stopp för grymheterna

edvard sjöblom slog larm om kung Léopolds skräckvälde

ARKIVBILD: CARLOTTA, DATABASEN FÖR MUSEISAMLINGAR

TEXT

CAROLINA KLINTEFELT

OCH ANNA BRAW

En svensk baptistmissionärs brev hem blev början till slutet för det belgiska kungahusets plundring av Fristaten Kongo.

n n n En hjulångare stånkar sig makligt uppför Kongofloden. Djungelns ljud och dofter ligger som en filt över landskapet. På däck står en ung man på väg till sin första postering som missionär. Edvard Sjöblom, visselblåsaren vars rapporter gjorde att världen fick upp ögonen för den belgiske kung Léopold ii:s skräckvälde i Kongo, är en del av vår svenska missionshistoria. – Vi som svenskar, framför allt svenska baptister, ska vara stolta över Edvard Sjöbloms protester, säger Per Kristiansson som är Lunds Missionssällskaps sekreterare. Edvard Sjöblom, född 1862 i Vittinge i Västmanland, har blivit uppmärksammad i flera sammanhang de senaste åren. Under sitt korta liv – han dog det år han fyllde 41 – hann han predika för många människor men också påverka världspolitiken.

Journalisten Birger Thureson gav 2017 ut biografin Vittnet som vägrade tiga. – Trots att det har gått mer än hundra år sedan Sjöbloms gärning finns det beröringspunkter med vår egen tid, säger han.

Birger Thureson har tidigare skrivit om Kongo i boken De glömda kvinnornas röst, och förra året kom De reste sig och gick vidare ut. Båda handlar om Panzisjukhuset och dess överläkare Denis Mukwege som är kända över i stort sett hela världen för sitt arbete med att rädda och hjälpa kvinnor och flickor som utsatts för sexuellt våld.

BILD: WIKIMEDIA COMMONS

Birger Thureson med Denis Mukwege. Belgiens kung Léopold II och drottning Marie Henriette tecknade av den franske konstnären Gustave Janet vid uppvaktningen i samband med deras 25-åriga bröllopsdag 1878.

– Jag var utsänd för att göra en informationsfilm åt pmu om arbetet på Panzisjukhuset, berättar Birger Thureson, och jag stötte på Edvard Sjöbloms namn när jag läste om Kongos historia. Ju mer jag forskade, desto intressantare blev det.

rykten på resan

I Birger Thuresons biografi, skriven i romanform, får läsaren följa den unge torparsonen som tvingas ta tjänst som dräng redan som 13åring – ett hårt och slitsamt arbetsliv, och så dans och alkohol på lördagarna.

Men hans mamma har mött den baptistiska väckelsen och ber regelbundet för sin pojke. En söndagskväll när Edvard är 19 år går han in i kapellet och böjer knä.

Omvändelsen är en stark upplevelse. Edvard vill berätta för andra om sin tro och blir en flitig kolportör. Han reser runt till gårdar i Uppland och Dalarna med litteratur, gör hembesök och bjuder in till väckelsemöten.

Så småningom blir han antagen till Betelseminariet, och där förstår han att det är missionär han ska bli och att det är Kongo som kallar.

Men redan på vägen ut till missionsfältet hör han rykten om att allt inte står rätt till i Fristaten Kongo. Den ägs privat av den belgiske kung Léopold ii, som har rekryterat den kände upptäcktsresanden Henry Morton Stanley för att leda arbetet på plats. Själv är han aldrig där. På papperet är fristaten ett civilisationsprojekt mot slaveri, men i praktiken är det någonting helt annat. – Det som Sjöblom fick höra om, och sedan också bevittna, var någonting han kallade för en slavstat, berättar Birger Thureson. Och han var en person med ett starkt rättspatos.

Mats Egfors, författare till Kallelsens barn. redovisning i kroppsdelar

– Han kom till Kongo den 31 juli 1892, berättar Mats Egfors.

I sin bok Kallelsens barn, som kom ut förra året, skriver han om bakgrunden till det som möter Edvard Sjöblom:

I ett hemligt dekret från 1891 framhåller [kung] Léopold att tjänstemännens främsta plikt i Kongo är att driva in skatter från befolkningen, oftast gummi från gummiträden. De grymma följderna av detta dekret varar i flera år. Hastiga avrättningar och terror blir vardagsmat vid de belgiska rövartågen för alla som inte anses ha levererat tillräckligt.

Léopolds agenter bestämmer att varje skott ska redovisas för att ersättning ska kunna ges till de inhemska soldaterna. Men soldaterna misstänks vilja lura Léopolds representanter. De kan ju gå ut i djungeln och skjuta skotten rakt ut i luften. Eller varför inte sälja patronerna för att sedan komma tillbaka och berätta en helt annan historia?

