Västnyländsk årsbok 2014

Tem a

: Sla

get v i

d Ri

lax 3

2014

1

00 책

r

2

VÄSTNYLÄNDSK ÅRSBOK 2014 Trettiosjunde årgången

Västnyländska kultursamfundet r.f.

3

Redaktörer Sophie Kawecki & Tove Virta

Denna årsbok har utgivits med bidrag av Konstsamfundet, Svenska Kulturfonden, Bergsrådinnan Sophie von Julins stiftelse och Tenala Sparbanksstiftelse.

Layout och ombrytning: Annette Ström Omslag: Annette Lindgren Pärmbild (se sid 35) ISSN 0356-9063 Waasa Graphics Oy 2014

4

Innehåll Förord ...........................................................................................................5 Flykten från Västnyland av Johanna Aminoff-Winberg...................................6 Ryssen i Karistrakten 1713 – slaget vid Landsbro av Christer Kuvaja........16 ”Finlands Termopylai” av Aapo Roselius......................................................31 Hangö i rysk historieuppfattning och tradition av Carl-Fredrik Geust......34 Västnyland 2013..........................................................................................45 Kulturlivet ...................................................................................................48 Litteratur och medier...................................................................................48 Scenkonst.....................................................................................................56 Film.............................................................................................................60 Utställt ........................................................................................................61 Kulturen i Raseborg av Ralf Friberg............................................................70 Turism & evenemang...................................................................................76 Näringslivet..................................................................................................82 Synvinklar på Västnylands näringsliv av Jani Roman.................................86 Staten, kommunen och kyrkan.....................................................................91 Statliga angelägenheter.................................................................................91 Från kommunerna........................................................................................93 Kyrkan.........................................................................................................98 Den kommunala identiteten i en föränderlig värld av Henrik Ekberg.......99 Vården i Västnyland...................................................................................109 Utbildning och forskning...........................................................................110 Sport..........................................................................................................113 ...och så till sist vädret................................................................................117

5

6

Förord I år har 300 år förflutit sedan slaget vid Rilax. Västnyländsk årsbok 2014 uppmärksammar jubileet med fyra artiklar som behandlar olika aspekter av händelsen, dess bakgrund och följder. Christer Kuvaja och Johanna Aminoff-­Winberg står för artiklar som placerar slaget vid Rilax i dess historiska sammannhang, det stora nordiska kriget. De skildrar bl.a. flykten från Västnyland och slaget vid Landsbro 1713. Carl­-Fredrik Geusts artikel behandlar Hangö i den ryska historieuppfattningen och konstaterar att slaget vid Rilax 1714 har ett större symbolvärde i Ryssland än man kanske insett i vårt land. Aapo Roselius bidrar med en kortare text kring Rilax­-monumentet och minnesfesternas roll under 1900-­talet.

Förutom Rilax­temat innehåller årsboken också den traditionella årskrönikan som ger en överblick av vad som hänt i vår landsända under året som gått. Tove Virta har skrivit krönikan som tematiskt går igenom västnyländska händelser under år 2013. För att lyfta fram några aktuella teman, kommunsammanslagningarna, kulturen i regionen och näringslivet, har vi anlitat Henrik Ekberg, Ralf Friberg och Jani Roman som skribenter. Precis som i förra årsboken har vi valt att placera dessa fördjupande artiklar i samband med att motsvarande tema behandlas i årskrönikan.

Ingå, 19.1.2014 Sophie Kawecki

7

Johanna Aminoff-Winberg

TEMA

Flykten från Västnyland När stora nordiska kriget bröt ut år 1700 hade Finland redan fått utstå stora vedermödor p.g.a. den svåra missväxt som drabbade det svenska väldet i slutet av 1600-talet. Nyland skulle efter det genomlida ytterligare missväxtår 1708 och 1709. Missväxt ledde ofta till epidemier av olika slag. Som ett ytterligare gissel för den betryckta befolkningen drog pesten fram över riket. Sjukdomen hade först dykt upp i Indien varifrån den långsamt spred sig mot Europa och nådde Konstantinopel år 1701. I april 1710 härjade sjukdomen svårt i Johanna AminoffKurland och nådde de ryska belägringstrupperWinberg: na utanför Riga i mitten av maj. Några veckor FD, riddarhusgenealog. senare drabbade sjukdomen dem som var inneDisputerade 2007 med stängda i den belägrade staden därifrån den avhandlingen ”På flykt spred sig till omkringliggande byar och städer. i eget land”. InternflykSin kulmen nådde sjukdomen i juli, men den tingar i Sverige under skördade offer ända till slutet av året då den stora nordiska kriget. äntligen ebbade ut.1 I Finland fick farsoten sin spridning genom flyktingar från Estland som sökte sig undan krigsskådeplatserna i Baltikum. De första pestfallen uppträdde i Helsingfors och spred sig därifrån på några dagar till Kyrkslätt, Borgå och Ingå. På alla de här orterna var de först drabbade flyktingar från Estland.2 Från städerna spreds sjukdomen till de närliggande socknarna. I inlandet tycks sjukdomen inte i högre grad ha fått fotfäste medan kustsocknarna drabbades hårt, vilket är ytterligare ett indicium på att det var just baltiska flyktingar som förde sjukdomen med sig. I Kyrkslätt dog 300 personer i farsoten och i Ingå, där 1. Carola Johansson, Pesten 1710–1711 i Finland i ett europeiskt perspektiv, Ockuperat område red. N.E. Villstrand, ÅA Historiska institutionens meddelanden 7, Åbo 1983, s. 43–44; Bodil Persson, Pestens gåta, Farsoter i det tidiga 1700-tals Skåne, Malmö 2001, s. 272.

2. Alf Brenner, Ingå, Fagervik, Degerby I, Ekenäs Tryckeri Aktiebolag 1936, s. 207.

8

3. Brenner 1936, s. 207 4. Voitto Ahonen, Kaupunkien jälleenrakentaminen isonvihan jälkeen. Jälleenrakennuksen politiikka ja käytäntö 1719–1740. Otryckt licentiatarbete, HY 1986, s. 71–72.

5. Brenner, 1936, s. 208.

6. Peter Ericsson, Stora nordiska kriget förklarat. Karl XII och det ideologiska tilltalet. Studia Historica Upsaliensia 202, Uppsala 2002, s. 27.

7. H.E. Uddgren, Kriget i Finland 1713, Stockholm 1906, s. 39–40.

9

TEMA

de första drabbade var estniska flyktingar, avled 200 personer i september 1710.

Fagervik bruk drabbades mycket hårt, hela befolkningen uppges ha avlidit.3 Eftersom 1709 varit ett missväxtår är det sannolikt att många var försvagade och dog även i andra sjukdomar under det svåra peståret. Befolkningsförlusten p.g.a. pesten beräknas i Finland ha uppgått till 5 000–10 000 personer, men en del av dem kan säkert ha varit baltiska flyktingar. I de finska städerna avspeglade sig missväxten, skattebördorna och olika pålagor på grund av kriget i en befolkningsminskning. I Ekenäs där befolkningen uppgick till omkring 170 personer avled ca hälften i pesten. Kyrkvärden Johan Wulff var en av dem som drabbades speciellt hårt då han förlorade sex barn i den hemska sjukdomen. Och det påstås att bara drängen på Östergård överlevde farsoten i Tvärminne. Åren 1710–1712 minskade befolkningen i bland annat Ekenäs med ca 18 %. 4 Också boskapen drabbades under de här svåra åren av något slags farsot och flera gårdar miste hela sin besättning.5 Under de första krigsåren påverkades invånarna i Finland av kontributioner och utskrivningar. För de socknar som låg vid de stora landsvägarna var de förbitågande trupperna ständiga plågor då soldaterna gärna lät sina hästar beta på böndernas åkrar och ängar. Redan under de första krigsåren fick man svårigheter med att till armén få fram nytt manskap, vilket överallt i landet ledde till tvångsvärvningar. Alla ynglingar som inte hade fast tjänst, men som var friska kunde råka ut för värvning, även om de var bondsöner eller drängar. Från första början krävde kriget en manspillan i både stupade och soldater som hopträngda i garnisonerna avled i olika farsoter. För lokalsamhället utgjorde manskapsuttaget den största påfrestningen. Den medförde en kraftig och bestående åderlåtning av bondesamhällets arbetskraft.6 År 1713 utvecklades händelserna slutgiltigt till fiendens förmån. Den 8 maj nådde sex galärer och en del mindre farkoster Helsingfors. Två dagar anföll ryssarna de skansar som skulle skydda staden från sjösidan. General Carl Gustav Armfelt, som försvarat staden, såg sig tvungen att retirera. Innan han drog sig tillbaka hade han i samråd med landshövding, borgmästare och överkrigskommissarie beslutat att bränna staden. Situationen var dyster, ryssarna behärskade skärgårdsfarleden och det finska fotfolket var på reträtt.7

TEMA

Beslutet att bränna Helsingfors väckte ogillande bland rådsherrarna i Stockholm. De frågade sig till vilken nytta detta hade skett. Det kastades t.o.m. fram en tanke om att fienden skulle ha gått mildare fram med staden än vad de egna nu hade gjort. Nu hade kungens trogna undersåtar förlorat hus och egendom, men på vilket sätt innebar detta ett avbräck för fienden undrade rådet i ett brev den 30 maj 1713. Det var självklart att fienden inte skulle få dra nytta av de spannmålslager som fanns i staden, men i stället för att bränna upp magasinen, påpekade rådet, kunde man lika väl ha kastat säden i havet.8 Efter att Helsingfors bränts stod vägen västerut öppen för ryssarna. De sockenbor som hade möjlighet sökte sig västerut till tryggare trakter. Många satte sig i säkerhet i de djupa skogarna och försökt gömma undan sin egendom. När ryssarna slutligen kom till Ingå i augusti 1713 hade de få ståndspersoner som bodde i socknen redan flytt. Också skäribönderna som var vana att årligen besöka Stockholm gav sig iväg liksom en del inlandsbönder.9 Byarna vid allmänna landsvägen led svårt under den tid ryssarna uppehöll sig i Västnyland. Fienden slaktade boskapen, trampade ner årsväxten och vid sin avmarsch drev de ryska trupperna den återstående boskapen med sig. Kustbyarna och skärgårdslägenheterna var kanske ännu värre utsatta då de ryska flottenheterna lättare kunde ta med sig byte än de som rörde sig på landbacken.

På många håll rövade fienden med sig boskapen. Också spannmål och lösöre i hushållen samt lås i dörrarna, spjäll och järn från fönstren rövades bort.10 8. Eino Suolahti, Den första stapelstaden på Estnässkatan, Helsingfors stads historia I, Helsingfors 1950, s. 413.

9. Brenner, 1936, s. 210.

10. Brenner, 1936, s. 211. Övningsuppvisning inför Rilax-slagets 300-årsjubileum 2014. Foto: Mona Salama

10

11. Johanna Aminoff-Winberg, På flykt i eget land. Internflyktingar i Sverige under stora nordiska kriget, Åbo 2007, s. 88; H.J. Vilkuna, Viha, perikato, katkeruus ja kertomus isostavihasta, Hist. Tutk. 229, Gummerus 2005, s. 103.

12. Brenner, 1936, s. 209.

13. Brenner, Alf, Sjundeå sockens historia I, Hangö 1953, s. 90.

11

TEMA

En del personer, framför allt i städerna, hade redan i god tid sänt tunga kisFrån Ingå flydde Hans Klemetstor med värdegods till tryggare orter och son från Johannisberg i Ingå många grävde ner det dyrbaraste eller västerut, men blev tillfångatalämnade det i någon grannes vård. Men gen vid Undermalm i Tenala. de flesta som flydde var tvungna att lämHan fördes till general Dolna största delen av sin lösegendom efter sig. De som hade tillgång till små skutor gorukin som var i Pojo för att räddade inte bara över sig själva och sitt förhöras. Slutligen blev han fribohag utan tog också ombord gods som släppt och återvände hem bara släktingar och grannar anförtrott i deras för att finna att hemmanet var vård. Det är inte otänkbart att fiskare utplundrat.1 och andra som hade tillgång till mindre båtar gjorde sig en förtjänst genom att segla över folk till Sverige. Henrik Hans1. Vilkuna, s. 128. son och Per Hansson från Älgsjö i Ingå ägde tillsammans en större allmogeskuta. Sommaren 1713 flydde de till Åland med en del andra sockenbor ombord.11 Också inom församlingarna gjorde man sig redo för att rädda det man kunde undan fienden. I Ingå grävdes de två största kyrkklockor ner under stora landsvägen. Kyrkoherden Henrik Alanus tog då han flydde till Sverige med sig kyrkkistan med kyrksilvret.12 Sjundeås kyrkoherde Mikael Stigelius räddade med sig kyrksilvret och hela sin skrud. Under flyktåren tjänstgjorde han som komminister i en församling nära Kalmar. Frestelsen att under de svåra åren missbruka sin ställning blev för svår och han använde en del av klenoderna för sig och sin familjs behov. Ett bårkläde sålde han till en kyrka på Öland och en del av kyrksilvret pantsatte han.13 De ryska lodjor (små och grundgående roddfartyg, red:s anm) som rörde sig i våra farvatten försvårade flykten sjövägen. I slutet av september sändes ett ryskt parti till Hangö udd för att där uppleta och bränna farkoster, allt för att förhindra befolkningens flykt. Flera av skärgårdsbönderna lyckades ändå på sina små skutor rädda sig över till Sverige. De hade årligen besökt Stockholm och kände både farvattnen och den miljö som mötte dem på andra sidan havet. Andra flyk-

TEMA

tingar försökte ta sig västerut längs landsvägen, men risken att råka i händerna på ryssarna var då betydligt större.14 De flesta flydde genast när fienden nådde den egna socknen. Under vintermånaderna var det svårare att ta sig fram till fots och där man tog sig fram lämnade man ohjälpligt efter sig fotspår som var lätta för en förföljande fiende att följa. Många tvingades gömma sig i skogen och förfrös tår och fötter.15 De som kunde, höll sig säkert i stillhet under den värsta köldperioden.

Många drog sig mycket långsamt undan. Förmodligen tvekade många inför tanken på att tvingas ta sig ända till Sverige. Åland blev ofta en första etapp på vägen till de svenska kustsocknarna. Jonas Berger som var häradshövding i Raseborgs härad flydde över Hitis, eller som han själv formulerade det släpade sig över landet till Kimitoskären eftersom stranden var ”oren” av fienden. Därifrån tog sig Berger vidare till Sverige. Kanske han lyckades få någon fiskare att segla honom över havet.16 Största delen av sin egendom hade Berger lämnat efter sig.

Också häradskistan som innehöll olika handlingar, däribland protokoll och arvsskiftesinstrument samt husesynsdokument blev kvar. Efter kriget kunde man konstatera att kistan var försvunnen.17 I Ekenäs hade rådstugurätten och kämnärsrätten upphört med sin verksamhet vårvintern 1713. I maj 1713 slutar kyrkoräkenskaperna. Då skeppades de två kyrkklockorna till Stockholm, liksom även kyrkskruden och silvret. I april hade den sista nattvardsgången ägt rum. Liksom borgmästaren Berger flydde största delen av stadens invånare. Troligt är att man lättare än från många andra orter kunde ta sig till Sverige sjövägen innan fienden slutgiltigt spärrade farlederna västerut. Kvar i staden stannade endast några få hushåll bestående av drängen Johan Johansson, några gamlingar och barn.18 Från socknarna i västra Nyland flydde framför allt ståndspersoner, medan allmogen i högre grad stannade kvar. Enligt ett undersökningsprotokoll från maj 1725 hade befolkningen i Karis inte mera någon möjlighet att fly efter den svenska arméns nederlag vid Karis bro i augusti 1713. I stället sökte sockenborna skydd i skogen, men i t.ex. Ingå saknades stora skogar där befolkningen en längre tid kunde hålla sig gömd. I Karistrakten var det många som tog sin

14. Eric Anthoni, Ett aktstycke belysande Stora ofredens förhållanden, HTF 1924, s. 94, 136.

15. Aminoff-Winberg, s. 92.

16. Ad. Neovius Lojo sockens kyrkliga förhållanden, FKHS protokoll och meddelanden X, 1909–1910, Helsinki 1912, s. 127.

17. Aminoff-Winberg, s. 143.

18. Alfons Takolander, Ekenäs stads historia I, Ekenäs 1930, s. 358.

12

TEMA

Minnesmärket vid Landsbro. Foto: Tove Virta

tillflykt till Lojoön, den ö som ligger i Lojosjön. När ryssarna upptäckte att där fanns flyktingar tog de sig över till ön med ödesdigra följder för flyktingarna.19 Av Tenalaborna uppges flera ha flytt. Major Gustav Adam Sture på Smedsede var den enda av herrgårdsägarna som stannade kvar. Under hälften av hemmanen i socknen var bebodda år 1719.20 Flykten var självfallet inte den enda orsaken till detta. I hela Nylands och Tavastehus län var en tredjedel av hemmanen öde.21 Det finns en beskrivning av hur flyktingarna rörde sig genom Österbotten som kan anses vara allmängiltig. Släpande på handkärror och knyten rörde sig en flyktingkolonn på flera hundra uppskärrade individer norrut. Bland dem fanns bl.a. Lars Brenner, rådman från Gamlakarleby som hade lastat fyra kärror 19. Alf Brenner, Ingå, Fagervik, Degerby, en västnyländsk bygdekrönika, Hangö 1972, s.

209–210; Eric Anthoni, Ett aktstycke belysande Stora Ofredens förhållanden, Historisk tidskrift för Finland 1925, s. 135.

20. Oscar Nikula, Tenala och Bromarf socknars historia I, Helsingfors 1938, s. 201.

21. Eino Jutikkala, Sääksmäen pitäjän historia, Jyväskylä 1934, s. 191.

13

TEMA

fulla med sänglinne, tennföremål och olika handelsvaror. Paniken låg ständigt på lur, minsta buller från kön ledde till att de framförvarande i skräck kastade sina knyten åt sidan för att komma snabbare framåt. Man befarade ständigt att fienden redan hade nått fram till eftersläntrarna och gjort processen kort med dem.22 Det är osannolikt att en familj med små barn, eller att åldringar orkade ta sig fram i samma takt varje dag. Både folk och fä måste få återhämta sig. Tillgången på mat var usel och ofta fick man övernatta under bar himmel. Bristen på näringsrik mat har förmodligen påverkat den takt man orkade upprätthålla.23 Det var över lag ett riskabelt företag att försöka hålla sig undan ryssarna. Om man råkade i deras händer var behandlingen ofta synnerligen brutal. Ryssarna misshandlade sina offer, de piskade och brände dem på olika sätt. Förmodligen behandlades de som stannade kvar på sina gårdar något bättre. Henrik Klasson i Billskog greps och eftersom han kunde finska tvingade ryssarna honom att följa med dem. Från Fagervik ville han föra dem tillbaka till den allmänna landsvägen 22. Vilkuna, s. 128–129. Jämför även med Peter Englund, Den oövervinnelige. Om den svenska stormaktstiden och en man i dess mitt, Stockholm 2000, s. 26 där han beskriver flyktingkolonnerna under revolutionen i Ukraina i medlet av 1600-talet.

23. Flera århundraden senare har man beräknat att flyktingar med boskap per dag skulle röra sig 15–20 kilometer. Under fortsättningskriget var detta den beräknade dagsetappen då Karelen evakuerades. Uppg. från Finlands krigsarkiv.

Svenskt krigsmode från 1700-talet. Foto: Mona Salama

14

24. Vilkuna, s. 104.

25. Om flyktingkommissionen och flyktinghjälpen se närmare Aminoff-Winberg 2007.

26. Brenner, 1936, s. 215.

15

TEMA

för att på det sättet skona en del av socknen från de fientliga truppernas framfart. Han gick ändå vilse i Starkomskogen i Karis och blev därför illa piskad.

Klas Mattsson från Lågnäs i Ingå hade sommaren 1713 tillsammans med sin hustru tagit sig till Sverige. Senare återvände han ensam för att se efter den egendom, som han hade tvingats lämna kvar. I hembyn överraskades han av ryssarna som tillfångatog honom och klädde av honom så att han i Pickala måste tigga till sig en jacka för att ha något att skyla kroppen med då han fördes till S:t Petersburg tillsammans med en dräng och en piga samt 13 andra Ingåbor.

Han tjänstgjorde en tid hos en herre i Petersburg innan han vid påsken 1714 lyckades fly. Först uppehöll han sig under några veckor hos en präst i Viborgs län. När han slutligen kom tillbaka till Lågnäs fann han att ryssarna hade slagit sönder dörrar och spisar och plundrat hemmanet totalt. Boskapen, sädesförrådet, husgeråd och sängkläder, t.o.m. järnen med fönstren – allt var försvunnet.24 I Sverige organiserades en veritabel flyktinghjälp för de tusentals personer som var på flykt från Finland och Baltikum. En flyktingkommission bildades som hade till uppgift att bland flyktingarna fördela de medel som regelbundet samlades in i kyrkorna. Principen för flyktinghjälpen var att de som förlorat mest skulle få de största understöden. Det innebar att bönder och småstadsbor i allmänhet inte förekommer i kommissionens förteckningar eller på annat sätt lämnat spår efter sig under tiden i exil. Många från skärgården slog sig ner i skärgårdssocknarna utanför Stockholm och försörjde sig där på fiske. Bland annat känner man till att det under krigsåren fanns Ingåbor i Vaxholm. Borgarna från till exempel Ekenäs förväntades kunna fortsätta sin verksamhet där de slog sig ner i Sverige.25 Ingås klockare Erik Johanson bodde under flykten i Nyköping. Han klagade över att han levde i stor nöd och fattigdom och att han för att få någon utkomst måste utföra ett plågsamt arbete som han inte alls var van vid. År 1719 utförde ryssarna ett anfall på den svenska ostkusten och brände flera städer. Bönderna från Bjurs och Gåsans i Ingå som bodde i trakten av Nyköping drabbades hårt då de förlorade, inte bara det de haft med sig på flykten utan också, de nyanskaffningar de gjort i Sverige.26 Freden slöts hösten 1721 i Nystad och då stod flyktingarna inför valet att återvända hem igen eller stanna kvar i Sverige där många byggt upp ett liv åt sig. Skärgårdsborna hörde till de första som såg en möjlighet att återvända till Finland. De fick sin främsta försörjning genom fiske och jakt och kunde därför

TEMA

Smedsede gård idag. Nuvarande karaktärshus är byggt 1735, men det står på samma sockel som föregående hus (som brann 1731). Sockeln torde härstamma från 1500-talet. Bredvid karaktärshuset står lill-stugan som är byggd i slutet på 1600-talet. Foto: Annette Ström

snabbt återuppta sin näring då de återvänt. Till dem sällade sig många andra, även om det var vanligt att bönder stannade kvar över vintern och återvände först lagom till vårarbetena på hemmanet. Många valde att stanna ännu en vinter i Sverige då försörjningen kunde bli svår i Finland. De flesta flyktingar möttes av ödelagda och förfallna gårdar och hemman, skogbevuxna ängar, ruttnande gärdesgårdar och igengrodda diken när de återvände hem. Även om situationen inte var lika svår i Västnyland som i t.ex. Österbotten där ryssarna konsekvent hade bränt ner flyktingarnas hus, hade mycket hunnit förstöras under de många flyktingåren. I en del av de tomma husen hade bönder från grannsocknar flyttat in. Det här var speciellt vanligt i Österbotten där man från de finskspråkiga inlandssocknarna sökt sig till de svenskspråkiga kustsocknarna. I Ingå upptogs ett par hemman i Vassböle av bönder från Sammatti.27 Återhämtningen gick relativt snabbt i Nyland. Man kan räkna med att det i Ekenäs fanns knappt 100 mantalsskrivna personer år 1710 och år 1722 var antalet 58. Utanför de mantalsskrivna stod inte bara de yngsta och de gamla och orkeslösa utan även de fattigaste. Det innebär att ju fattigare invånarna var desto färre var de mantalsskrivna. I Ekenäs återupptog rådstugurätten sin verksamhet 27. Brenner, 1936, s. 216.

16

Prästkulla gård När änkefru Sophia Elisabeth Klingspor återvände hem till Tenala fann hon Prästkulla gård helt förstörd, boskapen var borta och ängarna helt avbetade och nertrampade av den ryska arméns hästar. Det var med tårar i ögonen änkefrun betraktade gården då hon kom hem efter sin långa vistelse i Strängnäs. I februari 1722 vände hon sig till tinget med en begäran om hjälp eftersom nästan allt lösöre, och även fasta föremål som fönster, spjäll och järnbultar, hade blivit antingen uppbrända eller bortförda av ryssarna. Hon hade emellertid fått höra att en del saker spritts runt om i socknen. Efter återkomsten hade hon redan låtit prästen vid en högmässa efterlysa de försvunna sakerna och därigenom hade hon återfått ett skåp, en säng och några gamla stolar. Nu hoppades hon att en efterlysning vid tinget skulle leda till att ännu fler saker återställdes.29

28. Walter von Koskull, Återuppbyggnaden av Finlands rättsväsen efter stora ofreden, HTF årg. 1952, s. 134–135.

29. Raseborgs häradsting 20.2.1722, s. 16–18, ES 1893, FRA.

17

TEMA

i april 1722. Viceborgmästaren och vicehäradshövdingen Anders Lanaeus ledde där ordet. Landshövdingen önskade att också kämnärsrätten skulle inleda sitt arbete i Ekenäs, men Lanaeus hävdade att det inte lät sig göra eftersom så få av stadens invånare hade återvänt. Först i slutet av juni 1723 kom kämnärsrätten igång med sitt arbete.28 Ett år efter freden hade över hälften av invånarna i Ekenäs återvänt. De första fredsåren var området ändå fattigt och man led en allmän brist på farkoster.

Många som idkat handel råkade i trångmål då det efter freden var förbjudet att idka handel på Reval, en näring som tidigare varit livskraftig. Inte heller kunde man i avsaknaden av farkoster segla på Stockholm och där avyttra t.ex. ved och humle.

Christer Kuvaja

TEMA

Ryssen i Karistrakten 1713 – slaget vid Landsbro och dess följder Det är slutet av juli månad 1713. Helsingfors har några veckor tidigare intagits av en stor rysk armé. I Karis och socknarna däromkring går det vilda rykten om att denna armé nu är i antågande med avsikt att erövra Åbo. Ryska beridna styrkor, dragoner och kosacker, har redan observerats i Sjundeåtrakten och ryska galärfartyg längs kusten. Rysskräcken breder ut sig och mänskorna fruktar att de ryska trupperna ska gå plundrande och härjande fram. Risken är stor att förlora både hem och liv. Oron är inte obefogad. Vissa börjar redan nu undangömma eller gräva ner sin egendom, somliga flyr till Sverige eller till skogarna.

I denna uppsats beskrivs händelserna som ledde fram till slaget vid Landsbro i Karis den 22 augusti 1713, och följderna av själva slaget. Varför utkämpas ett slag här och vad var dess betydelse? Speciell uppmärksamhet läggs vid de ryska truppernas beteenden mot lokalbefolkningen i Karis, Ingå och Pojo socknar, med vissa jämförelser till andra västnyländska socknar. Gjorde de ryska trupperna sig skyldiga till plundringar och härjningar, och om så var fallet, vad var orsakerna?

Ingå, Karis och Pojo socknar var i början av 1700-talet bondedominerande socknar med ett visst ståndsmässigt inslag av framför allt bruksägare på de många bruken. Till Karis socken hörde vid denna tid Snappertuna och Svartå.

Pojo socken sträckte sig ända ned till havet på båda sidor om Pojoviken och till socknen hörde även skärgården utanför viken och Tvärminne. Invånarantalet i både Karis och Pojo var omkring 1 500 och i Ingå omkring 2 000. Genom alla dessa tre socknar gick Finlands viktigaste och största väg, den stora strandvägen, längs med vilken man kunde ta sig från Åbo till Viborg. Idag är denna väg bättre känd som Kungsvägen. I Sunnanvik i Sjundeå delade sig vägen i en nedre och övre väg, vilka sammanstrålade i Karis vid stora strandvägens bro över Svartån.

Bron låg på ungefär samma ställe som dagens bro. Den nedre vägen gick via Ingå, Fagervik och Snappertuna till Karis landsbro. Den övre vägen gick genom Sjundeå till Virkby och längs Lojoåsen till Karis landsbro. Från landsbron fortsatte vägen genom Pojo till Tenala och vidare till Bjärnå och Halikko.

De viktigaste aktörerna före, under och efter sammandrabbningen vid Landsbro presenteras närmare i faktarutan på sid 18.

18

TEMA

När slaget vid Landsbro utkämpades användes i Sverige den Julianska kalendern som var elva dagar efter den Gregorianska, vilken är den kalender vi använder i dag. Slaget vid Landsbro inföll alltså den 2 september enligt den Gregorianska kalendern.

