Tidsresa med N

Växtpressen fyller 50 år och vi gräver lite i arkivet. Flera av dagens frågeställningar var desamma på 70- och 80-talen, men framstegen man gjorde då banade väg för nya tankegångar kring kvävegödsling som vi tilllämpar än idag – i kombination med nya analysverktyg.

Av Carl-Magnus Olsson, Yara

Växtpressen firar 50 år. Samtliga nummer finns i tryggt och brandsäkert förvar. Men ibland plockas något nummer fram och det blir en fin och berikande stund.

Växtpressen firar 50 år och under alla dessa år har otaliga artiklar rörande växt näring presenterats. Arkivexemplar från samtliga utgivna nummer finns tryggt bevarade i Yaras brandsäkra arkiv. Att för en stund stanna upp och gräva lite i arkivet – det är en fascinerande och intressant tidsresa.

Hög igenkänningsfaktor Bläddrar man i utgåvorna skrivna på 1970 och 1980talen inser man ganska snabbt att frågorna rörande kväveoptimering faktiskt var lika aktuella då som nu! Men den stora skillnaden är förstås 50 års skördeutveckling och att de strategier och metoder vi i dag använder för att nå den skördepotentialen har utvecklats och förfinats. Några exempel på rubriker och ämnen från 70 och 80talens Växtpressen beskriver väl den tidens frågeställningar: ”Kan spridningstiden för kväve påverka nitratutlakningen?” ”Optimal kvävegödsling till korn och havre” ”Markanalys av nitrat – vägledning för kvävegödsling?!” ”Fordrar vårsädessorterna olika höga kvävegivor?” ”Hur påverkar gödslingen proteinhalten hos spannmålen?” Igenkänningsfaktorn är onekligen stor! Ökande skördar Sedan början av 1970talet och fram till idag har vi sett en dubblering av skör

darna, tydligast är detta för höstvete (figur 1). Ökande spannmålsskördar innebär förstås att grödan för bort mer näring och det krävs därför en högre näringstillförsel för att säkra optimal skörd och kvalitet. Somliga kanske ser risker med ökade kvävegivor, men tack vare försök och rådgivning står den svenska lantbrukarkåren stadig och undviker kväveförluster och bibehåller hög kväveeffektivitet. En speciellt intressant del att lyfta fram är delade kvävegivor – något som länge inte var praxis.

… dubblering av skördarna…”

Dubblering av skördenivån sedan början av 70-talet

8 000

6 000

Skörd kg/ha

4000

2 000 Höstvete Vårkorn Havre Höstraps

0

1960 1975 År

1990 2005

Figur 1. Skörd, Sverige 1965–2020. Medel av konventionell och ekologisk areal. 2020 preliminär statistik. Källa: Sveriges Officiella Statistik.

2020

Artikel av agronom Berndt Warlin med tankar kring hur man löser problematiken med låga proteinhalter.

Delade N-givor introduceras I slutet av 70talet kom frågan kring delning av kvävegivan till höstvete. Bland annat lyftes problem med proteinhalter i höstvete upp. En artikelrubrik slår fast: ”Vi har de lägsta proteinhalterna i samtliga sädesslag under tioårsperioden under 1981” Utifrån en försökssammanställning från 1980–81 ser vi bra exempel på detta. Ett utdrag från en Växtpressenartikel, nr. 4/82 av agronom Berndt Warlin, beskriver väl tankegångarna. Rubriken lyder: ”Hur påverkar gödslingen proteinhalten hos spannmålen?” Berndt Warlin skriver vidare: ”Delad kvävegiva eller ej till höstvete?

En problemställning som ofta varit uppe till debatt och undersökts i stora försöksserier. Den officiella uppfattningen idag är att man inte har betalt för att dela givan”. En av slutsatserna var således att detta var riktigt – att delning av kvävegivan inte var motiverad. En uppfattning man kommit fram till då försöken redovisas som totalsammanställning utifrån ett 100tal försök åren 1959–63. I senare försökserier i höstvete (S7921 Supra) från åren 1980 och 1981 var slutsatsen densamma, fast nu med en intressant nyansering: ”Slår vi ihop alla försök får vi i stort fram att det inte är lönt att dela givan.

Men delas materialet i försök som givit merskörd för delad giva och i försök som inte givit merskörd får vi fram betydligt intressantare bild som vi kanske kan lära något nytt ur.” En annan del av försöksresultaten pekade på ett behov av 160 kilo kväve under förutsättning att givan delades. Skörden ökade då cirka 500 kilo jämfört med engångsgiva. Skördeökningen och den positiva effekten av delad giva förklarade Berndt Warlin med faktorer som: låg grundskörd, dåligt kväve

Klarsynta slutsatser …” …delade kvävegivor…”

tillstånd på våren, dåliga förfrukter, större vinternederbörd än normalt och stallgödseltillgång. Han fortsätter: ”Vi skall givetvis inte dra för stora växlar på detta försökmaterial ännu.

Det är bara två års försöksresultat.

En sak anser jag mig emellertid kunna fastslå med stor säkerhet och det är att vi måste arbeta mot en individuell kväverådgivning för det enskilda fältet.” Klarsynta slutsatser av en framåtsträvande men försiktig general.

Hög kväveeffektivitet Agronomerna på Supra var som framgår utan tvekan förutseende i början av 80talet i kvävefrågan. Den individuella kväverådgivningen som för det enskilda fältet, som Berndt Warlin lyfter, är något som vi idag fortfarande anser är högprioriterat.

Ökade skördar kräver en högre näringstillförsel, men samtidigt större ansvar att en del av detta kväve inte förloras på vägen. Nyckel är hög kväveeffektivitet vars frågeställning fanns redan på 70–80talen. Skillnaden mot idag är att vi betydligt har utvecklat kunskapen kring kväveanvändningen. Tidigare tillämpade vi provtagning av ”Nmin” för ”NPrognos”. Det har utvecklats till dagens ”Yara NPrognos™” som följer grödan under säsongen för bättre råd och anpassningen efter årsmån. NTester BT och Nollrutekonceptet anpassar kvävebehovet till det enskilda fältet. Men det förutsätter delade kvävegivor för hög kväveeffektivitet.

Mångåriga fältförsök, djuplodande utvärderingar och teknikutveckling har skapat grunden för de rådgivningsverktyg som i dag finns tillgängliga för svenskt lantbruk./

Delning av kvävegivan i höstvete var länge inte aktuell i rådgivningen. Men med ökade skördenivåer visade med tiden försök att delning av kvävegivan var lösningen för högre skördeutnyttjande.