Julnatten Den heliga natten
Felsägningarnas evangelium »det är julotta. Och när organisten ska inleda en högtidlig psalm råkar han lägga armen på tangenterna. Han spelar hela skalan uppåt, som om han inledde en swinglåt. Konfirmanderna fnissar. Men kanske är det i det ögonblicket Gud når igenom till oss. Mer och mer tänker jag att stillhet, ro och högtid förmedlar stillhet, ro och högtid. Men inte helighet. Kanske är helighet inte helhet, utan mellanrummen. Inte mening utan det brustna. För Gud läggs i djurens krubba. Dör slavarnas död. Kanske är helighet smutsen bakom spisen. Dit du inte når. Inte ens med den längsta borsten.« (Gyrid Gunnes i Hellig, sårbar, min översättning) Jag tror på felsägningarnas evangelium. De dåligt vallade skidornas bakhala evangelium. Den vidbrända julmatens evangelium. Det som inte blev som jag tänkt. Jag tror på det som egentligen inte skulle ha hänt, misslyckandet eller tillfälligheten. Att just då var du där. Var jag där. Stod stjärnorna i position. Stod stjärnan i position. Och hon födde sin förstfödde och lade honom i en krubba, för det fanns ingen annanstans. Det fanns ingen annanstans. Det fanns ingen annan. Vart skulle Gud annars ha tagit vägen, mitt i natten, som alldeles nyfödd? Och Gud skrek, använde all kraft i sina lungor, skrek för att världen var så kall och ny och allting så osäkert. Att bli lagd i en krubba. Tillfälligheter, omständigheter. Och Maria fanns där, Josef var där. Det som behövs för att överleva. Leva. 16
