Artilleri & Luftvärn
Artilleri-Tidskrift nr 4 2022
Artilleri-Tidskrift nr 4 2022
MSHORAD identifies and counteracts all aerial threats. It detects targets, reacts and strikes fast. Consisting of the Giraffe 1X Mobile Radar Unit, RBS 70 NG Mobile Firing Unit and coordinated from our Command and Control solution it redefines ground-based air defence.
Redaktör och ansvarig utgivare:
Stefan Bratt, Lokförargränd 12
775 51 Krylbo, tel 0226-121 09
Mobil: 0703-999 708
E-post: sbratt67@icloud.com
Formgivning: Pernilla Höök
Höök Design AB
www.hookdesign.se
Mobil: 0768-41 57 22
E-post: pernilla@hookdesign.se
Tidskrift för artilleri och luftvärn
Nr 4 | 2022 | årgång 151
Redaktionsadress:
Postadresseras till redaktören enligt ovan, i ekonomi- och prenumerationsärenden till Artilleri & Luftvärn
c/o Artilleri & Luftvärnsklubben
Jan Ohlson
Villagatan 73
253 54 Mörarp
E-post: art-lv@jiro.se
Artilleri- och Luftvärnsklubbens medlemmar erhåller tidskriften utan kostnad.
Redaktionen tar inget ansvar för insänt men ej beställt och överenskommet material.
ISSN 004 – 3788
Omslagsbild: En av de två HIMARS-pjäserna som deltog under operation HIRAIN i Vidsel avfyrar sina raketer. Foto: Hampus Hagstedt, Försvarsmakten.
Tryck: Exakta Print AB. Text och bild där inget annat anges är producerade av redaktionen.
Då har snart ännu ett år gått till historien. Frågan är om inte detta år är ett av de mer omvälvande i klubbens långa historia. Ett krig i Europa och Sverige som tillsammans med Finland söker medlemskap i NATO är några av årets beståndsdelar som gör detta år unikt. Ovanstående har naturligtvis påverkat såväl artilleri- som luftvärnsfunktionen. Kanske allra mest påtagligt genom återinvigandet av Bergslagens Artilleriregemente så sent som den fjärde december. Det var en väldigt fin och värdig ceremoni och det går inte att ta miste på glädjen och stoltheten i Kristinehamn att återfå sitt regemente.
En annan milstolpe är att i år är det 40-års jubileum för firandet av Sankta Barbara i Boden. Det är minst sagt imponerande att några stycken har deltagit vid samtliga 40 firanden. I samband med firandet genomförs även ett välbesökt industriseminarium där försvarsindustrin presenterar sina tankar för framtiden.
Här börjar det tydligare och tydligare synas den starka kopplingen mellan artilleri och luftvärn där exempelvis en radar kan visa en gemensam luftlägesbild och spåra såväl inkommande missiler som granater eller drönare för den delen också.
En annan utveckling för våra funktioner är att arméchefen beslutat att återinföra begreppet inspektörer för arméns funktioner.
Det är framför allt viktigt då vi inom artilleriet redan har påbörjat utbildning på andra platser än huvudplattformen och luftvärnet är i startgroparna att börja utbilda brigadluftvärn vid mek-plattformar.
Roller, mandat och uppgifter håller vi nu på att tillsammans främst med arméstaben och MSS att ta fram för att vi gemensamt på bästa sätt gemensamt kan fortsätta utveckla den framtida armén. Även i fortsättningen kommer chefen för Lv 6 samt chefen för A 8 att vara tillika inspektörer med respektive funktionsskola som sammanhållande för funktionen. Den 1 november lämnade ÖB sitt så kallade Militära råd inför kommande försvarsbeslutsarbete. Där kan man läsa att det är förutom redan beslutade anskaffningar så framställs behov av kvalificerat brigad- och divisionsluftvärn samt raketartilleri som några exempel inom vårt intresseområde. Detta tillsammans med de erfarenheter vi redan nu ser från kriget i Ukraina gör att artilleri och luftvärnsfunktionerna är mer efterfrågade och behövda än på mycket länge.
Jag vill, så här i slutet av året tacka styrelsen och redaktören för ett jättebra jobb under det gångna året, företag och organisationer som genom erat benägna stöd möjliggör att vi kan ge ut en så bra tidning som vi gör, och inte minst er medlemmar för ert engagemang i föreningen.
Jag vill önska er alla en god jul och ett gott nytt år!
Ground Based Air Defence www.diehl.com
-Jag trodde aldrig att jag skulle få återuppleva en dag då mitt gamla regemente åter igen skulle bli verksamt. Det kom faktiskt en tår ur mitt öga under prins Carl Philips tal.
Pensionerade kapten K-G Lindgren är en veteran bland Bergslagsartilleristerna. När hans förband lades ned 2005 trodde han och många andra att en militär epok var slut i Kristinehamn. Nu, 17 år senare återuppstod Bergslagens Artilleriregemente under en värdig ceremoni den 4 december, samma dag som artilleriets skyddshelgon, Sankta Barbaras minnesdag.
Ulf Gullberg är fortfarande aktiv reservofficer och var en av många Bergslagsartillerister som inte vill missa den historia återinvigningen.
Brogårdshallen var i stort sett fylld till sista plats denna söndag förmiddag. På plats, förutom en rad intresserade
Kristine-hamnare, var ett anta hedersgäster anförda av Prins
Carl Philip, ÖB, general Micael Bydén, försvarsminister Pål Jonson och arméchef Karl E Engelbrektson. Lägg sedan till landshövdingar, ett flertal höga tjänstemän från regionen, FMV:s generaldirektör Göran Mårtensson, tidigare chef för
Artilleriregementet innan dess omlokalisering till Boden, för att nämna några. Och ett icke föraktligt antal tidigare Bergslagsartillerister varav många tagit klivet ut i det civila eller jobbar vid andra förband i Försvarsmakten. I vimlet skymtade också flera tidigare chefer för Artilleriregementet, som brigadgeneralerna Anders Carell och Jonas Lotsne samt blivande generalmajoren Johan Pekkari med hustru Ylva.
Hertigen av Värmland, prins Carl Philip, deklarerade under sitt anförande att han känner stolthet och glädje över att få förklara ett militärt förband återupprättat inom sitt landskap:
- Jag gläds lite extra åt att jag får förklara Bergslagens Artilleriregemente som återupprättat. Som före detta kustartillerist är jag också mycket glad över att ett artilleriförband också återetableras inom armén.
K-G Lindgren som lyckats komma över en av de snabbt bokade biljetterna till invigningsceremonin var aktiv reservofficer
ändå till han fyllde 70 år.
- Jag gick visserligen i ålderspension redan 2003, efter 40 år som officer och två år innan A 9 flyttades till Boden. I samband med pensionering fick jag erbjudande om att bli reservare. Eftersom jag har en specialkompetens som skjutsäkerhetschef fick jag också möjligheten att avsluta arbetet med Säkerhetsinstruktion Artilleri och Granatkastare, förklarar K-G.
Några meter från K-G står en annan A 9-veteran, major Ulf Gullberg och myser när det gamla förbandet åter tas till heder.
- Visst är bra att A 9 åter igen finns på kartan över artilleriförband men ärligt talat tycker det är synd och skam att det skulle behöva återinvigas. Nedläggningen skulle aldrig ha skett och nu får de som ska arbeta med återetableringen se till att ta tag i en rad utvecklingsfrågor. Det behövs, säger Ulf som fortfarande är engagerad i Försvarsmakten som reservare. Nye försvarsministern och värmlänningen Pål Jonson passade också på i sitt anförande att nämna en annan Bergslagsartillerist som i det tysta arbetat politiskt med att förankra tanken på att återstarta A 9, moderaten och överstelöjtnanten
Torsten Bergstedt.
Överbefälhavaren Micael Bydén konstaterade att den fjärde december 2022 inte bara är en historisk dag för Kristinehamn utan för hela landet och i synnerhet Försvarsmakten:
- Idag slutför vi i Försvarsmakten den politiska beställningen på att återetablera sex förband, varav fyra inom armén. Nu kommer ni i Kristinehamn att återigen kunna känna dofterna av krut och vapenfett samtidigt som jag poängterar att artilleriet är inne i en stor och viktig omställning för framtiden. Så sikta nu snabbt och långt. Och högt –för det är dit vi ska inom Försvarsmakten!
Efter ceremonin frågar Artilleri & Luftvärn vad ÖB menade med ”stor och viktig omställning”:
- Det räcker med att vi tittar på utveckling av striderna i Ukraina så är det inte bara vi som har en profession som militärer som inser att artilleriet och den indirekta elden är mycket betydelsefull för stridens utgång.
- Kommer Försvarsmakten att anskaffa raketartilleriförmåga i närtid?
- Exakt när detta kommer att ske kan jag inte svara på men att vi måste tillföra en markbaserad, långräckviddig bekämpningsförmåga råder det ingen tvekan om. Vi måste fortsätta att utveckla funktionen indirekt eld på alla nivåer, förklarar ÖB innan han går vidare mot den särskilda lunchen som hedersgäster bjudits in till.
Bild till vä. En tillfälligt sammansatt närskyddsgrupp från Noraskogs kompani poserar framför A 9:s stabsplats, det gamla rådhuset i Kristinehamn. Fr.v: Korpral Nora Nordström, Wermdö, Vincent Wallgren, Skara, Alexander Roth, Mariestad samt Philip Sjöberg, Stockholm.
Överst: Nytillträdde chefen för A 9, överste Lars Jonsson överlämnar regementets fana till fänrik Nina Hellström.
Mitten: Makarna Ylva och Johan Pekkari, båda Bergslagsartillerister, ville inte missa återupprättandet av sitt gamla förband. Nederst: A 9:s etableringsledare, överstelöjtnant Sven Antonsson pustar ut efter att invigningsceremonin är slutfört. Major Daniel Lagrell (t.v) är chef för Noraskogs kompani som för tillfället baserar på P 4 i Skövde.
Överst: Utställningen av artillerimateriel, främst en pluton Archerpjäser lockade många nyfikna till Stadsparken.
Nedan, t.v: Försvarsminister Pål Jonson överlämnar en minnesplakett till överste Lars Jonsson. Mitten: En kvartett tidigare Bergslagsartillerister var några av de inbjudna hedersgästerna; Anders Persson, Bofors Testcenter som också representerade Artilleri- och Luftvärnsklubben, överste Stefan Jansson, stabschef Arméstaben, brigadgeneral Anders Carell samt Stefan Krol, VD Bofors Testcenter. Bild t.h: Drygt 700 personer bevittnade återinvigningen av Bergslagens Artilleriregemente.
