Brev till Nathan
tankar om fred i skuggan av krig
anna hjälm (red)
Brev till Nathan
tankar om fred i skuggan av krig
argument
Innehåll
8 Förord anna hjälm
10 Nathan Söderblom: ekumenikens kyrkofader pierre eriksson
22 I Nödvändigheternas skugga anton johnsson
29 Vi behöver hjälp från himlen anders arborelius
35 Den ryska freden? misha jaksic
41 Vykort brian palmer
42 Kvarlämnade bitar av hjärtat noomi åberg
46 Ickevåldets kraft lotta sjöström becker
51 Trygghet i stället för säkerhet anna hjälm
57 Vykort clara olsson
58 Nåd och fotarbete carolina thorell
62 Från en annorlunda framtid pekka mellergård
66 This too shall pass jonas löhnn
73 Vykort sara gehlin
74 Utan rättvisa – ingen fred eva forsgren
79 Hoppet finns hos de unga johan oljeqvist
83 Vykort samuel hellgren
84 Den smärtsamma fredstystnaden ulrica fritzson
88 Din gärning har burit frukt gunnar stålsett
94 Slutnoter
95 Litteratur
Trygghet i stället för säkerhet
anna hjälm
Käre Nathan
Jag skriver till dig från mitt matsalsbord i Jerusalem, staden som just nu är mitt hem. Här i det heliga landet har det senaste i raden av krig nu pågått i ett år. Freden syns allt längre bort ju fleraktörer som blir inblandade i striderna, och allt grymmare tycks mig rapporterna –krigsrubrikerna är endast budskap om fiendensdöd, helt befriade från humanitet och eftertanke. Men dödandet leder oss ingenstans. Det torde stå klart för alla. Ändå startas krig igen och igen – just nu i Israel, Gaza, Libanon, Ukraina.
I går träffadejag en muslimsk man i Gamla stan. Han är ikonförsäljare på Via Dolorosa och jag pratar ofta med honom när jag går förbi. Han talade om Jerusalemiter, att de är människor som håller fast vid hoppet. »We are people of hope«, sa han. Det slog an något hos mig och jag gick hem och läste saligprisningarna från Bergspredikan i Matteusevangeliet: »Saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.« Men också: »Saliga är
de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de ska bli mättade.« Kanske är det likadant med hopp? Hopp – ett så provocerande begrepp i ett land i krig! Samtidigt – kanske finnsnyckeln där, hopp är ju inte något vi har utan något vi hungrar och törstar efter?
Nathan, jag undrar vad du hungrade och törstade efter. Du samlade människor från kyrkans olika familjer till ett möte i Stockholm som ingen sett maken till 1925. Imponerande. Och kontroversiellt för somliga. Du måste ha haft en vilja av stål (jag anar att du kan ha drivit dina medarbetare till vansinne). Och du måste ha kunnat formulera den där hungern. Hungern efter enhet, törsten efter att kyrkan ska få vara en enda kropp, och på så sätt modellera en framtid av enhet, liv, fred och hopp. Och de som kom, de måste ha hört och känt igen den där hungern.
Nu är det hundra år sedan det där mötet och Sverige har just gått med i militäralliansen Nato. Nathan, det skrämmer mig. Jag upplever att vi agerar mer utifrån rädsla och krav på enkla lösningar – ibland rent av utifrån törst efter hat och splittring – än utifrån hunger efter fred och hopp. Och jag tror att vi är fel ute när vi närmast dogmatiskt klamrar oss fast vid tal om säkerhet som ett överordnat mål.
Ofta verkar säkerhet kräva att en enda tolkning hålls för sann, och det tycks mig som om den som talar om säkerhet alltid slår fast hur saker är, medan den som talar om fred, liv tillsammans och trygghet nästan alltid har sin grund i det villiga utforskandet. En struktur kan visserligen se till att vi är säkra, men för att uppnå trygghet
behövs dialog och möten. När någon försöker rita raka pilar mellan Gud och säkerhet, då blir talet om Gud ett verktyg för förtryck. Men tryggheten som jag upplever i min gudstro är en trygghet som bygger på relation.
Nathan, vad ska vi göra? Alla vi som känner oss tveksamma, som ibland har svårt att sätta ord på våra tvivel. Vi som är osäkra på om det är genom upprustning och militära allianser som lösningarna kommer, som trevar oss fram. Alla vi som ibland beskrivs som naiva, eller rent av verklighetsfrånvända.
När vi viftas bort i debatten, när våra betänkligheter marginaliseras, är det trösterikt att veta att vi inte är ensamma. Under det senaste året har jag hört så många röster som säger just detta: Kalla mig naiv, jag är i gott sällskap och min fredsröst är lika mycket värd som en röst för hat och strid! Förebilderna är många och det känns skönt att veta att du är en av oss.
