en dörr stod öppen

Välkomnandet blev en av orsakerna till att Ann Aldén doktorerade i missionsvetenskap

i Lund. INTERVJU ANNA BRAW

LÄS ANN ALDÉN Religion in dialogue with late modern society –a constructive contribution to a Christian spirituality informed by BuddhistChristian encounters (Lunds universitet 2004, P. Lang, Studien zur interkulturellen Geschichte des Christentums 2006)

Uppdrag: Mission – berättelsen om en inte alltför självupptagen kyrka (Arcus 2005)

Mission i vår tid – här och nu är allting möjligt (Verbum 2014)

Thich Nhat Hanh leder en meditationsvandring 2014. – det var en inkluderande miljö, säger Ann Aldén. Han försökte bygga upp ett forskarseminarium, det var ett nytt ämne, han försökte skapa något. Och vi fick vara delar av ett större sammanhang: åk på det, följ med på det här, kom och var med! Han öppnade dörren på vid gavel, och världen låg framför mina fötter.

förste professorn

Redan före förra sekelskiftet arbetade Lunds Missionssällskap för att Lunds universitet skulle satsa på missionsvetenskap och få en professur i ämnet.

Vid millennieskiftet kom norrmannen Aasulv Lande, som tidigare hade arbetat i bland annat Japan, till professuren som sällskapet kunde vara med och finansiera genom en särskild fond och ett avtal med universitetet. Missionsvännernas dröm hade blivit verklighet.

Ann Aldén, nu kyrkoherde i Jönköping, blev en av Aasulv Landes första doktorander. – Jag prästvigdes för Växjö stift 1991, och vi flyttade till Lund för att min man skulle doktorera i etik, berättar hon. Han inspirerade mig. När jag prästvigdes tänkte jag: å, vad skönt, jag ska aldrig mer läsa en kurs. Men när vi kom tillbaka till Lund, och när jag såg vilka intressanta sammanhang han blev en del av, blev det istället: jag måste få läsa.

”här finns liv”

Ett engagemang för Lutherhjälpen hade hon haft länge, berättar hon, och det hade också lett till ett intresse för kyrkan utanför Sverige: – Det var något med tolkningen av kristen tro i andra delar av världen. Jag kände att här drar en källåder fram, här finns liv, här finns sav. Det ser jag när jag tittar tillbaka och försöker förstå. Det var andra kristendomstolkningar, men det var också andra kulturer och andra religioner. Missionsvetenskapen var alltså ett nytt och ganska litet ämne vid den här tiden, så den behörighet som krävdes av en präst som ville bli doktorand var kyrkohistoria. – Det var rätt slitiga år och en stor satsning, men längtan hade ju vuxit, och jag kunde inte tänka mig något annat. Jag läste missionens historia som en del av kyrkohistorien, och det var ju så fruktansvärt intressant att se hur kristendomen hade gått över världen i tid och rum.

tydlig bild

Aasulv Landes arbete i Japan hade väckt hans intresse för buddhismen, och när Ann Aldén hade sökt och fått sin doktorandtjänst började hon på allvar arbeta med ett ämne som låg nära hans: hon studerade en jesuitprästs arbete på Sri Lanka och en buddhistmunks arbete i Frankrike. Aloysius Pieris hade grundat Tulana Research Center for Encounter and Dialogue, och runt Thich Nhat Hanh hade Plum Village Community of Engaged Buddhism uppstått, så det fanns platser att besöka. – Jag hade massor av läskurser men också flera perioder på Sri Lanka och i Frankrike. Det var en fantastisk tid. Jag visste att jag hade de fyra åren, och jag var oerhört motiverad och hade en ganska tydlig bild av hur jag ville arbeta, så jag la i femmans växel och arbetade innan barnen vaknade. Bibliotekarierna i Bjärred, där vi bodde, tog hem i stort sett all litteratur jag behövde.

Att Aasulv Lande bjöd med sig sina studenter och doktorander in i sina akademiska vänkretsar och dialogforum blev också viktigt för Ann Aldéns avhandlingsarbete. – Jag var nog väldigt inriktad på mitt arbete, men konferenserna var ett privilegium, och alla Aasulv Landes kontakter var en bonus. Vi var värdar för en konferens med European Network for BuddhistChristian Studies, och ett tu tre drogs jag in i ett sammanhang som

var kolossalt spännande. Jag kunde skapa mitt eget arbetslag och sitta hemma och ha kontakt med så många människor, både forskare och praktiker, inte bara med dem jag kände på ctr i Lund. Helene Egnell och Kajsa Ahlstrand i Uppsala, ett benediktinkloster utanför München, det europeiska nätverket … Elisabeth Harris i England och John May på Nordirland hjälpte mig mycket.

fanns i strukturerna

Avhandlingen fick titeln Religion in dialogue with late modern society – a constructive contribution to a Christian spirituality informed by BuddhistChristian encounters och var klar 2004. Två år senare gavs den ut av ett tyskt akademiskt förlag.

Hade allt blivit som Ann Aldén hade tänkt sig? I stort sett, men i ett forskningsarbete där man möter människor kan det ju bli så att planer måste ändras. – Aloysius Pieris arbete på Sri Lanka var så spännande. En av hans tankar är att konsten kan vara en plats för dialog. Med Thich Nhat Hanh var det svårare – jag tog kontakt flera gånger, på olika sätt, jag åkte till usa och England, men han ville inte träffa mig. Till Plum Village var jag välkommen, och först där förstod jag att det han ville berätta fanns där, i strukturerna.

En del av kontakterna i avhandlingsarbetet resulterade i vänskaper. – Alysius Pieres är en viktig teolog för mig. På Sri Lanka fick jag vänner, och platsen där och Plum Village i Frankrike blev också väldigt viktiga för mig. Jag har tänkt mycket på hur buddhismen kan inspirera min kristna tro.

Nanuoya på Sri Lanka. kyrka, sedan en större, Mission i vår tid – här och nu är allting möjligt. – De är en kombination av mina studier och den praktiska verkligheten i Malmö, säger Ann Aldén.

metablick

Kan man ta missionsvetenskapen med sig tillbaka in i en prästtjänst efter disputationen? Ann Aldén beskriver hur åren i Lund har påverkat hennes arbete på flera sätt: – Avhandlingen har varit helt avgörande för mig som teolog och för mitt fortsatta arbete i Svenska kyrkan. Först blev jag rekryterad till en tjänst på stiftskansliet i Växjö för att arbeta med mission, och senare, när jag arbetade i Västra Skrävlinge i Malmö, fick jag ju möjlighet att omsätta mycket i praktiken. Men doktorandstudierna kan också ge en ett slags metablick för innehåll, en känsla för det hantverk som det är att organisera material.

Religionsmötena i Rosengård – Västra Skrävlinge församlings mer kända namn – var både lika och olika dem som äger rum på Tulanacentret och i Plum Village. Det blev ett slags fortsättning på doktorsavhandlingen. – Jag hade ju mest fokus på hur vi som kristna skulle tänka på oss i mötet med andra religioner. Men mitt intresse är hur vi gör teologi och uttrycker oss i en värld där människor tror olika. Hur gör vi det med integritet och respekt?

Först blev det en liten bok, Uppdrag: Mission – berättelsen om en inte alltför självupptagen ”smålands Jerusalem”

Sedan några år är hon kyrkoherde i Jönköping, en stad som hon gärna beskriver med ett gammalt uttryck: ”Smålands Jerusalem”. – Den öppenhet som jag fick, och tryggheten i min egen tro, finns med mig här också. När jag installerades här talade jag om att återerövra det uttrycket, för det är mer relevant nu än någon gång tidigare.

Ann Aldén talar om mission som en sändning med två delar. – Det finns en sändning, ett uppdrag, som alla människor delar. Vi är sända till varandra. Det vi kan göra tillsammans bör vi inte göra var för sig. Och så finns en sändning som vi får lov att kalla för vår, vi som vill vara kristna. Vi är sända att berätta, sända att förkunna Kristus.

