Sverige deltar i europeiskt program för drönarbekämpning

Hur ska luftvärnet utvecklas för att kunna bekämpa och störa ut drönare? Ett led i detta arbete är det europeiska industriprogrammet EDIDP där Sverige deltar. Per Nordberg, luftvärnare och systemstrateg på FMV berättar mer om det högst aktuella ämnet i dessa tider då medierapporter om oidentifierade drönare vid olika skyddsobjekt varit omfattande.

”I en artikel i denna tidskrift första nummer 2021 beskrev major Peter Selin användningen av obemannade luftfarkoster i striderna mellan Armenien och Azerbajdzjan i slutet av september 2020. Min intention med denna artikel är att spinna vidare på ämnet med fokus på hur luftvärnet borde utvecklas inom området Counter Unmanned Aerial Systems, förkortat C-UAS.

Högaktuellt ämne

Ämnet är högaktuellt och i skrivande stund rapporteras det i flera olika medier (Hallandsposten, Reuters, ABC News med flera) hur den USA-ledda koalitionen bekämpade två beväpnade drönare som försökte genomföra ett angrepp mot flygplatsen i Bagdad. I det här fallet var det luftvärn i form av C-RAM som svarade för bekämpningen, men utvecklingstrenden är att gå mot dedikerade luftvärnssystem som optimerats mot att bekämpa drönare. För några månader sedan kunde vi läsa om synkroniserade överflygningar med drönare över kärnkraftverken i Forsmark och Oskarshamn (se utdrag av artiklar). En incident som Polismyndigheten beslutade att utreda som en så kallad, nationell särskild händelse. I nyhetsinslagen framkom att Sverige skulle vara i avsaknad av förmåga att hantera hoten från drönare och att detta måste åtgärdas. Det är en sanning med modifikation. Försvarsmakten och andra myndigheter saknar absolut inte förmåga mot drönare, men vi har det helt klart ganska besvärligt att upptäcka och bekämpa vissa storleksklasser med de system vi förfogar över idag. Som nämns i media finns det många intressenter i frågan. Inom Försvarsmakten är det chefen för Flygvapnet som är huvudman för C-UAS, men den huvudsakliga erfarenheten och kompetensen att från backen upptäcka och bekämpa luftfarkoster finns naturligtvis i luftvärnets förmågeportfölj. Polismyndigheten, Luftfartsverket och FOI är andra myndigheter med intresse i detta. Slutligen har även FMV en roll och det är i det sammanhanget jag kan redogöra för ett av EU:s C-UAS-projekt.

Operation Spring Shield

Ett annat exempel som belyser drönarnas ökande betydelse i striden är Operation ”Spring Shield” som genomfördes under våren 2020. ”Spring Shield” var en turkisk operation som gick in på syriskt territorium. Från turkisk sidan sades operationen vara ett svar på ett rysk/syriskt luftangrepp mot en armékonvoj, resulterande i fler än trettio döda turkiska soldater.

Striderna innefattade bland annat jaktflygsdueller, attackanfall med drönare och stridsflyg samt indirekt bekämpning med artilleri. Fyra turkiska beväpnade UCAV:er bekämpades av syriskt luftvärn. Desto mer anmärkningsvärt är vilken god effekt de turkiska drönarna hade mot allehanda måltyper, allt från syriska flygbaser till enskilda individer som bestämts vara högvärdiga mål. Drönare finns i en lång rad storlekar, från att rymmas i handflatan till de med vingspann på 40 meter och som opererar på höjder på 18 000 meter (Alliance Ground Surveillance – AGS). Försvarsmakten har beskrivit hotet från de minsta drönarna som med en sprängladdning på tre gram och ansiktsigenkänningsteknik kan leta rätt på och döda en människa. Det beskrivs även hur Försvarsmakten i fredstid vid övningar ofta får ”besök” av drönare som man misstänker är där i syfte att inhämta information. Ett annat problem som beskrivs är hur privatpersoner som flyger drönare många gånger bryter mot regelverk och att Försvarsmakten vill ha förmåga att bekämpa dessa drönare. Hot från drönare finns alltså redan här och nu i fredstid.