Den ryska armén får fotfäste i Finland Stora nordiska kriget började år 1700 och från och med 1706 var huvudfienderna Sverige och Ryssland. Svenskarna led ett stort nederlag mot Christer Kuvaja: ryssarna vid Poltava i Ukraina 1709, men trots Forskningschef vid det var den svenska kungen Karl XII obenägen Svenska litteratursällatt sluta fred. För att slutligt knäcka Sverige riktade den ryska tsaren Peter den store ett anskapet. fall mot den östra delen av det svenska riket, Docent i nordisk histoalltså Finland, våren 1713. Det ryska infanteria vid Åbo Akademi. riet inskeppades på galärfartyg och transporteKuvaja disputerade rades sjövägen till Finland. Målet var Helsing1999 på en avhandling fors. Kavalleriet marscherade landvägen från om den ryska ockupaViborg mot Helsingfors. Galärer var grundgående roddfartyg som också kunde seglas. De tionsarméns försörjning var av olika storlek. I kriget i Finland användes i Finland 1713–1721. främst skampavejor och brigantiner. SkampaHans huvudskaliga vejan var 22 meter lång och 3 meter bred och forskning berör lokaltvåmastad. Den hade 12–16 årpar och en behistoria och militärhissättning på 150 man. Brigantinen var 16–18 meter lång och 4 meter bred och en- eller tvåtoria. För närvarande mastad. Den hade 7–11 par åror och en besättforskar han i språkgränning på 50–70 man. Besättningen (roddarna) ser och tvåspråkighet i på galärerna var i huvudsak infanterister.

Finland och Tornedalen Den 10 maj var hela den ryska flottan sam1721–1850. lad utanför Helsingfors. Befälhavare var generalamiral Fjodor Apraksin och ombord var även Peter den store. I Helsingfors fanns 1800 man svenska trupper som under Karl Gustav Armfelts ledning hade förlagts till stadens försvar. Sent på eftermiddagen den 10 maj började man beskjuta varandra med kanoneld. På efternatten den 11 maj landsatte ryssarna trupper i Sandviken och på Skatudden. Armfelt 19

TEMA

Kända regenter och befälhavare Tsar Peter I eller ”den store” (1672–1725) är en av Europas mest kända regenter genom tiderna. Han blev ensam härskare på tronen i Ryssland 1696. Han gjorde betydande reformer inom bl.a. förvaltningen, militären, det sociala livet och kulturen för att omforma Ryssland till en modern västerländsk stat. Under kriget i Finland 1713–1714 var Peter den store i flera repriser själv ombord på galärflottan under dess räder längs den finländska kusten.

Generalamiral Fjodor Apraksin (1661–1728) var en barndomsvän till Peter I. Apraksin efterträdde år 1707 amiral Golvoin som chef för den ryska flottan och kort därpå blev han president för amiralitetet och överbefälhavare för den baltiska fältarmén. Apraksin hade överbefälet över den armé som opererade i Finland från 1713. Segern i sjöslaget vid Hangö udd (Rilax) sommaren 1714 gjorde honom berömd. Apraksin var den ryska Östersjöflottans överbefälhavare 1723–1726.

General Mihail Golitsyn (1675–1730) var befälhavare för den ryska landarmén i Finland under stora ofreden. Han blev general 1705 och erhöll den högsta rangen i den ryska armén, generalfältmarskalk 1725. I slutet av sin levnad råkade Golitsyn i onåd hos Peter I:s efterföljare och han förvisades till sitt gods där han avled.

Kontraamiral Ivan Botsis (?–1714) var befälhavare för den ryska galärflotta som opererade i Finland 1713. Han var född i Grekland, men anlände till Ryssland 1702 för att övervaka byggandet av galärer. Han genomförde framgångsrika attacker och räder med galärfartyg mot finska kusten redan lång före 1713.

General Georg Lybecker (1660-talet–1718) utmärkte sig för sin djärvhet under Karl XII:s fälttåg i Baltikum och Polen. Han blev landshövding i Viborgs län 1706 och var överbefälhavare för den svenska armén i Finland 1707–1710 och 1712–1713. Lybecker blev ställd inför generalkrigsrätt 1713 på grund av hans misslyckade krigföring i Finland, och 1717 dömde rätten honom förlustig liv, ära och gods. Lybecker benådades nyårsdagen 1718 men förvisades till sitt gods Värsta i Närke där han dog samma sommar.

General Karl Gustav Armfelt (1666–1736) blev överbefälhavare över armén i Finland i augusti 1713. Han ledde de svenska trupperna i slaget vid Pälkäne (oktober 1713) och vid Storkyro (februari 1714). I båda slagen blev hans trupper besegrade av ryssarna. Senhösten 1714 gick spillrorna av Armfelts armé över Torne älv. Armfelt fick 1717 befälet över den jämtländska kåren som huvudsakligen bestod av finländska soldater. Under anfallet mot Norge 1718 miste största delen av hans soldater livet under reträtten över de norska fjällen. Armfelt var 20

såg läget som hopplöst och han beslutade att utrymma staden efter att först ha satt den i brand. Ryssarna stannade emellertid inte kvar i Helsingfors, utan Apraksin gav i samråd med tsar Peter order om att galärflottan skulle bege sig längre österut. Det fanns två viktiga orsaker till detta beslut. För det första var det rädslan för den svenska örlogsflottan. (Örlogsskepp var stora, tunga och djupgående segelfartyg med ett till tre kanondäck.) Apraksin visste att en svensk segelflotta närmade sig staden och galärflottan var sårbar för en kanoneld från örlogsfartyg. En svensk flotteskader anlände den 12 maj på morgonen till Helsingfors och såg då de sista galärfartygen lämna staden. Den andra orsaken var att tsar Peter och Apraksin ville underlätta kavalleriets förenande med huvudarmén. Den svenska armén under general Georg Lybeckers ledning var stationerad i trakten av Borgå, och kunde förhindra det ryska kavalleriets frammarsch till Helsingfors. Ryssarnas avsikt var att landstiga i Borgå och fördriva Lybeckers styrkor från kusten. När ryssarna började landsätta trupper invid staden retirerade Lybecker. Han vågade inte ta strid med ryssarna.

Den ryska flottan uppehöll sig i tio dagar vid Borgå för att rekognosera den omkringliggande trakten. I den inre delen av Pernåviken fann ryssarna en lämplig stödjepunkt. En stor holme, som senare fick namnet Ryssön befästes och blev den första basen för ryssarna i Finland. Ryssön lämpade sig utmärkt för detta. Svenska örlogsfartyg kunde inte tränga sig in i den långsträckta, smala och grunda viken. Ryssön var dock endast en temporär bas och efter att det ryska kavalleriet i slutet av juni hade anlänt till Pernå, började den ryska armén röra sig västerut mot Helsingfors. Vid Borgå stod Lybeckers armé, men han undvek strid med ryssarna. Endast en mindre sammandrabbning skedde vid Borgå å.

21

TEMA

efter stora ofreden bosatt på sitt gods Isnäs i Pernå. Han blev friherre 1731 och överbefälhavare för den svenska armén i Finland 1735. Överste Johan Stiernschantz (1670–1729), född Wessman, adlades 1705 och tog då namnet Stiernschantz. Han ledde de svenska trupperna i slaget vid Landsbro i augusti 1713. Han utnämndes 1710 till kommendant vid Kexholms fästning. Kexholms fästning erövrades samma år av ryssarna men Stiernschantz och hans trupper fick fritt avtåg ur garnisonen. Efter det blev han befälhavare för Savolax regemente. Han råkade i gräl med Karl Armfelt i början av 1714 och avvek från armén strax innan slaget vid Storkyro 1714. Under stora ofreden uppehöll Stiernschantz sig i Finland och efter ockupationen återfick han befälskapet för Savolax regemente. År 1724 gick han i rysk tjänst och blev generalmajor i den ryska armén. Stierschantz utsågs till krigsguvernör i Astara i Persien 1728, men året därpå stupade han i kriget mot perserna.

TEMA

Den ryska armén kunde alltså nästan obehindrad ta sig över ån. Lybecker retirerade till fälten vid Strömbergs gård ca sex kilometer nordväst om Borgå och ställde här sin armé i slagordning. Ryssarna marscherade dock helt lugnt förbi den svenska armén på några kilometers avstånd och fortsatte mot Helsingfors.

Den 12 juli tåga ryssarna in i den avbrända staden. Galärflottan uppenbarade sig samma dag i farvattnen öster om Helsingfors. Den svenska örlogseskader som i två månader hade legat vid redden, tog inte upp kampen med både den ryska fältarmén och flottan, utan lämnade staden den 15 juli och intog position i Tvärminne vid Hangö udd. Helsingfors blev nu ryssarnas nya operationsbas och de började omedelbart bygga garnisoner och försvarsverk, indriva proviant med mer eller mindre hårdhänta metoder från socknarna kring Helsingfors, samt företa rekognoseringar av landsvägen och sjöfarleden västerut.

De första ryssarna kommer till Karis Den svenska huvudarmén under Lybeckers ledning hade från Strömsberg marscherat till Tavastehus med avsikt att därifrån fortsätta till Bjärnå för att försvara vägen mot Åbo. Väl i Tavastehus beslutade Lybecker dock att stanna kvar eftersom det var oklart om ryssarna skulle försöka erövra Åbo eller rikta ett anfall mot Tavastland. Armfelt hade fått order att med sina kavalleristyrkor ta sig längs småvägar till Vichtis och Esbo för att tillsammans med uppbådad allmoge förhindra en eventuell rysk framryckning mot Åbo. Ryssarna fick genom sina rekognoseringar reda på att Armfelt befann sig vid strandvägen. De skickade därför vid månadsskiftet juli/augusti hela sitt kavalleri och en del infanteri, under Mihail Golitsyns ledning, mot Armfelt styrka för att fördriva den från vägarna till Åbo. Ryssarna stötte aldrig på svenska trupper. Armfelt hade retirerat till Bjärnå i avsikt att sammanstråla med huvudarmén som han trodde att var på väg hit. När ryska kavalleristyrkor anlände till trakterna av Bjärnå – senast den 8 augusti då de observerades av t.f. landshövdingen i Åbo – hade Armfelt redan blivit beordrad av Lybecker att bege sig till Tavastehus. Lybecker hade nämligen inkallats till Stockholm för förhör och Karl Armfelt övertog befälet av huvudarmén.

Befolkningen i Karis och Pojo kom alltså i kontakt med ryska styrkor redan i början av augusti månad. Detta bekräftas även av ett rannsakningsprotokoll från sommartinget i Karis år 1725. Vid tinget gjordes en undersökning över vilka skador de ryska trupperna hade förövat invånarna i socknen, för att på basis av detta kunna bevilja skattefrihet åt de hemman som lidit stora skador. Vid tinget intygade ståndspersonerna, prästerskapet och allmogen att ryssarna hade anlänt till Karis vid Larsmässotiden 1713, alltså omkring den 10 augusti. Detta 22

23

TEMA

måste ha varit Golitsyns trupper och i själva verket bör de ha uppenbarat sig i Karis redan före Larsmässan, troligen den 4 eller 5 augusti. Den ”Svenska Militien” hade bränt landsbron i Karis innan trupperna retirerade. Dessa trupper kan inte ha varit andra än Armfelts kavalleri. Landsbron förstördes alltså långt innan själva slaget.

Vidare sägs att fienden hade sitt första nattläger vid Svartå bruk. Detta tyder på att Golitsyns trupper hade framryckt längs den övre strandvägen och att Ingåborna besparats från ryska påhälsningar. När de ryska trupperna anlände till Karis slog de läger på kyrkvallen och däromkring. Eftersom landsbron var uppbränd lät de bygga en ny bro av stockar från hus som låg i närheten. Vid tinget En ukrainsk kosack i början av 1700-talet. I den ryska 1725 uppgavs att ryska trupper armén fanns ett antal kosacker. De var beridna styrkor begett sig ända till Bjärnå. De och fick ofta till uppdrag att leta upp rymlingar i skoåtervände samma väg och gick garna. Kosackerna var svåra att tygla och gick ofta hårt i läger i trakterna kring Lands- fram samt gjorde sig skyldiga till våldsdåd. bro, Kroggård och Högben, innan de fortsatte marschen mot Helsingfors. Avmarschen mot Helsingfors torde ha skett den 13 eller 14 augusti, för i rannsakningsprotokollet sägs att ryssarna återvände efter åtta dagar. Detta stämmer överens med en skrivelse av landshövdingen i Åbo där han säger att han den 13 och 14 augusti fått uppgifter om att ryssen har begivit sig tillbaks till Pojo kyrka. Huvuddelen av Golitsyns styrka torde dock aldrig ha begett sig över landsbron i Karis, utan börjat återtåget långt tidigare.

TEMA

Den ryska armén framrycker västerut Eftersom Armfelt hade kallats till Tavastehus gav Lybecker den 5 augusti order om att ett detachement på 500 man infanterister under överste Johan Stiernschantz ledning skulle bege sig till Bjärnå för att försvara vägen till Åbo. När Armfelt övertog befälskapet sände han till Stiernschantz ytterligare 200 kavallerister som förstärkning. Uppbådat manskap skulle även bistå vid försvaret av strandvägen. Uppbådsmännen förenades dock aldrig med Stiernschantz trupp. De gick hem innan Stiernschantz anlände till samlingsplatsen.

Armfelt kunde inte skicka mera trupper till strandvägen, delvis Fjodor Apraksin var överbefälhavare för den ryska ar- på grund av brist på proviant, mén, och den som formellt innehade den högsta styrelsen men även därför att han inte av Finland under stora ofreden. visste i vilken riktning ryssarna skulle anfalla.

Ryssarna själva var inte heller på det klara med hur de skulle göra. Peter den store hade i två månader befunnit sig borta från den finska krigsskådeplatsen.

Omkring den 5 augusti kom han till Helsingfors och kort därefter fattade han beslutet att den ryska fältarmén tillsammans med galärflottan skulle framrycka mot Åbo. Avsikten var att staden skulle bli den ryska arméns nya operationsbas.

Den 17 augusti satte sig såväl armén som flottan i rörelse. Fältarmén bestod av hela kavalleriet på 4 000 man och ca 6 000 man infanteri. Flottan bestod av 29 större galärer och en del mindre båtar med sammanlagt 4 000 man infanteri ombord. Tsar Peter och överbefälhavare Apraksin befann sig ombord på galärflottan som tog sig fram så nära kusten som möjligt för att inte riskera att bli anfallen av svenska örlogsfartyg. Invånarna som bodde vid kusten eller i skärgården i de västnyländska socknarna hade alltså även att frukta intrång av ryska trupper.

24

Landsbro den 22 augusti och efterspelet Stiernschantz hade från Bjärnå begivit sig österut längs strandvägen och hans förtrupper hade observerat den ryska armén i Pickala på kvällen den 19 augusti. Han drog sig därför tillbaks till Karis landsbro, där han bedömde att det fanns en möjlighet att stoppa fiendens framfart. Senast då fick invånarna i Ingå, Karis och Pojo socknar bekräftelse på att en stor rysk armé var i antågande.

Stiernschantz anlände till Karis den 20 augusti och han lät riva den provisoriska bro som ryssarna några veckor tidigare hade byggt. I ån lades granar med tjockändan mot den västra stranden; allt för att försvåra ryssarnas möjligheter att ta sig över ån. Stiernschantz placerade omkring 500 man på den västra stranden från Kyrksjön till det knä som Svartån bildar på den södra sidan av bron. Längre ner längs ån var det omöjligt att ta sig över på grund av den strida strömmen.

Ett annat tänkbart övergångsställe låg vid Svartå bruk och dit hade Stiernschantz beordrat en styrka på 52 man. (Cirka 150 man var sjuka och kunde inte delta.)

Svenskarna hann inte få alla förberedelser gjorda innan ryskt kavalleri och en del infanteri den 22 augusti ca kl. 8 på morgonen anlände till Landsbro. Dragoner och kosacker red genast ut i vattnet för att ta sig över ån men gevärselden från andra sidan stoppade dem. Ryssarna försökte då ta sig vadande över ån, men Stiernschantz trupper lyckades hålla stånd. En rysk truppstyrka försökte samma morgon även ta sig över ån vid Svartå bruk. Den lilla svenska försvarsstyrkan kunde till en början förhindra detta, men ryssarna lyckades mot alla odds ta sig över på ett annat ställe och svenskarna omringades. En del lyckades bryta sig igenom, några fick sätta livet till och 19 man togs tillfånga. När Stiernschantz fick meddelandet att en rysk styrka hade lyckats ta sig över ån vid Svartå, samtidigt som allt fler trupper anlände till Landsbro gav han order om 25

TEMA

Den 19 augusti stannade den ryska armén upp i Pickala i Sjundeå för rådgivning efter att befälet hade fått underrättelse om att galärflottans framfart spärrades av de svenska örlogsfartygen som låg i position vid Tvärminne. Tsar Peter och Apraksin steg därför i land i Pickalaviken och anslöt sig till landarmén, över vilken de nu tog befälet. Befälet över galärflottan övertogs av Ivan Botsis som fick till uppgift att försöka smyga sig förbi svenskarna, men om detta var omöjligt stanna kvar och observera den svenska flottans förehavanden. Om den svenska flottan gick till anfall skulle Botsis retirera med galärflottan till Helsingfors.

Det är troligt att den ryska huvudarmén marscherade från Pickala längs den nedre strandvägen för att hålla sig i närheten av galärflottan, och att endast en mindre rysk styrka framryckte längs den övre strandvägen.

TEMA

reträtt. Risken var för stor att bli anfallen i ryggen. Klockan var då omkring 12 på dagen. I fyra timmar hade svenskarna lyckats förhindra en rysk övergång.

Stiernschantz lyckades lösgöra större delen av sin styrka utan att ryssarna märkte det, men hans eftertrupp bestående av ryttare upphanns och förlorade några man. Stiernschantz styrka retirerade till den landsvägsbro som fanns i Skuru i Pojo. Här försökte svenskarna än en gång stoppa ryssarna, men efter några timmars skottväxling måste de retirera vidare. Största delen av infanteriet blev tvunget att fly in i skogen för att undgå de ryska dragonerna. Stiernschantz ryckte så fort som möjligt med kavalleriet mot Halikko. Han blev själv med ett tiotal ryttare avskuren och de flesta av dem fick sätta livet till eller togs till fånga.

Stiernschantz undkom och hann upp sina trupper i Halikko. Hans skingrade infanteri samlades vid Pemar bro, men när fienden närmade sig lämnade infanteristerna sin post den 26 augusti och tog sig den snabbaste vägen till Tavastehus. Stiernschantz och hans kvarvarande kavalleri red till Åbo för att underrätta invånarna om att ryssen närmade sig. Från Åbo fortsatte Stienschantz till Tavastehus dit han anlände den 1 september.

Det finns knappt med uppgifter om antal döda, sårade och tillfångatagna vid Landsbro, Svartå bruk och Skuru. Troligen förlorade Stiernschantz styrka 40–50 man. Den ryska forskaren A. Z. Mysjlajevskij uppger de svenska förlusterna till 100 man döda och 74 tillfångtagna och de ryska förlusterna till 43 man dödade och sårade. Dessa uppgifter bygger på ryska källor. Fiendens förluster uppgavs alltid i överkant och de egna i underkant.

Ryssarna kunde alltså efter Skuru avancera till Åbo utan att möta svenska trupper. De ryska förtrupperna anlände till Åbo den 28 augusti och tsar Peter red in i staden den 2 september. Tsar Peter följde alltså med eftertrupperna och det är osannolikt att han eller Apraksin var vid Landsbro när sammandrabbningen med Stiernschantz trupper ägde rum. Redan den 4 september lämnade de ryska trupperna Åbo och tågade tillbaks till Helsingfors. Orsaken var den att Botsis hade sett det som omöjligt att runda de svenska örlogsfartygen vid Tvärminne på grund av brist på skyddande skärgård. Utan flottans stöd och möjligheter att sjövägen få proviant till Åbo kunde den ryska armén inte stanna kvar i staden. Ryssarna var i stort behov av förnödenheter från S:t Petersburg.

Det som kunde uttas från det finska krigsområdet räckte inte på långt när till att försörja de ryska soldaterna och officerarna. Att forsla förnödenheter från Helsingfors landvägen var ett allt för stort företag för att kunna förverkligas.

Ryssarna hade alltså inga andra alternativ än att återvända till Helsingfors. Det måste ske snabbt eftersom det fanns risk för ett svenskt anfall mot garnisonen där. Ifall Helsingfors erövrades av de svenska trupperna skulle ryssarna förlora sin viktiga operations- och försörjningsbas.

26

Ryssarna och civilbefolkningen I det tidigare nämnda tingsprotokollet från 1725 berättas om de ryska truppernas framfart i Karis 1713. Plundringar förekom i Karistrakten redan då Golitsyns trupper i början av augusti drog fram längs stora strandvägen och igen då

Till vänster en rysk officer vid livregementet. Till höger en rysk infanterist som avfyrar sitt gevär.

27

TEMA

Under återtåget passerade de ryska trupperna igen Pojo och slog läger i Karis för flera dagar. Det är troligt att marschen från Karis till Helsingfors gick längs den övre strandvägen.

Stiernschantz kamp vid Landsbro hade redan från början varit dömd att misslyckas. Han hade en bra ställning vid Landsbro, men det hade behövts betydligt större styrkor såväl vid Landsbro som vid Svartå för att stoppa ryssarna, troligen 6 000–7 000 man. Detta skulle ha betytt i stort sett hela den svenska armén i Finland. Ifall Armfelt hade skickat 3000–4000 man till Landsbro hade den ryska övermakten i alla fall varit för stor. Slaget hade blivit betydligt blodigare med större förluster i döda och sårade på båda sidor.

Ur ryssarnas synvinkel var fälttåget till Åbo ett misslyckande, eftersom den ursprungliga planen att staden skulle bli den nya operationsbasen inte kunde förverkligas. Marschen till och från Åbo hade också tärt hårt på de ryska trupperna.

TEMA

dessa trupper återvände från Bjärnå. Vid tinget berättades att invånarna i Karis och socknarna däromkring hade flytt till skogar och vildmarken strax innan de första ryssarna anlände till bygden i början av augusti. För många Karisbor hade det varit omöjligt att fly västerut över Svartån eftersom bron var uppbränd.

Ryska dragoner och kosacker strövade i skogarna för att leta efter flyktingar. Ifall de blev ertappade råkade de illa ut. Ryssarna ville veta om invånarna hade gömt egendom, och för att få dem att tala tillgreps ibland tortyr. Boskapen var svår att gömma och en stor mängd hästar och annan boskap infångades. När ryssarna återkom från Bjärnå släpade de med sig boskapen till Helsingfors. Barn och unga män och kvinnor togs tillfånga och fördes till Ryssland. Vidare uppgavs att de ryska trupperna efter slaget vid Landsbro hämnades genom att fortsätta att plundra och härja i Karistrakten. När ryssarna återvände till Karis från Åbo stannade de fem dagar i läger mellan Kroggård och Högben. Då strövade ryska partier omkring i hela socken och också i Pojo och Ekenäs och plundrade den kvarvarande egendomen. Efter att ha härjat i Karis begav sig fienden till Lojoön dit ortsborna hade flytt. Här gick ryssarna också härjande fram. Därefter begav sig ryssarna till Helsingfors, men återvände i slutet av november då det skickade ett parti längs strandvägen till Hangö för att bränna upp alla båtar och på så sätt förhindra invånarnas flykt. Även i Ingå och i Pojo gjordes på tinget i maj 1725 en undersökning om de skador ryssarna hade förorsakat invånarna under stora ofreden. Plundringar och härjningar förekom också här 1713 enligt ortsborna. I Ingå berättas att skärgården och kusten låg helt blottställda för den ryska galärflottans härjningar och att socken dessutom saknade stora skogar för befolkningen att fly till. Likväl flydde mänskor till skogarna och tog även med sig egendom och boskap. Fienden fick dock tag på en stor del av denna boskap och mänskor som ertappades i skogarna eller i skärgården blev tillfångatagna och pinade. Byarna vid stora strandvägen och vid kusten uppges ha lidit mest, boskapen blev slaktad eller bortförd, åkrarna nedtrampade och hemmanen plundrade.

Så långt det som berättades vid tingen 1725. Rannsakningarna företogs över tio år efter det att händelserna hade ägt rum och deras primära syfte var att fastslå skattefriheter för gårdarna. Det är därför skäl att förhålla sig kritiskt till invånarnas berättelser. Minnet svek beträffande datum och händelser, och de ryska truppernas framfart överdrevs för att erhålla största möjliga skattefrihet.

Emellertid är det helt klart att det finns en viss sanningshalt i berättelserna.

Det är helt uppenbart att förnödenheter hade indrivits från trakterna kring stora strandvägen och invid kusten med mer eller mindre hårdhänta metoder.

Plundringar och härjningar förekom och ryssarna beslagtog såväl spannmål som boskap. Framför allt boskap verkar ha släpats i stora mängder till Helsingfors.

28

Det är också ett faktum att mänskor tillfångatogs och fördes till Ryssland. Efter ockupationen gjorde socknarnas tjänstemän och prästerskap förteckningar över personer som blivit bortförda. Av förteckningarna framgår att följande antal personer i de västnyländska socknarna bortfördes år 1713.

Kyrkslätt 29 Karislojo 5

Sjundeå 9 Karis 21

Lojo 1 Pojo 10

Vichtis 5 Ingå 16

Flest personer bortfördes 1713 från Esbo och Kyrkslätt, alltså de socknar som låg närmast Helsingfors. Även Helsinge och Sibbo socknar på östra sidan av Helsingfors drabbades hårt. I de nyländska socknarna väster om Kyrkslätt var det uttryckligen från Karis och Ingå som det bortfördes flest personer. Det kan nämnas att i de socknar i Egentliga Finland som låg invid strandvägen och omkring Åbo tillfångatogs få mänskor. Karis verkar alltså ha drabbats hårdast av de ryska truppernas närvaro ifall man ser på antalet bortförda. Hur långt kan orsaken relateras till slaget vid Landsbro?

Plundringar, härjningar och våldsdåd – omfattning och orsaker När den ryska armén landsteg i Pernå i maj 1713 utgav de ryska befälhavarna i tsarens namn genast kungörelser (påbud) där de förklarade att de ryska trupperna hade förbjudits att plundra och förgripa sig på invånarna, men att personer som motarbetade ryssarna kunde råka illa ut. Sådana var bl.a. de som gjorde beväpnat motstånd eller lämnade sina hem och begav sig på flykten. De som flytt skulle tillfångatas och rövas på all egendom. Ifall invånarna lämnade sina hemman och gömde undan sin egendom blev det omöjligt för den ryska armén att ta ut förnödenheter genom krigsskatter, så kallade kontributioner. Därför var det extremt viktigt för ryssarna att bönderna stannade på sina hemman och brukade sina åkrar.

När ryssarna i augusti dök upp i de västnyländska socknarna var det många som såg det som säkrast att fly till skogarna. Befolkningen i kusttrakterna flydde till ensliga öar eller försöka ta sig västerut med båt. I enlighet med det som sades i kungörelserna tog ryssarna tillfånga mänskor som befann sig på flykt. Ifall ryssarna misstänkte att flyktingarna gömt sin egendom kunde misshandel och tortyr tillgripas för att få dem att uppge gömställena. De övergivna gårdarna plundrades. Många av de barn och ungdomar som ertappades på flykt fördes till Ryssland, närmast i hämndsyfte. I Karis uppges att åtminstone sju barn och ungdomar togs tillfånga då de vallade kreatur i skogarna. Bland annat blev Erik 29

TEMA

Esbo 26 Tenala 2

TEMA

Johannsson, åtta år gammal, från Åsenby bortförd i Gebbelby-skogen då han gick på vall. Det samma hände den 13 åriga pigan Maria Jöransdotter i Starkom. Antagligen trodde ryssarna att de var på flykt eller att de försökte gömma undan boskapen, vilket i själva verket kanske var fallet.

Majoriten av dem som bortModell av en större s.k. halvgalär med 21 årpar och tre fördes var barn och ungdomar. master. Galärerna var grundgående fartyg som lämpaDetta på grund av att de var des sig väl för sjöfart i den finländska skärgården. Med galärerna transporterades såväl manskap som proviant. lättare att föra bort, inte var så benägna att rymma och snabbt glömde sin hembygd. Av de totalt 47 mänskor som fördes till Ryssland från Ingå, Karis och Pojo 1713 var 25 eller 53 procent under 18 år. De utnyttjades som arbetskraft på ryska adelsgods, i byggnadsarbeten i S:t Petersburg, som betjänter och springpojkar åt officerare, och flickor kunde ges bort som gåva eller utnyttjas som prostituerade.

De ryska trupperna gick flera gånger under augusti månad och början av september i läger i Karis, vilket innebar att de uppehöll sig här en längre tid. Detta gjorde knappast Karisborna mera flyktbenägna eftersom de flesta hade lämnat sina hemman redan långt före ryssen anlände till Karis. Lägren medförde emellertid att ryska beridna trupper hade tid och möjlighet att uppsöka rymlingar i skogarna och ta dem till fånga. Karisbornas flyktväg västerut var dessutom avskuren på grund av att landsbron var förstörd. Under vistelserna i lägren behövde de ryska trupperna proviant och den togs från de närliggande hemmanen.