Under lunchen fick också A 9:s etableringsledare, överstelöjtnant Sven Antonsson ta emot en hedersgåva från arméchefen för sitt arbete med att starta återetableringen av förbandet. Idag är nio stabsbefattningar besatta. Under nästa år ska antalet personal vid staben överstiga 30, enligt Antonsson. Det gamla rådhuset kommer att fortsätta att utgöra stabshus, troligen ända fram till dess att det nya regementsområdet är byggt vid Harberget, norr om centrum. Detta beräknas vara klart 2029.
Utbildning för de bataljoner som A 9 ska ansvara för är redan startad och i år utbildas det andra kompaniet vid Noraskogs kompani, lokaliserat till P 4 i Skövde. I slutet av nästa år kommer utbildningsplattformen att flyttas till Villingsbergs skjutfält. Totalt utbildas ett 80-tal soldater och befäl vid Noraskogs kompani bestående av en pjäspluton, en sensorpluton och en stab- och trosspluton.
Han gjorde sin värnplikt som granatkastarbefäl. Från och med första december är det återigen grövre kalibrar som gäller för överste Lars O Jonsson då han nu ska genomföra återetableringen av Bergslagens Artilleriregemente (A 9) som förste regementschef sedan förbandets nedläggning år 2005.
I ett pressmeddelande från Försvarsmakten berättar Lars
Jonsson att han anmälde sitt intresse för chefsuppdraget tidigt under rekryteringsprocessen, trots att han så sent som första mars inledde uppdraget att leda 19:e Norrlandsmekaniserade brigaden och dess stab, tidigare 3:e brigaden. – Indirekt eld har präglat i stort sett hela min tid som
yrkesofficer. Förutom grundutbildningen på granatkastarsystemet har jag under ett antal år haft olika chefsroller på Artilleriregementet i Boden, bland annat stabschef och ställföreträdande regementschef. Jag ingår också i arméns införandeledning av de fyra nya regementena, säger överste Lars Jonsson.
Arméchefen, generalmajor Karl E Engelbrektson, är övertygad om att Lars Jonsson är rätt man på rätt plats i armén:
– Lars Jonsson har rätt bakgrund för jobbet. Han har tidigare jobbat med återetableringen av arméns regementen, däribland A 9 i Kristinehamn och är därmed väl förtrogen med de möjligheter och utmaningar som väntar, säger generalmajor Engelbrektson.
Från sitt arbete i införandeledningen tar Jonsson med sig erfarenheter och nyttiga lärdomar som förhoppningsvis kommer att underlätta etableringsarbetet av A 9.
– Att återetablera ett artilleriregemente är ett unikt uppdrag inom Försvarsmakten. Speciellt eftersom det är ett tekniskt truppslag som ställer andra krav när det gäller materiel, fordon, infrastruktur med mera, säger den nye regementschefen.
Fullfölja politiska beslut
Min viktigaste uppgift som C A 9 blir att fullfölja fattade politiska beslut och se till att de realiseras. Vi ska skapa förutsättningar för en ökad produktion, det vill säga att vi kan utbilda fler värnpliktiga och fler krigsförband inom artilleriet. Arbetet kommer att ske i nära samverkan med framför allt P 4, A 8, Artilleriets stridsskola och civila aktörer som exempelvis försvarsindustrin. Även närkommunerna, framför allt Kristinehamns kommun, kommer att vara viktiga samverkanspartner för mig under regementets tillväxt, säger Lars O Jonsson.
Under en övergångsperiod kommer överste Jonsson att ha kvar sin befattning som brigadchef för Norrbottensbrigaden, som Artilleri & Luftvärn rapporterade om i senaste numret: – Brigaden är i en stark tillväxtfas. Vi har dessutom ett etablerat samarbete med Finland och Norge på Nordkalotten, som är ett viktigt militärstrategiskt område. Det är därför viktigt att jag fortsatt har ansvar för Norrbottensbrigadens utveckling, till dess att en ny chef är redo att ta över. När överste Jonsson blir lite mer hemmastadd i sin nya roll kommer Artilleri & Luftvärn att återkomma med ett besök på det nya förbandet.
FAKTA LARS JONSSON
Lars Jonsson gjorde sin grundutbildning 1986-1987 på I 19 i Boden som chef för en av granatkastarplutonerna. Efter värnplikten anställdes han som fänrik på I 19, vilket sedan följdes av en rad olika stabstjänstbefattningar. Inom funktionen indirekt eld deltog Lars Jonsson i det utvecklingsarbete som leddes från Markstridsskolan, splitterskyddad granatkastare 120 mm (SSG 120) under 2001-2005. Under perioden 2014-2018 var han ställföreträdande chef för
Artilleriets Stridsskola, stabschef och ställföreträdande chef för Artilleriregementet i Boden. Den 1 mars i år utnämndes
Lars Jonsson till överste och blev chef för Norrbottensbrigaden.
En av de tunga cheferna inom nya Försvarsstaben
Tala om snabb karriär inom Försvarsmakten. För mindre än 20 år sedan var han min kollega på A 9 i Kristinehamn. Efter årsskiftet blir 51-årige Johan Pekkari generalmajor och en av landets högsta chefer inom Försvarsmakten då han ska leda strategienheten vid återinförda Försvarsstaben.
För drygt en månad sedan presenterade ÖB, Micael Bydén, Försvarsmaktens militära råd till regeringen. Samtidigt redovisades den nya Perspektivstudien (PerP) med inriktning mot 2045. Ett arbete som Johan Pekkari och hans medarbetare i högsta grad varit med om att slutföra. Hans nuvarande avdelning, Ledningsstabens Inriktningsavdelning där han är ställföreträdande chef fram till årsskiftet, har varit huvudaktör för att ta fram underlaget till såväl FM:s militära råd till försvarsberedningen som PerP.
– Det är onekligen en mäktig resa, som Försvarsmakten sedan några år tillbaka startat för att öka förmåga att möta ett väpnat angrepp. Jag som nästan tvingades vara med om att lägga
ned artilleriet ser nu hur efterfrågan av både artilleri- och luftvärnsfunktionen ständigt ökar, konstaterar Värmlandsartilleristen.
Den militära karriären inleddes på A 9 i Kristinehamn, ett par mil väster om födelsestaden Karlskoga. Värnplikten genomförde han som eldledare i egenskap av kompanibefälselev. – Jag gjorde lumpen 1992-1993 och sedan blev jag anmodad att stanna kvar för att gå reservofficerskursen vid ArtSS. Det ena gav det andra och till slut valde jag att konvertera till yrkesofficer.
Bild till vänster: Johan Pekkari tillsammans med kolleger från Natos medlemsländer när den svenska integrationen i Nato formellt inleddes vid Natos Högkvarter i Bryssel den 20 juli i år. Foto: Försvarsmakten
– Hade du några tankar på en officerskarriär?
– Nä, inte alls. Jag var inställd på att läsa till civilingenjör på universitet. Men, jag trivdes med militärlivet. Det var stimulerande och jag fastnade för att jag fick fortsätta utveckla mitt ledarskap. För mig gav också kombinationen av A 9 och Artilleriets Stridsskola en helhet med såväl grundutbildning av värnpliktiga som officersutbildning. Men, jag ska villigt erkänna att det faktum att jag 25 år senare skulle sitta på Högkvarteret med generals grad fanns inte ens i min vildaste fantasi…
Civil i mindre än ett år
Efter ett antal år med varierande befattningar inom artilleriet och ett avslutande bataljonchefskap kastade Johan in handduken och gav upp den militära karriären för gott
(trodde han…) när beslutet aviserades att A 9 omlokaliseras till Boden.
– Att följa med till Boden var inte riktigt vad jag kände för då och jag fick också ett attraktivt erbjudande att bli trafikchef för lokaltrafiken i Karlstad. Det passade mig bra med tanke på att vi inte ville lämna Värmland just då, förklarar Johan Pekkari.
Det blev dock inte ens ett år utanför Försvarsmakten då Johan fick ett nytt erbjudande om att återvända till det militära. Nu som stabschef för Rekryteringscentrum i Stockholm.
– Inledningsvis innebar tjänsten pendling men 2006 bestämde vi att flyttlasset skulle gå till huvudstaden.
Materielsystemansvarig
Efter något år med rekryteringsarbete återvände Johan till det artilleristiska med uppgiften att inom Högkvarteret och
Produktionsledningen vara materielsystemansvarig (MSA) för indirekt eld. År som skulle bli nog så dramatiska bland annat med tanke på turbulensen kring Archeranskaffningen och Norges slutliga avhopp.
försvarsorganisationer
– Jo, det var ett par mycket spännande år då jag också samarbetade tätt med i Artilleri- och Luftvärnsföreningen välkända profiler som Joakim Lewin som min motsvarighet på FMV samt dåvarande chefen för Artilleriets Stridsskola, Anders Callert.
Åtta år efter flytten till Stockholm, i september 2014, fick han befattningen som många artillerister säkert drömmer om – chef för Artilleriregementet i Boden.
– Saknar du förbandsarbetet?
– Till viss del. Var sak har väl sin tid men jag måste erkänna att jag saknar den kamratskap som finns på ett regemente. Min tid i Boden var verkligen speciell och jag trivdes som fisken i vattnet. Min tidigare chef för Artilleriregementet i Kristinehamn, Anders Carell, har flera gånger sagt att ”det bästa jobb jag har haft är befattningen som regementschef”. Jag är benägen att hålla med honom.
De senaste åren är det alltså stabsarbetet som varit i fokus för Johan Pekkari. Han har varvat sitt arbete på olika staber med att också läsa strategi och ledarskap under ett år vid Royal College of Defence Studies (RCDS) i London. Något som är få förunnat inom Försvarsmakten.
– Det är en fantastisk utbildning och en stor förmån att ha fått genomföra. Totalt sett var det 110 deltagare från 55 nationer som deltog i utbildningen, berättar Johan.