Hon säger att sändningens två delar hjälper henne att sortera bland det som behöver göras. – Somligt gör vi tillsammans med människor av annan tro och ideologi. Annat gör vi utifrån kyrkans självförståelse att evangeliet angår alla. Vi kan frimodigt och tillsammans med andra arbeta för en bättre värld. Och lika frimodigt förkunnar vi Kristus, firar gudstjänst och delar den berättelse som är vår. I mötet med människor av annan tro behöver vi inte söka en minsta gemensamma nämnare. Nej, låt oss dela med oss frimodigt av vår berättelse och på samma gång nyfiket lyssna in hur människor tänker och tror i andra trossamfund. n

”Ett nytt sätt att tänka”

Vad är missionsvetenskap? En rad forskare hjälps åt att skapa en bild genom att berätta om sina respektive projekt och arbetsuppgifter.

KENNETH ROSS ÄGNAR MIG ÅT: ÄR PROFESSOR VID ZOMBA THEOLOGICAL COLLEGE I MALAWI OCH BITRÄDANDE PASTOR I EN FÖRSAMLING SOM HETER BEMVU PARISH OCH SOM TILLHÖR CHURCH OF CENTRAL AFRICA PRESBYTERIAN

n n n Jag är redaktör för Edinburgh Companions to Global Christianity, en bokserie på tio böcker. De ges ut av Edinburgh University Press. Vi ska precis trycka den femte, Christianity in Oceania. Så vi har kommit halvvägs nu!

När covid-19 slog till förra året och vårt college stängdes i ett halvår tog jag chansen att arbeta tillsammans med Klaus Fiedler, min kollega sedan länge, och skriva en malawisk kyrkohistoria som sträcker sig mellan 1860 och 2020, så vi tog vara på nedstängningen så gott vi kunde.

En annan spännande sak som händer nu är att ett teologiskt sällskap har grundats med målet att samla universitet och högskolor från hela Malawi för att bilda en nationell teologiakademi.

ENKÄT ANNA BRAW, JOHANNES ZEILER OCH MIKA VÄHÄKANGAS ÖVERSÄTTNING ANNA BRAW OCH JOHANNES ZEILER BILDER PRIVATA DÄR INGET ANNAT ANGES LOTTA GAMMELIN ÄGNAR MIG ÅT: ÄR DOKTORAND I ÄMNET GLOBAL KRISTENDOM OCH INTERRELIGIÖSA RELATIONER VID LUNDS UNIVERSITET. JUST NU HÅLLER JAG PÅ MED DET SISTA PÅ MIN AVHANDLING OCH ARBETAR OCKSÅ HELTID PÅ FELM, DEN EVANGELISK-LUTHERSKA KYRKANS MISSIONSORGANISATION I FINLAND, SOM RÅDGIVARE FÖR DIAKONI.

n n n I min forskning undersöker jag relationen mellan helande och genus i en neokarismatisk, fristående församling i Mbeya, en stad i södra Tanzania. Den metod jag har valt är etnografi, och det innebär att jag bodde i Mbeya i ungefär nio månader, deltog i församlingslivet, samtalade med församlingsmedlemmarna i informella sammanhang och gjorde detaljerade fältanteckningar om mina observationer under gudstjänster och helandesamlingar. Jag spelade också in långa intervjuer med människor som deltog i min undersökning, både församlingsmedlemmar och församlingsledare.

I min avhandling analyserar jag hur den här församlingen ser på helande och sjukdom, och jag ser också på den karismatiska synen på helande i relation till det större sammanhanget där det finns traditionella helandemetoder.

CHAMMAH J KAUNDA ÄGNAR MIG ÅT: ÄR PROFESSOR VID UNITED GRADUATE SCHOOL OF YONSEI UNIVERSITY I KOREA OCH PINGSTPASTOR

n n n Jag arbetar tvärvetenskapligt i en global kontext med flera olika perspektiv, däribland politiska studier, filosofi, missionsvetenskap och pentekostala studier.

