Jakten på lång räckvidd – bara dumheter – eller?

Debattartikel – kapten Peter Öhman Jakten på lång räckvidd – bara dumheter – eller?

Tänk om… Skyttesoldater kunde, utan att byta kaliber, bekämpa fienden utanför hens räckvidd. Hur skulle detta lösas? Automatkarbiner med 1,5 meter lång pipa och större patron med mer krut, för att få fart på kulan. Större vapen blir resultat och magasinet har plats för färre patroner. Pipan överhettas och livslängden halveras. Behovet av lång räckvidd blir en kapplöpning mot fienden, med ständigt större vapen. Få bekymrar sig om att andra vapensystem ger bättre eftersökt verkan. För att träffa på de extrema avstånden krävs styrbara kulor till en 30 gånger högre kostnad än den konventionella ammunitionen, vilket också resulterar i att eld bara öppnas mot fiendens chefer och om de säkert kan identifieras.

Kapten Peter Öhman

har sedan mitten av 90-talet arbetat på I 19, A 8 och Markstridsskolan. Han har varit verksam inom områdena mekaniserad strid och indirekt eld, främst ledning av understöd. Sedan fyra år tillbaka har han bytt yrkesbana och arbetar nu på FMV med stridsfordon och då främst med projektet Granatkastarpansarbandvagn 90.

Eldgivningssätt som mejning och eldstöt försvinner ur skjutreglementet. Förband i behov av understöd konstaterar att det inte kommer så mycket eld och den som väl kommer är inte riktad mot den fiende de strider mot. Automatkarbinen fyller inte längre sitt grundsyfte.

Knasiga tankegångar - eller?

Du kanske anser att mina inledande tankegångar är knasiga men för mig beskriver ovanstående liknelser hur förhållningssättet blivit till eldrörsartilleri i väst. En märklig kapplöpning i att skjuta långt. Som exempel; 2019 förklarade en representant för ett NATO-land att dennes armé hade som mål att dimensionera sin räckvidd för att nå längre än de 90 kilometer ryska artilleriraketsystem BM-30 då hade som maximal räckvidd. Det var alltså inte frågan om vad man själv ville lösa för uppgifter, det var frågan att trumfa en räckviddssiffra. Målet för landets artilleri måste alltså ändras i takt med rysk raketutveckling. I ett annat NATO-land uttrycks frustration över att artilleriet behöver hålla på och understödja manöverförbanden. De ville bekämpa mål på djupet. Varför har det blivit så här? Svårt att säga. Många hävdar att man blir upptäckt och bekämpad så fort eld öppnas. Det är fel hävdar jag, eftersom ingen har allseende eller heltäckande sensorer. Men då är det lågt hängande frukt att se logiken i att man behöver stå tryggt utanför fiendens porté. Det finns också någon magnetisk dragning för artilleri att vilja bekämpa fientligt artilleri. Lång räckvidd är dessutom en spännande teknisk utmaning. En enkel och klinisk lösning på de komplexa problem slagfältet erbjuder.

Är inte lång räckvidd bra?

Spetsteknik för att skjuta så långt som vi i väst eftersträvar med 15,5 cm kostar extremt mycket. Ett avskräckande exempel var LRLAP-ammunitionen till USA:s nya jagarklass Zumvalts artilleripjäser, Advanced gun system med en räckvidd på 16 svenska mil. Till en kostnad av en miljon dollar per granat. Samma pris som kryssningsmissilen Tomahawk med 15 gånger längre räckvidd och väsentligt större verkan. Jämförelsen fick till och med USA att lugna sig och lägga ned LRLAP. Även mer sansade lösningar med reatiler, ramjetdrivna eller underkalibrerade granater, med räckvidder från 70 kilometer och uppåt, skjutna ur 58–60-kalibrars eldrör, blir oerhört dyra. Pjäsen fördyras också då den måste designas för att skjuta längre och tåla större påfrestningar. Oavsett hur långt en pjäs skjuter, är ostyrd träffsäkerhet och spridning endast tillräckligt god för att understödja manöverstrid ut till ungefär två mils avstånd. Det är främst vädrets variation som gör att spridningen sedan ökar för mycket. Understöd över 20 kilometer ökar behov av bankorrigerande tändrör eller styrd ammunition och priset kan öka tiofalt.

