Beslutet att lägga ner AIHS var orationellt

Lave Malmgren, överstelöjtnant var tidigare redaktör för Artilleri-Tidskrift och har varit tillförordnad chef för Artilleri- och Ingenjörhögskolan (AIHS).

Th: 10,5 cm haub m/40 ingick i infanterihaubitsbataljonerna samt i pansarhaubitskompanierna.

Foto: Lasse Sjögren Försvarets Bildbyrå.

Lave Malmgren

Beslutet att lägga ner AIHS var orationellt

Skolan hade genom sin lokalisering och sammansättning två unika fördelar som man slog sönder när skolans kurser fördes ut till truppslagsskolorna.

Ibland är det oemotståndligt att gå tillbaka och leta i handlingar från den tid då man var yrkesverksam. Men man får alltid göra det på egen risk. Ofta finner jag ett stort nöje i att läsa båda vad jag själv andra har skrivit. Men så händer ibland raka motsatsen. Jag kan någon gång känna ren bitterhet över att saker blev så fel. Senast var det nedläggningen av Artilleri- och Ingenjörhögskolan 21 augusti 1992 som jag läste om.

Det har visserligen passerat många dumheter sedan dess men i fråga om AIHS nedläggning var jag personligen berörd på flera sätt: dels genom min lärargärning där, dels genom min medverkan i skolans minnesskrift (Probus förlag 1992).

Nedläggningen

Jag tar själva nedläggningen först. Arméchefen Åke Sagrén sade i sitt avskedstal vid den högtidliga avslutningen på borggården vid Fredrikhofs slott ungefär så här: - Det förefaller inte vara någon särskilt rationell åtgärd att lägga ned skolan men tyvärr kom jag in i bilden för sent för att kunna påverka beslutet. Om jag hade varit med tidigare hade skolan förmodligen fått vara kvar.

Och tänk så rätt Arméchefen hade! Skolan hade genom sin lokalisering och

sammansättning två unika fördelar som man slog sönder när skolans kurser fördes ut till truppslagsskolorna. I taktikundervisningen hade man tillgång till deltidstjänstgörande lärare från generalstaben. Det var bland de bästa officerare som fanns att tillgå och de var genomgående synnerligen engagerade i sin lärargärning för skolans elever. Genom att eleverna representerade fyra funktioner inom brigaden, indirekt eld, luftvärn, fältarbeten och samband/ledning, kunde taktikutbildningen infogas i brigadramen på ett naturligt sätt där eleverna kunde tillföra varandra sakkunskap och erfarenhet.

Så här skrev till exempel Jan Persson: ”Omfattningen av arbetet vid arméstabens planeringsavdelning medför allt större problem att fullfölja mitt åtagande som deltidstjänstgörande lärare vid AIHS. Jag kommer t ex inte att kunna delta i vare sig fältövning Härjedalen eller i fältövning Trelleborg. De uppgifter, som utbildningsåret 1985/86 innebar för mig, upplevde jag som mycket tillfredsställande. Samvaron och det ömsesidiga utbytet med och mellan lärare och elever, särskilt under fältövningarna, var mycket givande. Trots detta, önskar jag mot bakgrund av vad jag anfört om min arbetssituation, avbryta min taktiklärartjänst vid AIHS med omedelbar verkan.”

Således: Det här var egentligen mera stimulerande än mina arbetsuppgifter vid Arméstaben. Men jag hinner inte. Tyvärr!

Teknikutbildningen som av utomstående ofta har karaktäriserats som skolans signum, kunde inte dra riktigt samma fördelar av skolans sammansättning och lokalisering. Utbildningen i dessa stycken bedrevs väsentligen truppslagsvis. Men visst var tillgången på deltidstjänstgörande lärare i Stockholm inom olika specialområden viktig för den högskolestandard som skolan kunde hålla.

Alltnog, med den urholkning av Försvarsmakten, och framför allt våra truppslag som har skett sedan dess hade skolan nog ändå aldrig kunnat överleva. Utbildningstraditionen från Carl von Cardells tid (18181821) kan man kanske säga att den har övertagits av nuvarande Försvarshögskolan. Men jämförelser är synnerligen vanskliga.

Minnesskriften

Sedan tar jag minnesskriften som jag medverkade i, bland annat kapitlen om utbildningsfilosofi och kampen mot skolans nedläggning. När jag fick boken för korrekturläsning noterade jag en skamlig försumlighet. Jag hade glömt att skriva om repetitörernas viktiga roll och avgörande insatser. Man skall veta att repetitörerna valdes ut bland de bästa eleverna. Många av dem återfinner man många år senare som överstar och generaler. Kurscheferna, som ju också hade en viktig roll, var inte lika väl representerade i sådana befattningar.

Nu kommer många gamla kurschefer att reagera surt och undra vad jag menar. Men jag kan ju bara ta mig själv som exempel. Jag var kurschef 1979-83 och utbildningschef 1986-1990. Många av mina repetitörer, faktiskt de flesta som blev kvar i militär tjänst, har vi senare sett i tongivande befattningar inom försvaret, t ex Anders Carell och Göran Mårtensson. Själv slutade jag som överstelöjtnant och stabschef vid Västkustens marinkommando. Vi var väl bra allihop, skulle jag tro, men det fanns en gradskillnad.

T.h:15,5 cm haubits F, ”fransyskan” kallad ursprungligen en franskkonstrueradpjässom köptes in av Försvaret i 96 exemplar i början av 1950-talet.

Foto: Lasse Sjögren, Försvarets Bildbyrå

I mina korrekturanteckningar bad jag således att få med följande rader:

Repetitörerna

En viktig lärarresurs vid skolan har varit repetitörerna. Dessa har utsetts bland de duktigaste eleverna och har därefter kommenderats till skolan under ett år som biträdande lärare till utbildningschefen och kurscheferna. De har genom sin ålder och sina färska kunskaper utgjort en viktig länk mellan elever och äldre lärare. Och de har framför allt genom ett hängivet arbete betytt mycket för de yngre kamraternas kunskapsinhämtning och studieteknik.

Dessa få rader lyckades inte redaktören få med i den slutliga utgåvan. Jag vill minnas att han hänvisade till kostnader för att ändra i det inlämnade tryckunderlaget. Trots att det finns en halv blank sida i slutet på det kapitel där raderna skulle ha införts!

Och det är detta jag kan känna en viss bitterhet inför. Framför allt med min senare erfarenhet som redaktör för denna tidskrift. Visst fanns det problem med utrymmet – nästan alltid. Men om det fanns utrymme så fanns det aldrig några problem att ändra i manus ända fram till den slutliga tryckläggningen.

Men, genom nuvarande redaktörs benägna medverkan har alltså dessa viktiga rader nu kunnat publiceras med 18 års fördröjning. Visserligen inte i minnesskriften, men ändå! Tack!