11 minute read

Ett uppdrag i församlingen

Next Article
Förord

Förord

Den här boken kom till efter att kyrkoherdar i Växjö stift och människor som i dag predikar och leder gudstjänst på uppdrag av kyrkoherden och som inte är präster fått säga sin mening. Gruppernas perspektiv var delvis olika men pekade på samma behov: Uppdraget att predika och leda gudstjänst behöver bli mindre av ett ensamuppdrag. Enighet fanns också om att både själva arbetet och det mesta av lärprocessen hör hemma i församlingen. Där någonstans föddes idén att det behöver finnas handledare. Mindre ensamarbete och en struktur för lokalt utvecklingsarbete!

Med detta sagt om bakgrunden närmar vi oss först frågan om vad uppdraget består i. Vad innebär det att vara församlingsveniat och vad innebär det att vara handledare? Vad är sammanhanget? Vem eller vilka är uppdraget till för att tjäna?

Församlingsveniat Jag har valt att använda nyordet församlingsveniat. Detta för att anknyta bakåt till det som förut hette venia, och samtidigt försöka glänta på dörren och ge ett perspektiv på hur Svenska kyrkan skulle kunna hantera framtida utmaningar. Icke prästvigda som predikar har alltid varit ett undantag i Svenska kyrkan, både teologiskt och kyrkorättsligt. Mot slutet av det här avsnittet kommer en skiss på en möjlig framtidsväg bort från det ständiga »undantagstillståndet«. Men först måste vi hantera de förutsättningar som finns nu.

Så vem är du som står i uppdraget att förkunna (och kanske också leda den allmänna gudstjänsten) utan att vara vigd till präst?

Kyrkoordningen för Svenska kyrkan utgår från huvudregeln att förkunnaren är behörig att utöva uppdraget som präst i Svenska kyrkan. Det närmaste de tre paragraferna som reglar det hela (17 kap. 12–14 §§ Kyrko-

ordningen) kommer en definition är orden »annan än präst«. Det minsta man kan begära är ett begrepp som inte bara är negativt, »icke-präst«.

Vad ska du kallas? Det behövs en benämning som säger något om uppgiften. Förr var veniat en självklar benämning. Det är det inte längre. Utöver att begreppet inte längre finns i gällande kyrkorätt, bär det på ett bagage som gör det svårt att använda så där rakt upp och ned. Venia concionandi kom till som en specialregel för att präststuderande skulle kunna öva på laglig väg. Med tiden tänjdes reglerna så att fler rymdes i samma kyrkolagsparagraf. 1900-talets veniater kunde ibland fungera som en sorts resepredikanter också utanför den egna församlingen: ett slags turnerande »halvpräster«.

Det var ett bitvis problematiskt fenomen. Människor vigs till präster eftersom kyrkan och de själva identifierat en prästkallelse, det vill säga en kallelse att förkunna offentligt (och att förvalta sakramenten). Prästkandidaterna vigs efter att de har avlagt prov som ska visa att de har tillräcklig kunskap, erfarenhet och skicklighet. Även om den som inte vigts till präst kan förkunna såväl som någon prästvigd, kan inte en ovigd förväntas bära vare sig ansvaret att självständigt ansvara för förkunnelsen i en församling eller att återkommande förkunna i ett nytt och okänt sammanhang.

Samtidigt ger kyrkoordningen för Svenska kyrkan ett utrymme för den döpta medlemmens förkunnande och möjlighet att med särskilt tillstånd leda den gemensamma gudstjänsten. I den egna församlingen kan det ske med kyrkoherdens tillstånd och på kyrkoherdens ansvar, i idealfallet med stöd och handledning av en följeslagare som är präst. Det är det uppdraget som den här metoden är menad att rusta människor till. Det uppdraget vill jag kalla att vara församlingsveniat. Det slutar med det uttjänta begreppet, men har fått en inledning som kan gör synligt vad uppdraget handlar om i vår tid: Det är i och för en församling som uppgiften finns.

Arbetet med församlingsveniater är viktigt här och nu och i sin egen rätt. Det är också viktigt för framtiden därför att det pekar på nya vägar framåt. Jag tror nämligen att Svenska kyrkan om inte så länge kommer att stå inför att antingen börja viga präster för begränsad tjänst, med

begränsad ersättning och med begränsat ansvar – eller att lämna platser och människor utan präst (det vill säga utan förkunnelse och sakramentsförvaltning).

