Den innersta kärnan - reflektioner om ledarskap frün insidan
Anna Rosengren
Den innersta kärnan är allt. Och ingenting. Samtidigt. Anna Rosengren
INNEHÅLL INLEDNING Den innersta kärnan Bokens struktur KAPITEL 1Att välsigna en process 2 Värdiga inträden 3 Avskalning 4 Stillhet 5 Intention 6 Avvarande 7 Intenheten 8 Uppfyllandet LÄNKAR OCH KÄLLOR
Om författaren och boken
Den innersta kärnan Författare och ansvarig utgivare: Anna Rosengren Copyright© 2017 Anna Rosengren Publisher: Existentiellt. ISBN:
INLEDNING
Vad är den innersta kärnan?
Bokens struktur Den innersta kärnan är en bok som består av fristående korta kapitel som kan läsas i vilken ordning som helst, så att det blir av att läsa och så att det finns tid att smälta. Varje kapitel har samma struktur. Först får vi en berättelse hämtad från vardagen. Därefter kommer en förklarande analys och så sist en meditativ reflektion över kapitlets tema. Innehållet kan upplevas främmande och ovanligt för den som är ovan vid existentiell reflektion kopplat till ledarskap. Om det är så för dig kan du låta texten vila och återvända till den när du har låtit tiden gå och intrycken landa.
Börja i kärnan Det blir enklare när vi utgår från kärnan. I den innersta kärnan är allt stilla, expansivt och inspirerande. Här är vi allt vi kan vara utan gräns.I den innersta kärnan är alla identifikationer uppluckrade, allt är integrerat och glasklart.Vi tror ofta att bara det eller det löser sig, så kommer sinnesron och vi kan må väl. Tänk tvärtom! Gör dig först medveten om vad som är centralt och ofrånkomligt, innerligt och nära, så blir allt så mycket enklare. När du är i din kärna så faller allt på plats. Vad du än önskar manifestera idag - utgå från den innersta kärnan.
Kapitel 1: Att välsigna en process
Att välsigna en process Berättelse Chi kommer in på kontoret och märker att där finns en viss irritation i gruppen. Det är mycket att göra och ingen vet riktigt hur det ska prioriteras. Alla springer från rum till rum. Dörrar öppnas och stängs. Luften är kvav och instängd. Stämningen är stressad och orolig. Chi stannar upp på tröskeln och får plötsligt en tanke om ett öppet kontorslandskap i ljusa vackra lokaler. Han ser bilder av leende kollegor, lugn miljö och gröna växter. Chi går in till sin chef, Amita, som sitter vid ett stort bord i ett litet trångt rum. Hon tittar upp och de ser på varandra en god stund utan att säga något. Chi stänger dörren tyst och sätter sig. De fortsätter att se på varandra. Chis blick har ett slags bön eller vädjan i sig. Amita ser det och nickar nästan omärkligt. Hon säger ”jag ser att du har något på hjärtat, behöver det sägas så säg det, annars vet du ändå att du har min välsignelse”. Chi nickar och tar in såväl det uttalade som det outtalade. Han säger ”jag behöver 30 minuter vid mötet på torsdag”. De nickar båda. Chi går ut och stänger dörren försiktigt. En våg av värme går genom dem båda.
Förklaring Det första steget in i kärnan kan vara att välsigna processen. Oavsett vilket förhållningssätt du har till välsignelser och alla de kontexter där de förekommer, så behövs det ett första steg i vördnad för den resa du ska anträda, ett slags djup respekt för den inneboende värdighet du söker finna, fördjiupa eller expandera. Varje process börjar egentligen med en välsignelse, om än omärklig och omedveten. I ett ledarskap kan det manifestera sig i att du ger eller får en vänlig tillåtelse, ett beslutsunderlag, ett letter of intent, ett godkännande från högre ort eller utrymme i din kalender. Det väsentliga på djupaste nivå och det skeende vi vill uppmärksamma här är att en väg, en möjlighet, en kreativ idé eller potential omfamnas och väcker bifall. Vilket som sker först, idén eller bifallet, är ofta svårt att säga, och kanske spelar det inte så stor roll egentligen. Något uppstår som vill födas och i samma stund är det välsignat och vi kan betrakta hur det oundvik-
ligen tar plats i vår manifesterade verklighet. När du som ledare lägger märke till att något välsignas inom dig eller i ditt sammanhang (vilket är en spegling av dig) kan du också uttryckligen ge bifall. Att underlåta detta skapar frustration och flyktig längtan, som lägger sig i ditt och gruppens medvetande som en oro. Att ge den öppnar upp helt nya möjligheter, ja nya världar. Det kan ske tydligt, men ännu hellre tyst och sublimt, som i det avancerade samarbetet mellan Chi och Amita i exemplet. De vet båda vad som sker, där finns så mycket tillit och förtroende att ord inte behövs. Det är ett djupt samspel som egentligen inte ens kräver någon formell hierarki i form av chef och anställd, annat än kanske på pappret eller i relation till andra kontexter. Chi och Amita vet att de har varandras välsignelse, något som inte endast handlar om bemötande eller känslomässig närvaro. Deras kommunikation stannar inte ens vid självkänsla och autenticitet utan går ända in till kärnan, innanför det som kräver ord för att få finnas. Någon kunde välja att se detta som flum och omöjligt eller onödigt att genomföra i praktiken. Ja, så kan det vara, när vi rör oss i de grövre dimensionerna. Då är det helt enkelt inte möjligt eller ens lämpligt. När däremot en relation eller ett sammanhang har öppnat sig för kärnan, ja då finns det ingen anledning att involvera mer energi än nödvändigt. Inom loppet av några sekunder har Chi och Amita inlett en process som, om den skulle utsägas och hanteras i grövre dimensioner, skul-
le ta väsentlig tid och kanske involvera förflyttning av kroppar, papper och pärmar med stor risk för missförstånd och annat ovidkommande krångel. Den här kommunikationen är på så vis allt annat än flummig utan rakt på sak och naket enkel. Välsignandet har på så vis rötter långt in i själen och märks genast som svallvågor av frid vad än som i övrigt sker på ytan. Det lägger sig som bomull runt det inre, så att allt annat vardagsbestyr kommer i en annan dager. Det kan på så vis likna eller ibland motsvara en vision, något som på existentiella plan förenar och samlar det som annars verkar spretigt och osammanhängande. Välsignande är därmed långt mer än tillåtelse eller acceptans, det får allt att bottna i ännu djupare skikt som också andas värdighet och vördnad, eller helighet om du så vill.
