Ett glest stridsfält ger behov av längre skjutavstånd

Framtidens indirekta bekämpningsfunktion Ett glest stridsfält ger behov av längre skjutavstånd

Att arbeta med den prioriterade funktionen indirekt bekämpning i dagens Försvarsmakt är, efter många år av återhållsamhet, minst sagt inspirerande. Detta ger naturligtvis upphov till bråda dagar för att upprätta ytterligare ett regemente i form av Bergslagens Artilleriregemente, anskaffning av ny materiel, utveckling av befintlig materiel, införande av divisionsartilleri och utarbetande av interoperabla metoder. Detta ställer krav på att dels plocka upp guldkorn från historien men också tänka nytt.

I en ambition att inrikta funktionen beskriver ArtSS denna i den nyligen slutförda systemutvecklingsplanen för indirekt bekämpning. Låt oss börja med taktikutveckling. Framtidens konflikter förväntas, likt även historien vittnar om, komma med kort förvarning och innehålla element som kan vara såväl okända som oförutsägbara.

Glest stridsfält innebär större ytor

En långskjutande förmåga ger en hög tillgänglighet avseende verkan och bör vara tillgänglig över tid. Detta talar för att de förband som denna organiseras i behöver vara av stående karaktär och likt andra förmågor tillgängliga för att kunna verka inom områden och tidsperioder som är av särskilt intresse för oss i syfte att kunna projicera ett hot och därmed ökad tröskeleffekt. Vidare förväntas slagfältet vara glest vilket för den indirekta bekämpningen innebär att större ytor behöver kunna påverkas och därmed blir längre skjutavstånd en konsekvens för att kunna understödja manövern likväl som precisionsbekämpa på djupet. En sådan förmåga ger upphov till ett antal frågeställningar att hantera som inte sällan kommer att handla om taktik, men även hur en sådan förmåga skall få bäst effekt för armén eller närmare bestämt, Försvarsmakten som helhet. De två huvudsakliga uppgifterna för indirekta eldförband, att understödja manöver och att precisionsbekämpa på djupet, bedöms i allt väsentligt kvarstå. Dock kan det vara så att dessa löses på annorlunda sätt än tidigare och med fler inblandade domäner än vi traditionellt sett gör.

Överstelöjtnant Marcus Hansson

är arméingenjör och har idag befattningen som ställföreträdande chef för Artilleriets Stridsskola på A 8. Han har en civilingenjörsexamen inom konstruktion och materiel och har i stort sett under hela sin karriär jobbat med utvecklingsfrågor med lång erfarenhet av system och materielutveckling inom en rad olika tekniska områden där artillerisystem, granatkastare, ammunition samt sensorer utgör exempel. Föregående befattningar har under närmare 15 år varit vid FMV, senast som produktledare och därmed designansvarig för området Indirekt eld.

Långräckviddig förmåga har länge tillskrivits flygvapnet, vilket en markbaserad långskjutande förmåga inte söker ändra på. Snarare är behovet att på markarenan med direkt tillgängliga resurser kunna verka över lång tid och med tanke på sakens natur, samverka med såväl flygvapnet som marinen för att komplettera varandras förmågor och därmed fylla det existerande förmågegapet. Den långskjutande förmågan ger oss verktyg att i hela konflikskalan, från fred via kris till väpnat angrepp, verka för vår säkerhet genom att dels kunna bidra till ökad tröskeleffekt men också om det behövs, kunna påverka mål på djupet vi inom armén inte kunnat förut.

Lita inte på naturligt spridning

Att precisionsbekämpa på djupet är inte alltid synonymt med att med enstaka granat och på någon meter när utföra elduppdrag med enstaka vapenplattformar. Som konsekvens av behovet ökad räckvidd kommer nackdelen med högre spridning som en naturlig del för traditionell ammunition liksom den marginellt påverkbara ökade flygtiden, vilket i sin tur påverkar valet av mål. Med begränsat antal skjutande plattformar inom ett område blir det därför av stor betydelse att träffa på ett förutbestämt sätt och inte förlita sig på naturlig spridning. Följden blir här att de faktiska målen inom ett målområde, exempelvis en luftvärnsgruppering, skall kunna bekämpas med en minimal ammunitionsinsats och under korta och samtidiga tidsförhållanden.

