Medkänslans och hoppets berättelser

MARTIN MODÉUS ag ser det unga paret framför mig. Vilka dubbla känslor! Gåvan, barnet som är på väg – och det outhärdliga skumpandet på åsnan. Under färden till Betlehem och flykten till Egypten, upplevde den heliga familjen den nöd som så många barnfamiljer i Mellanöstern drabbats av historien igenom.

I Betlehem fanns inte rum i härbärget. Jag hör paniken över att inte ha någonstans att bo sent på kvällen, men jag hör också människors medkänsla. Trots allt fanns det någon som såg att den unga familjen inte gick att avvisa. Någon gav dem det som faktiskt gick att ge. Josef, Maria och den nyfödde fick tak över huvudet, och föräld­ rarna fick mjuk halm till sitt barn. I utsattheten syns strimmor av ljus.

I en värld i nöd är det lätt att fastna i förtvivlan. Just därför är det viktigt att andra berättelser får höras. Gömda i förtvivlans berättelser finns ofta medkänslans och hoppets berättelser. Berättelser om människor som räcker ut en hand, lindrar lite grann. De löser inte världens problem, men de låter hoppet lysa igenom.

Lite senare i julberättelsen kommer människor för att hylla Jesus. De vise männen kom med gåvor. När de kom fram upptäckte de att de själva fick en gåva i Jesus. Är det inte så det mänsk­ liga livet ofta fungerar: gåva möter gåva? Händer sträcks ut och möter händer, ibland på helt överraskande sätt.

Många gånger har jag talat med flyktingar. Nästan varje gång har jag gått därifrån med känslan av att det var jag som fick en gåva. Jag tänkte att jag kom med hopp, och så fick jag det i stället. När människor möts går gåvorna i båda riktningarna. Våra utbyten av julklappar är kanske än mer verkliga på det existentiella planet än på det materiella.

Julberättelsen är inte en moralismens berättelse: vad som behöver göras kan de flesta se själva. Men vi behöver få höra om hoppet, om människor som får tak över huvudet, om givare som får gåvor, om hur Gud väljer barnets perspektiv, om hur människor ser Guds närvaro mitt i eländet. Om förlåtelse när vi inte orkat trots att vi såg.

En älskande Gud ger sig själv och vill älska fram ett gensvar, inte främst till sig själv utan till hela världen.

Barnet som kommer är en typberättelse, men den repeteras i det oändliga: för kärleken är av Gud, och den lyser igenom även i de minsta goda gärningar. En vänlig blick, en slant i en bägare, en utsträckt hand, tak över huvudet. Guds kärlek föds på nytt in i världen. Julens berättelse är en värdshusvärds, en herdes eller en vis mans uppmuntrande rop: Kom och var med! Vi ville ge, och när vi gav så var det vi som fick: ett barn är oss fött; låt kärleken födas på nytt! ↑