Meditation om välsignelser Välsignelse är en ömsint andlig smekning över det innerligt värnade, ett mjukt och värdigt hölje över det väsentliga. Att välsigna är en gåva. Det är att plantera ett frö av välvilja på någons huvud. Det är att inleda en process av helande och kärlek. Att välsigna är också ett skeende i den som ger den. Det är en värmestegrande glöd av omsorg, som fyller varje cell så fullständigt att det kluckar lyckligt och till sist rinner över i den andres knä. Det är att tillåta livets flöden att svepa genom sin kropp och sina händer, vidare in i den andres värld. Att välsigna är att ta det första steget till frid. Välsignelsen lyfter allas blick från det onödiga tjafset som fastnar mellan tänderna till de vida vidder som för oss så långt bortom att vi äntligen är nära... nära det väsentliga.
Välsignelse är en vilsamhetstrigger, en knapp för nedfärd i djupavslappningshissen. En väckarklocka som ringer oss till ro. Medvetenhetens refräng - den inre grundtonen. Välsignelse är att plantera hopp, att sätta frö på någons hjässa. Kärnan, fröet som sedan gror till späda blad i myllad jord, doftar sedan alltid av sitt ursprung. Välsignelse är på så vis ett leende skeende för allt som vävs in i detsamma. En förenande förgrenande fortsättning och återkomst. Boomerangmässigt tillbakavändande med väldoft till givaren. Välsigna dina nära och kära, dina vänner och fiender, dina kollegor o ch kunder och konkurrenter och hyresgäster och överordnade och beslutsfattare och tjänare och grannar och dagar och nätter och måltider och faser och resor och husdjur och växter och allt och alla som kommer i din väg... Gör det till en del av din andning, ditt väsen, ditt varande i världen. Såsom världen välsignade allt som är DU, den dagen ett frö blev ditt liv.
Kapitel 2: Värdiga inträden
Värdiga inträden Berättelse Chi är på väg till mötet där han ska berätta om sin nya ide. När han kommer fram ställer han sig vid tröskeln och tittar in. Kollegorna trivselpladdrar om allt möjligt. Chi vilar i sin vision och funderar lite över hur han ska introducera sin idé så att den tas emot utan risk för missförstånd och krångliga reaktioner. Ibland händer det att någon känner sig trampad på tån, särskilt Amita, men hon har ju nu en gång välsignat processen, så kanske vore det en god idé att hitta ett fäste där.Väl medveten om hur allt det yttre, kollegorna och mötet, är en del av hans egen innersta kärna, andas han in varje aspekt av stämningen i rummet. Han tittar först på Amita, ler och andas lugnt. När han går över tröskeln och sätter sig på en stol vid mitten av bordet och sträcker mjukt på ryggen, ser på var och en av sina kollegor och gör sig medveten om att de alla är aspekter av honom själv. Stämningen lugnar sig av hans närvaro, samtalen klingar av och alla tittar på Amita som nu blinkar åt Chi och inleder mötet. ”Chi har något att förmedla först” säger hon, ”det kommer att ta de första 30 minuterna av vårt möte”. Amita och Chi tittar på varandra. Det är något med deras samförstånd och med det djupa lugnet hos Chi som får det inre och yttre pladdret att stillna. Kollegorna tystnar helt och blir fullt uppmärk-
samma, som om något djupt omvälvande äntligen ska ske. Stämningen fylls av ett slags ”äntligen”. Chi, som egentligen inte har en aning om hur han ska formulera sig, tar lugnt till orda och låter orden sköta sig själva. Alla lutar sig mot mitten.
Förklaring Det är något visst med vissa människor och situationer. Ibland är det som om tid och rum försvinner och allt blir stilla. När vi möter någon som bär sig själv ända från djupet eller när vi går in i en situation som vi från djupet av vårt väsen upplever som ”rätt väg” så berörs vi på ett särskilt sätt.Vi kommer i kontakt med vårt inre på ett sätt som går bortom eller rakt igenom all oro eftersom vi anar att det på något sätt kommer att besvara alla våra frågor eller föra oss till vårt centrum. Det kan vara något alldeles extraordinärt så som mötet med en mäktig och helig plats eller person och allt fylls av en närmast magisk utomjordisk atmosfär, men det kan också vara en till synes banal situation, som när den vilsne ynglingen kommer hem till mormor och får ett glas mjölk och en ömsint kram rakt igenom allt.
