Lars Taraldsson Svenskt anskaffningsrekord

Lars ledde det framgångsrika projektet: Svenskt rekord i anskaffning när nytt bataljonsartilleri utvecklades

För bara ett par decennier sedan var den allmänna inställningen inom försvarsmaterielområdet att utveckling av nya vapensystem skulle ta minst 7-8 år från ax till limpa. Det var då det. För bara något år sedan slogs nytt, svenskt rekord i snabb vapenutveckling då FMV i samarbete med leverantören HB Utveckling inom loppet av två (!) år utvecklade arméns nya, fordonsmonterade granatkastare. Lars Taraldsson ledde projektet för FMV och ger sin syn, exklusivt för Artilleri & Luftvärns läsare, på det unika projektet.

”Uppdraget löd ”utveckla och anskaffa ett helt nytt vapen inom loppet av fem år – en ersättare till 120 millimeters granatkastare, m/41 till de mekaniserade förbanden”. När jag fick uppgiften hopade sig frågorna i min skalle. En central fråga var - ett helt nytt vapensystem, med utveckling, prov och verifiering inklusive leveranser inom loppet av fem år? Dessutom med hantering av ärvd ammunition i ett nyutvecklat ammunitionsmagasin. Med både Murphy och Jante hängande över axeln kände jag mig både upprymd och engagerad över att få uppdraget. Frågan är nu, när den sista vagnen av den första beställningen är levererad, hur jag sammanfattar denna händelserika resa. Jag börjar i alla fall med en kort resumé: Uppdraget från Försvarsmakten (FM) om att anskaffa fordonsmonterad granatkastare (FMG) kom till FMV 2015. Kontraktet undertecknades ett år senare, i slutet av 2016, dagen före julafton. Efter hårt arbete från alla involverade parter, signerades avtalet om anskaffning av 40 granatkastarpansarbandvagn 90 (grkpbv 90) med tillhörande reservdelar för det första utbildningsåret. Kraven hölls medvetet på en övergripande nivå med ett antal grundkrav som utgjorde hörnstenarna i projektet.

Amoschassin

De allra flesta av Artilleri & Luftvärns läsare är säkert redan ganska väl bevandrade om det förarbete som låg till grund för anskaffningen av grkpbv 90. Allt från tidiga prov och försök med granatkastare på flera typer av vagnar, till prov och försök med det som kom att utvecklas och benämnas splitterskyddad granatkastare (SSG 120) inom Försvarsmakten med i folkmun kallades AMOS. Ett projekt som avbröts 2008-2009 vilket också medförde att 40 stycken framtagna AMOS-chassin blev förrådsställda. FM:s tydliga behov av ett bataljonsartilleri som kunde följa med i den mekaniserade striden fanns dock kvar. Frågan var bara hur Försvarsmakten skulle kunna använda sina redan beställda och betalda AMOS-chassin? Det ena gav det andra. Ett gemensamt utredningsarbete mellan FM och FMV inleddes med utredning av allt från ljudtryckspåverkan på besättningen till prov och försök med volyms- och stuvningsprov i såväl AMOS-chassier som på Bv410:s bakvagn. Ett arbete som utgjorde underlag till FM förändringsförslag 2014.

Lars Taraldsson

grundutbildades på dåvarande A 4 i Östersund. Efter officersexamen valde Lars att fortsätta med att utbilda värnpliktiga inom pjäsområdet. Något som blev en röd tråd för honom fram till regementets nedläggning vid årsskiftet 1997. Ett år tidigare, hösten 1996 fick Lars sin nuvarande tjänst vid FMV med fortsatt verksamhet inom specialområdet pjäs. Allt eftersom har han inrikta sig mer mot en roll som projektledare. För närvarande är han projektledare för anskaffningen av kommande divisionsartillerisystem. Idag bor han och familjen i Stockholm. Lars Taraldsson är också en av årets mottagare av utmärkelsen från John Lindnérs Donationsfond.

Detta förarbete leder fram till 2015 och ett seminarium på Tre Vapen, närmare bestämt det gemensamma seminariet arrangerat av Artilleri- och Luftvärnsklubben, Pansarvärnsklubben och GranatkastarTeknisk Förening. Just där och då, under ett av dagens föredrag sades de förlösande orden: ”Det finns 600 miljoner, 40 AMOS-chassin och det skall vara klart 2020 - hur svårt kan det vara? Hörde jag rätt, är det någon som pratade om siffrorna i Materielplanen? Bekräftelsen lät inte vänta på sig särskilt länge innan kvittensen kom i form av regeringens inriktningsbeslut för Försvarsmaktens verksamhet år 2015 – 2020. Jaha, då var det bara för min projektgrupp att kavla upp skjortärmarna och starta med att ta fram de underlag som krävdes för att kunna komma till kontrakt. Men, frågorna var många: Skall upphandlingen genomföras i konkurrens eller riktas? Finns alla FM underlagen på plats? Har vi på vår avdelning, Indirekt Eld, personal för att hantera projektet? Inte mycket att gå och fundera på utan snarare något att ta tag i efter semestern.