Efter utbildningen fick Johan uppdraget att vara rådgivare till chefen för Produktionsledningen, generallöjtnant Johan
Svensson, och dåvarande chefen för Resursproduktionsenheten, brigadgeneral Jonas Wikman, som nyligen tillträtt befattningen som flygvapenchef. Nuvarande befattning som ställföreträdare till generalmajor Lena Persson-Herlitz tillträdde han i september 2020 med bland annat två tydligt utpekade arbetsuppgifter – underlag inför kommande försvarsbeslut och perspektivstudien.
Tydliga trender
– Vad ser du i kristallkulan om du ser 20-25 år framåt? Är det en konventionell armé som fortfarande krävs för att ta och hålla terräng eller slå en fiende på ett definierat, geografiskt område?
– Att det kommer behövas förmågor som kan åstadkomma det du beskriver är nog helt klart men exakt hur de bör se ut är svårare att säga. Däremot har vi identifierat en hel del tydliga trender när vi arbetat med att ta fram underlaget till perspektivstudien.
Övre bilden: Johan Pekkari har varit ordförande för Artillerioch Luftvärnsklubben och fick i den egenskap uppdraget att dela ut utmärkelsen John Lindnérs Donationsfond till major Ulf Gullberg. Nedre bilden: Golf tillhör en av Johan Pekkaris stora fritidsintressen. På bilden poserar Johan med en officerskollega från Mexiko. Foto: privat
FAKTA
Namn: Johan Pekkari
Bor: Hus i Täby
Familj: Gift med Ylva, som också är yrkesofficer.
Intressen: Träning, golf och en fin middag i goda vänners lag Det visste du inte om Johan: Han är ett stort fan av Bofors IK (ishockey) och Degerfors IF (fotboll).
Som?
– En trend är, som också har framkommit i tidigare nummer av Artilleri & Luftvärn, rymdarenans ökade betydelse. Arktis är också ett geografiskt område som ökar i strategisk betydelse, bland annat på grund av den pågående issmältningen med de konsekvenser och möjligheter som den medför. En annan trend är den fortsatta utvecklingen med obemannade system. Kriget i Ukraina visar med all önskvärd tydlighet på den ökade betydelsen och användningen av obemannade system.
Redan i den tidigare PerP:en, som presenterades 2018, framhölls också vikten av att delta i och utnyttja den snabba teknik-utveckling inom flera olika områden.
– Vi får inte heller glömma bort att vårt eget utvecklingsarbete varit på en för låg nivå. Försvarsmakten måste bli snabbare med att föra in nya förmågor och vi arbetar nu intensivt med att återta utvecklingsförmågan, förklarar Johan Pekkari.
– Idag är det också i mycket större omfattning än vad som var fallet för två-tre decennier sedan, civil forskning och industri som driver teknikutvecklingen vilket innebär att Försvarsmakten också måste arbeta med att ta till sig dessa
tekniska landvinningar och tillsammans med övriga försvarsmyndigheter och industri konvertera dem till militär nytta. Det är en viktig förmåga att utveckla under de närmaste åren, hävdar Johan Pekkari.
Kommande år, konstaterar Johan Pekkari, kommer att bli tuffa för Försvarsmakten då det gäller att klara utmaningen med den snabba tillväxten och samtidigt säkerställa integrationen i Nato.
– Under de senaste två åren har Försvarsmaktens budget ökat med runt 25 miljarder kronor. Om ÖB:s militära råd blir verklighet så når vi om fem år en anslagsnivå på drygt 130 miljarder kronor per år. Det är otroligt mycket pengar som ska förvaltas på klokast möjliga sätt. Visst, vi kan köpa nya materielsystem, men någon ska använda dem, de ska förvaras någonstans och de ska fungera i ett sammanhang. Det är ett omfattande pussel som vi måste lösa tillsammans med andra involverade parter så som FMV och Fortifikationsverket med flera. Jag ser mycket fram emot att fortsätta att delta i denna resa!
Bekämpningschef från K 3 planerade unik övning
För Ukraina betecknas bekämpningar utförda med HIMARS som en ”game changer”. I Sverige pågår en debatt om anskaffning av raketartillerisystem till armén. 32:a underrättelsebataljonens bekämpningschef, kapten Henrik Bjelkow, var med och planerade en unik övning mellan svenska och amerikanska förband med skarpskjutning av HIMARS i Vidsel. Exklusivt för Artilleri & Luftvärn berättar han om arbetet med Operation HIRAIN.
”I somras kontaktades Högkvarteret av US Army Europe (USAEUR) med önskemålet om att 56th Artillery Command (CMD) under ett träningstillfälle, skulle få genomföra ett HIMARS1 rapid infiltration, eller HIRAIN på svensk mark. En av målsättningarna var att ingående svenska och amerikanska förband skulle få möjlighet att träna taktiskt uppträdande tillsammans och att svenska arméförband skulle lära sig mer om att hantera HIMARS-systemet. Älvdalens skjutfält utsågs som preliminär plats för övningsmomentet och eftersom det var kort om tid och K 3 redan fanns på plats för att genomföra en skjutvecka med både 31:a jägarbataljonen och 32:a Underrättelsebataljonen (32. Undbat) fick K 3 uppgiften att genomföra och planera övningsmomentet.
HIMARS, High Mobility Artillery Rocket System.
På djupet hos motståndaren
K 3:s förband har som en uppgift att verka på djupet av motståndarens gruppering. Med andra ord är långskjutandeoch långräckviddiga bekämpningssystem något som både 31:a Jbat och 32:a Undbat hanterar inom dagens organisationer. Eftersom Sverige, än så länge, inte förfogar över HIMARS sker träningen med utländska förband. Även specialförbanden, som har sin bas vid garnisonen i Karlsborg, har tidigare genomfört HIRAIN-moment på bland annat Gotland.
56th Arty CMD är att jämföra med en sammanslagning av ArtOHS och ArtSS där man utbildar och tränar samtliga befattningar inom funktionen artilleri.
Grundutbildningen sker på annan plats, men när enheter anländer till en stationeringsort för sin förbandsträning är det ett mobilt träningsteam som skräddarsyr övningstillfällen.
Antingen enskilt eller tillsammans med andra inom den förplanerade övningscykeln. I huvudsak fokuserar 56th Arty CMD på att träna och vidmakthålla personal i ledande befattning på batteriplatser och ledningsstaber, Fire Direction Center (FDC). Målgruppen är pjäsplutonchefer, pjäskompanichefer, batteriplatschefer och centralbefäl.
Systemet HIMARS används av US Army nästan uteslutande som effektor i en planerad targetingprocess, enligt metod för strid på djupet, ”deep fires”. Den används sällan till understöd av manöver, eller ”surface fires”. Jag avser återkomma med en artikel om processen för NATO Land Targeting framöver i denna tidskrift.
Ett HIRAIN kan gå till på flera sätt. I denna artikel beskriver jag den variant som vi planerade använda. Tre stycken TP84 Hercules används. Två för att transportera en pjäs vardera (en ordinarie och en reserv) och det tredje för bpl-vagn. Underrättelsetjänsten har redan gjort planeringen för vilka mål som skall bekämpas och när det skall effektueras.
När pjäsen lastas ansluts den med en kontakt i flygplanet och får måldata sänt till sig. När pjäsen sedan lastar ur och grupperar finns redan koordinaterna den skall skjuta på inprogrammerade i systemet Advanced Field Artillery Tactical Data System, AFATDS. Ungefär som vår egen PC-Dart. Kanske satte någon avdelningschef på ArtSS kaffet i halsen när jag dristar mig med att jämföra AFATDS med PC-Dart.
Men, det är så som jag tycker man ska se på det. Förutom att AFATDS inte kan så mycket som PC-Dart. Den kan till exempel inte fungera som sambandsnod. Under rekognoseringsarbetet i Älvdalen träffade vi några amerikanska officerare ur 56th Arty CMD. En major, vi kan kalla honom Ron, var ledare för den amerikanska förtruppen.
Ron är en erfaren major som redan tidigt i planeringen ville ha extremt mycket detaljer klart för sig. Något som förmodligen berodde på bristande erfarenhet att jobba med svenska officerare. Det visar också på vikten av den gamla sanningen om hur viktigt det är att bygga relationer om man ska fungera tillsammans i krig.
Eftersom amerikanernas fiskala år närmade sig slutet och en ny budget närmade sig, var de mycket måna om att få skjuta skarpt med raketen M31 som har en räckvidd på dryga 90 kilometer. Detta ledde tur i sin tur till att de 56 000 hektar
som Älvdalens skjutfält består av, plötsligt var för litet. Som utsedd övningsledare trodde jag inte riktigt på idén att utrymma halva Härjedalen för att komma till skott… Istället blev det en snabb omlokalisering till det enda fält som, säkerhetsmässigt, kunde rymma skjutningen - Vidsel.
Genom flytten till dit försvann alla möjligheter att genomföra momentet helt taktiskt, utan det blev i stället som en provskjutning i FMV regi. De gjorde snabbt klart att någon NBOkapten från K 3 minsann inte skulle komma ifråga som vare sig övningsledare eller skjutsäkerhetschef. Vid det här laget hade även kommunikationsfolket innästlat i organisationen varvid samtliga närvarande riktiga artillerister blev reducerade till ”titt-offar”.
HIRAIN börjar normalt med ett TLZ-förfarande. Ett upprättande av Temporary Landing Zone, där markförband säkrar ett område runt en flygraka eller flygplats som kan användas för att ta ner ett tungt transportplan i en het zon. Detta är en förmåga som bland annat fallskärmsjägarna ingående i 32:a Undbat har. Genomförandet i Sverige var från början tänkt att ske under en dag, men efter vissa diskussioner bestämdes att i stället genomföra det under två dagar. En förberedelsedag och en genomförandedag. Detta eftersom det nu blivit en större affär med fler inblandade aktörer.
Efter landning på Vidsel urlastade pjäserna och gick till en förutbestämd batteriplats. I normalläge på svenskt territorium eskorteras de av bland andra Militärregionens hemvärnsförband. Så skedde även detta moment och jag vill ge
särskilt beröm till Norra MR som med kort varsel ställde upp med bevakningspersonal.
På batteriplatsen grupperades pjäserna för att kalibrera sin positionsutrustning mot satellit. Kom ihåg att måldata och uppgift redan är given. På batteriplatsen grupperades AFATDS och pjäserna anmälde sig eldberedda.
