Den innersta kärnan Existentiellt ledarskap Kapitel 4: Stillhet Av Anna Rosengren CEO på Etik AB, grundare av Existentiellt ledarskap
Den innersta kärnan är en bok som kommer i delar, så att det blir av att läsa och så att det finns tid att smälta. Boken har 13 kapitel, varav detta är det första. Varje kapitel har samma struktur. Först får vi en berättelse hämtad från vardagen. Därefter kommer en förklarande analys och så sist en meditativ reflektion över kapitlets tema. Innehållet kan upplevas främmande och ovanligt för den som är ovan vid existentiell reflektion kopplat till ledarskap. Om det är så för dig kan du låta texten vila och återvända till den när du har låtit tiden gå och intrycken landa. 4. Stillhet Berättelse När Chi berättat om sin idé för kollegorna, som uppmärksamt suttit lutade mot mitten och lyhört på det avskalade budskapet, blir alla stilla. Ingen pladdrar eller reagerar, kommer med mothugg eller frågor, invändningar och utvikningar. Alla låter hans budskap sjunka in i varje por. Stillheten är tät. Chi blir lite osäker. I stillheten kommer han inte undan sig själv. Alla hans försvar kommer fram för granskning. De böljar genom honom en stund men överröstas av tilliten till att gruppen vill väl och vet när det är dags att lyfta blicken och sakta skjuta undan stolen för att se på varandra och ta in även de andras ordlösa reflektioner. Både Chi och gruppen är fokuserade som en högspänningsledning, som om de genomförde en ordens kirurgi med en precision som får klockor att stanna. Gruppen är van vid detta. De vet att det sparar tid, eftersom reflektionen tar den snabbaste vägen: genom kärnan.
TYSTNAD är också kommunikation
Förklaring Ibland är det som om det fanns en oskriven överenskommelse om tystnad. Det är när tilliten är så djup att tystnaden inte behöver fyllas med något. När vi beskriver säregna ögonblick eller händelser säger vi ibland: ”Vi bara tittade på varandra”. Detta räcker ofta som förklaring för att alla ska förstå att situationen var sådan att allt stannade upp. Den sortens ögonblick behöver inte vara så rara eller slumpartat tillfälliga. De kan mycket väl väljas, eller åtminstone öppnas och tillåtas att blomma lite mer. Stillheten gör något med vår kommunikation, även om många tror att det är slöseri med tid att ”bara” sitta tysta, som om inget sker förrän något sägs med ord. Som om orden var den enda kommunikationskanalen. Det finns också en och annan som tror att inte ens ord räcker och som tror sig behöva skriftliga underlag och konversationer fram och åter. Åtminstone brukar vi förvänta oss återkoppling, reflektioner, kommentarer, frågor eller ännu hellre bekräftelser. Här sker inget sådant. Kommunikationen villar i alla sina faser: Budskapet som slår rot, nynäringen som tas in, potentialskalet som spricker upp, kreativitetsbladen som vecklas ut, djupreflektionsmullen som genomborras, insiktsljuset som välkomnar. En sådan här process fungerar inte om den är tillgjord eller prestationshetsigt pretentiös. Det måste ske avspänt och naturligt. Och ja, Chis ord ter sig näst intill banala - det avskalade budskapet har ofta en tendens att låta just banalt, det är väl av det skälet vi ofta förser det med onödiga volanger och krusiduller. I den här kontexten blir de till liv som ringlar sig igenom alla skrymslen, utforskande varje dimension och aspekt av det sagda och det osagda. Så mycket sker innan ögonen åter möts - och allt har skett under loppet av en minut eller två. Vid det laget är allt genomupplevt, reflekterat och speglat, vilket är något alldeles annat än att bara vara genomtänkt. Den här fokuserade bearbetningen genomlyser hela systemet och gör allting helt, på samma sätt som tomheten mellan tonerna gör musiken hel. Utan mellanrummen vore musiken inte musik utan endast ett ihållande ljud, vilket väl är ett vanligt sätt att uppfatta det som sägs i en stressad miljö utan dessa uppehåll. Det blir störande eller en transportsträcka och något vi bara väntar ut, väntar på vår egen tur att säga något. I den här processen rinner de allra flesta reflektionerna undan, så att allting löses upp och samlas i tomheten, likt en brustablett som brusat färdigt och lämnar vattnet kristallklart men genomsyrat av det införda ämnet. Detta är den allra kortaste vägen mellan medvetandets bärare, mellan människornas hjärtan. Tillit färdas med en hastighet som vida överskrider ljusets, på en kort stund har alla tagit del av alla aspekter hos samtliga i rummet och ord blir helt eller nästan helt överflödiga. En sådan dialog blir alldeles fri från föreställningar och fantasier, det lämnar ingenting oförklarat och skapar därmed inga anledningar till illusion. Nykterhet och tålamod råder.
Meditation om stillhet Vad finns innanför ditt brus? Vår värld är så fylld av brus, information och intryck. Ofta så mycket att vi inte ens märker det, eftersom vi bara gör så som vi alltid har gjort eller som alla andra gör. Till och med vårt inre är fyllt av brus. Det yttre och det inre pladdret hindrar ibland lättheten och klarsynen. Det ena leder till det andra i en evinnerlig brusande kedja av händelser och jakt på händelser. Vi söker och finner otaliga skäl och ursäkter att hålla bruset kvar. Med stor kraft försvarar vi vår rätt att må illa av det. Bruset blir som ett beroende. Stillheten bedövas.
STILLHET mitt i processen
Då och då kan det vara skönt att få bruset att tystna. Det gör vi genom att sluta odla och vattna på sådant som är utanför kärnan. Genom att klargöra och urskilja vad som är kärna och vad som är vilseledande tillägg och frestande lockelser. Vi har alla våra skilda frestelser: våra skräddarsydda sjöjungfrur och sirener som lockar oss in i onödiga omvägar. När vi genomskådar våra sirener blir vi inte längre imponerade eller giriga på mera. Vi behöver inte fylla på med mera, behöver inte MER information, frågor, reflektioner, åsikter, positioner, teorier och metoder. Innerst behöver vi kanhända inget annat än närvaro i stillhet. Allt finns redan här. När bruset tystnar - vad blir kvar?
Kontakt och frågor
Anna Rosengren anna@etikiarbetslivet.se 0708-120260