Svenskt luftvärn når alltid målet

Håkan Hörstedt

Vi har bra luftvärnsmateriel i våra förband. Som exempel är UndE 23 troligen är en av världens bäst presterande sensorer inom sitt område.

Väpnade konflikter, var de än befinner sig på konfliktskalan, handlar om att påtvinga motståndaren sin vilja. Kampen pågår på och mellan arenorna, motståndaren söker våra svagheter och där vi blottar oss söker han sin framgång, inte minst på luftarenan. De båda Gulf-krigen vittnar om hur luftarenan effektivt utnyttjades för att skapa luftoperativ kontroll och verka mot mål på marken för att därigenom påtvinga motståndaren sin vilja. Luftstridskrafterna är ett komplext system som består av många funktioner bl.a. flygfunktion, strilfunktion och luftvärnsfunktion. ”Luftvärnet ger det defensiva luftförsvaret en uthållighet över tid” (Doktrin för luftoperationer, 2005). Luftvärnsförbanden kan verka inom en stor luftvolym och har en lång uthållighet men tar tid att omgruppera mellan olika operationsområden. Flygstridförbanden å sin sida kan momentant projicera hög verkan under kort tid i luften men kan lätt flyttas mellan olika operationsområden. Båda funktionerna har en viktig roll att fylla i luftförsvaret. Varje nation behöver ett effektivt luftförsvar – luftstridskrafter bestående av flygstridskrafter och luftvärn.

Vår förre ÖB general Håkan Syrén myntade begreppen ”Här och Nu” samt ”Både Och”. Tanken var att detta skulle vara ledorden i transformeringen från mobiliseringsförsvaret till det insatta insatsförsvaret. De förband som vi skapade genom att utbilda personalen, samträna, samöva och utrustade med materiel skulle vara insatsberedda ”Här och Nu”. Insatsförbanden skall vara användbara i försvaret av Sverige men också på den internationella arenan. Förbanden skall ha sådan träning, sådana metoder och sådan materiel att de är användbara till ”Både” insatser här hemma ”Och” insatser utomlands, interoperabla inom EU och NATO. Svenska förband är i många stycken mer interoperabla än vissa NATO-länders förband.

Överstelöjtnant Håkan Hörstedt arbetar på Försvarsmaktens Högkvarter och tillhör Produktionsledningen Armé där han är materielsystemansvarig (MSA) för luftvärnets materielsystem. Håkan Hörstedt har sin förbandstillhörighet på Luftvärnsregementet i Halmstad.

Lee Ahlqvist i UndE 23 under en övning

Stommen i luftvärnets sensorer utgörs av UndE23 som kompletteras med information från PS 90 och PS 91.

Interoperabilitet och materiel

Svenska luftvärnsförband är interoperabla och har kommit en lång bit på vägen mot full interoperabilitet. Luftvärnet har tagit många steg mot full interoperabilitet. NATO-metoder infördes för ledning av luftvärnsförbanden med engelska som stridsledningsspråk, bland annat för att underlätta samordning och samverkan med andra nationers luftvärnsförband.

Vi har mycket bra luftvärnsmateriel i våra förband, som exempel kan nämnas att UndE 23 troligen är en av världens bäst presterande sensorer inom sitt område, men det finns alltid saker som går att utveckla till det bättre. Just nu har arbetet med ett omfattande uppdrag, som går under arbetsnamnet ”Anskaffa insatsförmåga Luftvärn”, påbörjats.

