsofficer. Principiellt sett, ja. Men och nu kommer ett ganska stort men – om det nu är så att man äntligen har insett nödvändigheten av ett precisionsbekämpningssystem, varför hör man ändå belackare som tror sig kunna klara sig utan artilleri? Och varför har det varit ett så enormt stort intresse för bandvidder och andra kommunikationsteorier och ett sådant nära nog obefintligt intresse för verkan på senare år?

Eller för att citera en engelsk skämtteckning där en soldat ligger nedtryckt i en skyttegrav med kulorna visslandes runt huvudet: “General Sir! With all respect for all that Net Centric Warfare Stuff, we could need some real rounds here!”

Artilleriet tillförs en del “Real Rounds”. Bla införs BONUS, en granat som mött allt större intresse på världsmarknaden. I varje fall från länder som USA och StorBritannien, två av de länder som kanske varit mest aktiva på världens arenor de senaste åren. Båda ländernas militära myndigheter hävdar med emfas att det behövs artilleri under operationerna. För som de säger: Vi behöver ett instrument

som kan leverera när våra soldater behöver eldunderstöd.

SFM (Sensor Fused Muntion, läs BONUS) är nödvändigt för man har dessutom funnit hårda mål inom slagfältsvolymen.

Vidare konstateras det att den banstyrda granaten Excalibur behövs snarast möjligt. Man vill ha förmåga att slå ut punktmål med precision på hela artilleriet skottvidd. Svenskt artilleri har detta i sina planer. Artilleriregementet med dess nuvarande och förutvarande chefer i spetsen har gjort en utomordentlig insats för att skapa ett av världens modernaste för att inte säga det modernaste artillerisystemet.

Frågan är bara om man är profeter i sitt eget land? I den inhemska debatten har man nogsamt försökt att undvika ord som bekämpning och verkan, åtminstone utanför en trängre krets. Och skulle någon

Substridsdel till Bonus. Excalibur.

mot all förmodan få för sig att debattera insatser inom NCW- sfären så inte är det artilleri som gör dessa, utan snarast andra framtidssystem som förmodligen inte kommer att vara leveransklara till 2008 utan betydligt senare.

Klyftan mellan utländska uppfattningar och en del inhemska analyser är remarkabel. Det man oroligt frågar sig är om skillnaderna helt enkelt beror på omvärldsuppfattningar som är grundlagda på olika sätt? I de utländska perspektiven tycks den stridande soldaten sättas i centrum. Han behöver utrustning för att göra sitt jobb. I den inhemska finns det all anledning att misstänka att det i alla fall inte är det argumentet som styr.

Artilleriets numerär är som sagt minskande. Men om Artilleriets planer kan följas är kvalitén på det nya autonoma pjässystemet och den nya intelligenta ammunitionen på en helt annan nivå än tidigare. Kan sedan resultatet av de ledningsstudier som genomförts omsättas i en praktisk doktrin och om man kan införa ett tekniskt ledningsstöd som verkligen stödjer både förbands- och bekämpningsledning, ja då har Sverige det artilleri som andra bara pratar om, och vi har det 2008. Det är inte Virtual Reality, det är Reality!