Arkitektur 7/2013 by Arkitektur

Så hamnade den lokala maten på en piedestal

Mer tegel än kött och blod

ARKITEKTUR · NR 2 · 2013 · NATUREN · Naturum Kosterhavet och Vänerskärgården · Sommarhus Lagnö · Möbelmässan

ARKITEKTUR · NR 3 · 2013 · SYSTEM · Prefabhus · Christian Kerez · Framtidsplaner för Lund · Årsta

ARKITEKTUR · NR 4 · 2013 · TIDEN · Tillägg och ändringar · Brigadmuseum · Pagoden · Borgholms slottsruin · Jürgen Mayer H

ARKITEKTUR · NR 5 · 2013 · DE NYA STÄDERNA · Kiruna · Vallastaden · H+ Helsingborg · Söderstaden · IBA Hamburg

ARKITEKTUR · NR 6 · 2013 · STADENS PAVILJONGER · Hotell och Abbamuseum · Älvstaden Göteborg · Fritiden

ARKITEKTUR · NR 7 · 2013 · MODERNA MÅLTIDER · Saluhall Kvillebäcken · Ung svensk arkitektur · Campus Novartis

ARKITEKTUR · NR 8 · 2013 · HEMLIKA INREDNINGAR · Maria Park Helsingborg · Hornsbergs strandpark · Mood

Moderna måltider ARKITEKTUR · NR 1 · 2013 · HEMLIKA INREDNINGAR · Maria Park Helsingborg · Hornsbergs strandpark · Mood Stockholm

ADDIT OTTOMAN & ADD TABLE DESIGN ANYA SEBTON, 2013

STRAM SALUHALL I GÖTEBORG WE WILL ALWAYS BE MODERN, OUR DESIGN ALWAYS ESSENTIAL

7/2013 SEK 97 EUR 13 BYG G N A D INTERIÖR PLAN LANDSKAP GRAND PUBLIC

D E N YA H I S T O R I E ÄTA R N A OPERAKÄLLAREN REVISITED F O P PA S F A S A D F L O P P KLOSTERGÅRD I BA SEL PHOTO MIKKEL MORTENSEN

2013

En stadsomvandling på Hisingen

MÅNGFALDEN UTPLÅNAS Vi väljer de bästa unga arkitekterna

UNG SVENSK ARKITEKTUR

Ljus och färg Att ljus och färg går hand i hand tog Alcro fasta på när de i samarbete med Philips Lighting gestaltade sitt nya showroom. Ljus är ett kraftfullt verktyg som gör skillnad för upplevelsen. Utan ljus, ingen färg. Den upplevda kulören är ett samspel mellan ljuset, den belysta ytfärgen och synsinnet. – Vi ville ge alla kreativa människor en större möjlighet att uppleva våra färger i just det ljus som de faktiskt ska vara i och det kan vi göra i vårt nya showroom, säger Yvonne Karlsson, Colour Designer/Architect Advisor på Alcro. – Det nya LED-ljuset, som är framtidens ljus, ger större möjligheter och bjuder på rikare variation än tidigare belysningsteknik. Därför är det viktigt för oss att kunna visa våra kunder hur olika kulörer framträder i olika ljusfärger, betonar Johan Wallin, Customer Manager Architect/Colour Designer på Alcro. – Samarbetet mellan Alcro och Philips Lighting började i det tvärvetenskapliga projektet SYN-TES, människa, ljus och färg, på Konstfack. Både Yvonne Karlsson och jag är med i forskargruppen, som består av färgoch ljusspecialister från företag och olika akademiska discipliner, berättar Svante Pettersson, Creative Director på Philips Lighting. I framtidens belysningsanläggningar kommer man att kunna justera ljusfärgerna i större utsträckning. Framför allt när det gäller varmt och kallt ljus, men även extremt mättade färger.

INSPIRERANDE DETALJER

med PAROC Built-On fasadlösning

“Utformningen av den långa fasaden med högkvalitativa detaljer var möjlig tack vare PAROC® sandwichelement. Skarvarna mellan elementen syns knappt. Elementen är innovativa och kostnadseffektiva byggnadskomponenter Johan Wallin, Customer Manager Architect/ som utvecklats speciellt för den här typen av moderna Colour Designer, Alcro byggnader.”

™

Olika ljusfärger får olika ytfärger och ytstrukturer att framträda på olika sätt. I Alcros nya showroom har man möjlighet att laborera med ljus och få en bättre förståelse för sambanden. I samtliga LEDspotlights kan ljusfärgen ändras från varmt till kallt ljus – från 2700K till 6500K. Här kan man också belysa ytfärger med extrema ljuskulörer som t ex blått, rött och grönt.

Anders Lind, Lighting Application Specialist, Philips Lighting PAVE MIKKONEN, HUVUDARKITEKT, ARCHEUS LTD

Yvonne Karlsson,Europcars Colour Designer/ nya finska huvudkontor och logistikcenter i HelArchitect Advisor,singfors, Alcro är ett fräscht och uppseendeväckande landmärke som är enkeltDirector, att känna igen tack vare den identitetstrogna Svante Pettersson, Creative Philips Lighting fasaden. Genom att komplettera de unikt starka PAROC® elementen med en grön beklädnad har man lyckats åstadkomma en vacker och uttrycksfull fasad.

Läs om fler intressanta projekt på www.philips.se/lighting Läs mer om projektet och PAROC Built-On™ på paroc.se/europcar

PAROC PANEL SYSTEM AB 541 86 Skövde Tel. 0500 46 90 00 Fax 0500 48 63 03

AD-Arkitekten_Alcro_450x297.indd 1

2013-10-17 13:19

Johan Wallin, Customer Manager Architect/ Colour Designer, Alcro Anders Lind, Lighting Application Specialist, Philips Lighting Yvonne Karlsson, Colour Designer/ Architect Advisor, Alcro Svante Pettersson, Creative Director, Philips Lighting

Läs om fler intressanta projekt på www.philips.se/lighting

2013-10-17 13:19

Ett industriellt hantverk för nästa århundrade. Och nästa. GR AND PUBLIC FOTO SA M SYLVÉN

På Byarums Bruk ser vi saker på lite längre sikt. Det gäller såväl våra produkters framtid som vår tillverknings historia. Vi gjuter enbart i återvunnen aluminium – ett material som kan återanvändas gång på gång, generation efter generation. Tidsrymder som ger perspektiv på tillvaron och sätter sin prägel på våra produkter.

VÄ X T K Ä R L S T O R B L O M & V I D B L O M

F O R M G I VA R E

Mårten Cyrén

www.byarumsbruk.se

s17 Ledare. Planerarnas perfekta värld. NY T T O M ARKITEK TUR s18 ”Staten säljer ut sitt arkitekturarv”. Debatt. s21 När odlingen blir en del av stadsekonomin. Spårat. s22 Ölbibliotek och rolighetspalatsets återkomst. Jargong. s24 En prövning av Stockholms självbild. 9 nobelkandidater.

N R 7 · 2013

INN E H ÅLL HEMMA HOS ANTROPOSOFERNA Ett reportage från trakterna kring Järna

NÄR A MATEN Längtan efter det lokala och arkitekturens svar på det.

TEMA: MAT s26 Intro. Den moderna matarkitekturen vill vara lokal. s30 Hantverk av råa varor. Restaurang Oaxen på renoverat varv. Arkitekter Mats Fahlander och Agneta Pettersson. s36 De odlar det lokala motståndet. En resa i det ideologiska matlandskapet kring Järna. s44 Historieätarna. Två restauranger. Mr P i Göteborg och Flying Elk i Stockholm. s52 Motorvägarna blev en plats för skräpmat. s54 Hungerspelet. Johan Örn om Operakällaren anno 1961. s58 Matkatedralen. Saluhallen i Kvillebäcken markerar Hisingens förvandling. Arkitekt Gustav Appell. s62 Här utplånas mångfalden. Catharina Thörn rapporterar från stadsbyggandets frontlinje på Hisingen, Göteborg.

s36

s26

s30 RESTAUR ANG OA XEN Närodlat på tallriken på det gamla industrivarvet. KVILLE SALUHALL En stram ram runt maten i saluhallen på Hisingen.

s58

TEMA: *MAT

Nu växer efterfrågan på lokalodlat och äkthetskraven stiger. Vi har sökt efter matens avtryck i den samtida arkitekturen och staden.

UNG SVENSK

UNG SVENSK ARKITEKTUR s78 Vinnarna: Abbas Chahrour och Anders Lundin. Hedersomnämnande: Gustav Appell och Joakim Kaminsky och Fredrik Kjellgren. OBJEKT s84 Objekt: En klosterträdgård i Basel av Thorbjörn Andersson. SEKTION s92 Elite Plaza Hotell Örnsköldsvik. SandellSandberg. s96 Magasinet, Malmö. Metro Arkitekter. s98 Villa Skå Eneby. AIX Arkitekter. ARKITEKTURKULTUR s101 Sverigeporträttet. Kataloghus lyser i Borlänge. s102 Recenserat. Mental vindsröjning i Norrköping, Bebodda platser och intellektuell Josef Frank. s107 Platsens musik. Ytterjärna, antroposoferna och himlen. s113 Nästa nummer. s114 Åsiktsmatrisen. Var hamnar Morrissey och hur bra är Lindström-Schyfferts nya? OMSLAG: Möbler av Okidoki Arkitekter från restaurang Mr P i Göteborg.

s78

De vann vår tävling om bästa samtida unga svenska arkitekterna.

FOTO EL STUDIO

5 7/13 · ARKITEKTUR

Adress: Box 4296 (Fiskargatan 8, 2 tr) SE-102 66 Stockholm

BYG G N A D INTERIÖR PLAN L ANDSKAP

Telefon: +46 (0)8 702 78 50 E-post redaktion: redaktionen@arkitektur.se fornamn.efternamn@arkitektur.se

www.arkitektur.se

S V E NS K ARKITEKTUR S E DA N 1 9 0 1

Webb: www.arkitektur.se Arkitektur utges av: Arkitektur Förlag AB Verkställande direktör: Tommy Rundqvist tommy.rundqvist@arkitektur.se Annonser: Isa Ekstedt, isa.ekstedt@arkitektur.se tel +46 (0)8 702 78 58

REDAKTION

I DETTA NUMMER ÄVEN

Dan Hallemar chefredaktör

Tomas Lauri redaktör

Julia Svensson redaktör

Medarbetare i detta nummer: Thorbjörn Andersson Antonius van Arkel Mikael Bergquist Katarina Despotovic Catharina Gabrielsson Per Haupt Åke E:son Lindman

Johan Mårtelius Pernilla Norén Mikael Olsson Katarina Rundgren Catharina Thörn Per Wirtén Rasmus Wærn Daniel Ängmo Johan Örn

Katarina Despotovic är dokumentärfotograf som med sina bilder utmanar och ifrågasätter etablerade bildspråk inom arkitektur och stadsplanering.

Marianne Lundqvist koordinator, layout

Redaktionskommitté: Love Arbén, arkitekt, inredningsarkitekt Mikael Bergquist, arkitekt Catharina Gabrielsson, arkitekt och forskare Per Haupt, arkitekt Susanne Ingo, arkitekt, regionplanerare Bengt Isling, landskapsarkitekt Anders Johansson, arkitekt Pia Kjellgren Schönning, arkitekt Johan Mårtelius, arkitekt, professor i arkitekturhistoria vid KTH Matilda Stannow, arkitekt Malin Zimm, arkitekt, sakkunnig på Arkitekturmuseet Kritikergruppen: Mikael Bergquist, arkitekt Per Bornstein, arkitekt Lena From, projektsamordnare, skribent Ulrika Karlsson, landskapsarkitekt Anders Kling, landskapsarkitekt Tomas Lewan, arkitekt, skribent Helena Mattsson, arkitekt, lektor KTH Katarina Rundgren, arkitekt Rasmus Wærn, arkitekt, skribent Johan Örn, arkitekturhistoriker, skribent Korrektur: Josephine Askegård Lokalombud: Malmö: Katarina Rundgren, arkitekt Göteborg: Per Bornstein, arkitekt

Försäljning: Erica Enwall, erica.enwall@arkitektur.se tel +46 (0)8 702 78 57 Ekonomi: Eivor Boérius,eivor.boerius@arkitektur.se tel +46 (0)8 702 78 55 Plusgiro: 473 93 01-2 Priser/Subscription rates: 8 nummer per år/8 issues SVERIGE (inkl 6% moms) Helår Helår + klotband Helår + halvfranskt band Studerandeprenumeration Lösnummer Övriga Norden/Nordic countries: Inkl 6% moms För momsregistrerade (Obs: ange ert VAT-nr) UTLANDET/ABROAD: EU COUNTRIES (VAT 6% included) For those VAT registered (Please state your VAT-number) OTHER COUNTRIES

2 0 13

LE VA LG ND E E SK ZI M DA O L A BE HL RG S TI LL HAM E RA ÅK N NY SK E E. SK OL A LI N. N D O LT ET SK QV YP T OL IS FÖ T KO A F RS LA NS ÖR G T FO M Å R PÅ L TE ST KLI G N OR SL J. A Ö LA N KA R S YC J D M O SO KE P TO LV C H M N OT IK RE EN M AX ÉN AST OD TÄ O VL NT SK L Ä ING OL RO OM OR V FÖ ER HÖ NA RS K G I AV TA KA RE AL RL DA PRI LM S ST AN V ÄN DR ID H "CO AD T N A EL BÜ A P L LO M RI DÉ O S W RE "H N -H " ET ÜB S" HÄ E, R U AV LS I NE ST NG M EL BO DA AFF L R HL AN ER AN SK G P IK RA FE OL A KT HL IS IN KA G FO LK N I S KO LS L AH A I H RB OM ÄLS I OC NG BO H HE RG LG E ZI M DA HL

PROJEKT I NR 7 · OKTOBER

ÅKESSON

YCKERI TR

MILJÖMÄ

Tidskriften Arkitektur har som uppdrag att dokumentera svensk arkitektur. Sedan 1901.

P R O J E K T /A R T I K L A R I N R 6 · 1 9 4 5

LIC

ÅKESSON

YCKERI TR

MILJÖMÄ

3 09 EN SNUMMER 341

LIC

09 EN SNUMMER 341

ÅKESSON

YCKERI TR

MILJÖMÄ

Grafisk form: Tobias Berving/ETC Kommunikation Repro och tryck: Elanders Fälth & Hässler, Mölnlycke 2013 LIC

6 ARKITEKTUR · 7/13

SEK 660 1660 2175 395 97 944 890 1219 1150 1218

ISSN 0004-2021 För ej beställt insänt material ansvaras ej. Arkitekturs upplaga kontrolleras av TS. Medlem i Sveriges Tidskrifter och Sveriges Kulturtidskrifter. © Arkitektur Förlag AB

XE N M KR AT OG S F PE & TT AHL ER AN SLI P SS ON DER , ST RE OC OC ST KH H AU AG O L SA NE M ND R AN TA G EL F LS A N LY I RE DB NG ST EL ER K, G O K AU R ST A ID OC OK NG KH I A M R OL RK P SA , M IT GÖ LU EK TE TE GÖ HA BO R L LE TE R N, G GU BO KV ST RG IL AV LE AP BÄ PE CK TH LL EN E AR , NO PHY KI S T VA IC EK TK SW RTI GA ON EC S, RD B TO O EN R AR ASE , CA CH L EL M IT IT P EC US E TS P SA ND L AZ A EL HO LS AN T M DB EL, AG ÖR ER G NS M ASIN ET KÖ R O E T, LD SV AR MA IK LM KI TE VI Ö LL KT A ER OL SK A Å EN BR GÖ EB EM R A B E N S Y, F ÄR RG SO N I OC NG SÖ H SU SA NN A

Mikael Olsson är konstnär och arbetar med konceptuell fotografi där han gestaltar företeelser som minne, politik och rum. Har publicerat boken Södrakull Frösakull, Steidl 2011.

Claes Caldenby redaktör

Prenumeration/Subscription: Prenumerationsärenden kan göras på nätet: arkitektur.prenservice.se Ha prenumerationsnumret till hands! För personlig service: Tel +46 (0)770 45 71 27, 8.30–16 arkitektur@titeldata.se

3 09 EN SNUMMER 341

M5 Konferens

M Box

www.lintex.seÂ

Elvefors_225x297_225x297 02.04.13 14:33 Seite 1

Strukturmatrizen Abformtechnik Formen- und Modellbauharze Betonveredelung

DESIGN YOUR CONCRETE

Strukturmatriser för attraktiva betongytor. Beställ vår nya katalog nu! B.Elvefors Marketing AB Leijons Kåseväg 18 · S-263 73 ARILD Tel. +46 42 352100 · Fax +46 42 352040 info@elvefors.se · www.elvefors.se

Bill Post & CANE

Bill Post, 2.6 meter affischpelare av träribbor med belysning i toppen. Cane, 1.4 meter klassisk liten soffa med stålstativ. Design av Broberg och Ridderstråle för Nola 2013. Huvudkontor: Nola Industrier AB Box 17701 Repslagargatan 15b 118 93 Stockholm T:08 702 1960 F:08 702 1962 headoffice@nola.se Kundtjänst/showroom/export/press: Skeppsbron 3 211 20 Malmö T:040 171 190 Orderfax:040 127 545 order@nola.se www.nola.se

Slimmad design – dekorativt ljus Glamox A30 är en modern tolkning av den klassiska väggeller takarmaturen, lämplig för installation i en mängd miljöer. Nyckelorden är diskret och dekorativ med en haloeffekt.

• Kan både monteras på vägg och

• Karakteristisk metallring i borstad stål och opal satinakrylkupa.

i tak, harmoniserande med en pendlad version.

• Finns med T5C eller TC-L lysrör.

• Levereras i två storlekar för vägg

• Armaturen kan levereras med

och tak versionerna (480 mm

Ultra Sonic rörelsesensor.

och 660 mm). Den pendlade versionen levereras i 480 mm.

www.glam Alla våra produkter omfattas av fem års garanti. Mer information finns på våra webbsidor.

Är det inte dags att se saker på ett nytt sätt? • Hållbarhet är grunden för klimatsmarta bygg lösningar • Hålbarhet är överlägsen livslängd

Kvalité

• Hållbarhet är lägre miljöpåverkan • Hållbarhet uppnås när mindre transporteras till samma resultat

Livslängd

• Hållbarhet är långsiktig kvalitetssäkring • Hållbarhet är energieffektiva lösningar Miljö

• Hållbarhet är när materialet har en sund livscykel • Hållbarhet är när material återanvänds istället för deponi • Hållbarhet kräver att material, energi och byggteknik hushåller med naturens resurser

Trygghet

Hållbarhet är enkelt sagt hög kvalité, funktionssäkerhet och minimal miljöpåverkan. Resitrix är tätskiktet som överträffar kraven på hållbart byggande www.takcentrum.se

www.epdmtak.se

Resitrix marknadsförs av Takcentrum i Sverige

Företagsgemensam helsida_Företagsgemensam annons Starka Helsida 2013-10-16 16:03 Sida 1

BETONGELEMENT

MARK & MUR

NATURLIG KVALITET Starka skapar i betong för hus och mark. Ända sedan 30-talet har våra ledord varit kvalitet, engagemang och ett gediget hantverkskunnande. Med ett naturligt och återanvändbart material med lång livslängd bygger vi en hållbar framtid för oss, våra barn och miljön. Det är vi stolta över.

STÖDMURAR

FABRIKSBETONG

Läs mer om våra produkter, koncept och möjligheter på starka.se

ENTREPRENAD

WWW.STAR K A . S E | I N FO @ STA R K A . S E

FAC E B O O K . C O M / STA R K A B E TO N G

Companies News & Events Product News Personalities Shop Online News & Events Books Product News Awards Companies Books &Newsletter Magazines & Magazines Museums & Schools Personalities Infor mation Search

Anti Copy

Arkitektur 194x133 Ad_Sep13 13/09/2013 13:21 Page 1

Insulated Roof & Wall Panels Upptäck den optimala sandwichpanelen IPN-panelen från Kingspan är unik. Den har ett av marknadens bästa u-värde och erbjuder flexibla lösningar som hjälper dig att bygga efter dagens- och morgondagens energikrav och den är brandsäker (B-s1,d0 samt FM godkänd). Läs mer om möjligheternas panel på: www.kingspanpanels.se

Kingspan Ltd Kråketorpsgatan 10 C, 431 53 Mölndal, Sweden t: +46 (0)31 760 2699 email: info@kingspan.se www.kingspanpanels.se

Boon Edam Klimatsmarta karuselldörrar sedan 1903

• “Alltid öppna, alltid stängda” • Reducerar CO2 utsläpp • Sparar energi och pengar • Erbjuder 3-D Revitfamiljer enligt BIM d” en byggna i n i å g tt e sättet a övänligast

“det milj

www.boonedam.se info@boonedam.se 08-753 60 30

Nordskiffer AB är stolta leverantörer till Intressanta Hus/Anders Holmberg Arkitekters hus som nominerats till Stenpriset 2013, samt till Hotell Post av Peab/Frenning Sjögren Arkitekter som nominerats till Årets Bygge 2013. Våra golv ligger på Malmö Station och stenpanelen på Studenthuset i Frescati och Friends Arena kommer från oss. Vårt motto är ”skiffer på nytt” och med det vill vi visa hur man kan använda natursten och kvalitetsskiffer på nya sätt, med nya metoder för att skapa gedigna byggen med lågt underhåll. Särskilt takskiffer på fasad är något vi tycker är smart. Med priser från 380:-/m2 och Co2 som slår de flesta andra material finns det få anledningar att låta bli. Ring oss eller boka in ett skifferseminarium. Vi hjälper dig att använda naturens eget material! Tel: 042- 33 13 98. PS: Vi har världens finaste cementmosaik från tyska VIA också för äkta saluhallskänsla i hem och offentliga miljöer.

www.nordskiffer.com

GLASBRANSCHFÖRENINGEN INBJUDER TILL TÄVLINGEN ALWAYS BETTER

2014 Nu ska Sveriges bästa glasbygge baserat på arkitektur, funktion och innovation utses igen.

RÄTT LÖSNING FÖR ALLA BEHOV

Alla företag – byggare, arkitekter, beställare och glasentreprenörer är välkomna att kandidera med projekt. Tävlingen gäller glasbyggnadsprojekt som glas färdigställts under 2012–2013. Anmälan senast 16 december. Materialinlämning senast 17 januari. Mer info på: gbf.se