Samtidigt har en fallskärmsjägarpatrull med Joint Fires Support Team (JFIST2) grupperat på en observationsplats för att säkerställa att målet fortfarande är exponerat och stationärt. De var även tillförda en grupp från I 19 med mindre, obemannade spaningsdrönare (SRPAS). Spaningsförmågan var inte nödvändig för genomförandet utan var en extra åtgärd för att säkerställa eventuella blindgångare eller andra avvikelser. Min ambition är också att inom 32:a Undbat ”gifta ihop” eldledningsgrupper med SRPAS-grupper för att höja förmågan till indirekt bekämpning.
Fallskärmsjägarnas JFIST eldsignalerade en CFF till pjäsplatsen som vidarebefordrade den till pjäsen. Trots att man har AFATDS är det endast koordinaten som skickas digitalt. Eldsignaleringen sker fortfarande på tal från batteriplats till pjäserna.
Från början fanns ett önskemål från amerikanerna att använda ett strukturerat, digitalt meddelande enligt ASCA3 men vi är inte riktigt där än, varken de eller vi. Amerikanerna är, som många vet, oerhört imponerade av det svenska förfarandet för eldsignalering med PC-dart, som erbjuder ”sensor to shooter-capability” och som funnits sedan slutet av 1980-talet i Sverige. Svenska artilleriförband skjuter fortare än någon annan.
Personal från Vidsel och FMV hade förtjänstfullt förberett skjutningen på alla sätt och vis. Det fanns fyra stycken fordonsvrak som mål, inmätta och klara med en noggrannhet om fyra centimeter i koordinatangivelsen.
Amerikanerna valde dock att själva ta ut sin koordinat med hjälp av två olika Iphone, vilket ledde till att träffresultatet blev längre bort än fyra centimeter. Här uppstod en kulturskillnad. Svenskarna ville se fordonsdelar flyga i luften och när vi påpekade detta tyckte amerikanerna att vi var väl hårda gällande noggrannheten och påpekade syrligt att 100 kilo sprängverkan minsann gjorde jobbet även med en snedträff på några meter. Två eldöppnanden skedde. Ett första med två skott och ett andra med fyra skott. Samtliga skott hade
varsin målkoordinat eller på engelska så kallad ”dimpi” eller DPI, desired point of impact. Man kan också styra raketerna mot samma mål med olika anfallsvinklar, för att till exempel ”mätta” ett luftvärnssystem.
Rökplym avslöjar position
När systemet avfyrar en raket blir det en lång plym av rök upp mot himlen vilket ju leder till att förbandet omedelbart avslöjas när man öppnar eld. Därför sker väldigt sällan mer än ett eldöppnande från samma plats. En av FDCs huvuduppgifter är att hela tiden se över AMA, Artillery Movement Areas. För ett Himarsförband blir dessa områden relativt stora, precis som för Archer. Så fort man öppnat eld lämnar man platsen. Även om mycket i Operation HIRAIN blev tillrättalagt och inte så taktiskt, drogs det många lärdomar och erfarenheter. Dessa har rapporterats tillbaka till Högkvarteret. Det är ingen hemlighet att jag är mycket positiv till ett beslut om anskaffning av HIMARS. Den får gärna gå lika fort som det till slut gjorde med granatkastarpansarbandvagnen. Min uppmaning till högre bestämmande makter är: sluta fundera och köp omedelbart in HIMARS. Köper Försvarsmakten in några system för operativt bruk skulle K 3 vara fullt operativa inom ett halvår från leverans.”
Henrik Bjelkow
Henrik genomförde sin militära grundutbildning 1987-1988 vid Bergslagens Artilleriregemente i Kristinehamn som KB-elev, inriktning eldledning. Året därpå genomförde han reservofficersutbildning och placerades efter slutförd kurs vid Bohus bataljon. Därefter har han tillhört både Närke- och Värmlands-brigaden innan han hamnade i staben hos 4:e fördelningen. Efter att fördelningen avvecklats har Bjelkow tjänstgjort i olika artilleribefattningar vid både 92:a artilleribataljon och 72:a pansarbataljonen samt varit instruktör för indirekt eld vid Markstridsskolan innan han utsågs till bekämpningschef för 32:a Undbat. Han har också genomfört flera missioner ibland annat Afghanistan.
Iris-T-robot provskjuts från Vidsel. Vidareutvecklingen av det system som Sverige nu har operativt, Iris-T SLM har skickats till Ukraina för att stärka försvararnas luftförsvar. Foto: Anders Åberg, FMV.
Nasams och Iris-T SLM
Det är många länder och därmed indirekt ett stort antal leverantörer av försvarsmateriel som nu bidrar med högteknologiska materielsystem i Ukrainakriget.
Norskutvecklade luftvärnssystemet Nasams, slovakiska, självgående artillerisystemet Zuzana och tyska luftvärnsroboten Iris-T är några exempel på produkter och system som nu har tillförts den ukrainska försvarsmakten under hösten.
Stödet med Nasams emanerar från det tredje stora stödpaketet som den amerikanska staten fattat beslut om. Uppdraget har gått till US Army som i sin tur, till ett värde av knappt två miljarder svenska kronor, beställt leverans av två Namsamsbatterier inklusive utbildning och underhållsstöd från tillverkaren Raytheon Missiles and Defense.
150 000 granater
Samma stödpaket innehåller också leverans av 150 000 155 millimeters artillerigranater och fyra artillerilokaliseringsradarsystem samt ytterligare raketartilleriprojektiler till HIMARS-pjäser.
I ett gemensamt beslut har Norge, Tyskland och Danmark fattat beslut om att köpa 16 artillerisystem av det slovakiska systemet Zuzana. Pjäserna kommer att tillverkas i Slovakien och förväntas levereras i början av år 2023. Kostnaden för anskaffningen beräknas till knappt en miljard svenska kronor och kommer att fördelas lika på de tre givarländerna.
I mitten av oktober meddelade tyska Diehl Defence att företag tillsammans med Airbus och Hensoldt har levererat en komplett eldenhet av systemet Iris-T SLM till ukrainska luftförsvaret. Eldenheten består av en verkansdel, en spaningsradar samt ett stridsledningssystem. Systemet anskaffades i juni månad och levererades kort tid senare till Ukraina. Fler eldenheter ska skickas till Ukraina som ett led i stödet mot den ryska angriparen så fort som produktionskapaciteten medger detta, meddelar Diehl.
Iris-T SLM är ett medelräckviddigt luftvärnssystem för bekämpningsavstånd upp till 40 kilometer och två mils höjd.
Skratt blandat med allvarliga budskap präglade Artilleri- och Luftvärnsklubbens 150-årsjubileum i Odd Fellows anrika och vackert utsmyckade lokaler i centrala Stockholm.
På bilderna intill ser ni bland annat att Anders Ahlm, teknisk officer vid Luftvärnsregementet får ta emot Militärtekniskt stipendium (övre bilden i mitten), ordförande för Granatkastarteknisk förening, Harry Ollinen delar ut föreningens jubileumscoin (fyller 30 år 2023) till styrelsens medlemmar (nedan t.v), chefen för Luftvärnets Stridsskola, överstelöjtnant Roger Åhfeldt som var en av de uppskattade föredragshållarna (nedan i mitten). Nu siktar vi på nästa jubileum - 175 år!
Nästa år är det 60 år sedan det amerikanska robotsystemet Hawk togs i operativt bruk i det svenska luftförsvaret. En ansenlig ålder för vad som helst, inte minst för ett tekniskt avancerat system. Men, efter flera uppgraderingar under årens lopp är det mesta utbytt, men ändå värt uppmärksammas.
Sedan 1963 när det amerikanska systemet Basic HAWK blev operativt i det svenska luftförsvaret har egen och amerikansk utvecklingsarbete gjort att systemet alltid varit modernt.
Robotsystem 67 (Rbs 67) som systemet kom att kallas i Sverige bestod av det amerikanska originalutförandet ända ner till skruvmejslar. Den enda svenska delen var fordonen som transporterade materielen. Detta känns igen när Sverige nu har tagit Patriotsystemet (luftvärnssystem 103) i drift.
Även nu köper vi hela konceptet, denna gång med undantag även för reparations- och reservdelscontainrar där vi använder svenska standardcontainrar i stället för de amerikanska.
I USA introducerades Improved HAWK år 1972. En uppgradering som innebar nya robotar, förbättrade radarprestanda och införande av datoriserad stridsledning. I Sverige blev modifieringen till robotsystem 77 en följd av den amerikanska uppdateringen, men innebar samtidigt ett omfattande avsteg från originalkonceptet. I den svenska lösningen ersattes de amerikanska underrättelse- och stridsledningsenheterna, totalt fem enheter, med en spaningsradar av typen PS-707, vilket bland annat medförde att Sverige fick ett mycket mer lättrörligt och bättre system än det amerikanska. Efter det att Improved HAWK infördes i USA kom amerikanska armén att satsa enorma resurser på förbättringar.
Product Improvement Program (PIP) 1-3 infördes i rask takt. Bland annat infördes moderna datorer och analoga datakablar ersattes av dubbelriktad tvåtrådskabel, vilket medförde att systemets enheter kunde separeras upp till två kilometer. Materielens tekniska tillgänglighet ökade väsentligt. Systemet tillfördes även en självförsvarsmod som medförde att upp till nio robotar kunde avfyras nästan samtidigt i en begränsad sektor. Till detta kom en modifiering som gjorde att roboten kunde transporteras på lavetten till grupperingsplatserna.
För att nyttja dessa modifieringar var PS-707 gränssnitt tvunget att digitaliseras, dessutom erfordrades en noggrann höjddiskriminering, vilket saknades i radarn. Dåvarande Ericsson Radar fick under åttiotalet studieuppdrag att ta fram en 3Dantenn inom ett tilltänkt modifieringsprogram för Rbs 77. Diskussioner inleddes med tillverkaren av Hawk, Raytheon.
Kravbilden pekade på att en nyutvecklad radar krävdes. Förutsättningarna för att etablera ett samarbete mellan Ericsson och Raytheon verkade lovande och projekt robotsystem 87 startades. Modifieringssatser för belysningsradar och lavetter köptes 1992. Samtidigt genomfördes en utvärdering som baserades på anskaffning av NASAMS, inköp av fler HAWKenheter eller anskaffning av Rbs 23 Bamse.
I snart 60 år har Hawksystemet varit en viktig del av det svenska luftförsvaret. Bilden visar en lavett grupperad i mellan-Sverige under en av tidigare års Flygvapenövningar.