De ryska lägrens betydelse kommer tydligt fram om man jämför med antalet bortrövade i Pojo. Från denna socken tillfångatogs betydligt mindre mänskor än i Karis. Hela sju av dem uppges ha tagits av ”sjöfolket”, alltså av galärflottans manskap. Det var alltså fråga om mänskor som bodde i skärgården och kusttrakterna eller på grund av flykt eller andra orsaker befann sig här. I Pojo togs ett helt hushåll på fem personer tillfånga av ”sjöfolket” och fördes till Ryssland.

Det var fråga om bonden Erik Hansson, hans hustru Anna Andersdotter och deras två barn samt pigan Ingeborg Hansdotter.

I Ingå bortfördes betydligt fler personer än i Pojo, men även här är det i huvudsak galärflottans manskap som tillfångatog civila. Ingå var mer utsatt än andra socknar eftersom Ivan Botsis galärfartyg en längre tid uppehöll sig i trak30

Källor och litteratur Bilderna i artikeln är från verket A.S. Korch, Peter the Great: Northern War of 1700–1721 (1990) Sveriges riksarkiv, Skrivelser till KM:t, skrivelser från enskilda, Landshövdingarnas skrivelser, Åbo och Björneborgs län, vol. 16, 14.8, 24.8 och 29.8 1713, Nylands och Tavastehus län, vol. 10, bilaga till brev 12.8.1723.

Anthoni, Eric, ”Ett aktstycke belysande Stora ofredens förhållanden”, Historisk Tidskrift för Finland 1924.

Anthoni, Eric, ”Ur ett aktstycke belysande Stora ofredens förhållanden”, Historisk Tidskrift för Finland 1925.

Eriksson, Göran, Slaget vid Rilax 1714, Ekenäs 2006.

Finsk militär tidskrift 1897 och 1899, ”Peter den store: Kriget i Finland 1712– 1714”, Referat af översten vid generalstaben Mischlajewskis år 1896 utkomna arbete.

Gardberg, John, Karis socken från forntiden till våra dagar V, Vasatiden och Karolinska tiden, Karis 1968.

31

TEMA

terna av Barösund. Manskapet på gälarflottan tillfångatog flyktingar som rörde sig i skärgården och kusttrakterna och plundrade även övergivna hemman i närheten av kusten.

I de ryska kungörelserna sades att de som i lugn och ro stannade på sina hemman inget hade att frukta. Ganska långt torde så ha varit fallet, även om invånarna på de hemman i Karis och Ingå som låg i närheten av stora strandvägen eller i de byar där ryssarna befann sig i kvarter säkert blev tvungna att ge mat och foder till de ryska trupperna. Indrivningen företogs ibland med hårdhänta metoder. Det är dock fullt möjligt att uttaget av dessa förnödenheter kom invånarna till godo i den skatteindrivning som ryssarna genomförde i västra Nyland redan senhösten 1713.

Sammandrabbningen vid Landsbro ledde till hämndaktioner från ryssarnas sida. En del bebodda gårdar råkade ut för plundring, men främst var det fråga om de gårdar som låg närmast Landsbro. Någon mer omfattande plundring fanns det inte tid till. De ryska trupperna fortsatte omedelbart framryckningen mot Åbo.

Slaget hade en marginell betydelse till de plundringar och våldsamheter som utan tvivel förekom i Karis sensommaren och hösten 1713. Däremot spelade de ryska lägren en stor betydelse. Efter 1713 september månad var det värsta över för Karisborna och även för övriga västnylänningar, med undantag för invånarna i kusttrakterna där ryska trupper brände båtar senhösten 1713 och en stor galärflotta uppehöll sig sommaren 1714. Dessutom fick Tenalaborna uppleva slaget vid Rilax och dess efterföljder samma sommar.

TEMA

Hornborg, Eirik, Karolinen Armfelt och kampen om Finland under Stora nordiska kriget, Helsingfors 1952. von Koskull, Walter, Pojo sockens historia II, Pojo 1966.

Kujala, Antti, Miekka ei laske leikkiä: Suomi suuressa pohjan sodassa 1700–1714, Helsinki 2001.

Kuvaja, Christer, ”De ryska plundringarna och härjningarna i Finland 1713– 1715”, Väst möter öst: Norden och Ryssland genom historien, Max Engman (red.), Stockholm 1996.

Kuvaja, Christer, Försörjning av en ockupationsarmé: Den ryska arméns underhållssystem i Finland 1713–1721, Åbo 1999.

Kuvaja, Christer, ”Ryssen kommer! De ryska truppernas förfarande mot civilbefolkningen under erövringen av Finland 1713–1715”, Karolinska förbundets årsbok 2006, Stockholm 2006.

Kuvaja, Christer, Karolinska krigare 1660–1721, Krigen kring Östersjön, del 4, Helsingfors 2008.

Mysjlajevskij, A. Z., Severnaja vojna na Ingermanladskom i Finljandskom teatrach v 1708–1714 gg., S. Peterburg 1893.

Uddegren H. E., Kriget i Finland 1713, Stockholm 1906.

Viertola, Juhani, Suomen teiden historia I: Pakanuudenajalta Suomen itsenäistymiseen, Helsinki 1974.

Ylikangas, Heikki, Lohjalaisten historia 1: Lohjalaisten historia Ruotsin vallan vuosisatoina, Helsinki 1973.

The Moden Encyclopedia of Russian and Soviet History, Apraksin, Fjodor; Botsis, Ivan; Golitsyn, Mihail http://www.kansallisbiografia.fi/kb/artikkeli/564/Stierschantz, Johan

32

Aapo Roselius

”Finlands Termopylai”

33

TEMA

De stora minnesfesterna vid Rilax tog inte slut när det ryska imperiet kollapsade under första världskriget. I det nya självständiga Finland, vars första år färgades av ett förödande inbördeskrig och en uppsjö av hotbilder, fanns behov av nya identitetsskapande myter och symboler. I en atmosfär som präglades av chauvinism, militarism och russofobi skapades en nationell krigshistoria för förstärkandet av försvarsandan och fosterlandskärleken. Främst i denna rörelse fanns den paramilitära medborgarrörelsen skyddskåren som dominerade minneskulturen i 1920- och 1930-talens Finland. Slaget vid Rilax upptogs med iver i den nya nationella historievågen. Istället för den ryska triumfen vid Hangö udd och vid Rilax sattes all fokus på svenskarna och deras finskbördiga befälhavare Nils Ehrenskiöld, vars förnamn förfinskades till Niilo. Det svensk-finska militära nederlaget vid Rilax blev en seger i patriotism och tapperhet och slaget jämfördes med det klassiska Termophyle och förknippades med de bevingade orden om att ingen seger någonsin blivit så prisad som detta nederlag. Ehrenskiölds kamp, offervilja och beslutsamhet i en rätt hopplös situation mot en rysk övermakt gav eko i den hotfulla situationen som man inom de militära kretsarna ansåg Finland befinna sig i som granne med Sovjetunionen.

Mellankrigstidens försvarsretorik värnade om Aapo Roselius: den ultimata offerviljan, fri från det rationella, Roselius är en historiedet relativistiska och det politiska. Det var i neforskare bosatt i Karis. derlagets stund, inför en säker död, som offerviljan lyste som starkaste och kom till sitt rätta Han disputerade till uttryck. Denna snabba förvandling av symbodoktor från Helsingfors liken kring slaget vid Rilax, från en prisad rysk universitet 2011. triumf till en svensk-finsk bragd, kunde konkret Hans forskarämnen har ses i det minnesmärke som avtäcktes år 1928. varit Finlands inbördesMinnesplatsen för slaget vid Rilax hade uppmärksammats redan i augusti 1920 då den krig och 1920–1930svenska kungen, efter att han avslutat sitt statstalens historia. besök i Finland, beordrade ett av sina krigsfarRoselius har gett ut tyg att göra ett besök vid Rilax för en minnesflera böcker, de flesta på högtid som arrangerades av Bromarv skyddskår finska. i anslutning till att skyddskåren rustat upp ett

TEMA

äldre minnesmärke över de stupade i slaget. Några år senare hade skyddskåren, ledd av greve J. F. Aminoff, åtagit sig att resa ett nytt minnesmärke. Skulptören Bertil Nilsson, som även gjort frihetsmonumentet i Hangö, anlitades för uppdraget och minnesmärket restes på den sockel som byggts för det ryska monument som aldrig hann förverkligas.

På årsdagen av slaget år 1928 var minnesmärket klart för avtäckning. Avtäckningen blev en högtidlig tillställning och utgjorde en fortsättning på den rad av pompösa tioårsminnesfester över den vita segern i kriget 1918 som fyllt den första halvan av året. Ute på fjärden i glittrande solsken låg de svenska krigsfartygen Ehrenskiöld och Nordenskiöld samt fyra fartyg från den finska marinen. De svenska och finska marinsoldaterna tog sig upp för den ståtliga trappan och terrasseringen, vilka även de var kvarlämningar av det ryska moMonumenten vid Rilax. Foton: Peter Sjöstrand/Västra Nylands landskapsmuseum

34

Källor: Bromarv skyddskår, Riksarkivet Uusi Suomi 28.7.1928 Västra Nyland 26.7.1928 35

TEMA

numentprojektet, och ställde sig vid monumentet tillsammans med skyddskårister från Bromarv, Tenala och Hangö. I luften framförde tre ”aeroplan” sin hyllning med att göra en gir över den talrika publiken och de militära hedersgästerna. På plats fanns även filmkameror som dokumenterade tillställningen för eftervärlden. I de påföljande festtalen hyllades slaget vid Rilax som en del av den västerländska kampen mot det österländska barbariet och våldet samt som ett bevis på finsk-svenskt vapenbrödraskap som varat i århundraden och vars senaste frukter hade skördats i slaget vid Tammerfors 1918. Även om den under perioden heta språkfrågan var ett tema som gärna hölls utanför försvarsretoriken och minnesfesterna, kom språkfrågan även fram under festdagen. Representanten för den finska flottan höll ett långt tal på finska inför de svenska gästerna vilket fick tidningen Västra Nyland att reagera med en försiktig ironi.

Efter högtiden vid minnesmärket marscherade soldaterna och festpubliken till ungdomsföreningshuset i Bromarv för fest och dans under vilken korrespondenten för Västra Nyland kunde iaktta hur ”Bromarvflickornas kinder brunno röda och granna inför blåjackorna, de svenska och de finländska”. Hedersgästerna och officerarna deltog i en bjudning hos greve Aminoff på Rilax gård.

Idag kan monumentet över slaget vid Rilax, med de inristade orden ”Vördande hjältemodet, offerviljan, troheten emot fäderneslandet reste Bromarv skyddskår detta minnesmärke år 1928”, ses såväl som ett minnesmärke över slaget år 1714 som över mellankrigstidens minneskultur.

Carl-Fredrik Geust

TEMA

Hangö i rysk historieuppfattning och tradition

Carl-Fredrik Geust: (f. 1944). Dipl.ing., fackboksförfattare, flyghistoriker. Styrelseledamot i Finlands Krigshistoriska samfund.

Hedersmedlem i Flygmuseiföreningen, samt i vetenskapliga samfund i Ryssland och Ukraina.

Publicerat ett dussintal böcker i Finland, Sverige, Ryssland, England och Tjeckien.

Enligt rysk historieuppfattning har man stridit två gånger om Hangö. Den första och för ryssarna ytterst framgångsrika striden utkämpades under Stora nordiska kriget den 27 juli 1714 (enligt västerländsk kalender den 7 augusti 1714), då tsar Peter I:s galärflotta norr om Hangö närapå helt förgjorde den svenska flottan, som främst bestod av segelfartyg. Enligt den traditionella ryska uppfattningen hade tsar Peter för att kunna genskjuta och överraska den svenska flottan givit order om att släpa galärerna tvärs över Hangö udd från östra till västra sidan ungefär vid uddens smalaste ställe (det s.k. Draget).

Vid sjöslaget togs ett stort antal svenskar tillfånga, bl.a. chefen för den svenska flottan, schoutbynacht (konteramiral) Nils Ehrenskiöld, och flottans flaggskepp Elefanten samt nio andra fartyg blev ryssarnas krigsbyte. Enligt ryska uppgifter var de svenska förlusterna 316 stupade och 587 tillfångatagna, medan de ryska förlusterna uppgock till 124 stupade och 342 sårade.

Sjöslaget fick i Ryssland namnet Gangut (en förvrängning av Hangö udd) medan slaget i Sverige kallas Hangöslaget, och i Finland slaget vid Rilax enligt den närliggande platsen.1

1. Det moderna ryska standardverket om sjöslaget är P.A. Krotov: Gangutskaja batalja 1714 goda, Sankt-Peterburg 1996, medan den svenska och finländska synen presenteras i bl.a. Lars Ericson m.fl: Svenska slagfält, Värnamo 2004 sid. 335–343; Göran Eriksson: Slaget vid Rilax 1714, Erveco 2006 m.fl.

36

2. Se t.ex. Krotov (1996) sid. 97–108, samt A.A. Nikitin: Gde zje proizosjel Gangutskij boj 27 ijulja 1714 goda? (Var försiggick Hangö-sjöslaget den 27 juli 1714?) , Tsitsdel´ nr. 11 (2004), s. 67–72.

3. Tre månader efter fredsslutet, som undertecknades i Nystad den 30 augusti 1721, utnämnde den ryska senaten den 30 oktober tsar Peter till Peter den Store, Kejsare över hela Ryssland.

4. Dekabrist- eller decemberupproret var ett misslyckat försök till en palatsrevolution i Ryssland, som ägde rum på Senatstorget i S:t Petersburg den 14 december 1825. Upproret Andrej Bogoljubov: Sjöslaget vid Rilax 27 juli 1714. (Wikipedia)

37

TEMA

Nämnas kan att historikerna i såväl Ryssland som i Finland ej lyckats nå en enig uppfattning var sjöslaget egentligen utspelade sig. En rekonstruktion av den klassiska ryska historieskrivningens stridsplats visar klart att alla deltagande fartyg omöjligt kan ha inrymts i den trånga fjärden.2 Liksom slaget vid Poltava fem år tidigare, som kom att utgöra slutet på det svenska stormaktsväldet, har också Gangut-sjöslaget i Ryssland fått en nästan mytisk dimension. Tsar Peter utnämndes till viceamiral och Gangut-medaljen (som återger tsarens anletsdrag med en kartskiss av sjöslaget på frånsidan) i guld tilldelades 130 sjöofficerare samt i silver 3 284 underofficerare och matroser.3 Till minne av slaget uppfördes en ortodox kyrka, som tillägnades stridsdagens helgon stormartyren Panteleimon vid gatan med samma namn i centrala S:t Petersburg.

Den första träkyrkan ersattes av en vacker barockkyrka som uppfördes 1735– 39 efter ritningar av Ivan Korobov. I samband med firandet av Rilax-sjöslagets 200-årsminne år 1914 uppsattes marmortavlor på kyrkans yttervägg, uppräknande alla deltagande truppförband vid Rilax samt vid Grönhamn-sjöslaget år 1720. Panteimongatan fick år 1923 namnet Pestel till minne av dekabristledaren Pavel Pestel som avrättades 1826.4

TEMA

Gangut-slaget blev också ett populärt motiv för såväl ryska som utländska marinmålare, såsom ryssarna Aleksej Bogoljubov (1824–1896) och Petr Vagner (1862–1932), engelsmannen Ker Porter (1777–) som verkade i Ryssland på 1800-talet, samt fransmannen Pierre-Denis Martin (1663–1742) vars målning är kanske den mest kända illustrationen av Rilax-slaget (denna målning har också spridits som gravyr av Maurice Baquoy).

Rilax-slaget på 25-rubels mynt Under kriget 1808–1809 ryckte ryska till ryska flottans 300-årsjubileum 1998. (Wikipedia) trupper redan den 21 mars 1808 in i den halvfärdiga och tomma fästningen i Hangö, vars uppförande hade inletts år 1789. Sedan Finland vid freden i Fredrikshamn den 17 september 1809 anslutits till det ryska kejsardömet som autonomt storfustendöme fortsattes uppförandet av Hangö fästning, som kom att användas som hamn för de ryska flottstyrkorna och som skydd för kustsjöfarten. Jämsides med förläggningen av ryska Sovjetiskt frimärke till Rilaxtrupper till fästningen inrättades i Hangö år slagets 275-års minne år 1989.

1810 även ett temporärt ortodoxt garnisonskapell (tsasovna) tillägnad Rilax-stridens helgon stormartyren Panteleimon. Sedan sonen till kejsar Nikolaj I (1796–1855), storfurst Konstantin Nikolajevitj (1827–1897) besökte Hango år 1843 beslöt man uppföra en mer påkostad ortodox helgedom som likaså tillägnades den heliga Panteleimon. Inte heller denna kyrka, som besöktes av initieativtagaren storfurst Konstantin Nikolajevitj sommaren 1851, blev långvarig, utan vid Krim-krigets hotfulla läge efter den allierade landstigningen på Åland i augusti 1854 beslöt man att snabbt evakuera de kyrkliga utensilierna till Sveaborg samt till en tillfällig ortodox kyrka i Ekenäs.5 som var iscensatt av gardestrupperna slogs blodigt ned, och fem av upprorsledarna, bland andra överste Pavel Pestel dömdes till döden och avrättades.

5. Världens ljus. Uttrycksformer för det religiösa liver i Hangö, Hangö museum 1992, s. 151– 159 samt 100 vuotta rukousta ja suitsutusta Hangossa, Helsingin ortodoksinen seurakunta 1995, s. 32–33. Den nuvarande ortodoxa kyrkan i Hangö som uppfördes 1894–1895 är

38

tillägnad den Heliga, ”apostlalika” storfursten av Kiev Vladimir och myrrabringerskan Maria Magdalena. Storfurst Vladimir anses ha introducerat den ortodoxa tron i Ryssland genom att låta döpa sig år 988.

6. Ibidem.

7. Se Antero Uitto & Carl-Fredrik Geust: Hangö i andra världskriget, Försvarshögskolan och Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek 2013 (passim).

39

TEMA

Då fregatten Gromoboj under befäl av konteramiralen Nikolaj Rimskij-Korsakov (1844–1908, bättre känd som kompositör) sommaren 1869 besökte den antagna platsen för sjöslaget uppförde matroserna ett träkors vid Rilax.6 Följande år ersattes det anspråkslösa träkorset av ett stort granitkors som planerats av bildhuggaren Nikolaj Barinov (som också planerat den ryska brodergraven i Poltava), och som avtäcktes den 27 juli 1870 under närvaro av storfurstarna Alexej Alexandrovitj (1850–1908) och Konstantin Nikolajevitj som representerade kejsar Alexander II (1818–1881). Då kejsar Nikolaj II (1868–1918) under sitt Finlandsbesök i september 1909 ville bese Gangut-minnesmärket seglade den kejserliga lustjakten Standart rejält på grund vid inloppet till Rilax-fjärden.

En av orsakerna till detta skandalösa missöde var att Finlands lotsverk strax innan grundlagsvidrigt hade förryskats och så gott som alla finländska lotsar hade ersatts med ryssar utan kännedom om de svårnavigerade skärgårdsfarlederna. Nikolaj II flyttade omedelbart över till en lotskutter och vidare till ett eskortfartyg för att på detta sätt besöka minnesmärket och den intilliggande herrgården. Först efter två veckor lyckades man få loss Standart från grundet för bogsering till ett varv.

På årsdagen av Rilax-slaget 1928 avtäcktes under närvaro av flottavdelningar från Finland och Sverige en stor obelisk invid det ryska granitkorset av år 1870. Minnesmärket gjordes av den finländska bildhuggaren Bertel Axel Nilsson (1887–1939).

Sovjetflottans (samt den nuvarande ryska flottans) årsdag firas sedan år 1939 den sista söndagen i juli. Samma senhöst ledde det sovjetiska kravet på en marinbas i Hangö till att de sovjetisk-finländska förhandlingarna i Kreml om ”Leningrads säkerhet” avbröts den 13 november 1939, samt några veckor senare till det sovjetiska beslutet att inleda vinterkriget. I fredsavtalet som undertecknades i Moskva den 12/13 mars 1940 tvingades Finland utarrendera Hangö med omnejd samt omgivande skärgård och vattenområden för en tid av 30 år.

Den sovjetiska Österjöflottan inledde omedelbart bygget av en kraftfull flottbas i Hangö, vilken i samverkan med de sedan hösten 1939 anlagda flottbaserna i Estland (Baltischport/Paldiski och Odensholm/Osmussar m.fl.) effektivt skulle kunna spärra inloppet till Finska viken.7

TEMA

Efter det tyska Barbarossaanfallet mot Sovjetunionen den 22 juni 1941 fick Hangö-basen det ärofulla och traditionsrika namnet Gangut. Basens försvarare kallades på motsvarande sätt för Gangutsy, det vill säga Gangut-kämpar. Både utåtriktad propagandaverksamhet och sporrandet av den egna kampandan hänvisade ständigt till det segerrika Gangutsjöslaget år 1714. Nämnas bör ytterligare att namnet Gangut genom alla tider har tilldelats ett örlogsfartyg i den ryska flottan, och flottans kraftigaste Dreadnought-slagskeppsklass kallades Gangut (efter det första slagskeppets namn, som senare ändrades till Oktjabrskaja revolutsija).8 Fastän försvaret av marinbasen i Hangö (”Gangut”) Gangut nr. 1. Fregatt 1719. Akvarellerna av Gangutfartygen nr. 1...5 har gjorts av den ingermanländska mot de omringande finländska konstnären Eero Hynninen för Hangö frontmuseum. trupperna inte tillhör det Stora Fosterländska krigets största slag, har det förtjänat en anmärkningsvärd plats i detta krigs historieskrivning.

Den isolerade basens stridsverksamhet var redan från krigets inledningsskede aggressiv, trots att man från finländsk sida begränsade sin aktivitet till så kallad forcerad spaning i väntan på att arrendeområdet skulle invaderas av tyska styrkor. I juli 1941 utfördes sovjetiska kommandoenheter ett antal landstigningsoperationer, visserligen med relativt små styrkor, på närbelägna öar närmast vid 8. Peterburgskonstnären, ingermanländaren Eetu Hynninen har gjort de här

avbildade akvarellerna av Gangut-örlogsfartygen för Hangö frontmuseum. Den ryska Hangö-veteranen Samuil Tirkeltaub beskrev år 1994 dessa örlogsfartyg i sin bok med den svåröversatta titeln Gangut-Ganguty-Gangutsy, det vill säga Hangö örlogsfartygen med namnet Gangut - Hangökämparna.

40

Gangut nr. 2. Fregatt 1825.

41

TEMA

arrendeområdets norra gräns på Bromarv-avsnittet. Dessutom utfördes den 18 juli 1941 en ur sovjetisk synpunkt lyckad landstigningsoperation på ön Morgonlandet, där hela den finländska bevakningsstyrkan tillfångatogs. Årsdagen för 1714-års sjöslag vid Rilax (”Gangut”) sammanföll 1941 med sovjetflottans dag. Hangö-basens politiska ledning hade för avsikt att högtidlighålla dagen genom att genomföra en djärv kommandoräd för att förinta Bengtskärs fyr, vars 50 m höga torn erbjöd en utomordentlig utsiktpost som givetvis var en nagel i ögat hos sovjetiska basledningen. Efter en relativt kort men synnerligen blodig kamp lyckades de finländska försvararna avvärja det sovjetiska angreppet.

Samtidigt avancerade Wehrmacht djupt in i det sovjetiska kärnområdet.

Enorma områden mellan Svarta havet och Norra ishavet ockuperades och miljontals rödarmister blev tillfångatagna. Hangö utgjorde så gott som det enda stället på östfronten där Röda armén förmådde utföra offensiv krigföring och erövra fientligt territorium (om än i ytterst blygsam skala) tills stridsverksamheten avmattades hösten 1941.

Sedan såväl den tyska som den finländska krigsledningen avstått från tanken på att göra ett frontalanfall mot Hangö, blev en decimerad finländsk Hangögrupp kvar i väntan på att det hopplösa läget skulle tvinga den isolerade basen att ge sig. Östersjöflottan utförde därvid en relativt lyckad och väl maskerad

TEMA

Gangut nr. 3. Pansarskepp 1892.

Gangut nr. 4. Slagskepp 1911. Namnet 채ndrades 1925 till Oktjabrskaja revolutsija. Slagskeppet utk채mpade en artilleriduell med Saarenp채채-kustbatteriet i Viborgska viken den 18 december 1939.

42

Gangut nr. 5. Skolskepp 1971.

43

TEMA

evakueringsoperation den 2–3 december 1941, då över två tredjedelar av basens ungefär 28 000 soldater evakuerades till Leningrad.

I Sovjetunionen spreds kännedomen om Hangöstriderna 1941 framför allt via frontkorrespondenten och författaren Rudnyj´s dokumentärroman Gangutsy (Hangö-kämpar), som alltsedan 1952 utkommit i åtskilliga massupplagor.

Rudnyj hade redan under pågående krig år 1942 utgett sina frontreportage i bokform med titeln Nepobedezjnyj Gangut (Det obesegrade Gangut).

Redan år 1950 gavs Rynotjnaja ulitsa (ung. Torg- ellet Marknadsgatan, som sträcker sig mellan Fontanka-kanalen och Gagarinskaja ulitsa) i Leningrad namnet Gangutskaja ulitsa. År 1968 fick det sovjetiska Hangöveteranerna en eget förenande veteranmärke symbol som ritades av artilleristen Nikolaj Kutuzov, med texten Gangut 1941 g., och som avbildar en stiliserad infanterist, matros och flygare. Vladimir Rudnyj hjälpte också baskommendören general Sergej Kabanov att sammanställa sina memoarer Na dal´nych podstupach (På avlägsna anfallsposter) som utkom år 1971. Kabanovs bok är vid sidan av den 1974 utgivna antologin Gangut 1941 alltjämt en av de viktigaste ryska källorna om Hangöbasen.

TEMA

Gangut-medaljen. Den 20 oktober 1721 utnämndes tsaren till Peter den store, kejsare över hela Ryssland.

(Wikipedia) Gangut-medaljen, frånsidan (höger).

Den heliga Panteleimons kyrka, Ulitsa Pestel 2, St.Petersburg. Foto: C-F. Geust

På förslag av den kände poeten Michail Dudin9 (1916– 1993; också han tidigare frontkorrespondent i Hangö 1941) kompletterades den patriotiska texten om Gangut-sjöslaget 1714 på väggen mittemot Panteleimon-kyrkan på barockhuset (där bland andra kompositörerna Tjajkovskij, Rimskij-Korsakov och Musorgskij bott) som reparerades 1944– 1946 med en text om ”den nya Gangut-striden”. I kyrkan, där den sista gudstjänsten hade hållits i maj 1936, öppnades år 1980 Hangö-museet Gangutskij memorial och kyrkan blev samtidigt mötesplats för Hangö-veteranerna. Museet stängdes på 2000-talet då kyrkan återlämnades till den ryska ortodoxa kyrkan. Ett anspråkslöst Hangö-museum Nepokorennyj Gangut (Det obesegrade Gangut) finns sedan år 1981 i grundskola nr. 368 i stadsdelen Kuptjino i St. Petersburg.

Frontkorrespondenten och författaren Jevgenij Vojskunskij (född 1922) skrev ledaren med rubriken Vi kommer tillbaka! i sista numret av fronttidningen Krasnyj Gangut (Röda Gangut) som utkom den 1 december 1941. Han deltog i de ryska

9. Den produktive Michail Dudin översatte också en samling dikter av Edith Södergran, som utgavs i flera upplagor i Leningrad på 1980-talet.

44

45

TEMA

Hangö-veteranernas första besök på de tidigare stridsplatserna i slutet av juli 1991. Mötet organiserades av bland andra den finländska Hangö-veteranen Stig Häggström (1924– 2012; initiativtagare och långvarig chef för Hangö frontmuseum). Det oväntat hjärtliga och känslosamma mötet med både finländska veteraner och svenska frivilliga gav Vojskunskij anledning att beskriva sina känslor i artikeln Återkomst till Hangö i den litterära tidskriften Oktjabr nummer 12/1995.

En annan deltagare i veteranmötet var den tidigare signalisten och krigsfången Samuil Tirkeltaub (1921–2012) som Mittemot Panteleimon-kyrkan står en minnesvägg tillägsenare besökte Finland uppre- nad striden om Hangö 22 juni–2 december 1941. Foto: pade gånger och också publice- C-F. Geust rat flera böcker om Hangö (de flesta tyvärr i små upplagor). Ett flertal sovjetiska krigsveteraner representerande olika vapenslag (förutom flottister också luftvärns-, jaktflygar- och kontraspionageveteraner) har också från och med 1980-talet publicerat sina Hangö-minnen.

Den 27 juli 2004 högtidlighölls 290-årsminnet av Rilax-slaget genom ett ryskt flottbesök i Hangö, och militära representanter för Finland, Sverige och Ryssland lade ner kransar vid de två Rilax-minnesmärkena. År 2010 inspelades på samma plats en rysk film om Gangut-sjöslaget 1714 för den ryska skol-TVserien Den ryska krigarärans dagar.