RHEINZINK Sverige · Tillfällavägen 15 · 43363 Sävedalen · Sverige Tel.: +46 31 755 45 00 · Fax: +46 31 755 45 01 · info@rheinzink.se

www.rheinzink.se

Välkommen att delta i tävlingen som uppmärksammar mötet mellan traditionell slamfärg och modern arkitektur. I Rödfärgspriset bedömer juryn byggnader som uppförts i Sverige och belönar ”nyskapande modern arkitektur där Falu Rödfärg eller annan slamfärg haft en framträdande roll för helheten”. Det är den sjunde upplagan av Rödfärgspriset och vi har all anledning att fira. Falu Rödfärg fyller 250 år under året och slamfärgen kommer att hyllas på många sätt. Läs mer och anmäl dig på rödfärgspriset.se

Höger. Kvillebäcken på Hisingen i Göteborg. Foto ur reportaget ”Här utplånas mångfalden” s 68. F O T O K ATA R I N A D E S P O T O V I C

LEDARE

Planerarnas perfekta värld Ibland får man möjlighet att publicera texter som sätter ord på något man länge anat. Catharina Thörns text om förvandlingen av Kvillebäcken på Hisingen i Göteborg, med fotografier av Katarina Despotovic, som vi publicerar i det här numret av Arkitektur är en sådan. Det är en text som gör att man blir arg och klok samtidigt. Det är en text som handlar om historieförnekelse och om hur politiker och tjänstemäns ord och språk kan skapa bilder av en plats och i förlängningen göra den oönskad. Men också om hur vi lever i en tid som är så upptagen av förnyelse, av det nya, av nästa stora sak, att historien (om den inte är inskrivet i världsarv eller riksintresse) bara är ett hinder på väg mot en skön ny värld. Utplåning på vägen mot perfektion. Vad är en blandad stad? Catharina Thörn hittar den i det Kvillebäcken som nu effektivt har rivits. Ett område som Stadsbyggnadskontoret 2002 beskrev som att ”det finns gott om billiga lokaler vilket lett till en ansamling av verksamheter som är beroende av såväl goda kommunikationer som låga hyror. Etniska föreningar, prylmarknader, bazarer, småverkstäder och MC-klubbar trängs med butiker, kontor, lunchrestauranger och ateljéer”. Men någonstans gör tjänstemannaspråket det till en plats med en ”splittrad karaktär” som är ”skräpigt och ostädat”. Vilket gör själva städningen nödvändig. En vildmark ska civiliseras. Det är ett krig som utspelar sig vid en front, kommunstyrelsens ordförande Anneli Hultén talar om den brokiga skaran av hus och aktiviteter som ”en här” som ska fördrivas, och säger att ”Vi kan inte ha det på det här sättet. Det går inte att ha en sådan central plats av Göteborg som ser ut som precis det som folk kallar det för – Gazaremsan”. Läs reportaget på sidan 68–77 och försök sedan säga ordet hållbar utan att få en bitter eftersmak i munnen. Vi har också i det här numret förmånen att presentera de fem kloka och skickliga unga arkitekter som belönats med vårt nya pris Ung Svensk Arkitektur 2013. Vinnarna, Anders Lundin och Abbas Charrour, och hederspristagarna Gustav Apell och Fredrik Kjellgren och Joakim Kaminsky. Tomas Lauri ser i sin text om de belönade hur en ny generation arkitekter kliver fram som ”producerar en arkitektur som är mitt i världen. Sverige är inte längre en ankdamm”. o

DA N H A L L E M A R Ä R C H E F R E DA K TÖ R

+ - +I sitt yttrande över betänkandet “En effektivare planoch bygglovsprocess” (SOU 2013:34) skriver Kvinnors Byggforum att “Syftet med utredningsförslaget är att förenkla för byggherrarna att bedriva sina projekt /.../ Det skulle innebära att företagsekonomiska intressen i större utsträckning kommer ställas över samhällsnyttiga intressen“. Bra.

Zaha Hadids förslag till Idéhus Tullinge. Platsföraktet. RÄTTELSE I förra numret visade vi en bild på det s k Hornhuset vid Hornstull i Stocholm. Det är Wester+Elsner som har ritat det och ingen annan. o

17 7/13 · ARKITEKTUR

debat t

→Staten säljer ut sitt kulturarv En tredjedel av de statligt ägda kulturfastigheterna ska, enligt en utredning, säljas ut. Man smiter från sitt ansvar och äventyrar en arkitekturskatt, menar Johan Mårtelius.

Statens ansvar för kulturen ifrågasätts ibland, men i grunden råder ändå samstämmighet om behovet av offentligt ägda museer, bibliotek, teatrar och konserthus. Byggnadsverk för kulturella objekt och verksamheter, alltså. Men när byggnaderna själva är kulturmärkta, var finns då ansvaret? Den nya utredningen Statens kulturfastigheter – urval och förvaltning för framtiden (SOU2013:55) har föreslagit att en tredjedel av de statligt ägda kulturfastigheterna säljs ut. Inte för att de har

ner, företag eller organisationer, och att det kan verka praktiskt med tanke på deras användning. Det behöver inte heller minska deras allmänna tillgänglighet. Men är det skäl nog för staten att sälja ut det som av en eller annan anledning finns i dess ägo? Somligt byggdes för statlig verksamhet och blev då onekligen en del av statens historia, eller berättelse. Men annat införskaffades eller donerades senare till staten. Skälen att donera var då förstås att tidigare ägare ansåg att byggnaden förtjänade att bli allmän egendom. Förutom att de hade Som om de statliga biblioteken skäl att tro att staten skulle vara en bättre garant för vård skulle sälja ut den litteratur som och bevarande. Trodde de fel? En byggnadsinte handlar om staten. minneslagstiftning finns förvisso som ställer krav även på privata för lågt kulturvärde utan för att de inte och andra ägare av kulturfastigheter. Och primärt handlar om staten. visst finns exempel på statlig misskötsel. Hur då? Som om de statliga biblioteken Men då finns åtminstone kanaler för medskulle sälja ut den litteratur som inte borgarna att ställa krav på bättring. Och handlar om staten själv? Ja, ungefär så, erfarenheterna visar att skyddet i realiteten och svaret kallas ”berättelsemodellen”. är betydligt svagare, och riskerna större, En byggnads kulturvärde ligger alltså inte för enskilt ägda kulturbyggnader. i dess kvalitet som arkitektur, upplevelserna Vad har lett fram till utredningens ställden erbjuder, rum och landskap, smått och ningstagande? Besparing? Ingenting tyder stort. Det ligger i vad byggnaden berättar, på några starka ekonomiska argument. eller tycks illustrera, om sin beställare, Den allmänna privatiseringsvågen? I någon sin tillkomst, sina verksamheter. Och då är mån, givetvis, men en ideologisk ram kan statens ansvar att fortsätta äga sådant också skönjas. Det statsägda kulturarvet som berättar historien om statsapparaten. kan nämligen leda tankarna till de nationaAnnat bör säljas ut. listiska tongångarna från förrförra seklets Logiken ligger i att många kulturellt begynnande byggnadsvårdsintresse. Vilket värdefulla kan skapa samma komplikationer som byggnader frågan om en litterär kanon för skolornas naturligtvis svenskundervisning. Om man då markerar ägs av att staten inte är liktydigt med nationen, 18 privatpersoutan dess byråkratiska verktyg, kan man arkitektur · 7/13

→

tyckas ha neutraliserat farhågorna. Men samtidigt krupit undan. Insikten om att det byggda kulturarvet inte till sin natur är nationellt i högre grad än det är platsbundet, lokalt, regionalt eller globalt väcktes trots allt hos många redan för flera generationer sedan. Med växande världsarv och andra markeringar av kulturarvets gränslöshet har det snävt nationella perspektivet rimligtvis oåterkalleligt förpassats bakåt. Och det frikopplar förstås inte de nationella statsmakterna från ansvarstagande, snarare tvärtom. Vad finns det för skäl att sälja ut den undersköna träherrgården Malingsbo vid Smedjebacken, eller de båda formrika, traditonsstarka barockslotten Mälsåker och Salsta, skapade av Nicodemus Tessin den äldre och hans lärjunge Matthias Spieler? Med alla mått mätt exempel på den klassiska arkitekturskatten, regionalt och i det stora perspektivet. Och för alla tre innebär utförsäljningen en osäkerhet om både tillgänglighet och omvårdnad i det långa loppet. Skulle berättelsemodellen följas strikt borde de visserligen doneras till medlemmar av något litet priviligierat befolkningsskikt. Men då har begreppet kulturarv liksom tappat all sin mening. Alltså, ingenting talar visserligen för att staten bör expropriera samtliga fastigheter med särskilt starkt kulturvärde. Men för det lilla beståndet av mindre än trehundra statligt ägda byggnadsminnen finns ändå alla skäl att man tar ett fortsatt ansvar. Staten är trots allt inte bara en apparatur bland andra. I någon mening är väl staten fortfarande ”vi”? o j o h a n m å rte li u s ä r pro fe s s o r i a r k ite k tu r h i s to r i a på k th.

Mood Golvskärm Glas

Mood Bordskärm Glas

www.lintex.se

Skönhet

Mera Skönhet

Mahattan finnS i forMaten 333x333, 333x500, 500x500 & 500x1000 MM

alla våra italienSka plattor är var för Sig ett naturligt kvalitetS konStverk. få beSök av en av våra arkitektSäljare eller hitta dina favoritplattor på w w w. c c h o g a n a s . s E

Överst. Double Up Food Bucks innebär att låginkomsttagare när de handlar med sina statliga kuponger på lokala marknader får dubbelt upp. Nedan. Genom ett program kallat Good Food Market (GFM) förser FoodShare 16 grannskap i Toronto med mat från regionen.

Spår at

daN hallemar

Social matrörelse Om urban odling ska vara något som växer och blir mer än bara ännu ett livsstilsprojekt i den växande högen av livsstilsprojekt i städer så måste odlarna tjäna pengar. I Detroit har Fair Food Network lanserat Double Up Food Bucks. Det innebär att låginkomsttagare som får matkuponger från det statliga SNAPprogrammet får tillgodokvitton på lika mycket till på stadens marknader när de handlar för en viss summa med sina kuponger lokalt. Fler får råd och motivation att handla lokalt producerad och färsk mat och mer pengar hamnar samtidigt hos de lokala producenterna och handlarna. Den urbana odlingen blir en del i ett marknadstänkande. Även i Toronto har man sedan 1990-talet sammanfört sociala frågor med den mat som produceras i närheten av staden. Inom ramen för non-profitorganisationen FoodShare Toronto började man med mindre ”food-stores” i flera av det kommunala bostadsbolagets hus. Sedan dess har man genom studier konstaterat att det finns en rumslig dimension i vad man kallar ”foodinsecurity”, att många inte har tillgång till mat. Genom ett program kallat Good Food Market (GFM) förser man nu 16 grannskap med mat från regionen, som säljs i butiker i offentliga byggnader, som till exempel skolor och medborgarhus. Lokalt engagerade medborgare är ansvariga för marknaderna i sitt grannskap. Man når nu 155 000 invånare med projektet. Med de stora kvantiteterna av uppköp blir priset ute i grannskapen i slutändan rimligt. Här vill en icke-kommersiell kraft förändra matsystemet, men man kan ifrågasätta om det är isolerade insatser som i slutändan i stället marginaliserar de redan utsatta, genom att göra I 16 stadsdelar säljs det till lokala frågor, inte frågor för hela staden. mat från regionen Maten och hur den produceras och konsumeras kan förändra städer. i butiker i offentliga Det är inte bara en fråga om att skapa mikrobryggerier eller lokala urbana byggnader. bikupor för äkthetstörstande stadsbor. När industristäderna växte på 1800-talet fanns sociala ambitioner med marknader för bra och ren mat i till exempel Berlins många marknadshallar. Samma sak kan sägas om den stora satsningen på koloniområden i Sverige i början av 1900-talet. Den urbana odlingens utmaning idag ligger i att på samma sätt bli en del av stadens vardagliga ekonomiska och sociala system. För det krävs mer analys och större grepp också från stadsbyggare och offentliga institutioner. o

→

21 7/13 · arkitektur

JARGO N G

DAN HALLEMAR · JULIA SVENSSON

Idéhuset och Fun-palace-arkitekturens återkomst, den lokalt ätande människan och bibliotek med prefixet öl som framtida arkitektuppgift.

Locavore Det var fyra kvinnor i San Francisco som 2005 uppmanade människor att bara äta mat som skördats och producerats inom en radie på 16 mil (100 miles) från sina hem. Att börja räkna matmil på maten som ligger på ens tallrik. De som gjorde det skulle få kalla sig locavores. När ordet spred sig till Vermont dök det också upp under beteckningen locatarians. Rörelsen var igång, det handlar om att den nya medvetna konsumtionen inte bara skulle vara ekologisk utan också lokal. Inom den akademiska planeringsdiskussionen dök nu upp en diskussion kring vad man kallar ”the local trap” (som Catharina Gabrielsson också nämner på s 36). De som skriver om den lokala fällan argumenterar emot att det är mer hållbart att äta lokalt producerad mat. Det är innehållet, agendan, som är det väsentliga, inte skalan som det produceras på. Mat som producerats i den lokala skalan är inte alls bättre för den globala miljön än mat som producerats i större skala. Förvirringen framför de dignande borden på din lokala Bondens Marknad består. o

Beerbliotek Beerbliotek, ett helt bibliotek av ölsmaker, är det senaste tillskottet i den svenska världen av mikrobryggare. Företaget Beerbliotek, som självfallet ligger i Göteborg, grundades av fyra vänner från olika länder. På fem månader har de skapat 25 olika öl, med smaker som mörk ale med chili eller ljus med rabarber. Ofiltrerat och opastöriserat. Ölbiblioteket som framtida arkitektuppgift. Än så länge kan vännerna inte tjäna sitt levebröd på projektet. Men det finns all anledning för hugade arkitekter att redan nu plocka fram skissblocken. Brooklyn Breweries planerar till exempel att öppna en lokal brewpub i Hammarby sjöstad. När saluhallsboomen lagt sig är det förmodligen ett ölbibliotek, med lokalt tappad öl, som varje stadsdel behöver bygga för att dra till sig rätt krets av hög22 avlönade herrar. o ARKITEKTUR · 7/13

Idéhus Nyligen avslutades tävlingen om Tullinge Idéhus (Wingårdh Arkitektkontor vann). I beskrivningen av Idéhuset skriver kommunen: ”Vi vill skapa ett hus där de många människornas idéer får plats och tas tillvara. Ett nyskapande hus för det oväntade och oprövade”. Ser vi ett återupplivande av Cedric Price och hans Fun Palace från 1961? Fun Palace började som en idé om en helt ny typ av kulturhus i östra London. Det var ett projekt som ville göra arkitekturen till besökarens verktyg för att förverkliga idéer och drömmar: ”Välj vad du vill göra – eller se på när någon annan gör det. Lär dig att använda verktyg, färg, mekanik eller lyssna på din favoritlåt. Dansa, prata, bli upplyft till en nivå där du kan se hur andra får saker att fungera. Sitt och titta ut över staden. Försök starta ett uppror eller börja på en målning – eller luta dig tillbaka och se på himlen.” Lite oroväckande, men kanske också tidstypiskt, att Wingårdhs i sitt förslag börjar sin presentation av det nya Idéhuset med fasaden och argumentet att ”Också den som till äventyrs aldrig funderat på att sätta sin fot i det nya idéhuset kommer att känna energin och värmen det utstrålar. De rutiga fasadernas kraftfält når långt bortom parken”. Det är ju idéerna som ska stråla inifrån huset, som ett uppror. o

Air Skrivtavla

M Box

www.lintex.seÂ

Nobelkandidater Tävlingen om Nobel Center är en prövning för Stockholm och Sverige. En prövning av självbilden. Stockholm och Sverige söker en emblembyggnad, en signatur. Men hur mycket kan och vill juryn ta ut svängarna? »

En öppen arkitekttävling hade säkert gett många oväntade svar, men samtidigt varit en osäker väg. Enklare att handplocka lite stjärnarkitekter? Eller? De bidrag som lämnats in väcker många frågor. Om kvalitet och den långa vägen till färdig byggnad. Ibland är otydligheten stor. Somliga förslag ter sig som volymstudier, som ”The Space Between”. Vilket av förslagen som inger mest förtroende kommer att vara avgörande. Mycket beror på vilken typ av byggnad juryn eftersträvar. En politiskt korrekt hållning i dag är en byggnad som anpassar sig till stadens skala och materialitet, en lite nedtonad smått konservativ byggnad, som utmärker sig med sin utsökta finish. En sådan byggnad vågar juryn säkert utse. Förslaget ”Nobelhuset” skulle kunna utvecklas i den riktningen. En annan väg att gå är att utse en vinnare som formmässigt utmanar stadsklustret lagom och som liknar andra samtida tävlingsvinnare, som en lite tiltad modernistisk byggnad som ”Butterfly”, eller kanske ännu hellre en byggnad som aktiverar Blasieholmen med många fina stadsrum, som ”A P(a)lace to Enjoy”. Få förslag känns lika kontextuellt genomarbetade. Juryns mod kommer att avgöra. Hur visionära vågar de vara? Hur angelägna är de att lämna det stockholmska perspektivet och sätta Sverige på den arkitektoniska världskartan? Två förslag går långt utöver det vi kan kalla för en konventionell byggnad. De lämnar det mesta bakom sig. Revolution! Med ”Archipelago” och ”Nobel Sphere” skulle Stockholm få en byggnad som sätter Sverige på kartan. Det skulle vara en ovanlig svensk bragd. o 24 arkitektur · 7/13

to m a s l au r i

6. Nobelhuset 7. Prism 8. a P(a)lace to Enjoy 9. Nobel sphere

1. Butterfly 2. a room and a Half 3. landing seagulls 4. Beyond 1210 5. archipelago

Nybroviken

Blasieholmen

TÄVLINGSOMR ÅDET

Läs mer om kandidaterna på arkitektur.se

25 7/13 · arkitektur

* m at

tema

* n盲ra maten

26 arkitektur 路 7/13

Vänster. Kaffe från Kødbyen i Köpenhamn (s 27–29), Råg flingor från Saltå kvarn (s 36–42), marinad och bacon från Oaxen

i Stockholm (s 30–35), ost från Kvillebäckens saluhall i Göteborg (s 58–67). F O t O t O b i a S b e Rv i n G

under industrialismen glömde stadsborna varifrån deras föda kom. Nu söker man matens ursprung. Men det gastronomiska uppvaknandet är en paradox. intro

Julia sVensson

Jægersborggade i Köpenhamn ligger mitt i den mångkulturella stadsdelen Nørrebro, men ändå finns inte en enda falafel- eller shawarmakiosk i sikte. På skyltarna kan jag i stället läsa Pers Griseri, med økologisk kød fra egen gård, Terroiristen Vinbar, Meyers økobageri, Healthy hunters och de kända kaffemakarna The coffee collective. Den allra största publikmagneten är Relæ, restaurangen som startades 2010 av unga kockar med bakgrund på El Bulli och Noma och som redan fått stjärnor i Michelinguiden. De har tröttnat på prestigejakten och vill i stället skapa en ny gastronomisk upplevelse genom ekologiska råvaror. Antitesen till lyx, men för den skull inte billigt. En allmän duschinrättning vittnar om att många av lägenheterna ännu inte hunnit moderniseras; vilket ofrivilligen matchar gatans jordnära image. För hundra år sedan var gatan också en handelsgata. Skillnaden är att i dag har Jægersborggades innehåll skapats för dem som uppskattar den handgjorda livsstilen och kan betala för det. Jægersborggade är, liksom hela Köpenhamn, bara ett exempel på måltidsturismen som effektivt vapen i kampen om städernas och stadsdelarnas attraktionskraft. Kødbyen, det halvt omvandlade slakthusområdet invid centralstationen är sedan många år ett väletablerat vattenhål med flera profilerade krogar och barer. De relativt nya Torvehallerna har gjort succé: gammaldags saluhallar, också de i modern livsstilstappning, som omformat folklivet kring Nørreport station. På kongressen World Food Travel Summit i Göteborg i slutet av september berättades hur restaurangen Noma, som i flera år rankats som världens bästa, bidragit till Danmarks ekonomi. Trots att den bara har ett 50-tal sittplatser, har den skapat kringnäringar av Nomainspirerade restauranger och underleverantörer som osthandlare, ostronodlare och grönsaksbönder. Jægersborggade är bara en av alla spin-offs.

27 7/13 · arkitektur

* n ä r a m at e n

1803

1809

1862

1916

1944

Den första restau rangguiden kommer. Den kända Michelin guiden 97 år senare, år 1900.

Konservering. Under napoleon krigen uppfinns ett sätt att konservera mat i glasflaskor. Kort därefter kommer konservburken.

Franske Louis Pasteur uppfinner pastöriseringen.

världens första supermarket, the Piggly Wiggly i Memphis.

Färdigrätter. De första frysta måltiderna serveras på flygplan.

1971 Les Halles, den stora marknadsplatsen mitt i Paris, rivs och ersätts av ett underjordiskt köpcentrum.

Trots det länge förbisedda och nu exploderande intresset för lokal matekonomi har relationen mellan maten och städerna alltid varit så essentiell att den nästan skymmer sig själv. Marknader och butiker har sedan högkulturerna vid Medelhavet och antiken utgjort stadslivets kuliss. Det var viktigt att anlägga staden där livsmedelsförsörjningen var säkrad. Innan jordbruket fanns existerade inte heller några städer. Det är värt att hålla i bakhuvudet: att maten har format, och formar, städerna och människorna i mycket större utsträckning än bara som livsstil och gatuliv. Under industrialismen tappade staden alltmer kontakten med det jordbruk och den landsbygd som föder den. Ny teknik befriade stadsborna från behovet av dagsfärska livsmedel från marknaden. Efter andra världskriget, som en följd av kvinnors inträde i arbetslivet, blev det tidseffektivt att samla alla livsmedel på supermarkets. I samband med att livsmedelsindustrin blev global inleddes ett ännu pågående prispressarrace. Så miste det matinriktade stadslivet sin funktion. Och stadsborna kontakten med matens ursprung.

28 arkitektur · 7/13

Brooklyn, new York, är den neolokala matcivilisationens vagga. Här uppstod Do it yourself, DIY-rörelsen. På drygt 30 år hade antalet industrijobb i Brooklyn minskat från 116 000 till 20 000, och industriernas flykt lämnade kvar en mängd tomma fabrikslokaler. Och i svallvågorna av ekonomisk kris och krympande arbetsmarknad var plötsligt inte risken med att starta eget så stor. Resultatet blev en hel rörelse med många framgångsrika varumärken som resultat, Brooklyn Brewery till exempel, som startade 1988 efter västkustskt exempel, Anchor Brewing i San Francisco. Rörelsen, som genererade ekonomi både via turism, egenföretagande och handel kopieras i dag över världen. Mikrobryggeriet är varje stadsplanerares våta dröm. I ett reportage i New York Magazine (13/2012) kan jag fördjupa mig i den koketta komedi det trots allt är att äta brooklynskt – men framförallt i den koketta välvilja som ligger i matens produktion. I ett Youtube-klipp säger The Mast Brothers, två skäggiga och glasögonprydda bröder som nått framgång med sin Brooklynproducerade choklad: ”Mat kommer alltid att smaka godare om du vet var den kommer från.” De har rätt. Men den brooklynska matekonomin är en mikrostudie i västvärldens dilemma. Samtliga intervjuade livsmedelsproducenter vittnar om ekonomiska svårigheter. Den som driver en småskalig och idealistisk rörelse har själv inte råd att äta med gott samvete. Lokalproducerad granola må smaka åh så gott, men vem kan betala 9 dollar för müsli? Just det, den förmögna person som tillverkar de globala, billiga och hållbarhetsvidriga flingorna i snabbköpet.