Nu i maj kom en bok som jag har varit redaktör för, Religion, Gender, and Wellbeing in Africa, ut på Lexington Books i USA. I november förra året kom African Theology, Philosophy, and Religions – Celebrating John Samuel Mbiti’s Contribution, som jag har varit redaktör för tillsammans med Julius M. Gathogo, och samma månad kom Competing for Caesar: Religion and Politics in Post-colonial Zambia, där jag hade gjort redaktörsarbetet tillsammans med Marja Hinfelaar.

Tidigare under året kom också Genders, Sexualities, and Spiritualities in African Pentecostalism: ‘Your Body is a Temple of the Holy Spirit’.

Ett långsiktigt projekt som jag arbetar med handlar om pentekostalism, kropp och andlighet. Mitt mål är att hitta ett nytt sätt att tänka när det gäller den pentekostala teologins syn på våra fysiska kroppar i en global kontext som alltmer präglas av en helhetssyn på hela skapelsen.

LEVINO LIEGISE ÄGNAR MIG ÅT: ÄR DOKTORAND VID OXFORD CENTRE FOR MISSION STUDIES I OXFORD I ENGLAND SEDAN 2018. INNAN DESS VAR JAG STUDENTPRÄST PÅ ALDER COLLEGE I KOHIMA I NAGALAND I INDIEN I UNGEFÄR FYRA ÅR. ETT TAG FORTSATTE JAG DÄR PÅ DELTID, MEN DET SENASTE ÅRET HAR JAG VARIT TJÄNSTLEDIG DÄRIFRÅN FÖR ATT BLI KLAR MED MIN DOKTORSAVHANDLING. JAG ARBETAR OCKSÅ EN DEL MED UNDERVISNING OCH PREDIKAR I MIN EGEN FÖRSAMLING OCH I ANDRA FÖRSAMLINGAR.

n n n Min forskning handlar om yrkesarbetande kvinnor i Nagaland och deras sätt att tolka tillvaron. Livet i vårt moderna samhälle är ett liv i flera världar samtidigt, och det kan få människan att känna sig uppdelad och splittrad. För en kristen kan det vara en upplevelse som är svår att hantera. Idén att en människa har flera identiteter fungerar bra tillsammans med den här upplevelsen. För att förstå den bättre samlar jag in livsberättelser från yrkesarbetande kvinnor i Nagaland och analyserar dem. Eftersom mer än 95 procent av befolkningen i Nagaland är kristen tror jag att min forskning kommer att kunna bidra med ett fräscht, och kristet, perspektiv på det som många människor upplever.

BOKYOUNG PARK ÄGNAR MIG ÅT: ÄR PROFESSOR VID PRESBYTERIAN UNIVERSITY AND THEOLOGICAL SEMINARY I SEOUL I KOREA OCH ORDINERAD PASTOR I PRESBYTERIAN CHURCH OF KOREA – TIDIGARE HAR JAG ARBETAT I FÖRSAMLINGAR OCH ANSVARAT FÖR BLAND ANNAT UNGDOMSARBETE, BARNGRUPPER OCH VÅRT ARBETE MED MÄNNISKOR MED FUNKTIONSVARIATIONER. NU PREDIKAR JAG I OLIKA KYRKOR OCH HÅLLER FÖREDRAG OM MISSION FÖR FÖRSAMLINGSMEDLEMMAR.

n n n Jag har nyligen startat en organisation, Korean International Association for Mission Studies Fellowship, som ska arbeta med unga akademiker i Korea och förse dem med mentorer som kan rusta dem med det de behöver för akademiskt arbete med att bearbeta koreanska erfarenheter av mission teologiskt och för att kunna arbeta i internationella sammanhang.

Mitt forskningsfokus är missions- och genusstudier, den missionsorienterade församlingen i en koreansk kontext och ett holistiskt perspektiv på evangelisation och kyrkotillväxt i en koreansk kontext. Jag hoppas kunna utveckla en koreansk holistisk missionsvetenskap.