Bofors systemförslag ansågs vara det mest kostnadseffektiva och utvärderingen resulterade i att Rbs 23 skulle anskaffas och i en i övrigt ansträngd försvarsbudget ströks modifiering till Rbs 87.
Leveransen av de inköpta modifieringssatserna väckte tanken på att tillföra en eldenhet Hawk till varje UndE 23 och det beslutades om ett remo Rbs 77-projekt, vilket innebar att belysningsradar och lavett modifierades och en separat stridsledningsenhet (StriE 97) utvecklades. Projektet startade 1996 och samtidigt beslutade amerikanska armén att avveckla systemet. Raytheon fortsatte att saluföra Hawk tillsammans med Kongsbergs ledningssystem och sin egen 3D-radar. Då amerikanska armén inte längre sponsrade utvecklingen av systemet så var Raytheon inte längre intresserade av att hjälpa Sverige med att ta fram det nödvändiga gränssnittet eftersom ett svenskt system skulle leda till oönskad konkurrens. Lösningen blev att Georgia Tech Research Institute (GTRI) som arbetat mycket med Hawksystemet åt amerikanska armén åtog sig att utveckla StriE 97.
Företrädare för Hawksystemet har flera gånger slagits för dess överlevnad. Det var helt uträknat när den parlamentariska försvarsberedningen 2008 presenterade sin rapport. I rapporten stod bland annat följande: ”Utifrån det synsätt som försvarsberedningen redovisat bör det markbaserade luftvärnet med robotsystem 97 avvecklas. Luftförsvar på högre höjd bedöms
tillräckligt väl kunna lösas av stridsflygförband. Robotsystem 97 är dessutom gammalt och inom de närmaste åren krävs en omfattande uppgradering”.
Så lät det 2008. Ett år senare kom kovändningen från politiken: ”Tillgången till avancerad, markbaserad luftförsvarsförmåga med medellång räckvidd bedöms långsiktigt vara av strategisk, nationell betydelse och därför bör inte robotsystem 97 avvecklas”, står att läsa i försvarsbeslutet från 2009.
Fredrik Johansson
Fredrik Johansson började 1994 som teknisk officer vid Lv 4 i Ystad. Efter flytt till Lv 6 och omskolning av officerskollegor till Hawk-systemet arbetade Fredrik med uppgraderingen av systemet.
2007 började han på FMV där hans arbetsuppgifter med Hawk fortsatte. Sedan 2020 är han tekniskt ansvarig för Luftvärnssystem 103 Patriot.
När den skjutande enheten inte längre har egen spaningsförmåga är det inte ett helt system. För att få ett fungerande system krävs sammankoppling i ett nätverk. Därför används inte längre beteckningen robotsystem utan eldenhet (EldE) om verkansdelarna i luftvärnsbataljonerna. Vid den senaste uppgraderingen av luftvärnsbataljon 97/70 gjordes av kostnadsskäl minsta möjliga åtgärder med eldenhet 97. Det som gjordes var att sambandssystemet ersattes och i stället för ett helt integrerat stridsledningssystem infördes en extra terminal som hanterar luftläge och datakommunikation. Även en larmanordning tillfördes så att förbandet kan flyglarma sig själva, vilket man kan tycka är en självklarhet, men inte hade funnits tidigare.
Eldenhet 97 kommer inte att uppdateras, så i och med övergången till Luftvärnsbataljon 103/98 utgår EldE 97 ur krigsorganisationen. Försvarsmakten har ännu inte fattat beslut om systemet ska avvecklas eller kvarstå i materiell mobiliseringsberedskap. Möjligheten att sälja materiel eller kanske skänka delar av systemet till Ukraina kommer också att undersökas.
ÖB har upprepade gånger sagt orden ”Sverige ska utveckla ledningsförmågan nationellt som multinationellt”. När Natomedlemskapet väntar bakom hörnet pågår samtidigt arbetet med att anpassa Försvarsmaktens olika system till Natos motsvarigheter, konstaterar den tidigare överstelöjtnanten Joakim Brandin, idag representant för danska ledningssystemsleverantören Systematics.
”Ett godkännande av Sveriges och Finlands Natoansökningar skulle innebära en förstärkning av Natos förmåga i Europas nordöstra flank och stärka den kollektiva säkerheten. Men, ett godkännande kommer också innebära ett accelererande behov av att svenska stridskrafter skall kunna integreras i Natos ledningsstrukturer och tekniska ledningssystem.
Sverige har sedan en lång tid arbetat aktivt med att anpassa sina ledningsmetoder och tekniska system för ledning för att kunna arbeta inom operationer ledda av Nato, framförallt vid internationella insatser. Sverige har tidigt varit aktiv i olika forum för att påverka de standarder och metoder som finns för att kunna utbyta information mellan olika militära parter samt även att implementera dessa i sina ledningssystem. Exempel på detta är Multilateral Interoperability Programme (MIP), Länk 16 och NFFI.
Sverige har också bestämt sig för att ingå i samarbetet Federated Mission Network (FMN). På senare år har ASCA (Artillery Systems Cooperation Activities) utvärderats som tänkbart protokoll för bekämpningsfunktionen. ASCA kan bli ytterligare en standard som kommer att införas i svenska ledningssystem.
Amerikanska arméenheter, baserade i Europa har eller kommer att ha SitaWare som bas i sina ledningsstödssystem.
När Sverige 2008 fick ansvaret att leda sin första Nordic Battle Group (NBG) ställdes behovet av samverkan med andra nationer på sin spets. Norge och Estland var redan medlemmar i Nato medan Sverige, Finland och Irland var alliansfria. Behovet av ett gemensamt ledningsstödssystem var stort. Efter utvärderingar valdes som gemensamt ledningsstödssystem Sitaware Headquarters från danska Systematic.
Några av fördelarna med Sitaware var enligt användarna att systemet hade en inbyggd interoperabilitet som helt baserades på internationella standarder för utbyte av information. Systemet hade också en högt utvecklad funktionalitet för planering, gemensamt utarbetande och distribution av order samt en väl utvecklad funktion för gemensam lägesbild, Common Operational Picture (COP). Några år senare införde och Sverige Sitaware för bruk inom Försvarsmakten nationellt.
Idag är programvaran stabsstödssystem för såväl arméns som Hemvärnets förband men används också på operativ nivå. Parallellt med det ökande användandet i Sverige har också många länder inom Nato, inte minst de baltiska länderna eller länder med uppgifter i vårt närområde, beslutat att använda SitaWare för både nationell verksamhet och som ledningsstödsystem för deltagande inom Natos operationer.
Nedan presenteras några länder som redan har infört SitaWare som huvudprogramvara i sina ledningsstödssystem.
USA – US Mission Command beslutade 2017 att införa ett Commercial of the shelf (COTS)-system för sitt system för ledningsplatser, Command Post Computing Environment (CPCE). Amerikanska arméenheter baserade i Europa har eller kommer att ha SitaWare som bas i sina ledningsstödssystem. Ett exempel är Nato Enhanced Forward Presence i Polen.
Storbritannien – Storbritannien hade liknande behov som US Mission Command och valde 2019 att införa SitaWare inom NATO Allied Rapid Reaction Corps (ARRC). Detta följdes av den 3:e divisionen, ett snabbinsatsförband. Därefter följde Joint Expeditionary Force (JEF) år 2021 och Standing Joint Force Headquarters (SJFHQ) innevarande år.
Ovanstående enheter använder ledningsstödssystemet såväl under större övningar som vid skarpa insatser inom ramen för NATO Enhanced Forward Presence. JEF använde till exempel Sitaware under övningen Joint Protector 21 som genomfördes i Sverige och på Älvdalens skjutfält.
Tyskland – År 2019 bestämde sig Tyskland för att helt eller delvis ersätta sitt tidigare ledningsstödssystem. Valet föll på SitaWare. Efter upphandlingen till insatsen av den tysklandsledda Very High Joint Readiness Task Force (VHJTF) utsågs SitaWare som vinnare. Ledningsstödssystemet inom VJTF skall vara operativt efter årsskiftet.
Finland – Finland använder det Sitaware-baserade systemet
FINACCIS 2 för sina internationella insatser. Finska förband har använd systemet vid flertalet skarpa internationella insatser och även vid övningsverksamhet. Bland annat vid övningarna BALTOPS år 2020 och 2022 med Sverige som värdland.
Lettland och Litauen – Båda nationerna använder SitaWare. Deras markstridsförband använder hela sviten från stridsteknisk till taktisk nivå samt för verksamhet inom Natouppdrag.
Sitaware är alltså en väl spridd och efterfrågad programvara i ett antal Natoländer, vilket innebär att idag har alla länder i Östersjöområdet direkt eller indirekt tillgång till en teknisk integration mellan respektive länders ledningsstödssystem via SitaWare.
Svenska förband och staber som kommer att avdelas för insatser inom Nato har möjlighet att vara interoperabla ur ett tekniskt perspektiv efter en relativt kort period. Det viktiga är att förberedelserna för detta startar tidigt. Idag används SitaWare i första hand för markoperativ verksamhet inom Nato, flera ingående Natoländer har startat processen med att integrera sina sjö- och flygstridskrafter för att uppnå en heltäckande lägesbild från samtliga försvarsgrenar Joint Common Operational Picture (JCOP).
Min slutsats är att svenska stridskrafter har ur ett ledningsperspektiv ett gott utgångsläge för att snabbt kunna ingå i Natos operationer.”
Joakim Brandin
Joakim Brandin har en bakgrund som yrkesofficer. Den militära karriären inleddes 1982 vid Livgrenadjärregementet i Linköping. Under årens lopp har han haft befattningar som kompanichef, bataljonschef, sektionschef inom brigadstab och även en befattning inom den dåvarande första divisionen, vilket innebär egen erfarenhet inom Försvarsmaktens ledningsarena. Han arbetade i Försvarsmakten till år 2000. Idag arbetar han som affärsutvecklare inom Systematic Sweden AB.
Du är mångårig medlem i Artilleri- och Luftvärnsklubben och har nu skrivit din första actionroman tillsammans med Göran Cederberg och Jonas Lundström. Hur kom boken
”Operation Svarta Björn” till?
– Idén fick jag under hösten 2019, då jag konstaterade att det visserligen skrivits ett antal fictionromaner med stor militär koppling men ingen av dessa har utspelat sig i landets norra delar och framförallt inte i Norrbotten.