1971

1975

1989

1994

2009

2012

Det första Starbucks öppnar.

anchor brewing startar mikro bryggeritrenden i San Francisco med sin Liberty ale.

Shell Smax. Koncept för tre Shellstationer i norge. ”Det ska inte lukta smörjolja, det ska lukta bageri”.

Wayne's Coffee öppnar i Sverige.

Äta djur: Jonathan Safran Foers reportagebok om köttindustrin.

Stadsodling slår igenom. Lokalt övertrumfar organiskt.

Ekonomisk profit verkar, åtminstone enligt de intervjuade i New York Magazine, omöjligt att nå i Brooklyn för den som inte ger avkall på sina idealistiska principer. Vilket alla som är ambitiösa gör förr eller senare, om de vill fortsätta och inte vill flytta från stan. Den genomsnittlige svensken lägger en tiondel av sin inkomst på mat, jämfört med 30 procent 1980. Det är tydligt att för den tid och de pengar västvärldens invånare tjänar på effektiv och billig mat är det någon annan som betalar. De senaste åren har det släppts ett antal böcker som synar vardagsmaten på nära håll. Författaren Jonathan Safran Foers reportagebok Äta djur är det mest kända exemplet. En hiskelig resa i köttkonsumtionens mörkaste hålor: kyckling-, ko- och grisfarmarna. Parallellt med vurmandet för närodlat och ekologiskt står människor ut med att kalvar får benen avknipsade och miljontals tuppkycklingar avlivas. Bara för att få en bit kött till potatisen. Köttindustrin är också en av jordens allra största miljöbovar. Och genom en minskad köttkonsumtion skulle vi kunna nära stora delar av en svältande befolkning. I en kultur som sedan filosofen Henry David Thoreau (1817–62) inte brytt sig om landsbygden i andra avseenden än som romantisk vildmarkskuliss, är förhållandena vid jordbruk och djuruppfödning alarmerande nyheter. Att utvecklingen tillåts fortgå handlar naturligtvis om att människan är djupt platsbunden och har en enorm svårighet att relatera till sådant hon inte kan se för blotta ögat. Den egna hushållskassan är viktigare än planetens bestånd. Safran Foer kritiseras på en del håll, bland annat i den nya boken Food for the City – a future for the Metropolis, där den holländske filosofen Huub Dijstelbloem menar att man inte kan kräva att den enskilda människan ska kunna påverka något så intrikat och väl utarbetat som det globala matmaskineriet. Ett maskineri med hundratals kuggar, där var och en fattar egna beslut i enlighet med sina egna möjligheter och värderingar. Detta kräver politiska beslut. mot bakgrund av den globala matproduktionens fasor är den urbana tillbakablickande matrevolutionen med danska Jægersborggade som bara ett av tusentals uttryck, fullt begriplig. Men samtidigt en paradox. För de allra flesta är det närodlade och autentiska onåbart, en klassfråga. 2050, spås det, kommer 75 procent av jordens 9 miljarder invånare att bo i städer. Om vi fortsätter som nu kommer jorden inte att räcka till. Om vi inte vill vakna upp en dag och – mardrömmen – upptäcka att det inte finns mat på hyllorna på Ica, måste vi börja se på livsmedelsproduktionen på nya sätt.

Men, skriver arkitekten Carolyn Steel i sin ögonöppnande bok Hungry City, det finns inte en universell lösning på problemet med planetens och städernas framtida matförsörjning. I stället för att försöka skapa ett utopia, något som faktiskt görs på platser som Dongtan i Kina, förespråkar hon sitopia – den verklighetsanpassade utopin. Vi måste planera för att föda oss själva utan att ödelägga jorden där vi drar fram, utan att vara beroende av, som hon beskriver det, gulag för djur. Det finns inte en arkitektonisk lösning som passar för alla platser. Stadsodling kommer inte att rädda världen, inte vertikala grisfarmar à la MVRDV heller; men det är en väg att göra stadsinvånarna lite mer självförsörjande. En start för den enkla människan är att bry sig mer om vad man äter, att kunna relatera varje tugga till dess ursprung. När det ekologiska lammet på den svenska restaurangen visar sig vara från Nya Zeeland kan det vara dags att tänka om. Den största utmaningen, menar hon, är att på allvar väcka den politiska frågan. Att få de beslutande att inse, att det är kort→ en start för den enkla siktigt att enbart tillfredsställa stadsväljarna: om du tar hand om människan är att bry sig din landsbygd, kommer den också att ta hand om dig.

mer om vad man äter,

med det här numrets matatt kunna relatera varje tema vill vi belysa arkitekturens roll i den lokala och gastronotugga till dess ursprung. miska revolution som pågår. Vi synar några svenska exempel på modern matarkitektur där människan på ett eller annat sätt kommer nära matens ursprung. Restaurang Oaxen på Djurgården i Stockholm (sid 30) serverar kryddor plockade på den egna gården i Sörmland. På Flying Elk och Mr P (sid 44) blir det tydligt hur svårt det är att åstadkomma autenticitet i en konceptuellt driven miljö. Vi har även besökt en ny saluhall i Göteborg (sid 58), ett bevis för hur attraktionskraften hos en traditionell marknadsupplevelse blir signum för en ny stadsdel. Antroposoferna i Järna (sir 36) har skapat det ultimata varumärket Saltå kvarn, men kämpar i motvind. Visst, man kan raljera över det nyromantiska intresset för autentisk och närodlad mat: försäljningstrick, nostalgi eller borgerlig statusmarkör. Mer måste göras där det verkligen betyder något. Vägen till politikernas hjärtan borde definitivt gå genom deras magar. o J u li a s V e n s s o n

29 7/13 · arkitektur

* N Ä R A M AT E N

Hantverk av råa varor PROJEK T

Det stora slupskjulet vid Djurgårdsvarvet har blivit en restaurang där man serverar lokala och säsongsanpassade råvaror från små gårdar. Samtidigt har hela det nedgångna varvet fått tilbaka sin forna gula glans. Oaxen Krog & Slip, Stockholm Mats Fahlander och Agneta Pettersson

OA XEN KROG & SLIP

* N Ä R A M AT E N

DJU

ÅRD

S VÄ

Föregående uppslag. Byggnaderna vid Djurgårdsvarvet har restaurerats. Ett skjul revs men byggdes upp i snarlik form som Restaurang Oaxen.

Nedan. Matsalen med sin rustika träpanel. Nederst och höger. Slipen, det uppglasade rummet med synlig stålkonstruktion och gavlar av korrugerad plåt.

F O T O Å K E E: S O N L I N D M A N

F O T O Å K E E: S O N L I N D M A N (N E D A N , H Ö G E R ), E R I K O L S S O N (N E D E R S T )

GEN

BE CK HO LM SV EN

ÄG

BECKHOLMSSUNDET 0

BECKHOLMEN

SITUATIONSPL AN 1:6 000 1. RESTAUR ANGEN 2. NYA DJURGÅRDSVARVET

KO MMENTAR

DAN HALLEMAR

Restaurang Oaxen formades av arkitekternas hantverksmässiga arbete med hela områdets förvandling.

32 arkitektur · 7/13

På den lilla skylten vid Djurgårdsvarvets Fartygs Förening kan man läsa om platsen på 1970-talet: ”Sedan varvsverksamheten vid Djurgårdsvarvet lagts i träda var det en ganska brokig skara och förmodligen med en försvarlig andel lätt vinddrivna existenser som här kunde bo nära Stockholms city men ändå undgå lagens vakande öga”. Man kallar platsen fram till 1990-talet för ”laglöst land”. Området hade stått och förfallit sedan slutet av 1960-talet. Cornelis Vreeswijk-figurer tog över. Industriområdets arkitektur är en funktionalism. Det är det nuvarande behovet som styr formen. De gula nyrenoverade korrugerade plåthusen vid Djurgårdsvarvet utstrålar redig funkis. Men platsen har ordnats upp. Kulturarvifierats om man så vill. På en tidigare nedgången baksida har arkitekterna Mats Fahlander och Agneta Pettersson restaurerat fram en stilig plåtighet. Det är plåthus som om de stått i valfritt svenskt industriområde inte skulle stuckit ut och framför allt aldrig platsmålats med linoljefärg. Men det här är ett utvalt utsökt litet industriområde på Kungliga Djurgården. Och längs den trånga Varvsgatan har de små stenhusen varsamt återställts. För att förstå restaurang Oaxen Slip måste man förstå varvsområdet. Längst bort på Djurgårdsvarvet stod ett högt plåtskjul, skalmässigt avvikande för platsen, och förföll. Det hade an-

vänts som restaureringsplats för större båtar, ett slupskjul. Med sin karakteristiska silhuett hade det, av rent funktionella skäl, blivit områdets märkesbyggnad. Förfallet var för långt gånget, huset kunde inte räddas, men den arkitektoniska lösningen blev att plocka upp den funktionella formen och fylla den med något annat. Och som så ofta i vår tids förvandlade industriområden blev svaret en restaurang. Det här huset ser ut som det gör eftersom det är slutet på historien om Djurgårdsvarvets restaurering, inte början. På det sättet är det raka motsatsen, om än på en helt annan plats, till saluhallen i Kvillebäcken (s 58) som med sin förfining och stilmässiga konservatism och uttryck är början på den förväntade historien om en helt ny stadsdel, som till stora delar, om man får tro Catharina Thörn (s 68) kastar den gamla historien över bord. Någon sade att det känns som om restaurangen alltid legat där. Den känslan kommer ur avsaknaden av arkitektonisk självhävdelse. Husets form är, trots att det är helt nybyggt, hämtad ur den industriella funktionalismen. Man har valt att följa en stark berättelse som fanns på platsen, det är rimligt, men också modigt. Och anledningen till att arkitekterna kunnat göra det är att de inte landat på platsen för att rita en restaurang, utan arbetat sig fram mot den genom restaureringen av varvet. Men

oa xen krog & SLIP

33 7/13 路 arkitektur

Vänster. Ett karakteristiskt skjul revs för att ge plats åt restaruangen. Formen återanvändes delvis.

* N Ä R A M AT E N

F O T O K N U T Å K E S S O N (ÖV E R S T ), Å K E E: S O N L I N D M A N (N E D E R S T )

här odlas också en varvsromantik. Det gröna nya planket på restaurangens baksida är symptomatiskt för den, en tjärdoftande romantik. Farbror Melkers skärgård möter Jan Lööfs varvs- och maskinromantik. Interiört blir allt lite finare. Här doftar det mer närodlat smör än svetsloppor. Det dova ljudet när man sätter ned glaset på det garvade skinnet från Tärnsjö är ganska långt ifrån det där slupskjulet man fick riva. Det som såg ut som ett pappershus som stått i regn, med sina håligheter. Den arkitektoniska utmaningen ligger i övergången mellan den småindustriella men relativt storskaliga känslan och den intimare restaurangkänslan. Det är där materialen kommer in. Det är märkligt fin akustik i det stora rummet. Det är mjukt. Nästan ett halvår efter invigningen doftar det fortfarande läder. Som en skärgårdshandlares gamla plånbok. Men det möter gavlarnas vita korrugerade plåt och sträckmetallens industrihet. Men den verkligt autentiska funktionalismen som finns på Oaxen Slip finns i köket och i de smarta lösningarna när man ritat för att möjliggöra för det finmotoriska matskapande, som laborerar sig fram till den exklusiva mat som serveras som avsmakningsmeny i den intimare inre restaurangen. Där tonen är mjukt ekträig, med drag av rundat robygge. Här odlas fortfarande, men på ett helt annat sätt, samma hantverkskunnande som byggt båtarna som fortfarande repareras i de gula plåtskjulen vid kajen. DA N H A LLE M A R

T VÄRSEKTION 1:400

ÖVRE PL AN 1. KÖK 2. TEKNIK 3. T VÄT T

1:400 4. OMKL ÄDNING 5. KLUBBRUM 6. WC

ENTRÉPL AN 1. ENTRÉ 2. HALL 3. BISTRO 4. KÖK 5. MATSAL

1:400 6. DRYCKESFÖRR ÅD 7. FÖRR ÅD 8. SOPRUM 9. WC

8 3

9 1 6

34 arkitektur · 7/13

Nedan. Glasfasaden ut mot Djurgårdsvarvet ger en känsla av vinterträdgård. Uteplatsen är byggd av corten.

OA XEN KROG & SLIP

F O T O Å K E E: S O N L I N D M A N

FAK TA

Oaxen Krog & Slip, Stockholm Adress: Beckholmsvägen 26, Stockholm. Arkitekter: Mats Fahlander och Agneta Pettersson. Medarbetare: Eid Al Fakir och Linda Lindstrand.

Underkonsulter: Henrik Kaasgaard och William Maruschak. Övriga konsulter: K: SD Projekt, Mikael Sivertsson och Pavel Berzov. E: MSIB,

genom Dick Högvall och John Söderberg. V: Incoord, Martin Silfverling. Akustik: City Vision Sweden Miljö, Olle Markstedt. Byggherre: Oaxen

Krog AB. Byggnadsentreprenör: Einar Mattsson Byggnads AB. Bruttoarea: 725 kvm. Byggnadsår: 2012–13.

Arkitekten beskriver: 2006 inledde Kungliga Djurgårdsförvaltningen en genomgripande renovering av Djurgårdsvarvet, en gammal industrimiljö vid Beckholmsbron på Djurgården, som fått stå och förfalla sedan slutet av 1960-talet. I den östra änden stod varvets högsta byggnad, ett plåtskjul med en säregen silhuett som starkt präglade området och som skulle rivas. För att miljön som helhet skulle kunna bevaras presenterade vi en vision för hur en restaurang skulle kunna inhysas i det omoch tillbyggda skjulet, vars spektakulära industriskala på så sätt skulle kunna berika en ny verksamhet.

Det skulle senare visa sig nödvändigt att det gamla skjulet ersattes av en återuppbyggnad, bland annat då marken under behövde saneras. Den nya byggnaden består av en högre volym mot Östra Varvsgatan, som till stor del liknar den ursprungliga, och en lägre tillbyggnad mot Beckholmsvägen. Fasadplåten har specialkorrugerats och platsmålats med linoljefärg likt övriga plåtskjul på området. Interiören präglas generellt av en pragmatisk materialhantering och en begränsad palett. På entréplanet är golven av slipad betong, på övre plan av furukubb. Samma kakel har använts genomgående i kök,

wc och trapphall. Alla kulörer har fått ”Hammarlackstoner”, från ljust grågrönt till mörkare grönblått. Det stora uppglasade rummet mot varvsplan är målat i vitt, med synlig stålkonstruktion och gavlar av korrugerad plåt. För akustikens skull har den inre väggen, mellan stålpelarna, stora ytor av textilklädda ljudabsorbenter bakom ett yttre, genomsläppligt skikt av stormaskig vit sträckmetall och en ”glespanel” i skinn. Med glasfasad och markkontakt ville vi ge bistron, Slipen, en känsla av “vinterträdgård”. I den intimare matsalen mot vattnet, som har direkt kontakt med kök och vinkällare, serverar

Krogen avsmakningsmenyer för ett trettiotal gäster per kväll. Den rustika träpanelen på vägg och i tak, av ek liksom möblerna, är tänkt att utgöra en tydlig men lågmäld kontrast till maten, drycken och alla de genomtänkta bordsdetaljer som krögarna själva handplockat. M AT S FA H L A N D E R AG N E TA PE T TE R S S O N

35 7/13 · arkitektur

* n ä r a m at e n

r ep o rtage

Höger. Ett av växthusen på Skillebyholm,biodynamiskt utbildningscentrum i Järna. På bilden praktikanten Hedvig Gate.

C at h a r i n a G a b r i el s s o n . f oto m i k a el o l s s o n

De odlar det lokala motståndet Sedan antroposoferna slog ned sina bopålar i Järna har landskapet varit en spelplats för alternativ odling. Nu har det också blivit ett centrum för EU-finansierade visioner om framtidens matproduktion. Samtidigt är de små producenter som kämpar i motvind mot den ohållbara stadens tillväxt och en allt större effektivisering av livsmedelsproduktionen, skriver Catharina Gabrielsson.

36 arkitektur · 7/13

Sommarvärme långt in i september – klimatförändringarna är gynnsamma för ett nordligt jordbruk. Solen gassar över landskapet längs E4:an denna tidiga höstsöndag när biltrafiken tätnar strax söder om Södertälje. Vi kör förbi skylten till Ytterjärna och vidare ut på det stora fältet som för dagen är förvandlat till ett glänsande hav av biltak. Det är höstmarknad i Skillebyholm. Runt den gamla herrgården, längs alléer och växthus trängs stånd med ekologiska och biodynamiska produkter från hela Sverige. Grönsaker, ostar och honung varvas med tovade vantar och handsydda kläder, växtbaserade skönhetsprodukter och hemslöjd. Omöjligt för en utomstående att se skillnaden på den gamla skolans renläriga antroposofer och nya, ”konsekvent kretslopps- och kvalitetstänkande” jordbrukare; svårt också att veta om de som trängs kring stånden kommer från Stockholms innerstad eller hör till en lokal befolkning, om de är hitlockade av Pluras matprogram eller genuina ”straight edgare”. De ideologiska övertygelser som döljer sig bakom halvmeterlångt tovigt rastahår och drängkläder kan, vad jag vet, lika gärna höra hemma på Södermalm i Stockholms innerstad som här i Järna. Hur ska vi förstå denna plats,

uttryck för upplösningen av gränsen mellan stad och landsbygd, på samma gång före och efter sin tid, centrum för ett nätverk med förgreningar över hela världen? Det har hänt en del sedan guldåldern på 1980–90-talen när Järna var ett pilgrimsmål för arkitekter. Det antroposofiska samhället har visserligen kvar förmågan att skapa rubriker men allt mera sällan som förebild; motgångarna och bakslagen verkar ha tilltagit på senare tid i takt med ett hårdnande samhällsklimat. Men historien är paradoxal och bilden långt ifrån entydig. Nedläggningen av Rudolf Steinerhögskolan, de återkommande konflikterna kring Vidarkliniken, och nu senast mordbranden på Nibble gård (där en hel besättning biodynamiska mjölkkor brann inne) kan ställas mot publiksuccéer som utställningen med James Turrell (”See! Colour!” 2011) och vårens Hilma af Klint i samarbete med Moderna museet. Ingen kan heller ha undgått Saltå kvarn, ”ett av de mest trovärdiga varumärkena som finns i Sverige i dag”, som gått från att baka hälsokostbröd till att vara ett brandingföretag för ekologiska produkter med en årlig omsättning på runt 300 miljoner (Humalisto och Nylén 2009:27). Den antroposofiska transcendensen har relativt sömlöst glidit

37 7/13 路 arkitektur

* n ä r a m at e n

yttErJärNa

→ med grundval i antroposofin

JärNa

finns här vårdhem, skolor, kulturanläggningar och ateljéer, trädgårdar, mejerier och jordbruk. e4

in i det som nyligen kallades ”new age” och som i dag ytterligare normaliserats och kommersialiserats under beteckningen ”wellness” med spa-behandlingar och meditation. Det är för övrigt med detta man hoppas hålla verksamheten i gång på Ytterjärnas forna elevhem och i de numera tomma eurytmisalarna.

* extremt individua listisk, antimate rialistisk och därför antisocialistisk, antropocentrisk, antikritisk, universalistisk, patriarkal och med en ytterst intim relation till kapi talismen är några kännetecken för den antroposofiska rörelsen med grund i rudolf steiners liv och läror.