I en sådan situation kommer det att behövas ett sätt att arbeta där ordinarie präster kan stödja lokala assistentpräster i uppdraget att förkunna och förvalta sakramenten på platser där de heligas samfund annars inte skulle ta kropp. Det ger möjlighet för människor att församlas regelbundet också på platser där resurserna är knappa eller utspridda. Alternativet är att Svenska kyrkans församlingar fortsätter utvecklingen till att bli ett allt grovmaskigare administrativt nät som spänns ut över Sverige. Svenska kyrkan har alltså all anledning att redan nu fundera på om tiden är mogen för att hitta sätt att göra församlingsveniaten till mer än icke-präst i kyrkoordningen.

Handledare Handledarens uppgift är att följa med församlingsveniaten, att stötta och uppmuntra – men också att sporra och utmana. Det är en präst som åtar sig denna uppgift. Så varför skriver jag inte präst? Det finns två skäl. Det första är att jag vill förtydliga att det är en särskild aspekt av prästrollen som det handlar om. Det är handledning, inte själavård. Det andra är ett mer praktiskt skäl. Metoden kan också användas så att en präst handleder en annan präst som vill utvecklas i hantverket. Jag tror att utbytet och samspelet gynnas av tydlighet kring vem som gör vad i vilket uppdrag.

Om vi jämför med hur det fungerar i trafiken, skulle vi kunna säga att församlingsveniaten kör (förkunnar/leder gudstjänst) på kyrkoherdens körkort (ansvar). Den som har fått uppdraget är också bemyndigad att utföra det. Men i det ingår också att stå i relation till någon som kan vägleda, utmana, uppmuntra och tillse att det sker i god ordning. Det måste inte vara kyrkoherden som är handledare, men ytterst är det kyrkoherden som är ansvarig.

För att arbetssättet ska fungera måste handledaren visa intresse för församlingsveniatens utveckling, inte bara genom att samtala och öva

tillsammans, utan också genom att faktiskt närvara när församlingsveniaten förkunnar (och/eller leder gudstjänst). I början varje gång, i takt med ökad trygghet allt mer sällan. Uppgiften som handledare är att finnas med och vägleda men släppa taget mer och mer efterhand. Handledarskapet syftar till att låta församlingsveniaten finna sin väg, som inte nödvändigtvis går exakt i handledarens fotspår. Därför är bemötandet viktigt: Det handlar om att utmana och uppmuntra, snarare än att dirigera och korrigera.

Ibland kan det uppstå skav eller konflikter när handledaren och församlingsveniaten har olika uppfattning om hur ofta eller hur mycket handledaren bör stå till församlingsveniatens förfogande. Därför är det viktigt att inte låta förväntningarna på varandra vara outtalade. Handledaren bör ta ansvar för att då och då ta upp frågor som rör förväntningar och planering.

Församling Vad är syftet med allt detta? För vems skull ska det predikas? Gud är rimligen bekant med sig själv, för Gud behöver vi inte predika. Men Guds löften hörs inte om det inte är någon som uttalar dem. Efter att Guds ord blivit hört och mottaget kan den heliga anden väcka tro. När sedan människor samlas för att höra evangeliet (och ta emot sakramenten) finns det en församling. Det är därmed inte heller för förkunnarens eller gudstjänstledarens skull som det ska förkunnas och ledas gudstjänst. Förkunnelsen är inte till för predikantens egen uppbyggelse eller eget förhärligande. Det som ska byggas är församlingen och den som ska äras är Gud själv. Det är för församlingens skull som det ska predikas! Ja, och till och med: utan predikan, ingen församling. Att församling sker, det innebär att Gud har kallat samman dem som är där för att ta emot vad Gud har att ge.

Den här bönen, hämtad ur 1942 års evangeliebok, lästes förr i tiden ofta efter predikan. Den används inte längre, men kan påminna förkunnaren både om uppdraget och var det egna ansvaret börjar och slutar:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med sitt ord har tröstat, lärt, förmanat och varnat oss. Hans helige Ande stadfäste ordet i våra hjärtan, att vi icke må vara glömske hörare, utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och varda salige, genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Den heliga anden är den som ger växten. Det kan inte förkunnaren styra över. Men för att det faktiskt ska komma något i jorden är förkunnelsen ett nödvändigt redskap. Utöver att vara en påminnelse om Andens betydelse, kan jag som förkunnare använda bönen som en spegel. Gjorde jag min del av jobbet?

Om ni är fler än en församlingsveniat Om vi är fler än en då? Boken är skriven med en församlingsveniat tillsammans med handledare som utgångspunkt. Det är för att det ska fungera utan att det behöver finnas en grupp. Men självklart är det både bra och roligt om ni är fler. Alla övningar går att göra så att församlingsveniater (utöver handledaren) har varandra som bollplank och varandra med sig som åhörare. Detta som komplement och inte ersättning för handledaren. Handledaren finns med genom hela processen både för relationens och hantverkets skull.