HB Utveckling motpart

Relativt snabbt efter uppstart kom det att visa sig att uppgiften att vara motpart föll på det mellan Hägglund och Bofors samägda HB Utveckling i och med de tidigare leveranserna av AMOS-chassin. Ett tydligt krav från FM under hösten 2015 var också att få redovisning av minst två alternativa systemlösningar varav en lösning skulle vara AMOS. HB redovisade under senhösten tre olika alternativ. Förutom redan redovisad budget på 600 miljoner kronor var de givna kraven på första leverans till FM år 2020 även antal och prestanda. Redan tidigt stod det klart att AMOS-alternativet inte var aktuellt då antalet vagnar skulle bli för få. De andra två alternativen, en öppen lösning med en pjäs monterad invändigt respektive en lösning med ett tornmonterat vapen var värda att fördjupa. När väl arbetet skulle fortsätta med de två kvarstående alternativen slår den stora bromsen till!

GFE – en rejäl utmaning

Norges avhopp från Archerprojektet medförde att vårt fortsatta arbete inom FMG blev parkerat. Ett utredningsarbete startades i hopp om att hitta ett land där ett samarbete inom artilleri- och granatkastarområden skulle kunna ske. Förhandlande och undersökandet drar så mycket ut på tiden att vårt projekt får klartecken att ta ny fart först i september 2016, då FMV inte hittat någon ny samarbetspartner. Nu börjar det bli snålt om tid i fall vi ska få fram både kravunderlag, beställning från FM och få ett kontrakt på plats under resterande del av 2016. En utmaning som kvarstår hos FMV är bemanningen? Projektet har lyckligtvis fått löfte om prioritering för den pågående rekryteringen men skulle det gå att hitta kompetent personal som hade en kort startsträcka? Tack och lov är svaret ja på frågan. Men den troligen största utmaningen är fortsatt olöst. Government Furnished Equipment (GFE), med andra ord all övrig vagns- och soldatutrustning som leverantören behöver för att kunna designa vagnen saknas. Detta trots att vi, vid upprepade tillfällen blivit lovade att GFE kommer att lösa sig, tvingas projektet ta till vad som skulle kunna betecknas som ”okonventionella metoder” för att lösa leveransen av GFE-materiel. 2017 startar med full fart i form av en mängd möten för att dra upp riktlinjerna för kommande arbetsblock som handlar om allt från tidiga skjutprov, utformning av torn med tillhörande magasin till hantering av GFE:n. Det något anpassade eller justerade arbetssättet i detta utvecklingsprojekt innebar också ett behov av hög närvaro för alla involverade parter hos Hägglunds i Örnsköldsvik. För att ha möjlighet att möta de snäva tidsförhållanden hade BAE Hägglunds, som företrädde HB i detta projekt, genomfört relativt mycket arbete på egen risk innan ett kontrakt var på plats. Inför slutet av 2017 när det var dags för CDR (Criticial Design Review) fanns det fortsatt ett antal frågetecken att reda ut. Och som en av mina chefer uttryckte det: ”i normala fall hade vi varit mycket tveksamma till att genomföra en CDR så snart efter kontrakt men nu är det inte normala fall”.

Nej, det var långt ifrån ”normala fall” då det vid denna tid var bara 12 månader kvar innan utbildning av instruktörer och tekniker skulle starta.

Brr, det är 40 minusgrader när delar av projektets medlemmar genomför köldprov i BAE Hägglunds klimatkammare.

Första plutonen

Det fortsatt höga tempot håller i sig. År 2018 är kantat av utmaningar med allt från spridning i utgångsvinkel som spridning i nedslag och vissa produktionstekniska utmaningar. Oron växer för om det är möjligt att hålla tidsschemat med såväl TRR (Test Readiness Review) som planerade utbildningar och en förserie-leverans i januari 2019. Tack vare Hägglunds höjning av tempot ytterligare ett steg så kunde såväl utbildning som leverans ske i utsatt tid. Nu borde vi vara genom nålsögat men i samband med kommande verifiering skulle det visa sig att det fanns lite till att hantera. Många av dessa utmaningar kan tillskrivas GFE och i huvudsak ”ärvda/befintliga” saker men även det återstående arbetet för Hägglunds att slutföra hållfasthet och slitageprov. De första fyra serievagnarna överlämnas av FMV till FM i Skövde under stor pompa och ståt samt en mycket nöjd arméchef. Naturligtvis deltar också representanter från de kommande användarförbanden P 4, P 7 och I 19. Den första värnpliktskullen utbildas på P 4 under 2019-2020 vilket gick utan några större problem förutom de begränsningar som pandemin medförde när det gällde våra möjligheter från projektgruppen att delta i FM:s verksamhet. Vagnsleveranserna flyter på och när det är dags för nästa utbildningsomgång 2020-2021 har FMV levererat trefjärdedelar av samtliga vagnar inklusive huvuddelen av kontrakterade reservdelar. Innan HB kunde slutleverera samtliga vagnar kvarstod att leda i bevis att man uppfyllde kravet kopplat till slitage och hållfasthet. Hägglunds löste problemen med hjälp av grannlaga ingenjörsarbete där vissa beräkningsexperter hos Hägglunds fick chansen att briljera. Den slutliga bekräftelsen i ärendet kopplat till slitage och hållfasthet säkrades genom att en oberoende instans granskade erhållna resultat.

