”Jacob” berättar om talibanstrider

Unik ögonvittnesskildring under Halmstadsseminariet:

”Jakob” berättar om nattliga strider med afghanska talibaner

- Jag började med att verka med vagnens kulspruta sedan gick vi över till kanonen. Vad fiendesoldaterna inte förstod var att de blev påskjutna från sidan sett från deras gruppering och därför gav de verkanseld mot vägen där våra andra enheter grupperats.

Beskrivningen kommer från en av plutoncheferna ur missionen FS 17, vi kan kalla honom Jakob. ”Jakob” var en av flera föredragshållare som medverkade till att ge aktuella, målande och detaljrika skildringar och beskrivningar under det andra gemensamma seminariet som arrangerades av Artilleriklubben, Pansarvärnsklubben och Granatkastarteknisk Förening i Halmstad i mitten av mars. På programmet stod förutom kapten ”Jakobs” livfulla anförande även beskrivningar av pågående leveranser av pansarvärnsystem, framtida organisation och innehåll i Försvarsmakten (artikel i kommande nummer av tidskriften), framtidens materialanskaffningspolicy samt inte minst verksamheten vid värdförbandet, Försvarsmaktens Tekniska skola (FMTS), där A 9:s forne ställföreträdande regementschef, överste Mats Klintäng idag är chef.

Verkligheten gav sig till känna

Efter inledande hälsningar från företrädare för FMT:s kastades deltagarna direkt in i verkligheten för dagens soldater och officerare då ”Jakob” äntrade talarpodiet och började sin vittnesskildring om ettv de eldöverfall från talibaner som svenska soldater varit inblandade i under tiden som missionen FS 17 pågick (april-december 2009). Överfallet var också, hävdade plutonchefen under sitt anförande, det första överfallet där svenska styrkan valde att gå till motanfall istället för att dra sig ur. Dessutom utnyttjades stridsfordon 90 i ett klart syfte att göra motanfall.

– Mig veterligen var det så. Fienden var van att svensk trupp tog för vana att dra sig ur en strid och vänta på förstärkning innan ett eventuellt motanfall genomfördes. Den överfallna styrkan gjorde efter dialog med bataljonsstaben tvärtom, vilket tog motståndarna med överraskning, anser Jakob.

Skyttegrupp överfölls

Själv kom han i egenskap av plutonchef till platsen som förstärkning knappt en och en halv timma efter att det första överfallet rapporterats till insatsledningen på Camp

Victoria. Överfallet skedde i slutet av oktober förra året, ungefär fyra mil väster om den svenska basen längs med ringvägen som passerar förbi staden Balq vidare mot staden Shebergan i norra delen av landet.

En skyttegrupp med två pansarfordon, en RG 32 Galten samt en Pansarterrängbil 203 hade uppgiften att möta och eskortera en lastbilskonvoj på väg mot Camp Victoria. Före mötet med konvojen, några minuter efter klockan nio på kvällen, fick vakthavande befäl beskedet: ”TIC taking firing position XX. RG 32 down. No casualties”.

Därmed var en flera timmar lång, nattlig strid inledd. Ett stridsförlopp som resulterade i ett antal, mycket konkreta lärdomar som idag har utvecklat stridstekniken för den svenska kontingenten.

Några detaljer kan inte AT redovisa på grund av sekretesskäl. Ett antal anpassningar av såväl fordon som stridsteknik har också genomförts. Inte minst skyddsnivåerna i fordonen har analyserats utifrån de nya erfarenheterna.

Första redogörelsen

AT kan däremot som första publikation redovisa mer detaljer om vad som hände under resten av kvällen och natten. För svenskarnas mål med stridsförloppet var att den skadeskjutna Galten, som blivit försatt i okörbart skick inte skulle bli ett byte för fienden. Samtidigt som det sönderskjutna fordonet skulle bevakas kunde också de svenska soldaterna och officerarna på plats räkna ut att motståndaren skulle utföra förnyade angrepp.

Ett alldeles korrekt an a halv-timmen efter det första angreppet. Denna gång mot de eldställningar som svenskarna besatt i ett, cirka två meter djupt dike längs med vägen.

Korta skjutavstånd

- Skjutavstånden var ganska korta, 10-30 meter för skyttegruppen och ett par hundra meter för stridsfordonen. För oss gällde det att visa närvaro i form av att ”inte lämna skolgården”. När den första förstärkningen i form av den beredskapsstyrka som alltid finns tillgänglig i basen, Quick Reaction Unit (QRU) kom till platsen en halvtimme efter första eldöppnandet omgrupperade skyttegruppen för möta upp QRU berättar ”Jakob”.

Tv: Ett av de två sridsfordon 90 som kompanichefen satte in i striden för att slå tillbaka angreppet med hjälp av 90-vagnarnas kulsprutor och kanoner.

