Ur tystnaden by Argument Förlag

Ur tystnaden

julia hinshaw - ryberg

alternativ för samtal , beslut och gemenskap enligt kväkarnas tradition

argument

formgivning: Pierre Eriksson

foto författare: Christer Brosché

foto framsida: Pierre Eriksson

illustrationer: Julia Hinshaw-Ryberg

tryck: Dardedze hologrāfija sia, Lettland

isbn: 978-91-7315-681-3

Tryckt med bidrag från Vännernas samfund i Sverige

Argument Förlag ab | Annebergsvägen 4, 432 48 Varberg

Tel: 0340-69 80 00 | www.argument.se | info@argument.se

»Varför

just tystnad?

Därför att tystnaden är mull.

Det du sår däri skall du skörda – tiofalt!«

Ur kväkarerfarenheten, Sven Ryberg

Innehåll

9 förord: ur tystnaden växer freden

12 inledning

22 gr undad i »både och «

30 den stilla andakten

36 beslutsmöte

50 samtal ur tystnaden

62 tröskemöte

70 möte för klarhet

82 ljusövning

92 samtal två och två

98 vigsel

104 barn och ungdomar

110 minnesandakt

116 retreat

128 till slut

129 råd och frågor

135 kväkarna då och nu

142 lit teratur för vidare läsning

Beslutsmöte

Kväkarna är kända för sin tysta andakt, men vårt sätt att hantera beslutsfattande skiljer sig också genom sin annorlunda form. Beslutsordningen kom till under 1600-talet och har tjänat väl sedan dess. Jag är övertygad om att den kan användas med framgång även i andra sammanhang. Inslagen i kväkarnas praxis kan vara till hjälp för att få till stånd friska och varaktiga beslut, öka delaktigheten och stärka gemenskapen.

Jag påminner om vår centrala erfarenhet: Det finns något av Gud i varje människa. Det finns inom varje människa ett inre Ljus som rannsakar, upplyser, tröstar, inspirerar och vägleder. Denna övertygelse vill ta sig uttryck i fred, jämlikhet, sanning, gemenskap, enkelhet och hållbarhet.

Vilka konsekvenser blir det när beslut ska fattas utifrån denna övertygelse? Vill vi främja freden behöver beslutsmetoden vara fredsbyggande. Vill vi främja jämlikhet behöver metoden vara jäm-

lik. Och så vidare. Det vi längtar efter i världen måste återspeglas i vår metod. Mål och medel är ett.

Kväkarna kallar sina beslutsmöten »andaktsmöten för beslut«.

Gemensamma angelägenheter belyses och beslutas om under en gudstjänst. Andakten och andaktsmöten för beslut är de två pelare som gemenskapen vilar på. Jag har ofta reflekterat över att det är svårt att bli osams under den stilla andakten. Möjligheterna att bli osams är många fler i andaktsmöten för beslut – där prövas vår mognad och vår gemenskap.

Vi fattar beslut utan omröstning eftersom vi är ointresserade av tanken att majoriteten vet bäst. Ett beslut som lämnar någon i rummet frustrerad, överkörd och med känslan att inte ha blivit hörd är inte ett gott beslut. Under ett andaktsmöte för beslut får kanhända inte alla som de ville, men de kommer att respektera beslutet eftersom processen varit god och allas tankar har blivit hörda. Det handlar alltså inte om att jag får som jag tänkt och ville. Vi behöver vara beredda att pröva om en enda deltagares avvikande övertygelse kan visa på vägen framåt. Kan vi inte nå endräkt får vi ta upp den aktuella frågan längre fram, då den förhoppningsvis har mognat eller förberetts vidare.

Vi söker det vi kallar »mötets mening« framför individuella åsikter och viljor. Vi ställer oss frågan: »Vad är det som Kärleken begär av oss?« Mötets mening är förhoppningsvis det beslut som just nu bäst främjar fred, enkelhet, jämlikhet, sanning, hållbarhet och gemenskap. Vi fattar ju våra beslut under en gudstjänst.

Skulle det inte vara mycket enklare och snabbare att rösta fram beslut? Jovisst, men vi är inte ute efter majoritetsbeslut.