GFE - ett kapitel för sig

Att tillhandahålla redan befintlig materiel till en leverantör kan synas vara en enkel sak men jag vill hävda att det kan vara en stor utmaning. Allt från att erhålla rätt antal, modell och status förutsatt att leverans erhålls lägger man därtill hanteringen kopplat till slutanvändarintyg (EUC, ITAR osv). Detta projekt har inte varit undantaget denna typ av utmaningar. Ett exempel som kan tyckas vara enkelt - chassit. Ärvda chassin som levererades till FM/FMV (2003-2004) borde vara en enkel sak. I och med att chassierna levererats i tidigare projekt (AMOS) kom de att bli GFE-detalj in i detta projekt. En liten GFE-detalj som visade sig innehålla

en del utmaningar då relativt många röda (tvingande) TOåtgärder inte var genomförda på dessa chassin. Vissa fel och brister stod att finna på de förrådsställda chassina som medfört både en kostnad och en tidspåverkan för projektet. Värt att nämna är att trots relativt lång förrådsställning startade vagnarna tämligen enkelt.

Nyckeln till framgång

Ju längre projektet har framskridit och närmat sig slutet desto fler har frågat vad som varit nyckeln till framgång. Mitt svar var och är fortfarande: Mycket gott samarbete mellan alla involverade parter med stor närvaro hos leverantören för att kunna förkorta beslutsprocessen. En självklarhet som naturligtvis måste nämnas är mycket duktiga/kunniga projektmedlemmar från respektive organisation, som strävat efter att försöka att förenkla och undvika extraarbete samt att vara beslutsmässiga vid respektive arbetsgrupp och möten. Arbetet har också varit flexibelt, lösningsbenäget och prestigelöst genom hela projektet. En mycket viktig ingrediens för framgång som funnits som en ledstjärna för projektet är målfokus med korta svarstider mellan alla inblandade parter samt inte minst minimal kravglidning. Något som vanligtvis är lätt att falla för, att i all välmening och tanke spänna bågen lite till för att nå längre. Det brukar sluta med förseningar och allt som oftast fördyringar. Genom att hålla fasta på kontrakterade krav har vi minimerat risken för förseningar och de korta svarstiderna har huvudsakligen hanterats genom frekvent närvaro hos Hägglunds i Örnsköldsvik. Vilket i sin tur innebar en kostnad för projektet som säkert många kan ställa sig frågande till men med facit i hand har det varit nödvändigt med tanke på den tighta tidsplanen. Jag är till och med beredd att påstå att det även medfört en bättre och vid slutsummering, billigare projekt för Försvarsmakten.”

Bild t v: Lars Taraldsson diskuterar konstruktionen av eldrörsskyddet. Bild i mitten: Glada miner när FMV:s generaldirektör av Hägglunds företrädare tar emot den första serievagnen. Bild t h: En av prototyperna till granatkastarvagnen hade ett runt torn. Foto: FMV/ BAE Hägglunds.

One Partner for all Missions One Partner for all Missions

HX2 4x4 som bärare till 120 mm grk MWS120, från Rheinmetall Norway. HX2 8x8 som bärare till 155 mm ARCHER, från BAE Systems Bofors.

FORCE PROTECTION IS OUR MISSION. FORCE PROTECTION IS OUR MISSION.

■ Transportfordon ■ Bärgningsfordon ■ Reparations- och underhållsfordon ■ Stridsutrustning ■ Artilleri- och granatkastarammunition ■ Stridsvagnsammunition

Rheinmetall Defence är en komplett leverantör och levererar system och kompetens inom områdena: ■ Transportfordon ■ Bärgningsfordon ■ Specialammunition ■ Reparations- och underhållsfordon ■ Stridsvagnar och stridsfordon ■ Stridsutrustning ■ Indirekta eldsystem ■ ■ Artilleri- och granatkastarammunition Stridsvagnsammunition ■ Ledning och samband ■ Simulering och träningsutrustning ■ Logistiklösningar

Rheinmetall Defence är en komplett leverantör och levererar system och kompetens inom områdena: ■ Specialammunition ■ Stridsvagnar och stridsfordon ■ Indirekta eldsystem ■ Ledning och samband ■ Simulering och träningsutrustning ■ Logistiklösningar

För mer information: www.rheinmetall-defence.com

För mer information: www.rheinmetall-defence.com