Foto: Jakob

Th: Det svenska förbandet bekämpar angriparna med kulsprutor och kanoner från stridsfordon 90.

Foto: Jakob talibanangreppet var samövad och hade varit tillsammans i tidigare missioner, bland annat i Liberia, Kosovo och senast i samband med NBG 08. Samma stomme från det angripna kompaniet hade varit tillsammans under en längre period och manskapet kände varandra väl och var samtrimmade med varandra och befälen.

Ytterligare fyrtio minuter senare, klockan 22.24 anlände han själv med två stridsfordon 90 tillsammans med kompanichefen som övertog ledningen på plats. Det var dags, ansåg kompanichefen, att slå tillbaka och detta med hjälp av 90-vagnarnas kulsprutor och kanoner.

– Vi försökte också få understöd av flyg men eftersom den styrka som fanns på plats inte hade tillgång till formell CASkompetens som kunde leda samverkan med piloten, en så kallad forward-air-controller (FAC), kunde vi inte få något stöd från luften förutom att piloten cirklade över området.

Samövade

Enligt ”Jakob” var en av svenskarnas framgångsfaktorer det faktum att styrkan som utsattes för det förmodade Allt eftersom anländer ytterligare förstärkningsresurser. Ett finsk Military Observations Team (MOT) samt en svensk Air Liaison Officer (ALO) kommer till platsen.

ALO har nu samband med en amerikansk F 15 Eagle-pilot men någon insats sker inte från luften. Däremot avancerad ”Jakobs” två vagnar och anfaller över ett öppet fält samtidigt som de andra skyttegrupperna avfyrar nedhållande eld mot de positioner där fienden tros ligga och trycka.

Några minuter före halv tolv blandas en skyttegrupp rejält in i striden och ”Jakob” visar nu en liten filmsnutt inifrån en Sisuvagnarna (Patgb 203) som en av soldaterna tagit. Filmen är i stort sett fri från skrik och rop utan de order som ropas ut sker i en förhållandevis lugn stämning.

– Min erfarenhet är att det inte är massa skrik och snack hela tiden utan alla i vagnen

är upptagna med sin uppgift och rapporterar till chefen, det vill säga mig om när de behöver. Det låter ungefär som när vi är på svensk övning med den skillnaden att SAABmålen inte springer eller skjuter tillbaka, förklarar ”Jakob” till den uppmärksamma åhörarskaran i Halmstad.

Ingen mörkerförmåga

En annan resurs som var till stor del för svenskarna var tillgång till mörkerutrustning. Något som motståndaren bedömdes sakna helt och hållet. – Vi kunde visserligen inte göra säkra observationer bortom ett visst avstånd, men när det gäller kortare skjutavstånd hade vi utan tvekan en fördel med mörkerhjälpmedlen. Samtidigt är det oerhört viktigt att verkligen vara säker på att du bekämpar en motståndare med vapen. Vid ett tillfälle såg vi till exempel personer på ett hustak men vi iakttog inga vapen. Piloten ville bomba men kompanichefen avstod, berättar ”Jakob”. Under det svenska anfallet nedkämpas flera motståndare, en omhänder medan ytterligare en grips av representanter för den afghanska polisen. Den svenska styrkan stannar kvar till det blir dagsljus och börjar samverka med afghansk polis och militär som kommer till platsen. Talibangruppen som antogs angripa svenskarna uppskattades till en styrka mellan 7-14 personer varav flera var beväpnade med kulsprutor och granatgevär av typ RPG.

– Det är inget snack om att angriparna viste vad de gjorde. De hade en hyfsad stridteknik men var mycket dåliga på att använda sina vapen. Däremot hade de god terrängkännedom och utnyttjade förberedda eldställningar samtidigt som de var lättrörliga med till exempel motorcykel.

Erfarenhetsöverföring

En av slutsatserna som Jakob drar är att om gällande reglementen och anvisningar följs och att utbildningen sker efter dessa klarar svensk trupp sig bra att hantera den fiende som verkar i till exempel Afghanistan.

– Jag anser dock att vi måste bli bättre på att generellt ta tillvara och lära oss från de erfarenheter som vi drar i samband med denna typ av allvarlig händelse som ett överfall utgör. Hittills är det förvånansvärt få av mina kollegor som varit intresserade av att ta del av kompaniets erfarenheter, hävdar ”Jakob”.

Ett påstående som fick en av åhörarna att reagera och lova bättring, från chefen för nästa nordiska battlegroup, brigadgeneral Stefan Andersson: – Självfallet måste vi lyssna på vad sådana killar som ”Jakob” har att berätta. Han och hans kollegors erfarenheter är otroligt värdefulla för mina underställda chefer. Jag har full förståelse för den reflektion som ”Jakob” gör, och inom NBG 11 ska vi verkligen ta tillvara denna information och analysera den noggrant, lovade Force Commander Andersson.