Hur gick det till när ni skrev boken?
– Författartrion genomförde, tillsammans med ett antal pensionerade och aktiva officerskollegor vad vi kan kalla en fältövning i Överkalix-området och Tornedalen då även bokens synopsis diskuterades och justerades. Skrivandet startade hösten 2021, men när Ryssland invaderade Ukraina pausades skrivprocessen då hela situationen kändes absurd. Efter några veckor återupptogs skrivandet. Det kändes plötsligt viktigare än någonsin.
Vad handlar ”Operation Svarta Björn” om?
Den bygger på att kuppförsöket som gjordes i Moskva i mitten av augusti 1991 lyckades. De revanschistiska kuppmakarna vill efter Berlinmurens fall och det omfattande tillbakadragandet av sovjetiska styrkor från Centraleuropa återta kontrollen över det sönderfallande Sovjetunionen. Efter att ha ”övertygat” den amerikanska presidenten om att det enbart skulle handla om en begränsad operation mot Finland och Sverige anfaller Sovjetunionen på midsommardagen den 20 juni 1992.
Vilket syfte har ni med bokens utgivning?
– Vi hoppas att i romanform, någorlunda trovärdigt, beskriva på vilket sätt vi, vid den aktuella tiden, förberett och avsåg att försvara oss, framför allt i norra Sverige om Sovjetunionen skulle gå till anfall. Ett delsyfte är också att genom några karaktärer beskriva Tornedalingarnas ”själ”, både som folk och som försvarare av sin hembygd.
Du är tidigare chef för både Lv 7 och haft flera högre stabsbefattningar. Har du använt dina kunskaper om Försvarsmakten och tidigare mobiliseringsplaner?
– Ja, i den mån som sekretessen medger samtidigt som ett antal av de befästningar och försvarslinjer som fanns nu är rivna eller nedlagda. Både jag och min kollega, överstelöjtnant Göran Cederberg har en gedigen militär bakgrund och vi kompletteras väl med Jonas Lundström, som kan det politiska systemet i egenskap av tidigare heltidspolitiker.
När lanseras boken?
– Den skickades till tryckeriet i november och ska levereras i mitten av december. Intresserade kan gärna kontakta mig för beställning; kempainen.roger@gmail.com. Priset är 350 kronor plus frakt, 99 kronor.
> Keep your targets within line of sight while reducing the risk of being detected.
> Avoid airspaces covered by enemy sensors.
> Synchronize movement of your mobile GCS and UAS.
> Find landing sites for operational or emergency use case.
Bilden till vänster visar hur granaten med sju kilo trotyl detonerat inne i eldröret. Till höger, Haubits 15,5 F (franskyskan).
Ceremoni på Ravlunda skjutfält
För 53 år sedan, närmare bestämt den 16 april 1969, inträffade en av de mest allvarliga artilleriolyckorna i modern tid.
I samband med slutövningen för dåvarande A 6:s värnpliktiga på Ravlunda skjutfält inträffade en eldrörssprängning och tre soldater omkom. Tidigare i höst invigdes ett minnesmonument på Ravlunda. Artillerimuséets Per-Åke Karlsson berättar om ”olyckan som inte kunde hända”.
”Det är början av april 1969. En ganska orolig tid, även om vi i backspegeln tycker oss se ett idylliskt landskap bland annat med minnet att den första april upphörde förbudet mot nöjestillställningar på långfredagen, påskdagen och juldagen. Å andra sidan meddelar amerikanska försvarsdepartementet att de mänskliga förlusterna i Vietnamkriget har passerat förlusterna i Koreakriget och uppgår till 33 641 man. Det gör Vietnamkriget till det fjärde blodigaste kriget i USA:s historia.
I Tjeckoslovakien meddelar kommunistpartiet att ”strikt censur” av all media införts. Alexander Dubcek, förste sekreterare i kommunistpartiets centralkommitté, förpassas till glömskan och ersätts av ”nickedockan” Gustáv Husák.
Året efter Sovjets inmarsch i landet.
Slutövning vankas
Här på hemmaplan går livet sin gilla gång. På sjätte kompaniet på Smålands Artilleriregemente, A 6 i Jönköping, pågår förberedelserna för årets slutövning. På söndag förmiddag, den 13 april inleder kompaniet en marsch söderut. Som vanligt är vetskapen inom kompaniet låg om kommande uppgifter. Att det skall skjutas skarpt är alla medvetna om, men det är efter ett helt utbildningsår numera rutin. På tisdagseftermiddagen den 15:e får batterichefen, styckjunkare Stenberg order att gruppera nära Brösarps kyrka på Österlen. Efter ungefär en timme rullar A 6-förbandet in på grupperingsplatsen i god ordning. Pjäsgrupperna visas in till sina respektive pjäsplatser och ett slitsamt jobb tar sin början.
Först skall pjäserna, haubits 15,5 F eller fransyskan mer allmänt kallad, på plats. Sedan lastas dragbilarna av för att rulla till fordonsplatsen ett hundratal meter från pjäsplatserna. Samtidigt sker parallellställning av pjäserna, så att alla eldrör pekar åt exakt samma håll.
Morgondagens skjutning är en förevisningsskjutning för övriga inblandade förband. Nästa morgon, den ödesdigra onsdagen, går reveljen tidigt för batteriets manskap. Pjäserna anmäler sig eldberedda och eldsignaleringen inleds. Dånet är öronbedövande när fyra 15,5cm haubitsar samtidigt öppnar eld, så de Brösarpsbor som ännu inte har vaknat gör det nu med ett ryck.
Platsen för förevisningen, ”Mormors kulle” på Ravlunda skjutfält är väl vald. Här, 50 meter över havet, är utsikten slående över hela Hanöbukten. Målen som ska bekämpas består av utbogserade träflottar, placerade cirka en kilometer ut bukten, men tydligt synliga från åskådarplatserna. Vid första eldöppnandet skjuts tre enstaka lag (1 skott per pjäs) med ändringskommandon mellan lagen. Nu är batteriet klart för verkanseld.
Pjäsgruppchefen för andra pjäs kommenderar ”ladda” och en granat med apterat och temperat tändrör läggs i laddbryggan. Två man tar ansättarstången och med kraft förs granaten i patronläget. När granaten går över övergångskonen i eldröret händer det som inte kan hända – en granatbrisad. Granaten fylld med drygt sju kilo trotyl exploderar när pjäsens bakstycke är öppet.
Ansättarstången, granatsplitter och delar av pjäsen slungas bakåt med våldsam kraft. Pjäsgruppens servis slungas omkring som löv i vinden. Allting blir tyst, förutom de skrik som kommer från flera skadade soldater. Inkallade bataljonsläkaren, tillika Skillingaryds provinsialläkare, Sive Andersson inser att något illavarslande har hänt. Han är åskådare vid ”Mormors kulle” och som Skillingarydsbo är han van vid artilleriskjutningar.
Han beger sig, med onda aningar, mot olycksplatsen. När han kommer fram möts han av döda och lemlästade mannar som ligger utspridda på marken bakom pjäsen. I skogen yrar chockade människor omkring.
Den oskadda personalen på övriga batteriet börjar genast ge första hjälpen till skadade. Tre män, Bill Svensson, Lars Olof Tranberg och Göran Josefsson, alla 22 år gamla och från olika delar av Västergötland, är döda. Flera andra har fått mer eller mindre allvarliga skador och merparten av batteriets manskap har fått sår i själen som aldrig kommer att läkas helt. Övningen avbryts omedelbart och batteriet startar en tung färd tillbaka till A 6.
En skadekommission tillsätts omedelbart för att utreda olycksorsaken. Den bemannas av chefen för Malmö Försvarsområde (Fo 11), överste Stig Magneberg, major Nils Kuylenstierna, A 3, Major C-O Lindell, Fo 11 samt fem man från FMV ledda av överstelöjtnanten Yngve Gelin. Dessutom deltar tillverkaren Bofors, som licensproducerat pjäserna, med två man samt Kriminaltekniska laboratoriet som stöttar med personal.
Fem dagar efter olyckan inleds de första förhören med de närmast berörda, styckjunkare Stenberg, pjäsgruppchef Lövgren, ammunitionsunderbefälet, ytterligare fyra man ur pjäsgruppen samt tre man från ammunitionsförrådet.
Sabotage?
Inget onormalt framkommer i förhören. Skadekommissionen funderar i olika spår. Ett av orsaksalternativen kan vara sabotage. År 1969 är som tidigare berörts av författaren en orolig tid. Det förekommer ofta demonstrationer mot Krigsmakten. ”Vägra döda-vägra värnplikt” var ofta förekommande uppmaningar på affischer och klistermärken på och omkring regementen. Det som lättast skulle kunna vara föremål för ett eventuellt sabotage är tändrören. En mycket stor mängd tändrörslådor kommer att kontrolleras för att utesluta eventuell manipulation. Inget som kan tolkas som medveten påverkan på tändrör eller förpackningar kan konstateras, varvid denna teori snabbt skrivs av.
Karlsson
genomförde sin grundutbildning som befälselev på A3 i Kristianstad 1970. Han utbildades på samtidens artilleripjäser; 10,5, 15 och 15,5 centimeters haubits. Femton år senare bytte han vapenslag och började arbeta i Flygvapnets stridslednings och luftbevakningsanläggningar. Ytterligare femton år senare flyttade han till södra militärdistriktet för att några år senare flytta till P7. Under denna tid sysslade Per-Åke i huvudsak med säkerhetstjänst och signalskydd. År 2010 började han på Statens Försvarshistoriska museer, med placering på Artillerimuseet, där han fortfarande arbetar med frågor som handlar om drift och underhåll.
Olyckspjäsen, haubits F nr. 231, står kvar på platsen några dagar under noggrann övervakning medan intensivt letande sker efter granatdelar och tändrör. När olycksplatsundersökningen är slutförd flyttas pjäsen till A 3 för att därefter transporteras till Bofors i Karlskoga för ytterligare kontroller. Bofors genomför provsprängning av en granat i ett motsvarande eldrör, se bild intill, där man konstaterar att det är en fullt normal spränggranat som exploderar på det sätt som antagits. Skadorna på proveldröret är identiska med skadorna på olyckspjäsen.
Delar till granaten pusslades också samman och nästa teori som undersöks är om kaviteter, gasblåsor, i sprängmedlet trotyl orsakat explosionen. Kommissionen konstaterade att kavitetskomprimering skulle kunna vara en anledning, men inte under de påkänningar som sker vid ansättning av granaten, varvid också denna teori avskrivs.
