Kamelens välsignelse

Bär du tunga bördor?

Är din väg lång och ökenlik?

Behöver dina inre resurser räcka länge?

Var inte rädd. Kamelerna vet hur du har det.

Kanske tittar de på dig med sina snälla kamel­ ögon och nickar förstående.

För kamelerna vet:

Lika svårt som för en kamel att komma igenom ett nålsöga är det för en människa att klara sitt liv utan att bära tungt. Och lika lätt som det är för ett strå att bryta kamelens rygg är det för en människa att känna att nu får det lov att räcka.

Nu orkar jag inte ett enda ögonblick längre. Det var så Mima hade känt.

Hon hade slitit. Gjort det praktiska. Det var så det hade börjat, alltihopa, hela resan. I det praktiska.

Omar, hennes man, hade avsagt sig de praktiska göromålen. De var egentligen inte hans sfär ens i vanliga fall, men nu var det något extra akut som utspelade sig i himlens värld. Han ville mest sitta hemma, i sin sköna stol, titta i sina lärda skrifter och stjärnkartor, skåda i sin stjärnkikare upp mot himlavalven. Han antecknade, muttrade för sig själv, konsulterade böckerna och försvann varje kväll upp i sitt stjärnskådartorn. Hon diskade. Sopade. Bakade. Och så skötte hon om kamelerna.

Kameler behöver inte så mycket omsorg, men ibland behöver de ändå lite extra stöd och hjälp. Och hon ville hjälpa, just i den här situationen.

När Omar satt där i sitt torn med sina böcker och sin kikare, då ville hon det extra mycket.

Hon hade alltid varit praktiskt lagd, och hon hade aldrig varit korkad. Hon visste. Hon läste det inte i stjärnorna, hon läste det i Omars ögon. I hans sätt att vara, i hans febriga otålighet. De hade levt nära varandra under lång tid, lika nära som två pucklar på samma kamel. Så klart hon visste.

Så klart hon kunde läsa tecken, precis lika bra som han. Men han läste himlen. Hon läste honom.

Det skulle bli en resa. En resa som skulle föra dem långt bortom deras eget land, deras eget sammanhang. Långt från deras vuxna barn och annan släkt. Resan skulle gå över öknen med kameler, många böcker och storslagna gåvor. Han höll koll på himlen. Hon höll koll på kamelerna.

Tillsammans kunde de på det sättet klara allt: det storslagna och det vardagsnära, det stjärnstyrda och det praktiska.

Så hon hade allting klart den där dagen när han kom bullrande ner för tornets trappa med alldeles för många böcker och väskor och mätinstrument. Hon hade packat kläder och mat, förnuftiga saker. Han hade packat rökelse och myrra, gåvor till en kung som han ville hylla.

Hon hade inte ställt en enda fråga om någonting alls – inte om kungen, inte om stjärnorna, inte om resans syfte. Hon hade bara kommit med en komplettering: »Guld«, hade hon sagt torrt till honom. »Guld kan vara bra att ha, om du nu vill ge bort fina saker.«

»Mima«, hade han nickat, »du har rätt som vanligt.«

Så många gånger han nickat under deras äktenskap, aldrig frågat hur hon visste det hon visste, aldrig försökt följa hennes tankegångar som en stjärnkarta. Men nickat. Godtagit att hennes intelligens påminde om hans egen: den gick sina egna vägar, behövde inte analyseras, bara accepteras. Hon tog den sista väskan, den som redan var packad med guld, och sedan gav de sig av.

Den som inte har färdats på en kamelrygg över en öken i månens sken känner inte till den specifika kombination av kameldoft, stjärnljus och balans som sitter kvar i ens hjärta resten av livet.

Och den som inte ridit på en kamel i en öken i månens sken har inte heller en aning om hur trött man plötsligt kan bli på alltihop. Kamelerna vet. Det är då deras blickar välsignar. Men äkta makar, de vet inte alltid.

Bakom ens makes rygg, på en kamel, mitt bland packade böcker och stjärnkartor och allt annat, kan man plötsligt känna sig helt färdig. Så det var nu det hände, det var nu hon hoppade av. Hon hoppade av (bokstavligen och i överförd bemärkelse), satte sig vid en kaktus och vägrade fortsätta. Kamelen la sig ner, uppgiven, men Omar satt kvar. Som om det här bara var en kort paus och inte en revolt. Han såg så lugn ut. Irriterande lugn. Och då spillde orden ur henne, allt det där som inte behövde sägas, och inte behövde sägas, och sedan plötsligt måste sägas.