De projekt som jag har arbetat med den senaste tiden här i Korea är ett om gästfrihet och helande, ett där jag undersöker nya sätt att dela med sig av evangeliet i covid19-tider och ett där jag har arbetat med Horace Underwoods holistiska missionssyn och det han har skrivit om mission i tider när människor utsätts för lidande.

FAITH K. LUGAZIA ÄGNAR MIG ÅT: ÄR PROFESSOR VID UNIVERSITY OF IRINGA I TANZANIA DÄR JAG FÖRELÄSER OCH HANDLEDER STUDENTER OCH DOKTORANDER. JAG ÄR OCKSÅ PRÄST I DEN LUTHERSKA KYRKAN I TANZANIA, ELCT, MED ANSVAR FÖR KAPELLET SOM CHRISTIAN COUNCIL OF TANZANIA HAR HÄR OCH FÖR ATT HÅLLA KONTAKTEN MED KAPELLETS GUDSTJÄNSTFIRANDE FÖRSAMLING – DET ÄR EN DEL AV STUDENTPRÄSTARBETET PÅ UNIVERSITET, OCH I DET INGÅR DESSUTOM ATT JAG ARBETAR DIAKONALT MED MÄNNISKOR SOM BEHÖVER HJÄLP. NÄR JAG BLIR KALLAD TILL ANDRA FÖRSAMLINGAR FÖR ATT PREDIKA GÖR JAG DET.

n n n Just nu arbetar jag med ett projekt som heter ”The East African Revival: Voices of the Neglected Witnesses in Rwanda from 1930–1970s”. Den östafrikanska väckelsen är en mycket viktig del av kristendomens historia i Rwanda eftersom den har påverkat så många människor och de protestantiska kyrkorna där. Att den både var samfundsöverskridande och gick över nationsgränser är också fascinerande. Den utvecklingen började i de anglikanska, brittiska missionärernas arbete, bland ugandier och rwandier som var med i Church Missionary Societys arbete och, från början av 1930-talet, i Ruanda Mission. Ruanda Mission la stor vikt vid det personliga mötet med Jesus Kristus – det var en motreaktion mot den sorts kristendom där det viktiga är kyrkotillhörigheten och där det inte talas om personlig omvändelse och förvandling.

Den östafrikanska väckelsen började i Gahini i Rwanda när den heliga Anden uppenbarade för en grupp kristna att de, trots att de var troende, inte hade tagit till sig den del av Jesus och hans budskap som är att leva enligt Guds bud. När de hade blivit övertygade om att det var sant ville de återuppliva sin tro, omvända sig genom att bekänna sina synder och be om förlåtelse, och de lovade att hålla fast vid Jesus under resten av sina liv. De som hade omvänt sig bestämde sig för att dela med sig av sina upplevelser av Jesus Kristus till invånarna i Uganda, Kenya, Burundi och Tanzania – det är därför som den väckelse som började i Gahini kallas den östafrikanska väckelsen. I början av 1970-talet ägde en annan väckelse rum i Rwanda. En av våra informanter säger att den var en fortsättning på den tidigare väckelsen och att den kom att förnya eller återuppliva den tidigare – några av de principer som hade slagits fast under den första hade kommit att betraktas som gammalmodiga eller försummades helt enkelt av den nya väckelsens deltagare. Andra informanter säger att det var en helt ny sorts väckelse eftersom den hade sitt fokus på den heliga Anden, och de säger också att samma fenomen dök upp i andra delar av världen och särskilt i andra delar av Afrika.

Mitt syfte med det här forskningsprojektet är att berätta för troende i och utanför Rwanda att trots att detta att sprida evangeliet är något som alla troende, utan undantag, har fått i uppdrag, så har politiska ställningstaganden inom den kristna kyrkan länge utestängt kvinnor. Det har gått så långt att deras namn inte nämns. De roller som kvinnor spelade i den väckelse som började i Gahini och som senare fick namnet den östafrikanska väckelsen finns inte med i historieskrivningen.

I min forskning har jag också dokumenterat den andliga förnyelse som väckelsen kom med eftersom den gjorde den kristna tron till något som inte längre var bara privat.