Eller som när ett kärlekspar mitt i krisen ser på varandra och den ene vet att den andre ser rakt igenom alla ursäkter men ändå varken dömer eller ömkar. Det kan vara som när ett litet barn föds eller någon dör och vi för en gångs skull blir varse tillvarons alla dimensioner. Eller som när vi möter en djupt övertygad och autentiskt förankrad projektledare som i varje stycke tror på sitt uppdrag. Lite som när Chi, genuint uppfylld av sin genom mötet med Amita värdigt och vänligt välsignade idé, liksom lyser ända inifrån på ett sätt som fyller hela rummet. Han går inte bara slentrianmässigt in och sätter sig, utan han stannar upp vid tröskeln och låter atmosfären påverka och påverkas. Han vet så väl att allt det han möter är en del av honom själv, speglar en aspekt av hans innersta kärna. Det gör honom närvarande och medveten, lugn och stark. Han sträcker på ryggen så naturligt och stolthetsbefriat, nästan som ett träd sträcker ut grenarna. Han är och bär sig själv. Den tillit som Amita visar avslöjar också ordlöst det djupa samförstånd som finns mellan dem. Det märks. Tillit märks. Ingen flyr eller klamrar och därmed blir allt stilla på ett sätt som rullar ut röda mattan för det som ska ske, vad det än är. Det allra mest intressanta är inte att Chi inte vet vad han ska säga (hur många gånger har vi inte upplevt det på ett möte) utan att det inte spelar någon roll för någon. Det finns ett slags tillit till att det är dags för något att sägas, att det ska sägas genom Chi och att, vad det än är, så blir det bra. Allt detta låter kanske oerhört högtravande och omständligt för ett
litet möte. Det gör det när vi sätter ord på det. I själva verket är det ingenting som varken tar tid eller behöver förklaras när det väl finns där. Det kan också vara ett förhållningssätt som är så naturligt som att andas. När det blir så naturligt är det också tecken på att vi är på en oerhört effektiv plats med varandra, där ingenting behöver hänga fast eller krångla och innebära onödiga omvägar och omtag. Den röda mattan är utrullad för det allra mest väsentliga. Det är bara att starta, värdigt inleda, träda in. Allt och alla vilar mot mitten.
Meditation om inträden Att träda in - att gå in i, att födas, att börja. Det är att bejaka och omfamna det som finns framför och det som väntar likaväl som det som är och vilar här. Att ta steget över tröskeln är att välja tillit. Tilliten bär steget in i det som kommer. Den tänjer ut själen i tid och rum så att den får finnas både här och där, nu och sedan och mitt emellan. Träd in. Inträd. Som trädet reser sin stam, står vi i vår mittpunkt, vårt raka lugn. Stammen är det som för oss in, stammens stabila vila.
I inträdet behöver vi vila, så att trädet kommer in. Trädet som är och bär sig självt. Inträdet förenar rotsystemet med grenarna, ursprunget med målet, jorden med himlen. När vi träder in är det som att roten sjunger samma melodi som grenarna. Allt blir helt - sammanhängande. Inträdet är bron som när den har passerats inte längre finns eller behövs. Kanske fanns den inte någonsin. Det förra är redan förenat med det senare, sammansmält i tillit. För att finna inträdet behövs ingen biljett, endast medvetenhet. För att genomföra inträdet behövs ingen bro, endast tillit. För att ta steget behövs ingen skylt på det ena eller det andra, ingen vetskap om vad som lämnas och vad som mottas, inga ramar och regler. Innerst handlar det om att dväljas i sin mitt. I sin stam. Som förenar och förgrenar - såväl nedåt som uppåt. Ett inträde är så en process av växt och expansion. Endast genom denna växt sker liv och ljus. Endast genom denna expansion blir allting till. Din stam bär ovärderliga möjligheter. Kom nu, du är väntad sedan länge! Träd in!
Kapitel 3: Avskalning
Avskalning Berättelse Vid mötesbordet sitter Chi som är marknadsansvarig, Amita, som är hans chef och sex kollegor som väntar på att få höra om ett förslag. Lutade mot mitten lyssnar alla efter det centrala. Chi vet att hans skärpta kollegor är vana att sortera bort oväsentligheter, så han låter bli att göra någon lång onödig inledning. Istället går han så rakt på sak som det bara är möjligt. Och det är möjligt, eftersom alla är så uppmärksamt och tillitsfullt närvarande och öppna. Han säger: ”Jag upplever att vårt välbefinnande inte är optimalt här och jag vill att vi flyttar till ett bättre kontor med ljusare lokaler här i närheten. Det är inte dyrare, men vi kommer att sitta i öppet landskap. Där finns bättre parkering, reception och bättre miljö för både oss och våra kunder.” Mer säger han inte. Det behövs inte. Kärnbudskapet har framgått.