»VARFÖR? Varför ska vi vara här? Vart är vi på väg? Varför måste du resa iväg på det här sättet för att stjärnorna säger det? För att hylla en kung? Det är inte ens VÅR KUNG!«

Han blinkade i solen. Hans känsla – och det var inte första gången han hade den – var att stjärnorna gott kunde vara lite mer informativa ifråga om fruars vrede. De hade aldrig förvarnat honom. Aldrig. Han blinkade ännu en gång och svarade, försökte förklara det han kände men inte satt ord på:

»Vi ska göra det här för att vi kan. För att vi måste. För att stjärnorna säger det. Då måste man gå. Och kungen måste vi hylla för att … kungar måste ta emot hyllningar. När det föds en kung, en sådan kung, behöver människor komma från när och fjärran för att överlämna gåvor och knäböja inför honom.«

»Men han är inte ens vår kung!«

»Stjärnorna säger …« började han. Men stjärnorna sa inget som hon ville lyssna på just då.

Hon sparkade till en sten, träffade en annan. Från ingenstans – som om hon hade sparkat igång den – kom stormen. Ett kraftigt ökenregn. Åska. Han sträckte instinktivt ut en hand, hjälpte henne upp på kamelens rygg. Kamelen reste sig och de satte av för att hitta skydd.

»Kungar måste ta emot hyllningar«, viskade hon för sig själv. »Människor ska komma från när och fjärran för att knäböja.« Konstiga meningar att viska i en storm. Men viktiga. Viktiga att påminna sig om, för de sa något viktigt om Omar.

Hon tittade på honom, där han red framför henne i ösregnet. Hon hade aldrig tänkt tanken att han skulle vara beredd att vara åskådare, att vara den som hyllar. Hon hade alltid tänkt sig honom som en man som hellre ville ha hyllningarna själv.

Men den här gången var han redo, ivrig, och gjorde faktiskt stora uppoffringar för att vara en som står vid sidan av och ser på. Den här gången avstod han sin egen bekväma stol i hemmet för att buga vid någon annans tron. Hm. Och så kom de till en grotta. Skydd undan stormen. Där upptäckte de något oväntat. De var inte ensamma. Där fanns andra kameler och andra män som sökt skydd – och ännu märkligare: De andra männen hade stjärnkikare. Böcker. Gåvor. (Samma böcker, samma gåvor.) De hade ritat kartor över himlarnas rörelser, de hade följt en inre kallelse. Och alla var de på väg till samma kung.

Tag emot kamelens välsignelse:

Allt bär den, allt hoppas den, allt tror den, och den lär att dina resurser kan räcka länge och din ihärdighet kan tyckas oändlig och att någon gång ska du komma till en oas och där ska du få de krafter du behöver för att streta på lite till.

Det blev en riktig festkväll i grottan den kvällen. Stjärnskådarna hängde ivrigt över varandras anteckningar och pratade och tjafsade och argumenterade. Själv tog hon sin kopp te till grottans öppning och häpnade över hur öknen blommade och blommade över efter varje storm.

Nästa dag gav de sig av tillsammans för att hitta sin kung. Den stjärna de spanat efter på nätterna verkade nu svagt synlig också under dagen, vilket ökade spänningen. Yasu hade en fond av roliga berättelser och Suri hade ett skratt som kunde få världen att dansa. Livet blev enklare, bättre.

Mima log mer, slappnade av mer. Omar bullrade mer och pratade mer. Låt honom. Han pratade med andra nu. Livet var inte spänt på samma sätt som nyss.

För varje dag tycktes stjärnan starkare, för varje sträcka de tillryggalade tycktes den lysa närmare. Männen tjattrade upphetsat när de närmade sig bebyggda marker igen. Det måste vara dags snart. Är det sant? Är resan snart över?

Mima köpte ny mat och nytt vin, och kamelerna fick äntligen vatten och vila. En ny trygghet sänkte sig över sällskapet. En ny plats, ett nytt hopp. De drog vidare bland husen, såg människor. Kvinnor i färgglada kläder. Män, får, barn. Civilisation. Människor som kunde leva tillsammans.