Människor blev evangeliets vittnen i det offentliga, i samhället, och gjorde gemensamma insatser för att berätta om det frälsningsarbete som den treenige Guden gör. Forskningsresultaten är en påminnelse om hur viktigt det är med de trosupplevelser som kommer av verklig omvändelse, metanoia. Jag tycker också att de kan vara en uppmaning till kristna i Rwanda att ta fasta på ”den östafrikanska väckelsemodellen” och tillämpa den i Rwanda och Östafrika i sitt arbete för en frisk och hälsosam kyrka.

JOHANNES ZEILER ÄGNAR MIG ÅT: ÄR TEOLOGISK SEKRETERARE VID AVDELNINGEN FÖR KYRKOLIV PÅ KYRKOKANSLIET I UPPSALA n n n Jag rör mig nästan dagligen i gränslandet mellan kyrkan och akademin, både i Sverige och utomlands. Frågorna om ömsesidigt lärande, gemensam reflektion och erfarenhetsutbyte över konfessions- och nationsgränser är en så oerhört viktig angelägenhet för den ekumeniska rörelsen. Jag skulle önska att vi i Sverige i framtiden satsade mycket bredare på olika former av missionsstudier och interreligiösa studier, inte bara kyrkorna emellan utan också i samspel med andra religiösa trossamfund. Som missionsvetare från Uppsala universitet har jag väldigt god nytta av min tvärvetenskapliga verktygslåda, inte minst i mötet och samspelet med kyrkor i globala Syd. Kyrkornas roll och funktion i samtiden, deras bidrag till samhällsbygget, relationer till andra trosutövare och sätten de väljer att fira gudstjänst på måste studeras ur flera perspektiv samtidigt. Här kombineras ofta historiska, teologiska, etnografiska, ekonomiska och antropologiska metoder och perspektiv på delvis helt nya sätt. Intervjuer och deltagande observationer utgör ofta en viktig del av källmaterialet tillsammans med både litteratur och arkivmaterial.

Mission som vetenskap kommer även framgent att vara föremål för omfattande diskussion och debatt både i Sverige och utomlands. Anspråken på forskningsuppgiftens syften och relevans är lika många som forskarsamhället i stort. En del missionsvetare hävdar att missionsvetenskapens primära uppgift är att utveckla metoder och strategier för kyrkornas egen missionsverksamhet, medan andra slår vakt om forskarnas akademiska frihet och institutionella självständighet gentemot de kyrkor och grupper av kristna de vill studera.

BILD: ROINE MERCURIO

STEPHEN BEVANS ÄGNAR MIG ÅT: ÄR PROFESSOR EMERITUS VID CATHOLIC THEOLOGICAL UNION I CHICAGO I USA OCH MEDLEM I KYRKORNAS VÄRLDSRÅDS COMMISSION ON WORLD MISSION AND EVANGELISM OCH LEDER REGELBUNDET GUDSTJÄNSTER I THE ST. GILES FAMILY MASS COMMUNITY, EN LEKMANNADRIVEN TROSGEMENSKAP I OAK PARK I ILLINOIS. n n n Jag skriver en bok, en teologi för den kyrka som har mission som sitt hjärta. Den heter Community of Missionary Disciples – The Continuing Creation of the Church. En missionsbaserad ecklesiologi är, som jag ser det, en där kyrkan aldrig är färdig utan alltid svarar på det som Gud gör, missio Dei, i världen. Jag fortsätter också med att utforska grunderna och dynamiken i ”profetisk dialog”. Vi försöker ju se var och hur den heliga Anden arbetar och inspirerar till profetisk handling i världen, och jag vill visa att profetisk dialog har sina rötter i spiritualitet och kontemplation.