Förklaring Det här är en trygg grupp. De är vana vid att hålla sig till och bli serverade väsentligheterna, varken mer eller mindre. Det finns en naturlig öppenhet och frihet från den sortens föreställningar som skapar rädslor och mänskliga dramer. När alla vet att det är så, behöver ingen göra underliga krumbukter för att slingra sig runt sina egna eller varandras förmodade obehagliga reaktioner. Föreställ dig vad som skulle kunna åstadkommas i en arbetsgrupp som helt saknade skam och skuld, men som värnade djupt om varsamhet och ansvar. Skulle något saknas? Knappast. Däremot skulle något komma till, nämligen den sortens tillit som på allvar prioriterar visionen framför allt annat.Vad som än presenteras i en sådan grupp kan närmast laserkirurgiskt gå rakt på sak och gå till kärnan utan omvägar, vilket självklart sparar en hel del tid och energi. En sådan grupp blir därmed optimalt effektiv och energisnål. Medarbetarna i en
sådan grupp behöver inte ägna energi åt att undra vad som egentligen menas och om det kanske ligger dold kritik eller outtalad sarkasm i det som sägs.Ingen behöver känna sig skriven på näsan, trampad på tårna eller lägga energi på att spänna käkarna i motstånd och protest som uttalas först utanför i korridoren. Allt kan vara öppet, naket klart och enkelt.Vore det inte en fantastisk arbetsplats? Frågan är bara om vi verkligen är beredda att göra oss av med alla våra inre och yttre dramer. När vi gör det kommer ju alla de djupt liggande andliga åkommorna i dagen, de som ligger under rädslorna, under försvaren: Stolthet och högmod, girighet och bekräftelsetörstigt begär, vredgad dualisering och isärhållande, begränsande omedvetenhet och tröghet, avund och snål missunsammhet. Där finns så mycket för en desillusionerad kärna att spotta ut och förvandla, långt mer än vi normalt benämner eller ens känner till, särskilt inte på arbetet. Tänk dig nu en kärnverksamhet som är helt eller nästintill fri från sådant trassel. Tänk hur den kunde expandera och bli till nytta för så mycket. Tänk hur den kunde fokusera och rikta sin energi medvetet utan hinder eller gräns. Redan innan Chi börjar tala har samstämmigheten justerats. Han har själv skalat av allt onödigt, medan de andra har ställt in sig på att ta emot ett outspätt budskap. Processen, som redan är välsignad, har genom ett värdigt inträde ankrat tydligt i mitten och gjorts redo för det väsentliga och bara det. Ja, det är kanske inte så farligt.Vad skulle egentligen hända med lite mer öppenhet?
Meditation om avskalning När vi skalar av föreställningarna, går av scenen, skickar hem skådespelarna, avbryter inspelningen Säger: BRYT! När vi tar av oss roller och masker, onödiga ord och tankar, lägger av oss vapnen och vilar i nakenheten. När allt som snurrar lämnas därhän och får stanna utanför viloplatsen. Då inträder ett särskilt helande lugn. Medvetandet spiralborrar sig in i väsentligheterna. Allt blir närvaro. Smärtor och ljuspunkter, flöden och stoppmärken.
Alla onödigheter luckras upp vi befrias från alla fantasier. Skeendet blir rent och genomlyst. Varje mänskligt möte som sker helt utan sina förutvarande förväntningar och fantasier om den andre, blir i sig en upplysande erfarenhet av fullbordan. En måltid utan föreställningar blir 100% näringsrik. En sexuell akt helt utan fantasier och föreställningar har inga biverkningar i form av relationsstörningar. En arbetsrelation utan fantasier blir ren och skär och skapar inga som helst konflikter, tolkningar eller problem. Det är våra föreställningar som skapar problem Kärnans nakenhet har inga bekymmer. Bekymren kommer med fikonlövens täckelser. När vi klär på oss föreställningar och upplever oss bundna av och i och från varandra, genom våra fantasier, skapas vrede, sorg och irritation. När fantasierna luckras upp och överges, frigörs den rena fysiska potentialen. Vi blir okomplicerat organiska, mänskliga kollegor, jordbor utan skal. Helt naturligt.
Kapitel 4: Stillhet
Stillhet Berättelse När Chi berättat om sin idé för kollegorna, som uppmärksamt suttit lutade mot mitten och lyhört integrerat det avskalade budskapet, blir alla stilla. Ingen pladdrar eller reagerar, kommer med mothugg eller frågor, invändningar och utvikningar. Alla låter hans budskap sjunka in i varje por. Stillheten är tät. Chi blir lite osäker. I stillheten kommer han inte undan sig själv. Alla hans försvar kommer fram för granskning. De böljar genom honom en stund men överröstas av vissheten om att gruppen vill väl och vet när det är dags att lyfta blicken och sakta skjuta undan stolen för att se på varandra och ta in även de andras ordlösa reflektioner. Både Chi och gruppen är fokuserade som en högspänningsledning, som om de genomförde en ”ordens kirurgi”, där precision är livsavgörande. Gruppen är van vid detta. De vet att det sparar tid, eftersom reflektionen tar den snabbaste vägen: genom kärnan.
Förklaring Ibland är det som om det fanns en oskriven överenskommelse om tystnad. Det är när tilliten är så djup att tystnaden inte behöver fyllas med något. När vi beskriver säregna ögonblick eller händelser säger vi ibland: ”Vi bara tittade på varandra”. Detta räcker ofta som förklaring för att alla ska förstå att situationen var sådan att allt stannade upp. Den sortens ögonblick behöver inte vara så rara eller slumpartat tillfälliga. De kan mycket väl väljas, eller åtminstone öppnas och tillåtas att blomma lite mer. Stillheten gör något med vår kommunikation, även om många tror att det är slöseri med tid att ”bara” sitta tysta, som om inget sker förrän något sägs med ord. Som om orden var den enda kommunikationskanalen. Det finns också en och annan som tror att inte ens ord räcker och som tror sig behöva skriftliga underlag och konversationer fram och åter.