Tillämpar vi konsensusmetoden? Nej, vi söker varken kompromisser eller minsta gemensamma nämnare. En medlem uttryckte det så här: »Konsensus gör oss mindre. Mötets mening gör oss större.«

I medeltida svenska kyrkor finns det förrum som kallas vapenhus, där det sägs att människor skulle lämna sina vapen innan de gick in i kyrkan; man skulle inte komma beväpnad in i det heliga rummet. Så är det även med kväkarnas beslutsmetod. Vi lämnar förhoppningsvis våra vapen – sådana som kan finnas i tanke och hjärta – utanför. Jag kommer kanske med åsikter och förhoppningar, men när jag lagt fram dessa inför mötet behöver jag släppa dem och förlita mig på att de kommer att tas med i det gemensamma sökandet efter klarhet. Varje beslutsmöte erbjuder ett prov på vår mognad som individer och som grupp. Varje beslutsmöte är unikt.

Några av kväkarnas beslut har varit historiskt viktiga. Två kan nämnas särskilt. Det ena är när de amerikanska kväkarna 1774 beslöt att inga kväkare skulle hålla slavar. Det var hundra år innan slaveriet avskaffades i Amerika. Det andra är när åttahundra brittiska kväkare träffades till årsmöte i York 2009. På dagordningen stod ett ärende för beslut om att juridiskt registrera och hantera alla kväkarvigslar på samma sätt, oavsett parternas kön. Pressen väntade utanför – skulle Vännernas samfund bli den första kristna kyrkan i Storbritannien att fatta ett sådant beslut? Så blev det. Vägen fram till båda dessa beslut hade beretts under en hel generation.

Även de mest vardagliga beslut – om budget, renoveringar och förtroendeposter – måste hanteras med varsamhet. Något som till synes är ett rutinärende kan nämligen dölja större principiella aspekter, som leder snett om inte ärendet behandlas med omsorg.

Och andra till synes stora, laddade ärenden kan smidigt komma till beslut om ärendet och deltagarna är väl förberedda.

Kväkarnas beslutsmetod förutsätter att alla respekterar och förlitar sig på metoden, som tjänat samfundet i flera hundra år. Det behöver finnas tilltro mellan mötesledning och deltagare, som har olika funktioner i en helhet – som olika funktioner i en levande kropp.

Vi är inte en toppstyrd organisation. Frågor växer fram i andaktsgrupper och kommittéer. De bereds på olika sätt innan de sätts upp på en ärendelista för gemensamt beslut. Det är särskilt viktigt att komplexa och/eller kontroversiella beslut har förberetts med olika mötesformer, som beskrivs i kommande kapitel. Syftet med förberedande möten är att sakfrågor och känslor ska kunna läggas fram i ljuset. Det bidrar till ett större mått av klarhet inför själva beslutsmötet. Jag kan bara ana hur mycket förberedelsearbete som föregick de två historiska beslut jag nyss nämnde.

Alla förväntas komma till beslutsmötet »förberedda i huvud och hjärta« utan förutfattade meningar och man ska helst ha lämnat sina käpphästar utanför. Alla är ombedda att komma med beredskap att lyssna och att ändra uppfattning.

Ibland sägs det att processen kan vara viktigare än själva beslutet. En vän associerade till schack och berättade att spelare kan drabbas av förundran inför den estetiska skönheten i motspelarens drag, även om det innebär att man själv förlorar. För mig var det en passande jämförelse.

Visst missar vi målet ibland. Vissa beslutsmöten är röriga och långdragna, och andaktskänslan är svår att förnimma. I sådana

lägen kan vi oftast förstå vad som gick snett. Förhoppningsvis kan en förlåtande anda råda. Vi får försöka göra bättre nästa gång.

Så går det till

Samfundet har ett arbetsutskott som hanterar löpande frågor mellan de beslutsmöten som alla medlemmar kan delta i. I god tid före mötet skickar utskottet ut ärendelistan, som är tydlig och informativ. Det ska framgå vilken typ av ärende varje punkt handlar om: är det en rapport, ett samtal eller ett beslut det gäller? Nödvändig bakgrundsinformation finns, kanske i form av utdrag ur protokoll från beredande kommittéer. Ärendelistan inkluderar punkten »Övriga frågor«. Där kan frågor tas upp på sittande möte, men endast till samtal. Detta av respekt för dem som inte kan närvara. Det är också olämpligt att ta upp något till beslut som inte är förberett.

Vanligtvis har arbetsutskottet bett två personer att agera »ombud« (engelskans clerk), den ena som föredragande och den andra som skrivande ombud. (I andra sammanhang känner vi igen dem som ordförande och sekreterare.) Ombuden har föreslagits av arbetsutskottet. Det hör till undantagen att mötet inte skulle acceptera förslaget. Ett ombud behöver ha god förmåga att lyssna och lotsa gruppen mot beslut. Ombuden bidrar inte med egna åsikter i de olika frågorna. Skulle ett ombud trots allt känna sig manad att bidra, lämnar ombudet ledningsbordet och det andra ombudet tar tillfälligt vid. Ombudet ger sitt bidrag och återgår till sin roll vid bordet. Detta kan te sig som onödigt krångligt och händer inte ofta, men det är viktigt att markera skillnaden mellan att vara mötesledare och att vara en enskild deltagare.

Ombuden hjälps åt att urskilja och formulera mötets mening i varje ärende. Ett bra sätt att skola in ovana ombud är att en erfaren och en oerfaren person hjälps åt med uppdraget. Det händer också att samma person tjänstgör som ombud och skrivande ombud samtidigt.

Mötesledningen och övriga deltagare har olika men lika viktiga funktioner. Det finns ingen hierarki, utan ansvaret för mötet delas av alla. Mötesledningen har inte makt, utan blir bemyndigad av gruppen. Ombuden ser sin roll som ett tjänande och auktoriteten hör ihop med rollen. Samtidigt är personens andliga djup, urskiljningsförmåga, förmåga att lyssna och visa omsorg av avgörande betydelse för mötets gång. Detsamma gäller förstås alla närvarande.

Ett andaktsmöte för beslut inleds med en stunds tystnad, kanske 15 minuter, för att samla oss inför det gemensamma arbetet.

Innan vi börjar behandla ärendena påminner ombudet oss om att vi är samlade till ett andaktsmöte för beslut och går igenom riktlinjerna i beslutsprocessen. Det är en hjälp för såväl nya som erfarna deltagare. Det är viktigt att alla är införstådda med vår tradition.

Ärendena behandlas därefter i tur och ordning. Ett ärende presenteras genom att ombudet eller sakkunnig lägger fram bakgrund och viktiga fakta som kan komplettera den utsända ärendelistan. Ombudet förtydligar vad det är för typ av ärende (samtal, rapport eller beslut).

Frågor ställs och besvaras. Sedan går gruppen in i tystnad för begrundan.

Den som vill yttra sig ställer sig upp under tystnad och väntar på att få ordet från ombudet. Att vilja tala är ingen garanti för att

få ordet. En av ombudets uppgifter är att urskilja vad som kan föra processen framåt.

Den som fått ordet talar kort och utan att gå i polemik med någon annan, helst utan kraftiga känsloyttringar. Man talar till hela mötet, inte till någon enskild. Helst talar man bara en gång i ett ärende. Har man glömt att nämna något får man förlita sig på att någon annan tar upp det om det är viktigt. Undantag kan gälla för den som har stor faktakunskap och kan behöva belysa någon fråga ytterligare. Annars betänker man noga om man behöver tala en andra gång. Detta för att förhindra dominans och för att underlätta för mer tystlåtna att kunna komma till tals.

Tystnad vidtar när någon har talat. Vad händer i tystnaden? Alla lyssnar djupare inåt, prövar och söker sanningen i det som har sagts.

Kanhända förändrar bidraget min egen syn, även om talaren är någon jag har svårt för.