Nu fokuserar kommissionen på tändröret. Vid flera tillfällen vid denna tid fanns rapporter om tidiga banbrisader, men dessa förklarades som feltempereringar. Tändröret, ögonblickligt högkänsligt spets tids anslagsrör m/1951 B med urverk (Öhkstidar m/51B urv) var tillverkat vid ammunitionsfabriken i Karlsborg. Sprängkapselsäkringen var av typen ”Dixi”, en schweizisk konstruktion som Sverige importerade i början av femtiotalet.
Som namnet anger är röret antingen tidsinställt, eller ögonblickligt, vilket är en säkerhet för att röret skall tända även om tempereringen inte har gått ut när granaten slår i marken. Det finns ett antal säkringar som skall förhindra loppbrisader, brisader i mask för nära pjäsen, samt en sprängkapselsäkring. Tidfunktionen och sprängkapselsäkringen styrs av mekaniska urverk som aktiveras av den axiella accelerationen vid avfyringen och av granatens rotation.
Temperingsurverket påverkar ett drivkors med fyra kulor i spår. Dessa kulor vandrar uppåt i sina spår vartefter som drivkorset vrids runt. När en kula kommer i rätt läge i anslagskanalen, efter inställd tid, påverkar kulan ett stift som tänder en laddning. Om detta av en eller annan anledning sker för tidigt i processen är sprängkapselsäkringen spärrad och tändning uteblir.
Skadekommissionen kommer efter många tester fram till att metallkulorna i drivkorsets spår varit felmonterade och att en kula redan ligger i tändläget. Samtidigt är sprängkapselsäkringen felaktig och spärrar inte tändprocessen när den oavsiktligt utlöses av den felmonterade drivkulan. Således två fel som var för sig är ytterst osannolika bildar tillsammans en dödlig reaktion.
När jag stod där och såg den sargade unge mannen, tänkte jag; vad är det för nytta med att försöka lappa ihop den stackaren, han kommer ju ändå inte att få något vettigt liv.
Kamratföreningen Smålandsartilleristers ordförande Bo Romedahl lyssnar på Hemvärnstrumpetaren Madeleine Stahlins tribut till de omkomna och standarföraren Lennart Andersson fäller A 6 standar.
På 50-årsdagen av olyckan, den 16 april 2019 samlades några personer från Artillerimuseet tillsammans med några av de som befunnit sig på plats när olyckan inträffade. Under denna samling beslutades att någon form av minnesmärke ska tillverkas för att påminna besökarna om den tragiska olyckan. Efter ett par år med pandemi som lade det mesta av vår verksamhet i malpåse var vi den 23 augusti äntligen framme vid målet.
Denna dag samlades ett 20-tal personer vid olycksplatsen och minnesmärket kunde avtäckas. Det består av främre delen av ett eldrör, med mynningsbroms, till en motsvarande pjäs, med en enkel minnestext. Eftersom olyckspjäsen kom från A6 i Jönköping så var några man ur Kamratföreningen
Smålandsartillerister på plats med föreningens standar.
Den svårast skadade, 22-årige Rune Stridh, från Västergötland opererades under många timmar på sjukhuset i Kristianstad av bland annat docent Fredrik Koch och en ung
läkare som assisterade vid operationen. Den unge läkaren, nu en något äldre gentleman, deltog i invigningen av minnesmärket. Han delgav oss en visdom som han tog till sig när han hjälpte till att rädda livet på Rune Stridh. – När jag stod där och såg den sargade unge mannen, tänkte jag; vad är det för nytta med att försöka lappa ihop den stackaren, han kommer ju ändå inte att få något vettigt liv.
Men, Rune Strids repade sig, trots att han blev blind och förlorade båda armarna fick han ett bra liv. Detta lärde mig att aldrig ge upp hoppet. Man skall göra sitt yttersta i varje besvärlig situation, var läkarens tänkvärda ord.”
En av medlemmarna i Artilleri- och Luftvärnsklubbens styrelse, Rolf Thegström, har gått bort. Rolf hann endast delta en kort tid i styrelsens arbete då han blev invald i samband med föreningens senaste årsmöte.
Rolf har under många år arbetat inom luftvärnsområdet vid FMV. Några exempel är luftvärnskanonvagn 90 (Lvkv 90) samt robotsystem 23 Bamse. På senare tid har Rolf varit projektledare för Insatsförmåga luftvärn (IFLv) och produktledare luftvärn.
Rolf var den första som mottog Tekniskt stipendium från kvarlåtenskap Militärteknisk Förening. Motiveringen till att Rolf erhöll stipendiet beskriver väl Rolfs kompetens och kunnande:
Rolf Thegström har mångårig erfarenhet av utvecklingsarbete inom luftvärnsområdet och har under flera år varit projektledare för Insatsförmåga Luftvärn (IFLv). Som projektledare för IFLv har Rolf varit en nyckel-
person för att driva utvecklingen inom det markbaserade luftvärnet. Hans engagemang, noggrannhet och tekniska kunnande har starkt bidragit till att driva projektet IFLv framåt, trots de tidvis stora utmaningar som funnits i projektet. IFLv är inne i slutfasen och Rolf har genom sitt engagemang stor del i att projektet är på väg att slutföras. Rolf är numer Produktledare och har med stort engagemang tagit sig an de nya utmaningarna.
Han har tidigare bidragit till det markbaserade luftvärnets utveckling genom sin roll i utvecklingen av RBS 23.
Rolf fick även för sina insatser inom IFLV motta Luftvärnsregementets förtjänstmedalj i silver.
FORCE PROTECTION IS OUR MISSION.
FORCE PROTECTION IS OUR MISSION.
Rheinmetall Defence är en komplett leverantör och levererar system och kompetens inom områdena:
Rheinmetall Defence är en komplett leverantör och levererar system och kompetens inom områdena:
■ Transportfordon
■ Transportfordon
■ Bärgningsfordon
■ Reparations- och underhållsfordon
■ Bärgningsfordon
■ Stridsutrustning
■ Reparations- och underhållsfordon
■ Stridsutrustning
■ Artilleri- och granatkastarammunition
■ Stridsvagnsammunition
■ Artilleri- och granatkastarammunition
■ Stridsvagnsammunition
■ Specialammunition
■ Specialammunition
■ Stridsvagnar och stridsfordon
■ Indirekta eldsystem
■ Stridsvagnar och stridsfordon
■ Ledning och samband
■ Indirekta eldsystem
■ Simulering och träningsutrustning
■ Ledning och samband
■ Logistiklösningar
■ Simulering och träningsutrustning
■ Logistiklösningar
För mer information: www.rheinmetall-defence.com
För mer information: www.rheinmetall-defence.com
Under det pågående kriget i Ukraina har återigen betydelsen av att ha eller att inte ha luftherravälde tydligt åskådliggjorts. Militära lärdomar som den avgörande betydelsen av både artilleri och flerlagers luftförsvar är återigen högaktuella. Det har också blivit uppenbart att varken Ryssland eller Ukraina har kunnat etablera luftherravälde.
Polen valde CAMM
Den viktigaste orsaken till det uteblivna luftherraväldet för någon av de stridande parterna är ett hittills väl fungerande markbaserat luftförsvarssystem. Båda parter har tillgång till långräckviddiga S-300 luftvärnssystem (analogt med Sveriges Patriot-system), vilket medfört att luftrummet på medelhög till hög höjd i stort sett stängts av för båda sidorna i stridszonen. Med långräckviddigt luftvärn som till stor utsträckning helt reducerar förmågan hos flygplan att operera på medelhög eller hög höjd, har hotet ifrån luften till stor del härstammat ifrån kryssningsrobotar med lång räckvidd, attackhelikoptrar, attackflygplan och drönare samt icke styrd ammunition som opererar på låg- till medelhöjd en robust luftvärnslösning är självfallet beroende av kompletterande system. Dessa långdistanssystem är dock ganska statiska och inte optimerade för att hantera sådana hot, vilket gör dem sårbara – många S-300 har på båda sidor förstörts av kryssningsmissiler eller drönarangrepp.
Ett land att ta denna läxa till sitt hjärta är Polen, som delar landgränser med Ryssland, Ukraina och Vitryssland. Landet, som redan driftsatt Patriot-systemet för att försvara luftutrymme på längre avstånd har nu kravsatt ett kort-till-medeldistanssystem kallat Narew för att skydda både sina Patriot-system, sina egna styrkor och landets infrastruktur från kryssningsmissiler och andra hot. Med många mått blir detta en av de största kravställningarna på luftförsvar i Europa. Polen krävde en lösning med mycket hög prestanda. Med detta i beaktan föll nyligen det polska valet på systemet Common Anti-air Modular Missile (CAMM) med europeiska konsortiet MBDA som leverantör. De första systemen levererades i oktober 2022. Polen har valt att använda polsk, egenutvecklad radar till sina system, medan den brittiska armén använder sensorerna från Saab.
CAMM utgör det allra senaste ifrån Europas ledande tillverkare av missilsystem – MBDA. Systemet har konstruerats med en mängd tekniska framsteg. CAMM är designat för att hantera hoten i dag och för framtiden – och detta har snabbt satt sin prägel på vad som traditionellt sett är en långsam försvarsmaterielmarknad. CAMM, som ursprungligen utvecklades för Royal Navy och Storbritanniens armé för att ersätta ålderstigna Rapier blev operativt så sent som 2018. Idag har mer än tio länder valt att beställa CAMM. Systemet utvecklades för att bekämpa alla slags lufthot, från överljuds-, attack- och sjömålsrobotar, precisionsstyrda bomber, flygplan, helikoptrar och drönare.
Eftersom varje robot är utrustad med sin egen aktiva radarmålsökare och två-vägs datalänk, kräver CAMM-systemet inte stöttning av belysningsradar. Detta minskar komplexiteten och tar bort en stor flaskhals som äldre och även en del moderna, men mindre avancerade system behöver, vilket leder till att antalet mål som konkurrenterna kan bekämpa, begränsas. Detta gäller inte för de robotar som CAMMfamiljen består av.
Ett CAMM-system kan genomföra samtidig bekämpning av lika många mål som systemet har laddat i lavetter. Robotens radarmålsökare har det senaste inom solid-state digital teknologi, mjukvara och material. Detta ger roboten hög prestanda mot även de mest krävande målen. Räckvidderna för bekämpning, beroende på typ av robot, varierar mellan 25 till över 40 kilometer.