Redan under fortsättningskriget samlades lämningarna efter stupade och i krigsfångenskap avlidna sovjetsoldater som begravts på olika ställen på Hangö udd till en central begravningsplats vid Täktom-vägen rätt nära den tidigare sovjetiska flygbasen. År 1960 uppfördes ett stort gravmonument som 1969 prisbelönades som sovjetsoldaternas vackraste minnesgrav utanför Sovjetunionen.

Under senare år har man i mån av möjlighet försett den ursprungligen helt anonyma minnesgravvården med namn på begravna sovjetsoldater (de flesta

TEMA

Det sovjetiska gravmonumentet vid Täktomvägen. Foto: C-F. Geust

namnen gäller dock sovjetsoldater som avlidit i krigsfångläger i västra Nyland, och alltså inte stupade Hangöveteraner).

Det är helt uppenbart att man i Finland varken under förhandlingarna i Kreml senhösten 1939, under vinterkriget eller under fortsättningskriget till fullo förstod Hangöudds strategiska betydelse för försvaret av Leningrad och nordvästra Sovjetunionen. Ännu mindre insåg Finlands politiska och militära ledning det närapå omätliga symbolvärdet hos 1714-års segerrika Gangut-slag, som i den sovjetiska självbilden ånyo kom att framhävas under den belägrade marinbasens 164 dagars försvarsstrid år 1941. I dagens Rysslands kollektiva minne sammankopplas alltjämt storsegern vid Gangut år 1714 med det obesegrade Gangut av år 1941.

46

Tove Virta

Västnyland 2013

47

Årskrönika 2013

När man sammanfattar året som gått i en årskrönika kan man skönja samband eller trender tydligare än genom det dagliga nyhetsflödet. En fråga som osökt uppstått vid genomgången av 2013-års material är om vi står och väger mellan ett industri- och tjänstesamhälle.

I den här landsändan har vi fortfarande rätt mycket industri jämfört med medeltalet i landet. Exempelvis arbetade 45 procent av de anställda i Hangö inom industrin år 2011. Detta står att jämföra med det nationella medeltalet på drygt 25 procent. Skillnaden har varit likadan sedan 1800-talet. Här har genom åren tillverkats allt från enzymer till lyftkranar.

Positiva händelser för industrin under år 2013 var exempelvis Helkama-fabrikens val att igen börja producera alla Jopo-cyklar i Hangö och den nu ensamma Sisu-ägaren Korhonens tro på framtiden för lastbilsföretaget.

Som motvikt till industrin finns kulturen i regionen som är både mångsidig, omfattande och rik. Den blandas med turismen och evenemangen och allt sker i dialog med regionens invånare.

Vikten av industrin är alltså inget nytt – men samtidigt känns det som om de senaste årens kultur, turism och evenemang ökat mångfalt i både mängd och bredd. Vart är vi på väg? Kommer vi att kunna bibehålla industrin eller riktar vi in oss allt mer på service för att klara ekonomin och utmaningarna? Eller går de här delarna att balansera på mitten?

Hur som helst så är Hangö i det här sammanhanget ett intressant exempel.

Industri-Hangö är samtidigt en ort i regionen som för tillfället har ett mycket bra flyt vad gäller att locka turister och deltidsboenden – året om. Orten ser ut att bygga upp en trygghet för framtiden i en tid då industrins vara eller inte vara inte är självklar på längre sikt.

Ett av evenemangen år 2014 i Hangötrakten är Slaget vid Rilax, också kallat slaget vid Hangö udd, som får en speciell plats i årets årsbok och de flesta av artiklarna fokuserar på detta. För 300 år sedan blev slaget en historisk vändpunkt och ska år 2014 uppmärksammas stort. Det ska hållas ett marinarkeologiskt seminarium på Tvärminne zoologiska station och en stor folkfest äger rum den 25–26 juli. Jubileumsåret bjuder också på en utställning och en hedersuppvaktning vid Rilaxmonumentet den 27 juli. Ett speciellt inslag är också den iscensättning av slaget som ska göras vid Regattastranden.

Årskrönika 2013

Årsboken är, precis som alltid, ett axplock ur en stor bukett av allt som pågår i Västnyland. Men en del saker engagerar västnylänningarna klart mer än andra – ibland handlar det om större frågor, ibland detaljer. Debatten kan gå het ibland, inte minst på insändar- och kommentarspalter och i de sociala medierna. En av årets hetaste debatter lade artisten Mikko Sipola grund för genom en insändare i Västra Nyland. Han kritiserade det dåliga bemötande han fått i Västnyland då han som finlandssvensk artist gav ut en skiva på finska. Det var början på en intensiv nationell debatt om språkrasism som Sipola startade. Sipola säger efteråt att det hela blev mycket större än han någonsin hade tänkt sig, han råkade trycka på en öm punkt. Lärdomen han tog är att aldrig mer skriva en insändare. ”Jag begärde tolerans, men startade ett krig”, sade han.

En annan stor debatt har handlat om vad som ska byggas i Norra hamnen i Ekenäs (mer om det på sidan 85). Skolor har också fått västnylänningar att stå på barrikaderna då Fiskarsin koulu, Klinckbacka finska skola och Västerby skola i Ekenäs turvis varit indragningshotade. Den mögeldrabbade Merituuli-skolan i Ingå har också väckt mycket starka känslor (mer på sidan 93). Ett ärende som de debattglada västnylänningarna deltog i var då Ekenäs Energis direktör Roald Pumpviken i Karis Foto: Tove Virta

48

49

Årskrönika 2013

von Schoultz sades upp innan han ens hann börja på sitt nya jobb (mer på sidan 97). Också Raseborgs församlingars namnfråga engagerade.

Några allvarliga olyckstillbud berörde också många, inte minst för att västnylänningarna i samband med det har visat på en så stor medmänsklighet att det har räddat liv. En av olyckorna var då en far och en 4-årig son åkte pulka vid Pumpviken i Karis i februari. Sonen åkte ut på isen som brast. Fadern hamnade själv i vattnet då han försökte rädda sin son. Pojken var under vattnet en halv timme innan Räddningsverket fick upp honom – pojken klarade sig trots detta utan men. En förbipasserande kvinna, Kaisa Teräs, hjälpte till att få upp fadern ur vattnet. Hon belönades senare med Räddningsverkets livräddningsmedalj.

En allvarlig bilolycka skedde på midsommardagen då två unga män körde ut så att bilen började brinna. En förbipasserande insåg att bilen rökfylldes med giftiga gaser och sparkade ut vindrutan, vilket räddade de två männens liv. Han drog dessutom ut passageraren ur den brinnande bilen. Också i december i Kyrkslätt gjorde en ung man en rådig insats då 17-åriga Mikael Sundberg tog hand om en gråtande och blodig tvååring som han hittade vid idrottsplatsen i Masaby. En sådan livräddande omtanke som ovanstående personer visat är också något för regionen att bygga vidare på.

Årskrönika 2013

Kulturlivet Den här landsändan sjuder av både fin- och folkkultur som ger nya intryck, ett sammanhang och perspektiv samt granskar vårt samhälle från olika synvinklar samtidigt som kulturen kan ge nya kreativa lösningar och ideér. En trend är ändå att det i ekonomiskt strama tider blir tuffare att verka som konstnär. Speciellt städernas kulturbudgetar är mycket sparsamma och det betyder att tredje sektorn många gånger får ta ett stort ansvar. Mest uttalat blev det under året kanske i Raseborg. Där ser man gärna att föreningarna tar hand om en del av de kulturevenemang som staden nu ordnar.

Ett exempel på ett evenemang som redan det här året ordnades under sådana förutsättningar var Kulturtalkot. Talkot är en efterföljare till det som tidigare kallades Kulturkonferens där riktlinjerna för kulturen i Raseborg drogs upp tillsammans med aktörerna. Kulturtalkot ordnades den 6 april genom ett samarbete mellan staden och Västnyländska Kultursamfundet/Kulturnätverket Produforum. Fokus var att se vidare på samarbete och utvecklingsmöjligheter i regionen. Det lyckade talkot lockade sammanlagt ett femtiotal deltagare.

Litteratur och medier Först till årets godaste gärning inom litteraturen i Västnyland. En privat, anonym donation på 290 000 euro gjorde det möjligt för Bromarv biblioteks vänner att köpa fastigheten Furutorp där det nuvarande biblioteket verkar. Den 30 december köptes fastigheten och då skrevs också ett hyresavtal med staden som innebär att filialbiblioteket stannar kvar i byggnaden i alla fall i tre år framåt och eftermiddagsverksamheten under ett och ett halvt år.

Huvudbiblioteket i Ekenäs fick igen efter en lång tid i exil flytta tillbaka till sin vanliga plats och responsen efter renoveringen var övervägande positiv.

Det har kommit ut rätt många böcker med västnyländsk anknytning under år 2013. Det fusionerade finlandssvenska förlaget Schildts & Söderströms gav ändå ut färre böcker än båda de tidigare förlagen gett ut tillsammans. Tidningen Västra Nylands kulturredaktör Camilla Lindberg ställde en relevant fråga i samband med diskussionen om det ”lilla storförlagets” utgivningsplaner. Hon frågade sig om man nu kommer att se en drastisk ökning av böcker utgivna på egna och mindre förlag.

Några författare har fått förlaget Schildts och Söderströms namn på pärmen.

En av dem är mannen som har varit politiker, journalist och filmregissör. Bland annat. Jörn Donners gigantiska biografiverk på 1100 sidor utkom under året med titeln Mammuten. Donner fyllde i början av året 80 år och biografin tar 50

Henrik Ekberg med den nya boken Frisinne och kvalitet. Foto: Annette Ström

51

Årskrönika 2013

läsaren på en resa genom Donners fängslande liv och leverne. Själv vill Jörn Donner kalla boken för en roman. Jätteprojektet att skriva boken tog ett par år och Donner säger att detta endast är den första delen. Förutom på Schildts & Söderströms kom boken samtidigt ut på finska Otava och i Sverige på Albert Bonniers förlag.

Donner kom också att igen återgå till politiken under året – han fick bänka sig som riksdagsman för SFP då han ersatte Astrid Thors. Tidigare har Donner suttit i riksdagen åren 1987–1995 och 2007.

Pol.dr. Henrik Ekberg har i egenskap av historiker och mångårig medarbetare på Schildts förlag skrivit den digra faktaboken Frisinne och kvalitet – ett sekel med Schildts. Ur texten framkommer bland annat att förlagsfusionen varit aktuell redan vid flera tidigare tillfällen.

En bok som rönte en hel del uppmärksamhet under året är den antologi om sorg som Mikaela Sonck varit redaktör för. Boken heter Naken och kom ut i början av september. Sammanlagt delar ett tiotal finlandssvenskar med sig av sina erfarenheter ur olika synvinklar, allt från självmord till skilsmässor. Också västnylänningen och författaren Maria Turtschaninoff har ett bidrag med i boken.

Författaren Merete Mazzarellas bok om att skriva utkom under året. Den heter Att berätta sig själv – inspirationsbok för den som vill skriva om sitt liv. Hon

Årskrönika 2013

delar med sig av just rubrikens ämne genom personliga anekdoter och minnen varvat med röster från litteraturen.

Patrik Berghäll, född i Ekenäs, gav under hösten ut debutromanen I fjärrpatrullerna. Det är krigsveteranen Karl-Johan Norrgårds upplevelser som har blivit en bok. Han var med om bland annat 13 färder med avdelning Kuismanen under åren 1941–1944 och är idag 91 år gammal.

Så till böcker som kommit ut på andra förlag. Matti Remes åttonde kriminalroman med den ständigt återkommande Ruben Waara i huvudrollen kom ut. I Tappaja utspelas den centrala handlingen än en gång i Hangö, men också Ekenäs besöks regelbundet. Förlaget som står bakom heter Tammi.

Slaget vid Rilax behandlas i en bok som utkommit på Norrstedts förlag. Det är Lars Ericson Wolke som skrivit Sjöslag och rysshärjningar, kampen om Östersjön under stora nordiska kriget 1700–1721. Mer om Rilaxslaget finns att läsa i denna årsboks specialbilaga som börjar på sidan 6.

Boken Hangö i andra världskriget gavs nu ut på svenska av Försvarshögskolans krigshistoriska institution och Svenskt militärhistoriskt bibliotek. Redaktörer för boken var Antero Uitto och Carl-Fredrik Geust. Den hör till de verk som har den mest omfattande sammanställningen om staden under de turbulenta åren på 1940-talet. Tretton olika skribenter medverkar i boken.

På Sahlgrens förlag har utkommit flera böcker med västnyländsk anknytning.

Möten med ondska och godhet – minnesbilder i en backspegel heter Karl “Kalle” Augustsons bok. Han har under 30 år gjort över 200 strapatsfyllda biståndsresor och i hemlighet transporterat mer än hundra flyktingar över strängt bevakade nationsgränser. På Sahlgrens utkom också Ann-Marie Lindbergs femte bok om hennes dominerande far Edmund Lindberg, också kallad BastuLindberg som var hemma från Ingå. Romanen Vi eller de har skrivits av Christina Falck. Den utspelar sig delvis i Västnyland. Falcks mormor blev kär i västnylänningen som sedan blev länsman i Karis och romanen baserar sig på en bunt kärleksbrev som postats mitt under inbördeskriget och Finlands självständighetsprocess.

En ny bok är också Tvärminne – en by med historia av Astrid Lindström, utgivare är Vi eller de av Christina Falck. Foto: Tove Virta 52

53

Årskrönika 2013

Tvärminne ungdoms- och hembygdsförening. Tvärminne har varit med om dramatiska tider, till exempel då Hangö skulle bli ryskt och byn utrymmas. I Tvärminne har stora personligheter bott, såsom nationalikonerna Topelius och Sibelius. Också boken Öbylandets historia har kommit ut under hösten. Den är skriven av Carita Sundell och behandlar de tre byarna på Öbylandet norr om Hangö udd. Ännu en historik har utkommit genom Markku Mansers bok om Strömsöarkipelagen. Verkets titel är Snappertunan Strömsö – Saaristotilan vaiheita jääkaudesta EU-Suomeen. Som utgivare fungerade författaren tillsammans med Strömsös nuvarande ägare Strömsö Propety Development. Och Bo Wessman utkom med en historik över Krigsinvalidernas brödraförbunds Ekenäs avdelning som har funnits i 68 år.

Den tidigare chefredaktören vid Västra Nyland, Olle Spring, inspirerades tack vare samvaron med de forna arbetskamraterna att skriva en bok om en gången tid inom tidnings- och tryckeribranschen. Bokens titel är När ordet vägde tungt, berättelser från blytiden i den grafiska industrin. Infallsvinkeln är från verkstadsgolvet. Medförfattare till boken är Bo Roms och den kom ut på eget förlag under våren. Den som vill ha en större inblick i tryckeribranschens historia kan nu också ta del av tryckerimuseet Typhörnan i det nuvarande tidningshusets källare vid Genvägen i Ekenäs.

Då det gäller poesi så har den tidigare kulturjournalisten och författaren Elsa Boström, som delvis bor i Hangö, gett ut en diktsamling på Ellips förlag.

På svartvita trösklar är hennes sjätte samling.

Så till evenemang med litterär anknytning. Ett av regionens mest uppseendeväckande evenemang hölls på ett av trak- Jenni Haukios besök: På bilden samtalar Jenni Hautens minsta bibliotek då Svartå kio med bibliotekarie Diana Turunen (till vänster) och bibliotek fick celebert besök i Gungerd Wikholm om vikten av de små biblioteken och att Turunen skapat ett bra utbud med bland annat fördecember. President Sauli Nii- fattarträffar, skolbesök, sagostunder och läsekretsar. Foto: nistös fru Jenni Haukio besök- Kerstin Niemi

Årskrönika 2013

te biblioteket i sin roll som poet. Kulturjournalisten Gungerd Wikholm ledde ett samtal med henne och Haukio läste sina egna dikter. Omdömet efteråt var att det var en mycket varm och värdig kväll. Den lilla träbyggnaden var fullsatt till bristningsgränsen med ett hundratal besökare. Överlag har författarbesöken genom åren i Svartå bibliotek varit många och med intressanta namn. Bibliotekarie Diana Turunen har jobbat hårt för att gör det lilla bybiblioteket på Askersvägen känt för en stor publik – och lyckats med råge.

Bokkalaset behöll den stora popularitet det uppnått genom åren och cirka 2500 personer besökte Ekenäs. Årets kanske mest spektakulära evenemang med anknytning till evenemanget var en tävling i att stapla ved på torget i Ekenäs.

Bokkalaset hade nämligen som gäst den norska författaren Lars Mytting som har skrivit en bok om ved. Ett nytt tillskott på det redan etbalerade Bokkalaset var Barnens och de Ungas Bokkalas. Som huvudarrangör stod Västnyländska kultursamfundet. Det hölls parallellt med det vanliga Bokkalaset i början av oktober. Cirka 2 400 skolelever nåddes genom ett digert program av författarträffar, barnteater och ordkonst. Också det övriga programmet var riktat till unga, till exempel genom både en kurs och en tävling i Poetry Slam.

Kirjakekkerit, en finsk motsvarighet till Bokkalaset, ordnades den 23 mars i Fokus och i biblioteket i Karis. Temat var böcker i olika form och besökarna fick bekanta sig med nya böcker och författare. Också gamla böcker såldes eller

Vedtravningstävlingen vanns av Tenalalaget Magnus Lindberg, Martin Kevin och Karl Råstedt.

Foto: Rudolf Donner

54

Årskrönika 2013

Sirkus Finlandias trollkarl Timo Kulmakko underhöll barnen på Kirjakekkeri 2013. Det första Kirjakekkerit var välbesökt och ordnas andra gången 15.3.2014. Foto: Annette Ström

Tio författare sjöng på Karelias första minibokmässa som ordnades i december. Foto: Camilla Lindberg/Västra Nyland

55

Årskrönika 2013

Premieringar Några personer med västnyländsk och litterär bakgrund premierades under året.

Svenska litteratursällskapet premierade västnyländska författare på Runebergsdagen. Pris fick Monika Fagerholm (vars senaste roman Lola uppochner ska bli tv-serie), Maria Turtschaninoff och Sture Lindholm. Fagerholm fick också under hösten motta statens litteraturpris. Svenska kulturfonden å sin sida belönade den lokalhistoriska aktivisten och Karisbon Torsten Bergman (också eldsjälen bakom den lokalhistoriska tidskriften Ta plats vars tionde nummer utkom i december) samt Crista Åberg i Kyrkslätt. Åberg premierades för sitt engagemang inom ungdomsföreningslivet i bland annat Järsö ungdomsförening.

Ambassadör Ralf Friberg från Ekenäs fick motta årets folkbildningspris av Svenska Folkskolans vänner i mars. Han har bland annat en diger journalistisk och politisk gärning bakom sig och har fram till 2013 varit kulturnämndens ordförande i Raseborg (SDP). Läs också mer om hur han ser på kulturen i regionen på sidan 70.

Också Marianne Blomqvist som bor i Ekenäs fick ta emot en folkbildningsmedalj av SFV för sin långa karriär som namnforskare. Den tidigare Hangöbon Anna Friman fick ett delat tredjepris i Hans Ruin-essätvlingen och Ekenäsbon Camilla Lindberg fick ett hedersomnämnande i samma tävling. byttes. Bakom evenemanget stod föreningen Raasu, Västnyländska kultursamfundet och Raseborgs stad.

En mini-julbokmässa ordnades inför julen på Kulturhuset Karelia i Ekenäs, ”Världens minsta julbokmässa”. Den 18.12 ljöd allsången under evenemanget som gav möjlighet att köpa signerade böcker och lyssna till bokpresentationer.

Medierna i regionen Tidningen Västra Nyland har fått pris. Västra Nyland blev vald till årets bästa lokaltidning i hela Finland av Tidningarnas förbund i klassen för större flerdagarstidningar med redaktionell personal över nio anställda. Det här var en utmärkelse som ”Västis” aldrig fått tidigare. Ytterligare kammade tidningen hem en dubbelseger i i klasserna för bästa förstasida och bästa feature 2012.

Tidningen fick också en ny layout från och med den tredje april. Då hade det gått sex år sedan tidningens utseende förnyades. Förutom en layoutmässig förändring hade man också tänkt om beträffande innehållet och personalen strukturerades om bland annat så att det nu finns så kallade ämnesredaktörer.

56

Leif Stenwall och BoMartin Ljungqvist från Ekenäs lokal-tv.

Båda har varit med från starten. Foto: Tove Virta

57

Årskrönika 2013

I övrigt lever tidningsbranschen i tuffa tider på grund av att allt mer material finns att hämta gratis på nätet. Konkurrensen hårdnar och annonsintäkterna minskar. Västra Nylands bilaga med nyheter från Kyrkslätt, Ingå och Sjundeå avslutades under våren efter ungefär två års existens. Sedan år 2012 utkommer tidningen fem dagar i veckan istället för tidigare sex. Västra Nyland, som ingår i KSF-Media, införde också i november en betalvägg för vissa artiklar på webbsidorna.

Det 130 år gamla Ekenäs Tryckeri söktes via företaget Ideatalo Kuningatar Oy i konkurs i slutet av januari. Förläggaren Leena Mäkijärvi gjorde det sista försöket att få tryckeriet att fungera, men också hon tog över tryckeriet som konkursbo ett drygt år tidigare. Tio anställda hävde sina arbetsavtal efter att inte ha fått sina löner utbetalda under en längre tid och tryckeriet blev vräkt från lokaliteterna i mars. KSF Media Ab sålde sedan under sommaren Tryckerihuset i Ekenäs (där tidningen Västra Nyland ännu verkar). Köparen heter KMK Invest Ab och direktören heter Kjell Danielsson, bättre känd som eldsjälen bakom Ekenäs Däckmarket.

Trots mediebranschens tuffa tider så firade Ekenäs lokal-tv sitt 30-årsjubileum. Stommen i verksamheten har genom åren främst varit att producera stadens fullmäktigemöten i direktsändning. Förutom detta har otaliga program producerats. Ekenäs TV syns i kabelnätet (cirka 7 000 hushåll) och fullmäktigesändningarna syns idag också via staden Raseborgs hemsidor på nätet.

Årskrönika 2013

Scenkonst Det verkar som om extra många västnyländska musiktalanger, speciellt unga, har varit synliga det här året. Är det en slump eller finns det kanske för tillfället en speciellt bra grogrund för musikförmågor? Har musikundervisningens olika former varit extra inspirerande? Ett exempel på ett nytt stjärnskott är Annette Lundell som plötsligt och snabbt dök upp med artistnamnet Clarissa. Hon gav ut sin första singel The Coolest Girl i februari och den andra kom i början av augusti (Like The First Time). Hon blev också vald till årets osajnade artist på X3M:s Nöjesgala och kort därefter visade det sig att hon var en av de tolv finalisterna som ska tävla i den finländska Eurovisionsuttagningen 2014. Clarissa har en gedigen bakgrund som dansare bakom sig men har också exempelvis stått på Raseborgs sommarteaters scen.

Västnyländska musikprofiler utmärkte sig också i TV-programmet The Voice of Finland. Ifjol vann Ekenäsbon Mikko Sipola hela tävlingen och i år fanns hela tre västnylänningar med bland finalisterna som kom ända till semifinalerna. Kyrkslättsbon Thomas Höglund, Hangöbördiga Dennis Fagerlund och Pojobon Emilia Ekström klarade sig långt. Ekström blev hela tävlingens tvåa. Tidigare Karisbon Molly Rosenström vann programmet The Voice Kids. Två västnyländska grupper som också tog sig till final i sångoch musiktävlingen för unga, Melodi Grand Prix, var Linn & Nikke och bandet The Unknown.

Nya västnyländska skivor har utkommit med bland annat Frida Andersson. Håll i mej hårt kom ut i december i Finland (i Sverige i januari 2014).

Hon gjorde också spelningar tillsammans med den kända svenska gruppen Bo Kaspers Finlands Lucia 2013 Elin Andersson. Foto: Folkhälsan, Hannes Victorzon

58

59

Årskrönika 2013

orkester. Frida var Finlands lucia år 2007 – Finlands lucia 2013 var Fridas syster Elin Andersson.

Andra artister som kommit ut med nya låtar är Annika Cleo (albumet I ultrarapid), Johan ”Qruu” Kvarnström (Brorsa från en annan morsa) och Susann Sonntag’s (singeln So-so-sommar). Förra årets Voice of Finland-vinnare, Mikko Sipola, gav ut en skiva på finska, Sirkuskoira, vilket skapade debatt (se s. 46).

Då det gäller den klassiska musiken så var årets upplaga av Ekenäs sommarkonserter inspirerade av den brittiske kompositören Benjamin Britten eftersom det hade förflutit 100 år sedan hans födelse. Jukka-Pekka Saraste fortsatte som konstnärlig ledare och han dirigerade den Finländska kammarorkestern i början av juli. Under Lux Musicae, som gett stämning i novembermörkrets Sjundeå i 14 år fick publiken höra klassisk musik som spände över mer än 600 år. Bland annat var Shakespeare och Beethoven tema för konserter som hölls i Sjundby slott. Musik vid Havet i Ingå bjöd på både känd och okänd kammarmusik.

Temat var Italien och programmet har sammanställts av festivalens konstnärliga ledare Nonna Knuuttila. Hangö musikdagar hölls i juli och en uppskattad konsert var Mångata med Monica Groop (mezzosopran) och Kiril Kozlovsky (piano).

En konsert att minnas blev Ekenäs konsertgarantiförenings konsert till Emma Engdahls minne. Emma Engdahl-Jägersköld var en stor operasångerska på de europeiska scenerna under 1800-talets senare halva. Hon växte upp i Ekenäs och återvände dit med jämna mellanrum. Hedvig Paulig gestaltade Engdahl under konserten och med på scenen fanns också Folke Gräsbeck och Ulla GrönvallStreng.

Musikinstitutet Raseborg har under året firat sitt 20-årsjubileum på olika sätt.

Bland annat gav Raseborgs sinfonietta en gratis konsert i Ingå kyrka den 5 oktober, ledd av kapellmästare Antti Soininen. Musikinstiutet, Raseborgs medborgarinstitut och Västra Nylands dansinstitut Hurja Piruetti satsade också i år på ett gemensamt storverk, Solkungens tid. Sextio unga från Hangö och Raseborg deltog i dans- och musikverket. Premiär var det den 9 februari.

Konstnären Helene Schjerfbecks födelsedag den 10 juli (född 1862) uppmärksammades det här året med piano- och jazzmusik i Skepparträdgården i Ekenäs och program blev det också vid museicentret Ekta. Bland annat uppfördes tre kompositioner som kompositören Erkki Melartin tillägnat Schjerfbeck.

Årskrönika 2013

Teatersommar i Västnyland Teater, sommar och Västnyland är begrepp som hör intimt ihop med varandra och regionen har sedan länge ett rykte om sig att vara högsäte för en mängd sommarteaterhändelser.

Under fyra dagar i juni svepte som vanligt starka teatervindar över Hangö.

Den tjugoandra teaterträffen, som är Finlands största svenskspråkiga teaterfestival, betydde ett fyrtiotal programpunkter med 150 skådespelare runt om i staden. De kom främst från Finland men också från andra länder. Årets tema var makt, moral, himmel och helvete.

På Raseborgsscenen spelades år 2013 Astrid Lindgrens Mio min Mio. Pjäsen fick en intimare inramning är tidigare pjäser då scenen hade byggts så att en del av den nådde ut i publiken. Också ljudtekniken hade förnyats. Premiär var det 27 juni och regissör var Bobo Lundén. Sommarteatern hade också sin första kvinnliga kapellmästare någonsin. Den 23-åriga Lotta Ahlbeck var samtidigt också aktiv i en roll på scenen.

Västnyländska ungdomsringen, som står bakom Raseborgs sommarteater, har varit i hetluften under året. En ansträngd ekonomi ledde till att föreningen var tvungen att göra sig av med huset på Ekenäs paradplats, Gamla bastun.

Vnur ägde Gamla bastun sedan år 1984 men staden hade både återköpsrätt och -skyldighet och köpte tillbaka byggnaden för 30 500 euro. Vnur har de senaste åren koncentrerat sin verksamhet till Karis och hade inte heller råd att hålla huset som under åren ständigt krävt renovering. I samband med försöket att få ekonomin i balans permitterades också föreningens informatör på obestämd tid.

Ordförande Jan-Erik Gustafsson steg åt sidan efter en kort tid på posten och gav över till Fredrika Åkerö, även känd politiker (SFP) i Raseborg.

En annan sommarteaterpjäs i regionen har varit Tillsammans hem – Yhdessä kotiin. Det var en ny tvåspråkig pjäs som visades i parken på spahotell Rantasipi i Sjundeå. Temat för pjäsen var Porkala- och Karelenproblematiken invävt i en kärlekshistoria varvad med humor och musik. Urpremiär var det den 24 juli.

För manus, regi och musik stod Tapio Laasonen och pjäsen producerades av Susanne Ekström. Föreningen Porkala-parentesen stod som arrangör.