38 arkitektur · 7/13

Huruvida det ”går bra” eller inte för den antroposofiska rörelsen är svårt att säga, när många av de värden man företräder blivit så etablerade att man numer har svårt att hävda sig på marknaden.* Ett exempel är waldorfpedagogiken, som var en av de pådrivande krafterna för den hastigt införda friskolereformen av regeringen Bildt 1992 men som i dag bara är en inriktning bland många. Ett annat är intresset för vad som tidigare kallades ”alternativodlat” och som numer slagit igenom på bred front i dagligvaruhandeln under den långt mindre förpliktigande beteckningen ”ekologiskt”. Det svenska antroposofiska sällskapet sägs ha sviktande ekonomi och problem med rekryteringen, ett öde det delar med andra av 1900-talets idéburna folkrörelser, som hembygds-, arbetar- eller nykterhetsrörelsen. Den allmänna uppfattningen tycks därför vara att praktikerna vunnit framgång medan teorin försvagats, vilket medför en minskning av antalet renläriga utövare och förkunnare. Fokus för den här artikeln är emellertid inte antroposofin i stort, i teoretisk och tidslig mening, utan dess rumsligt praktiska avsättningar i Södertäljetrakten – ett i alla avseenden exceptionellt exempel på en lokal utveckling. Men hur ”lokal” är den? Inom de forskningsområden som kallas ”urban metabolism” och ”food system services” har man pekat

på the local trap, det vill säga villfarelsen att ”det lokala” utgör en nyckel för att vända allsköns negativa utvecklingsmönster. Allt från bristande gemenskap och demokratisk förankring, segregation och ”urban hunger” antas kunna åtgärdas med lokala lösningar – påfallande ofta kopplade till stadsodling. Lokalproducerade livsmedel har länge haft en stark ställning och uppfattas av konsumenten som liktydigt med både hållbart och ekologiskt. Som Born och Purcell påpekat är emellertid ”det lokala” bara en fråga om skala och inte i sig en garant för några specifika kvaliteter. ”Det lokala” måste alltid sättas i relation till en större, social eller rumslig kontext och de kvaliteter och värden man hoppas uppnå – oavsett om det gäller rättvisa, hållbarhet, eller en högre kvalitet på maten – är avhängiga en hel rad andra förhållanden än de som ges av platsen (Born och Purcell 2006:26). Verkligheten innehåller fler komponenter än vad som enkelt går att mäta. I detta avseende är utvecklingen i Järna ett skolboksexempel på hur en ”lokal” situation uppstår till följd av sammansatta och inbördes länkade faktorer, både mentala och materiella, några med härkomst i den fysiska platsen, andra avlägsna i tiden och rummet. Sedan den första etableringen i mitten på 1930-talet har lokalsamhället Järna utvecklats till en region med ett hundratal aktörer inom kultur-, service- och näringsliv. Med grundval i antroposofin finns här vårdhem, skolor, kulturanläggningar och ateljéer, trädgårdar, mejerier och jordbruk. Ett av de mest intressanta exemplen på framåtsyftande alternativ är Ekobanken i Skäve, uttryck för det globala fenomenet ”social banking”; en medlemsbank som enbart arbetar med insatta medel för att

Vänster. Kartan visar nätverket av aktörer knutna till det EUfinansierade BEraS-projektet: jordbruk, trädgårdsodlingar,

gårdsbutiker, utbildningscentra, distributörer med mera (se www.beras.nu).

tillhandahålla lån till ekologisk, kulturell eller annan samhällsnyttig verksamhet. Järna i dag är alltså mycket mer än de för arkitektvärlden välbekanta byggnaderna i Ytterjärna, de färgglada ”smurfhusen” ritade av Erik ”Abbi” Asmussen under Rudolf Steiner-seminariets glansdagar. Nedtyngd av pretentioner att inte bara materialisera, härbärgera utan även generera andliga värden fungerar den antroposofiska arkitekturen som ett gemensamt språk som på ett omisskänneligt sätt förbinder verksamheterna i området. Formspråk, kulörer, färgbehandling och detaljering samspelar med logotyper, bilder och typsnitt i skapandet av en visuell kultur som omfattar ett helt landskap. Det må vara för mycket av det goda, men det som sker här är av kosmisk betydelse i åtminstone ett avseende: jordbruket. Som Sveriges största sammanhängande areal av ekologiskt jordbruk står Järna i centrum för nätverk av odlare både i Sverige, runt Östersjön och globalt. Den här typen av jordbruk, baserat på kretsloppstänkande, växtföljd och självförsörjande gårdsenheter, kämpar i motvind mot de övergripande principer och grundläggande strukturer som styr livsmedelproduktionen inom EU och globalt, med IMF och Världsbanken som främsta instrument. Inriktat mot effektivisering och specialisering, avhängigt handelsgödsel, komplicerade transportkedjor och kemiska bekämpningsmedel, är det så kallade konventionella jordbruket ”platslöst”. Enkelt förklarat har det för-moderna såväl som det för-historiska jordbruket varit baserat på resurserna på en viss plats; klimatet, jordmånen och arealen har varit bestämmande för den geometriska-matematiska relationen mellan djur och gröda. I och med tillgången på handelsgödsel och kommersi-

nedan. Växthus med biodynamisk tomatodling, Skillebyholm.

ellt foder bryts denna kedja, eftersom man inte behöver ha djur för att kunna odla eller ha mark för att föda upp djur. Skandaler som galna ko-sjukan, svininfluensa och andra mer eller mindre apokalyptiska samtidsfenomen kastar ett visst ljus på problemen med industriellt tillverkat djurfoder. Problemen med gödsel som inte återbördas till jorden är att överproduktionen av näringsämnen går ut i vattnet, vilket bland annat förorsakar Östersjöns tillstånd. Handelsgödsel är baserat på råvaror framställda i gruvor i Marocko, Ukraina och Ryssland; på fosfor, svavel och kväve som blandas i fabriker ytterligare någon annanstans innan de kommer till användning för ”lokalodlade” grönsaker. Samma komplicerade förbindelser mellan råvaror, förädling och blandnings-stationer gäller även för produktionen av bekämpningsmedel innan de når odlaren och, som gifter i maten, konsumenten. Det råder ingen tvekan om att det konventionella jordbruket leder till en socialt utarmad landsbygd, minskad biologisk mångfald, erodering av jorden, ökade värden av koldioxidhalter i atmosfären, övergödning av mark och vatten, gift i maten – kort sagt: miljöförstöring. mot denna bakgrund har man i Järna – sedan början av 2000-talet med stöd av EU-medel – etablerat en rad olika nätverk och projekt i syfte att utveckla det ekologiska jordbruket, bland annat i samarbete med Södertörns högskola. Projekten har som mål att skapa ”ett genuint ekologiskt alternativ för hela livsmedelskedjan från lantbrukare till konsument” och att motverka övergödningen av Östersjön till följd av tillförseln av växtnäring från det intensiva och specialiserade jordbru-

39 7/13 · arkitektur

* n 盲 r a m at e n

40 arkitektur 路 7/13

Höger. Perennodling på Skillebyholm mot en fond av den karakteristiska antroposofiska arkitekturen.

nästa uppslag vänster. antroposofisk graffiti på bullerskärmen vid Järna station. nästa uppslag höger. Odling på Skillebyholm.

ket. Konceptet som lyfts fram är Ecological Recycling Agriculture (ERA), egentligen en renodling av principerna för biodynamisk odling minus den direkta kopplingen till antroposofin. Bland de censurerade inslagen hör Så- och skördekalendern (som anger de ideala planetära förhållandena för olika insatser) samt de mystiska biodynamiska preparaten; ”homeopatiska läkemedel för en sjuk jord”, enligt Daniel Hörberg Björklund (verksamhetsledare på Skillebyholm). I enlighet med Rudolf Steiners ”Lantbrukskurs” från 1924 rör det sig om kombinationer av läkeväxter och animaliska ingredienser som måste tillföras jorden för att den ska ge goda skördar utan att utarmas. Reglerna för den biodynamiska Demeter-märkningen är med andra ord mycket strängare än vad som gäller för den av EU antagna KRAV-märkningen. Lanseringen av ERA-begreppet är därför ur antroposofiskt hänseende kontroversiellt men utgör samtidigt en logisk vidareutveckling av principerna för ekologiskt jordbruk, med tyngdpunkten lagd på mindre enheter och kretsloppstänkande (Granstedt 2012). Samtidigt som projektet nu når sin slutfas, åtminstone i termer av forskningsfinansiering, har man påbörjat ett samarbete med odlare på Haiti där jordens erodering medverkat till att störta livsmedelsförsörjningen i kris. Bortom tidningsrubrikerna om gängbrott och organiserad kriminalitet ligger Södertälje i dag i topp som en av Sveriges mest ekologiska kommuner. Inte främst i termer av ”naturvärden” (som annars är ett vanligt kommunalt marknadsföringemedel) utan för att man i stor skala infört platslagad ekologisk mat i samtliga kommunala inrättningar. Genom att argumentera för och visa på matens högre kvalitet har man lyckats kringgå, eller rättare sagt använda, EU:s upphandlingsregler på ett sätt som gör denna massiva kursändring laglig. I den översiktsplan som antas i dagarna håller kommunen fram det antroposofiska Järna som av stor betydelse för en levande landsbygd inom jordbruk, service-, → ekolådan är ett näringsliv och turism. Utmärkande för denna annat exempel på det exceptionella utveckling är de starka och direkta entreprenörsdrivna Järna. förbindelserna mellan producenter och konsumenter (Larsson 2012:36). Ekologiska och biodynamiska produkter når konsumenten direkt genom gårdsbutiker och marknader, förmedlas lokalt av ICA och Coop, hämtas upp på plats av Stockholms restauratörer och utgör förutsättningen för det ovan nämnda kommunala programmet ”Diet for a Clean Baltic”. Ekolådan är ett annat exempel på det entreprenörsdrivna Järna. Motivet när man startade 2003 var att stötta ekologisk odling genom att säkra avsättningen. Genom att teckna avtal med både odlare och kunder (lådans prenumeranter) ger man producenterna den ekonomiska stabilitet som gör att de kan överleva, oberoende av fluktuationer i tillgång och efterfrågan. I dag når man runt 3 000 kunder i Stockholmstrakten, i konkurrens med Linas 41 Matkasse och andra efterföljare. 7/13 · arkitektur

* n ä r a m at e n

42 arkitektur · 7/13

Vad vi äter, var maten kommer ifrån (och vad följderna blir) är så grundläggande att det utgör en närmast existentiell tematik, besläktad med frågor om livets mening, ondskan på jorden och universums slut. Men faktum kvarstår att de flesta inte vet varifrån maten kommer och inte heller bryr sig särskilt mycket om det. Denna brist på verklighetsförankring kan givetvis variera mellan olika länder och befolkningssegment men måste likväl ses som typisk för en viss ”mentalitet”, som Georg Simmel kallade det, och redan vid tiden för det förra seklets början identifierade med staden och en kapitalistisk ordning (”The Metropolis and Mental Life”, 1903). Som den urbansociologiska forskningens pionjär är Simmel härvidlag ett eko av Marx, vars teorier om ”varan” och det abstrakta utbytet förutsatte att produktionsvillkoren hålls fördolda. Samstämmiga studier visar att till och med de som handlar på Bondens marknad i dag, menar Åsa Svenfeldt och Annika Karlsson-Kanyama, gör det för att det är ”fräscht”, inte för att stötta en småskalig ekologisk odling, eller för att kringgå de stora grossistkedjornas dominans, vilket annars är goda skäl till att göra det. Därför är det symptomatiskt att frågor som rör livsmedelsförsörjningens villkor så sällan relateras till stadsutvecklingen. Mer förvånande är att de inte tas upp i diskussionen om den ”hållbara”

Höger. Högsta Förvaltningsdomstolen slog fast att syftet med stadsfester är att skapa mervärde för kommuner.

staden, som präglad av den retoriska ekvivalenskedjan mellan täthet och tillväxt förtränger stadens själva förutsättningar. Ingen stad kan vara långsiktigt hållbar så länge den bygger på en livsmedelsförsörjning baserad på ett virrvarr av transportkedjor, en övergödning av vattnet och en systematisk erodering av jorden. Den hållbara staden är inte heller nödvändigtvis liktydig med den täta staden. Historiska studier pekar i stället på hur en gles, ”ofullbordad” bebyggelsestruktur (vilket ses som en styggelse i dag) varit en förutsättning för överlevnad i tider av kris när försörjningssystemet av mat, vatten och energi kollapsat till följd av krig, belägring eller på annat sätt störda förbindelser med omvärlden (Ljungkvist et al 2010). Förmågan att snabbt kunna sätta in alternativa försörjningssystem hela vägen från produktion till fördelning och konsumtion har historiskt sett varit avgörande för en stads resiliens, vilket väcker farhågor beträffande det samtida stadsbyggnadsparadigmets kortsiktighet och exceptionella skörhet när så många instabila variabler skrivs in ett system av inbördes beroende. Trots att kunskapen verkligen inte saknas har vidden av omställningen av staden i relation till landsbygden inte ens börjat tränga igenom. Saltå kvarn har nyligen frångått Demetermärkningen av sina produkter, vilket betraktas av många som

ett bakslag och vittnar om konflikter inom den antroposofiska rörelsen. Andra håller fortfarande fast vid biodynamisk odling, framför allt trädgårdsodlingen i Skillebyholm, som lyckats med konststycket att tillhandahålla en yrkesutbildning som är berättigad statliga studiemedel och där eleverna får jobb direkt efter examen. Men utvecklingen i Järna har en betydelse som går långt utanför frågan om antroposofins vara eller inte vara. Visserligen finns en del som tyder på att det faktiskt är bra att gräva ned ett

kohorn med kisel i jorden när månen står i nedan. Mullhalten i jorden ökar och halten av protein och mineraler sägs vara högre i biodynamiskt än i konventionellt eller ekologiskt odlat spannmål. Men den avgörande frågan är hur sådana ”omätbara” värden kan länkas till de irrationella idéer och begär som är drivande för den kapitalistiska utvecklingen, och huruvida det kan generera de strukturella förändringar som krävs för ett hållbart samhälle. o c atH a r i n a ga B r i e l S S o n

referen Ser Branden Born och Mark Purcell (2006) ”avoiding the Local trap: Scale and Food Systems in Planning research”, Journal of Planning Education and Research, 26:195-207

John Ljungkvist et al (2010), ”the Urban anthropocene: Lessons for Sustainability from the Environmental History of Constantinople”, Paul J.J. Sinclair et al (red.) The Urban Mind: Cultural and Environmental Dynamics, Uppsala universitet, Series in Global archaeology

John Gerhard, Stiftelsen för Biodynamiska produkter (intervju 2013.09.02) arthur Granstedt, Morgondagens jordbruk med fokus på Östersjön, Huddinge: Comrec, 2012 Daniel Hörberg Björklund, verksamhetsledare Skillebyholm (intervju 2013.09.02) Janne Humalisto och Lars-Göran Nylén (2009) Bondens återkomst: en multifallstudie om förutsättningarna för tillväxt på marknaden för livsmedelförädlande företag i Stockholms län, Södertörns högskola: Institutionen för ekonomi och företagande (kandidatuppsats) Markus Larsson (2012) ”Environmental Entrepreneurship in Organic agriculture in Järna, Sweden”, Journal of Sustainable Agriculture, 36:2, 153-179

Vesa-Matti Loiske, lektor vid institutionen för naturvetenskap, miljö och teknik, Södertörns högskola (intervju 2013.09.06) Carolyn Steele (2008) Hungry City: How Food Shapes Our Lives, London: Chatto & Windus Åsa Svenfeldt och annika Karlsson-Kanyama (2010), ”Farmers’ markets – linking food consumption and the ecology of food production?”, Local Environment: The International Journal of Justice and Sustainability 15:5, 453–465

43 7/13 · arkitektur

* n ä r a maten

projek t

Historieätarna När restaurangerna Mr P och The Flying Elk vågar lämna nostalgin och i stället formar små rum och skapar möbler kommer närvaron och egensinnigheten. Flying Elk, Stockholm · SandellSandberg Mr P, Göteborg · Okidoki Arkitekter

HOTEll OCH MuSEuM

45 7/13 路 arkitektur

* n ä r a m at e n

ko MMentar

Föregående uppslag vänster. ateljén på mr P vid Götaplatsen i Göteborg.

Föregående uppslag höger. Pubdelen på The Flying Elk i Gamla stan i Stockholm.

FoTo El STudio

FoTo marTin boT vidSSon

toMas lauri

de historiska referenserna haltar men det småskaliga arkitektarbetet är gediget. På både Mr P i Göteborg av Okidoki Arkitekter och The Flying Elk i Stockholm av SandellSandberg finns konst på väggarna. Den för tankarna till tiden före modernismen. Reproduktioner av gamla mästare på Mr P (som ligger i samma byggnad som Konstmuseet) och måleriska fotografier på döda fiskar, harar och fasaner på Flying Elk. Syftet med bilderna är ungefär detsamma. Att förankra restaurangerna i ursprung och kultur. Det är något sympatiskt med greppet, men samtidigt också något påklistrat. Det lurar alltid en känsla av feghet i historiska referenser. På något sätt är det alldeles för lätt att kasta in dem som en livboj. Mycket lättare än att tala om framtiden. Det skulle kunna beskrivas som en samtidssjuka. Vurmen för ursprung som något äkta som alltid ska ha företräde. Det hela framträder inte minst i många samtal om staden. Så fort någon nämner autenticitet hyllas kvarterens urinvånare, ofta långt och länge, liten vikt läggs vid behovet av förändring och dynamik. På Mr P och The Flying Elk blir historien till en stil. Men inget

säger att det behöver vara murrigt och dovt för att det ska kännas äldre och belevat. Inte heller att miljön måste locka cigarrökande herrar. I The Flying Elks fall, där det mesta har en exklusiv finish, känns detta av särskilt när en mer juvenil och lekfull SandellSandberg-värld skär in och försöken till det tunga och ålderdomliga får konkurrens. Som mest tydligt är det i vinbaren Gaston och i den inre restaurangdelen där ljusare ek framträder oftare. På the Flying elk finns flera inslag som för tankarna till jakt och fiske. Fotografier, prylar, menyer. I förklaringen bakom namnet står det på hemsidan om en stor jämtländsk älg som skrönor behandlat sedan 1600-talet. Jag ser det som ett försök att förankra de historiserande dragen och ge lokalerna en lokal prägel. Jag blir smått förvirrad av det hela. Inredningen i övrigt utstrålar lite av något lokalt i geografisk mening. Det mesta känns som när någon tar på sig tweed och låtsas vara någon annanstans. Inte alls mitt bland lokala råvaror. Det är ingen inred-

6 8 3

8 9 1

Pl an 1:200 1. EnTré 2. GallEriET 3. bar 4. KöK

5. diSK 6. arK adEn 7. aTEl jén 8. wC

9. SKulPTur /SKiSS/ KolTECKninGar

Fak ta

mr P, Göteborg adress: Götaplatsen, Göteborg. arkitekt: okidoki arkitekter genom Team okidoki. Hantverkare i processen:

46 arkitektur · 7/13

Bygg: Calpe byggnads ab. Finsnickeri: Caseman & artique. smide: börjessons Plåt och Svets ab. el: Sävedalens El. konstnärlig utsmyckning: okidoki arkitekter.

Belysning av konst: daniel landahl Konstmuseet. Bruttoarea: 180 kvm. Byggnadsår: 2012.

Nedan. baren ligger i mitten som ett centrum av mr P. FoTo TomaS YEh PiC TurE ab

Nederst. delen Skulptur/Skiss/ kolteckningar p氓 mr P. okidoki har sj盲lva ritat borden och stolarna.

m r p 路 f ly i n g e l k

FoTo TomaS YEh PiC TurE ab

47 7/13 路 arkitektur

Nedan. På The Flying Elk finns flera historiska föremål från jakt och fiske.

* n ä r a m at e n

FoTo marTin boT vidSSon

ning som är lokal i faktisk geografisk mening. Där finns mer en upptagenhet vid det lokala som en flyktig idé, ett försök att förvandla en del av Gamla Stan till en gourmetpub i Yorkshire. Samma odefinierade förhållande till det lokala finns på Mr P. Idén om en fransk bistro är lika närvarande som det anrika stadshotellet i de mörka panelerna som klär väggarna. De säger sig stå för ekologisk matlagning. Servitören pratat om det. Men när jag frågar var biffen jag äter kommer ifrån är den från andra sidan jordklotet. Inte särskilt ekologiskt genomtänkt.

Men det finns historiska drag som landar bra på Mr P och Flying Elk. Det har då lite med stil och rekvisita att göra. Det handlar då mer om logistik och skalförståelse. Och mått. Mått som många gemytliga historiska lokaler faller tillbaka på. Mått som inte alltid stämmer väl med en funktionsseparerad värld. På Mr P är det trångt. Lokalerna är inte särskilt stora. Det är kort mellan den centralt placerade bardisken och borden. Folk kan krocka. En högfrekvent kväll hänger de i baren nästan över matgästerna, och personalen som ska fram i gångarna är tvungna att ursäkta sig och småknuffas. Fel kan tyckas, men det ökar känslan av täthet, intimitet, intensitet. Det är frågan om en arkitektur som bygger upp spänningar snarare än neutraliserar och raserar dem.

7 8 4

Pl AN 1:300 1. EnTré ThE FlYinG ElK 2. EnTré GaSTon 3. EnTré CornEr Club 4. STor a maTSalEn 5. droP-in bar 6. CommuniT Y TablE 7. KöK 8. vinFörvarinG 9. CoCK Tailbar

Plan skala 1:500 i A4

FAk TA

The Flying Elk, Stockholm

48 arkitektur · 7/13

Adress: mälartorget 15, Stock holm. Arkitekt: Sandell Sandberg arkitekter genom Thomas Sandell (ansvarig), ida wan ler (handläggare), jessica Einebrant (projektledare).

medarbetare: olle Gustavsson, jo hanna landin, Pierre Sindre. Visuell identitet: vdKG design, Stefan van der Kwast Gissberg. konstnärlig utsmyckning: vdKG design, johan hörberg och martin botvidsson. underkonsulter: köksarkitekt:

Kökspennan, anders Svensson. inredningssnickerier: ahlstrands snickeri, Per ahlstrand. VVS: Gamla Stans rörservice ab. El: Grönlunds el, Peter Grönlund. undertak: itaab, Erik byström. Beställare: Frantzén/ lindeberg, björn Frantzén och daniel

lindeber. Entreprenadform: delad entreprenad. Byggnadsentreprenör: blisab, mats Korsbäck. Bruttoyta: Cirka 700 kvadratmeter. Byggnadsår: 2012–13.

Nedan. avskild del av matsalen med Thomas Sandells nytolkning av Chesterfieldfåtöljen. FoTo marTin boT vidSSon

Höger. The Flying Elks pubdel har paneler i brunvaxad ek på väggarna. Ett befintligt kullerstensgolv möter där ett plankgolv.

m r p · f ly i n g e l k

FoTo marTin boT vidSSon

Något liknande gäller också för The Flying Elk. Den är avsevärt större än Mr P, men storleken är nerbruten, uppdelad i flera olika avdelningar, barer och avskilda rum med sin egen designtwist intill den stora matsalen. Var du än sitter stärker rumsindelningen känslan av att vara omhändertagen och speciell. Vissa av rummen har ett magiskt skimmer. Den ombonade sittningen i ett av rummen bredvid stora matsalen är förträfflig. Historiserande, visst, men vackert nytolkad tack vare de röda nyritade plyschfåtöljernas lätthet. En bra blandning av gammalt och nytt. En uppdatering. På båda restaurangerna är just det som ritats speciellt för dem en stor behållning. The Flying Elk innehåller många träffsäkra tillägg. Plyschfåtöljerna är bara ett. Golvet i tre sorters triangelskuren marmor i inre delen av restaurangen är ett annat. Autenticitet är svårt att åstadkomma. Den går knappast att köpa och inte heller reproducera. Men i de egenritade möblerna och detaljer finns en skymt av en äkthet som inte alltid kommer spontant och självklart i en konceptuellt driven miljö. Stolarna och borden på Mr P påminner om en kombination mellan meccano, oansenliga trämöbler och något Asplund ritade en gång. De har en egensinnig, handgjord känsla. Där finns något som bränner till. Närvaro. TO M A S l Au r i

FåTöl j 1:40

fåtölj 1:20

49 7/13 · arkitektur

* n ä r a m at e n

Nedan. Corner Club på Flying elk går i mörka toner. bland annat används grön brännlyckamarmor som bardisk och väggbeklädnad. Foto Martin bot vidsson

50 arkitektur · 7/13

Nederst. Cocktailbaren Corner Club är tänkt att locka en urban publik.

Höger. Mr P ligger i sockeln till Göteborgs konstmuseum, vilket alla reproduktioner skvallrar om.

Foto Martin bot vidsson

Foto el studio

m r p 路 f ly i n g e l k

51 7/13 路 arkitektur

Höger. Big Donut Drive, Los Angeles, 1970. Ur Las Vegas Studio: Images from the Archives of Robert Venturi and Denise Scott Brown. Längst bort. Motorvägsrestau rangen Nyköpingsbro invigdes 1986.