Störresistenta drönare

Men hoten slutar naturligtvis inte med de små drönarna. Med större farkoster ökar räckvidden, de blir mer tåliga för vind och nederbörd och nyttolasten kan göras tyngre och större. Det innebär i praktiken att sofistikerad spanings- och kommunikationsutrustning kan bäras och att vapenlastalternativen liknar dem som bemannade stridsflygplan bär. Beroende på tekniknivån hos dem som använt drönare i olika konflikter så har allt från små civila hobbydrönare (med kamera som länkas till en mobiltelefon) till de mest sofistikerade vapenplattformarna som försvarsindustrin kan uppringas använts. Utvecklingen går nu bland annat mot att utveckla störresistenta drönare samt drönare som uppträder i svärm, vilket utgör ytterligare en dimension på mättnadsanfall. Överstelöjtnant Per Nordberg

Han började sin militära karriär som instruktör vid robot70-pluton vid Lv 7 i Boden. Efter Taktiskt Program Lv tjänstgjorde han som lärare vid Luftvärnets Stridsskolas officersprogram. Vid Lv 6 har han varit chef för stabs- och ledningsplutoner och RBS 23-pluton, chef för Ledningskompaniet och bataljonchef. Innan Högre stabsofficersutbildningen tjänstgjorde han vid Insatsstaben sektion J3 och den gemensamma operationscentrat. Nuvarande befattning är systemstrateg vid Armémateriel Systemledning på FMV. Han är gift, har tre barn och fritiden ägnar han gärna åt kanotsport, främst sprint- och maratonpaddling.

C-UAS

För den mindre invigde kan också några ord om själva begreppet, Counter Unmanned Aerial Systems, C-UAS, vara på sin plats. Begreppet innebär att det är hela systemet som kan vara i fokus. Således kan, förutom den flygande farkosten, även styrlänk och piloten vara föremål för våra motåtgärder och därmed blir det även intressant att med tekniska hjälpmedel kunna hitta piloten och/eller att störa ut styrlänken. C-UAS innebär kort och gott att bekämpa de flygande farkosterna. Enligt Försvarsmaktens uppgifter ska ett svenskt C-UASsystem bestå av: ”Tre olika typer av lösningar. En för fasta anläggningar, som flottiljer, förband och andra militära skyddsobjekt, en som går att använda vid förflyttningar – det kan handla om transport av trupp eller materiel – och ett kroppsburet system som kan varna trupp eller enskilda soldater om att det finns drönare i närheten. Ett sådant system som testas av Försvarsmakten kan även störa ut drönare.”

Paletten av förmågor som krävs för att bygga ett heltäckande system för bekämpning av drönare är omfattande. Från sensorer till en rad olika typer av verkanssystem.

European Defence Industrial Development Programme (EDIDP) är ett industriprogram inom EU som syftar till att genom industrisamarbeten öka innovationskraften och därmed främja unionens försvarsindustri och ge ökad potential. Joint European System for Countering Unmanned Air Systems (JEY-CUAS) är ett program inom ramen för EDIDP som syftar till att ta fram förmågor för att upptäcka, klassificera, följa, identifiera och bekämpa drönare. Programmet utgörs av ett trettiotal olika företag från drygt tio medlemsländer. För svensk del deltar SAAB som ett av de större företagen. Lite kort om ramarna för programmet. Fokus ligger på att upptäcka och bekämpa Class I UAV:er (mini-UAV) enligt NATO:s klassificeringsguide, vilket innebär drönare som väger mellan 2 kg och 20 kg. Men, man ska även kunna hantera billiga kommersiella mikro- (<2 kg) och mini-UAV:er.

Skydda kärnkraftverk

Programmet ska lägga ramarna för koncept rörande nästa generations C-UAS-system och i detta ligger fyra olika typscenarior. Ett scenario är att skydda strategiskt viktig infrastruktur, exempelvis kärnkraftverk, från att utsättas för överflygningar eller i värsta fall attacker. Ett scenario kallas Protection of a FOB och rör exempelvis skydd av brigadstabsplats och/eller skydd av flygbas. Scenariot Urban Protection innebär skydd av exempelvis ett större idrottsevenemang, något vi i luftvärnet hittills kallat Event Protection. Det fjärde scenariot handlar om att skydda rörliga objekt, så kallat konvojskydd. Förutom dessa fyra scenarier innefattas i konceptutvecklingen även C-UAS-system för skydd av enskild soldat, kroppsburna system med syfte att varna att det finns drönare i närheten. Målsättningen är att en systemdemonstration ska ske i slutet av 2023 för att sedan vidareutveckla system och nå full operativ förmåga innan 2027.