Eftersom man saknar möjligheter att redovisa kropparna från dem som anses inte ha betalat nog mycket, förenklas systemet genom att redovisningen i stället sker med hjälp av de anklagades avhuggna händer. Över hela det gigantiska landområdet bärs nu korgar med kroppsdelar, huvuden och händer, fram till de belgiska hantlangarna.

separat postgång

Edvard Sjöblom är i Fristaten Kongo som missionär, men han ser vad som händer, och han börjar skriva. – Tack vare att missionen hade egen postgång kunde hans rapporter komma fram till Europa, säger Mats Egfors.

I sina brev skriver Edvard Sjöblom om den plundring som pågår i Fristatens namn. Så börjar han skriva artiklar också. Den första publiceras i baptisttidningen Veckoposten 1896. Året därpå håller han ett tal för Aboriginal Protection Society i London. Innehållet får stor spridning. – Han var inte den förste eller den ende att slå larm, men hans civilkurage och hans ihärdighet gjorde att han nådde ut till fler, säger Birger Thureson. Han läste sin bibel och såg att alla människor har samma värde inför Gud. Det var hans drivkraft.

Den amerikanske författaren Mark Twain uppmärksammar Edvard Sjöbloms rapporter och skriver själv om situationen. En belgisk parlamentsledamot engagerar sig. Fler och fler protesterar.

Men när kung Léopold II lämnar ifrån sig ”fristaten” till Belgien 1908 har Edvard Sjöblom redan varit död i fem år. Malarian tog hans liv.

andra naturtillgångar

– Det finns mycket att hämta i baptisternas arkiv, berättar Birger Thureson. Edvard Sjöblom skriver till exempel dagbok under hela sin första period som missionär, och han berättar utförligt om vad som händer och hur han själv tänker och känner. Han redogör också för samtal som han har haft.

Mats Egfors, vars föräldrar var missionärer i Kongo för Svenska Missionsförbundet från mitten av 1940talet, rekommenderar den självbiografi som Edvard Sjöblom skrev och som gavs ut postumt av hans arbetsgivare, I palmernas skugga. Själv är han delvis uppväxt i Kongo och har hållit kontakten med vänner där hela livet, bland andra den man som var hans ”barnflicka” och som sedan läste till läkare och blev sjukhuschef. Han lever inte längre, men sjukvården är en del av det som missionärerna i Kongo har lagt mycket möda på. – Det är intressant att Denis Mukwege och hans far, som är pastor, kommer från

LÄS OM EDVARD SJÖBLOM Edvard Sjöbloms självbiografi, Ipalmernas skugga, gavs ut av Svenska Baptistsamfundet 1907.

Birger Thuresons bok Vittnet som vägrade tiga kom ut på Sjöbergs förlag 2017.

Mats Egfors gav ut sin bok Kallelsens barn på Visto förlag förra året – den handlar om hans familjs historia i missionens tjänst och innehåller flera avsnitt om Kongos historia.

I höst kommer Lunds stifts bok En kyrka driven av mission, sammanställd av stiftsprosten Mats Aldén, ut på Arcus förlag. I Per Kristianssons artikel finns Edvard Sjöblom med. Flera missionärer reagerade på situationen i Fristaten Kongo. På bilden ovan visar en företrädare för Congo Balolo Mission, troligen Wallbaum, en icke-namngiven kongolesisk mans skada. Huset till vänster är en del av samma organisations missionsstation i Ikau. Till vänster: två icke-namngivna ungdomar, en av de mest kända bilderna ur dokumentationen. Arkivbilder: Wikimedia Commons

östra Kongo, säger Mats Egfors. Där har förkunnelsen sannerligen inte varit förgäves!

Har vår tid någon Edvard Sjöblom som ger röst åt människor som förtrycks? Den frågan fick Birger Thureson i samband med att hans bok kom ut, och också han tänker på Denis Mukwege och pekar på likheter mellan historiens och dagens Kongo. – I dag är det andra naturtillgångar man söker, mineraler som används vid tillverkningen av exempelvis mobiltelefoner, säger han. Denis Mukwege är en sådan röst. Han har ett civilkurage som bottnar i en djup personlig övertygelse och tro, och han backar inte undan för personliga risker och svårigheter.

