Om att få vara kurator

Carina Gräsbeck

Den 1 november 2017, fick jag ett mycket artigt och väldigt trevligt mejl av en för mig då helt okänd ung dam. Innehållet och budskapet i mejlet kunde kanske beskrivas med det som man i amerikanska maffiafilmer kallar för ”An offer you can´t refuse”. Jag kände mig otroligt smickrad och glad över att ha blivit tillfrågad och behövde egentligen inte någon betänketid alls, även om jag inte kunde låta bli att lite leka svårflörtad.

Hur många gånger har vi inte hört andra säga, att de inte ens i sin vildaste fantasi kunde ha drömt om att bli tillfrågade om ett visst uppdrag. Detsamma gällde mig och förmånen att få bli SF-klubbens kurator. Ett riktigt hedersuppdrag. Mina allra bästa studieminnen är förknippade med källaren och föreningen, även om kombinationen jobb, studier och föreningsaktivitet inte var särskilt lyckad. Gemenskap – det var nog vad den 20-åriga lilla Graniflickan sökte när hon hösten 1985 steg in i Hankens auditorium I i Åbo för att inleda sina studier. Och gemenskap är vad unga studenter både före och efter henne längtar efter, kanske t o m mer än någonsin den här hösten. Den här gemenskapen på 198090 talet tog sig uttryck i praktiska handlingar som att: ordna seminarier, fixa studiebesök, arrangera studieresor, ordna sitzar, arrangera årsfester, leta efter årsfesttalare som förirrat sig in bland draperierna på Kåren, fixa mera sitzar, vinna fotismatcher, hetsigt debattera tillsammans med studiekompisar av diametralt olika politisk åsikt och hälla Cokis innanför deras kläder, svabba källargolv, städa toaletter, putsa bort spyor, laga konstig sitzmat i en livsfarlig mikro, koka julgröt på en liten och väldig långsam kokplatta och tillverka crepes i världens sämsta ugn. För att inte tala om att gemensamt och i grupp förivra sig och sedan totalt göra bort sig på ett välkänt men inte nämnt bryggeri utanför Bryssel, andäktigt ta in atmosfären och beundra de ståtliga stolarna i högsta domstolen i Haag, plaska barfota i fontäner i Köpenhamn, uppsluppet sitza hos vännationer i Lund, och förälska sig på vårbalen i Uppsala. För SF-are som inlett sina studier i höst har gemensakpen sett väldigt annorlunda ut. Även om annorlunda inte alltid är sämre. Men det annorlunda kräver många gånger mer kreativitet och flexibilitet än det invanda. Gemenskap är definitivt den där speciella känslan då två halarklädda flickor för 30 år sedan satt och filosoferade tillsammans på taket till utetuppen på en viss sportstuga i en kommun nära oss. Vad som diskuterades kommer nog inte någondera ihåg – men känslan av gemenskap den finns fortfarande kvar. Även om ett visst litet otäckt virus har snuvat oss på SF-klubbens jubileumsårsfest så önskar jag samtliga SF-are en så fin avslutning som det bara är möjligt på detta underliga år 2020!

Det var inte alltid bättre förr. .. men julgröten var god!

”Och gemenskap är vad unga studenter både före och efter henne längtar efter, kanske t.o.m mer än någonsin den här hösten.”