Märkligast av allt? Ingen annan än de i sällskapet tycktes kunna se stjärnan. Nu var den stark och stor och ständigt närvarande, men bara för dem.

För alla andra? Osynlig. Den verkade inte ens lysa upp marken för någon annan än dem själva.

Tag emot stjärnans välsignelse.

Den lär dig att följa din inre kallelse, följa den vart den än för dig, låta den lysa upp ditt mörker.

Stjärnan berättar för dig att du inte är kompassets nav, att du är på väg precis som andra är på väg och att det du inte vet, det vet himlens Gud.

Så våga gå.

Bryt upp.

Följ din stjärna.

Våga lita på att den för dig dit du behöver komma.

Och så kom de till ett palats. Kamelerna lade sig platta när männen hoppade av. De diskuterade, pratade, drack te. Diskuterade lite mer. Ett palats är en bra plats för en kung att dyka upp.

»Men stjärnan är inte här«, sa Mima, och männen stirrade på henne som om de inte hade tillbringat flera veckor med att jaga stjärnan.

»Men det här är ett palats«, sa Omar. »Det är i palats kungar vistas, det vet alla.«

I sitt stilla sinne tänkte Mima att männen inte borde släppa taget om sin stjärna så lätt. Men vid det laget hade de gått in i slottet, med armarna om varandra. Och visst fanns där en kung, Herodes den store: inte rätt kung, men en kung.

Kungen var snäll mot männen. Så stjärntydarna gavs full tillgång till kungens alla resurser. Tillsammans redde de ut att de borde ge sig av mot Betlehem, där skulle den nye kungen finnas. När Omar frågade efter vägen pekade Herodes den store rakt på stjärnan. Han såg den förstås inte, men stjärntydarna gjorde det. Yasu skrattade högt. Mima höjde på ögonbrynen. De fick med sig några av stjärnkartorna kungen givit dem som presenter, och alla satt upp på sina kameler, och stjärnan blinkade inbjudande mot dem och förde dem vidare.

Kungen sa: »Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet, och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom.«

Något i hans blick var oroande, något i hans hållning skrämmande. Men ingen sa något om det, man säger inte sådant till en kung. Man säger inte nej till någon som överöst en med presenter. De nickade och tog avsked. Och så började resans sista etapp.

Ta emot resans välsignelse, den som hindrar att du stelnar till, att du inte kommer vidare.

Ta emot resans välsignelse, den driver dig framåt och visar dig ständigt nya underverk.

Någonstans i natten skrek ett barn. Och när han skrek brann en stjärna till, och kamelerna fick extra fart. Någonstans i natten lyfte en nybliven mamma upp ett barn till bröstet. Och när han långsamt föll till ro i hennes famn sjöng änglarna det vackraste de kunde, och jorden fylldes av ett milt sken.

Plötsligt, som en kamelinbromsning, stannade stjärnan. Som om den vägrade mer, som Mina en gång vägrat mer i öknen. Den stannade och stod still, väntade in dem. När de närmade sig såg de att den stod rakt över ett hus.

De såg på varandra. Kamelerna såg på varandra. Och så satt de av, lossade presenterna och gick in i huset. Där såg de barnet och Maria, hans mor. Det var inte den kung de väntat sig eller sett framför sig, men det var rätt kung, på rätt plats. Sann kunglighet behöver inte kläs in i palatsens prakt, inte draperas i rikedom och lyx. Den sanna kungen är den som föds som människa utan åthävor, den kung som ligger på ett jordgolv och skriker. Det är den kungen som ska hyllas. Och de föll ner och hyllade honom.

Mima log mot den nyblivna mamman. Hon mindes det så väl, de där första, osäkra veckorna innan man lärt känna barnet, innan man förstår varandra. Hon log och draperade en sjal över moderns axlar. Det var inte en sådan present som skulle gå till historien, inte en sådan som skulle omnämnas i heliga skrifter. Men det var värme till en som behövde värme, omtanke från en som visste allt om omtankens betydelse. Så modern log tillbaka och visade upp sin son: underverket hyllad av himlarna och upplyst av stjärnorna.