På utomhusscenen intill Svartå slott fick publiken se en underhållande och lättsmält fars, Nelinpeli, i regi av Jouko Keskinen. I pjäsen deltog också Svenskfinlands grottman nummer ett, Sixten Lundberg tillsammans med fyra andra finska skådespelare. Premiären hölls 25 juni och föreställningarna lockade 6500 personer. Värt att uppmärksamma är också att Sixten Lundberg gjorde sin 350:e föreställning av enmanspjäsen Grottmannen i Ekenäs den 8 mars. Tills dess hade 50 000 personer sett pjäsen i Svenska Teaterns tappning.

60

Revolution var temat i Prästkullarevyn Kungen av Prästkulla. Foto: Annette Ström

61

Årskrönika 2013

Det blir ingen sommar utan Skärgårdsteatern, finns det en del som tycker.

Skärgårdsteaterbåten stannade till på tre platser i Västnyland. En västnylänning fanns ombord på årets teaterbåt. Julia Högnabba, också känd från Raseborgsscenen, var en av skådespelarna i den allvarliga farsen Sjunde budet – stjäl lite mindre! av Dario Fo. Alla skådespelare är studerande på Teaterhögskolan och för regin stod Dick Idman.

Från sommarteater över till Västra Nylands folkhögskolas årliga uppsättning.

Teaterlinjen satte upp en pjäs som heter I väntan på Godot, en psykologisk klassiker skriven av nobelpristagaren Samuel Beckett. Pjäsen hade premiär den 6 mars på Tryckeriteatern och regin gjordes av Åsa Salvesen som därefter avslutade sitt värv vid skolan efter tio år. Det blev skådespelarna Tom “Wasker” Lindblom och Lilli Sukula-Lindblom från Degerby, Ingå som tog över, även kända från det gemensamma produktionsbolaget Teater Geist och för sjukhusclownerna.

Revyer har också kommit och gått under året. Det nyrenoverade Malmåsa föreningshus var platsen där Prästkullarevyn visades med arrangörsföreningen Prästkulla hembygdsförening bakom sig. Kungen av Prästkulla hade premiär den 24 oktober i regi av Tapio Laasonen. Mot Kyrkslättshållet var Evitskogrevyn i år igen populär och handlade om sex ur alla olika tänkbara synvinklar. Pojorevyn Varit och Farit hade premiär i början av april och bjöd på en mix av musik

Årskrönika 2013

och godmodiga vitsar. Järsö teatergängs pjäs hette Dagen efter... Premiär var det i april och för regi och manus stod Crista Åberg. Publiken fick ta del av allt från kärleksbekymmer till att hitta rätt väg i livet, delvis också genom sång och musik. Överlag kan konstateras att Västnyland har ett rätt mångsidigt utbud av turnerande pjäser i regionen. Ett återkommande inslag har varit Åbo Svenska Teaters turnépjäser. Bland annat pjäsen Middag med vänner lockade en stor publik i Västnyland. Av de fyra skådespelarna var två västnylänningar, Jonna Nyström och Tove Qvickström.

Masaby ungdomsteater gjorde något så ovanligt som att skapa nyhetsrubriker i en kanadensisk tv-kanal, CBC. Gruppen reste nämligen till Kanada för att visa pjäsen Sointula och uppförde pjäsen på den kanadensiska orten Sointula.

I Sointula bor fortfarande ett fyrtiotal personer som pratar finska och har rötter i emigrerade finländare från början av 1900-talet. Pjäsen Sointula visades i Masaby år 2012. Pjäsen år 2013 var Hamlet – i en ny, ungdomlig tappning och med regissör Hannele Tuominen.

Förutom scenkonst i form av musik och teater så dansas det också en hel del i den här regionen. Dansinstitutet Hurja Piruetti inledde sin verksamhet år 1995 med 30 elever, idag är elevantalet cirka 700. Skolan verkar både i Karis och Ekenäs och är tvåspråkig. Närmare 500 danselever deltog i årets stora dansverk.

Föreställningen hette Törnrosas dröm och hade premiär den 12 april.

Film Hangö filmfestival på Kino Olympia (31 oktober–3 november) satsade på nordiska filmer i år. Årets tema var också emigration och Hangös ungdom.

På programmet fanns den norsk-amerikanska ekothrillern Pioneer som filmproducenten Marco Röhr från Karis hade gjort undervattensscenerna till. De hade filmats i en sjö på Island. Nytt för i år var att en grupp studerande vid Hankoniemen lukio hade gjort kortfilmer som visades under festivalen. Ekenäs filmfest slog i år ett slag för dansk film och nytt för året var ett samarbete med Svenska Yle och speciellt Yle Fem. Filmfesten ordnades 8–10 februari för åttonde gången. I Karis hölls under hösten en nordisk filmfestival som handlade om kärlek och action.

Under de sista dagarna i december blev det kö till biograferna i Västnyland.

Bland annat till Bio Forum i Ekenäs hade folk aldrig förr ringt och köat så mycket för att få se en svensk film som nu när Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann visades. Många som inte hade bokat biljett fick snopet vända i dörren och gå hem för att salen var fullsatt.

62

Utställt

63

Årskrönika 2013

Det finns ett flertal gallerier i Västnyland. Men under en konstdiskussion som ordnades i Ekenäs under våren var ändå kontentan att det alldeles speciellt skulle behövas ett större oberoende galleri i Ekenäs vid sidan av Pro Artibus. Deltagarna ansåg också att konstnärerna behöver få hjälp i form av lägre hyror och starkare politisk vilja. Intressant att notera är att ingen kulturrepresentant från staden dök upp till denna diskussion.

Men det har dykt upp en del nya mindre gallerier i trakten. Konstnären Petri Horttana öppnade dörrarna till sina arbetsutrymmen mitt i centrala Karis. Han vill liva upp kulturlivet i Karis centrum och har inrymt sin verksamhet i den gamla transformatorn längs Dalgatan. Ateljé Transformator har alltså skapats.

Också Svartå fick ett nytt galleri. Roxuart heter det och öppnades i januari i en tidigare banklokal. Det är Roxu Jansson, själv konstnär, som driver det med hustrun Vappu Färling-Jansson. Paret vill att galleriet ska ha en låg tröskel för besök och att konsten ska passa var mans plånbok. Också galleri Rum Fenix Huone öppnade sina dörrar för första gången under året i Köpskog i Karis. Det är konstnären Leif Lundström som tillsammans med några vänner ordnat detta.

Ett annat sätt än att ta del av konst i gallerier hittade Ekenäs konstförening på. Ett synligt konstfenomen var att Kungsgatan i Ekenäs blev kallad för Konstgatan under augusti månad. Affärernas fönster pryddes av olika konstnärers verk, detta på initiativ av Ekenäs konstförening. Sammanlagt var ett tjugotal tavlor utställda.

Pro Artibus AiR-residensprogram ville också föra konsten ut ur gallerierna och hade under året temat Ekenäs. Det resulterade bland annat i performansverket Choreography for car som bestod av en cirka 20 minuter lång ljudkomposition som utspelade sig mellan Ekenäs och Hangö. Ville man uppleva den fick man ladda ner en ljudfil eller lyssna via en cd-skiva. Verket skulle man uppleva körande sin egen bil längs väg 25. Bakom detta verk stod konstnärerna Runa Norheim, Niklas Adam och Espen André Kristoffersen.

Några minnesmärken är värda uppmärksamhet. Den 22 augusti 2013 hade det gått 300 år sedan slaget vid Landsbro. År 1713 mötte omkring 500 svenska soldater 10 000 av tsarens män i Karis och utkämpade en strid som tog fyra timmar, ett avgörande slag under det stora nordiska kriget (såsom också slaget vid Rilax, sidan 34). Denna händelse fick ett monument som avtäcktes 1934 i närvaro av 1000 personer. År 2013 uppmärksammades händelsen på minnesdagen genom kransnedläggning och ett föredrag hölls om själva striden.

Cirka 100 personer deltog.

Årskrönika 2013

Ett nytt minnesmärke avtäcktes i Hangö under sommaren för de tvåtusen, främst unga beväringar, som riskerade livet då de röjde minor i Finska viken.

Det handlade om de uppoffringar som gjordes runt udden också efter krigets slut på 1940-talet. Minnesmärket besår av en sjömina av typen s/43. Mellan åren 1944 och 1948 röjdes cirka 10 000 minor. Hangö och speciellt Tulludden var en av de viktigaste skolnings- och stödpunkterna. 28 av röjarna fick sätta livet till.

Det har pågått ett otal olika utställningar i Västnyland i alla kommuner. En stor satsning som blev mer en evenemangshelhet än endast en utställning i Hangö var emigrationen från Hangö till Amerika. Hangö museum visade upp en fördjupad utställning med namnet Till Amerika – Hangö som emigranternas avfärdsort. Den drog över 5 200 besökare – mer än någon annan av museets utställningar tidigare gjort. Det firades också tre emigrantfester och Hangö manskör gav en konsert med emigrantmusik. Dessutom hölls flera föredrag i ämnet.

Under den stora Amerikaemigrationen mellan åren 1865–1930 for närmare 400 000 finländare till Nordamerika. Av dem reste cirka 250 000 via Hangö.

Då Kungsgatan i Ekenäs blev Konstgatan fanns den här tavlan av Maria Sundell att beskåda i en av affärerna. Foto: Tove Virta

64

Årskrönika 2013

I dagens läge då gatorna har blivit bredare har minnesmonumentet över Landsbro-slaget kommit att stå alldeles invid körbanan. Under året snyggades hela det omgivande området upp. Foton: Tove Virta

65

66

ร rskrรถnika 2013

Så ett bildsvep på följande sidor från några av alla de konstutställningar som har hållits under året:

Årskrönika 2013

Sommarens utställningar i Fiskars hette Glädje och Gnista och hölls traditionellt i Magasinet och i Koppar-smedjan. Genom utställningen Glädje uppmärksammades också Andelslagets tjugonde utställningsår.

På bilden Barbro Kulvik och Antti Siltavuoris Light bowl.

Foton: Fiskars village/Onoma

Fiskarsbon Kim Simonsson var också en av utställarna på Fiskars sommarutställningar. Han är f.d. Snäcksundstiependiat 2009–2012 (de nya stipendiaterna heter Axel Antas och Malin Ahlsved).

Uställning på Villa Schildt (till vänster): Silver och solögon – Kvinnoliv i oasen Siwa (14.6–1.9) som ligger i den västligaste delen av den egyptiska öknen, nära gränsen till Libanon. Foto: Magnus Lindberg

67

Årskrönika 2013

Industrimagnaten Hjalmar Linders björnunge kom tillbaka till Svartå efter 70 år inför sommarens utställning. Det var konstnär Risto Vilhunen (till vänster, till höger Filip Linder) som skänkte den till Svartå. Foto: Svartå slott På Luckan i Kyrkslätt kunde man ta del av utställningen Kirkkonummen kuvataidekoulu - Kyrkslätts bildkonstskola Väriä ja vipinää - Färgstarkt och fartfyllt. Foto: Mona Salama

68

Årskrönika 2013

Veijo Nieminen och Stig Åbergs utställning Stunder i landskapet i Hangö stadshus galleri. Foto: Jaana Nousiainen Galleriet i Ekenäs bibliotek har haft bara en utställning under 2013 på grund av att Ekenäs bibliotek renoverats. Ekenäs konstförenings julutställning började 11 december. Foto: Tarja Åkerfelt

69

Årskrönika 2013

Metallformgivaren Ru Runbergs utställning hette 925 ideér senare och visades på galleri Elverket. Den tänjde på gränserna mellan skulpturer och bruksföremål. Foto: Tove Virta

Ekenäsbon Christoffer Relander ställde ut sina fotografier på galleri Zebra i Karis, för första gången hade han en egen utställning i regionen. Han är en internationellt känd fotograf och blev vald till årets konstnär med sina dubbel- och trippelexponerade bilder.

Foto: Christoffer Relander

I vinteride. Från vänster Laura Salama, Aila Biström och Guessod Guireh på galleri Fokus i mars.

Foto: Peter Biström

70

Årskrönika 2013

Årets sommarutställning på galleri Karaija i Ingå hade namnet Den förtrollade naturen. 15 konstnärer ställde ut och en del produkter hade fantasy-prägel, andra drogs åt mytologi-hållet.

Foto: Galleri Karaija

Som avslutning på detta kapitel för vi denna fråga vidare till läsarna. Var är statyn Psyches huvud? Den frågan har inte fått något svar, trots ihärdiga förfrågningar. Under midsommarnatten vräktes nämligen en av statyerna i Svartå slottpark ner och i samband med detta tog någon den grekiska gudinnans huvud och for iväg med det. I skrivande stund efterlyser familjen Linder, som förestår slottet, fortfarande huvudet.

71

Ralf Friberg

Kulturen i Raseborg Vid månadsskiftet november–december ordnade Raseborgs musikinstitut 20-årsfest. Det rådde dubbelmörker. Ute låg naturen svart. Den ekonomiska misären svepte som en kvävande slöja över många medborgares sinne. Mitt i denna tristess lystes Raseborg upp av unga människors intensiva vilja att uppträda med musik. Med två konserter förmedlade barn och ungdom genom sin konst ett vitalt budskap. Musikens vingar lyfter över vardagen, skänker framtidstro och glädje, både vid institutet, i hemmen och i skolan.

Raseborgs musikinstitut fick under sin festliga veckohelg synlighet. Institutet visade vad besjälade lärarkrafter och ett gott elevmaterial kan få till stånd. Men också vad samarbete över kommungränser kan ge av stöd och resurser för gemensamma mål. Den västnyländska musikundervisningen utgör en vital faktor inom regionens kulturliv.

Under ett dussin år har det varit mig förunnat att studera, uppleva och understöda kulturverksamheten i västra Nyland utifrån ett kommunalt uppdrag i kulturens tjänst.

En aktuell tillbakablick avslöjar flera betydande framsteg trots att budgetramarna, först i Ekenäs och sedan i Raseborg, har förblivit orörliga och därmed snäva. I vår region satsas det mindre offentliga kulturmedel än vad genomsnittet är för hela Finland. Och detta trots tvåspråkigheten och trots att den finlandssvenska minoriteten egentligen skulle fordra större ekonomiska uppoffringar än medeltalet för kommunala kulturpengar. Också om de finlandssvenska fonderna ger ett livsviktigt bidrag till kultur i alla former, behöver en framgångsrik kulturell verksamhet också djupa rottrådar hos lokala beslutsfattare, media och publik. Förståelsen i Raseborg är i dag ringare än så. När fusionskommunen Raseborg kom till saknade det första preciserade utkastet någon form av utskott, sektion eller nämnd, som skulle ta hand om den andliga odlingens intressen. Det krävdes grova utfall för att fusionsmaffian skulle vakna.

Så skalv bergen och födde en mus, kultursektionen inom bildningsnämnden.

Man tackade och teg därefter. I dag har Raseborg en kulturnämnd utan att någon beslutsfattare skulle erkänna att misstag begicks.

Några krävande satsningar har nu vuxit sig så stora att små aktörer hotas av marginalisering. Det är självfallet omöjligt att rangordna evenemang och institutioner. Men den ekonomiska och fortlöpande krisen i vår kommunala 72

budgethushållning har tvingat stadens ledning att resonera i termer som attraktiva turistmål, växande publiksiffror, höjda avgifter, slopade gratistillfällen och direkta åtstramningar. Ett typexempel på en kollision mellan publikfrieri, piska utan morot och vetenskapliga ambitioner utgör landskapsmuseet EKTA i Ekenäs. Det är en prestation att museet fick en särskild källarvåning för ett Helene Schjerfbeck-centrum.

När planerna väl var spikade ströks en betydande summa i finansiellt nödvärn från EKTA:s budget. Museimyndigheten kände olust inför perspektivet att alltför tydliga profitambitioner skulle förvrida den museipolitiska, läs korrekta, profilen. Lättare blev det inte då ett bokprojekt överskred ramarna. Nu kör EKTA med kortare öppethållning, dyrare inträde och slopade gratistisdagar. Och hårdare krav på hushållning och planering. En ljusglimt är en förestående utflyttning till Leiras fabriksfastighet i Björknäs med adekvata lager- och byråutrymmen.

Det är tveksamt hur kulturellt värdefullt den ostämda klockan i Skepparträdgården skall uppfattas. Ett fult partipolitiskt mygel föregick tillsättandet av juryn för konstverket, regler för konkurrensen böjdes av och själva minnesmärkets idé blev ett duplikat av ett redan existerande konstverk i Oslo. Allt till Helene Schjerfbecks ovanskliga ära. En liten kulturskatt uppstod dock – Henrik Otto Donner kunde uruppföra en komposition bestående av klockklanger i västra Nyland. Kompositionen borde göras till en souvenir och gåva för gästande dignitärer och kulturresenärer.

Den konstnärligt och publikmässigt stort lyckade satsningen på Ekenäs sommarkonserter ser ut att kunna fortsätta. Också här fungerar musiken som gränsöverskridande mellan

Ralf Friberg, viceordf. i Raseborgs kulturnämnd. Åren 2001­–2007 ordf. i Ekenäs kulturnämnd, 2008­–2011 ordf. i Raseborgs kultursektion. Har bl.a. suttit i Svenska Teaterns styrelse, varit chef för avdelningen för press och kultur vid Utrikesministeriet, pressekreterare vid Finlands ambassad i Stockholm, suttit i styrelsen för Hanaholmens kulturcentrum för Sverige och Finland, Kulturhuset Karelia, Ekenäs filmfest, Ekenäs kontförening och Ekenäs bokkalas.Intresserad av bildkonst, konsthistoria, film och musik.

73

språk och kulturer. Konsertserien håller en hög internationell nivå och tills vidare har inte den alltid latenta konflikten hos allmänheten mellan hög- och lågkultur gjort sig gällande. Konserternas konstnärliga ledare Jukka-Pekka Saraste tycks inte ha tröttnat och inte heller finländska kammarmusikorkestern. Saraste har som en ringa erkänsla fått det lokala kulturpriset.

På nationell nivå är Raseborgs sommarteater i klass med de bästa föreställningarna i landet. En ny regissör, Bobo Lundén, har förnyat det sceniska uttrycket, greppet framstår som krävande och modernt, uppslutningen inom Västnyländska Ungdomsringen förefaller av frivilliginsatserna att döma vara intakt, trots periodisk turbulens. Svårigheterna i framtiden kommer att bestå i hur sommarteatern som konstform kan behålla sitt grepp om publiken. Liksom allt annat finlandssvenskt måste teatergänget kämpa mot ökad orörlighet i publikleden, svagare hembygdskänsla, konkurrerande sommar- och fritidsnöjen. Folk blir äldre.

En fortfarande ung kulturaktör är kulturhuset Karelia i Ekenäs. Verksamheten tyngs av ekonomiska problem. Månadshyran för den gamla biografen är rätt hög om man jämför vad biografen inbringade i kassan under sina sista tio år. Programmens kvalitet kan man inte klaga på. Men det är klart, någon av klanen Pöysti går inte alltid att uppbåda om programplanen läcker och en del inslag som jazz av olika slag drar bara halvfulla salonger, vare sig det gäller big band, tradjazz eller utfärder i musikens mera exotiska marker. Om det går att hitta mecenater borde familjen Stolze få ett anbud om köp av biografsalongen

Mio min Mio hade både österländsk inspiration och konstnärlig touch. Foto: Annette Ström

74

med angränsande utrymmen. Tomten kunde förbli i privat ägo. Kvarteret har både butiks- och verkstadsanvändning. Erik Pöysti har efter en fantastisk pionjärgärning efterträtts av ett slags kollektivt ledarskap. Man hoppas på det bästa.

I Karis är arresten och Pro Gardberg center ett nytt fenomen. Gemensamt med de andra stora kulturföreteelserna är det omfattande behovet av pengar. Ändamålet är lokalhistoriskt synnerligen värdefullt och Torsten Bergman är en eldsjäl som förtjänar respekt och en eloge även om hans envishet för en plågad beslutsfattare ibland ter sig legendarisk.

Likaså i Karis torde Tryckeriteatern nu ha funnit en finansieringsform som gör det möjligt att fortsätta verksamheten, i synnerhet som fastigheten har övergått i Svenska Kulturfondens ägo. Teaterns scen betjänar teaterlinjen vid Västra Nylands Folkhögskola både praktiskt och som de tiljor vilka skall föreställa livet.

Scenen utnyttjas självfallet också för gästspel, men helt regelbunden är väl programsättningen inte.

Luckan i Karis går utanför min erfarenhetskrets och bedömningsförmåga.

Det är alltså stora, kostnadskrävande och kontinuerliga verksamheter som uppstått under dussinet år i Raseborg. De kommunala resurserna har inte vuxit i någon nämnvärd grad. Gapet finansieras av fonderna och i någon mån sponsorverksamhet, särskilt ifråga om sommarkonserterna. De ekonomiska krassa tiderna har påverkat sponsorfältet negativt. Nya sponsorer har dock kunnat uppbringas. Men hur länge?

Trots ekonomiskt svåra tider händer positiva saker inom biblioteksväsendet.

Bibilioteket i Ekenäs har efter en grundlig renovering öppnat dörrarna och har fått kulturbyrån i släptåg. I Svartå glunkas det om en kompromiss mellan språkgrupperna. Den går ut på ett kulturhus med plats både för skolor, bibliotek och lokala aktiviteter. I Bromarf har Raseborgs stad sålt biblioteksfastigheten till Bromarf bibliotekets vänner. Byns kulturhärd är därmed, tack vare en omfattande privat donation, räddad. Marknadsliberalismen i Raseborg har inte gått så långt att det krävs avgifter för boklån.

Filmen i Raseborg lever som film nu lever i dagens klimat med sociala medier, internet och spel på nätet. Landets äldsta fungerande biobyggnad Forum vid förra Kärrgatan, nu Helene Schjerfbecks gata, tjänar fortfarande sitt ursprungliga syfte. Familjen Halonens insatser har med rätta belönats både med kulturpris och med privata hederspris.

Pallas i Karis kör också på. Ekenäs filmfest fortsätter sin verksamhet utan svaghetstecken och i Karis har filmdagar med särskilda temata ordnats.

Ekenäs konstförening skapar ett utrymme både för konstvänner och utövande konstnärer. Kungsgatan blir sommartid Konstgata i Ekenäs, skyltningsutrymme finns hos Folksam vid Ystadsgatan i Ekenäs och det nyrenoverade biblioteket 75

har en konsthall, som är öppen både för utsocknes och Raseborgare. Akvarellföreningen i Finland har ofta sommartid ordnat utställningar där.

Ekenäs bokkalas är ett år äldre än dussinet. Här sker också en modernisering och satsningar på ökande mångfald. Det som började som ett förlagsjippo för att presentera årets nyheter på bokmarknaden har vuxit till ett evenemang som rentav konkurrerar med välförsörjda bokveckan i Mariehamn. Här har koordinatorn Bitte Westerlund vidtagit både nya initiativ och vidgat kontaktytan till det modernaste moderna inom litteratur och samhällsdebatt. Men kalaset är också en av våra penningslukare.

Kulturens ekonomi förblir ett problem. Å ena sidan borde de stora händelserna och institutionerna garanteras en viss trygghet. Man talar om att något utvalt projekt borde få ett garantiavtal om ett fixerat belopp för tre–fem år för att kunna planera och åta sig risker. Å andra sidan måste alla dylika planer väcka oro bland mindre aktörer, aktiva i Raseborgs periferi eller inom snävare områden av kulturella intressen. Personligen anser jag Hurja Piruettis dansskola är poplulär i Raseborg. Foton: Chris Senn

76

att denna mångsidiga förankring i lokalsamhället behövs, också om det kan finnas behov för nya och konkreta spelregler för utdelningen av årliga anslag.

Kultur hör intimt samman med media. Tyvärr har medias bevakning av kulturen i vår region försvagats. Man nöjer sig ofta med evenemangaspuffar på förhand i stället för att satsa på en uppföljning av händelserna. Mitt önskemål om ett aktivare, uppföljande grepp gäller inte bara tidningarna Västra Nyland och Etelä-Uusimaa, Hangö känner jag inte till, men också Radio Vega Västnyland, där redan YLEs finansieringsform och ansvarstagande borde gälla också lokal kultur. Dagens läge är något av ett kulturellt svek mot dem som medverkar i program och behöver en bedömning, inte minst gäller detta ungdomen, men också publiken och i sista hand alla Raseborgare.

Bokkalaset i Ekenäs samlade 2.10 på Karelia alla förskole- och förstaklassister till en bilderboksparad med flera kända finlandssvenska barnboksförfattare och illustratörer. (nedan) På fredag 3.10 hölls Poetry Slam med den svenska PS-mästaren Olivia Bergdahl. Här PS-ansvarige Sara Avdi (till vänster). Foton: Sandra Suominen

77

Årskrönika 2013

Turism & evenemang Det är utmanande att få turismen välfungerande i regionen och många koordineringsförsök har gjorts genom åren. År 2013 gjordes igen ett par försök. En västnyländsk turismstrategi blev färdig. Utvecklingsföretaget Novagos turistkoordinator Jukka Punamäki ledde arbetet. Turismen anses vara en tillväxtbransch i regionen och potential ses bland annat i skärgården och bruken. Den nya strategin tar fasta på att regionens turismintäkter kunde fördubblas fram till år 2020, idag räknar man med att omsättningen från turismen i exempelvis Raseborg motsvarar en arbetsinsats som motsvarar 650 årsverken. Turistkoordinator Punamäki jobbar också med marknadsföringsbolaget Lumo, Länsi-Uudenmaan matkailu, som grundades i december 2011 men ännu inte tagit fart. Hittills har 25 företagare och aktörer meddelat att de går med i Lumo, vilket är en rätt liten siffra med tanke på att det finns ett tusental turismaktörer i regionen.

Däremot går det inte att undvika att se de enorma framsteg Hangö har gjort på turismfronten då många års hårt arbete burit frukt. Staden har skapat ett utbud av kvalitativa evenemang under hela året och har marknadsfört sig på ett sådant sätt att både turister och deltidsboende fått upp ögonen för stadens fördelar.

Det här syns bland annat i att både butiker och restauranger har haft en rekordsommar och talar om historiens bästa resultat, trots ekonomiskt mycket kärva tider. Vissa butiker hade en ökad försäljning på 30–40 procent. De som främst hittat staden är de deltidsboende Hangöborna som upplever att Hangö har ett bra utbud och att prisnivån är dräglig.

Om man vill lyfta fram några lyckade evenemang under året så kan bland annat Hangö trädgårdsvecka, Barnens kulturveckor och inte minst Hangö fotofestival nämnas. Den sistnämnda samlade dubbelt fler intresserade än arrangörerna förväntade sig.

Det stora hotell- och bostadsprojektet på Fabriksudden och Drottningberg i Hangö har ändå länge stått stilla. Bolaget Quattrogroup, närmare bestämt företaget Hangon Rantakiinteistöt skulle slutföra de stora planer som Hjallis Harkimo påbörjat. Områdena som ligger i de centralaste delarna av Hangö har redan en längre tid sett ut som byggarbetsplatser. Hälften av Drottningbergsbostäderna sades vara reserverade. Hotellbygget i Hangö tog en ny vändning då det visade sig att Quattrogroup gick i konkurs i november och Hangon Rantakiinteistöt gick samma väg i början av december. Men mycket snabbt efter detta visade det sig att det pengastinna bolaget Regatta Resorts tog över de halvfärdiga byggprojekten på Fabriksudden och Drottningberg. Redan före konkursen hade parterna tänkt samarbeta. Regatta Resorts har som första pri78

Fototävlingen under Hangö fotofestival där temat Hangös levande strandlinje skulle gestaltas vanns av Karisbon Jennifer Österberg.

Foto: Jennifer Österberg

Årskrönika 2013

Koncernen Quattrogroup med bolaget Hangon rantakiinteistöt gick i konkurs. Foto: Tove Virta

79

Årskrönika 2013

Knipans grund har nyligen renoverats. Foto: Tove Virta

oritet att bygga en spa-anläggning med simhall, till skillnad från vad de tidigare entreprenörerna tänkt. Bakom Regatta Resorts står till stor del samma privatpersoner med Hangökopplingar som bakom det nyrenoverade hotell Regatta.

En spabyggnad med simhall ska nu stå klar i slutet av år 2015. Hangöborna har visat en försiktig glädje över beslutet, både politiker och vanliga Hangöbor verkar nöjda trots alla bakomliggande misslyckade hotellplaner som funnits. De första redan på 1950-talet.

Hur ska det bli med Ekenäs kännetecken, sommarrestaurangen Knipan? Den frågan är ännu olöst, trots att staden försökt sälja Knipan till och med via en regelrätt bostadsannons. Den anrika sommarrestaurangens öde har under året bollats i olika kommunala organ och diskuterats i allmänheten och i insändarspalter. Förslagen har varit kort uthyrning, lång uthyrning eller försäljning. I ett skede under våren såg det ut som om resturangen skulle vara stängd sommar80

Under mässan på Raseborgsdagen i mitten av maj var allt från tårtor till gräsklipparrobotar utställda. Foto: Tove Virta

81

Årskrönika 2013

en 2013 eftersom ingen ville driva restaurangen på de villkor som från stadens sida var uppställda. Men krögaren Hans Lundström var den som sent omsider gjorde slag i saken och tog hand om Knipan under sommaren hyresfritt. Hangö Casino är i ungefär samma läge. Krögarna heter Rolf Wirta och Mika Laakio från företaget Sushi World hyrde Casino för sommaren, men framtiden för den stora byggnaden är oklar.