* N Ä R A M AT E N

F o t o V e N t U R I , S c o t t B R o w N A N D A S S o c I At e S , I N c (h ö g e R ), D A N h A L L e M A R (L ä N g S t B o R t )

pEr spE k tIv

dan HaLLEmar

→Motorvägarna blev en plats för skräpmat. Nya matkulturer har alltid rest in mot städerna. Men längs vägarna själva stannar inga nya smaker. När vägen upphörde att vara framtiden blev skräpmatskulturen dess adelsmärke.

En av fem måltider i världen äts i bilen. Få företeelser har påverkat ätandet som bilar och motorvägen. Det var bilar som fick bröderna Michelin att år 1900 skapa sin guide, till restauranger, bensinmackar och ställen att byta däck på. Målet var att öka bilåkandet och därmed däckförsäljningen. Ett mål som skulle uppfyllas med råge under de 50 år som följde. Men Michelinguiden skulle lämna vägarna för städerna. Det är där stjärnorna finns. Motorvägarna blev platsen för skräpmaten.

52 arkitektur · 7/13

I den ansökan till det amerikanska patent- och registreringsverket som hamburgerkedjan McDonalds skickade in 1961 står beskrivningen ”Drive-in-restaurant”. 13 år tidigare, 1948, hade de introducerat sitt ”speedy-service-system”. Den moderna skräpmatskulturen som vi känner den föddes vid vägen. Blev dess naturliga biotop. Och den äger alltjämt vägarna. Hastighet blev motorvägsmatens credo. Hastighet och tydlighet kanske man kan säga. När Denise Scott Brown och Robert Venturi arbetade med det som skulle bli klassikern Learning from Las Vegas fäste de en kamera på sin bil och filmade farten och vad som blev synligt i den. Tydligheten var nödvändig för att fastna i medvetandet. De noterade det de hittade längs vägen. Det var framför allt två typer

↘

av arkitektur: Ankarkitekturen, duck, och det dekorerade skjulet. ”Duck” hänvisade de till två ankfarmare på Long Island, New York, Martin och Jeule Maurers som 1931 byggde en butik formad som en anka. Där de sålde – just det – ankor. Ankhuset var arkitektur där själva huset annonserade varan, som en skylt som ville få dig att svänga av vägen. Det dekorerade skjulet var lådan som bar upp varumärket, skylten. Som McDonalds. Rem Koolhaas formulerade i ett samtal med konstnären Peter Fischli och arkitekturskribenten Hans Ulrich Obrist den där upphittade ”as-found-arkitekturen” som Scott-Brown och Venturi gjorde till sin genre, som något ”utan en upphovsman, utan en historia”. Men också något som ibland kunde vara ”väldigt rörande eller väldigt sorgligt”. Konstnären Ed Ruscha gjode liknande studier i den här generiska arkitekturen i sina böcker Twenty-Six Gasoline Stations (1963) och Every Building on the Sunset Strip (1966). 1950- 0ch 1960-talen var en tid när vägen fortfarande var en plats för framtiden, eller åtminstone den moderna samtiden. Ingmar Bergman låter i sin film Smultronstället, kanske den första road-movien, 1957 det bilande sällskapet pausa från färden längs Riksvägen på värdshuset Gyllene Uttern. En tid när restauranger längs vägarna fortfarande kunde heta något med gyllene, uttern eller ratten. I Stockholm ritades motellet Gyllene Ratten vid E4:an vid

↘ trafikplats Bredäng av arkitekterna Börge Glahn och Ole Helweg (revs 2007). Motellet fick också en grillrestaurang med ett internationellt koncept. I katalogen till utställningen Revision: mama skriver om historien citerar Catharina Gabrielsson tidskriften Byggmästaren och skriver om Gyllene Ratten att ”här fanns då äntligen en arkitektur för ’den nya människotypen’, bilisten, för vilken de gamla stadskärnorna bara innebar en olägenhet. ’Bilvaga bonden’ ställde helt andra krav på komfort och tillgänglighet, något som uppenbarligen togs som belägg för ett avancerat arkitektoniskt nytänkande.” Men när bilvägen gick från att vara framtid, till att bli vardag och slutligen landade i någon sorts ifrågasatt nödvändig het försvann kopplingarna till såväl de gamla värdshusen som de moderna internationella krogarna. Kvar blev skräpmaten. Det behövs inte många mil på valfri svensk motorväg för att den där kluvna känslan mellan det rörande och det sorgliga ska dyka upp. När fotografen Lars Tunbjörk skapade sin definie rande bok Landet utom sig (1994) med bilder av ett Sverige som tycktes ha tappat greppet fångade han just det där som Scott Brown och Venturi sett, men till deras upphittade popestetik lade han en lite uppgiven mänsklighet. Matkulturen har alltid rest in till städerna. Nya smaker, kryd

dor från avlägsna länder. De har tagit de långa handelsvägarna genom världsdelarna, tagit smak och förändrats. Men maten längs själva vägarna tycks ha förblivit oförändrad. Det finns ingen indisk restaurang längs E4:an, ingen sushi vid E20. Ingen av de matkulturer som etablerats i Sverige sedan 1970talet har hamnat vid motorvägen. Det är först när motorvägen blir en mindre väg och rinner genom ett samhälle som pizzerior och kebabställen dyker upp. Få saker har präglat våra urbana platser på ett så uppenbart vis som matkulturen. Inget av det är synligt vid motorvägen. Begäret verkar se annorlunda ut, vara ett annat där. Det hade Håkan Fransson förstått. I slutet av 1980talet formulerade han sin idé för tre nya norska Shellmackar: ”Det ska inte lukta smörjolja, det ska lukta bageri”. Konceptet vidareutvecklades av Shell till Shell Smax och blev så småning om Shell Select. Vägarna hade fått en ny matkultur. Och den hade accepterat det som tycks vara det som matkulturer som vill överleva i vägrenen måste acceptera. Att det är en skräpmatskultur. Det växer inte upp några Michelinkrogar vid motorvägen. Den tredje stjärnan i guiden betyder ju att det är en restaurang som är värd en omväg. En väg bort från stora vägen. o da n h a lle M a r

53 7/13 · arkitektur

höger. Grillen. Höga ambitioner – ombyggnaden av Operakällaren 1955–61 saknar motstycke i svensk restauranghistoria. Från DN 21/9 1961.

* n ä r a m at e n

F O T O B e N G T a l m q u i s T/ T T

e s sä

johan örn

Hungerspelet När Peter Celsing, Nils Tesch och Tore Wretman förvandlade Operakällaren i slutet av 1950-talet skapade man en ny typ av scenografi för mötet mellan kypare, kock och gäster. Johan Örn har återsett en lokal som ville överglänsa allt.

Pappersdukar på borden, bestick av rostfritt stål och något som kunde liknas vid senapsglas att dricka ur – så drog den legendariske krögaren Tore Wretman (1916–2003) sig till minnes ett besök på en restaurang utanför Lyon som just tilldelats sin andra stjärna i Guide Michelin. Det är en festlig anekdot, som säger en hel del om fransk matkultur, men kan samtidigt ses som en beskrivning av ett restaurangideal som sätter maten framför miljön. Inte så att dukning och möbler är oviktiga, men de får gärna vara enkelt hållna och skapa en opretentiös och avslappnad atmosfär kring måltiden. När Tore Wretman i mitten av 1950-talet ställdes inför uppgiften att förnya Operakällaren i Stockholm var ledordet knappast enkelhet. Den miljö han där var med om att skapa, tillsammans med arkitekterna Peter Celsing och Nils Tesch, var nästan överrik på upplevelser. Mödan de lade ner på allt från inredning till vinglas visste inga gränser. Så hade också Wretman gått in i projektet med den uttalade ambitionen att överglänsa ”allt vad hittills existerat i restaurangväg i Skandinavien”. Det är ingen överdrift att påstå att förväntningarna infriades. Men det hade mycket väl kunnat sluta på ett annat sätt.

54 arkitektur · 7/13

Projektet kantades av svårigheter och Operakällaren skulle komma att hålla stängt under hela sex år. Under denna tid skrevs åtskilliga spaltmeter om ombyggnaden i tidningarna. Först var man oroad över att den klassiska krogmiljön skull försvinna. Därefter riktades fokus mot att projektet överskred budgeten med råge och Byggnadsstyrelsen fick utstå hård kritik för att ha slösat med statliga medel. Debatten som följde av ”Operakällarskandalen” skulle komma att få långtgående konsekvenser både för arkitektrollen i stort och för synen på det statliga byggandet. Det senare tog sig bland annat uttryck i att finansministern Gunnar Sträng formulerade ett allmänt krav på förenklingar och förbilligganden av byggnadsprojekten. Byggnadsstyrelsen skulle dessutom i fortsättning redovisa kostnader direkt till regeringen. Debatten ledde även till att de ökande konsultkostnaderna och arkitekternas taxor ifrågasattes.

När Operakällaren äntligen återinvigdes var dock lovorden många och rubriken på Eva von Zweigbergks recension i Dagens Nyheter, ”Nationalmonumentet klart att tas i bruk”, är talande för den vikt samtiden tillmätte restaurangen. Att historien fick ett lycklig slut handlade åtminstone delvis om att Wretman inte bara var en skicklig krögare, utan också en ”utomordentlig PR-man”, för att citera matskribenten Märta Huldt, alias Hiram. Operakällarens invigningsvecka, som började med ett kungabesök och avslutades med en galabal, är ett av många exempel på hans förmåga att skapa uppmärksamhet kring sina projekt. För den breda allmänheten var han redan ett känt namn, inte minst genom sin medverkan i matlagningsprogrammet Novisen vid spisen, som började sändas på radio 1950. Från sitt provkök i Operakällaren, där bland annat matlagningsscener i den folkuppfostrande Husmors filmer spelades in, regerade han över matsverige. Tore Wretman var en kändiskock innan begreppet hade etablerats. Vad var det då som hade tagit sex år att genomföra till en kostnad av 21 miljoner? Den mest revolutionerande förändringen hade egentligen skett bakom kulisserna, när det stora restaurangköket från källaren flyttades upp till bottenvåningen. Men redan i exteriören avslöjades att något hade hänt med det gamla Operahuset. Terrassen mot Karl XII:s torg hade byggts på med en repetitionssal för Operan – Rotundan – flankerad av en festvåning och en personalmatsal. Men var det en restaurering eller en ombyggnad? Eftervärlden har utan tvekan velat placera in den insats Celsing och Tesch gjorde i den senare kategorin. Ändå handlade arbetet mycket om att bevara, ta fram och återskapa 1890-talets praktmiljöer. En ”nyorientering av byggnadsminnesvården” skrev museimannen Bo Lagercrantz i sin kommentar i tidskriften Form. Och det var också som en bevarare av den anrika restaurangens traditioner som Wretman ville se sig. Han utnyttjade mycket medvetet historien i marknadsförande syfte. Skriften Opris, med text av författaren Jan Olof Olsson – Jolo – som gavs ut i samband med återinvigningen 1961 var ett led i detta. Att han utnyttjade historien kanske inte är en helt rättvis beskrivning, en person

* a *s ntäardas d mraat m en

→

56 arkitektur · 7/13

Vänster överst. Bakfickan, som på 1960-talet beskrevs som robust och vardaglig, är utan tvekan den lokal i Operakällaren som fått flest efterföljare.

Vänster nederst. Den kanske viktigaste delen i ombyggnaden var uppflyttningen av köket från källaren till bottenvåningen.

För den konstnärliga utsmyckningen, i form av emaljerade plattor, stod lars abrahamsson. FOTO leNNaRT Ol sON/ TiO

FOTO uR Cel siNGaRKiveT

→Operakällaren skulle vara utrustad med de senaste tekniska nymodigheterna. mer genuint intresserad av restaurangkultur och gastronomiska traditioner än Tore Wretman är svårt att hitta. ombyggnaden handlade dock inte bara om att slå vakt om det gamla. I Wretmans storslagna ambition ingick också att Operakällaren skulle vara utrustad med de senaste tekniska nymodigheterna. Det gällde förstås kökets utrustning, men inbegrep även snabbtelefoner för serveringspersonalen och möjligheten för gästerna att ”telefonera” vid borden. En nyhet var också den stora omsorg som lades ned på personalens lokaler. Köket fick konstnärlig utsmyckning och personalmatsalen var generöst tilltagen och hade en fin placering med utsikt mot Jakobs kyrka. Att bevara den gamla miljön och anpassa den till de senaste komfortkraven – så kan arkitekternas uppdrag beskrivas. Men de nya tilläggen var också många. Vissa var tveklöst moderna och tydligt avläsbara, andra gav intryck av att höra samman med huset. Rena rekonstruktioner förekom, men arkitekterna hämtade också inspiration från andra gamla miljöer. Man skulle kunna beskylla Celsing och Tesch för att sakna en klar restaureringsideologi. Men det finns något intressant med den frihet som de hanterade byggnaden med. Att åstadkomma den rätta atmosfären var viktigare än att skapa en i alla delar historiskt riktig miljö. men lika betydelsefullt för en restaurangs atmosfär som inredningen är relationen mellan gästen och restaurangpersonalen. Det är något som Peter Celsing var högst medveten om. Hans provföreläsning för professuren i Arkitektur på KTH 1960, ”Gäst och ganymed (kypare)”, var ett försök att skildra restaurangens historia genom att beskriva hur denna relation förändrats genom tiderna. Celsings analys gick ut på att de två rollerna nu åter började närma sig varandra efter att under en lång period ha varit fullständigt åtskilda. Till och med köksaktiviteten, som i det sena 1800-talets restaurangtradition till varje pris skulle döljas, uppfattades nu ha ett ”värde för att stimulera gästerna och deras aptit”. Det är i det sammanhanget, vid sidan av det rent praktiska, som man ska se det nya, uppflyttade, köket i Operakällaren och dess rotisseri med grillning inför publik. Att den scenografiskt arbetande Celsing fascinerades av restaurangen som arkitektuppgift är tydligt. Men Operakällaren var i högsta grad ett lagarbete – den stora grupp av arkitekter, inredningsarkitekter och konstnärer som arbetade med projektet kan liknas vid en modern byggnadshytta. Möbler, textilier, skyltar, glas och porslin – allt togs fram speciellt för miljön. För valet

av de inredningsföremål som inte ritades svarade Björn Thulin, i dag helt okänd, men i den amerikanska tidskriften Interiors utnämnd till ”The William Pahlmann of Sweden”. Celsing var under några år i slutet av 1950-talet lärare i arkitektur för målare och skulptörer på Konsthögskolan och därifrån deltog Olle Nyman, Ragnar Sandberg, Lars Abrahamsson och Rolf Blylods. Många var också de företag som när ombyggnaden var färdig i reklamannonser stoltserade med sin medverkan i detta statusprojekt; från NK och Gustavsberg till Svenska fläktfabriken och kökskonsulten Bogestedt och Forestam. Ska man överträffa sina konkurrenter så måste man förstås rikta blicken utanför landets gränser. För det ändamålet genomfördes en studieresa till Zürich, Geneve, Milano och Paris 1959. Så hämtades till exempel inspiration till Wretmans vinhyllor från restaurangen Tour d´Argent i Paris. I inredningsarkitekten Erik Karlströms reseanteckningar finns inget som tyder på att gruppen besökte Gio Pontis då nyligen uppförda hus på via Dezza i Milano, men festvåningen i Operakällaren skvallrar om att man kände till miljön. Överhuvudtaget ger de nya tilläggen, med sin sofistikerade materialbehandling, italienska associationer. Operakällarens minst exklusiva lokal, Bakfickan, har även den utländska förebilder. Det vardagliga anslaget och förhållningssättet till historien ligger mycket nära begreppet ”the tradition reborn” så som det diskuterades i boken Inside the pub (Architectural Press 1950). Träffande är formuleringen: ”It is not extravagant or cheap but ordinary in the best sense” – som återfinns i bildtexten till en av Gordon Cullens illustrationer av moderna pubar. Wretman beskrev i pressmaterialet vid invigningen Bakfickan som ”Stockholms första hål i väggen, där alla kan gå in utan vidare och ta en smörgås och en rätt, vare sig de kommer i aftondräkt från Operan eller just har slutat ett arbetsskift”. Med sina kaklade väggar, bardiskssittning och öppna kök, har interiören bildat en tradition som fortfarande i högsta grad är levande. Idealet om den goda maten i den avspända miljön känns mer aktuellt än någonsin. Det är bara senapsglasen som fattas! johan örn

NOT: senare förändringar: Operakällaren har behållit det huvudupplägg som den fick i samband med ombyggnaden och restaureringen 1955–61. men många förändringar har också skett, inte minst har betydande delar av den specialritade lösa inredningen försvunnit – till exempel i samband med att CKR gjorde ny inredning till stora matsalen 2005. Bakfickan är bevarad, men har förenklats på några punkter.

57 7/13 · arkitektur

* N Ä r a m at e N

projek t

matkatedralen När Göteborgs innerstad utvidgas över älven blir kvillebäcken centralt. kville saluhall markerar Hisingens förvandling. en ambitiös symbolbyggnad i tegel med tydliga referenser till Götaplatsen. saluhallen, kvillebäcken · Gustav appell arkitektkontor

salUHall

59 7/13 路 arkitektur

* n ä r a m at e n

Föregående uppslag. Tack vare den trappande volymen kan eftermiddagssolen nå torget. den översta våningen ryms tack

vare sitt indrag inom detalj planens tvåvåningsvolym. f o T o å k e e: s o n l i n d m a n

Nedan. kville saluhall ligger vid spårvagnshållplatsen Våg mästareplatsen. Här den södra entrén, en av tre huvudentréer.

Höger. Tack vare lanterninen högst upp får lokalen extra volym och ljusinsläpp. foTo mik ael ol sson

gusTa f dalén sgaTa n

fjärdi ngsga Tan

f o T o å k e e: s o n l i n d m a n

2 Hjalmar br anTingsgaTan

VågmäsTarepl aTsen

sitUatioNspl aN 1:2 000 1. saluTorg 2. bussHållpl aTs 3. spårVagnsHållpl aTs

ko mmeNtar

Skala 1:1000 (A3)

jUlia sveNssoN

stor omsorg har lagts på detaljerna. men formen har getts mer utrymme än funktionen.

60 arkitektur · 7/13

Under saluhallens glansperiod, ungefär 1870–1950, byggdes ett trettiotal saluhallar i olika svenska städer. Många av dem har slagit igen. Men i Göteborg finns en relativt stark tradition med både Feskekörka (arkitekt Victor von Gegerfelt 1874) och Stora Saluhallen (arkitekt Hans Hedlund 1889). Och när Kville Saluhall nu står klar på andra sidan älven sker det även denna gång som del av en internationell trend. Saluhallen har efter några decennier i den urbana matkulturens bakvatten fått en status som planeringsverktyg och offentlig mötesplats. En sorts katedral för den urbana medelklassen. Hit går både hon som vill manifestera sin ideologiska vurm för ekomat och närodlat, och han som bara gillar att shoppa med, så att säga, en känsla av 1800-tal. Den svenska saluhallen blev, trots ihärdiga försök från politiker, aldrig en framgångssaga på samma sätt som i till exempel Frankrike, Storbritannien eller USA. Där var saluhallen under urbaniseringen och industrialiseringen den mest självklara lösningen på hur man skulle förse den växande stadsbefolkningen med livsmedel. Som Jenny Lee berättar i sin avhandling The market hall revisited (2009): Sverige låg 20 år efter i den urbana utvecklingen jämfört med resten av kontinenten. När saluhallen etablerades var svenskarna redan ivriga att kasta sig in i moderniteten och hallarna fick rykte om sig att vara ohygieniska

och omoderna. Kvinnorna, nu ute i arbetslivet, ville ha det fräscha och praktiska. Grovt förenklat, varuhus, närbutiker och andra konkurrerande livsmedels- och detaljhandelsformer vann striden. Genom införskaffandet av mellanhänder, mellan jordbruk och stadsbo till exempel, förlorade många svenska bönder sin länk till den lukrativa marknaden i staden. Gustav appells matkyrka är byggd i gult tegel, dock inte Göteborgstegel, utan i en dansk variant som gjutits för hand. Jag kliver av 6:ans spårvagn vid Vågmästareplatsen. Där ligger den: en välsignad pärla mitt i den kargt avrivna byggarbetsplats där den nya stadsdelen Kvillebäcken reser sig. Det tar bara ett par minuter från Centralstationen, så jag förstår att kommunen ser platsens potential, trots placeringen i en ganska påträngande trafikmiljö. Det är svårt att se hur Kvillebäcken kommer att gestalta sig. Men jag förstår poängen i Catharina Thörns och Katarina Despotovics reportage (sid 68): Man önskar skapa en annan sorts urbanitet än den som faktiskt redan finns. För att vara en tegelbyggnad är saluhallen lätt och elegant. Liksom Johan Celsings hotell och Abba-museum ett tydligt svenskt exempel på den klassicistiska, eller kanske hellre neokonservativa, stil som brittiska Tony Fretton och David Chipperfield verkar i. En estetik som med sitt formspråk och nästan arts and crafts-mässiga sinne för hantverksdetaljer verkar vara en

salUHall

61 7/13 路 arkitektur

Nedan. Teglet är tillverkat i danmark. Hela byggnadens geometri är anpassad efter

* n ä r a m at e n

tegelformatet och murförbandet går jämnt ut med minimalt antal skurna stenar.