Om det är flera som vill tala samtidigt urskiljer ombudet vem som får ordet och de andra sätter sig. I andra sammanhang skulle det då uppstå en talarlista, alltså en kö med människor som vill yttra sig, men det sker inte i kväkarsammanhang. Efter varje bidrag behöver alla under tystnad begrunda det som har tillförts frågan.

Behöver jag kanske omvärdera mitt tilltänkta bidrag i ljuset av det som sagts? Är det jag ville säga inte aktuellt längre? Har det samma innehåll som föregående talares? Då ber jag inte om ordet igen.

Det som är sant blir ju inte mer sant om jag säger att jag håller med föregående talare. Är mitt bidrag däremot fortfarande aktuellt i ljuset av vart vi kommit i processen får jag ställa mig upp igen.

Kanske jag får ordet, kanske inte. Jag får ha tillit.

Man kan fråga sig om ombudet utövar maktmissbruk genom att ge, eller inte ge, någon ordet. Min erfarenhet är att sådant missbruk skulle bli uppenbart och omedelbart ifrågasättas av andra deltagare. Jag har aldrig varit med om något sådant missbruk. Processen fortsätter. Tystnad varvas med bidrag när ombudet har signalerat att sådana är välkomna. Vi söker ett gemensamt beslut – mötets mening. Vi söker det som Kärleken begär av oss.

I tystnaden mognar orden. Starka känslor kan lägga sig och klarhet kan uppstå.

Om mötet skulle halka ur den överenskomna disciplinen är det varje deltagares ansvar att ömsint påkalla återgång till stillhet och varsamhet. Om tonen blir hetsig eller vresig är det ett klart tecken på att en stunds tystnad behövs. Ur tystnaden kan någon komma med det som blir ett genombrott. Ofta kan den gemensamma insikten infinna sig efter en paus.

Ombuden kan behöva rådgöra med varandra under resans gång. Då går deltagarna in i stillhet och håller ombuden och hela gruppen i Ljuset under tystnad – andakten pågår ju fortfarande. Ombudet skönjer när mötet kommit till klarhet och ber att få formulera det som vuxit fram som mötets mening. Vid det här laget är det mycket olämpligt med nya inlägg i frågan.

Ombuden formulerar nu mötets mening skriftligt. Det är bra om något av ärendets bakgrund och sammanhang framgår. De som inte kunde vara med – och framtida läsare – ska kunna följa processen.

Ombudet läser upp protokollspunkten och en stunds tystnad för begrundan vidtar. Ombudet frågar: »Är detta mötets mening?«

Deltagarna visar sitt gillande genom tystnad eller med ett gillande

mummel. Några kanske svarar: »Hope so!« (Det engelska uttrycket används ofta även på svenska möten, eftersom svenskans »Det hoppas vi!« inte riktigt fångar innebörden lika bra.) Det är ett ödmjukt erkännande av att vi har gjort så gott vi kunnat i detta ärende.

Är något i protokollet otydligt eller behöver kompletteras kommer någon att resa sig och invänta ordet för att föreslå en förändring eller ett förtydligande. När mötet är överens om formuleringen är protokollspunkten omedelbart justerad och inga förändringar är sedan möjliga.

Det kan tyckas vara en omständlig och tidskrävande process.

Ibland är det så, men de beslut som fattas på detta sätt är klara och tydliga. Om någon lämnar mötet sårad eller missnöjd är det ett tecken på bristande trofasthet mot vår tradition.

Om någon enskild deltagare har en mycket stark övertygelse som tydligt avviker från det som har kommit fram som »mötets mening« kan vederbörande tillfrågas om huruvida hen kan anse sin mening noga hörd och ändå acceptera mötets mening. Det kan hända att personen får sin avvikande mening protokollförd, alltså som en reservation, men vi betraktar detta som något av ett misslyckande.

Men som sagt: ibland är det faktiskt så att den ensamma, avvikande rösten visar vägen fram. Den får vi inte missa.

Om mötets mening inte kan nås behöver gruppen återkomma till ärendet vid ett senare möte. Det kan vara så att beslutet inte är moget att fattas. Det kanske saknas information eller helt enkelt lite mer tid. Det hjälper då ofta om en arbetsgrupp utses för att bereda ärendet vidare. Beror oenigheten på motstridiga uppfattningar är det bra om dessa är representerade i arbetsgruppen.