Uppdraget innebär att vi bygger ihop ett tekniskt system av befintliga system och anpassar dessa så att de fullt ut är användbara vid deltagande i internationella insatser. Tyngdpunkten i systemet får GBADOC:en (Ground Based Air Defence Operation Centre) anses vara. En ledningsplattform för insatsledning, och insatsplanering, av det markbaserade luftvärnet, funktionalitet för luftrumssamordning och informationshantering av luftrumsfrågor. Detta innebär att striden mot luftmål inom bataljonen kommer att ledas från denna plats. Här har man då den samlade bilden av luftläget inom bataljonen. Luftlägesbilden från de egna sensorerna, Local Air Picture (LAP), korreleras med luftlägesbilden från högre nivå via LINK 16, Recognized Air Picture (RAP), även identiteten korreleras med hjälp av IFF-system (Identify Friendly or Foe) integrerade i bataljonens radarstationer. Order till förbandet mottas i form av Air Coordination Order (ACO) och Air Tasking Order (ATO) från taktiskchef. Metoden är lika oavsett om förbandet verkar på den nationella eller den internationella arenan. Detta är ett viktigt led för att så väl kunna ge hjälp till andra i konflitområden men också vid behov ta emot hjälp utifrån. Insatsledningen skall vara delbar i två så att bataljonen kan leda strid i två riktningar samtidigt. Till GBADOC:en hör också allmänna stabsdelar för ledning av övriga funktioner inom bataljonen.

UndE utgör stommen

Stommen i luftvärnets sensorer utgörs av UndE 23 som kompletteras med information från PS 90 och PS 91. De senare har inte samma täckningsvolym och egenskaper som UndE 23 men utgör viktiga komponenter för att luftvärnsbataljonerna skall kunna skapa

sin luftlägesbild. Härför byggs sensorerna ihop i ett nätverk där mål ifrån PS 90 och PS 91 kan sändas till UndE 23 och direkt till GBADOC:en. Sensorerna i förbanden renoveras och modifieras till del. I UndE 23 införs SENDNET så att stationen blir en del i den nationella sensorkedjan och därigenom har möjlighet att delge mål till andra ledningsplatser. När Försvarsmakten är mogen skulle det även vara möjligt att med UndE 23, vid upptäckt av RAM-mål, invisa koordinater för utskjutningsplatsen direkt till flygande eller markgrupperade bekämpningssystem. En annan möjlighet vore att delge koordinaterna till underrättelsefunktionen för sammanställning, se mönster och skapa underlag för en ”mjukare” insats med exempelvis militärpolisförband.

Eldenhet 97 är den tunga verkanskomponenten i luftvärnsbataljonerna. Den står för lång räckvidd, hög höjd och stor yt-täckning, medan eldenhet 70 är verkanskomponenten med relativt kort räckvidd men med en hög rörlighet. Eldenhet 97 härstammar ur robotsystem 97 som renoverades och modifierades runt år 2000 från robotsystem 77 (HAWK). Robotsystemen 97 och 70 ”förlorade” sin status som egna materielsystem och ingår nu som eldenheter i det markbaserade luftvärnets tekniska system, som beskrivits ovan.

Eldenhet 97 blir intraoperabel Eldenhet 97 anpassas så att den fullt ut blir intraoperabel med den övriga systemen i luftvärnet med bland annat gemensamt måldataformat, symboler i stridsledningsutrustning. Eldenhet 70 moderniseras för att tillföra förmåga att bekämpa mål i mörker

GBADOC, (Ground Based Air Defence Operation Centre) är ledningsplattform för insatsledning och insatsplanering, av det markbaserade luftvärnet.

samt förmåga att bekämpa små mål.

Övergripande på materielen genomförs en livstidsförlängning där komponenter byts ut eller renoveras eller reservdelar nyanskaffas. Luftvärnssystemet förbereds också för att kunna implementera en ny framtida sambandslösning för Försvarsmakten.

Framtida utmaningar

Att hotbilden snabbt kan förändras har vi lärt oss inte minst i Afghanistan. Motståndaren har inte tillgång till något artilleri men improviserar genom att skjuta raketer, artilleri- och granatkastargranater (RAM) från primitiva hemmagjorda anordningar. Vi har också lärt oss att en relativt okvalificerad motståndare genom anpassning kan ställa till stora problem. I förlängningen på detta kan man fundera över vad en högteknologisk motståndare på sikt kan åstadkomma genom stealth-teknologi, små obemannade luftfarkoster och telekrigsförmågor. Luftvärnssystem är tekniskt komplexa som kräver ett noggrant regisserat samspel mellan sensor, beslutsfattare och bekämpningssystem. Allt måste ske på delar av sekunder annars kan möjligheten att bekämpa motståndarens luftfarkoster gå förlorad. Detta innebär också att uppgraderingarna av luftvärnssystemen måste gå hand i hand med motståndarens flygteknologiutveckling och dimensioneras efter den svåraste motståndaren.