Nederst. alla räcken är i rostfritt stål. foTo mik ael ol sson

f o T o å k e e: s o n l i n d m a n

gyllene medelväg som tilltalar olika läger, både modernister och nyurbanister. Jag upptäcker drag av Sigurd Lewerentz Malmöopera. Men också, vilket ligger närmare till hands, till den nyklassicistiska Götaplatsen. Naturligtvis en symbolisk manifestation. Genom att imitera Götaplatsens monumentala formspråk inkorporerar man Hisingen, på andra sidan älven, i innerstaden. Det murade teglet, där ett antal stenar glaserats och ger ett utsökt skimmer, är ett utomordentligt detaljarbete. Pelarna i bottenplan bildar ett lyckat rum vid entrén, en liten arkad som nu används för grönsakshandel. Det är utom allt tvivel ett hus där gestaltningen varit viktig. En saluhall är en kommersiell inrättning, som fått status som mötesplats; i Kville saluhall får man vistas utan att köpa något. Arkitekturen har fått lika stor betydelse som varorna. Halleluja! Föredömligt och generöst. På insidan märks framförallt den graciöst svängda trappan som leder upp till övre plan, med sina smäckert formade ledstänger i stål. Ljuset tillåts flöda in. Det tredje planet är en lanternin som ger en extra känsla av rymd. Från det övre planet kommer jag ut på en takterrass kantad av ledstängerna från insidan. Även här är detaljarbetet genomgående noggrant, rejält utfört. Terrassen – som liksom saluhallen upplever en renässans i vårt nordliga land, skapar ett mervärde. Den är inte kodat för något särskilt, utan ger med fördel utrymme för flexibilitet och spontana infall. tyvärr motverkar den grå färgskalan, såväl på fönsterramar, plastgolv och målade pelare, den potentiella upplevelsen av exklusivitet. De olika nyanserna av grått skapar en standardiserad kommunal känsla, som nog skulle kunna ha undvikits med material som koppar eller trä. Möjligen är insidans material- och färgval sådant som arkitekten fått kompromissa med. Något liknande kan påpekas om konstruktionen; en platsgjuten stomme hade varit mer genuin. Men prefabelementen framstår i sammanhanget faktiskt som mer autentiska för vår tid, i kontrast till det handmurade tillbakablickande teglet. »

l anTernin

öVre pl an

gaTupl an

k äll arpl an

sektioN a–a 1:400

62 arkitektur · 7/13

Sektion A-A Skala 1:100 (A3)

sektioN b – b 1:400 Sektion B-B Skala 1:100 (A3)

Nedan. saluhallens funktioner är separerade. marknad i plan ett och servering i plan två.

saluhall

foTo mik ael ol sson

6 4

4 3

9 10

1 1 b

GatUpl aN 1:400 1. buTiksy Tor 2. k ylrum 3. personHiss 4. personalrum

a 5. Till agningskök 6. Tr ansporTHiss 7. Tr appHus 8. soprum

Gatuplan Skala 1:100 (A3)

övre pl aN 1:400 1. serVering 2. k afé 3. personHiss 4. konTor

5. Till agningskök 6. resTaur ang 7. r angering 8. diskrum

9. Tr ansporTHiss 10. Tr appHus 11. Terr ass

Plan 1 tr Skala 1:100 (A3)

63 7/13 · arkitektur

Nedan. den trappande formen löser flera funktioner. den skapar en arkad på gatuplanet, en terrass på övre plan och en lanternin högst upp.

* n ä r a m at e n

f o T o å k e e: s o n l i n d m a n

moss-sedum uppbyggnad TäTskik T cellgl asisolering med fall Håldäcksb jälkl ag

sl ageT Tegel luf TspalT pir-isolering beTongbalk

sTålgl asparTi

Tr äTr all aV VärmebeHandl ad ask uppbyggnad TäTskik T cellgl asisolering med fall Håldäcksb jälkl ag

pel are aV sTål

massagolV pågjuTning Håldäcksb jälkl ag

Detal jsNitt 1:40

Känslan av att inte vara i en saluhall handlar också om att detta är en saluhall som jag inte är van att se dem. Restaurangdelen ligger på andra planet, separerad från marknadsdelen. På ett sätt är det skönt att äta lunch med utblick över kommersen på bottenplan. Men å andra sidan gör faiblessen för ordning och reda att den saluhallsstökiga känslan går förlorad. Utifrån liknar byggnaden en opera eller ett konserthus. Det tyder på en flexibilitet. Kanske kommer saluhallen en dag att kunna konverteras till något annat: en simhall? Men det är också ett tecken på självförnekelse. Detta är en byggnad som vill vara något annat, kanske finare, än en vanlig saluhall. Det finns också, märker jag, en anledning till att de traditionella saluhallarna ser ut som de gör, med väldiga väggar och tak. I dag förlitar vi oss på moderniteter som kyldiskar, därför har man inte sett det enorma ljusinsläppet som ett problem. Men den kötthandlare jag pratar med har tidigare samma dag fått slänga en stor balja leverpastej som härsknat i solljuset. Ost- och fiskdisken har tydligen samma bekymmer. Problemet kan soliga dagar visserligen åtgärdas med mörka markiser eller rullgardiner, men då förlorar byggnaden lite av sitt visuella uttryck. Som monument och etablering av en plats är Kville saluhall närapå fulländad. Men tyvärr tappade arkitekten bort funktionen – försäljning av färsk mat – någonstans på väg mot formmässig perfektion. o j U li a s v e N s s o N

64 arkitektur · 7/13

saluhall

t r e N ya s a l U H a l l a r

Framtidens torghandel redaktionen har hittat tre exempel där saluhallen förändrar stadens torg. en kombinerar bostäder och saluhall, en annan var en nedgången marknad som plockades isär och sattes ihop igen med nya delar och en är en pånyttfödd svensk klassiker. rotterdam market Hall. mvrDv. Under 2014 ska den nya marknaden i Rotterdam, som också ska innehålla 228 lägenheter, stå klar. Marknaden är en del av de centrala kvarteren, Laurenskwartier, som utgör Rotterdams äldsta delar. Marknaden vill förutom att vara en marknad också förtäta staden. Den är formad som en ark med lägenheter, som skapat privata investeringar i huset, investeringar som möjliggör det offentliga rummet. Marknaden är mer av ett täckt torg än en inbyggd marknad, den fungerar som en marknad på dagen och på kvällen tar restaurangerna i gatuplanet över. Insidan av arken är täckt med LED-belysning som kan forma olika projektioner och bilder. Öppningen i båda ändar är täckt med en frihängande glasfasad. o

mercado de la barceloneta, barcelona. mias arquitectes. 2007 fick Barcelona en nygammal saluhall i stadsdelen Barceloneta ned mot havet. Barcelona har en tradition av saluhallar med den klassiska Boquerian och Santa Caterina Market av Enrique Miralles. I stadsdelen Barceloneta fanns en nedgången gammal saluhall ritad av Rovira i Trias i slutet av 1800-talet. Det befintliga ståltaket och fasaden återanvändes när MiAS plockade ned den och byggde upp den igen. Man lade också till delar som det nya fragmenterade taket som påminner om Miralles svepande takform (MiAS har arbetat hos Miralles), men med en tydligare industriell karaktär. Ett nytt torg formades också framför saluhallen. o

Hötorgshallen, stockholm. Cedervall, HmXv och aperto. 1958 invigdes Hötorgshallen och ersatte en provisorisk hall. Arkitekter var David Helldén och Olaf Liisberg. När Filmstaden byggdes ovanpå 1995 förändrades hallen och kontakten med torget blev otydlig. Nu har den återställts till delvis sitt ursprungliga skick. Bjälklagsöppningen har dragits fram till Hötorget och trappsystemet vänts. Cedervall, HMXV och Aperto har låtit hela hallen få samma kakel. Man har gjort ett enhetligt skyltningskoncept, alla butiker har fått samma skyltlåda, som utgör hallens enda belysning. Helldéns ursprungliga terrazzogolv har återställts. För att addera något till folkhemmets mejerikänsla har man infört mässing i detaljer och räcken. Hallen har också öppnats med salustånd i gatuplan och mer blivit en del av Hötorget. o 65 7/13 · arkitektur

har koppytan glaserats, så att fasaden får ett subtilt skimmer.

Höger. kville saluhall kommer utvändigt att kompletteras med ett litet salutorg.

f o T o å k e e: s o n l i n d m a n

arkitekten beskriver: sommaren 2011 hölls en allmän arkitekttävling om kvillebäckens saluhall. Vårt vinnande förslag tog sin utgångspunkt i idén om saluhallen som en superof fentlig byggnad. det är en ovanlig byggnadstypologi i staden, närmaste släkting är kanske järn vägsstationen eller biblioteket. Här krävs ingen biljett för att komma in och det ställs inte

heller något krav på att konsumera. saluhallen vill vara en katalysator för stadsliv, ett interiört torg med tre huvudentréer och flera sekundära ingångar som knyter an till omgiv ningens rörelsestråk. Traditionellt är en saluhall en ganska sluten byggnad. ambitionen att öppna upp byggnaden mot omgivningen och samtidigt ge bra butiksytor har varit en utmaning i den inre organisa tionen. interiört har eftersträvats täthet och intimitet som spelar mot fasader med ljusinflöde, utsikt och insyn. entréplanet är reserverat för

* n ä r a m a t e n Nedan. på vissa tegelstenar

66 arkitektur · 7/13

butiker, på övre planet finns serve ringar och en utvändig terrass. saluhallen kommer att flankeras av ett litet salutorg. byggnadens placering på västra sidan av platsen var en given förutsättning redan i tävlingsskedet. Vi valde att göra en trappande volym som släpper ned eftermiddagssolen till torget. den översta våningen är en lanternin som tack vare sitt indrag ryms inom detaljplanens tvåvåningsvolym. lanterninen ger en högrest inre hall som kontrasterar mot exteriörens soliditet. den repetetiva och låg

mälda fasadgestaltningen bygger på idén om byggnaden som bakgrund för sitt innehåll. det ger också flexi bilitet eftersom nya entréer kan tas upp och glasningar läggas till eller tas bort, utan att den grundläg gande arkitektoniska gestaltningen förvanskas. byggnadens materialpalett är vald för att vara robust vacker och tålig över tid; göteborgsgult tegel, stål glaspartier, rå betong och rostfritt stål. stommen är en standard pre fabricerad betongstomme som har anpassats till byggnadens geometri

salUHall

och är helt exponerad interiört. Hallens form gav möjlighet till en styrd självdragslösning som ger byggnaden dess huvudsakliga ventilation och kylning. Teglet är kolbränt, slaget tegel i danskt flens burgformat. stenarnas ljusa färgton kommer av att formarna slammas med vit porslinslera. murningen är utförd i ett blockförband där utvalda stenar har fått koppytan glaserad med en klar glasyr som i vissa vinklar och ljusförhållanden ger fasaden ett blänkande mönster. G U s tav a ppe ll

Fak ta

saluhall, kvillebäcken adress: gustaf dalénsgatan 2, göteborg. arkitekt: gustav appell (ansvarig), joakim Häggström (handläggande). medarbetare: jesper Westblom, fredrik norberg, ania Zdunek, per odebäck. byggherre:

älvstranden utveckling genom roland sundell och emme Hedenryd. övriga konsulter k: Thorbjörn dor bell, grontmij. v: charlotta berggren deltate. e: Tommy gustafsson elk göteborg. entreprenadform: Total

entreprenad. byggnadsentreprenör: af bygg göteborg. bruttoarea: 1 540 kvm. byggkostnad: 40 mkr. byggnadsår: 2012–13.

67 7/13 · arkitektur

* n ä r a m at e n

rep O rtaGe

t e X t c at h a r I n a t h Ö r n

FOtO K ata r I n a D e s p OtOV I c

här utplånas mångfalden Det brokiga industriområdet Kvillebäcken ska förvandlas till Göteborgs nya skyltfönster. catharina thörn och Katarina Despotovic har granskat projektet och tagit reda på vad som egentligen döljer sig bakom begreppet hållbar stadsutveckling. hur, och för vem, är den hållbar?

* n 채 r a m at e n

Föregående uppslag. Akbar chark som äger sin fastighet och mark har lyckats förhandla sig till att stanna i området. De fick idén om att bygga en saluhall, och vägrade att flytta på sig innan den var färdigbyggd.

Vänster överst. De låga hyrorna gjorde det möjligt för mindre näringsidkare att etablera sig. Ett år efter att den här bilden togs kunde den här affärsinnehavaren inte längre driva sin verksamhet.

Den 12 maj 2010 invigs det ”nya Kvillebäcken”. På en ännu inte helt avriven industritomt samlas byggherrar och arkitekter för att se Göteborgs kommunstyrelseordförande Anneli Hultén ta det första spadtaget. Ännu ska det dröja innan själva bygget kommer igång. Fortfarande pågår förhandlingar med mindre fastighetsägare i området om att ta över deras byggnader och riva dem. Ingen från området som ligger precis intill har blivit inbjuden. På finska föreningen rakt över gatan tittar man ut genom fönstret och undrar vad som pågår. I ett partytält har en modell av det framtida området placerats och på väggarna hänger information om den nya hållbara stadsdelen. Under invigningen genomförs en grävtävling dit allmänheten bjudits in för att fylla spannar med sand med färgglada leksaksspadar. I potten för den som gräver mest sand ligger ett förhandskontrakt på en av de hyreslägenheter som kommer att byggas i området. Invigningen är ett jippo för att marknadsföra det nya projektet som är tänkt att bli Göteborgs skyltfönster för hållbar stadsutveckling. Invigningen kan också ses som en iscensättning för att markera början på det nya och slutet för det gamla. Tidigare var detta ett industriområde med en mångfald av verksamheter. När stadsbyggnadskontoret inventerade industriområdet 2001 listades hela 51 verksamheter med allt från bilverkstäder, loppisar, antikaffärer, restauranger och moskéer, i den del av området som nu rivits av. Under de knappa tio år som gått mellan invigningen och Stadsbyggnadskontorets inventering har området genomgått både en stigmatiseringsprocess och en avrivning. I avhandlingen ”Det permanentade provisoriet” (2002) beskriver Gabriella Olshammar det område som i dag går under namnet nya Kvillebäcken. Då var det fortfarande ett område utan namn. Under lång tid har det kallats bortom Backaplan eller Gustaf Dahléns-området – från den gata som löper genom området. Namnet Kvillebäcken har fram till i dag i stället refererat till ett större område mellan Backaplan och Wieselgrensplatsen på Hisingen som också inbegriper ett bostadskvarter med landshövdingehus. Beläget på Hisingen, en kilometer innanför Göta älvbrons fäste, ses detta område som en del av den urbana periferin. Under 1930–40-talen anlades här ett industriområde som sedan kom att avvecklas under 70-talet. Då började plåtfirmor och bilverkstäder etablera sig i de gamla industrilokalerna, och på 80-talet flyttade sedan verksamheter som second handmarknader, restauranger och föreningar in. Förutsättningen för flera av dessa var de låga hyrorna och möjligheten att själva bygga om lokalerna inuti utifrån de behov som fanns. Länge fanns det planer för området och de flesta verksamheterna fick nöja sig med korttidskontrakt. Planerna till trots fanns inga ekonomiska intressen i en större omvandling och under lång tid hände ingenting. Olshammar myntade därför begreppet permanentat provisorium just för att peka på hur verksamheterna hölls tillbaka av planer som inte blev av och ständigt förlängda korttidskontrakt. Områdets provisoriska karaktär, menade hon, riskerade att skyllas på verksamheterna snarare än de strukturella omständigheter de befann sig i. Men något händer under 2000-talet: det tidigare perifera om-

Vänster nederst. Visuella spår på att området används. En hage invid en rivningstomt.

rådet blev genom en ny kartritning centralt. Kvillebäcksprojektet måste förstås i ett större sammanhang där Göteborg genomgår ett stort omvandlingsarbete inför 400-årsjubileet 2021. Under flera år hade frågan hur Göteborgs centrala delar skulle knytas samman med Hisingen diskuterats. City skulle helt enkelt, enligt planen, ligga på båda sidor älven. Bortglömd mark längs med älven blev plötsligt attraktivt cityläge och förutsättningarna för området vid Backaplan förändrades. Göteborgs planer är storslagna – ett helt nytt centrum som ska växa fram – tidigt talades det om 30 000 bostäder och 40 000 arbetsplatser i det nya området. Älvstaden är bara fortsättningen på den förändring av hamnen som påbörjades på 1980-talet när Hisingens södra strand omvandlades till Norra Älvstranden. Likt många andra hamnstäder söker Göteborg en ny identitet, bortom lastfartyg och containers. Men Göteborg är inte ensamt om detta och i kölvattnet av stora stadsomvandlingsprojekt världen över har det växt fram en hel industri kring stadspla→ Likt många andra neringens nya ABC. Det urbana landskapet har hamnstäder söker i allt högre grad i många städer omvandlats till ett policylandGöteborg en ny identitet. skap där nya utvecklingsmodeller ska testas och marknadsföras. Olika zoner i staden blir laboratorier för skilda typer av styrningsmodeller kring hållbarhet, kreativitet, grön stad, spontan planering etcetera. Dessa paketeras och marknadsförs till andra städer. I dagens stadsutveckling är det lika viktigt att ha skyltfönster för hållbar stadsutveckling att marknadsföra som det är att ha ikonbyggnader eller stora idrottsarenor. När Göteborgs kommun sökte pengar hos Delegationen för Hållbara städer för att utveckla Kvillebäcken angavs också att projektet skulle användas för att ”stärka Göteborg som föregångsstad inom hållbar stadsutveckling” (Göteborgs Stad, 2010, citerat ur Bratt 2012). Flera studier har dock visat att stadsutvecklingen i allt högre grad handlar om att marknadsanpassa det urbana landskapet och begreppens innehåll styrs därför av vad som fungerar på marknaden. I boken Fluid City visade arkitekturprofessorn Kim Dovey hur omvandlingen av stora hamnområden i Melbourne, Australien helt tas över av privata intressenter, och hur allmänhetens intresse i den politiska debatten likställs med ekonomiska intressen. Detta menar Dovey utgör ett stort problem då det finns en mängd sociala dimensioner i stadsplaneringen som inte är ”marknadsmässiga” utan kräver politisk reglering. Han tar upp frågan om billiga bostäder som från början fanns med på agendan i planeringen men som sedan helt prioriterades bort. Det nya Kvillebäcken marknadsförs även som ett socialt hållbart stadsutvecklingsprojekt och i rapporten Socialt hållbar stadsutveckling, publicerad 2010 av Boverket, är Kvillebäcken 71 med som ett gott exempel redan innan det var 7/13 · arkitektur

* n ä r a m at e n

byggt. Projektet presenterades där med orden: ”I Kvillebäcken, en ny stadsdel på Hisingen i Göteborg, ska ödsliga platser i Backaplansområdet bebyggas, så att detta område i stället bidrar till att knyta ihop Hisingen och centrala Göteborg” (Boverket sid 56). Att området kunde beskrivas som ”ödsligt” var möjligt just för att rivningarna påbörjades redan 2007 – flera år innan byggprojektet tog vid. Denna tidsrymd mellan rivningar och byggande möjliggjorde också att det nya projektet kunde byggas utan hänsyn till det förflutna. Två argument återkommer hos kommunen och byggherrarna för att legitimera rivningarna. Det första är att det handlade om ett ”nedgånget och kriminellt område" och det andra att marken var dåligt utnyttjad. I bloggen på Kvillebäckskoncernens hemsida går det till exempel att läsa: ”Satsningen i Kvillebäcken gör att ett område med ett brokigt förflutet får chansen att utvecklas till något nytt. Centralt dåligt utnyttjad mark kommer i stället att brukas och bli till bostadstillfällen i en ny stadsdel.” Men vad är det egentligen som händer med området under 2000-talet? Hur kan Kvillebäcksprojektet läsas som både en del av en generell stadsutveckling och som ett specifikt lokalt projekt? Under 1980- och 90-talen förändras Göteborgs hamnområde. Norra Älvstranden växer fram med bostadsområden, IT-kluster och kontorslokaler. En motorled skiljer området från resten av Hisingen och genom sitt namn (Norra Älvstranden snarare än Södra Hisingen) ses det som en del av City snarare än av Hisingen. När Stadsbyggnadskontoret 1996 gav Näringslivssekretariatet (nuvarande Business Region Göteborg) uppdrag att utifrån sitt perspektiv lämna synpunkter på områdets framtida utveckling var grundfrågan ”vilken karaktär och vilket innehåll området bör ha för att bidra till en positiv utveckling för Göteborg och Göteborgsregionen” (1996:1). I rapporten hävdas att ”Hisingens karaktär av industriområde och ’arbetarstadsdel’ /…/ fortfarande /torde/ påverka dess attraktivitet för de mer ’borgerliga’ tjänsteföretagen” och vidare att Näringslivssekretariatet ”ser det som väsentligt att hela Hisingens image förstärks” (1996:7). Det påpekas också att områdets största förtjänst är dess geografiska läge medan → Utvecklingen på de havsdess största brist är den ”nedgångna” och ”skräpiga” och citynära pirerna miljön som ger intrycket av ”ett industriområde i förfall” kommer oundvikligen att (1996:3). I stället för storskalig omvandling förordade bli exklusiva bostäder. Näringssekretariatet dock en successiv förändring mot ett ”prydligt och vårdat arbetsområde för tjänsteföretag” (1996:9). Platsen kring Gustaf Daléns-området, med dess forna industrilandskap, ses som påminnelse av ett industriellt förflutet som Göteborg ska lämna bakom sig. I artikeln Race, Waste, and Space: Brownfield Redevelopment and Environmental Justice at the Hunters Point Shipyard (2013) analyserar geografen Lindsey Dillon omvandlingen av forna industriområden som hon menar kan förstås som del av en 72 generaliserad urban strategi som markerar en arkitektur · 7/13

ny historisk era. ”Industriell ödemark” (industrial wasteland) har kommit att bli platser för nyinvesteringar, värdeökningar och omvärdering av staden, från produktion till konsumtion. Det engelska begreppet ”waste” är centralt här. Det signalerar både ödeland, skräp, svinn, slösande och förstörelse. I den officiella retoriken återkommer tanken på platserna som ödsliga men också, på grund av de fabriker som legat här tidigare, giftiga. Det är platser som behöver saneras, i flera bemärkelser. ”Waste”, skriver Dillon är själva motsatsen till värde: smuts, skräp, tomhet, slöseri och förorening. 2002 presenterade Stadsbyggnadskontoret ett nytt planprogram för området där det första gången får ett tydligt namn – Östra Kvillebäcken. Vi ska dröja kvar vid några av formuleringarna som förekommer i programmet. Här anges att det är ”det centrala läget i staden som motiverar förnyelsen”. Vidare står det: ”Östra Kvillebäcken är ett centralt beläget område med brokigt innehåll. Området har många fastighetsägare och en blandning av små och stora byggnader med verksamheter och handel av olika slag. Delar av området ger i dag ett ovårdat och förfallet intryck med flera avrivna tomter. Samtidigt kan det upplevas som varierat och charmigt.” Valet av adjektivet brokigt är särskilt intressant också med hänvisning till att det brokiga senare ska ersättas av ”blandstad”. Vidare står det att området ”ger” ett ”ovårdat och förfallet intryck” men att det ”kan” upplevas som ”varierat och charmigt”. Det förfallna och ovårdade ges här en objektiv status, något som är – medan det charmiga är en subjektiv känsla, en upplevelse. Denna uppdelning understryks i följande stycke: ”Området ger ett skräpigt och ostädat intryck. Socialt sett är området av splittrad karaktär. Det finns gott om billiga lokaler vilket har lett till en ansamling av verksamheter som är beroende av såväl goda kommunikationer som låga hyror. Etniska föreningar, prylmarknader, bazarer, småverkstäder och MC-klubbar trängs med butiker, kontor, lunchrestauranger och ateljéer.” emfasen som läggs på att beskriva området som ”skräpigt och ostädat” är värd att lyftas fram. Det ger föreställningen om ett område som inte tas om hand. Att området var socialt blandat, vilket skulle kunna beskrivas positivt (en blandstad) ges här negativ klang, det har en ”splittrad karaktär”. Att det finns mycket verksamheter tas upp, men även i negativa ordalag, som ”en ansamling av verksamheter”. För att ytterligare ge emfas till detta påstående räknas ett antal verksamheter upp (notera uttrycket ”etniska föreningar”) med beskrivningen att de ”trängs” med varandra. Vi är nu långt ifrån den tidigare beskrivningen från Boverket att ”ödsliga platser bebyggs”. Tvärtom beskrivs området som mer än fullt. Inte heller kan det ses som ”dåligt utnyttjad mark”, den motivering som är återkommande, då verksamheter enligt beskrivningen 2002 ”trängs” på varandra. Motiveringen till omvandlingen måste i stället sökas i andra formuleringar. Följande går att läsa i planprogrammet: ”Stadsutveckling i omgivningen ger nya förutsättningar. Programområdet omges av flera större områden som på sikt kommer att förnyas och ges ett mer stadsmässigt innehåll, till exempel Backaplan, porslinsfabrikstomten, Frihamnen och Ringön.” Redan 2002 finns det alltså planer på en mer övergripande förändring av områdena i närheten. Ännu har inte begreppet Centrala Älvstaden myntats men det går att ana att en mer

genomgripande förändring av Hisingens stadslandskap till ett mer ”stadsmässigt innehåll” är på gång. Det finns en ambivalens i planprogrammet. Trots de negativa beskrivningarna lyfts ändå mångfalden av verksamheter i området fram som en social kvalitet. Det står: ”Östra Kvillebäcken kännetecknas av en mångfald av verksamheter. En förutsättning för dessa verksamheter torde vara låga lokalkostnader, som ger små företag en chans att existera och kanske på sikt växa för att sedan få möjlighet till expansion och kanske flyttning till ett mer exklusivt område. Flera av de verksamheter som finns i området i dag drivs av människor som kan ha svårt att slå sig in på den konventionella arbetsmarknaden. Området fyller alltså en betydande social funktion och har förmodligen en betydelse för tillväxt av nya företag. Verksamheten är således av stor betydelse för samhället.” Detta stycke står för sig självt i programmet – inga konsekvenser dras av påståendet att verksamheten har ”stor betydelse för samhället” eller att området fyller en ”betydande social funktion”. Från ett socialt perspektiv skulle detta område, med andra ord och utifrån kommunens eget perspektiv, kunna karakteriseras som väl utnyttjad central mark. Men det finns intresse för en helt annan utveckling av det forna industriområdet vid Backaplan. Så småningom får Älvstrandsbolaget ta över ansvaret för omvandlingen. De bildar ett konsortium tillsammans med sex byggherrar och signerar vad de kallar för Kvillebäcksfördraget. Därefter påbörjas processen av att köpa upp området och säga upp hyresgäster. I samband med denna process kommer stigmatiseringen av området att intensifieras. Under några år i mitten av 2000-talet kommer några händelser att markant påverka bilden av industriområdet och senare göras till skäl för omvandlingen. Fyra år efter planprogrammet om Östra Kvillebäcken började media kalla området för Gazaremsan, hela tiden med hänvisning till ”folkmunnen”. När Göteborgstidningen skriver detta i början av 2006 har ännu inte de två spektakulära våldsbrotten skett som senare ofta refereras till – våldsbrott som inte äger rum i det området som kommer att rivas utan i dess närhet.

