Tredje advent

Tredje advent

Bana väg för Herren

Är vi framme snar t?

Texten utgår från Ps 146:3–9 och Matt 11:2–11.

snart, säger psalmisten. Omen liten stund. Orden känns bekanta. Så har jag också sagt, många gånger, på långa bilresor med otåliga barn.

»Är vi framme snart?« undrade mina barn i bilen redan efter en halvtimme.

Jag har insett att »snart« är en väldigt töjbar tidsangivelse. Med stigande ålder verkar tidsspannet som ryms bara bli längre och längre. På evighetens språk är »snart« miljontals år. Vad är snart på Guds språk? undrar jag.

Snart är vi framme, sjunger psalmisten, om en liten tid blir allting ställt i ordning. Då är det slut med tyrannerna, borta är de hänsynslösa.

När? undrar jag. Jag är otålig. Medan vi väntar sker så mycket hemskt, så många lider. När är vi äntligen framme?

»Är vi framme snart?« undrar Johannes från fängelset. »Är du den som skall komma, eller skall vi vänta på någon annan?« Johannes är också otålig där han sitter i fängelset utan möjlighet att påverka det

som sker. Han vet: när Messias kommer är vi framme, det är därför han undrar.

Jesus svarar varken ja eller nej. Han pekar bort från sig själv när Johannes pekar på honom. Han säger inte: Titta vad jag kan! Du måste väl förstå att jag är Messias. I stället pekar han på det som sker där han går fram. »Blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud.«

Jesus droppar himmelrike omkring sig. Där han botar sjuka, upprättar syndare, bekräftar den som inte räknas, där landar små droppar av himmelrike och flyter ut åt alla håll.

Var Johannes nöjd med svaret? Är vi nöjda med svaret? Vi får i alla fall veta vart vi är på väg. Vi får veta hur världen ska bli när vi äntligen är framme: ingen sjukdom, ingen död, ingen fattigdom. Psalmisten nämner ännu fler av himmelrikets kännetecken: det grönskar och spirar, öknar blir trädgårdar och all ondska upphör.

Snart, om en liten tid, sjunger psalmisten. Jag är fortfarande otålig. Varför måste det gå så långsamt? Snart är vi framme, i morgon eller om några miljoner år – Guds tidsperspektiv är evigheten. Men projektet är i gång och då och då stöter vi på Jesu fotspår, där han droppat himmelrike omkring sig. Det kan ske när sår läks, när fred skapas, när människor upprättas, när vi möts och när vi delar bröd och vin med varandra.

Hanne Stichel