Luftvärnets nya organisation

Luftvärnets nya organisation under lupp på vårmöte i Halmstad

Luftvärnets nya organisation ”Organisation 09” var i fokus när Artilleriklubben genomförde ett vårmöte den 30:e maj. Mötets huvudtalare var major Jan Ohlson från HKV OPS J3 Luft och major Roger Åhfelt från Luftvärnets Stridsskola (LvSS).

Syftet med mötet var att presentera Org 09, vilka motiv som ligger bakom införandet och vilka effekter det får på förbandens metoder och förmågor. Org 09 är benämningen på den senaste organisationen för Sveriges luftvärnsbataljoner. Denna organisation innehåller, förutom en schematisk uppdelning av bataljonens resurser i olika underenheter, också ett sätt att fördela bataljonens materiella och personella resurser på ett sätt som underlättar ledning samt stödjer uppgifternas lösande och de metoder man avser använda för att uppnå önskad effekt.

Aktivt arbete med organisationsutveckling

Jan Ohlson har bakgrund som luftvärnsofficer på 48- och RBS 97-systemen. Han är även sambands-, tele- och ledningssystemutbildad. Under åren 2002-2007 arbetade Ohlson vid luftvärnets utvecklingsavdelning i Halmstad och deltog därmed aktivt i arbetet med framtagning av Org 09. Roger Åhfelt är expert på ledningssystem med specialisering mot doktrin och metoder och har de senaste sex åren varit verksam som taktiklärare och huvudlärare i ämnet krigsvetenskap. Dessutom har Åhlfelt i egenskap av Assistant Chief of Staff (ACOS) inom den 61:a luftvärnsbataljonen (delar ingått i NBG) varit med och utvecklat insatsbataljonens taktiska metoder.

Jan Ohlson inledde med att beskriva motiven till Org 09. I luftvärnets tidigare organisation (Org 04) fanns olika bataljonstyper baserade på luftvärnsystemen, men på grund av omfattningen av grundutbildningen och behovet av att upprätthålla kontinuerlig utbildning på alla luftvärnssystem kunde man sällan eller aldrig genomföra övningar i den organisation som förbanden var avsedda att ha vid insats.

Arbetet med den nya organisationen tog avstamp i de system som skulle ingå (RBS 70, RBS 90, RBS 97 och RBS 23), personaltillgång, utbildningsrationalitet, krav på modularitet samt möjligheter till realistiska övningar.

Tidigare hade luftvärnet ofta använts indelat i kompaniområden, men ny taktik gav vid handen att en förmågebaserad organisation var att föredra. Viktiga faktorer att ta hänsyn till var dessutom: • förmågan att placera eld i målet, • förmågan att sända rätt måldata till rätt eldenhet, • möjligheten att fördela olika måltyper till olika eldenheter, • möjligheten att hantera kvalitetsskillnaderna hos förbandets olika sensorer.

Med en organisatorisk uppdelning i förmågekompanier skulle man få eldenhetskompanier med RBS 70 och RBS 97/23, ett sensorkompani, ett logistikkompani och ett ledningskompani. Luftvärnsbataljonen skulle då kunna lösa sin uppgift som en enhet och vid behov kunna sätta upp två stridsgrupper. Utbildningen skulle, även den, effektivt kunna bedrivas i förmågerör.

Ett hett omdebatterat område var om det verkligen var eftersträvansvärt att avdela bataljonens sensorer i en egen enhet på motsvarande vis som sambandssystemet redan tidigare hade hanterats. Förespråkarna menade att detta var effektivt bland annat eftersom taktisk samordning av underrättelseinhämtning då blev enklare och att det var lättare att skydda sensorerna mot olika typer av motmedel. Motståndarna ansåg bland annat att det var viktigare att respektive kompani var självförsörjande avseende underrättelser. Till slut fattades beslut om att inte sätta upp sensorkompanier vid denna omorganisation.

En insatsbataljon?