Ibland tar tiden slut innan alla ärenden hunnit avhandlas. Då får dessa anstå till ett senare tillfälle. Att hasta igenom ärendelistan är ingen god idé.

Det händer inte sällan att det som ser ut som en knivig och kontroversiell fråga är förvånansvärt enkel att besluta om just därför att frågan har beretts på ett gott sätt och att alla är förberedda i hjärta och huvud.

Stora frågor kommer inte upp på dagordningen utan att medlemmarna har fått arbeta med dem i förväg. Besluten om att inte längre hålla slavar (1774) och hantering av äktenskap (2009) hade ju beretts under en generation.

I avsnitten som följer får du bekanta dig med metoder som kan hjälpa till att förbereda komplexa eller känsliga frågor: Samtal ur tystnaden, tröskemöten och Möten för klarhet.

Ögonblicksbilder

beslut om utåtriktad verksamhet. På årsmötets ärendelista fanns en punkt om en omfattande satsning på utåtriktad verksamhet – det gällde främst annonsering och publicering av informationsmaterial. En arbetsgrupp hade gjort ett gott arbete med att förbereda ärendet. En förväntansfull iver låg i luften och samstämmigheten var påtaglig. Ombudet påkallade så småningom tystnad för att kunna förbereda ett förslag till protokollspunkt.

Plötsligt reste sig en av de äldre medlemmarna i mötet, en person som inte ofta tog till orda. Det var uppenbart att hon bar på något viktigt. Hon inväntade ombudets nick som betydde att hennes bidrag var välkommet. »Och hur kommer vi att ta hand om en tillström-

ning av nya?« sa hon och satte sig sedan ner. Tystnaden fördjupades. Och då förstod vi alla, utan vidare överläggning, att vi var på fel väg.

Vi hade inte tänkt tillräckligt långt, för vi hade faktiskt inte beredskap att ta emot en tillströmning av nya människor. Det blev inget beslut om en satsning på utåtriktad verksamhet. I stället kom samfundet att helt naturligt vända sig inåt. Under ett par decennier pågick en process där vi förstärkte vår identitet och gemenskap.

Vi fokuserade på och dokumenterade vår struktur och praxis. Vi har upplevt en påtaglig ökning av medlemskap under de senaste åren, och kanhända processen stärkte vår beredskap att ta emot människor som sökt sig till oss. Jag riktar ofta en tacksamhetens tanke till den äldre medlemmen som vågade ställa en klok fråga.

nystartad kväkargrupp i polen. Tillsammans med en brittisk kväkarkollega reste jag till Polen. Den nya polska kväkargruppen var på väg att konstituera sig och hade bett om undervisning i kväkarnas beslutsmetod. Vi informerade ingående och alla i gruppen lyssnade uppmärksamt. Sista kvällen skulle gruppen hålla sitt första beslutsmöte om gemensamma angelägenheter. Min kollega och jag blev inbjudna att närvara. Vi ville inte störa och bad därför inte om tolkning till engelska. Vi ville enbart hålla gruppen i Ljuset. Mötet var från början till slut en kaotisk och högljudd tillställning. Det behövdes verkligen ingen tolk för att förstå att vår undervisning inte hade gjort något som helst intryck. Vi var förbryllade. Nog kan det finnas kulturella variationer, men detta?

Efter mötet kom två yngre kvinnor fram till oss. Lite bekymrat frågade de om det är så här det ska gå till. Vi svarade ärligt: Nej,

det var inte så här ett kväkarbeslutsmöte skulle gå till. De bad oss om hjälp, men i vårt uppdrag ingick inte att lägga oss i gruppens gemensamma angelägenheter. Endast om hela gruppen önskade det skulle vi kunna ta deras aktuella ärenden som praktiska exempel i följande dags avslutande undervisning. Så fick det bli.

