Livsviktigt by Argument Förlag

LIVSVIKTIGT Död, sorg och vägen vidare

Red: Karin Ahlqvist och Gustav Lundborg ARGUMENT

LIVSVIKTIGT Red: Karin Ahlqvist och Gustav Lundborg

argument

© 2022 Respektive skribent och Argument Förlag Bibeltexter från Bibel 2000 – Svenska Bibelsällskapet grafisk form: Pierre Eriksson foto: Karin Ahlqvist (s. 23, 62 & 74), Pierre Eriksson (s. 17, 28, 35, 41, 49 & 81) Utgiven med bidrag från Samfundet Pro Fide et Christianismo (Kyrkoherde Nils Henrikssons stiftelse) isbn: 978-91-7315-631-8 tryck: Dardedze holografija SIA, Lettland 2022 Argument Förlag ab | Annebergsvägen 4, 432 48 Varberg Tel: 0340-69 80 00 | www.argument.se | info@argument.se

Innehåll 8 Inledning 10 Från liv till död till liv igen 18 Att bäras av andra – i födelse och död 20 Hur sorgen följer med 26 Begravningsöl och sorgesupar 30 Vi är gjorda för att gå sönder 36 Vad ska man göra när någon har dött? 50 Han lät så glad sista gången vi pratade 58 För andra pågick livet 64 Sorgen – en del av livet 70 Hjälp att orka 76 Att mötas i sorgen 78 Att förlora en vän 82 Azurskiftande

88 Det kristna hoppet 90 Psalmer att läsa eller sjunga 92 Medverkande 93 Vill du läsa mer?

I det outhärdliga I det outhärdliga, det obegripliga var mig nära. Som en skadad fågel lyft mig till dig, göm mig hos dig. Innanför tidens kaos slår mitt hjärta intill ditt. Min enda uppgift nu att uthärda, överleva. Att invänta gryningen. margareta melin

Inledning

om vi inte redan har gjort det, kommer vi alla någon gång under livet att få möta död och sorg – och tvingas att försöka omskapa vår livskarta. Därför berör den här boken oss alla. Boken du har i din hand låter dig få ta del av personliga berättelser om sorg och hur livet kan gestalta sig efter en förlust. Vi får läsa om styrkan och kraften i att få vara delaktig i omhändertagandet i livets slutskede och i förberedelser inför begravningen. Det kan vara en sådan sak som att få välja stenen eller att få vara en av dem som bär kistan. Berättarna ger oss också en bild av viktiga möten med vänner som mitt i det svåra vågat stå kvar, orkat lyssna och uthärda. Varvat med berättelserna i boken finns böner, psalmer och fakta som ger mer kunskap och vägledning i sorgens stund. Sorgens rum behöver få vara en naturlig del av samtalet om livet. Det är inte enkla samtal: det är svårt både för den som är drabbad och för den som vill trösta. Författaren C.S. Lewis beskriver det komplexa i att vara sörjande, och hur det påverkar vår omgivning och indirekt oss själva:

Min förlust har en besynnerlig biprodukt, nämligen upptäckten att jag gör alla jag möter en aning besvärade. I arbetet, på klubben, på gatan ser jag folk som, när de kommer emot mig, försöker bestämma sig för om de skall »säga något om det« eller inte. Jag avskyr om de gör det, men också om de inte gör det! (c.s. lewis, anteckningar under dagar av sorg. översättning: karin hartman. libris 2013)

Vi hoppas att boken får bli en hjälp i samtalet med vänner, familj och andra, så att vi vågar beröra frågor om vår egen eller andras död. Det samtalet kan ta emot men är nödvändigt. I alla fall om vi vill underlätta för varandra inför den dag då vi själva eller de som stått oss nära dör. Död och sorg behöver vara något vi vågar prata om, inte något som vi går förbi. Gustav Lundborg och Karin Ahlqvist

från liv till död till liv igen martin ahlqvist

Det var en kamp att bli gravida. Vi visste redan innan vi började försöka att det inte skulle bli lätt, att hormoner och provtagningar skulle bli en del av vår vardag, men hoppet fanns hela tiden om att någon gång bli föräldrar. Vi blev nästan förvånade över att det gick på första försöket. Visst var det komplikationer med överstimulering och en tidig blödning i graviditeten, oron fanns där hela tiden, men samtidigt fick vi veta att det fanns två små hjärtan i min frus livmoder. Jag minns som i en dimma att vi på grund av sammandragningar fick rådet av barnmorskan på vårdcentralen att åka in till sjukhuset. Min fru hade gjort åtskilliga undersökningar, men den här gången var det som om läkaren stelnade till när bilden kom upp på skärmen i undersökningsrummet. Min fru hade gått knappt 26 av 40 veckor – 25+5 är ett tal som vi kommer ihåg – och vi förstod ganska snabbt