Mima stod där mitt ibland djur och underverk och häpnade över att de nu var här. Att de var framme. Målet med resan hade varit att knäböja för en kung. Inte kungen över deras eget land, deras egen religion, utan en annan slags kung –en kung för såväl stjärnor som kameler, såväl för stjärntydare som för judar. Och nu hade de hyllat honom och skulle återvända till sina vanliga liv. Men ännu var de kvar, ännu var de här. Och hon fick hålla honom, och genast blev allt i henne lugnt och friskt, bekymmersfritt och mjukt. Hon skrattade och sjöng och dansade, och barnet blev också lugnt. Så satte hon sig vid modern, Maria, och de pratade fast de inte kunde samma språk, möttes fast de inte kom från samma värld och sjöng tillsammans fast de inte sjöng samma sånger.

Himlens alla harmonier instämde i deras möte, i deras sång, och guldet skimrade och myrran doftade. Och i flera timmar var det som att det inte fanns några hot i världen.

Tag emot musikens välsignelser, den himmelska musikens, den som alltid ljuder, alltid hyllar Gud. Tag emot musikens välsignelser, den mänskliga musikens, den som avspeglar den himmelska men samtidigt har en klang av allt det jordiska vi bär inom oss. Tag emot musikens välsignelse, för den kan nå dig där orden aldrig kommer åt, den kan föra dig dit logiken aldrig kan.

Men det gjorde det. Det finns alltid hot. Hotet var mot barnets liv. Den kung de först gått till ville inte se någon annan kung, var beredd att göra vad som helst för att slippa se någon annan kung. Herodes den store hade tagit livet av sina egna söner för att slippa oroa sig för att de skulle stjäla hans position, och därför var det inte svårt för honom att döda sådana som han inte var släkt med. Herodes den store skulle döda den lille, Jesus, om han kunde.

En ängel hade kommit till Josef, Marias man, i natten och sagt att de måste bege sig till Egypten. Det kom en oro över dem alla. För en ängel hade också dykt upp i Omars drömmar och sagt att de inte skulle gå tillbaka till palatset och berätta om den nyfödde utan ta en annan väg hem.

Mima höll Marias hand. Hur skulle hon orka, så snart efter förlossningen, så snart efter det livsomvälvande? Hur skulle hon klara sig, hon som bara ville hem till sin mammas famn och råd, hon som inte ville leva ett liv på flykt med sitt barn, hon som bara ville få lite lugn och ro? Var det för mycket att begära?

Mima viskade till Maria att Gud ville hennes son, att Gud utsett hennes son till kung, och att Gud nog gick med också till Egypten. Maria grät och Mima såg sig förtvivlat om bland djuren. Hur kan man visa för någon att Gud har omsorg? Att Gud är beredd vad som än sker?

Guldet skimrade i mörkret. Nästan bortglömt, instoppat där djuren inte skulle komma åt det. Det skimrade plötsligt med stjärnans glöd, som om stjärnan lyste in genom ett fönster. Det gjorde den inte, det var en synvilla. En kamel tittade in – kameler måste alltid vänta utanför alla normalstora byggnader – och mötte den lilles blick. En kort sekund stannade alla stjärnor och planeter i sina lopp. En kamel och en pojke, ögon som möttes och förstod varandra. Och jublet, osynligt och ohörbart, ekade genom universum.

Och guldet skimrade i mörkret, som en flamma av hopp i en natt som skuggats av hot. Och Mima förstod plötsligt. Hon gick in i vrån och hämtade fram guldet, lade det framför Maria. Tillsammans tittade de på det. Tillsammans såg de att Gud förberett för hotet. För mörkret. För flykten.

Och när Mima och stjärntydarna lämnade mor och son och gick ut i natten, syntes inte stjärnan längre. Den hade gjort sitt, den hade lett dem hit. Och nu skulle de få ta sig hem i en värld utan lysande stjärnor. Eller kanske inte. För en ny stjärna lyste i Mimas inre, ett nytt ljus brann i hennes hjärta.

Det är vid de flyktiga mötena, de som sker i mörkret, de som iakttas av djur, det är de som för med sig välsignelser. Det är de gångerna du ger dig av på en lång resa, utan att kunna sätta ord på exakt varför, utan att hoppas på vissa konsekvenser.

De gånger du reser för någon annans skull, inte för din egen, det är de gångerna välsignelserna strömmar som himlens stjärnor över ditt liv.

Charlotte Frycklund är nätpräst i Svenska kyrkan och författare.