Party in the U.S.A Efter att ha pussat mina katter hejdå, storgråtit på flygfältet och elva timmar av skrikande bebisar i flygplanet, I jumped off the plane at LAX with a dream and my cardigan och tänkte – Whoa, am I gonna fit in? Jag har fått uppleva en hel del kulturkrockar hittills under mitt utbyte till Kalifornien och den största saken jag aldrig kommer att vänja mig vid, är att alla hälsar med ett ”Hi!!!!! how are you????” och jag vet aldrig om det faktiskt förväntas av mig att svara. Så många gånger har käcka amerikaner bara slängt ur sig den frasen, och innan jag har hunnit känna efter, översatt i mitt huvud hur jag ska uttrycka mig och precis börjat lägga ut how I am today så har tillfället redan passerat förbi. Jaha, liksom. Amerikaner gillar small talk, eller tja, jag vet inte om de gillar det men i alla fall så tror jag (??) att det 12
förväntas av mig att prata med folk: på bussen, med uberchauffören och baristan på Starbucks. Min finska själ lider in i det djupaste av hoppa på bussen, sätta mig ner på en avskild plats långt bak och fastän det finns massor av lediga platser kommer det någon och sätter sig bredvid MIG på bussen! Vad! Håller! Ni! På! Med! Att slängas in i det amerikanska universitetslivet har också fått mig att förstå hur ofattbart lata vi finska studeranden är, eller tja kanske jag inte ska dra alla över en kam, men jag i alla fall. I Åbo kämpade jag hårt med att ta mig till mina två föreläsningar i veckan med måttlig framgång. Efter det spenderades en stor del av min tid att dricka hundra miljoner koppar kaffe i kansliet, ta ett varv via asa-aulan för att snacka lite strunt och där kring tidiga eftermiddagen var det dags att gå hem och vila lite.