Åtminstone brukar vi förvänta oss återkoppling, reflektioner, kommentarer, frågor eller ännu hellre bekräftelser. Här sker inget sådant. Kommunikationen villar i alla sina faser: Budskapet som slår rot, nynäringen som tas in, potentialskalet som spricker upp, kreativitetsbladen som vecklas ut, djupreflektionsmullen som genomborras, insiktsljuset som välkomnar. En sådan här process fungerar inte om den är tillgjord eller prestationshetsigt pretentiös. Det måste ske avspänt och naturligt. Och ja, Chis ord ter sig näst intill banala - det avskalade budskapet har ofta en tendens att låta just banalt, det är väl av det skälet vi ofta förser det med onödiga volanger och krusiduller. I den här kontexten blir de till liv som ringlar sig igenom alla skrymslen, utforskande varje dimension och aspekt av det sagda och det osagda. Så mycket sker innan ögonen åter möts och allt har skett under loppet av en minut eller två.Vid det laget är allt genomupplevt, reflekterat och speglat, vilket är något alldeles annat än att bara vara genomtänkt. Den här fokuserade bearbetningen genomlyser hela systemet och gör allting helt, på samma sätt som tomheten mellan tonerna gör musiken hel. Utan mellanrummen vore musiken inte musik utan endast ett ihållande ljud, vilket väl är ett vanligt sätt att uppfatta det som sägs i en stressad miljö utan dessa uppehåll. Det blir störande eller en transportsträcka och något vi bara väntar ut, väntar på vår egen tur att säga något. I den här processen rinner de allra flesta reflektionerna undan, så att allting löses upp och samlas i tomheten, likt en brustablett som brusat färdigt och lämnar vattnet kristallklart men genomsyrat av det införda ämnet.
Detta är den allra kortaste vägen mellan medvetandets bärare, mellan människornas hjärtan. Tillit färdas med en hastighet som vida överskrider ljusets, på en kort stund har alla tagit del av alla aspekter hos samtliga i rummet och ord blir helt eller nästan helt överflödiga. En sådan dialog blir alldeles fri från föreställningar och fantasier, det lämnar ingenting oförklarat och skapar därmed inga anledningar till illusion. Nykterhet och tålamod råder.
Meditation om stillhet Vad finns innanför ditt brus? Vår värld är så fylld av brus, information och intryck. Ofta så mycket att vi inte ens märker det, eftersom vi bara gör så som vi alltid har gjort eller som alla andra gör. Till och med vårt inre är fyllt av brus. Det yttre och det inre pladdret hindrar ibland lättheten och klarsynen. Det ena leder till det andra i en evinnerlig brusande kedja av händelser och jakt på händelser. Vi söker och finner otaliga skäl
och ursäkter att hålla bruset kvar. Med stor kraft försvarar vi vår rätt att må illa av det. Bruset blir som ett beroende. Stillheten bedövas. Då och då kan det vara skönt att få bruset att tystna. Det gör vi genom att sluta odla och vattna på sådant som är utanför kärnan. Genom att klargöra och urskilja vad som är kärna och vad som är vilseledande tillägg och frestande lockelser. Vi har alla våra skilda frestelser: våra skräddarsydda sjöjungfrur och sirener som lockar oss in i onödiga omvägar. När vi genomskådar våra sirener blir vi inte längre imponerade eller giriga på mera. Vi behöver inte fylla på med mera, behöver inte MER information, frågor, reflektioner, åsikter, positioner, teorier och metoder. Innerst behöver vi kanhända inget annat än närvaro i stillhet. Allt finns redan här. När bruset tystnar - vad blir kvar?
Kapitel 5: Intention
Intention Berättelse Ok, sade Amita till slut och tog fram ett stort vitt papper, som hon lade mitt på mötesbordet. Ok, ni vet vad som gäller, pennor finns bakom er och bilderna inom er. Låt oss visionera! Alla började röra på sig, sträcka på kroppen, vända sig om och hämta pennor i många färger. Sedan började de ordlöst umgås med pappret, var och en och tillsammans. De visste att detta inte handlade om prestation, eller om att skapa utrymme för separata bilder, utan att låta det bli något gemensamt. De målade och fyllde i, kompletterade varandra och överraskade sig själva. En bild växte fram organiskt och naturligt. Bilden av väsentligheterna med deras framtida kontor. Inom en kvart var bilden färdig - den kollektiva intentionen tydligt speglad i en vision board, en intentionstavla.