Kyrkslättdagarna var i år extra omdebatterade då kommunen inte skulle stå för kostnaderna så som tidigare. De senaste åren har det till Kyrkslättdagarna hört ett torg för politiska föreningar och ett för hobby- och allmännyttiga föreningar, dessa har koordinerats av kommunen. Men på grund av resursbrist så kunde detta inte ordnas i år. Det förändrades till något som istället kallades evenemangsoaser. Ett exempel på en oas var biblioteket där det ordnades en hel del program. Kyrkslättdagarna hålls alltid sista veckoslutet i augusti.

En ny sorts Raseborgsdag var det dags för under 2013. I och runt Sisuarenan i Karis samlades drygt 100 företag, ett femtiotal föreningar och raseborgare i stora skaror under ett veckoslut i maj då Raseborgsdagen slogs ihop med Sydspetsens

Årskrönika 2013

mässa. Den första Årets raseborgare utnämndes under mässan och titeln gick till Jari Sopen-Luoma som bidragit till raseborgarnas välmående. Pojoborna ställde till byfest samma lördag som Raseborgsdagen och till det evenemanget hittade cirka 400 personer. Festplatsen var Gumnäs och arrangörer var den nygrundade och aktiva Pojo kyrkoby byförening med Martin Glader som ordförande.

Imponerande är hur besökarna har hittat till regionens närmatsmässor och -marknader de senaste åren, intresset för bra mat är helt tydligt stort i regionen.

Matevenemangen samlar sammanlagt tiotusentals besökare. Bland annat samlade marknaderna i Fiskars och Degerby totalt 14 000 besökare under ett sent veckoslut i september. Också i övrigt syns maten bland evenemangen, exempelvis ordnades Fiskens dag i Raseborg i slutet av maj.

Billnäs brukspatron Olli Muurainen stötte under året på oöverstigliga problem med sitt projekt att utveckla bruket till ett hotell- och kongresscenter. Han ville köpa två tomter på sammanlagt 1,5 hektar i Billnäs av Fiskarsbolaget, men har inte fått göra det och det har gjort att han delvis lagt sina storstilade planer på is på grund av detta. Vad som egentligen ligger bakom problemen har inte blivit officiellt, men Muurainen ser att någon är rädd för att Billnäsprojektet ska lyckas. Under de sista dagarna av året drog det sedan ihop sig till ett mer ofBillnäs bruk. Den kännspaka skorstenen har brukspatron Olli Muurainen nyligen låtit renovera.

Foto: Tove Virta

82

83

Årskrönika 2013

ficiellt bråk mellan de två parterna. Muurainen skickade ett brev till alla aktieägare i Fiskars där han kritiserade styrelsen för att inte sköta sitt jobb och för att inte leda bolaget på bästa sätt. Han hotade också med polisutredningar. Årets Facesfestival ordnades för sextonde gången och för fjärde gången i Gumnäs i Pojo i början av augusti. Årets tema var solidaritet och man lyfte speciellt upp solidaritetskämpen Nelson Mandela, som sedan avled i en ålder av 95 år några månader senare (5.12.2013).

Som det ser ut i skrivande stund kommer 2014-års Faces -festvival att bli den sista i ordningen. Det berättade festiSnöskulpturtävling. I det traditionella Vinterspektaklet valens primus motor och också den 17 februari i Stallörsparken i Ekenäs tillverkade Raseborgs invandrarkoordinavinnarna året innan, All Round Team skulpturen The tor Börje Mattsson om på ett Budget Cut (bilden). Segern gick ändå till Naturens lag julparty som invandrarbyrån med ett snötorn. Publikens favorit blev SU:s anka. Foto: ordnade. Mattsson gick i penTove Virta sion vid årsskiftet 2013–2014.

Villa Schildt har fått samarbetet med det grekiska Leros med omgivningar att blomstra i Västnyland. Bland annat hölls det här året en grekisk kulturvecka i slutet av februari och början av mars i Raseborg. Det skedde i samband med att föreningen Artemis från Leros besökte regionen, på inbjudan av Villa Schildt.

Flera skolor, föreningar och organisationer i trakten var engagerade i den grekiska veckan. Många västnylänningar åkte också i september till Grekland för att på olika sätt delta i Göran Schildts regatta.

Så till små men känslomässiga detaljer i regionen. Den kultförklarade klätterställningen Myran i Stallörsparken i Ekenäs (uppförd 1979) var rivningshotad och detta väckte en folkstorm av mått, däribland en namninsamling. Den bedömdes vara en säkerhetsrisk med dagens mått mätt, men fick sist och slutligen stå kvar med smärre förändringar.

Årskrönika 2013

Peter Sjöstrand och Anne Ingman beundrar en gammal bild av Slottsknektens stuga på 100-årsjubileet. Foto: Anne Ingman

Slottknektens stuga invid Raseborgs slott firade 120 år. Den hör till landets äldsta turistmål och har byggts uttryckligen för turism, då kallad Turisthyddan som inhyste både restaurang och inkvartering. Idag driver Anne Ingman verksamheten.

Hundra fler ekipage startade i Bruksrundan än ifjol, det vill säga 612 stycken.

Bruksrundan är föreningen Ekenäs Touring MC:s runda för motorcyklar längs en naturskön rutt via bruken i regionen och kördes i maj.

Näringslivet Sommaren 2013 hade det gått ett år sedan stålföretaget FN-Steels konkurs.

John-Erik Jansén sade i tidningen Västra Nylands ledare (16.5) att FN-Steel var en av regionens kraftfullaste motorer. Han lade konkursen i proportion till den sammantaget nedgående spiral som den här regionen under året befunnit sig i, med arbetslöshet, vikande befolkningssiffror och katastrofala kommunala ekonomier – allt det här dessutom varvat med en världsekonomi som varit dålig sedan år 2008. Ett år senare gick fortfarande 138 personer arbetslösa av 84

85

Årskrönika 2013

de 333 som miste jobbet. Arbetsplatserna i Koverhar utgjorde cirka tio procent av totalantalet arbetsplatser i Hangö. FN-Steels skulder uppgick till 90 miljoner euro, vilket också betydde att ett trettiotal västnyländska företag har fordringar på sammanlagt närmare en halv miljon euro. Det stora antalet företag visar hur involverat i det västnyländska samhället FN-Steel var.

Det strukturomvandlingsstöd som kom till regionen i och med FN-Steels konkurs har inte delats ut till ett enda nytt företag sedan våren 2013. Den här landsändan tog emot det statliga stödet då området fick status som en region med akuta strukturomvandlingsproblem. Det gav rätt till stödpengar på sammanlagt 1,5 miljoner euro för utveckling av företagsamhet. Stödpengarna har väldigt hårda villkor och de flesta företag kan inte alls ansöka om dessa. Två företag har ändå beviljats stöd. Utvecklingsbolaget Novago har fått 239 000 euro och blöjtillverkaren Delipap har fått 450 000 euro. Delipap i Ekenäs satsade 4 miljoner på sin verksamhet i Ekenäs på en ny produktionslinje för blöjor.

670 000 västnyländska euron är trots allt fortfarande oanvända.

Ingen köpare har heller hittats för fabriksområdet i Koverhar, men Hangö hamn har visat intresse för att köpa hamnen. Hangö hamn hade för övrigt ett rätt bra år bakom sig, sista året som affärsverk. Hamnen bolagiserades vid årsskiftet 2013–2014, enligt en ny lag. Det sista året ökade antalet långtradare och trailers igen, såsom det gjort under några års tid. Det betydde ett rekordår för hamnen beträffande antalet enheter långtradare och trailers, närmare 150 000 stycken. Importen av nya bilar minskade ändå med hela 26 procent.

I framtiden kan skönjas intäkter. Nord Stream vill lägga ett eller till och med två gasrör till på Östersjöns botten någon gång mellan åren 2016 och 2018. Då kunde Hangö igen fungera som mellanlagringsplats för gasrören, såsom förra gången åren 2010–2012 då 34 000 rör fraktades via Hangö och hamnen fick beröm för sin insats.

I slutet av februari 2014 ska Ingå kolkraftverk vara tömt och stängt. Det betyder att 80 personer är tvungna att söka nytt arbete. Ägaren Fortum motiverade beslutet med att det är svårt att göra det gammalmodiga kraftverket lönsamt och att marknaden är för liten. Kolkraftverket var Ingås största samfundsskattebetalare.

“Fortums kraftverk i Ingå har gjort Ingå till den tjugonde rikaste kommunen i Finland, vilket betyder att vi betalar en stor så kallad Robin Hood-skatt. Den räknas på tre år, vilket betyder att vi är tvungna att betala även flera år efter att kraftverket stänger”, sade Ingås kommundirektör Jarl Boström då stängningen diskuterades i början av juni.

Men vill det sig väl så kan Ingå få ersättande verksamhet. Ett beslut som tillsvidare hänger i luften är om Ingå får en stor importterminal för flytande

Årskrönika 2013

naturgas eller inte, men hela året har gått utan att ett avgörande har kommit.

Borgå har funnits som ett annat alternativ, men också Estland är på förslag. För Ingås del skulle detta betyda både ekonomi och arbetsplatser. Kostnaderna för terminalbygget beräknas uppgå till 200–400 miljoner euro. Enligt tidtabellen skulle terminalen byggas mellan åren 2016–2018.

Andra positiva nyheter från industrin är att Helkama Velox från och med hösten tillverkade alla sina Jopo-cyklar i Finland. En del av tillverkningen flyttades redan sommaren 2010 tillbaka till Finland, men nu flyttade också tillverkningen av barncyklarna och Jopo 3-modellerna från Taiwan till Hangö. Vd Jari Elamo konstaterade att Jopo-cykeln nu är Finlands och Nordens mest sålda cykelmodell. Sammanlagt sysselsätter fabriken 60 personer och den producerar cirka 35 000 cyklar per år. Östra hamnen i Hangö fick två nya vågbrytare och 55 nya båtplatser, ett stort projekt som gjort att bland annat 30 000 kubikmeter bergs sprängts i bitar. Det betydde bland annat att Trutgrund, den lilla kobben utanför Östra hamnen, inte finns mer. Från tidigare fanns 160 båtplatser. Projektet stärker Hangö ställning som en av de största hamnarna för fritidsbåtar i Finland.

Ett annat företag som har tilltro till framtiden är Sisu i Karis. Vd Timo Korhonen fortsatte som ensam ägare till Sisu Auto då han löste in Olof och Maija Elenius andel av företaget. Personalstyrkan vid Sisu uppgår i dagens läge till ett hundratal. Sisu var i hetluften under början av året då riksdagsledamot Maarit Feldt-Ranta (SDP) från Raseborg krävde att försvaret skulle köpa 150 lastbilar

Det blev lapp på luckan för Ingå kolkraftverk och 80 personer sades upp. Foto: Sophie Kawecki

86

87

Årskrönika 2013

av Sisu som en direktupphandling, en affär värd 30 miljoner euro. Men efter några politiska vändningar visade det sig inte vara möjligt utan affären konkurrensutsattes.

Höstens största debatt var nog de stora planer som finns för Norra hamnen i Ekenäs. Rätt plötsligt klarnade omfattningen av projektet – allmänheten visste inget innan Raseborgs stadsstyrelseordförande Anders Walls (SFP) efter ett möte berättade om styrelsens beslut att initiera en planändring för Norra hamnen som Walls beskrev som ”så liten som möjligt”. Men inom kort kröp det fram att det inte var vilka planer som helst. Till Norra hamnen planeras nu köpcentret Pier 25 som ska bestå av 23 000 kvadratmeter försäljningsyta och bostäder och ska kosta 80 miljoner euro att bygga. Området ska också få en dagligvaruhandel på 8 000 kvadratmeter och 500 parkeringsplatser. Kesko har visat intresse för att placera en Citymarket där. Köpcentret ska byggas som ett lock över järnvägen och ska stå färdigt år 2016. Byggbolaget heter Mäenpää byggnads Ab. Åsikterna kring Pier 25 har varit mycket delade. Det har skapats grupperingar både för och emot.

Något som kanske hänger ihop med den mattrend man kan skönja i regionen (se mer om det i kapitlet turism och evenemang) är det planerade nya slakteriet. Om de lokala producenterna är intresserade så kan Västankvarn få ett nytt stort slakteri. Traktens köttproducenter har länge efterlyst detta och nu är aktiebolaget Svenska småbruk med och finansierar ett slakteri – om lantbrukarna är delaktiga. Till slakteriet planeras hela ledet från att djuren leds in genom dörrarna till att köttet bärs ut som förpackade biffar, något som är ovanligt och saknas helt i södra Finland. I samband med detta finns också tankar på rökeri, en större gårdsbutik och bageri. Årets frågetecken går till Raseborgsinstitutet i Finby (också kallat KTV, det tidigare fackförbundet JHL:s kursgård). För fyra miljoner köptes institutet av bolaget Kultainen Tammi Oy (IT-företagaren Arto Boman). Han utlovade verksamhet som skulle rikta sig till allmänheten, gagna staden och samtidigt ge arbetsplatser. Det skulle komma mer information om vad den ”stenhårda grej” var som Boman utlovade – men än har inget hörts. Kanske kunde det stora oljeläckage som skedde vid institutet i början av januari ha försenat planerna?

Cirka 10 000 liter olja rann ut, en del i det närbelägna Kvarnträsket. Olyckan berodde på ett fel i översvämningsskyddet då en tankbil fyllde oljetankarna.

Jani Roman

Synvinklar på Västnylands näringsliv, ur ett Raseborgsperspektiv Jag flyttade till Västnyland och till Billnäs i dåvarande Pojo kommun år 1997, och sedan till Karis år 2006. Innan dess hade jag bott i huvudstadsområdet och i Östnyland. Småningom började jag skapa kontakter med olika människor i Karis, Pojo och Ekenäs, speciellt via mina yogakurser som jag höll på båda språken. För cirka tio år sedan räknade jag att flera hundra människor hade deltagit i mina kurser.

Mitt huvudarbete är att hjälpa organisationer att utveckla sin verksamhet, speciellt dialogen inom organisationen. Från år 2005 har jag specialiserat mig på att stöda företag att skapa en gemensam kultur vid fusioner. Det arbetet gjorde jag mest i huvudstadsregionen och i anJani Roman är orddra delar av Finland, men sedan 2011–2012 har jag också arbetat på hemmaplan i och med förande för Raseborgs Varuboden-Oslas fusion.

Företagare rf och direkFrån år 2009 har jag varit med i Raseborgs tör för tankesmedjan Företagare rf, första året som vice ordförande Dialogi-instituutti. Han och sedan dess som ordförande. Därifrån börär teknologie doktor jade jag få mer omfattande inblickar i och syn(arbetspsykologi), DI vinklar på Raseborgsområdets näringsliv och dess utveckling. i energiekonomi och

produktionsekonomi, Master of Quality, psyko- och sociodrama TRO, systemisk konstellationsinstruktör och mindfulnessinstruktör.

88

En härlig plats att bo på Jag tycker om Raseborgsområdet – allt från Västerleden och ända hela vägen till Hangö ligger nära mitt hjärta. Jag gillar de människor som jag har träffat här, både de som har bott här generation efter generation och de som har

flyttat hit. Jag är väldigt tacksam för att jag har hittat min väg hit, till Raseborg som nu känns som mitt hem. Och jag är tacksam över att mina barn får leva i den här lugna och trygga miljön – på landet.

Vår familj är en hybrid: min fru kommer från Sverige, men har från sina morföräldrars sida finlandssvenska rötter och släktstuga i Hangö. Jag kommer från en helt finsk omgivning och är uppvuxen i Vanda – men en del av mina rötter är också finlandssvenska och från Hangö. Våra barn lever i en finlandssvensk kultur och får både finska och rikssvenska kulturer och identiteter från oss.

Raseborg och hela Västnyland är ett väldigt vackert område med vackra landskap. Dess tvåspråkiga kultur är en riktig rikedom. Kombinationen av gamla traditioner och hitflyttades energi att förnya är en salig blandning. En blandning, där man kan lära sig mycket om respekt, men som också ibland kan kännas frustrerande, speciellt om man har svårt att se olika individers och gruppers agerande i ett större perspektiv, där historien har en stor betydelse.

För historien har en stor betydelse, på alla platser, där det finns många som har bott i generation efter generation. Som här i Västnyland.

Den breda synvinkeln Jag ville börja min text med att helt subjektivt beskriva hur jag har kommit hit och hurdan bild, eller egentligen känsla, jag har för vårt område och dess människor. Men nu vill jag gå vidare och förstora perspektiven, och börja från det breda perspektivet, som påverkar vår ekonomi och som jag tycker att det skulle vara viktigt att förstå.

Den stora bilden är den globala ekonomikrisen och regressionen, som orsaker en större strukturell förändring i hela världen och naturligtvis också i Finland och i Västnyland. Förändringen har hållit på hela 2000-talet. Ett, och speciellt för oss i Västnyland, stort tecken på det var Koverhars och Dalsbruks konkurser ifjol. Som konsekvens blev 450 människor utan arbete och Raseborg och Hangö blev områden med akuta strukturomvandlingsproblem.

Att man flyttar industrin till billigare länder och att handeln flyttar sig till internet innebär stora förändringar – större än vad många ännu kanske har förstått. Det första påverkar traditionell industri, men det andras konsekvenser kan vi ännu bara ana. Finland har varit på efterkälken i internethandeln jämfört med många andra länder, men näthandelns andel stiger kraftigt. Den utmanar lokala köpcentrum och affärer. På nationell nivå syns detta i att många stora bruksvaruaffärer och -kedjor gör förlust.

Allt det här händer samtidigt som det inte flyttar så mycket människor till vårt vackra landskap som vi hade önskat oss i våra strategier. Det betyder min89

dre skatt för kommunerna, som leder till att städernas och kommunernas infrastrukturer är hotade. Det syns i kommunens sparbehov som drabbar t.ex. skolor och hälsovård.

Utmaningarna är alltså stora. Både Raseborg och Hangö (och många andra kommuner runt dem) är ekonomiska kriskommuner. Det här är den bredare bakgrunden när vi betraktar områdets näringsliv.

Hur har man försökt utveckla ekonomin i kommunerna?

Jag har förstått att ett centralt önskemål, speciellt i Raseborg, har varit att locka flera företag till området, och framför allt stora företag.

Jag anser att det är väldigt positivt att försöka få fler och dessutom stora företag att flytta sin verksamhet hit. Naturligtvis är det önskvärt att få fler företag att etablera sig och man ska skapa förutsättningar för det – vilket betyder att man bör skapa en klar strategi och en välkomnande atmosfär – men att förlita sig helt på det är riskabelt. I den globala stora förändringen kastar företagen tärning om huruvida de ännu ska kunna stanna i Finland eller om de ska flytta till något annat land. De funderar kanske inte direkt på om det är förmånligare att verka i Raseborg eller i huvudstadsregionen.

Därför anser jag att vi dessutom måste bygga vår strategi på att vårt område ska bli lockande för barnfamiljer. För mig hör dessa samman, de har ödeskontakt: invånare antal + stadens tjänster + stadens företagsliv.

Fler kunder, fler invånare Det lokala företagslivet baserar sig mest på att betjäna lokala invånare (=kunder). Med andra ord: lokala företag behöver kunder, som betyder att det måste finnas människor i caféer, i affärer och på hobbyplatser. Det betyder att man bygger nya hus, klipper sitt hår och planerar trädgårdar här.

Det finns ingen företagsverksamhet utan kunder, och kunder finns inte om man inte har invånare, sommargäster eller turister. Dessutom hämtar invånare som bor t.ex. i Karis och jobbar i huvudstadsregionen mycket skatteinkomster hit.

Diskussionsrunda bland lokala politiker Jag och några av mina kolleger gjorde i augusti en diskussionsrunda först med de lokala företagarna och sedan med de politiska partiernas ledningar. Syftet

90

med diskussionerna var att identifiera hur vi kan utveckla närings- och företagslivet i Raseborg.

Diskussionerna var, enligt min uppfattning, mycket positiva, intressanta och lyckade. Jag upplevde att alla parter kunde berätta rakt om sina erfarenheter av Raseborgs politik, atmosfär och företagslivs utveckling. Vi kunde identifiera flera konkreta idéer om hur vi ska utveckla näringslivet. En del av dem har även gått framåt.

Men det kom också fram några saker som upplevdes som negativa. Överraskande ofta fick jag höra att man upplevde att man i området främjar svenskspråkiga och föraktar finskspråkiga. Dessutom var alla parter eniga om det, att det är svårt att få saker att gå framåt och att diskussionskulturen inte är den bästa möjliga. Men jag tyckte att det var positivt att alla parter som vi talade med var eniga om det att vi behöver förändring som innebär ett förbättrat samarbete.

Jag blev även överraskad av de många fördomsfria idéer som en del av partierna hade. T.ex. hur man skulle kunna skapa distansarbetsplatser för människor, som annars jobbar i huvudstadsregionen och bor i Raseborg.

Jag blev övertygad om att det finns en gemensam vilja att gå framåt. Det är en positiv signal, om vi bara kan ta nästa steg tillsammans.

Nästa viktiga steg ska bli ett näringspolitiskt program som vi tillsammans, företagarföreningar, staden och tjänstemännen, börjar utveckla för Raseborg i början av år 2014. Betydelsefullt kommer att vara – förutom att vi skapar en plan eller ett program – strävan att göra det tillsammans med alla signifikanta parter. Här kommer vi att lyfta fram samarbete och att komma över gamla murar – eller i alla fall att försöka göra hål i dem, så att vi kan ta varandra i hand.

Dags att ta varandra hand i hand Jag gillar Raseborgsområdet och dess människor på båda språken. Jag ser hela Västnyland som en unik och vacker plats. Det finns många platser att nämna (fast en del har ju blivit fusionerade): Karislojo, Sammatti, Lojo, Ingå, Sjundeå, Ekenäs, Karis, Pojo, Raseborg, Hangö – och inom dem finns många fina, vackra och härliga byar och platser.

Det finns svenskspråkiga och finskspråkiga. Det finns båda kulturerna och även blandade kulturer.

I Raseborg tror jag att det är dags att ta varandra hand i hand. Vår stad är för liten i den globala förändringen för att fastna på inre frågor. Vi måste se den stora bilden och de utmaningar som vi har. Vi kan bara lösa dem tillsammans.

91

Detsamma gäller på hela den västnyländska nivån: vi klarar oss bäst om vi samarbetar. Vi måste börja lära känna varandra bättre och hitta gemensamma lösningar, där tvåspråkigheten är en fördel, inte ett hinder.

Och allt det här gör vi för oss själva och för varandra. Då blir det även ännu trevligare att bo här.

Raseborgsdagen och företagarmässan i Karis. Foto: Tove Virta

Ungdomsinformatör Sara Avdi och styrelsemedlem Johan Johnson representerade i föreningshallen Västnyländska kultursamfundet/Luckan Raseborg och Unginfo. Foto: Annette Ström

92

Staten, kommunen och kyrkan Statliga angelägenheter

Efter tre veckor kunde bron över Pojoviken igen öppnas då sprickor reparerats. Foto: Tove Virta

93

Årskrönika 2013

Försvarets anläggningar i både Obbnäs och Dragsvik fick renoveringspengar ur statens tilläggsbudget för att renovera kaserner. Det betyder att den så kallade byggnad ett i Dragsvik nu renoveras. Personal har tidigare flyttat ut ur den på grund av dålig inomhusluft. Försvarsmaktens nedskärningar påverkar endast Finska vikens marinkommando i Obbnäs. Hur många som sammanlagt sägs upp klarnar först sommaren 2014 men drygt trettio personers positioner ses över, både civilt anställdas och personers med soldatuppgifter. Nylands brigad berörs inte utan fortsätter med en bemanning på dryga 180 personer.

Brigaden i Dragsvik stod värd för att fira försvarets fanfes och det gjordes med pompa och ståt i början av juni i Ekenäs. Norra hamnen fylldes av bland annat marinens fartyg. Där stod också Sisus sjömålsrobotlavett – en lastbil med en avfyrningsramp för stridsspetsar. Förutom detta hölls också mönstring på centrumplan. Fyra Hornet-plan dundrade förbi under dagens lopp, så också fyra Hawk-plan från Satakunta flygbataljon. Publiken var stor och känslan av folkfest påtaglig. Beväringarna vid Nylands brigad drogs i augusti med svår

Årskrönika 2013

Landets största rörtunnel under järnväg byggdes färdig i Svedja i Karis. Den stora tunneln är åtta meter i diameter och den mindre är tänkt för lättrafik. Foto: Tove Virta

klåda. Ett sextiotal beväringar drabbades efter att de hade vistats i Syndalen och blivit våta om kläderna. I slutet av september uppdagades igen flera nya fall. Det klarnade aldrig varför beväringarna fick symptom.

Ett uppmärksammat fall som rättsväsendet fick ta hand om var då någon hade kapat grenar på sammanlagt 22 tallar, tio av dem så kallade dynträd, vid Bellevuestranden i Hangö. Brotten ägde rum i mars 2012 men staden hade gett lov att avlägsna två torra tallgrenar på en villatomt. En man dömdes för skadegörelse i fallet. Ett annat uppmärksammat brott år 2013 var den sprängämnessamlare som tullen av en slump stötte på, också det i Hangö. I en äldre trävilla vid Tulluddsvägen påträffade polisen tiotals kilogram sprängämnen och ett tjugotal vapen hemma hos en man, däribland både minor och artillerigranater. Mannen sade sig vara en samlare av dessa prylar, men hade tydligen inga avsikter att använda dem.

Pojovikens klaffbro förblev stängd under cirka tre veckor eftersom klaffarna inte gick att lyfta på grund av sprickor i betongen vid öppningsmaskineriet.

Sprickorna upptäcktes den 12 juni. Det betydde bland annat att det stora fartyg som varje vecka åker till företaget Celsa Steel inne i Pojoviken fick använda andra hamnar och sedan sköta sina ståltransporter längs de västnyländska vägarna.

94

Från kommunerna

Västankvarns skolas ena skolhus övertogs av Merituulen koulus elever, medan alla Västankvarn-elever istället fick tränga ihop sig i det röda, över 100 år gamla skolhuset (bilden). Foto: Sophie Kawecki

95

Årskrönika 2013

Kommunreformen tog steget framåt genom att Finansministeriet krävde ett svar av kommunerna senast i november om vem de var villiga att samarbeta med av sina grannar. Enligt den nya kommunstrukturlagen ska kommuner ha 20 000 invånare (med vissa undantag). Kommunerna var alltså inte eniga i frågan och följetongen fortsätter. Vilka fusionspartners de västnyländska kommunerna valt kan du läsa om på sidan 95. Henrik Ekbergs artikel på sidan 99 handlar om kommunreformer och identitet.

Ingå har upprörts av en skolskandal. Alla cirka 200 elever från Merituulen koulu evakuerades till Västankvarn i början av maj eftersom skolan var hårt drabbad av mögel. De första tecknen kom redan hösten 2012, men bit för bit visade fler prover på allt större problem: brister i luftkonditioneringen och mögelhärdar först i matsalen och sedan i slöjdsalen. I april visade det sig att också källarvåningen var drabbad. Också konstruktionsfel hittades, exempelvis fattades fuktspärrar helt i ytterväggarna på övre våningen. En del av föräldrarna valde till slut att undervisa barnen hemma på grund av den hälsovådliga luften. Först togs delar av skolan ur bruk men sedan flyttade hela skolan dels till Västankvarns skola och dels till den gamla lantbruksskolan. Det är trångt i byggnaderna och nu utreder man om det finns möjligheter att få en barack på gården. Merituuli renoverades år 2008 och ansvaret för felen utreds fortfarande.

Årskrönika 2013

Fullmäktige i kommunen beslöt att renovera och bygga till Merituulen koulu, men för en del föräldrar kom beslutet som en besvikelse. De litade inte mer på att byggnaden fås i skick utan ansåg att det behövs en helt ny skolbyggnad och lämnade in besvär till Helsingfors förvaltningsdomstol. Fullmäktige fattade på samma gång beslut om att det nya biblioteket ska byggas enligt planerna i kommunhuset, trots att det i ett skede såg ut som om kommunens ekonomi inte skulle hålla för mer än endast det ena stora projektet. Kommunen måste nu ta mer lån än planerat. Det nya biblioteket torde kunna slå upp dörrarna före julen 2014. Som tur var har Ingå inte lika stor kassakris som exempelvis Raseborg och Hangö, senaste resultat i Ingå visade ett överskott på nästan 1,9 miljoner euro (för år 2012).

Västankvarn i Ingå blev också, efter armbrytning med Raseborg, sist och slutligen högsäte för Västra Nylands landsbygdsförvaltning från och med den första januari 2013. Förvaltningen i hela Finland omorganiserades eftersom det inte längre fick vara samma person som registrerar, granskar och godkänner stödansökningar. På den västnyländska landsbygdsförvaltningens område (från Esbo till Hangö) finns 1500 gårdar.

Flyktingförläggningen i Sjundeå, Harjulinna, avslutas och i slutet av februari 2014 ska byggnaden vara tömd. Den har kunnat ta emot 28 minderåriga och haft 20 platser i familjebostäder, men den fulla kapaciteten har inte använts på länge.