Nästa morgon klargjorde vi att gruppen själv skulle göra jobbet, men att min kollega och jag skulle agera stödpersoner – han för mötesledningen och jag för deltagarna. Vi bad gruppen att dra sig till minnes de grunder vi hade talat om under kursen. Dessa skrevs ner med stora bokstäver på ett blädderblockspapper, på polska och engelska, och pappret lades på golvet mitt i cirkeln. Inledande andakt, presentation av ämnet, tystnad mellan varje bidrag, vänta på klarhet, hålla ombuden i Ljuset, avslutande andakt. Ingen hets, ingen debatt, tala bara en gång i varje ärende.

Ärenden på listan klarades av punkt för punkt med bibehållen disciplin. Min kollega och jag frågades till råds någon enstaka gång, men det var gruppen som gjorde jobbet. Och undret skedde: man kom till välgrundade beslut om förtroendevalda, om arbetssätt för kommande året, om ekonomifrågor, om tid och plats för nästa årsmöte. När den avslutande tystnaden var till ända såg alla på varandra nästan generat och med storögd förundran: »Vi gjorde det!« ett historiskt årsmöte. En betydelsefull fråga stod på de brittiska kväkarnas ärendelista inför deras årsmöte 2009. Skulle det brittiska samfundet besluta att registrera och hantera alla kväkarvigslar lika, oavsett parens kön? Sedan länge var samkönade relationer och partnerskap accepterade, men nu gällde det en nog

så viktig formell fråga om hantering av vigslar. Om beslutet blev ja skulle det brittiska kväkarsamfundet vara det första kristna samfund i Storbritannien att fatta ett sådant beslut. Jag var inbjuden föredragshållare på det mötet, en av omkring åttahundra deltagare i en aula i York. Det var det största beslutsmöte jag dittills varit på.

Jag kände igen processen från det jag upplevt i usa och Sverige. Det var inte alltid de välkända medlemmarna som fick ordet.

Minst lika ofta var det yngre medlemmar och kanske personer som ställde sig upp lite trevande och väntade. Det hördes förstås röster med olika och oförenliga budskap, men det rådde en lugn och förväntansfull stämning. Om inte frågan redan hade bearbetats under många år – genom Samtal ur tystnaden, tröskemöten, Möten för klarhet, seminarier och kurser – hade processen blivit en helt annan. På sätt och vis kändes det att beslutet låg i luften, men ändå var det viktigt med hela processen för att låta olika perspektiv träda fram.

En tonårstjej fick ordet och sa lite otåligt något i stil med: »Hörni, ni höll på med den här frågan redan långt innan jag föddes.

Är det inte dags att säga ja och gå vidare nu?« Hennes frimodiga bidrag blev det sista innan tystnad påkallades för att hålla ombuden i Ljuset medan förslag till protokollet skrevs.

Efter att punkten hade lästs upp och godtagits genom kväkarnas typiska tysta acklamation reste sig en äldre människa som länge levt i ett samkönat partnerskap och utbröt: »Free at last! Free at last! Thank God, free at last!«

I en tid då samtal ofta domineras av högljudda röster och snabba beslut vill Ur tystnaden visa på ett radikalt annorlunda sätt att mötas. Julia Hinshaw-Ryberg, djupt rotad i kväkartraditionen, bjuder in läsaren till en metodik som främjar delaktighet, eftertanke och gemenskap. Den reflekterande mötesformen har vuxit fram sedan 1600-talet och ger läsaren en möjlighet att uppleva kraften i tystnad som en väg till fördjupad förståelse.

Boken är fylld av praktiska exempel och verktyg som visar hur tystnad kan bli en katalysator i allt från beslutsfattande och konflikthantering till ceremonier som vigslar och minnesandakter. Här beskrivs mötesformer som Samtal ur tystnaden och Möten för klarhet, former som kan inspirera ledare, pedagoger och alla som söker nya sätt att bygga fred och samhörighet.

Ur tystnaden är en bok för dig som söker djupare samtal, mer genomtänkta beslut och en möjlighet att mötas på riktigt. Vågar du lyssna till det som verkligen behöver sägas?

Julia Hinshaw-Ryberg är kväkare, liksom släktingar i flera generationer bakåt. Hon har arbetat för Vännernas samfund (kväkarna) både i Sverige och internationellt.