Förklaring Det gemensamma ordlösa skapandet av en vision, tydligt visualiserad i bild och form, blir djupt transformerande och kraftfullt. Att endast prata om intentioner och visioner gör oss inte alldeles medvetna om alla skikt i det vi vill manifestera. Att på detta vis låta bilden växa fram tillsammans kan verka flummigt och tidsödande. I själva verket är det en vanlig metod i många avancerade innovativa projektgrupper. Det är enkelt och billigt och det tar inte många minuter, men det gör oss lyhörda och medvetna om såväl våra egna som varandras djupaste
intentioner. En intention är något mer än bara en vision. Visionen är den övergripande inriktning vi ser när vi tar ett steg tillbaka från vår ordinarie rutin, den är det tillstånd eller det läge vi reser mot och eftersträvar. Visionsarbete är ofta underskattat i arbetslivet, då det överskuggas av värderingsarbete och implentering av en värdegrund. Detta är högst olyckligt, då värdegrunden visserligen är dyrbar, men inte ger oss det vi ofta tror. Gemensam riktning, konflikthantering, samarbete och smidiga flöden får vi med insatser av annan art. Det är gott att lyfta våra värderingar, men frågan är hur mycket vi kan komma överens om dem. Dessutom: när vi väl har avgjort hur vi ville ha det med varandra under färden: Är det nu säkert att vi verkligen vill med på samma tåg? Om visionen inte är helt tydlig blir värderingsarbetet tämligen meningslöst och utan hållbar verkan. En klar vision som alla kan känna för helhjärtat behöver vara grunden, en vision som gör världen bättre för kollegor, organisation och omvärld. Se bara till att den är genuin och djup genom att avsätta rejält med tid och använda kreativa avslappnande metoder. Stäng av alla telefoner, gör en gemensam meditation, bli stilla och kom in i kärnan, uppmuntra till autentiskt skapande och dialog. Säsongsvis eller varje månad kan visionen uppdateras och justeras efter det som sker. När visionen väl är satt kan intentionerna få födas. Intentionen är mer
konkret - den är på ett vis insidan av de reella målen. Den är dock inte enbart framtidsorienterad, så som målen är, utan den gör oss också uppmärksamma på vad som sker i nuet. Den inleder genast en process som väcker mina djupaste värderingar och min längtan att utvecklas redan nu. Intentionen uppmuntrar på så vis personlig utveckling och insikt om hur var och en vill bidra och hur det sedan kommer att påverka andra i omgivningen. Chis förslag i berättelsen kan t ex kopplas till hans egen intention att utveckla sitt välbefinnande som helhet och utifrån det kan han också se hur han vill och kan bidra till att en ny kontorsmiljö blir optimal. I berättelsen vet Amita att de redan har en övergripande vision, men att den nya situationen och förslaget också behöver ankra lika djupt i alla för att bli hållbar. Hon vet att intentionen är den mer konkreta programmeringen, det som trycker på vår inre knapp för manifestation. Det vi sätter upp som intention blir sanning, förr än vi vill tro ibland. Så klokt av henne att se till att göra denna process medveten och klar. Intentionen kan sättas på liknande vis som visionen, gärna genom en vision board. Sedan behövs det samtal, där allas synvinklar belyses och tillåts påverka varandra. Det behövs en dialog som väger intentionen mot visionen, allas personliga intressen och organisationens mål. När den gemensamma intentionen är klar och tydlig kan den översättas till konkreta mål och arbetet fördelas så som brukligt är. Skillnaden är att allt detta nu går som en dans.
Meditation om intention Intentionen är starten för konkret utveckling. Den är fröet som slog rot, den innersta viljan, potentialen, inriktningen Intentionen är inte endast en tanke, den är en kraftfull våg av riktad energi med större potential än vi vanligtvis anar. Intention liknar önskningar och begär men klamrar sig inte fast vid resultatet. Den fokuserar, riktar in, trattar ner och smalnar av vårt medvetande. Vi behöver medvetandegöra vår innersta intention. I bruset hörs så många intentioner. När vi omger oss med brus bär vi på många önskningar. Ju mer medvetna vi blir desto mer avskalad blir intentionen,
den renas, sublimeras, förädlas. När vi blir medvetna om vår innersta intention blir den oerhört mäktig - mer kraftfull än vi kan ana. ”Om ni hade tro så stor som ett senapskorn skulle ni kunna säga till mullbärsträdet där: Dra upp dig själv med rötterna och plantera dig i havet! Och det skulle lyda er.” (Luk 17:5) “Du är din djupaste längtan. Så som din längtan är så är din intention. Så som din intention är så är din vilja. Så som din vilja är, så är din handling. Så som din handling är, så är ditt öde.” (Upanishaderna) Tankens kraft är stor. Intentionens kraft är omätlig. Vi behöver vara noga med intentionerna - de BLIR verklighet! Så vad vill vi då - egentligen...? I stillheten, bortom bruset, smalnar även frågorna. Vi frågar oss: Vad är egentligen meningen med livet?
Varför finns vi? Vilket är vårt uppdrag? Vad är väsentligt? Vad är värt att lägga tid på? Så småningom blir frågorna allt färre för att till sist upphöra. Under vägen behöver vi vår intention som ett riktmärke, en fyr, något att fästa blicken på när formerna luckras upp, när paradigmen avlöser varandra, när det ena okunnighetshöljet efter det andra luckras upp. Intentionen hör samman med vår egen insats. Det vi själva bidrar med behöver stå i samklang med den djupaste intentionen. När våra handlingar är i överensstämmelse med det innersta fröet, då är det som att vattna och vårda vår andliga planta. När det spretar torkar fröet och ger upp Tills vi återvänder eller finner ett nytt frö Intentionen behöver också en kontakt med den övriga trädgården, med allt det övriga som växer Så att allt växer i lyhörd samklang. När det spretar får vi kaos och lidande, växt på varandras bekostnad. Intentionen behöver hållas öppen för transformering
och gudomligt ingripande. Inom varje intention, också den allra innersta behöver det finnas en beredskap att låta allting kastas om, uppluckras till en annan form. Till och med intentionen till upplysning behöver hålla en dörr öppen i transparens för formen! När intentionen blir för tät och rigid stannar utvecklingen och vi fastnar i identifikation med en metod, en väg, en form. Vilken är din intention här och nu? Vilket är ditt inre frö?
Kapitel 6: Avvarande
Avvarande Berättelse Jaha, sade Amita och såg på visionstavlan som kollegorna just förfärdigat, nu ser vi ju klart vad vi vill, eller hur? Alla nickade - bilden av det nya kontorslandskapet var glasklar och alla hade bidragit helhjärtat. Då, sade Amita, vet vi vad som är värt att lägga tid på i detta avseende. Nu återstår bara att se vilket pris vi kan betala, dvs vad vi kan avvara för att komma hithän.Ta lite fika och fundera!