Raseborg var på sparkur (bokslutet för 2012 visade minus 7,3 miljoner euro och det kumulativa underskottet var 25,2 miljoner) vilket syns i 2013 års händelser. Som ett led i sparåtgärderna var all gatubelysning släckt mellan maj och skolstarten i augusti. Många ansåg att detta äventyrade säkerheten. Staden stod inte heller längre för julbelysningskostnaderna, dessa får företagarna framöver Här i kommunhuset ska det snart gå att låna böcker i Ingå. Foto: Sophie Kawecki

96

Fusionsförslag

betala för. Vatten- och livsmedelslaboratoriet fick rätt plötsligt lägga lapp på luckan då stadsstyrelsen i Raseborg fattade ett oväntat beslut att det skulle stänga. Stängningen skulle spara cirka 100 000 euro, men det första året gav i alla fall inte några besparingar. Bland annat hade personalförändringarna inte skötts korrekt, vilket blev dyrt och belastade slutsumman. Det blev istället Västra Nylands vatten- och miljö som nu tar västnylänningarnas vattenprov. Inom äldrevården i Raseborg drogs flera institutionsplatser in då man satsar mer på öppenvård. Inom handikappservicen minskar timantalet för personaliga assistenter rejält. Vården har varit för god i Raseborg, sade ledande tjänstemän och politiker.

Harparskog daghem stängde i augusti vilket bildningsnämnden fattade ett mycket jämnt beslut, 5–5, om. Ordförande Filip Björklöfs (SFP) röst avgjorde.

Dock hade fullmäktige i december 2012 fattat ett beslut om att daghemmet skulle vara kvar – men med nya politiker efter kommunalvalet så blåste det nya vindar. Det var också tänkt att den finska skolan Klinkbackan koulu i Pojo skulle stänga och Västerby skola skulle slås ihop med Österby. Men bildningsnämndens beslut den 15 oktober blev trots allt (med minsta möjliga majoritet) att Klinckbacka inte ska stängas och att en sammanslagning av Västerby och Österby skolor ännu ska utredas. I ett skede utreddes också möjligheten att stänga Fiskarin koulu och flytta eleverna till Pohjan kirkonkylän koulu i Pojo kyrkby, men inte heller det blev av.

Många långtidsarbetslösa berördes av att Raseborgs aktivitetscenter stängde.

Centret hade byggt upp café, loppis, syateljé, träverkstad och adb-stuga tillsammans med en liten butik och återvinningscentral. Föreningen bakom behövde 97

Årskrönika 2013

I Västnyland meddelade kommunerna att de ville utreda fusion enligt följande: Lojo behöver inte göra kommunsammanslagning men kan ändå tänka sig att diskutera en fusion beroende på hur läget ser ut efter att social- och hälsovårdsreformen och metropolutredningen klarnat (Karkkila vill utreda med Lojo, Vihtis och kanske Sjundeå).

Raseborg: Hangö och Ingå Hangö: Raseborg, Lojo, Ingå och Sjundeå som en enda storkommun Ingå: tre jämbördiga alternativ: 1. Ingå, Sjundeå och Kyrkslätt 2. Ingå, Raseborg och Hangö 3. Ingå, Raseborg, Hangö, Lojo och Sjundeå Sjundeå: med Lojo och Kyrkslätt samt övriga västnyländska kommuner som är intresserade av en sammanslagning med Sjundeå Kyrkslätt: Esbo, Grankulla, Vihtis

Årskrönika 2013

ett högre stöd av staden för att kunna fortsätta, men fick tummen ner. Sammanlagt hade centret fyra anställda och 35 klienter på två verksamhetspunkter i Karis och i Ekenäs. Staden Raseborg har skapat en egen sysselsättningsavdelning med liknande verksamhet som sägs bli billigare och Emmaus-Westervik tog över verkstaden för långtidsarbetslösa i Ekenäs den första november.

Ett större område runt vattentornet i Ekenäs var avspärrat på grund av rasrisk.

Men efter noggranna undersökningar av konstruktionerna visade det sig att tornet är i förhållandevis god kondition. Behållarens yttre konstruktion måste ändå förstärkas. Med reparationerna ska man stoppa korrosionen av metallarmeringen längre in. Med dessa åtgärder får tornet en livslängd på tio–tjugo år till men det ska inte fyllas helt längre. I Jyväskylä rasade ett vattentorn i slutet av år 2012.

Historien om Pojo kommunhus fortsätter. Nu vill husets arkitekt Lasse Minkkinen köpa huset (byggt 1979) för att bygga om det till lyxbostäder med extra service, exempelvis skulle där finnas en bemannad reception. Med i projektet har han Markku Valo som är tidigare vd för Nordgolf.

Raseborgs stadsdirektör Mårten Johansson har haft flera tuffa ärenden att ta sig an. Bland annat fick han nog av de seglivade rykten om rattfylleri som förekommit och han polisanmälde dels två anonyma kommentarer som publicerats om detta på Yle Västnylands webbsidor och dels en politikers agerande. Ärendet har ännu inte retts ut.

Johansson själv blev i sin tur föremål för polisutredning. Regionförvaltningsverket ansåg att den tidigare utvecklingsdirektören och Pojos kommundirektör Jyrki Hakkarainen delvis trakasserats av sin förra arbetsgivare Raseborgs stad (flera personer inblandade).

Det ledde till att Hakkarainen lämnade in en polisanmälan.

Han vill att saken utreds närmare, eftersom Regionförvaltningsverket inte skred till vidare åtgärder.

Stadsdirektör Johansson gjorde också något så ovanligt som att i ett brev till Lojo stadsstyrelse anklaga Lojopolitikern Ilkka Lähteenmäki (Saml) för osakRaseborgs aktivitetscenter har funnits på Landsbrovägen i Karis. Foto: Tove Virta

98

99

Årskrönika 2013

ligt och klandervärt uppförande i avfallsnämnden. Lähteenmäki är en av medlemmarna i Västra Nylands avfallsnämnd där Raseborg är värdkommun. I juni larmades polisen till avfallsnämndens möte p.g.a. att Lähteenmäki vägrade lämna mötet då hans jäv skulle behandlas. Det fanns olika syn på om han var jävig eller inte och Lähteenmäki gick vidare med ärendet till förvaltningsdomstolen.

Ett annat svårt läge under slutet av året var då Raseborgs stads affärsverk Ekenäs Energis direktör Roald von Schoultz sade upp sig eftersom han fått ett nytt jobb på det privatägda bolaget Imatran seudun sähkö. Men han fick sparken innan han ens hann börja. Orsakerna klarlades inte genast, utan informationen kom droppvis, vilket ledde till spekulationer. Sist och slutligen klarnade det att Imatrabolaget fått ett brev till sin kännedom som var undertecknat av 30 personer från Ekenäs Energi där von Schoultz ledarskap kritiserades.

Problem med för lite information upplevde invånarna också under sommaren, då gällde det en berusad läkare som arbetade på Ekenäs hvc.

Resecentret i Ekenäs (järnvägsstationsbyggnaden) är äntligen nyrenoverat och öppnat men slukade mångdubbelt mer pengar än vad staden Raseborg räknade med. Dessutom blev området utanför en asfaltplan istället för en mer parklik miljö såsom de första planerna visade på. Efter renoveringen flyttade Matkahuolto och det legendariska grillkioskkonceptet Korv-Görans in med grilloch restaurangföretagaren Frank Holmström som primus motor. Också i Karis planeras ett nytt resecenter, men de tankarna har ännu stannat på planeringsstadiet.

Inte heller i Kyrkslätt är ekonomin i gott skick och besparingarna för nästa år ligger i miljonklassen. I Ingå byggs ett bibliotek, men tillbygget för biblioteket i Kyrkslätt ströks eftersom Kyrkslätts ekonomi är mycket dålig. Precis som i de andra kommunerna är det vården och omsorgen som belastar ekonomin mest.

60 personer ska under kommande år sägas upp, hela personalen permitteras i två veckor och visstidsanställningar förnyas inte. Kommunen ska permittera lärarna i en vecka. Lärarfacket OAJ har protesterat mot att permittera lärarna.

Det planerade inlärningscentret i Sjökulla tog trots allt ett steg framåt.

Fullmäktige i Kyrkslätt godkände investeringen trots att bygget kritiserades skarpt. Byggstarten planeras till hösten 2014 och bygget ska kosta 2,7 miljoner euro. Den nuvarande Sjökulla skola dras för tillfället med dålig inomhusluft.

I Kyrkslätt nekades två ledande tjänstemän ansvarsfrihet för år 2012 då kommunens bokslut behandlades. De två var omsorgsdirektör Liisa Ståhle och chefen för socialarbete Sirkku Pekkarinen-Keto. Problemen var att utkomststöd hade beviljats utan tillräckliga handlingar och en anställd hade lånat av sina egna pengar. Kommundirektören hade polisanmält detta i februari. Att inte beviljas ansvarsfrihet är ovanligt i de finländska kommunerna.

Årskrönika 2013

Kyrkan Församlingsfusionen i Raseborg har skapat diskussioner under hela året, inte minst på insändarplats. Biskop Björn Vikström var på besök i Pojo svenska församling under vintern och sade då att frågan om Raseborgs församlingars sammanslagning var en av de viktigaste frågorna för Borgå stift. Situationen behövde en snabb lösning speciellt med tanken på de ekonomiska svårigheter som församlingarna står inför. Församlingarna i Finland är tvungna att följa kommungränserna.

Beslutet då Raseborgs åtta församlingar blev tre kom då Kyrkostyrelsens plenum klubbade igenom fusionsbeslutet så sent som den 10 december på grund av namnfrågan. I oktober bordlade Kyrkostyrelsen fusionsärendet eftersom Institutet för de inhemska språken i sitt utlåtande hade ändrat namnförslagen radikalt och styrelsen ville höra vad församlingarna tyckte om det nya förslaget innan beslutet klubbades igenom. Språkinstitutets namnförslag var att de tre församlingarna skulle heta Raseborgs södra församling, Raseborgs norra församling och Raaseporin seurakunta. Namnen godkändes ändå enligt det ursprungliga förslaget och den 1 januari 2015 finns Ekenäsnejdens svenska församling, Karis-Pojo svenska församling och Raaseporin suomalainen seurakunta (Raseborgs finska församling).

Så till en uppföljning. I fjolårets årsbok kunde man läsa att stämningen vid Ingå församling var inflammerad. Under hösten gick församlingen ut med att läget är bättre än på länge. En konsult hade hjälpt till och många diskussioner hade förts. Men kyrkoherde Torsten Sandell fick efter detta tjänstledigt för att åka till främre Asien för att jobba för Istanbuls lutherska kyrka. Också från Sjundeå har hörts att det finns problem med klimatet.

Ingå församling provade ett nytt koncept – vigselmaraton. Det hölls inför midsommarhelgen den 20 juni under fyra eftermiddagstimmar. Paren vigdes med 20 minuters mellanrum. En liknande vigseldag hölls också den 12.12.2012 och då vigdes 21 par i Ingå kyrka.

En inventering av föremålen i Kyrkslätts kyrkor har gjorts och tusentals fotografier och hundratals föremålskort finns nu sparade för första gången också i elektronisk form. Paula Leino har jobbat med projektet i två års tid.

Inventeringen visade också att många föremål behövde renoveras eller konserveras. Alla församlingar är skyldiga att katalogisera sina inventarier, att värna om kulturarvet är en lagstadgad uppgift.

100

Henrik Ekberg

Den kommunala identiteten i en föränderlig värld Det kommunala fältet har på senare år drabbats av en tidigare icke skådad turbulens. Startskottet gick i februari 2007 då regeringen Vanhanens lag om en kommun- och strukturreform godkändes av riksdagen. I lagen sades det att målet är ”en livskraftig och funktionsduglig samt enhetlig kommunstruktur” och vidare att ”kommunstrukturen stärks genom att kommuner sammanslås och genom att delar av kommuner ansluts till andra kommuner”. Klart språk, med andra ord.

Processen har accelererat under den regering som tillträdde 2011. Katainens ministär har drivit på en kommunreform och en därmed sammankopplad reform av servicestrukturen inom social- och hälsovården. En ny kommunstrukturlag utfärdades i Nådendal den 28 juni 2013. Enligt denna är syftet med det hela en kommunstruktur som är livskraftig och regionalt enhetlig samt har en fungerande samhällsstruktur, och som stärker förutsättningarna för kommuninvånarnas självstyrelse. Vidare heter det att en kommun ”ska bestå av en pendlingsregion eller någon annan sådan funktionell helhet som har ekonomiska förutsättningar och på personella resurser grundade förutsättningar att svara för ordnandet och finansieringen av servicen för kommuninvånarna och för en tillräcklig egen serviceproduktion.” Någon exakt siffra på hur många kommuner det borde finnas i landet har regeringen dock inte presenterat.

Avsikten var att regeringen skulle utvärdera framstegen inom kommunreformprocessen i slutet av 2013. Kommunerna ska göra de utredningar och fatta de beslut som strukturlagen kräver senast den 1 juli 2014. Målsättningen är att lagen om ordnandet av social- och hälsovården som social- och hälsovårdsministeriet bereder ska träda i kraft år 2015. Beroende på reformens omfattning är det meningen att kommunsammanslagningarna ska verkställas åren 2015–2017.

De styrande i landet har alltså i sin visdom kommit till insikt om att många av Finlands kommuner är för små för att kunna fungera tillfredsställande i en värld som kräver allt större kostnadseffektivitet. Den sistnämnda upplevs av allt att döma som viktigare än invånarnas fasthållande vid sin kommunala identitet.

Man frågar sig om beslutsfattarna är medvetna om att de genom sin rationaliseringsiver riskerar att rubba ett av fundamenten för den demokrati som vuxit 101

Henrik Ekberg: (f. 1944 Ingå) har arbetat med boken nästan hela sitt yrkesverksamma liv. Han var huvudredaktör för de båda upplagorna av Uppslagsverket Finland och för fem upplagor av Vem och Vad, anställd vid Föreningen finlandssvenska uppslagsverk 1969–1985 och vid Schildts förlag 1973– 2009. Ekberg disputerade för politices doktorsgraden 1991 på en avhandling om den finländska nazismen och har därtill gett ut bl.a. historiker med anknytning till sin västnyländska hembygd, samt Schildts förlags 100-årshistorik, Frisinne och kvalitet (2013).

102

fram i det som var det svenska riket. Uppsalaprofessorn Torkel Jansson påpekar i förordet till andra upplagan av Carl Mothanders Baroner, bönder och bolsjeviker (Tallinn 2013, 1:a uppl. 1943) att det för en finländare och en svensk ”är det naturliga att lokalsamhällets grundläggande struktur i historisk tid varit (och fortfarande är) församlingen/socknen/ kommunen.”

Där har självägande krono- och skattebönder genom århundradena tampats med den lokala överheten i statskyrkoprästens skepnad – som de själva har varit med om att välja.

I kontrast till detta står det ostelbiska systemet, till vilket Tyskland öster om Elbe, Polen, Baltikum och även Danmark hörde.

Landet var indelat i gods, som styrde sina livegna underlydande med stöd av en ”delegerad statsmakt”. Att även denna struktur är ytterst livaktig visas bl.a. av att de bysovjeter som tillkom efter andra världskriget i Estland och Lettland oftast hade samma territoriella utbredning som de medeltida godsen, vars gränser också i hög grad fick bestämma de idag återupplivade mellankrigstida landskommunernas utbredning. ”De materiella strukturerna har varit beständigare än de ideologiska, materien har segrat över tanken, vilken ideologi den än må ha varit präglad av” konkluderar Jansson.

Anor från medeltiden Socknarna i Västnyland har anor från 1200-talet, kan man väl med säkerhet säga.

Nybyggarna från Mälardalen och längre norrut ifrån vid Bottniska vikens västkust behövde en viss tid på sig att etablera ett organiserat samhälle, men på 1300-talet började

detta redan ta form. Då trädde de västnyländska socknarna fram i historiens ljus, Lojo nämns första gången 1323, Karis 1326, Tenala 1329, Kyrkslätt 1330, Pojo 1355, Ingå 1369 och Sjundeå 1417.

Det dröjde nästan tvåhundra år innan församlingarna hade vuxit till sig så i ekonomiska resurser, att de nuvarande stenkyrkorna kunde byggas; på deras platser hade det väl i de flesta fall tidigare funnits kyrkor av trä. De västnyländska gråstenskyrkorna är alla av samma typ och härstammar från samma tidsskede, senare delen av 1400-talet och början av 1500-talet.

Inte bara kyrkan, utan även den världsliga makten ville göra sin existens påmind, och det gjorde också den främst genom byggnadsverk, av vilka det förnämsta är Raseborg, som 2009 fick ge namn åt den storkommun som skapades genom sammanslagningen av Ekenäs, Karis och Pojo. Forskningen har kommit till att Raseborg anlades på 1370-talet av Bo Jonsson, som vid denna tid var rikets mäktigaste man. Orsaken till att den svenska centralmakten i Bo Jonssons gestalt byggde borgen var närmast hotet från södra sidan av Finska viken: Hansan med Tyska orden i släptåg hade börjat göra ansatser till att utvidga sitt inflytande också till vikens norra kust. Raseborg kom till för att motverka denna expansion och för att svenska kronan skulle kunna bevara kontrollen över den västnyländska bondehandeln på Reval. Tack vare borgen och de intressen den representerade befann sig Västnyland i nästan två sekler i de politiska händelsernas centrum i det svenska riket – som aldrig förr eller aldrig senare. Den ”storhetstiden” tog slut senast när man övergav Raseborg en snötyngd vårvinterdag 1553.

Stark kommunal identitet En lokal identitet inom ramen för socknen har alltså haft nästan sjuhundra år på sig att utvecklas i landsändan. Det är en lång tid, och resultatet är en stark kommunal identitet. I forna tider var rörligheten mycket mindre än vad den är idag, avståndet från Tenala till Kyrkslätt var långt före de moderna kommunikationsmedlens tillkomst. Man rörde sig främst inom den egna byn, och socknen var mer eller mindre den största enhet folket förmådde greppa. Det uppstod säkert tidigt en uppdelning mellan ”vi” i den egna socknen och ”de” i grannsocknen.

För att pansra sin egen identitet kunde man t.ex. ge invånarna i grannsocknen mindre smickrande öknamn.

En identitetsstärkande faktor var också det sociala, politiska och kulturella uppvaknande som ägde rum i den västerländska kulturkretsen på 1800-talet.

Som ett resultat av detta fattade folk intresse för sin egen historia. Efter drygt tre

103

seklers förfall växte det småskog på Raseborg, men nu röjde man bort buskarna och träden och började visa upp ruinen som sevärdhet för turister.

På 1900-talet började det sedan komma ut socken- eller rättare sagt kommunhistoriker, och småningom hade alla de tolv socknarna från Hangö till Kyrkslätt egna sådana. Under förra århundradet blev det också sed att fira socknens sekeleller halvsekeljubileer tämligen storståtligt, vilket man inte hade gjort tidigare.

Senare delen av 1900-talet bevittnade vidare tillkomsten av sommartid varje år återkommande evenemang som Snappertunadagen, Tenaladagen, Karisdagen, Ingådagen, etc. I arrangemangen deltog bl.a. föreningar som hade kommunen som sitt verksamhetsområde – vi har nyligen upplevt en tid när åtskilliga organisationer fyllde hundra år.

När vi talar om kommunal identitet intar idrottsföreningarna en särställning, eftersom de är direkt inriktade på konkurrens med grannkommunernas motsvarigheter. Det är klart att faktorer som dessa – historikerna, festerna och föreningarna – var ägnade att stärka den kommunala identiteten. De var och är mer eller mindre avsedda för en ”inre krets”, med uteslutande av dem som står utanför sockengränsen.

I sammanhanget kan ytterligare kommunvapnen nämnas. Sedan en lag om kommuns rätt att anta och använda kommunvapen hade trätt i kraft 1949 fick landets samtliga kommuner under loppet av ca två decennier egna vapen, ofta ritade av framstående heraldiska konstnärer.

Det finns uppenbarligen ett behov av sådana kommunala insignier, deras utseende kan bli föremål för häftig debatt. Alla minns rabaldret kring den nya kommunen Raseborgs vitsippsvapen. Det var en enkel sak att ta ställning för eller emot – mest emot – vitsipporna som ansågs bryta mot den heraldiska konvenansen, i stället för att debattera de mera komplicerade konsekvenser som samgången gav upphov till.

Ekenäs kontra Karis Den starka kommunala identiteten har uppenbarligen medfört att en del personer har börjat uppfatta kommunerna som ett slags små självständiga republiker som har till uppgift att avvisa utifrån kommande hot. Då är det ofta så att den närmsta grannen är den värsta fienden, i stället för en potentiell samarbetspartner. Kanske det på sitt sätt är bra att staten försöker bryta ner detta mönster, som i vissa fall kan vara tämligen destruktivt.

Lars Nyberg, den framsynte kommunalmannen som ledde Karisfullmäktige i flera decennier, uttalade på Svenska dagen i Pojo 1968 sin tillfredsställelse över att sammanslagningen mellan Karis köping och landskommun skulle bli av 104

vid det inkommande årsskiftet, och yttrade dessutom bl.a. följande ord: ”Det är nödvändigt att inse, att den gamla sockenchauvinismen måste ersättas av ett nytt tänkande på mycket öppnare och bredare bas.

Det tänkandet måste komma snart och det skall kunna se sanningar i vitögat, även om de först känns oangenäma.

Ingen av de västnyländska kommunerna är längre stark nog att ensam rå på problemen. --- Konkurrensen på liv och död mellan de gamla småkommunerna har bara ett slutresultat: det leder till kaos och undergång.”

Detta sades alltså för nästan ett halvt sekel sedan. När Nyberg lämnade kommunalpoli- Två kommunalmän på var sin sida om en gräns 1976.

Foto: Ekenäs fotoklubb, Västra Nylands landskapsmuseum tiken 1972 betecknade han i en intervju för Västra Nyland rivaliteten mellan Ekenäs och Karis som ”det mest nedstämmande han behövt uppleva”. Nyberg hade goda grunder också för detta uttalande, eftersom han på 1940-talet trots överlägsna meriter genom Ekenäsbornas lobbning hade berövats posten som chef för den regionradio man stod i beråd att inrätta. Redaktionen placerades i Ekenäs och inte i Karis.

Lasse Nyberg var så förbittrad över Ekenäsbornas mygel till nackdel för Karis att han på sin ålders höst gjorde upp en förteckning över deras ”förbrytelser”.

Från modern tid noterade han följande nederlag för Karis: - handelsskolan på 1960-talet; förlades till Ekenäs - Raseborgs musikinstitut på 1960-talet; förlades till Ekenäs - gränsdragningen vid kommunreformen på 1970-talet; Karis borde ha fått en kustremsa - landsarkivet på 1990-talet; projektet förverkligades aldrig, men en dragkamp pågick 105

- turerna kring Mjölbolsta på 1990-talet; sjukhuset lades ned och Ekenäs an- sågs ha fått fördelar Till denna lista kunde Nyberg ha fogat att Ekenäs 1948 ”kapade” den driftige köpingsdirektören i Karis Rudolf Eriksson genom att helt sonika, utan några valprocedurer, kalla honom till stadsdirektör. Tidningen Åland, som följde den Ålandsbördige Erikssons karriär, skrev inför hans sextioårsdag 1963 att ”man i längden i Ekenäs inte kunde tåla att denne framsynte man skulle bli i stationssamhället.” Det var uppenbart att Karis förlorade även på den kuppen.

Karis upplevde sig vara förfördelat också när Snappertuna delades i samband med kommunreformen på 1970-talet. Ekenäs for iväg med den största biten, och Karis som på medeltiden hade sträckt sig från Tvärminne till Barösund fick inte en meter kust, bara några små byar i nordost. Detta framkallade en konflikt mellan kommunalpolitikerna i Karis och SFP-högkvarteret i Helsingfors, som enligt deras mening hade favoriserat grannstaden.

Då det gäller rivalitet kommunerna emellan i Västnyland är den decennielånga dragkampen mellan Ekenäs och Karis förstås det klassiska fallet. Det är ingalunda någonting unikt att två närliggande städer använder armbågarna mot varandra – från vårt eget land känner vi ju det sedan länge pågående gnabbet mellan Jakobstad och Karleby, ”Kokkola”.

Trendbrott efter andra världskriget Om man ser till hela landet, så kan man kanske utgå från existensen av en svag kommunal identitet hos de individer som berördes av den s.k. stora flytten på 1960- och 70-talen, då hundratusentals bröt upp från frostömma hemman i norr och öster, på jakt efter arbetstillfällen som det inte fanns tillräckligt av i den gamla hembygden. Det kan hända att dessa människor fortfarande känner sig ha starkare band till de ursprungliga hemkommunerna än till dem där de bor idag, även i Västnyland. På motsvarande sätt kunde man måhända anta att de som har förblivit bofasta har en starkare identitet än den förstnämnda kategorin. Ifall man skulle våga sig på ytterligare en hypotes, så skulle den lyda att identiteten är starkare ju äldre socknen är. Det finns en hel del som talar för att det sistnämnda stämmer; det förefaller som om det skulle bli mera bråk när någon vill tafsa på en kommun med gamla anor, än när en relativt färsk sådan råkar ut för samma sak.

Man kan alltså säga att identitetsbyggandet har lyckats väl, kanske alltför väl. ”Mycket talar i dessa tider för att den kommunala självstyrelsen i Finland är alltför stark”, framhöll Hufvudstadsbladets ledarskribent den 29 juni 2007, dagen efter att avgörandet i Sibbofrågan hade fallit i regeringen.

106

I likhet med de västnyländska är Sibbo också en 1300-talssocken, och har med andra ord sjuhundraåriga anor. Helsingfors annekteringsförsök väckte ytterst starka känslor och jämfördes med det sovjetiska anfallet under vinterkriget, vilket väl ändå var att ta i. Något exempel på någon yngre socken där en inkorFoto: Henrik Ekberg

107

porering skulle ha gått smärtfritt till är svårt att ge. Nämnas kan dock att det sedan 1922 har skett drygt tvåhundra inkorporeringar och sammanslagningar av kommuner, av dem så många som ett sjuttiotal efter 2007. Mellan 1922 och 2013 minskade antalet kommuner från 561 till 320. Flest kommuner i landet, drygt sexhundra, fanns det under krigsåren på 1940-talet.

Det har alltså redan skett en hel del på denna front under senare år, men det förefaller som om mången inte vore medveten om detta faktum. Knappast i något fall har det blivit ett sådant rabalder som i Sibbo. Det bör observeras att i de ovannämnda siffrorna inte ingår de gånger där en tätort har roffat åt sig bara en del av en grannkommun, också den historien har redan upprepats ett otal gånger. År 1966 lade Helsingfors beslag på Nordsjö som dittills hade legat i Helsinge (nuvarande Vanda), som vid den stora inkorporeringen tjugo år tidigare hade förlorat mer än 2/3 av sin dåvarande befolkning till huvudstaden (det var fråga om ca 40 000 personer den gången). Prejudikat för det som skedde i Sibbo fanns alltså övernog.

Enligt Moskvafreden 1940 och vapenstilleståndet 1944 upplöstes 46 kommuner, efter att deras territorium hade anslutits till Sovjetunionen. Till de kommuner som försvann på detta sätt hörde också en västnyländsk, nämligen Degerby, som i motsats till Sjundeå och Kyrkslätt aldrig återupprättades efter att Porkala ”hade kommit tillbaka”, som man brukar säga, 1956. Degerbys anslutning till Ingå skedde mot invånarnas vilja; det berättas att en delegation från Degerby som i detta läge skulle lobba för fortsatt självständighet mötte en delegation från Ingå i trapporna på inrikesministeriet.

Den som brukar titta på de högklassiga Degerbyrevyerna inser att det fortfarande existerar ett visst motsatsförhållande till Ingå, trots att det nu är en annan generations människor och i många fall inflyttare som idag befolkar den forna kommunen. Det är svårt att bedöma om det är en gammal kommunal identitet eller en uppfattning om att den östra delen av Ingå kommun är eftersatt som spelar in.

Degerby hörde till de kommuner som uppstod enligt 1865 års förordning angående kommunalförvaltningen på landsbygden. Kyrkan hade ju dittills haft hand om även den världsliga administrationen på landet, men nu överflyttades församlingarnas världsliga uppgifter på självständiga landskommuner, vilkas gränser sammanföll med de kyrkliga församlingarnas. Eftersom också kapellförsamlingar gällde som sådana, uppstod det med ens ett antal nya administrativa enheter i Västnyland, så att antalet kommuner 1870 var tolv. Sedan dess har utvecklingen gått i motsatt riktning, Degerby var den första västnyländska kommunen som försvann, vilket skedde 1946, och efter två omgångar kommunsammanslagningar var antalet 1993 nere i sju. När Raseborgs stad blev 108

verklighet 2009 återstod fem kommuner i Västnyland. På drygt sex decennier blev antalet alltså halverat, och processen fortgår som sagt.