att barnen måste förlösas akut. Jag fick gå in på ett kontor och byta om till gröna operationskläder. Snittet gick snabbt. Barnen lades i plastfolie för att de skulle behålla kroppsvärmen, eftersom de inte hade något underhudsfett. De sydde ihop min fru, och en läkare kom tillbaka och sa att barnen nu låg i varsin kuvös och att det var två pojkar. Tv 1 och tv 2 kallades de. Tv 2 mådde efter omständigheterna bra, men tv 1 hade svårt att syresätta sig. Vi fick omgående komma in på salen där det stod två små kuvöser med en mängd apparatur och skärmar. Efter en kort genomgång ställde vi frågan om dop, och personalen var helt inställda på att det kunde göras antingen av sjukhuspräst, av dem eller av någon annan. Det blev någon annan. Jag döpte barnen i sina kuvöser med lite vatten på fingrarna mot deras små pannor. De döptes i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn, och fick namnen Gabriel och Simon. Tanken på riten som ett sätt att myndiggöra och påvisa att en person verkligen har funnits slog mig kanske inte då men senare i processen, efter det som kom att hända. Det gick några timmar. Våra föräldrar hann upp till sjukhuset och fick se de små barnen. Det blev ett sätt att visa upp för världen vad vi fått, att vi blivit föräldrar till två barn, trots att vi just nu befann oss i en bubbla. Personalen sa därefter till oss att gå och vila. Det hade gått mindre än en timma när vi hörde fotstegen utanför dörren, och en sköterska kom in. – Ni måste komma! Gabriel mår mycket sämre och syresättningen går ner. Det tog inte många minuter innan läkare beslöt att Gabriel skulle lämna kuvösen. Personalen öppnade den, kopplade ur slangarna och

lade Gabriel på min frus bröst. Där, på sin mammas hjärta och med min hand på sitt hjärta tog Gabriel sitt sista andetag. Hur många tårar som föll i det lilla rummet vet jag inte, men jag vet att det var från fler än två par ögon. Döden berör på ett sätt som man inte kan förbereda sig på. Mitt i det kaos och trauma vi gick igenom fanns det ett lugn, och vi befann ju oss i vår storms öga. Personalen på sjukhuset var ett stöd. De hjälpte oss att göra i ordning Gabriel. Vi hade inte hunnit Ibland tvingar livet köpa så mycket kläder, men det lilla – en mössa, en filt och ett lioss människor på tet gosedjur – fick han med sig. ett gott sätt att fort- Vi hade honom hos oss hela nästa sätta. Jag tror inte dag, innan vi fick lämna ifrån oss man går igenom en honom till bårhuset. Sorgen och glädjen vandrar tillsammans, står sorgeprocess, utan det i psalm 269, och det blev en man lär sig snarare bokstavlig sanning för oss. Nu stod vi där med glädje och oro att leva med den. för ett barn som fortfarande levde men som var född tre månader för tidigt med en kroppsvikt på 860 gram, samtidigt som vi sörjde det barn som dött i våra armar. Hur gör man? Man gör inte, man är. Ibland tvingar livet oss människor på ett gott sätt att fortsätta. Jag tror inte man går igenom en sorgeprocess, utan man lär sig snarare att leva med den. Ofta hjälper de olika val och beslut man tvingas ta. Sjukhuset stod för en liten grå, enkel kista, och vi beslöt oss för att själva ta hand om begravningen. Vi hämtade kistan på bårhuset med vår egen bil och körde den till

”

kyrkan. Vi sjöng kanske inte så mycket i psalmerna, men psalmen Bliv kvar hos mig fick en ny innebörd för mig. Det är en psalm som oftast sjungits vid aftonböner och helgmålsböner i de sammanhang jag varit med i, men jag tror inte jag hade sjungit den sista versen tidigare: Ditt kors skall skina för min blick, när sist jag somnar in, o Herre Jesus Krist. Då viker natten, morgon bräcker klar. I liv, i död bliv, Herre, hos mig kvar. psalm 189:7 i den svenska psalmboken. text av h.f. lyte och o. mannström.