Här och nu

Man skulle kunna säga att begreppet ”Här och Nu” inte får tillåtas att bli ”Där och Då”, detta kräver således att vi hittar metoder och system för att uppgradera våra förband och tekniska system efterhand. Det arbete som ovan beskrivits under rubriken ”Anskaffa insatsförmåga Luftvärn” innebär också att vi skapar ett tekniskt system som kan benämnas GBAD 1.0. Ett system som bortåt 2017-2018 måste uppgraderas till vad som då skulle kunna kallas för GBAD 2.0. Uppgraderingarna kan vara byte av symbolbibliotek enligt ny standard, uppgradering av mjukvara i ledningssystem och radarstationer eller implementera en ny framtida sambandslösning. Det viktiga är att upprätthålla moderniteten, intra- och interoperabiliteten till en rimlig kostnad.

Även bra materiel behöver ersättas på sikt. Våra sensorer PS 90 och UndE 23 kommer även dessa att falla för ålderstrecket. Först ut blir troligen PS 90 i perioden 2020 – 2025. Numerärerna är små, så några stora serier som under kalla kriget lär det knappast bli. I stället bör man nog luta sig mot samarbete och samordning. Samtidigt öppnar sig i tidsperioden nya teknologier som skulle kunna göra det möjligt att använda samma radarmoduler i olika tillämpning och i olika materielsystem i Försvarsmakten. Nära till hands för sådana resonemang ligger artillerilokaliseringsradarsystem, luftvärnets spaningsradar, spaningsradar till flottans fartyg och STRIL-radar till Flygvapnet.

Ersättare till Hawk?

En andra stor utmaning blir att hitta en ersättare till robot 97 (HAWK). Att analysera behov samt att hitta och värdera potentiella ersättare studeras i ”Huvudstudie Luftvärn”. När man skall nå räckvidder som i robot 97 krävs målsökarstyrda robotar främst på grund av fysikaliska skäl. Problemen blir härför något av de samma som i radarfallet ovan, avancerad teknologi och små serier. Även här torde samarbete och samordning vara möjliga och framkomliga vägar.

I FMV:s rapport: Tekniska utvecklingstrender, 2001, beskrivs utvecklingen av ro-

botar som bedöms utvecklas mot att bli mer moduluppbyggda än tidigare Syftet med detta torde vara att anpassa missilen efter gällande behov och kunna skräddarsy den till olika förband. Vidare anges att det vore möjligt att byta ut stridsdelen beroende på vilket mål som skall bekämpas. Det är inte bara måltypen som kan variera, man ser också framför sig att samma missil kan ”… avfyras från marken såväl som från luften…” och därmed också användas av olika förband och skjutas från varierande typer av plattformar.

Modulkoncept att föredra

Går fördelarna med moduluppbyggnad att kombinera med samutveckling av multifunktionella missiler blir vinsterna för båda missiltyperna främst att de lätt går att anpassa efter ”kundens behov”, lätta att uppgradera och utveckla i framtiden. Nackdelen med små volymer torde härmed också kunna motverkas. Skulle inte en samutveckling av hela missilen vara möjlig, så är ett alternativ att samutveckla och samutnyttjande delar av komponenterna. De komponenter som kan framhållas som lämpliga för samutveckling är målsökare och datalänk då dessa är de mest kostnadsdrivande för utveckling.

Den positiva militärt operativa effekten av detta är att det går att omfördela missiler och komponenter mellan förband och plattformar allt efter förbrukning och planerade insatser samt att belastningen på logistikorganisationen troligen kommer att nedgår.

Utmaningarna är många, för oss som tillsammans jobbar med luftvärnsfrågor. Det är vi som är luftvärnet. Luftvärnet blir inte bättre än det vi gör det till. Det vi gör, gör vi för att, om det behövs, kunna påtvinga motståndaren vår vilja, här och nu, både

Luftvärnet blir inte bättre än det vi gör det till. Det vi gör, gör vi för att, om det behövs, kunna påtvinga motståndaren vår vilja, här och nu, både nationellt och internationellt, säger författaren Håkan Hörstedt.