Julnatten

Julnatten

Den heliga natten

Felsägningarnas evangelium

»det är julotta. Ochnär organisten ska inleda en högtidlig psalm råkar han lägga armen på tangenterna. Han spelar hela skalan uppåt, som om han inledde en swinglåt. Konfirmanderna fnissar. Men kanske är det i det ögonblicket Gud når igenom till oss. Mer och mer tänker jag att stillhet, ro och högtid förmedlar stillhet, ro och högtid. Men inte helighet. Kanske är helighet inte helhet, utan mellanrummen. Inte mening utan det brustna. För Gud läggs i djurens krubba. Dör slavarnas död. Kanske är helighet smutsen bakom spisen. Dit du inte når. Inte ens med den längsta borsten.« (Gyrid Gunnes i Hellig, sårbar, min översättning)

Jag tror på felsägningarnas evangelium. De dåligt vallade skidor nas bakhala evangelium. Den vidbrända julmatens evangelium. Det som inte blev som jag tänkt. Jag tror på det som egentligen inte skulle ha hänt, misslyckandet eller tillfälligheten. Att just då var du där. Var jag där. Stod stjärnorna i position. Stod stjärnan i position.

Och hon födde sin förstfödde och lade honom i en krubba, för det fanns ingen annanstans. Det fanns ingen annanstans. Det fanns ingen annan. Vart skulle Gud annars ha tagit vägen, mitt i natten, som alldeles nyfödd? Och Gud skrek, använde all kraft i sina lungor, skrek för att världen var så kall och ny och allting så osäkert. Att bli lagd i en krubba. Tillfälligheter, omständigheter. Och Maria fanns där, Josef var där. Det som behövs för att överleva. Leva.

Och den natten sjöng änglarna för trötta herdar, som nästan gett upp. Den natten fällde de ut sina vingar. Brast ut i ett gloria, med en halv tonartshöjning inför sista refrängen. Ära vare Gud i höjden och frid på jorden bland människor som Gud älskar.Och herdarna förstod ingenting men visste att de måste gå. Söka efter det där barnet. Att de inte kunde stanna kvar. Och ingen undrade vad som hände med fåren, för herdarna måste gå. De måste.

Allt det jag vill styra men inte kan rå på. Kärleken, hur den plötsligt drabbar eller tas ifrån mig. Hur kroppen plötsligt sviker med sin sjukdom och skröplighet eller mirakulöst läker från svåra sår. Eller livet som trots allt går vidare, med cancerbehandingar och julfirande. Vad är det som får oss att våga, ändå? Kanske är det julnatten. Att helighet finns, eller om vi kallar det för kärlek. Där vi aldrig skulle leta, när vi redan slutat leta. Det försiktiga hoppet. Att Gud föds i ett stall, läggs i en krubba. Det är felsägningarnas evangelium. Långtifrån det som borde vara. Det är heligheten i smutsen, längst in, bakom spisen – dit du egentligen inte når. Eller platsen dit du inte vill gå. Men måste.

Susanne Dahl