Jag minns inte om det var den natten eller någon av de efterföljande som jag drömde. En dröm som var knivskarp i vissa konturer, men oskarp i andra. I drömmen var jag i himlen och fick möta Gabriel. Det är ingen tvekan om att det var Gabriel jag mötte, och jag minns att vi satt och talade med varandra. Däremot kan jag i efterhand inte alls komma ihåg vad vi pratade om eller hur Gabriel såg ut. Drömmen har varit en stor tröst för mig. För mig blev det tydligt att det viktiga inte är hur vi ser ut i himlen, och inte heller vad vårt samtal berör, men att vi kommer att ha gemenskap med varandra. Vi kommer att ses igen. En tid efter begravningen åkte vi till våra föräldrars fritidshus, en plats som vi älskade, och hittade en sten som formats slät av vattnet. Med markägarens tillstånd fick vi ta den med oss. Vi lämnade den till stenhuggeriet för gravyr av Gabriels namn och fick med hjälp av anvisningar från kyrkogårdspersonalen själva sätta stenen på plats. Allt

det vi kunde göra, ville vi av egen kraft utföra. För oss var det ett sätt att hantera sorgen, och kanske främst sorgen över det som inte blev. Det händer att jag får frågan om vad det var för mening med Gabriels död. Mitt svar är att jag inte tror att det fanns en mening med hans död. Det var snarare en mening med hans liv. Inte att det blev så kort, men när sorgen hittar sin plats i oss, märker vi att vi inte är desamma längre. Jag är den jag är på grund av det korta möte jag fick med Gabriel. Kanske ett av de möten som format mig mest som människa. Det finns ingen mening i hans död, men kanske kan jag tillsammans med Gud skapa en mening i fortsättningen. Under en period av ett par år hade jag sex barnbegravningar. Det fanns inte heller någon mening i de barnens död, men tillsammans kunde vi se en mening med livet. »I liv, i död bliv, Herre, hos mig kvar«, ljuder fortfarande inom mig. Jag tror att vi har en Gud som gråter med oss när vi sörjer, och som alltid finns kvar vid vår sida trots att vi inte alltid känner det.

Bön när ett barn dör Gud, vi kommer till dig med vår förtvivlan och vår sorg över det liv som tagit slut. Minnen är allt vi har kvar, men vi är också berövade minnen som inte blev. Vi sörjer de planer och förhoppningar som för evigt ryckts från oss. Vår värld har stannat upp, men världen utanför fortsätter. Hjälp oss, Herre, att hitta ett sätt att leva med sorgen och våga hoppas igen. Herre, förbarma dig. Amen martin ahlqvist

Gud, kom med ditt ljus i dödens mörker, kom med din närhet i saknadens smärta, kom med din frid i liv och död. per harling, ur bönboken tradition och liv, nr 1333, verbum 2003

Att bäras av andra – i födelse och död

när ett barn föds krävs att omgivningen helt tar ansvar för den nyfödda lilla människan. Det behövs hjälp vid själva förlossningen, sedan fullständigt omhändertagande i form av mat, värme och närhet. Administrativa processer skapar praktiska förutsättningar för det liv som ska levas: den nyfödda registreras, medicinska data antecknas, barnet får ett unikt personnummer, och så småningom registreras också ett namn. I vår kyrkotradition är det också naturligt att föräldrarna ombesörjer att barnet blir döpt in i den kristna kyrkans gemenskap. I dopet får vi ta emot det liv som aldrig dör, livet i Jesus Kristus. När en människa dör är det återigen på de människor som finns runt omkring som ansvaret vilar för att ta om hand och ordna. Vi människor försöker ofta vara där när det är möjligt, vara närvarande med våra röster och med fysisk beröring. Vi visar omsorg om den döda kroppen. Att närma sig en död människa med vördnad verkar ligga djupt i vårt mänskliga medvetande. Kroppen görs i ordning, och ibland samlas anhöriga för ett sista avsked av den döda. Sedan följer så småningom svepning och kistläggning (se s. 37).

Liksom vid födseln åtföljs döden av en rad administrativa rutiner. Dödsfallsintyg ska skrivas, skatteverket registrerar personen som avliden, och så småningom behöver de efterlevande ta tag i allt det som den döda har lämnat efter sig. Abonnemang ska avslutas, bostäder lämnas, tillhörigheter fördelas. I begravningsgudstjänsten får vi slutligen ta avsked av den döda. Här slutar vår förmåga att omhänderta och ge omsorg. I stället får vi helt och fullt överlämna den som dött i Guds barmhärtiga händer. Hos Gud som en gång i dopet inneslöt denna människa i sin famn. Du som i dopet tog emot honom/henne som ditt barn, låt nu ditt eviga ljus för alltid omsluta honom/henne. Tag honom/henne i din famn och slut honom/henne till ditt hjärta. I Faderns och + Sonens och den helige Andes namn. per harling

Vi behöver prata om döden. Om hur det är att drabbas av sorg och förlust, och om våra tankar inför vår egen död. Den här boken vill vara en hjälp i detta. Här delar nio skribenter med sig av sina erfarenheter av när döden kommer nära. Du får också veta mer om hur förberedelserna inför en begravning går till, hur en avskedsstund kan gestaltas och vad som händer med oss i sorgen.

www.argument.se

N VA

ENMÄRK

Trycksak 3041 0971

E T

Döden berör oss alla. Därför är det livsviktigt att vi pratar om den.