BILD: PETER KENNY-WCC

ESTHER MOMBO ÄGNAR MIG ÅT: ÄR PROFESSOR VID ST. PAUL’S UNIVERSITY I NAIROBI I KENYA. JAG UNDERVISAR I KYRKOHISTORIA, GENUSVETENSKAP OCH PANDEMISTUDIER PÅ DEN TEOLOGISKA FAKULTETEN. JAG HANDLEDER OCKSÅ DOKTORANDER OCH STUDENTER PÅ VÅRA MASTERPROGRAM. MINA STUDENTER ARBETAR MED ÄMNEN INOM TEOLOGI OCH MILJÖ, HÄLSA OCH HELANDE I DE ETABLERADE KYRKORNA I AFRIKA OCH KVINNOR SOM HAR ANSVARET FÖR BARNBARN SOM HAR FÖRLORAT SINA FÖRÄLDRAR I HIV. JAG ÄR INTE PRÄSTVIGD MEN UTBILDAR STUDENTER SOM SKA ARBETA I KYRKAN. MINA STUDENTER KOMMER FRÅN FLERA OLIKA SAMFUND OCH UTBILDAR SIG FÖR ATT VIGAS ELLER SÄNDAS I SINA RESPEKTIVE SAMFUND. JAG ÄR OCKSÅ MED I THE CIRCLE OF CONCERNED AFRICAN WOMEN THEOLOGIANS, EN ORGANISATION FÖR AKADEMIKER, AKTIONSFORSKARE SOM ARBETAR LOKALT OCH LÄRARE DÄR VI ARBETAR MED FRÅGOR OM HUR OLIKA TRADITIONER, TEXTER OCH TOLKNINGAR SOM HAR MED RELIGION ATT GÖRA PÅVERKAR KVINNOR, MEN OCKSÅ MED ATT FÖRA FRAM PERSPEKTIV SOM BEMYNDIGAR ALLA GENUS OCH ALLA SAMMANHANG DÄR DET FINNS MÄNNISKOR SOM VILL FRÄMJA RÄTTVISA.

n n n Under det senaste året har covid-19 gjort att vi inte har kunnat bege oss ut och bedriva forskning på plats. Jag har undervisat på distans och deltagit i olika webbinarier. Genom distansundervisningen har jag fått lyssna till studenternas diskussioner om hur covid-19 har påverkat deras hemorter och de sammanhang som de hör till. Liksom de tidigare pandemierna, HIV till exempel, har covid-19 gjort många utmaningar i vårt samhälle synliga. Två av dem är ett ökat antal hungerkatastrofer och könsbaserat våld (det uttryck som Esther Mombo använder är gender based violence, red:s anm).

Covid-19 gjorde att osäkerhet och ängslan lades till de utmaningar som vi redan hade. En stor andel av invånarna i de afrikanska urbana informella bosättningarna hade inte möjlighet att stanna hemma – de lever redan i påtaglig fattigdom, och covid-19 förvärrade den oro som redan fanns och ökade på känslan av osäkerhet. Därifrån kommer det uttalande som har hörts så många gånger: ”Innan corona dödar oss kommer hungern att göra det.” Covid-19 förvärrade den matbrist som redan var en utmaning, men människor klarade sig genom att gå ut och leta efter mat varje dag. Det är inte bara hungern som har blivit uppenbar – covid-19 har också synliggjort en rad stora problem i relationerna mellan könen här. Nästan alla länderna såg en ökning av våld i nära relationer när män och kvinnor tvingades stanna i sina hemmiljöer under en längre period. I alla nödsituationer – det kan vara ekonomisk kris, konflikt eller pandemi som HIV – ökar fallen av könsbaserat våld, och de som får lida är kvinnor och barn. Det verkar som om de destruktiva sociala normer och ojämlikheter som redan finns förstärks under varje pandemi. Orsakerna till detta finns i patriarkatets hegemoni.

Under de webbaserade lektioner som jag har lett har vi samtalat om

de här problemen. Många av mina studenter är också påverkade av matbristen och kommer i kontakt med könsbaserat våld. Eftersom vi studerar teologi gick vi till Bibeln igen för att läsa om både hunger och könsbaserat våld. Vi läste och satte fokus på skapelsen och på inkarnationen i relation till Jesu liv och tjänst. Vi ställs inför sexistiska uttryckssätt, metaforer och förolämpningar som kan vara subtila och raffinerade, och vi måste se på hur patriarkatet är medskyldigt och sammantrasslat med detta som förövare, förmånstagare och offer på en och samma gång.