Det förefaller som om det ”klassiska” Västnyland skulle komma att splittras i en västlig (Hangö, Raseborg och möjligen Ingå) och östlig del (Sjundeå, Kyrkslätt). I historiskt perspektiv är detta ingen nyhet, redan i början av 1400-talet indelades Raseborgs slottslän i Raseborgs västra härad och Raseborgs östra härad vilka hade gränser som i stort sett följde dagens kommungränser. Till det östra häradet hörde också Lojo och Esbo, vilket ju är intressant ur dagens perspektiv.

I dag befinner sig särskilt Kyrkslätt – som efter den s.k. Porkalaparentesen aldrig återuppstod i sin gamla, agrara gestalt – på drift från den västnyländska gemenskapen, huvudstadsregionens dragningskraft är stark.

Vad i stället?

Församlingarna är administrativa enheter som i teorin kunde bära upp identiteter, vilket på sätt och vis skulle innebära en återgång till förhållandena före

När Ekenäs, Karis och Pojo gick samman 2009 måste vissa gator byta namn, eftersom samma namn förekom på flera håll i den nya kommunen. Långstrandsvägen i Karis döptes följaktligen om till Stenbrovägen, efter den bro från 1840-talet som en gång funnits i dess västra ända. Foto: Henrik Ekberg

109

Många kommunala byggnader har tagits ur bruk efter kommunsammanslagningar. Till dem hör kommunhuset i Pojo, som färdigställdes 1979 enligt ritningar av arkitekt Lasse Heikkinen. Den ståtliga byggnaden med fasader i lapsk marmor blev på överblivna kartan när Ekenäs, Karis och Pojo gick samman 2009. Idag planerar man att inrätta aktielägenheter för s.k. aktiva seniorer i huset (läs mer om det på sidan 96). Foto: Henrik Ekberg.

1865, då kyrksocknarna var de viktigaste lokala självstyrande aktörerna. Men att det skulle gå så motsägs av att även en församlingsslakt pågår, vid sidan av kommunslakten.

Man kan förutspå att de kommunala identiteterna inom de storkommuner som uppstår efter hand ersätts av lokala identiteter, kanske sådana som följer de gamla kommunernas (Tenala, Bromarv, etc.) gränser, eller hänför sig till mindre områden (t.ex. byar, stadsdelar).

Men å andra sidan: kanske detta inte blir fallet. När EU-anslutningen var aktuell i mitten av 1990-talet förutspåddes det att de nationella identiteterna skulle få vika för regionala identiteter, men hittills har man inte sett värst många tecken på en sådan utveckling, nationalstaten har hävdat sig mer än väl i eller snarare mot den europeiska gemenskapen. I analogi med detta är det inte otänkbart att människorna väljer att hänga upp en av sina många identiteter på de nya storkommunerna. Framtiden får utvisa hur det blir.

110

Vården i Västnyland

111

Årskrönika 2013

De stora strukturella samhällslinjerna har det här året flutit omkring riktigt ordentligt och många beslut har blivit hängande i luften eftersom man inom kommunerna väntar på stora beslut från statligt håll. Det har då handlat om hur vården ska arrangeras och hur kommunerna ska struktureras upp i framtiden och eventuellt tvingas till fusion.

Den landsomfattande social – och hälsovårdsreformen är på hälft. Vilka bitar ska skötas av kommunerna och vilka av staten? Hur stora ska sjukvårdsområdena bli? Strax innan jul lades i alla fall det officiella förslaget till social- och hälsovårdsreform fram. Den social- och hälsovårdspolitiska arbetsgruppen hade haft i uppdrag att utveckla en vårdmodell utgående från regeringens riktlinjer.

Social- och hälsovården ska enligt förslaget skötas på tre olika nivåer. De tre nivåerna skulle bestå av social- och hälsovårdsområden, områden på basnivå och specialupptagningsområden. Dessa inleder sin verksamhet, enligt förslaget, senast i början av 2017.

För Västnylands del skulle det betyda att Nyland blev ett enda stort socialoch hälsovårdsområde med sex områden på basnivå. Helsingfors skulle vara ansvarskommun i Nyland och i Västnyland skulle Lojo fungera som knutpunkt för basnivån. Basnivån ska ansvara för att ordna både socialvård, primärvård och vissa delar av den specialiserade sjukvården. Ett område på basnivå kan bildas utgående från en kommun med minst 20 000 invånare. Förslaget om att nuvarande Lojo och Västra Nylands sjukvårdsområdena ska slås ihop har bollats under året också innan arbetsgruppens förslag kom.

Västra Nylands sjukhus (VNS) har samtidigt drabbats av flera bakslag. Ett stort nybygge var planerat invid VNS, ett projekt med en prislapp på 32 miljoner euro. Småningom kom signaler om att det inte alls skulle bli så stort som planerat – den psykiatriska vården skulle inte behöva så många platser eftersom allt mer av vården sköts som öppenvård. Under hösten tyckte bland annat Lojopolitiker att det var dags att tala klarspråk – det finns inte möjlighet att hålla kvar två sjukhus i regionen. Områdets befolkningsunderlag räcker inte till för två sjukhus med jour. Och om man inte sluter upp bakom ett sjukhus så kan det hända att regionen blir helt utan sjukhus.

Västra Nylands sjukhus ekonomi är mycket trängd. Det syntes bland annat i att man ville göra upp budgeten för år 2014 med ett minus på 1,4 miljoner – men det sade Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt HNS nej till – de godkände endast minus 400 000 euro. Det betyder indragningar av mångt och mycket. Samtidigt firade barnavdelningen på VNS 60 år men då kom ett nytt negativt besked – avdelningen får inte ta emot fler gynekologiska patienter från

Årskrönika 2013

På Mjölbolsta finns Raseborgs bäddavdelningar där platserna minskade från 50 till 40 i mitten av november, i samband med att staden sparade. Foto: Tove Virta

Helsingforstrakten. De patienter som har stått i kö har kunnat komma till Ekenäs för operation, men inte längre eftersom Ekenäs ansågs ligga för långt borta.

Också detta ger negativa ekonomiska konsekvenser för sjukhuset.

Utbildning och forskning Även inom bildningen har nedskärningar och besparingar varit ständiga följeslagare. Skolorna möter högre krav och ett minskande elevantal. Den allt stramare offentliga ekonomin ställer krav på skolorna vad gäller effektivitet och genomströmning. Ett exempel på hur svåra omständigheter påverkar är de samarbetsförhandlingar som Åbo Akademi fört för att balansera budgetunderskottet på fyra miljoner euro. Åbo Akademi skar ner sin personalmängd med 64 personer. Däremot berördes inte forskarna vid forskningsinstiutet Aronia i Ekenäs.

112

113

Årskrönika 2013

Yrkeshögskolorna är centrala i den utbildningspolitiska paletten och viktiga regionala motorer. Frågan om var de svenska yrkeshögskolorna ska verka framöver och om det endast borde finnas en yrkeshögskola istället för två har diskuterats i hela Svenskfinland. Diskussionen utmynnade i ett konkret beslut under året. Yrkeshögskolan Novia, med verksamhet i bland annat Ekenäs, fick en permanent koncession av statsrådet liksom Arcada. Farhågorna var att rådet endast skulle ge skolorna korta koncessioner inför en framtida fusion, så beslutet upplevdes som positivt. Däremot fick Novia inte tillstånd att återinföra en byggnadsarkitektutbildning i Ekenäs, trots att regeringen i slutet av september beslöt att byggnadsarkitektutbildning igen ska inledas i Finland år 2014, efter att ha legat nere sedan slutet av 1990-talet. Novias rektor Örjan Andersson var besviken men trodde ändå att det kan finnas möjligheter att senare inkludera utbildningen. Det är Ab Yrkeshögskolan vid Åbo Akademi, som upprätthåller Yrkeshögskolan Novia.

Utbildningsanstalten Axxell, med högsäte i Karis, hade ett turbulent år. Underskottet på närmare en miljon gjorde att fem sades upp och tio fick förändrade arbetsavtal samtidigt som alla i personalen permitterades för sju dagar. En tid innan detta hade Axxells rektor Annika Bussman plötsligt och oväntat sagt upp sig. Hon angav olika syn på ledarskap som orsak. Lena Johansson valdes i mars till ny rektor för Axxell. Hon hade också tidigare jobbat inom skolan, bland annat som enhetschef i Ekenäs.

Knappt om pengar har också Västra Nylands folkhögskola i Karis. Statsandelarna har minskat kontinuerligt i över tio år och konkurrensen om studerandena har hårdnat. VNF är en stor folkhögskola med cirka 200 studerande. VNF såg redan tidigare över verksamheten och höjde avgifterna, men det räckte inte. Det behövs ungefär 100 000 euro till per år under tre år för att skolan ska klara av sin verksamhet, men kommunerna har inte råd att betala. VNF är en samkommun med åtta kommuner som ägare och en del kommuner är skeptiska till att betala det som behövs. Exempelvis sade Hangö nej medan Raseborg, som är den största ägaren i Västra Nylands folkhögskola, accepterade att betala sin andel på 40 000 euro, i alla fall för 2014.

Men det fanns också många positiva nyheter från utbildningsfältet i Västnyland. Hangö gymnasium utmärkte sig igen som bästa gymnasium av närmare 400 i FNB:s stora gymnasiejämförelse. I jämförelsen ställdes resultatet i studentskrivningarna mot medeltalet från grundskolans avgångsbetyg. Det var andra gången Hangö var i topp och det spekuleras i varför. Dels kunde det bero på att det genom litenhet går bättre att uppfylla individuella behov och skapa en vianda, dels blir tröskeln att hålla kontakt mellan lärare och elever lägre. Hangö gymnasium fick också det bästa resultatet i studentskrivningarna i Västnyland.

Årskrönika 2013

Bygget vid Mikaelskolan inleddes. Foto: Chris Senn

Jämfört med resten av landet låg Hangö gymnasium på en adertonde plats. Året innan gjordes en stor gymnasieutredning och då drog utredaren Ann Sandelin slutsatsen att stora delar av andra stadiets utbildning i Raseborg i framtiden borde samlas under ett tak, Campus Raseborg. Den undersökningen leddes av Kommunförbundet och stöddes av Svenska kulturfonden.

Den Steinerpedagogiska Mikaelskolan i Ekenäs kunde äntligen börja bygga på den stora tillbyggnad som planerats länge. Efter sju år av planer och insamlande av kapital lades den första grundstenen den 13 juni. Bygget stöds av både fonder, stiftelser och sponsorer förutom också av stat och kommun och så har skolan tagit lån. En finansieringsform var möjligheten att sponsorera bygget genom att köpa ett symboliskt stenblock till grunden. Tillbyggnaden ska bli 750 kvadratmeter. Skolan hade under hösten cirka 120 elever fördelade på grundskolans nio klasser. Mikaelskolan är belägen i Västerby i Ekenäs och sSkolan grundades 1985, elevantalet har ökat stadigt varje år.

Till kvinnodagen 2013 startade en skola för fattiga flickor i Sierra Leone – med västnyländska krafter. Ekenäsbon Barbro Fri-Kamara jobbade tillsammans med sin man Sorei Obay Kamara, hemma från landet, hårt för att ro i land projektet inom ramen för föreningen Children Crossing Cultures. Många västnylänningar stödde projektet i Sierra Leone och donationerna var många. Skolan hade då den startade 81 elever i åldern 5–12 år.

114

Sport

IF Raseborgs Otto Loukkalahti (i luften) var bäst i 1 500 meters loppet i FM-tävlingarna i friidrott för under nittonåringar i augusti. Foto: Sara Oraheimo

115

Årskrönika 2013

Det har kommit otaliga FM-, EM- och VM-medaljer till Västnyland under 2013. Hela 12 stycken FM-medaljer har friidrottsföreningen IF Raseborg fått genom sina idrottare. Föreningen var så framgångsrik att den kom in bland de 20 bästa föreningarna i Finland i den nationella klassificeringen av idrottsföreningar, vilket innebär status som en så kallad superklassförening. Föreningens Oliver Helander blev fjärde i världsmästerskapen i klassen herrar 17 år i spjut med 75,36 meter. Hans årsbästa 78,28 meter var nytt SFI-rekord. För Tomas Söderlund i herrarnas kula blev det ett FM-guld inomhus och FM-silver utomhus. Han blev också andra i inomhuslandskampen mellan Finland, Sverige och Norge och åttonde i Universiaden, som är ett internationellt sportevenemang där deltagarna är universitetsstudenter. Otto Loukkalahti vann FM-guld i H 19-klassen på 1500 meter och tog en fjärde plats i de nordiska mästerskapen i samma gren. FM-guldet var Loukkalahtis andra under säsongen, det första kom då han tillsammans med Kristian Kannus och Marko Vendelin vann 3x800 meter i U19-klassen. Lagets tid 5.54,75 var nytt distriktsrekord. I samma tävlingar var även andra västnyländska lag väl framme, i D19-klassen var Lojoklubben Länsi-Uudenmaan Urheilijats lag tvåa. I H22-klassen knep Sjundeå IF silver.

Individuellt kom också flera medaljer till Västnyland.

Årskrönika 2013

Hangö IK:s Linda Sandblom har varit ett av de stora namnen på friidrotts-areorna. Den 24-åriga höjdhopparen har höjt sitt eget rekord med 12 centimeter på två år. Sandblom hoppade sitt årsbästa i Stockholm den 8 september, 189 centimeter, vilket gav henne en placering bland de fem bästa finländska höjdhopparna genom tiderna. Från samma förening kommer också häcklöparen Jonna Berghem som lyckades väl det här året. Vid FM för 22-åringar i Brahestad tog hon ett guld och ett silver på 200 respektive 100 meter.

Kyrkslättsbin Mårten Boström blev den andra finländska guldmedaljören i orienterings-VM genom tiderna. Det blev guld i sprint under VM i Vuokatti.

Boström tävlar i friidrott för Sjundeå IF och i orientering för Lynx. FM-guld blev det för OK Raseborgs herrlag i orientering i klassen H170. Det var frågan om grenarna stafett och medeldistans som löptes i Äänekoski. Också i övrigt lyckades västnylänningarna bra eftersom det kom ytterligare fem medaljer till Västnyland i samma tävlingar. Då det gäller orienteringsskytte så blev Västnyland tre världsmästare rikare i augusti. Andreas Selenius, Leif Haajanen och Otto von Frenckell lyckades väl i svenska Anderstorp. Orienteringsskytte består av momenten orientering, skytte och löpning.

En annan förening som år efter år rönt stora framgångar är Raseborgs skyttar.

Föreningen var år 2013 näst bästa förening av alla skytteföreningar i Finland.

Detta avgörs via tävlingen Pohjolan malja där föreningarnas framgångar på FMnivå under det senaste året räknas ut och jämförs. Fina medaljer kom överlag till flera skyttar inom föreningen, både nationellt och internationellt.

Motorsporten verkar ha ett lyft i regionen. Den 19-åriga Pojobon Joni Wiman hade ett fantastiskt år bakom sig i rallycross. Han vann alla deltävlingar i USA i mästerskapsserien i Global Rallycross Championships då han körde i GRC Lites-klassen. Wiman har fått uppmuntran, stöd och konkret hjälp av den före detta rallyföraren från Ingå, Marcus Grönholm. Lite kuriosa då det gäller Grönholm: han öppnade under året ett nytt privat museum hemma på gården i Ingå där hela hans rallykarriär är samlad under ett och samma tak. I det privata museet finns bland annat 7 bilar, 62 champagnedränkta kepsar och naturligtvis mängder av pokaler från exempelvis världsmästerskap. Museet är tyvärr inte öppet för allmänheten. Grönholm satsar för tillfället också på ett ännu rätt hemligt byggprojekt i Ingå hamn. ”Ingåstrand” ska omspänna fem hektar och bestå av bostäder, affärsutrymmen och serviceboenden.

Den 9 november hölls ett nytt nationellt rally på de raseborgska vägarna.

Det var det största evenemanget på länge inom ramen för EMK, Ekenäs motorklubb. På N3M Power Rally var den totala sträckan på 120 kilometer fördelad på fyra specialsträckor. Tävlingscentralen fanns vid Seminarieskolan.

EMK fick under året också sin första kvinnliga ordförande, Linda Granroth.

Ekenäsbon Peter Wentzels dröm om en EM-titel i Offshore 3 C motorbåtsklassen gick i kras då han vurpade och kraschade i den första deltävlingen i eu116

Årskrönika 2013

ropamästerskapen i Nystad. Olyckan där båten flög ett varv runt inträffade i en hastighet av 77 knop, eller 145 kilometer i timmen. Både föraren Peter Wentzel och navigatören Michael Bussman klarade sig oskadda. Då olyckan inträffade låg båtlaget trea.

Större tävlingar som år 2013 hållits i Västnyland var de finlandssvenska förbundsmästerskapen (FSS-mästerskapen) på skidor i Västerby i Ekenäs. Österby SK stod värd för tävlingarna, tur nog med en hel del snö på marken. Sammanlagt hade 326 åkare anmält sig. Det var femte gången mästerskapen arran-gerades i Ekenäs sedan starten år 1922. Tävlingarna förlöpte väl förutom en liten fadäs på herrarnas 4 x 10 km som kanske gjorde tävlingarna oförglömliga för de inblandade. Så gott som alla herrar skidade fel på den första etappen. Tävlingen avbröts och herremännen fick finna sig i att starta på nytt.

Den 50-åriga Raija Jurkko är en styrkelyftare av världsklass. Hon lyfter för KK Eken och har redan bakom sig otaliga FM- och EM- medaljer samt 7 VM-guld.

Under World Games i Cali i Colombia år 2013 slog hon ytterligare tre världsrekord då hon lyfte 90 kg i bänkpress, 170 kg i knäböj samt hade ett sammanlagt resultat på 410 kg. Finlandssvenska mästerskap i både klassisk bänkpress och bänkpress med utrustning hölls i Ekenäs bollhall 24 augusti. Då stod Kraftklubben Eken värd för tävlingarna som lockade ett tiotal lyftare. Också där slog Raija Jurkko rekord, den här gången gällde det ett finländskt rekord i bänkpress.

Inom fotbollen var Ekenäs IF årets lysande västnyländska stjärna. EIF fick lite extra publicitet redan i början av säsongen då herrlagets tränare Mike Keeney plötsligt lämnade uppdraget och åkte till Nya Zeeland. EIF:s ny tränarduo plockades istället från de egna leden. Andratränaren Jens Mattfolk och den erfarna spelaren Sampsa Timoska tog på sig tränarrockarna under våren. Säsongen var otroligt lyckad och avslutades med att Ekenäs IF tog sig till division 1-kval då laget vann den södra zonen i division 2. I kvalet var dock FC Jazz från Björneborg snäppet vassare. Den sista och avgörande matchen spelades i Ekenäs inför en storpublik med över 2 000 åskådare. År 2012:s storskrällare BK-46 från Karis placerade sig på en fjärde plats i samma serie. Ekenäs IF:s damer i division 2, zon B, placerade sig på en tredje plats och i herrarnas division 3, zon 1, var Hangölaget FC HIK tvåa. Ekenäslaget Ekenäs Sport Club avancerade också till division 3 för säsongen 2014.

En sport som under året kommit in på den västnyländska sportarenan på allvar är futsal. Ekenäs Sport Club spelade sin första säsong i herrarnas futsalliga under säsongen 2012–2013. Laget stannade på en tionde plats i serien vilket betydde att ESC tvingades till kvalspel för ett förnyat seriekontrakt i futsalligan.

I kvalet vann sedan ESC de båda matcherna mot Hyvingelaget PS Villa och behöll sin plats i landets högsta serie.

En annan rätt ny sport är frisbeegolf. De finländska mästerskapen i grenen avgjordes i augusti i Västerby i Ekenäs. Då var så gott som hela den finländska 117

Årskrönika 2013

eliten på plats och sammanlagt deltog närmare 200 frisbeegolfare, rekord för ett FM. Tävlingarna varade i fyra dagar.

Långviken i Kyrkslätt var centrum för rodd-FM i sprint i månadsskiftet augusti–september. En 500 meter lång roddbana märktes ut i Långviken och Kyrkslätt roddare stod värd för arrangemangen. Också Långviks kongresshotell deltog som samarbetspartner. Paddling har gett Västnyland synlighet inte minst via kanotisten Anne Rikala som avslutade sin karriär med ett VM-brons i K1 på 5000 meter i tyska Duisburg i september. Och i FM i paddling lyckades Kanotklubben Wågen ta hem sammanlagt 8 medaljer i klassen damer 18 år. Linda Boström och Emma Malmsten fick fyra medaljer var.

I Hangö gick cykelloppet Race for the Baltic den 10 juli för första gången genom staden, ett lopp där alla invånare runt Östersjön kunde delta. Rutten gick runt hela Östersjön och slog också ett slag för miljön. Det startade i Malmö två dagar innan och avslutades i Köpenhamn den 17 augusti. Hela sträckan var sammanlagt 3 500 kilometer och loppet kördes genom nio länder. De flesta valde dock att köra endast en bit, etapper på cirka 80 kilmeter var det vanligaste.

Ibland har de västnyländska lagen lyst inom handbollen, men inte i år. I herrarnas FM-liga i handboll kom Karisklubben BK-46 på en fjärde och Sjundeå IF en sjunde plats i grundserien. Riihimäkilaget Cocks vann mästerskapet. I damernas FM-serie var BK-46 trea och Sjundeå IF sjunde i grundserien. HIFK vann mästerskapet. Men det finns en stor tillväxt inom handbollen – turneringen Sjundeå Cup växer från år till år. År 2013 var den Finlands största handbollsturnering med 280 anmälda lag, tio fler än året innan. Det innebar att cirka 4000 spelare och flera tusen åskådare samlades i Sjundeå 17–19 maj och spelade sammanlagt 800 matcher på 30 gräsplaner.

Ett intressant inslag på sportfronten år 2013 är framgångarna som det amerikanska fotbollslaget Sun City från Hangö haft. Laget kom långt med tränaren Kari Ketonen i spetsen och laget hade sin bästa säsong på 30 år. Sun City fick ge sig i semifinalen i division 2 då det förlorade mot Huskies från Tavastehus.

Publiken i Hangö uppgick under den sista och avgörande matchen till hela 400 personer.

Då det gäller den nya ishallen i Karis så ser den ut att vara ett lyckat projekt.

Saldot efter det första året är positivt. Det fanns inför höstsäsongen drygt åttio aktiva isutövare och många, många fler passade på att skrinna under de gånger staden köpt ishallstid för sina invånare. Ice Team Raseborg har lag i både D- och F-klasserna. Hallen har överlag fått ett gott betyg av användarna.

Till sist ett resultat från en lite mer udda gren, postrodden över Ålands hav.

Där gjorde besättningarna på Aspskärs Stina och Ålands hav gott ifrån sig. De fick en första och andra plats – besättningen på skutorna var Ekenäsbor.

118

...och så till sist vädret

Vintern 2013 var lång och snörik. Genast då isarna bär drar skärgårdsborna upp vägar på isen, den här utanför Skåldö. Foto: Tove Virta

119

Årskrönika 2013

Som helhet har året varit varmt. Medeltemperaturen för året i hela landet var den sjätte högsta sedan år 1847. Endast åren 1934, 1938, 1989, 2000 och 2011 har varit varmare. Mars var ändå ovanligt kall.

Vintern var snörik och lång. De första flingorna som blev ett snötäcke kom runt den 30 november 2012 och redan kring jul var snödjupet 70 centimeter.

Vid årsskiftet 2013–2014 hade däremot ännu ingen snö alls fallit för vintern.

Enligt Meterologiska institutet var våren cirka 1,5–3 veckor försenad i södra Finland. Södra Finland fick njuta av ovanligt starka och fina norrsken i mitten av mars, de ståtligaste på ett decennium. Våren gav en ovanligt hög vattennivå medan sommaren var mycket torr och fin, så också hösten. Men det torra vädret ledde till att många brunnar sinade under hösten.

Eftermiddagen den 26 juli kommer att stanna i många Karisbors minne som dagen då himlen öppnade sig. Ett liknande skyfall hade säkert aldrig skådats i Karis. På kort tid öste 90 millimeter regn och hagel stora som golfbollar ner och skapade stor förödelse. Vattnet kunde inte dra ut genom regnvattensystemet och gatorna fylldes med vatten så högt att bilar fastnade och dränktes i vatten samtidigt som ett stort antal källare vattenfylldes. Evenemanget Karisnatten inleddes trots allt endast några timmar senare. Bland de drabbade försäkringstagarna i Karis skapade ersättningarna turbulens – ett försäkringsbolag valde att inte betala ut något för det som förstörts, medan andra gjorde det. De drabbade fick inte heller ersättning via stadens egna försäkringsbolag.

Årskrönika 2013

Många kommer också att minnas lucianattens storm. Seija drog in över Västnyland med full styrka på natten och morgonen den trettonde december.

Många skolor firade i mörker, i stearinljusets sken. Fyrahundra uppdrag blev det för traktens räddningsverk och elmontörerna jobbade för högtryck då 100 000 hushåll i södra och västra Finland var utan ström. Som mest rapporterades om vindstyrkor på 30,7 meter i sekunden på Finska viken. Många drog paralleller till julannandagsstormen Tapani som härjade för två år sedan.

Skyfallen i Karis var av sällan skådat slag. Hela centrum låg under vatten. Fotografiet ovan är taget i hörnet av Bangatan och Dalgatan, det andra längs Bangatan. Foton: Emilie Nordström

120

Västnyländska kultursamfundets böcker Från Svartå till Fiskars, en kulturvandring långs ådalar (2012) ISBN 978-952-67742-0-6 Boken får läsaren följa med på en upptäcktsfärd i den lokala kulturhistorien och nutidslivet. Det unika är Laura Salamas vackert tecknade bildmaterial, totalt över 110 teckningar. Historikern Kim Björklund har skrivit texten som gör korta nedslag i historien och kulturen.

Hon drog sina streck, Vi minns henne Helene Schjerfbeck i Västnyland (2011) ISBN 978-951-96364-8-1. Författare Tove Virta. För research och intervjuer står Anne Ingman. Den här boken bjuder på små vardagshistorier av dem som har minnen av konstnären Helene Schjerfbeck.

Helene Schjerfbeck - muistamme hänet (finsk version av Hon drog sina streck) (2012) ISBN 978-951-96364-9-8 I borgens skugga, Västnyland från forntid till nutid År 2006 utgavs en ny hembygdsbok om Västnyland.

Författare är FD Henrik Ekberg. ISBN 951-96364-4-7 Hilding Ekelund i Karis–Karjaalla (2007) Karis egen arkitekt Hilding Ekelund (1893–1984) formgav nästan alla offentliga byggnader i Karis under tre decennier.

Boken utkom 2007 och är tvåspråkig. Författare är historiker Kim Björklund. ISBN 978-951-96364-5-0 Västnyländsk årsbok 1978-2014 En ryggrad i verksamheten utgörs av årsskriften Västnyländsk årsbok, som har utkommit sedan 1978. Redaktörer 2014 är Sophie Kawecki och Tove Virta.

ISSN 0356-9063 Tove Virta Västnyland 2012

Annette Ström Luckan Raseborg

Riggert Munsterhjelm Vision och verklighet

Christine Linder Turismen i Västnyland

Lena Selén Här har gräsrötterna ordet

2013

Åsa Bengtsson Kommunalval 2012

2013

Johan Westerlund Pojo svenska församling

Margita Björklöf Västnyländska vården under 25 års tid Hjalmar Blomqvist Skolgång i gamla tider

Tove Virta Kenneth Karlsson: Raseborgs idrottsakademi

Böckerna har getts ut inom Västnyländska kultursamfundets skriftserie. De kan köpas i bokhandlar och i Luckan Raseborg.

36

121

Västnyländska Kultursamfundet r.f. c/o Luckan Raseborg Torggatan 3 (Tryckis), 10300 Karis Tfn 044-017 0176 raseborg@luckan.fi Västnyländska kultursamfundet r.f. har arbetat med västnyländska kulturfrågor i över 35 års tid.

Kultursamfundet upprätthåller även Luckan Raseborg, ett västnyländskt informationscentrum.

Västnyländsk årsbok har utkommit sedan 1977.

Tillsammans är de trettiotre årgångarna ett oslagbart faktapaket om Västnyland.

Nu kan Du förse dig med äldre årgångar och fylla igen luckor i Din samling på Luckan Raseborg, Torgg. 3, Karis.

Komplett samling

(med undantag av årgång 1992 och 1996)

60 €

Tidigare årgångar

3 €/st.

En lista över alla publicerade artiklar finns på vår hemsida.

Bli medlem! Som medlem får du årsboken gratis.

www.vastnylandskakultursamfundet.fi

122

123

Johanna Aminoff-Winberg Flykten från Västnyland (tema) Christer Kuvaja Ryssen i Karistrakten 1713 – slaget vid Landsbro (tema) Aapo Roselius ”Finlands Termopylai” (tema) Carl-Fredrik Geust Hangö i rysk historieuppfattning och tradition (tema) Ralf Friberg Kulturen i Raseborg Jani Roman Synvinklar på Västnylands näringsliv, ur ett Raseborgsperspektiv Henrik Ekberg Den kommunala identiteten i en föränderlig värld Tove Virta Västnyland 2013

124