När båda dessa stängde blev det lugnt. Den ena av dessa adresser låg på Ångpannegatan (det var också vid denna adress som morden 2007 skedde) – den del av industriområdet som inte omfattades av rivningarna. Även om kriminaliteten senare har angetts som skäl till stadsförnyelsen var detta beslut redan taget när media började skriva om området. I en intervju med representanter för Älvstrandsbo→ även om kriminaliteten laget hävdas ändå att det var kriminaliteten som utgör senare har angetts som bakgrunden till beslutet. Och på frågan när de fick ta över skäl till stadsförnyelsen ansvaret för området svarar de: ”Fem, sex någon gång var detta beslut redan (2005–06 vår anm). Det var ju då när man sköt varandra här taget när media började på Kvillebäcken, nästan ett mord i veckan under en viss skriva om området. period då, och till slut sa politiken bara ’Åk dit och städa upp! Nu måste vi göra något nytt utav det.’ Och då började vi fundera, ’Vad gör man med det?’. Och det var ju bostäder, för det står ju i planen som staden hade gjort, och Stadsbyggnadskontoret har ju ett planansvar, så tillsammans med dom så satte vi oss: ’Hur ska vi fylla det? Med vad ska vi fylla det? Vilka partner ska vi ha med oss?’ För vi jobbar ju efter en modell som vi kallar Älvstrandsmodellen där vi bjuder in en massa aktörer att vara med och utveckla stadsdelen. Och det är lite grann att dom som ska investera i området ska ha möjlighet att påverka områdets utformning och framtid.” I en intervju i GP från slutet av 2007 står följande: ”Men det var inte rådande brottslighet som gjorde att planerna fick förtur, enligt Mats Andersson, vd på Älvstranden Utveckling AB. – Det fanns suspekt verksamhet som förgiftade några kåkar bland övriga jättefina företag och klubbar också i Östra Kvillebäcken. Men man kan inte planlägga efter var det sker brott. Viktigare orsaker var det centrala läget, närheten till bra kollektivtrafik och att befintliga fastigheter var i så dåligt skick, säger han.” (GP 071213)

Första artikeln vi hittat där uttrycket Gazaremsan används är i GT med rubriken: ”Laglöst land mitt i Göteborg”. Längre ned i artikeln står det: ” – I folkmun kallas området Gazaremsan. Några smågator på Hisingen där olika klubbar och kulturföreningar ligger på rad.” (Patrik Micu 060320 GT) Ett år senare har uttrycket Gazaremsan flyttat upp till rubriken när GT publicerar artikeln: ”Slummen ska rivas. Snart slut på mord och våld i Gazaremsan” (Nisse Wadström 070731 GT). 2008 skriver också Göteborgs-Posten artikeln ”1 700 nya bostäder ska ge Kvillebäcken bättre rykte”. Under rubriken står det: ”Ökända kvarter ska jämnas med marken och ge plats åt 1 700 nya bostäder i Kvillebäcken”. GT kallar också området för en ”kåk- och barackstad” i en artikel från 2007 (Mats Wångersjö & Jan Wiridén 070412 GT). Denna stegrade stigmatisering av området kommer samtidigt som området köps upp och tillfälliga hyreskontrakt inte längre förlängs. Under 2007 påbörjas också rivningarna i området – det är samma år som det äger rum tre mord i områdets närhet. Enligt intervju med polisen som vi gjort var kriminaliteten i området framförallt kopplad till två adresser (Polisen 120424).

Klart är att planerna att riva området var oberoende av den kriminalitet som senare rapporteras om i media. Och trots att kriminaliteten tydligt är kopplad till två adresser är det området i sin helhet och i synnerhet området som rivs som kommer att associeras till ”tung kriminalitet”. I sin studie av den svenska strukturella rasismen, Even in Sweden: Racisms, Racialized Spaces, and the Popular Geographical Imagination (2000), pekade geografen Allan Pred på ”smutsiga metonymiska trick” varmed isolerade incidenter som involverar individer kopplas samman med hela grupper eller stadsdelar. I detta fall kan vi se hur kriminalitet som äger rum i områdets närhet flätas in i områdets historia och tillsammans med associationerna till Gaza ges bilden av ett område utanför kontroll. Mer grundläggande för stadsomvandlingen än kriminaliteten är dock områdets centrala läge. Genom att rita om Göteborgs karta och göra båda sidor om älven till city går området vid Gustaf Dalénsgatan från att vara perifert till att bli central attraktiv mark. Att marken är ”dåligt utnyttjad”

73 7/13 · arkitektur

Överst. Turkiska föreningens lokaler.

* n ä r a m at e n

ska förstås från ett strikt ekonomiskt perspektiv – det handlar om att göra staden attraktiv genom att öka värdet på mark och fastigheter – en viktig strategi som används av städer världen över för att anpassa städerna till den globala kapitalismens krav på tillväxt. I denna utveckling spelar gentrifiering en central roll för att uppgradera stadens centrala områden. I boken The New Urban Frontier: Gentrification and the Revanchist City (1996) skriver geografen Neil Smith att gentrifiering bygger på myten om den urbana (ut)kanten. Han hämtar sin tankegång från den amerikanske historikern Frederick Jackson Turner som i essän The significance of the frontier in American History (1893) understryker att utkanten ligger i mötet mellan civilisation och vildmark – det vill säga vid ”den urbana fronten”. Den starka kulturella föreställningen om en ”vildmark” som ska civiliseras kom, menar Smith, under senare halvan av 1900-talet att överföras från fjärran länder till ”den urbana djungeln”. Efter att flera amerikanska innerstäder under 1970-talet börjat skildras som övergivna, förstörda och förvildade formulerades en politik med fokus på ”återtagande” av innerstaden. Den urbana fronten, menar Neil Smith, är inget annat än en myt, i filosofen och författaren Roland Barthes mening, som kapar banden mellan den geografiska och den föreställda platsen. Ju mer den föreställda bilden av platsen är frånkopplad → Ju mer den föreställda den fysiska miljön desto starkare blir myten. Myten inbegriper därför bilden av platsen är inte bara en omkodning av platsens fysiska gestaltning utan även av dess frånkopplad den fysiska historia. Till frontlinjens mytologi hör föreställningar om övertagandet miljön desto starkare av en plats genom att uppgradera den – civilisera den – uttryckt i samtiblir myten. dens begreppsapparat om ”trygghet”, ”stadsmässighet” och ”urbana livsstilar”. Den urbana frontlinjen, skriver Neil Smith, är lika mycket en stil som en plats. Till mytologin om frontlinjen hör ett närmast kolonialt språkbruk om erövrande av mark – i Göteborg sägs det att stadskärnan ska ”expandera” till andra sidan älven.

74 arkitektur · 7/13

Låt oss återvända till invigningen den där kyliga majmorgonen 2010. Det var kommunstyrelsens ordförande Anneli Hultén som skulle ta första spadtaget och hålla invigningstalet. Innan hon presenterades underhölls publiken av vissångaren Stefan Andersson som inlett med att berätta om hur Göteborg blev till när dansken jagades ut från Hisingen. Efter en sång på detta tema, med refrängen ”Allé, allé, ta din här och försvinn härifrån”, välkomnar han kommunstyrelsens ordförande, socialdemokraten Anneli Hultén upp på scenen. Med hänvisning till dansken som tidigare funnits på Hisingen slår han fast ”nu ska vi bygga svenskt”. Anneli Hultén inledde med en berättelse om när hon kört igenom området med bil: ”Och jag tyckte att jag skymtade Owe [Owe Nilsson, dåvarande ordförande i fastighetsnämnden] någonstans. ’Ta din här och försvinn härifrån!’ Jag menar inte dig Owe, utan jag tänker på den dagen då vi – vad är det… sex, sju år sedan vi körde runt här med bil. Det såg helt annorlunda ut, det var andra härar här då, inte den danska hären, men en ganska brokig skara hus

nederst. Längst in i området, strax intill Ångpannegatan som starkast kom att förknippas med öknamnet Gazaremsan, finns en gata som av dess invånare kallas ”Glömda gatan”.

och aktiviteter som fanns just på Östra Kvillebäcken. Owe låste bildörrarna. Och sedan sa vi ’Nej vi åker härifrån!’.” Vid tiden för invigningen fanns fortfarande flera byggnader kvar – däribland en turkisk moské som ligger ett femtiotal meter från den plats där Hultén höll sitt tal. Även i det närliggande området som inte var föremål för omvandling i detta skede ligger flera moskéer och föreningar. När hon talade om områdets karaktär då nybyggnadsplanerna formulerades, knöt Hultén tillbaka till sången och återvände till liknelsen med härar, ”det var andra härar här då, inte den danska hären”. Att hon liknade övertagandet av Kvillebäcken vid en krigssituation är påfallande. Hennes beskrivning av bilfärden i området ger bilden av ett inte bara otryggt utan mycket farligt område. Detta trots att hon angav tidpunkten till 2003–2004, en relativt kort tid efter att Stadsbyggnadskontorets planprogram hade angett att området fyller en stor social funktion. Och hon fortsatte: ”Och sedan åkte vi över till polishuset på andra sidan och så satte vi oss faktiskt med Wallenstam och NCC den gången och började diskutera – ’Vi kan inte ha det på det här sättet. Det går inte att ha en sådan central del av Göteborg som ser ut som precis det som folk kallar det för – Gazaremsan’. Jag var faktiskt ute på ett möte i förra veckan och pratade om Östra Kvillebäcken och folk såg lite frågande ut, men dom säger ingenting. En del är ju så himla finkänsliga. Sedan säger dom, ’Du var är det där Östra Kvillebäcken’, och så var det någon som sa, ’Är det Gazaremsan du menar?’ –’Ja’. Och då fattade alla var det var någonstans. Och precis så var ju känslan för det här området. Ingen ordning alls! Sedan började vi.” Området karakteriserar hon med orden ”ingen ordning alls”. I sitt tal återger hon också att området kallades av ”folk” för ”Gazaremsan” – en liknelse som hon reproducerar genom uttrycket som direkt följer ”precis så var känslan för det här området”. Hennes berättelse måste ses som en efterhandskonstruktion. Det var först flera år efter hennes biltur i området som media myntade begreppet Gazaremsan. Värt att lyfta fram är också att enligt hennes berättelse åkte de till den närliggande polisstationen och hade möte med NCC och Wallenstam, de två stora fastighetsägarna i området. Vid tiden för detta möte, enligt talet runt 2003–04, fanns ett planprogram; frågan var hur det skulle få kraft att genomföras. Planerna kring området har varit många och alltid gått i stå. I sitt tal ger kommunstyrelsens ordförande Hultén bilden av att det möte som låg till grund för de fortsatta planerna hölls på mycket informella grunder. Talet kan ses som symptomatiskt för den så kallade Göteborgsandan där stadens stora aktörer tillsammans sätter sig ned för att lösa problem och skapa handlingskraft. Trots att Göteborgsandan länge varit associerad med goa gubbar menar jag att den bör ses som ett strukturellt fenomen, en politisk kultur bland Göteborgs ledande elit som syftar till att på smidigaste sätt anpassa staden efter den globala kapitalismens krav. Det är en kultur som underminerar den ideologiskt styrda politiken och dess konfliktytor till fördel för en samförståndskultur där eliten odlar en gemensam vision. Den samförståndskultur vi ser i dag har sina strukturella förutsättningar i 70- och 80-talens ekonomiska kris och får djupgående konsekvenser för hanteringen av dagens såväl ekonomiska som politiska kris, något som också lyfts fram i utredningen Tillitens gränser (2013) som skrevs av den granskningskommis-

nedan. Lorem ipsum

75 7/13 路 arkitektur

* n ä r a m at e n

sion som tillsattes efter den stora korruptionsskandalen 2010 i byggbranschen i Göteborg. Utredningen citerade där Hultén invigningstal i Kvillebäcken som ett exempel på Göteborgsandans kontinuitet och stabilitet.

76 arkitektur · 7/13

när älvstrandens kommunikatör intervjuades av P4 Göteborg i december 2012 fick han frågan vilka människor som kommer att bo i det nya Kvillebäcken. På denna fråga svarade han ”jag tror det är mer moderna människor”. Det intressanta med detta svar är inte bara föreställningen om att nyinflyttarna ska vara ”moderna” utan också att de är ”mer moderna”. I hans svar finns med andra ord en referens till det förflutna. Och det är tydligt i marknadsföringen av området att det nya Kvillebäcken är tänkt att utgöra ett brott med det gamla. I marknadsföringsfilmen Kvillebäcken – kontinentalt och göteborgskt, producerad av det kommunala utvecklingsbolaget Älvstranden AB i Göteborg, flimrar bilder av det tänka livet i området förbi. Bilderna tagna från andra platser ska ändå illustrera människor som dricker latte med laptopen i knät, promenerar och cyklar eller ligger och läser i gräset. Återkommande uttryck i berättelsen är ”skönt”, ”härligt”, ”atmosfär” och ”mötesplatser”. De framtida invånarna föreställs vara personer som äter ekologiskt, cyklar, tar hand om sin hälsa och konsumerar smart. Men det som kanske är mest slående är att i stort sett alla människor som flimrar förbi på bilderna är vita. Det finns inte heller några bilder på människor som utför kroppsarbete. Det är helt enkelt bilder på en medelklass som lever ett urbant liv som visas upp. En kvinnlig speakerröst, som ska föreställa en framtida Kvillebäcksbo, berättar om livet i stadsdelen ackompanjerat av ett bildspel som ska illustera det vardagliga livet: ”Vi som bor i Kvillebäcken älskar stadslivet och uppskattar det okonventionella, det som överraskar, det som bubblar av liv,

kreativitet och mångfald. Vi är engagerade i samhälls- och miljöfrågor och samtidigt ”vardagslivsnjutare” av stora mått. Vi ser oss gärna som något av banbrytare. Det är nog därför vi gillar att den ursprungliga själen från gamla Kvillebäcken finns kvar som en charmig ingrediens i det nya Kvillebäcken som har vuxit fram.” att ordet banbrytare används är ingen tillfällighet. Tvärtom förekommer detta ord ofta tillsammans med pionjär eller nybyggare när gentrifierade områden ska marknadsföras. Neil Smith menar att det hänger samman med föreställningen om den urbana frontlinjen – utmarken – som ska tas över och ”civiliseras” eller med gentriferingens språk ”göras stadsmässig”. Pionjärerna porträtteras då som några som är de ”första” som flyttar in i ett område och sätter ribban för den form av livsstil och aura som kommer att utvecklas i området. Kanske är det heller ingen tillfällighet att när det första huset kom på plats i området sattes en enorm reklamvepa upp med orden: ”Välkommen. Här byggs Kvillebäckens första lägenheter”. För de förbipasserande grannarna i bostadsområdet i närheten, som under lång tid kallats just Kvillebäcken, framstår denna mening som obegriplig. Det talas också om ”den ursprungliga själen” från det gamla Kvillebäcken – det är dock oklart vad det är som avses eller ens vilket geografiskt område som hänvisas till (minns att industriområdet faktiskt inte hade något namn). Det har förekommit att den nya saluhallen tagits upp som exempel på hur det gamla inlemmas i det nya, på konsortiets hemsida beskrivs till exempel saluhallen som: ”Nu förverkligas visionen om en saluhall i Kvillebäcken. Saluhallen kommer att ligga vid Vågmästareplatsen och spegla områdets kontinentala atmosfär och verka som en viktig mötesplats i området. Byggnaden kommer att vara enkel men originell och förstärka det som finns på insidan, det vill säga en mångfald av närproducerat med inslag av det exotiska.” Den kontinentala atmosfären, ett avslappnat uteliv på serveringar, kopplas

Vänster. Fyra containerstaplar med reklambudskap omgärdar området. Alla med budskapet ”med lite fantasi kan du se

solen gå ner bakom takåsarna”, eller ”med lite fantasi kan du höra skratten från grannens kräftskiva” osv.

ofta till stadsmässighet. Det är också värt att notera formuleringen ”mångfald av närproducerat med inslag av det exotiska”. Kvillebäcken saluförs som det nya gröna området i Göteborg. Att iscensätta hur livet i området ska gestalta sig är därför centralt i marknadsföringskampanjerna. Då projektet är tänkt att vara Göteborgs skyltfönster för hållbar stadsutveckling räcker det inte med att ha installerat viss typ av miljöteknik i husen – ”rätt” invånare måste också flytta in. Bloggen som återfinns på konsortiets hemsida startades våren 2010 och beskrevs som ”att informera om viktiga händelser i utvecklingen av nya Kvillebäcken”, samt att ”inspirera våra läsare med intressanta inlägg om sådant som exemplifierar vår vision om ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbart byggande.” (31/3 -10). Här återfinns inlägg om ”grönskande tak”, ”gröna trender”, ”resa grönt”, ofta ackompanjerade av bilder som föreställer blommor, gröna ängar och olika djur. Det urbana är påfallande frånvarande här, i synnerhet det urbana i form av trafik, trängsel och stress. Det kroppsarbete som visas på filmen är helt relaterat till fritid och att ta hand om sin kropp. Människorna på bilderna har både tid för vila och sport men också kroppar som inte har slitits ut av fysiskt hårt arbete. Att de kommande invånarna har ett ”miljötänk” är av stor betydelse för marknadsföringen och det tas också upp i filmen: ”Hela Kvillebäcken är en förebild när det gäller hållbar utveckling. Här gör vi helt enkelt medvetna val och omtanken om miljön har blivit en viktig del i Kvillebäckens själ. Alla hus är förstås byggda på ett miljöriktigt sätt. Och vi går eller cyklar i första hand. Cyklarna har säkra och bekväma parkeringsplatser under tak. Våra cykel- och bilpooler har blivit en självklar tillgång. I lägenheterna har vi den allra senaste miljötekniken som bland annat hjälper oss att agera och konsumera miljösmart.” De framtida invånarna är tänkta att ”göra medvetna val” (notera uttrycket ”helt enkelt” – det går lätt för dem att välja ”rätt”). Det är också denna kvalitet som utgör grunden för den nya själen i området. Att invånarna ses som konsumenter understryks av att tekniken i husen ska hjälpa dem att ”konsumera miljösmart”. Flera internationella studier pekar på framväxten av så kallad ekologisk gentrifiering. Med detta begrepp avses hur områden omvandlas med hänvisning till hållbarhet och miljö men att de i grunden skapar bortträngning av låginkomsttagare. Vanligt är att dessa projekt kopplar ekologi och miljö uteslutande till konsumtion snarare än en omställning av samhälleliga strukturer. I förhållande till forna industriområden blir denna fråga allt mer tydlig. Det tidigare området vid Backaplan byggde i hög grad på reparationer och återvinning. Trots detta ställs det gamla i motsättning mot det nya gröna området som sägs växa fram. I Göteborgs översiktsplan från 2009 finns en uppmaning: ”Göteborg är en segregerad stad. Det ser vi som den största utmaningen av bryta”. Vidare står det: ”Tänk på maktperspektivet i processen. Analysera vem som får komma till tals i planeringsprocessen och vem den nya satsningen kommer till gagn, och vilka intressen som får stå tillbaka.” (ÖP09:87) Men rivningen av området innebar att flera verksamheter tvingades flytta på sig. Föreningar, affärsverksamheter och bilverkstäder skulle ge plats åt det nya. Några har flyttat till det industriområde som finns kvar precis bredvid medan andra gått i konkurs eller flyttat ännu längre bort. Men byggprojektet har inte bara konsekvenser för dem som var verksamma i området

som rivits. På kort sikt påverkades direkt affärsverksamheter på andra sidan gatan som förlorade den stora kundgenomströmning som tidigare funnits, när området i sin helhet utgjort ett kluster av småbutiker, verkstäder, loppisar och moskéer. På längre sikt kommer troligtvis hela det bostadsområde som ligger i byggprojektets närhet att genomgå en ”uppgradering” med höjda hyresnivåer som följd. Det finns anledning att analysera och granska vad som egentligen döljer sig bakom mantrat hållbar stadsutveckling. För vem är den hållbar, och utifrån vilka mått? I en stor utvärdering av 13 urbana omvandlingsprojekt lyfte geografen Erik Swyngedouw med flera fram hur dessa ofta fallerar när det gäller de demokratiska och sociala värdena. Stora omvandlingsprojekt menade de används för att legitimera en stadsutveckling utanför de gängse ramarna, inte sällan med hänvisning till att beslut måste kunna tas snabbt och smidigt. Det resulterar i att den övergripande stadsplaneringen får stå tillbaka till fördel för olika projekt i skilda delar av staden – vars konsekvenser för staden som helhet sällan utvärderas. Vidare pekade de på att det har lett till att planerare i → att de människor som allt högre grad talar om rumslig snarare än social bott där tidigare tvingats utveckling. Den rumsliga utvecklingen kan mätas flytta på sig nämns sällan. isolerat, att stadsdelen blivit mer attraktiv, medelinkomsten ökat och andelen sociala problem minskat. Att de människor som bott där tidigare tvingats flytta på sig nämns sällan. ”Hållbar utveckling” har i allt högre grad kommit att bli en etikett som fästs på olika projekt som kan inkludera viss innovativ miljöteknik men i övrigt saknar en genomtänkt plan för projektets förhållande till stadssamhället i övrigt. Flera studier av omvandlingar av forna industriområden pekar också på hur de nästan alltid bygger på en stigmatisering och bortträngning av de forna verksamheterna. Därför är det av stor vikt att granska både de miljömässiga och sociala målen i denna form av projekt med avseende på staden som helhet. Är det möjligt att bygga en hållbar stad med hjälp av ett fåtal ”skyltfönster” som främst används för att stärka stadens varumärke och därigenom öka dess mark- och fastighetsvärden? Och vilka konsekvenser får det för de människor som skrivs ut ur berättelsen om den framtida gröna staden? o c ath a r I n a th Ö r n ä r FO r s K a r e V I D I n s tItUtI O n e n FÖ r KU LtU r Ve te n s K a pe r V I D G Öte b O rG s U n IV e r s Ite t.