Org 09 lade grunden för att lyfta stridsteknisk ledning till bataljonsnivå, införde kompanier med likartad uppbyggnad och en liten kompanistab med främsta uppgift att förbandsleda samt plutoner där utbildningsorganisationen motsvarar insatsorganisationen och storleken är utbildningsrationell. Framtida frågor som kommer att behöva besvaras i kommande omorganisationer är bland annat att om luftvärnet skall bestå av endast en insatsbataljon blir förutsättningarna dramatiskt annorlunda, om en renodling av förmågekompanierna skall

Roger Åhfelt poängterade vikten av att se till förbandets förmågor och inte organisation för att lösa enhetens uppgifter.

genomföras (t ex införande av sensorkompani), hur nya typer av sensorer skall integreras samt hur luftvärnet skall användas i kommande internationella insatser (t ex för “camp protection”, skydd av baser och dess personal).

Efter Ohlson övertog Roger Åhfelt podiet. Han liknade luftvärnsbataljonen vid en verktygslåda för taktiskt arbete och tryckte på vikten av att det är uppgifter som skall lösas med hjälp av förmågor som är avgörande - inte hur ett förband är organiserat. Han menade vidare att en sund och realistisk inställning skulle kunna vara att: – Jag har de verktyg jag behöver för att klara jobbet. Verktygen fungerar och jag kan hantera dem. Saknar man något kan man fråga grannen eller också skriva upp på önskelistan, deklarerade Åhfelt.

Bra verktygslåda?

Är då Org 09 en bra verktygslåda? – Det beror på vad vi vill åstadkomma och hur vi taktiskt vill använda bataljonen. Det påverkas även av faktorer som det nya insatsförsvaret, nya hot, nya uppgifter, nya miljöer och nya metoder. I arbetet i luftvärnets insatsbataljon har man kommit fram till att det är mycket viktigt för bataljonen att kunna vara flexibel i en insatssituation som kan variera i ett brett spektrum avseende insatsmiljö, konfliktnivå, motståndare och insatsregler, förklarade Åhfelt.

Förbandets viktigaste förmåga är dess “effekt mot luftmål”. Problemområden utgörs bland annat av luftvärnets dubbla förhållande till både flygvapnet och armén och dess förmåga att verka från markarenan mot en komplex luftarena med stora och detaljerade krav på samordning. Major Åhfelt förespråkar ett synsätt där man istället för i organisationsblock tänker i “förmågor” i bataljonens ram. – Det viktiga inte hur klossarna ser ut och vad de heter utan vad deras innehåll i verkligheten kan uträtta. Luftvärnets insatsbataljon har under övningsserien 2006-2007 provat om deras teoretiska principer är tillämpbara under insatsliknande former och hur Org 09 (i reducerad form) fungerar i praktiken, berättade Åhfelt.

Slutsatserna är bland annat sensornätverken, sensortaktik och internationellt anpassade metoder är riktigt bra. Däremot är sambandssystemet fortfarande gränssättande på ett sätt som gör att förbandschefen “säger vad han vill göra” medan sambandschefen “berättar för honom vad han kan göra”. Vid strid med stridsledning på bataljonsnivå är dessutom bataljonsstridsledarens (Tactical Director) kapacitet gränssättande för hur stor och komplex enhet som kan ledas. Förbandets rörlighet utanför vägar och över snö var starkt begränsad på grund av att man inte hade tillgång till de bandvagnsburna RBS 90 eller PS 91. Förbandets ålderstigna och omfattande fordonspark är ett logistiskt problem och även förläggnings- och hygienutrustning är gammal och opraktisk, vilket i sig är personalkrävande (t ex tvingades stabsmedlemmar att sitta långa eldpostpass).

Avslutningsvis konstaterade major Åhfelt att skall man vara flexibel och professionell är detta något som måste tränas in. Att ständigt

Foto: Per Gerdle

ändra befattningar, materiel och organisation motverkar professionalism. – Vi måste öva mot den hotbild vi skall kunna möta idag så att vi blir skickliga på det som efterfrågas och når upp till en nivå där vi kan börja planera även för oväntade händelseutvecklingar.

Efter dessa båda föredrag följde en debatt som i första hand tog fasta på de erfarenheter som dragits under övningar. Flera av deltagarna imponerades av det sätt på vilket luftvärnsbataljonen löst sina uppgifter under övningsserien, men oroades samtidigt av bristerna när det gäller fordon och förläggningsmateriel.

Artilleriklubbens vårmöte vid Luftvärnsregementet avslutades med utlottning av reklamattiraljer skänkta av försvarsindustrier.