Allt har ett pris, det visste de alla och nu var det dags att i skenet av den nyfödda visionen kalla fram visheten för att prioritera och välja bort för att skapa kraftsamling. Återigen en känslig punkt, det visste de. Chi kände sig lite nervös nu, eftersom idén hade fötts hos honom fanns det en liten risk att gruppen skulle börja ”syndabocka sig” genom att hålla honom ansvarig för de uppoffringar som nu stundade. Han såg sig lite oroligt omkring. En kollega såg den knappt märkbara signalen och blinkade leende åt honom. Han vickade på huvudet och släppte saken. Deras sublima kommunikation var snabb och kraftfull. Ok, sade någon, jag inser att vi kanske måste ge upp tanken på en egen dator - istället kan vi ha en rörligare lösning, det blir bättre för helheten. Det kniper men är värt det för min del. Ett par kollegor såg smått bestörta ut och tänkte på alla sina personliga system av mappar och filer. Av erfarenhet visste de dock att det inte var någon större mening att bara ge uttryck för motstånd utan att ha alternativa bättre lösningar. Så de umgicks med och hanterade känslorna genom att avvakta en stund. Ok, sade en av dem sedan, jag inser att det kan innebära plats för vårt meditationsrum vi har på bilden. Det är det värt i så fall. Amita tittade på dem alla en i taget tills hon såg att alla nickade på det sätt som signalerade ett genomtänkt beslut. De var nu överens om att avstå från personliga datorer på det nya kontoret. Rummet fylldes av det slags energipåslag som kommer när vi släpper taget om något. Avvarandets fas hade börjat bra.
Förklaring Att släppa taget, att avstå från gripandet om något invant, önskat eller förväntat avger en stark energi. Det är den insikten som ligger bakom alla kulturella och religiösa traditioner som innebär fasta och rensning. I arbetslivet är det en underskattad kraft att medvetandegöra. Allt har ett pris, precis som Amita säger i texten, och när en vision är född behövs energi för att förverkliga den. Det är nödvändigt att investera i visionen för att den ska få liv och bli till en klar intention som kan omvandlas till konkreta insatser. Avvarande är den djupa processen längst inne i kärnan, just innan prioriteringarna skapas i medvetandet. Kanske verkar det avigt och att prioritering borde föregå avvarande. I själva verket är det den mer generella beredskapen att släppa som är grunden för att alls välkomna en prioriteringsprocess.Vi kan inte omfamna sådana val med mindre än att vi har en grundläggande öppenhet. Så mycket av vår mänskliga energi går åt till att antingen fly och undvika eller klamra och gripa. Vi behöver först glänta på dörren till den inre plats där vi varken flyr eller klamrar, för att få överblick.
Från den platsen, även om den bara finns i små glimtar, är det som våra medvetna val härrör. Det är inte lätt att förstå varför prioritering är en starkt energikrävande åtgärd för hjärnan, som enligt forskningen tar oerhört mycket kraft att åstadkomma. Hjärnforskarna säger därför att prioritering är det första vi ska göra i våra arbetspass, så snart vi vet vad vi alls håller på med. För säkerhets skull påminner Amita om att där finns fika, som energipåfyllning inför denna kraftinsats. Vår arbetsgrupp är också van att följa hjärnans behov. Ändå finns där en oro hos Chi, att kollegorna ska drabbas av ”hjärnbrist” och energibortfall som ska vändas mot honom i form av kritik. Kollegan som ler har också koll på hur hjärnan fungerar när det gäller relaterande och stärker Chis trygghet genom att bekräfta. Så enkelt kan det vara - det tar ingen tid, gör inte ont och allt blir så mycket enklare. Arbetsflödet flyter vidare. Kollegorna har också förmåga att hantera sina känslor inom sig genom mindfulness och andningsteknik. Det gör att allt de inte behöver lita på eller uttrycka allt de spontant känner och tänker, utan bär sig själva igenom tills där kommer upp ett konstruktivt förslag. Avslutningsvis är det anmärkningsvärt att de är så noga med att inhämta allas medgivande i beslutsprocessen. Alla ska vara med på banan och säga ja med hela sig, innan de går vidare. Amitas funktion hanteras suveränt när hon samlar sublima signaler och knyter samman beslutet utan att ord ens behövs.
Meditation om avvarande Vi har alla något vi kan avvara. Tid, pengar, omsorg, kunskap, fördelar, status, makt, ägodelar, kroppsliga organ… Att avvara något kan måhända upplevas som ett slags förlust. När någon är fattig och tigger så kan det upplevas som stöld. Från ett upplyst perspektiv blir det snarare en omfördelning av energi. Något behövs helt enkelt på en annan plats än där det nu är. Om vi ser oss som en helhet, att allt och alla hör samman så blir perspektivet ett annat. Då blir avvarandet självklart och även gott, eftersom fattigdom kan skapa desperation som i sin tur kan skapa kriminalitet och våld. Att omfördela resurserna ger därför helheten ett mer harmoniskt liv. När vi avvarar något är det alltså indirekt något vi också gör för vår egen skull.