Nya hot ger inte bara upphov till ett behov av att kunna skjuta längre utan också ett behov av att kunna inhämta underrättelser för bekämpning inom områden av betydelse för oss, skriver Marcus Hansson.

Foto: Saab

Foto: Saab

Förmågan till långräckviddig bekämpning med markbaserade system är central för den indirekta eld-funktionens långsiktiga utveckling, anser Marcus Hansson.

Oavsett om ammunitionen är avancerad med meterprecision eller med förbättrad spridning behöver högre noggrannhet och förutsägbarhet uppnås för ökad effekt. I synnerhet då det glesa stridsfältet ger upphov till behovet av längre skjutavstånd och att med högre tillgänglighet kunna understödja manöver såväl som precisionsbekämpning.

Interoperabilitet central

Ambitionerna inom interoperabilitet har nog inte varit högre än de vi ser idag. Att över nationsgränser kunna nyttja varandras resurser mellan främst sensorer och vapen är, inte minst med tanke på säkerhetsläget i omvärlden, centralt för att gemensamt kunna öka tillgängligheten och därmed den operativa effekten av indirekt bekämpning. Strävan efter kompabilitet med andra nationers system kommer sannolikt att innebära en del utmaningar för de traditionella svenska metoderna. En anpassning av dessa för att på ett standardiserat sätt vara kompatibel med andra för att tillsammans kunna genomföra verksamhet kommer att bli nödvändigt. Nya hot ger inte bara upphov till ett behov av att kunna skjuta längre utan också ett behov av att kunna inhämta underrättelser för bekämpning inom områden av betydelse för oss. Här blir naturligtvis avståndet mellan sensor och vapen av betydelse likväl som systemets egenskaper sett till hotbilden.

Sammanhållet system av sensorer

De sensorer som är aktuella bör betraktas som ett sammanhållet system där alla skall kunna bidra till att generera mål för skjutande system. Här behöver naturligtvis såväl sättet detta sker på som de teknologier som traditionellt används ses över där såväl exklusiva högteknologiska sensorer, aktiva som passiva likväl som mer traditionella integreras. Vidare bör alla tillgängliga sensorer, inte enbart de inom funktionen indirekt bekämpning integreras, utan även från andra försvarsgrenar. Med ökade krav på räckvidder, integration av tekniska system samt samverkan med andra aktörer ställs högre krav på förmågan att leda och därmed samordna. Införandet av ledningsstödsystem Mark kommer att innehålla ett eller flera element för att möjliggöra ledning av indirekt bekämpning. Detta system behöver vara interoperabelt genom kompabilitet, såväl ur ett materiellt som metodmässigt perspektiv. De grundläggande förväntningarna på ett nytt modernt ledningsstödsystem är de förbättrade möjligheterna att planera, genomföra och utvärdera indirekt bekämpning. På samma sätt som luftvärnet närmat sig flygvapnet för att i samverkan ta sig an luftstridsuppgiften behöver den indirekta elden göra detsamma, möjligen också med marinen, för att genom domänöverskridande verksamhet optimera effekten av våra resurser. De interoperabla elementen blir centrala för att kunna verka tillsammans med andra, möjligen även för den domänöverskridande samverkan. Förmågan måste betraktas ur systemperspektiv, system av system, där såväl personal, organisation, metoder och materiel måste ges uppmärksamhet för optimal effekt. För att lyckas med en sådan ambition krävs ett utpräglat systemtänkande där den tekniska samfunktionen inom systemet av system, inklusive dess integrationsprodukter tillägnas noggrann uppmärksamhet. Det tekniska systemet behöver naturligtvis stödja vårt sätt att strida där såväl organisation och metod är centrala element för funktionskedjan indirekt bekämpning som går mot en avsevärt ökad ambition nu och i framtiden.

Även artilleriet har ett behov av att närma sig flygvapnet för att genom domänöverskridande verksamhet optimera effekten av resurser.