Till dig som ska bli präst En prästkandidat kan under sin studietid öva sig i hantverket att predika genom att återkommande förkunna i ett sammanhang där en handledare finns. Allt efter devisen: Teolog blir man på universitet, predikant blir man i predikstolen. (Eller vilken predikoplats man nu har.) Ju mer du har predikat redan innan du börjar på slutåret, desto större glädje kommer du att ha av undervisningen. Kanske kan ditt stift hjälpa dig att finna ett lämpligt sammanhang, där du får möjlighet att prova på Emmausvägen?

Till dig som har tidigare erfarenhet av att predika Metoden Emmausvägen är inte bara tänkt för nybörjare. Jag har utöver att själv pröva uppgifter låtit erfarna predikanter pröva också de tidigare stegen. Min (och andras) erfarenhet är att man inte nog kan arbeta med grunderna. Det går alltid att finna inspiration och nya utmaningar i litteratur om teologi och predikan som huvudsakligen arbetar med frågor om tolkning och predikans roll i dag. Läs gärna sådan litteratur! (Och inte minst, diskutera den med andra …) Men jag tror att det är i arbetet med grundläggande frågeställningar och hantverksfärdigheter som inte bara nybörjaren utan också den mest erfarne kan lära sig mest.

Du kan alltså som erfaren predikant börja från början med Steg 1. Du kan också med stöd av en handledare identifiera en annan följd att göra momenten i beroende på vad du kan och vill utveckla. Prova alla steg, men ägna mer tid åt de steg som utmanar dig. Där brukar det finnas särskilda öppningar för utveckling och lärande, precis som de ställen som vi har svårt för i en bibeltext kan öppna nya perspektiv när vi inte sopar dem under mattan. Dra dig inte heller för att göra en övning flera gånger. Emmausvägen handlar mer om att etablera goda vanor än att kryssa av en checklista.

Till dig som är präst Metoden kan användas också för att utvecklas som präst. Då finns det inte en handledare, utan två. Hur menar jag då? Jo, hitta en kollega att vandra med, så att ni kan bli varandras handledare! Ni kan finnas i samma församling eller längre bort från varandra. Men ni bör inte finnas längre ifrån varandra än att ni med lätthet kan höra varandra predika. Ni behöver inte tycka lika. Faktum är att ni kan lära er ännu mer av varandras olikheter. För att metoden ska fungera väl behöver ni ha en trygg relation där ni kan både ge och ta emot av varandra. Finns inte den relationen från början, kan kanske er gemensamma resa bli ett sätt att utveckla en sådan relation. Var rädda om varandra. (I det ingår att vara uppriktig!)

Ett sätt att undvika onödiga konflikter är att inte båda arbetar aktivt med samma steg. Det gör det tydligare vem som är handledare och vem som är handledd just då. Det minskar också risken att ni börjar mäta er med varandra. Det första och det tionde steget är dock utformade för att ni ska kunna göra dem samtidigt.

I fråga om hur ofta ni har möjlighet att skapa utrymme för kollegialt lärande gäller här samma sak som med träning för kroppen: Den bästa träningen är den träning som blir av! Hellre mindre ambitiöst och att det håller över tid, än goda föresatser som ni inte hittar utrymme att förverkliga. Skapa en struktur med regelbundna träffar, så att inte varje möte måste planeras enskilt.

Emmausvägen som fortbildningsprogram är ett sätt att arbeta in goda vanor i det arbete du redan gör varje vecka. Det är alltså ett arbetssätt som gör det vanliga arbetet till ett uthålligt utvecklingsarbete. (Kanske händer det ytterligare något om du försöker tänka på ditt kontor som studierum, snarare än arbetsrum?) Det som förmodligen kommer till utöver det du redan gör, är tiden för kollegialt lärande. Det blir bättre (och roligare) tillsammans om man vågar öppna sig för utbytet.

Ha tålamod. (Och ha kul!) Var trägen och minns de bibliska regler vi känner också från lantbruket. Den som sår snålt får en liten skörd och den som sår rikligt får en riklig skörd (2 Kor 9:6). Men inte med en helt enkel regelmässighet – en del faller i den goda jorden, en del faller på vägkanten, bland tistlarna eller där det är stenigt (Mark 4:1–20). Vi får inte heller alltid skörda det vi har sått. Ofta har andra sått det vi skördar (Joh 4:37–38). Men det är alltid Gud som ger växten (1 Kor 3:7). Med alla förbehåll sagda är nog grundregeln från Andra Korinthierbrevet den bästa utgångspunkten: Frön växer aldrig utan att de kommer i jorden, så så för Guds skull!

This article is from: