Granatkastarutvecklingen i Sverige

I slutet av förra året ombads jag att skriva några rader om utvecklingen av granatkastare i Sverige. Eftersom utrymmet för utveckling av granatkastare är mycket begränsat blir denna artikel snarare en nulägesbeskrivning av bataljonsartilleriet i Sverige.

Utvecklingen av granatkastare i Sverige har de senaste åren varit koncentrerad till utvecklingen av det splitterskyddade granatkastarsystemet AMOS. (Se tidigare artikel i Artilleri - Tidskrift, nr 3 2007). För dragna och burna granatkastare (120 mm och 81 mm) har fokus varit att vidmakthålla dessa samt att NATO-anpassa dem.

Under slutet av 2007 och början av 2008 var AMOS av ekonomiska skäl delvis ifrågasatt och dess framtid bedömdes osäker. Viktigt att påpeka är att HKV ansåg att de operativa behoven för AMOS fanns och följaktligen återinlades materielsystemet i materielplanen. Parallellt med detta reviderade genomförandegruppen också materielplanen och denna process hade mycket begränsad insyn från Försvarsmakten. När genomförandegruppens lista på projekt som rekommenderades för avveckling publicerades i september gick allting mycket snabbt. AMOS fanns med på listan och regeringen beviljade därför i början på november Försvarsmaktens begäran att avbryta projekt AMOS, tillika det bilaterala samarbetet med Finland. Genom detta tillhör AMOS numera krigshistorien och Markstridsskolan (MSS) stod inför utmaningen att föreslå lämplig organisation för bataljonsartilleriet i kommande insatsorganisation, IO 14.

Bataljonsartilleriutredning

Under våren 2008, när frågetecknen kring AMOS-projektet var som störst initierade MSS en bataljonsartilleriutredning för att analysera befintliga granatkastares förmågor. Utredningen utgick från skjutreglementet och dess definitioner och analyserade bland annat vilken organisation som krävdes för att kunna lösa olika elduppgifter. Till exempel krävs det åtta granatkastare för att uppnå 50 % förluster på en yta av 100 x 100 meter. Som jämförelse kan nämnas att det krävs nio haubits 77 B för att uppnå samma effekt mot oskyddad trupp i öppen terräng. Utredningen ledde till att MSS rekommenderade en organisation för bataljonsartilleriet bestående av två plutoner med

Major Niklas Edelsvärd är systemföreträdare för splitterskyddade granatkastare vid Markstridsskolan i Kvarn.

vardera fyra pjäser. Eftersom utbildningen för pjässervisen är snarlik oavsett kaliber förordades att plutonen skulle utrustas med såväl 8 som 12 cm granatkastare. Detta skulle medföra en flexibilitet i organisationen som bland annat medför att beväpningen kan anpassas till aktuell operation.

Två kalibrar är kostnadseffektivt

I Försvarsmakten har det under senaste tiden förts en diskussion som i korthet innebär att det anses vara oerhört dyrt att vidmakthålla två kalibrar för granatkastare i Sverige.

MSS delar inte den uppfattningen utan anser att det är kostnadseffektivt med två kalibrar, bland annat genom att det i förråden finns en hel del 12 cm ammunition som fortfarande kan användas eller till förhållandevis låg kostnad renoveras. Dessutom erbjuder 12 cm kaliber utnyttjande av pansarbekämpande hårdmålsammunition, STRIX. Inom parentes kan nämnas att vid de sista skjutningarna som genomfördes med AMOS sköts 18 STRIX mot 18 mål. Totalt träffades 17 mål. Sannolikt uppnås inte detta resultat med en dragen granatkastare men försöken visar att STRIX fortfarande har god förmåga mot hårda mål. Ytterligare en fördel med att vidmakthålla 12 cm grk är att kostnader för störtning av ammunition kan minimeras.

I det underlag som Försvarsmakten lämnade till regeringen i slutet på januari förordas 8 cm granatkastare som bataljonsartilleri. I Försvarsmaktens utvecklingsplan medges

vidmakthållande av 12 cm grk, dock utan att någon ekonomisk satsning skall ske, till exempel genom nyanskaffning av ammunition Insatsorganisationen kommer följaktligen att understödjas av 8 cm granatkastare vilket till exempel innebär att bataljonsartilleriet inte kan nedkämpa hårda mål. Det måste anses vara en fundamentalt felaktig tanke. Lättare förband kräver ökat understöd, till exempel i form av indirekt eld, inte tvärt om! MSS förordar därför fortsatt användning av 12 cm kaliber, såväl vid utbildning som vid insats, nationellt och internationellt.

Upprörda känslor

Den händelseutveckling som nu skett inom bataljonsartilleriet har orsakat en del upprördhet, inte minst bland förbandschefer. Med all respekt är dessa händelser sannolikt en konsekvens av att granatkastarutbildningen på många ställen inte genomförts i tillräcklig omfattning. Bland annat har utbildning av eldledningsgrupper skett utan tillräcklig övning med skarp ammunition. Chefer för kompanier och bataljoner har övat utan samordning med indirekt understöd. Genom att Försvarsmakten idag inte har något tillförlitligt system för simulering av indirekt eld är det svårt att mäta effekten av den indirekta elden trots att krigshistorien uppvisar oräkneliga exempel på vikten av ett understödsförband med hög tillgänglighet som lyder direkt under chefen för manöverförbandet.

Bataljonens understödsbehov tillgodoses av granatkastare, artilleri och Close Air Support (CAS). Alla dessa understödssystem kompletterar varandra för optimal effekt. Bland de förmågor som är mest framträdande för granatkastare är möjlighet att understödja på korta avstånd såväl som medellånga. Granatkastarens ballistik möjliggör understöd i kuperad terräng och urban miljö samtidigt som säkerhetsavstånden minimeras. Dessutom har manöverchefen omedelbar handlingsfrihet med förbandet. De internationella erfarenheterna talar sitt tydliga språk. Granatkastarförbanden måste vara en integrerad del av manöverbataljonen.

Tyskland centraliserar understödsfunktioner

Vid ett besök i Tyskland pratade jag med utvecklingschefen för Infanteriskolan i Hammelburg, Överste Günter Görsch. Under vår diskussion om granatkastarutveckling poängterade han kontinuerligt vikten av granatkastaren som understöd för infanteriet. Utvecklingschefen visade bland annat ovanstående bild som visar att granatkastarförbandet är grupperat och kan understödja inom huvuddel av bataljonsområdet, inte minst på korta avstånd. I Tyskland finns förslag att samla allt understöd, artilleri och granatkastare, under artilleriinspektören. Ur ett svenskt perspektiv är det viktigt att diskutera hur vi vidmakthåller kompetens inom området indirekt bekämpning. Att centralisera utbildning urholkar sannolikt förmågan vid manöverförband på lite längre sikt.

Under 2009 skall förbandsmålsättningar (TOEM, Taktisk Organisatorisk Ekonomisk Målsättning) utarbetas för IO14 och först när

dessa målsättningar är klara kan relevant bataljonsartilleriorganisation fastställas. Om bataljonsartilleriet reduceras till en pluton bör även motsvarande nedskärningar i bataljonsstaben ske. Samordningsbehoven av en enda granatkastarpluton borde vara begränsade. Om bataljonen ska understödjas av andra system kan sannolikt personal för detta tillföras vid aktuellt tillfälle.

Begränsad utveckling

Med hänsyn till rådande ekonomiska förutsättningar är utrymmet för granatkastarutveckling tyvärr mycket begränsat. MSS har begärt att få utreda förmågor för marknadens granatkastarsystem för att föreslå möjliga lösningar för nästa insatsorganisation i tidsperspektivet 2016 och framåt. De förmågor som främst eftersöks är möjligheten att understödja mekaniserad strid från ett lätt splitterskyddad fordon. Denna utredning skall genomföras tillsammans med bland annat Artilleriregementet. MSS anser att det är oerhört viktigt att hela Försvarsmakten är delaktig för att uppnå bästa möjliga resultat; indirekta bekämpningssystem som kompletterar varandra och uppfyller manöverförbandens behov.

En granatkastartropp förbereder skjutning med en av världens mest avancerade grkprojektiler, Strix.