I höst ger Lunds stift ut boken En kyrka driven av mission, och till den har Per Kristiansson skrivit en artikel som innehåller en rad nedslag i missionens historia. Edvard Sjöblom är med som ende svenske missionär tillsammans med Francis Xavier, Moder Teresa, Bede Griffiths och en rad andra. – Det finns många exempel på hur missionärer har samarbetat med kolonisatörerna, säger Per Kristiansson. Men ofta har det också varit missionärer som har försvarat urbefolkningarnas rättigheter. En svensk som vi kan minnas med stolthet är Edvard Sjöblom. Vi ska inte bara vara stolta över honom, utan vi ska också försöka leva vår mission som han levde sin. n

Lyser på nytt

Ljusstumpar från kyrkor i Malmö blir nya ljus i formgivaren Helle Robertsons återbruksprojekt

INTERVJU JENNY ERIKSSON

BILDER PRIVATA n n n Helle Robertson är skräddaren som blev designer och ligger bakom klädmärket Robert & Blad. Med åren har hon kommit att arbeta mer och mer med återbruk. Bland annat hjälper hon människor att klä sig snyggt med sådant de redan har i garderoben, och hon säljer klänningar sydda av sjalar från second hand, kuddfodral av gamla herrskjortor – och det senaste: stearinljus tillverkade av insamlade stumpar.

”det var ju enkelt”

Hur hon kom på idén minns hon inte riktigt. Men det var någon gång i höstas, troligen när hon själv stod och petade loss stumpar av stearinljus ur någon av sina ljusstakar. Hon är en ganska stor konsument av stearinljus själv och tänkte nog, som hon ofta gör: ”Det här borde man göra något med.” – Så jag testgjöt lite, och det var ju enkelt.

Numera handlar det ofta om 20 ljus i taget, fortfarande hemma i köket i lägenheten i centrala Malmö. Just nu letar hon arbetsgivare som vill ge bort hennes handgjorda ljus i julklapp till personalen. Några har redan nappat på idén, och tillverkningen blir troligen i sommar. Helle Robertson skojar om att hon kommer att stå och svettas över vattenbad när andra är på stranden. – Jag vill alltid göra en liten industri av det. Jag älskar att lista ut det rationella: hur ska jag göra, hur ser produktionslinan ut, hur kan man gå vidare och samarbeta med någon? Det är inte bara att tillverka saker som är spännande, utan också att lösa problem.

återanvänt presentpapper

Hon är uppvuxen i en familj där saker inte slängs om de kan användas igen eller göras om till något nytt. Hennes pappa har alltid en fickkniv i fickan, och på julaftnar och födelsedagar öppnar han paketen med hjälp av den för att kunna återanvända fina presentpapper. – När något går sönder inte första tanken ”var slänger jag den?”. Utan det är först ”kan jag reparera den?” och annars ”vad kan den bli?”.

På det viset har en golvlampa byggts om till sänglampa. Och när en osthyvels handtag går sönder slängs inte hyveln, utan pappan tillverkar ett nytt i trä. – Min pappa är en genuint praktisk människa och en problemlösare. Jag känner ju igen det hos mig själv.

irrationellt att slänga

För några år sedan hade Helle Robertson ett annat insamlingsprojekt. Då handlade det om frukt från Malmös trädgårdar: plommon, päron och äpplen som annars ofta slängs eller ligger på en gräsmatta och ruttnar. Helle cyklade Malmö runt och hämtade hos såväl vänner och bekanta som obekanta som hörde av sig och ville bli av med sin frukt. Hon samlade också in mängder av glasburkar och startade en liten marmeladfabrik, även den hemma i köket.

När hon började med återbruk var det inte främst för att vara miljömedveten. – Utan det handlar om att jag tycker att det är skitkorkat och irrationellt att slänga saker som går att använda. Det är till och med omoraliskt. I synnerhet sådant som frukt – att slänga tonvis med lokal obesprutad mat. Det triggar mig att det är så korkat. Och så är jag väldigt mycket en hantverkare, jag sätter gärna händerna i vilket material som helst. Jag har en händighet som gör att jag kan lyckas med mina projekt. Plus en kreativitet som får mig att tänka ”vad kan det bli?”. Och så vill jag också göra en grop i sopberget, oavsett om det är textil eller frukt eller vad som helst. Det ska göra skillnad.

Marmeladtillverkningen är numera lagd på is. Nu är det alltså stället ljusstumpar hon samlar in med hjälp av cykeln, bland annat från kyrkor runt om i Malmö. – När jag började med det här tänkte jag själv bara på att fråga kaféer och krogar för att få lite volym. Men så fick jag tips om att fråga kyrkorna. Det är kanon, för de har ljus i finaste kvalitet och är storkonsumenter, så det är riktigt roligt. Många kyrkor är ganska duktiga på att samla in en hel del stearin själva, en del församlingar har redan samarbete med någon verksamhet som gjuter nya ljus. Men jag fångar upp de andra. n