Den definitivt minst omtalade men likafullt viktiga förmåga för CAMM-roboten är den snäva räckvidden som systemet kan bekämpa mål på. Detta medför att systemet även optimerats för att mycket snabbt kunna reagera på popup-hot såsom kryssningsmissiler eller så kallad loitering munition som upptäcks på korta avstånd.
CAMM-ER fotograferad precis efter utskjutning, där motorn precis tänts och bekämpning av ett mål på hög höjd inletts.
Foto: MBDA
Peter Bäckström
Peter Bäckström är rymdingenjör som efter att ha arbetat i drygt 20 år med att utveckla olika svenska missilsystem för bland annat Bofors och sedermera Saab anställdes av MBDA för att ansvara för exportverksamheten för de nordiska länderna. Han började sin karriär vid Bofors 1994 och arbetade under ett antal år med utveckling av Taurus KEPD 350 och robotsystem 23 Bamse. Andra system som han varit med att utveckla är den framgångsrika radarjaktroboten Meteor. Idag ansvarar Peter för samtliga marknadsföringskampanjer samt ett flertal olika industriella samarbeten som MDBA bedriver i de nordiska länderna.
CAMM är ett intressant system tack vare sin dubbelsidiga natur – till skillnad från många andra luftvärnsmissiler kan det användas både på landfordon (som i konfigurationen Land Ceptor) men även fartygsbaserat (Sea Ceptor).
De system som driftsatts för Storbritannien har fått alla robotbehållare målade i mörkgrön färg, vilket också gäller fartygslavetter. Därför är det möjligt för armén att låna robotar från marinens fartyg och ladda dessa utan någon modifiering, vilket självfallet innebär en stor ekonomisk besparing. En liknande lösning har också anammats av Polen som planerar att montera CAMM på sina nya fregatter såväl som på markbaserade fordon. Detta skulle också kunna vara en intressant modell för Sverige då CAMM-familjen kan ha en marin tillämpning ombord på Visbykorvetterna.
Själva CAMM-robotarna lagras i förseglade containrar som skyddar missilerna och minskar underhållet signifikant i jämförelse med traditionella vapensystem.
En stor innovativ funktion med CAMM är robotarnas “Soft Launch”, ett vertikalt avfyringssystem, som med hjälp av en gasdriven pistong kastar ut roboten från sin behållare (container). Först efter detta utkast används en separat laddning för att inta målriktning innan huvudmotorn startar.
Detta säkerställer att all energi hos robotens raketmotor används för att jaga ifatt målen snarare än att slösa bort energin under själva uppskjutningen för att ta sig ur kanistern. Denna funktion leder till att utöka robotens maximala räckvidd. Utskjutningslösningen befrämjar också bekämpning av mål på mycket korta avstånd. För markbaserade system blir det också möjligt att genomföra avfyringar i tätare skog och nära eller i byggnader. Funktionen minskar också avfyringssignaturen avsevärt, vilket i sin tur försvårar upptäckt av olika motmedelssystem. Dessutom bidrar detta till en annan fördel då den vertikala utskjutningen säkerställer att systemet alltid är redo att försvara luftvolymen i samtliga riktningar, det vill säga täckning varvet runt (360 grader).”
GRKPBV 90 Mjölner kräver knappast någon närmare presentation för Artilleri & Luftvärns läsare. Ett enkelt och robust system framtaget på rekordtid i nära samarbete mellan Försvarsmakten, FMV och BAE Systems Hägglunds. baesystems.com/product/mjolner
Artilleri & Luftvärn firar 150 år
Oj så tiden går! I år firar denna förnäma tidskrift 150 års utgivning sedan starten 1872. Detta innebär också att Artilleri & Luftvärn, som tidigare hette Artilleritidskrift är världens äldsta, fortfarande aktiva tidskrifter för funktionen indirekt eld. Dä ni!
Naturligtvis är ett sådant hedervärt jubileum värt att firas. Redaktionens sätt att fira detta med er, bästa medlemmar och läsare är jubileumsquiz i detta nummer och i nummer
1 2023. En rad fina priser, skänkta av några av föreningens samarbetspartner, finns i vinstpotten. Artilleri & Luftvärn
1.Vad kallas glaset som sitter i bakänden på en robot 70?
1: Bakre mikrospektralspegel
X: Laserspegel
2: Dikroitspegel.
2. Vad betyder begreppet dötid inom luftvärnet?
1: Dödtid är tiden det tar från det att målet mäts in i målpunkten till dess att det når den punkt där skottet avfyras.
X: Dödtid är den tid som går medan ett mål förflyttar sig från mätpunkten till den punkt där det beräknas befinna sig när skott går.
2: Dödtid är tiden mellan det ett lv-förband gör sig eldberett och högsta eldberedskap är beordrad att inledas.
3. Artilleripjäsen Archer har, förutom en imponerande ammunitionsportfölj, även lång skottvidd tack vare ett 52-kalibers eldrör. Vad menas med 52-kalibrigt eldrör?
1: Eldröret väger 52x155 kg
X: Eldrörets kaliber är 5,2 tum i diameter
2: Eldröret är 52x155 mm långt
4. Det finns flera benämningar för en tingest som skjuter en projektil i antingen en rak bana eller i en högre, kurvad bana. Kanon, mörsare och haubits är de mest förekommande. Från vilket språk kommer ursprungligen benämningen haubits?
1:Tjeckiska
X: Tyska
2: Ungerska
vill i detta sammanhang tacka Bodens Artilleriregemente, Luftvärnsregementet, BAE Systems Bofors, BAE Hägglunds, MBDA Missile Systems, Saab, Systematics, Rheinmetall Sverige, Nammo, Bofors Testcenter, Elbit Sverige, Historiska Media och Palantir för givmilt stöd.
5. Ett nytt, svenskt pansarvärnsvapen har och står i fokus under det pågående kriget i Ukraina. En stridsvagnsdödare av rang som inom Försvarsmakten har vapnet beteckningen robot
57. Vad heter vapnet med en internationell benämning?
1: New Light carried antitank missile, NLCA
X: New light antiarmour missile, NLAM
2: New light antitank Weapon, NLAW
6. En het fråga i dessa dagar är om Försvarsmakten och armén ska införa något raketartillerisystem. Det finns idag flera tänkbara leverantörer med system som Puls, Himars och Chunmoo för att nämna några exempel. Vilket land kommer tillverkaren ifrån som producerar Puls?
1: Spanien
X: Israel
2: Sydafrika
Svaren på ovanstående frågor antingen mejlas till redaktören (sbratt67@icloud.com) eller skickas med vanlig post till redaktörens adress; Artilleri & Luftvärn, C/o Stefan Bratt, Lokförargränd 12, 775 51 Krylbo.
Ditt svar vill redaktionen ha senast den 25 januari. Vinnarna kommer att underrättas per post samt meddelas i kommande nummer av tidskriften.
där insatserna är som högst, kraven de tuffaste och när teknologin spelar en avgörande roll
MilDef erbjuder en portfölj av produkter och tjänster med ett komplett sortiment av stryktålig elektronik, mjukvara och integrationstjänster. Våra produkter är beprövade och i drift till sjöss, på land och i luften hos nationella och internationella styrkor världen över, i de mest extrema och krävande miljöer.
Artilleri- och luftvärnsklubben
inbjuder medlemmarna till årsmöte
Onsdag 15/3 kl. 16.00
Samling vid vakten Tre Vapen kl. 15.45
Plats
Tre Vapen, Banérgatan 62
Mount Everest, ingång C, en trappa ned
Program 16.00 - 17.15 Årsmöte
17.15 - 18.30 Föredrag
• Luftvärnssystemet CAMM och C-UAS, Sky Warden (föreläsare från MBDA)
• Återupprättandet av A9
18.30 Middag på Vingen
Anmälan
Senast 6/3 till lars.morrby@fmv.se alternativt 070-217 02 16. Av anmälan skall framgå om ni deltar på middagen samt fullständigt namn och födelsedata (för inpassering).
Kostnad för middagen 150 kr.
Mer information kommer att annonseras på www.artlvklubben.se samt Artilleri- och luftvärnsklubbens facebooksida i slutet på januari.
Adress
Artilleri- och Luftvärnsklubben
C/o Jan Ohlsson, Villagatan 73, 253 54 Mörarp
Kontaktperson: Överstelöjtnant Lars Mörrby, Försvarets Materielverk, Stockholm. lars.morrby@fmv.se
Tel: 08-782 54 11, 070-217 0216
Ordförande
Överste Mikael Beck
Luftvärnsregementet Halmstad
035-266 20 00
Bankgiro 833-4278
Prenumerationspriser
Inom Europa 300 kr per år
Utom Europa 350 kr per år
Lösnummerpriser
Enkelnummer 100 kr
Dubbel-/Temanummer 150 kr
© 2022 Artilleri-Tidskrift
Utdrag ur tidskriften får göras med angivande av källa.
Scanna QR-koden så kommer du till webbsidan där tidigare nummer av Artilleri-Tidskrift
finns publicerade i pdf-format. Eller besök www.artlvklubben.se
Har du flyttat eller har ny adress?
Du vet väl om att som medlem är det din skyldighet att anmäla ny adress om du vill fortsätta att få tidskriften och vara medlem i föreningen.
Mejla eller ta kontakt med antingen sekreteraren (se kontaktuppgifter ovan) alternativt redaktören.
Posttidning B
Artilleri-Tidskrift, c/o Stefan Bratt
Lokförargränd 12, 775 51 KRYLBO
ARCHER – eldkraft och mobilitet i alla lägen
ARCHER utgör nästa generations mobila artillerisystem, utvecklad för komplexa hotbilder. Med eldkraft och mobilitet för att understödja snabbrörliga markförband – i alla lägen.
• Helautomatiskt system. Snabb eldgivning med hög precision och komplett skydd för besättningen.
• I bruk inom svenska Försvarsmakten. Service- och underhållsorganisation finns etablerad.
• Utvärderas av flera exportkunder för framtida användning.
BAE Systems Bofors i Karlskoga utvecklar och tillverkar högteknologiska produkter och system. Vi bidrar till en stärkt nationell säkerhet, försvarsförmåga och försörjningskapacitet.
baesystems.com