Generositet kan till och med ses som en mer upplyst form av egenvård. ”Ge och dig ska vara givet”. (Luk 6:38) Vi kan fundera över om det finns någon gräns för vad som går att avvara.... en njure? Ett hjärta, En hjärna? Om ett liv just nu är mer fruktbart för helheten än ett annat? Var går den magiska gränsen som aktiverar vårt ego? Något kan vi alla avvara för helhetens skull, det kan också vara mycket litet eller sublimt: En klapp på kinden, en slant till välgörenhet, en minut extra i telefon med farmor, en krona som fattas för kunden framför i kassan. Generositet och avvarande kan också vara ömsesidig. Vi kan stiga in i ett flöde av gemensamt avvarande. I relationer betyder det ofta detsamma som harmoni. Där sådan ömsesidighet finns är det lätt att andas. Där kan vi lättare spegla oss i varandra. Även naturen har ofta en sådan speglande generositetsprincip inbyggd, såsom när ormen äter fågelägg medan fågelungarna matas med mask. Generositeten och avvarandet behöver speglas, odlas och förädlas. Det finns också maror och fällor såsom stolthet, högmod, manipulation, nedvärdering och förakt. Den som visar generositet kan göra det på ett nedlåtande sätt eller som en strategi att samla ännu en fjäder i hatten.
Det kan också finnas tendenser till att slå sig för bröstet och skryta om handlingen inför sig själv och/eller andra. Ibland kan givandet också kopplas samman med ett slags förakt för svaghet och utsatthet. Eller det kan ske med en bismak av manipulation så att vi ger bort silver - och förväntar oss guld tillbaka. På liknande vis kan den som tar emot färgas av förakt för givaren eller med en paradoxal stolthet över utsattheten som ses som en garant för oskuld. När vi lägger märke till sådana maror bör vi medvetandegöra dem och undersöka roten till dem. Avvarandet ska vara rent, så att den högra handen inte vet vad den vänstra gör: ”När du ger allmosor, låt då inte vänstra handen veta vad den högra gör - ge din allmosa i det fördolda” (Matt 6:3-4). När vi ger med en ren intention välsignas både givaren och mottagaren och även själva handlingen. Det blir ett välsignat skeende i naturliga säsonger. Gränsen mellan subjekt, objekt och skeende upplöses. Allt blir ett och integrerat helt genom avvarandet. Vi blir upplysningens kanaler.
Kapitel 7: Intenhet
Intenhet Berättelse mmm
Kapitel 8: Uppfyllelse
Meditation om uppfyllelse Uppfyllelsens vågor - överväldigar och andas vänligt genom här och nu. Uppfyllelsen sipprar fram på mjuka fjun, ur tomhet gränsande till tungsinthet, rakt igenom alla sår, glipor och glapp, just när rymlighetens lätta skyar fylls av moln. Så lena tassar har den bara när tomhet fått en tid i lugn och ro och mognat. Ibland har vi inte samma uppmärksamma tålamod. Då kan det också hända att uppfyllelsen kommer som en väldig våg, utan upplevd varning eller kod. Men vågen hör ju alltid av sig innan, även om vi inte alltid läser av.
Ända ut till havets ände och vid varje strand hörs det när en ny våg är på väg. Varje sandkorn vet - men inte alltid vi. Om vi inte lyssnar stilla och har tid att vara här. Ändå är den så välsignad när den kommer om vi ger oss hän i allt. Om vi inte värjer oss för glappen som så rytmiskt följer mellan varje våg. Om vi inte klamrar fast i rädsla, utan följer med i skeendenas melodi. Om vi vilar i välsignad växling, och låter hjärtats sånger smältas om till att ingå i en större symfoni. Om vi låter livet andas vänligt genom här och nu: ut…tomhet…vila, in…uppfyllelse…vila. Så får det överväldigande självklara ett fäste ända nerifrån de bottenlösa djupens tåspets, upp till de avlägsnaste himlarymdernas allra utsträcktaste fingertopp.
Då kan det också hända att det tomhetsfyllda dröjer kvar och låter sina vida horisonter bli vårt uppluckrade hem för gott. Verklighetsmedvetandet kan fånga oss just där i en krusad vågspiral och för alltid skölja sinnet rent i förvåningsnaket vakenbad. Uppfyllelsen är kanske ändå mäktigast i sina stillsammaste former, de mest sublima, med kvardröjande väldoft av mild aningskaraktär. Kristallklart svällande oändlig rymdvärmande innerlighetssmekning genom varje kosmisk cell och nerv. Som en mjukt genomträngande och ömsint kärleksklimax, fri från världsfrånvänd och dimmigt rosaskimrande extas, men med enkel och konkret närvaro i allt det lilla och det stora,
det vida och det smala, det höga och det låga, det inre och det yttre och alla andra miljardtusenmånga varianter av perspektiv och varanden som diamantslipar klarheten varv på varv, vinkel för vinkel i gnistrande och självklart leende visshet som inte krånglar till det, utan förstrött och enkelt bara säger: hej. Uppfyllelsen väcker så igenkännandets bubbelglädje, fastän allt är nytt och aldrig mer sig likt. Som en oväntad och överväldigande gåva av nästintill opassande överdåd, förmedlat genom väna varsamheter i ett blygt, knappt märkbart, enkelt hopslaget paket, ändå hänfört vidrörande djupen, så att allt andas av ny medvetenhet. Så mjukt landar ibland vissheten,
så enkelt, tryggt och vardagsvanligt kan det också vara att bara släppa skeendet, att inte mera vaka, samla, värna och bevara tilliten att godhet kommer åter, med nästa våg, eller med nästa, eller någonsin, förresten, intill evigslutets oändliga ände. För vad gör det? Vart skulle vi ändå ta vägen, när allt väsentligen är uppfyllt genom här och nu?