Upptäcka farkoster med liten radarmålarea

Radar kommer för lång tid framöver att vara det bästa sättet att upptäcka flygande farkoster och försvarsindustrin arbetar nu med att implementera nya tekniska lösningar som optimeras för att upptäcka även små UAV:er. Utmaningarna ligger i att upptäcka farkoster med liten radarmålarea som flyger lågt och långsamt (Low, Slow, Small), men även svärmbeteende och drönarsvärmar med störsändare kräver nya tekniker. RF Direction Finder utvecklas för att genom att hitta styrsignalernas riktning även kunna lokalisera piloten. Har man flera system så är krysspejling en möjlig metod för att hitta en exakt plats. Dylika system kan vara till god hjälp när polis eller säkerhetsförband vill identifiera och/eller lagföra personer men även för eldunderlag vid en motbekämpning. Elektrooptiska, infraröda och akustiska system utvecklas och är i dagsläget att se som komplement till radar för upptäckt. Utmaningarna är dock likartade som för radar – det handlar om att få fram sensorer med bättre upplösningar, implementera smartare algoritmer och även att kombinera olika typer av system. Exempelvis så används LIDAR i kombination med kameror. RF-störare, GPS-störare och nätkastare finns på marknaden som handburna system med relativt kort räckvidd. Även hagelvapen kan räknas in i detta segment som en bra effektor om avståndet är det rätta. Högpulserande vapen, exempelvis tyska Diehls Skywolf, riktar elektromagnetisk energi och slår på det viset ut elektroniken i den UAV eller den svärm av UAV:er som ska bekämpas. Traditionella vapensystem som automatkanoner och luftvärnsrobotar med kort räckvidd, utvecklas och integreras med sensorer. Laserkanoners prestanda utvecklas i hög takt och särskilt USA ligger långt fram för att få dessa operativa i förband.

Foto: Raytheon Missiles & Defense

Ett system som är operativt i US Army är Raytheons Coyote. Verkansdelen skjuts ut som en luftvärnsrobot, men vecklar sedan ut vingar och flyger patrullbanor för att med direktanslag eller zonrörsutlösning förstöra fientliga UAV:er.

Jaktdrönare

Jaktdrönare (interceptor drones) finns idag i olika varianter: Hit-to-Kill Drones. Ett system som är operativt i US Army är Raytheons Coyote. Dessa skjuts ut ungefär som en luftvärnsrobot, men vecklar sedan ut vingar och flyger patrullbanor för att med direktanslag eller zonrörsutlösning förstöra fientliga UAV:er. HPM-drönare är en typ av jaktdrönare som i stället för att bekämpa sitt mål med sprängmedel eller direktanslag medför en HPM-laddning som fokuserar elektromagnetisk energi mot fientliga UAV:er eller UAV-svärmar. Ett exempel är Morefius från Lockheed Martin. En fördel dessa har gentemot Hit-toKill är att de kan flyga hem igen och återanvändas. Jaktdrönare med nätkastare utvecklas bland annat av Fortem Technologies och deras DroneHunter används vid amerikanska flygbaser.

Drönarbekämpare som europeiska missiltillverkaren MDBA Skywarden är ett system som kan vara intressant för svenska Försvarsmakten i arbetet med att bygga upp denna förmåga.

Foto: MBDA

Jag anser att om vi nu ska satsa på att ta fram system för CUAS bör utvecklingspotentialen på längre sikt vara styrande. Laservapen bedöms ha potential mot flera måltyper, såsom patrullrobotar och kryssningsrobotar och är mycket intressant som framtidens korträckviddiga effektor. Intill dess en tillräcklig mognadsgrad/ekonomi nåtts kan automatkanoner möjligen vara en bra gapfiller.

En angelägenhet för luftvärnet

Ännu viktigare är det att utveckla metoder och träna och öva med hänsyn till de hot och den utrustning vi har här och nu. I den amerikanska armén finns en hel handbok som avhandlar C-UAS (ATP 3-01.81). En slutsats av många i denna ATP är vikten av målobstjänst (Air Guard) vid alla enheter i armén. Har man inte fullgod sensortäckning så blir öron, ögon och sambandsmedel av yttersta vikt för att åtminstone varna för drönare. SoldF och handböcker bör uppdateras med hänsyn till allt detta. Internationellt är C-UAS en luftvärnsangelägenhet, från minsta till största farkost, och det är i min mening viktigt att Sverige anammar samma synsätt. Att dra en gräns vid en specifik storlek riskerar att leda till suboptimering. Vi måste ta ett helhetsgrepp och jag tror vi har mycket att vinna på att integrera förmågan i våra förband. Både i USA och Tyskland blir C-UAS en del av brigad/divisionsluftvärnet. När vi utvecklar våra nya luftvärnsförband borde vi ha samma ansats.”