Den katolske patriarken här i Jerusalem är en sådan förebild. Under en fredsbön nyligen uppmanade han sin församling: »Vi kommer att fortsätta tala om och tro på förlåtelse och fred. Även om vi måste börja om varje dag, och även om vi kallas irrelevanta, så kommer vi att fortsätta. Var modiga fredsvittnen!«14
En annan förebild är Bibelns Noa. Det var en beduinschejk från trakten av Be’er Sheva som nyligen påminde mig om det. Schejken sa: »Ja, visst kan det vara så att andra tycker att vi är naiva eller kanske rent av lite korkade när vi envist fortsätter att be, tro och arbeta för fred. Men att andra skrattar åt oss är inget problem. Tänk bara vad folk måste ha hånat Noa! Hans projekt
måste ha framstått som väldigt naivt! Men här är vi nu. Noas barnbarn.«
Kanske brottades du med samma ifrågasättande, Nathan? I alla fall verkar fleraav dina kollegor ha gjort det. Jag läser ditt nobeltal där du hänvisar till biskop Brent, också han en hängiven ekumen med egna erfarenheter av första världskrigets våld. Under Stockholmsmötet uttryckte han sitt hopp om världsfred följt av: »I may be a fool, but if so, I am God’s fool.«15 Jag gissar att auditoriet skrattade då, och även nu får berättelsen mig att le. Biskop Brent blir ytterligare en förebild. För det finnsen kärlek i detta, en trygghet och ett bemyndigande som kommer ur relationen mellan Gud, människan och freden. Och Nathan, mer än något annat tänker jag att det du gjorde var att bemyndiga den fredstänkande människan. Den kyrka du törstade efter var inte endast en spirituell växtplats, utan också ett drivhus för samhällsförändrare, kyrkoförändrare, fredsaktivister! För alla dem som hungrar efter hopp.
Så förändrar de naiva världen. Så använder Gud också dem som inte alltid vet exakt vad de gör. Det ger mig hopp när jag famlar i en tid som kräver enkla svar.
God natt Nathan, jag måste släcka nu. Skriv snart, jag ser fram emot dina tankar!
Anna
ps. Jag vet att du uppskattade poeten Erik Axel Karlfeldt. Jag kan inte säga att han är en av mina favoriter – men för din skull letade jag reda på något ur hans poesi. Jag läser
ur Hösthorn, och fastnar för ett par fraser ur dikten »Inför freden«. Nu förstår jag bättre varför du gillade honom.
I min syn blir bilan den fromma skäran, Kains klubba brinner på härdens ved. Jag är trött att följa den falska äran, Höj försoningsfanan, du gyllne fred. […]
vill jag le åt stormens och vredens tid, ty jag vet, den högsta av jordens böner ropar ej på seger, men ber om frid.
anna hjälm är direktor för Svenska teologiska institutet i Jerusalem.
»Kriget
kan inte slita de band, med vilka Kristus förenar de trogna. Låt oss be till Herren att han ska ge oss frid, att den dagen snart kommer då folken förenas i kärlek och Kristus är herre, den dag som fullkomnar de heligas böner.«
Nathan Söderblom i en kvällsgudstjänst i domkyrkan, 8 november 1914.
Käre Nathan Har du tänkt på att allt gott faktiskt börjar i tro? En positiv förändring börjar med någon som tror, tror och hoppas att det kan hända. Ändå verkar det vara precis det vi saknar nu, och jag undrar vad det gör med oss som mänsklighet.
För det blir ju ingen fred om vi inte tror att det är möjligt. Jag är rätt säker på att vi inte kommer framåt om samtalet inte ens får finnas om en framtid bortom förberedelser för krig. Mest av allt är jag nog rädd att vi unga slutar hoppas, om det fortsätter vara
kontroversiellt att prata om fred. Du om någon vet hur viktigt det är att vi unga hoppas och vilken kraft vi har när vi tror. Du om någon vet att vi kan förändra. Vi behöver tro. Vi behöver hopp. Nu. /Clara
clara olsson är förbundsordförande för Svenska Kyrkans Unga.
Nathan Söderblom Fredspristagaren
Vem var Nathan Söderblom – och vad kan vi lära oss av hans envisa arbete för fred och enhet? Som ärkebiskop och Nobelpristagare satte han ekumeniken på världskartan när han 1925 samlade kristna ledare från hela världen i ett banbrytande möte i Stockholm. Hans övertygelse var att tro och handling hör ihop, och att gemenskap över gränser är nyckeln till rättvisa och fred.
I skuggan av Sveriges inträde i Nato, i en tid präglad av oro och högljudd krigsretorik, formulerar sjutton skribenter sina funderingar om fred i brev och vykort till den forne ärkebiskopen. Är fred en illusion eller en möjlighet? Vad innebär det att följa Kristus i handling och inte bara i ord? Och hur kan vi i vår tid bygga vidare på Söderbloms dröm om »enhet i mångfald«?
Boken inleds med en kort biografiöver Nathan Söderblom.
www.argument.se