Studenterna och jag har utforskat Bibelns böcker och särskilt tittat på skapelsen, den profetiska traditionen, inkarnationen och kyrkans uppgift. Skapelseberättelsen, särskilt Första Moseboken 1:26–27, blev för oss utgångspunkten för jämställdhet och rättvisa. Den utmanar både könsbaserat våld och uppfattningen att en människa har rätt att kränka

en annan.

Först la vi märke till att det var efter att Gud hade skapat mannen och kvinnan såg han på det som han hade gjort och sa att allt var mycket gott – vers 31. På det sättet skapades mannen och kvinnan jämlika och olika, och Gud var glad över det. För det andra konstaterade vi också att inkarnationen är en bekräftelse på att vi alla är människor – i Kristus blev ju både Logos, ordet, och Sofia, visdomen, människa. ”OchOrdet blev människa och bodde bland oss”, läste vi i Johannesevangeliet 1:14.

Kristus levde, åt, drack, sov, sörjde och led tillsammans med de människor han kom för att tjäna. Inkarnationen är Guds bekräftelse av den mänskliga tillvaro som kvinna och man har gemensam och delar med varandra.

För det tredje understryker evangeliet alla människors jämlikhet, och människans värdighet och allas jämlikhet återställs genom evangeliet. I den kristna gemenskapen är alla människor jämlika, och i Guds ögon är vi alla dyrbara. Olikheter som gäller kön, etniskt ursprung, samhällsklass, funktionsvariationer, ålder och religion påverkar inte denna jämlikhet i Kristus – vi läste om den i Galaterbrevet 3:28.

Vår slutsats har blivit att covid-19 är en möjlighet för oss, ett Kairosögonblick när vi kan ta hjälp av den profetiska rättvisetraditionen för att tänka om, bygga upp på nytt och erbjuda gottgörelse.

YEE THAM WAN ÄGNAR MIG ÅT: HAR EN HELTIDSTJÄNST SOM LEDARE FÖR ASIA PACIFIC THEOLOGICAL SEMINARY (APTS) – DET ÄR ETT INTERNATIONELLT INSTITUT SOM UTBILDAR MISSIONÄRER, OCH VI HAR STUDENTER FRÅN HELA VÄRLDEN. PÅ HELGERNA ÄGNAR JAG MIG ÅT BAGUIO INTERNATIONAL CHINESE CHURCH, SOM MIN FRU OCH JAG VAR MED OCH GRUNDADE FÖR DRYGT 15 ÅR SEDAN.

n n n Huvudområdena för min forskning är asiatisk teologi och asiastisk pentekostal-karismatisk kristendom. Det är spännande områden, och de har blivit mycket mer tvärvetenskapliga de senaste åren – historia, bibelvetenskap, teologi, interkulturella studier, lingvistik och mycket annat möts. De regioner där det händer mest inom den pentekostal-karismatiska delen av kristenheten är ”Globala syd” – Asien, Afrika, Latinamerika – där jag också bor och arbetar. Rörelsen växer enormt i Asien. Jag är malaysisk kines och undervisar och tjänstgör som pastor i Filippinerna, så jag får studera pentekostal missionsvetenskap i Asien både utifrån och inifrån. Ibland är jag deltagare, kulturellt och emotionellt, och ibland kan jag ta ett steg tillbaka och hålla en objektiv distans.

Trots att rörelsen växer så mycket här, med stora ”mega churches”, befinner den sig fortfarande mitt i icke-kristna kulturer som kan vara fientliga. Många kyrkor i vår region utsätts för systematiska kulturella och till och med statligt finansierade förföljelser, så den ekumeniska och missionella aspekten av min forskning är viktig. Rörelsen måste hålla fast vid sitt fokus på Guds mission och uppdrag och hitta sätt att samarbeta med andra i Guds kyrka.