Kannibaliserat bataljonsartilleri

Konsekvensen av att pjäsernas skydd inte nyttjas för att minska skjutavstånd blir att man får ett fåtal överdimensionerade vapen med oerhört dyr ammunition, som inte är lämpliga för understödet manöverförbanden behöver. Sedan är pengarna slut. Endast precisionsbekämpning på långa håll kan genomföras och understödet försvinner. Till och med bataljonsartilleriet kannibaliseras. Från artilleriets sida påstås att ersättare till STRIX inte är prioriterad för att den inte behövs. Fullständigt fel! För manöverbataljonerna är den direkt tillgängliga pansarvärnsförmågan för bataljonsartilleriet avgörande. Idag når vanlig spränggranat cirka 40 kilometer med 52 kalibers eldrör. All skjutning över detta kommer att bli ännu dyrare och resurser som läggs på det kommer sannolikt att ytterligare minska resurserna för att kunna understödja manöverstrid, så nej tack!

Ingen tendens till sans

Det finns inte någon tendens till sans. USA skjuter 72 kilometer med reatil och 63,5 kilometer med Excalibur med XM1299-kanonen. Men de vill nå längre. Visserligen har USA främst fokus på lång räckvidd, men de skulle även ha råd att satsa på kanoner för understöd. Så ser det inte ut för Sverige. Att Sverige i framtiden strävar mot 75 km, innebär för oss att understöd till manöverförbanden nedprioriteras ännu mer, från ett redan eftersatt läge. Till slut behöver någon fråga sig vilka vapen som är bäst till vad. Varför ska man skjuta 10 mil med en 15,5 centimeters ramjet-granat, när man skjuter lika långt med en raket och får mycket större verkan till liknande pris?

Varför inte 20,3 cm kaliber?

Ska vi nödvändigtvis skjuta jättelångt med eldrör finns ingen anledning att hålla fast vid 15,5 cm. Gå till exempel upp till 20,3 cm och strunta i vanlig ammunition. Skjut bara ramjet och reatil, med styrning. Med stora granater blir det faktiskt någon verkan i de dyra precisionsskotten. Men bäst blir så klart raketartilleri, som medger räckvidd över 300 kilometer. Optimera istället eldrörsartilleriet för understödsuppgiften. Arméer i väst har i stort en manöverdoktrin för krigsscenarier där artilleri har en framträdande roll. För att en sådan doktrin ska fungera krävs att förbandstyper samverkar i sina olika roller. En viktig roll för artilleriet är då att understödja manöverförband med eld. Det är så manöverkrig fungerar. Så länge den typen av doktrin behålls är det problematiskt med en artillerifunktion som inte vill lägga tid, kraft eller pengar på att göra det möjligt att understödja manöverförbanden.

Bortglömt understöd

Under den långa strategiska timeouten har understödet glömts bort och det verkar saknas intresse för att hitta tillbaka. Alla pratar om långräckviddig bekämpning. Få pratar om att utveckla realistiska metoder för understöd av manöverförbanden, fast det är en av artilleriets huvuduppgifter. Det finns indikationer som tyder på att USA går mot mer av en bekämpningsdoktrin. Men om inte Sverige uttalat gör samma sak behöver artilleriet släppa den kliniska synen där man strävar efter att föra eget bekämpningskrig på långt avstånd, utan att bli utsatt för fiendens eld. En manöverdoktrin faller om det inte genomgående finns organisation, materiel och metoder för att genomföra den. Ska det vara ett fortsatt totalt fokus på precisionsbekämpning på långa håll krävs att vi övergår till en ny doktrin. Det är dock min övertygelse att detta skulle vara ett stort misstag. Ett problem anser jag, är att samordning och förståelse mellan artillerifunktionen och manöverfunktionen är för dålig. Det är för långt i avstånd och tanke mellan artilleriets utvecklingsfunktion och Markstridsskolan (MSS). Ska vi få ihop helheten till en och samma doktrin krävs att alla drar åt samma håll! Därför tycker jag det är märkligt att inte MSS utgör överordnad organisation och Artilleriets Stridsskola som funktionscentra underordnas MSS.