L ä stIp s Theodor Bratt: Diskutera mera? Om kommunikativa processer i hållbara stadsbyggnadsprojekt. Magisteruppsats (2012) Kim Dovey: Fluid City (2005) Gabriella Olshammar: Det permanentade provisoriet (2002) Lindsey Dillon: ”Race, Waste, and Space: Brownfield Redevelopment and Environmental Justice at the Hunters Point Shipyard” ur Antipode (online publikation) (2013) Allan Pred: Even in Sweden: Racisms, Racialized Spaces, and the Popular Geographical Imagination (2000) Neil Smith: The New Urban Frontier: Gentrification and the Revanchist City (1996) Erik Swyngedouw, Frank Moulaert and Arantxa Rodriguez: ”Neoliberal Urbanization in Europe: Large–Scale Urban Development Projects and the New Urban Policy” ur Antipode (2002) 34:3

77 7/13 · arkitektur

UNG SVeNSk

Ung Svensk Arkitektur är tidskriften Arkitekturs pris till arkitekter under 40 år. Priset tilldelas en eller fler arkitekter och ett av deras verk som färdigställts under de senaste två åren. Årets vinnare är Abbas Chahrour och Anders Lundin för kvarteret Rosmarinen i Helsingborg.

vInnArnA

Abbas Chahrour

Anders Lundin

Tävlingen Ung Svensk Arkitektur, USA, har ända sedan 2001 hetat Debutpriset. Namnbytet signalerar fokus på en ung generation, återväxt, eller framtiden kort och gott. Priset, som precis som förut tillfaller personer och inte arkitektfirmor, går nu till en arkitekt som vid färdigställandet av ett projekt är under 40 år. Sammanlagt skickades 33 bidrag in. Alla genrer, såväl landskap, inredning som hus, fanns representerade. Juryn, som bestått av Arkitekturs kritikergrupp och dess redaktion, valde ut sju projekt som de ansåg ha en större bärighet. Av dessa röstade de fram tre pristagare. Två hedersomnämnanden och en vinnare. Abbas Chahrour och Anders Lundin övertygade flest inom juryn. Deras bostadsområde kvarteret Rosmarinen i Helsingborg är, förutom att vara visionärt, genomarbetat, från plan ner till detaljnivå. Ett gediget arbete. ”Ett närmast osvenskt område”, var en av jurymedlemmarnas kommentarer. Och visst, osvenskt, men samtidigt inte. Abbas Chahrour och Anders Lundin framhåller gärna trädgårdsstaden som en förebild (se intervju nästa uppslag) för det struktur- och skalpussel de åstadkommit. Det osvenska ligger i attityden snarare än i arkitekturen. På ett självklart sätt skriver området in sig som en del av internationell arkitektur. Inhemsk arkitektur är inte den främsta och inte den enda referensen.

Något liknande kan sägas om Gustav Appells Saluhall Kvillebäcken och det gruppboende Fredrik Kjellgren och Joakim Kaminsky ligger bakom i Vetlanda. Båda tilldelas ett hedersomnämnande. Även de är lika hemma i ett internationellt samtal som ett lokalt. De är en generation som inte längre vill och kan känna skuld till, eller förlust av folkhemmet och funkisen. De producerar en arkitektur som är mitt i världen. Sverige är inte längre en ankdamm. Intressant i sammanhanget är också de beställare som vågat ta sig an dem. Alla tre pristagare rör sig i en mer eller mindre offentlig del av arkitekturen – sociala och samhälleliga projekt. Det är inte små projekt. De unga arkitekterna har visat sig kapabla att hantera projekten, säkert inte utan ett tryggt beställarstöd. I kvarteret Rosmarinens fall är det HSB Nordvästra Skåne som än en gång lotsar fram stark bostadsarkitektur, i Kvillebäckens fall började det som en öppen tävling arrangerad av det kommunala bolaget Älvstranden Utveckling AB, i Vetlanda är Vetlanda kommun byggherre. Deras tillit till unga arkitekter inger hopp. Kanske går det att uppfatta det hela som att det finns allt fler beställare därute som tröttnat på gamla sanningar? o To m A S L AU r I

79 7/13 · ARkitektUR

Föregående uppslag. Villorna i kv rosmarinen står nära gatan, vilket möjliggjort en allmänning centralt i området. F o T o G E r rY J o H A n S S o n

vInnArnA

Abbas Chahrour Anders Lundin Kv rosmarinen, helsingborg Projektet publicerades i Arkitektur nr 1/2013. i projektet har också arkitekt Juha Huhtilainen medverkat.

JUrYnS moTIvErInG: ”Med pregnans introducerar kvarteret

rosmarinen i Helsingborg en ny sorts bostadskvarter bestående av 14 friliggande villor med ett starkt homogent uttryck. De vita villorna skapar stora rumsliga kvaliteter genom sin materialitet, placering och variation. Där finns referenser till såväl 1920-talets trädgårdsstad samt internationell arkitektur. Men Abbas Chahrour och Anders lundin har i sitt arbete framförallt åstadkommit en självständig produkt som inte minst övertygar genom att vara konsekvent genomarbetad. Som bostadsområde borde det få självklara efterföljare i de flesta svenska städer. Ett synnerligt moget och visionärt förslag.”

vilket är ert förhållande till förebilder?

– Vi tycker det är viktigt med referenser och förebilder, att lära sig av det som redan är gjort och att finna inspiration i bra byggda miljöer. Det är också viktigt hur man hanterar dessa förebilder. Man måste förstå det man ser och varför det är utformat som det är. Gör man det ser man också hur en viss utformning kan lösa olika uppgifter och hur man kan använda sig av detta i egna projekt. vilka är era förebilder inom arkitekturen, de arkitekter hos vilka ni ser sådant ni också vill göra?

– Vi har ingen speciell arkitekt eller något arkitektkontor som uttalad förebild. Beroende på vilka uppgifter vi står inför så inspireras 80 vi av och ARkitektUR · 7/13

hittar förebilder i olika typer av byggda miljöer snarare än i en enskild arkitekts samlade verk. Detta gäller gammalt som nytt. Det vi ofta tittar efter och uppskattar är den enkla och tydliga arkitekturen. vilka förebilder kan man se i det här projektet?

– I vårt projekt kan man kanske se vissa japanska förebilder. Men vi har inte medvetet jobbat med någon förebild, däremot har sättet vi utformat projektet på lett fram till ett formspråk som många kan känna igen. Tanken på förskjutna huskroppar i plan och höjdled samt fönstrens placering har från början utgått från utblickar, ljusinsläpp, insyn och en vilja till en livfull och intressant stadsplan. Om man bortser från ytan kan man nog lika gärna hitta förebilder i äldre tiders bebyggelse. Vi lär oss och inspireras av det vi tycker är bra, oavsett var det kommer från. o

vänster nedan. Plan över området. nedan. Villorna har likadana två första våningar. några har fått en tredje våning.

nederst. Villorna är utförda i prefabricerade betongelement. F o T o G E r rY J o H A n S S o n

i l lU S T r AT i o n G r i A B

UNG SVeNSk

81 7/13 · ARkitektUR

hEdEr So mnämnAndE

Gustav Appell Kville saluhall, Göteborg Se även sid 58–67 i detta nummer.

JUrYnS moTIvErInG: ”En genomförd tävlingsvinst som blivit en attraktiv

samlingspunkt i en stigmatiserad Göteborgsstadsdel. Genom en skulptural välstuderad form och användandet av tegel har Gustav Appell lyckas få saluhallen att både smälta in och utveckla området. Den lever i hög grad på sina tektoniska kvaliteter – spelet av bärande och buret. Ett bygge som fokuserar på det gedigna, på beständighet, och som har klara hantverksmässiga kvaliteter. Det kommer att tåla mycket under en lång tid.”

Joakim Kaminsky Fredrik Kjellgren Gruppboende, vetlanda Tidigare publicerad i Arkitektur nr 6/2012.

JUrYnS moTIvErInG: ”Med sina hus på Molnvägen har Kjellgren Kaminsky på

ett lekfullt och fördomsfritt sätt lånat former från de intilliggande typhusens stilblandningar. Till en helt egen unik blandning som hålls ihop av det lokala tegelhantverket. Många detaljer, som vattenutkastaren och det bågformade fönstret, har citationstecken runt sig. Hus som på ett modigt sätt närmar sig former och uttryck som inte sällan möts med skepsis i en arkitektkår som stelnat i sina överenskomna former.” 82 ARkitektUR · 7/13

vänster nedan. Kville Saluhall, huvudfasaden mot salutorget och Gustaf Dalénsgatan. FoTo MiK AEl ol SSon

vänster nederst. Gruppboendet i Vetlanda med sina sex lägenheter framstår som en tolkning av kataloghusvillan förankrad i lokal tegeltradition. FoTo DAn HAllEMAr

UNG SVeNSk

Gustav Appell

vilket är ditt förhållande till förebilder?

– På kontoret ser vi framför allt förebilder som en möjlighet att ifrågasätta och utveckla vårt egna arbetssätt. Använder vi rätt presentationsteknik? Har vi jämfört olika typer av konceptuella lösningar? Vad finns det för tekniska möjligheter för genomförande? Ibland handlar det också om att kunna kortsluta vår kreativa process och börja om från början.

Joakim Kaminsky

vilka är dina förebilder inom arkitekturen, de arkitekter hos vilka du ser sådant du också vill göra?

– Alvar Aalto, för att vi aldrig ska glömma den poetiska dimensionen i arkitekturen. Wingårdhs som så länge och konsekvent visat att det i Sverige går att genomföra projekt med väldigt hög arkitektonisk kvalité.

vilka förebilder kan man se i det här projektet?

– Referenser som vi själva haft ett aktivt förhållningssätt till under arbetets gång är Carl Nyréns strukturalism, Lacaton & Vassals enkelhet och Peter Zumthors materialitet. o

Fredrik Kjellgren

vilket är ert förhållande till förebilder?

– Vi försöker förhålla oss till varje projekts specifika förutsättningar och låta dem skapa projektet. På det sättet hoppas vi rita hus som har en unik karaktär. Samtidigt tror vi mycket på samtalet; att ständigt diskutera, kritisera och resonera kring den arkitektur som omger oss, som vi har upplevt. Vi är båda förälskade i arkitekturlitteratur så självklart tar vi även intryck av andra arkitekters formspråk och arbetsprocesser. vilka är era förebilder inom arkitekturen?

– För arbetsprocessen har vi tagit stort

intryck av det evolutionära arbetssätt som finns på UN-Studio där Joakim arbetade innan vi startade kontor. Att pröva flera idéer i varje designmoment och arbeta vidare med den bästa. Vi är också fascinerade av sådant som ligger i gränslandet till arkitektur som Alexander Brodsky och Ilya Utkins fantasiprojekt eller boken Architecture without architects. Vi låter oss även influeras av andra konstnärer som vi känner eller samarbetar med. Arkitekter vi inspireras av för tillfället är annars David Chipperfield för hans materialbehandling, Edouard François för hans lekfullhet och Elizabeth Diller för hennes tänkvärdhet.

vilka förebilder kan man se i det här projektet?

– Det finns både referenser till lekfullheten hos till exempel Atelier Bow Wow samt platsnärvaron och förmågan att omtolka traditionella byggnadsdetaljer hos Ralph Erskine. Vi har inspirerats till nytänkande idéer kring gruppboendets tillgänglighetsaspekter som Inga Malmqvist, docent på Chalmers arkitektur, forskat om. o

83 7/13 · ARkitektUR

84 arkitektur 路 7/13

o b jEk t

foto thorb jörn andersson

En annan natur Mitt bland de svala glaspalatsen på Campus Novartis i Basel har Thorbjörn Andersson skapat en klosterlik trädgård och en skogslund med inspiration från druider. The Physic garden, Campus Novartis, Basel Sweco Architects

85 7/13 · arkitektur

Föregående uppslag. Försänkt växtbädd. Tvärgående ränder med låga häckar av Myrtentry

Lonicera nitida “Maigrun”. uppdraget var att rita en läkemedicinsk trädgård.

7 6

B 4 3

ko mmEntAr

pl An 1:500 A LuNdEN B ÖrTAgårdEN 1. PErgoL A 2. VAT TENr äNNA 3. Y T TrE häCk FAguS

tomAs lAuri

4. INrE häCk TA xuS 5. BokhYLLor 6. SuNkEN gArdEN 7. BroAr

En lantlig och robust medicinalträdgård som utgör en välbehövlig kontrast till läkemedelsföretagens stordrift

86 arkitektur · 7/13

Det är lätt att bli avskräckt av ett besök på läkemedels företaget Novartis campus i Basel. Inte för att arkitekturen är en besvikelse, utan snarare för att det är som ett ointagligt fort. Murar och stängsel och vakter plus veckor av mejl där syftet med besöket nagelfars innan portarna öppnar sig. Området är ett par kvadratkilometer stort. Det har en strikt rutnätsplan. Varje ny ruta eller kvarter fylls av ett kontor av en mycket namnkunnig arkitekt. Stadens egna stoltheter Herzog & de Meuron finns naturligtvis representerade, men också Frank Gehry, Sanaa, Tadao Ando, David Chipperfield, Souto de Moura och Alvaro Siza har svarat för byggnader som rymmer olika delar av läkemedelsföretaget. Där finns hus med tusentals vita möss, hus för administra tion, hus för föredrag, hus för historisk forskning etcetera. Men innehållet märks lite av. De flesta byggnaderna är strikta och återhållsamma och svala glaspalats. Ett sammanhang, en stad, håller på att uppföras lika mycket som en kol lektion av individuella uttryck av ledningens favoritarkitekter. Det är på samma gång imponerande som konstigt att vandra omkring där. Det blir inte

bra bara för att de bästa arkitekterna anlitas, det står klart. Chipperfield har levererat och Sanaa, men hur någon kunde släppa igenom Frank Gehrys skapelse känns märkligt. Campuset har heller inte en levande gatumiljö, för lite rörelse för det, för blanka och strikta fasader. Det hela andas företagsmakt och affärer, mer än universitet med högt i tak. Att svenske thorbjörn Andersson fått gestalta en av områdets kvartersstora parker eller torg är ett kvitto på hans ställning i världen. Han är samtidigt ett behövligt val. En landskapare som förmår reflektera över läkemedelsindustrin. Mycket handlar om kontext och hur den påverkar tolkningen. En av de första saker som slår mig är hur några av de mest vanlig svenska trädgårds prylarna, som ett par spridda stolar av märket Grythyttan, representerar något annat än vanlighet. Där på campuset blir de utställda föremål, som står mot den hårda kontexten, en låg mäld påminnelse om läkemedelsindustrin humana sidor, en möjlighet till vila och återhämtning. Thorbjörn Anderssons torg, som egentligen är en trädgård med läkemedelsväxter, eller en sådan där intim klosterträdgård som fanns långt innan läkemedelsföretagens stordrift, inbjuder till

nedan. Situationsplan Campus Novartis upprättad 2009 av Vittorio Magnago Lampugnani. Läget för parken markerat med röd ring.

höger överst. Trädgården är omgiven av hus av flera av samtidens stora arkitekter. huset i söder av eduardo Soto de Moura.

höger nedan. Artnamn i stan sade bokstäver av trögrostat stål lagda på hyllplan av brons. Grafik av Markus Moström. nederst. Staplade vedträn av björk i bokhyllor av ek.

the physic garden

87 7/13 · arkitektur

Överst. Bassängens kant av svensk bjärlövgranit. nedan. Namnkäppar av patinerad brons med växtnamn urfrästa.

Överst. Vattenskulptur i hal landsgnejs av Pål Svensson. nedan. Achillea millefolium ”hella glashoff” (praktrölleka),

Echinacea purpurea ”green Edge” samt ”rubinglow”, röd och vitgrön rudbeckia.

stolarna från Grythyttan, är det lätt att känna sig lite sentimen tal inför symboliskt staplade vedträn av björk i de bokhyllor i ek som står utmed trädgårdens sidor. Samma intryck ger förekom sten av grå granit på marken. Trädgårdens andra hälft, en halv skuggig trädlund, som står för druidernas sökande i skogen efter extrakt, stärker intrycket av att befinna sig på en rural plats. reflektion. Sammanlagt innehåller den 83 arter. Urvalet speglar WHO:s klassifikationssystem för medicinalväxter, men också skilda verkningsgrader. Aconitum, eller stormhatt, är mycket giftig, känd som en hjärtmedicin och har använts av cardiolo ger i hundratals år. Lavandula, eller lavendel, klassificeras som ofarlig och har en positiv inverkan på andningssystemet. Likaså alchemilla, daggkåpa, är harmlös och har länge fungerat som sårläkande.

88 arkitektur · 7/13

huvudnumret är den nedsänkta bädden i mitten, där 32 av arterna samlas, med rader av synbart olika växter, olika i blomning, höjd och utbredning. Den ger trädgården ett tydligt centrum. En känsla av att allt är riktat inåt, koncentrerat kring en kärna. Man kan röra sig över den nedsänkta bädden på två spänger och på så vis komma nära växterna. Men framförallt ger den ned sänkta placeringen mycket till de skiftande sittplatser som skapats runt bädden, platser som är skyddade, gemytliga, ungefär som en berså i en villaträdgård. Där befinner du dig lite ovanför växterna och har en möjlighet att blicka ut över trädgården. Platserna har många saker som för tankarna till en svensk landsbygd. Förutom de nämnda

Det är ingen tvekan att det finns en språklig dimension i det hela. Effekten liknar den som en god text har. Det är en argumenterande arkitektur. Det grafiska arbete som Markus Moström gjort med alla små skyltar och texter som dekorerar parken underblåser det hela. Trädgården upplyser en utan att peka med hela handen. Den är lagom (ett passande svenskt ord) för att få en att fundera över läkemedelsindustrins ursprung, syfte och praktik. Den sommardag jag besöker Novartis ser jag mindre grupper, ofta par, ibland ensamma personer, komma och gå. Flera har en kaffemugg i handen, andra öppnar en matlåda i knät. Ingen sitter förvisso där särskilt länge. De reser sig ofta upp efter tio minuter och skyndar iväg. Som efter en kort powernap. Så länge de sitter där ser jag dem emellertid sitta stilla, helt stilla, orör liga, avslappnade. Deras reaktion säger något om vad trädgården representerar på Novartis. Den står för något annat än all övrig arkitektur i stadsrum met. Inget av det urbana, glättiga, hala och företagsmässiga. En trädgård som inte riktigt hör hemma där, som skiljer ut sig. Lantlig, skrovlig och robust. Just det är en stor kvalitet. Att vara en kontrast. Det gör parken verkningsfull och angelägen. to m A s l Au r i

thE physic gArDEn

nedan. den nedsänkta träd gården med sina 32 medicinal växter.

FAk tA

The Physic garden, Campus Novartis, Basel Adress: Johanniberg, Basel, Schweiz. Arkitekt: Thorbjörn Andersson (an svarig), Pege hillinge, Johan krik ström, Johnny Lindeberg. stadsplan:

Vittorio Lampugnani. konstnärlig utsmyckning: Pål Svensson (vatten skulpturer). underkonsulter: Emma Norrman, Funkia (medicinalväxter),

Alexander Cederroth, Black ljusde sign, Markus Moström (grafisk form givning), Schönholzer + Stauffer (landskap), Basler & partner

(konstruktion). byggherre: Novartis Pharma Ag, Albert Buchmuller. bruttoarea: 2 500 kvm. byggnadsår: 2012.

Arkitekten beskriver: Novartis är en världsledande läkemedelskoncern med säte i Basel, Schweiz. I sam band med en fusion 1996 togs ett beslut att bygga ett samlat campus med högt ställda arkitektoniska mål invid rhenfloden mitt i staden; just vid gränsen till Frankrike. den över gripande planen är utformad som en rutnätsstad organiserad kring en huvudgata. Målet har varit att transformera ett gammalt industri område till en plats för kreativitet, möten och innovation. det finns förmodligen ingen an nan plats i världen där man kan uppleva en så hög koncentration av arkitektonisk kompetens på samma

plats. Bland de arkitekter som en gagerats återfinns namn som Tadao Ando, Frank gehry, david Chipper field, SANAA, Alvaro Siza, Fumihiko Maki. Varje arkitekt får ett spelrum om ett kvarter på 60 x 40 meter. det ska erkännas att vi blev lätt förvånade över att en decemberdag 2011 få ett brev med en inbjudan att svara för utformningen av ett sådant kvarter på Campus Novartis. I vårt fall var programmet att rita en läkemedicinsk trädgård – en Physic garden. På många sätt utgör en sådan miljö företaget Novartis ideologiska kärnpunkt; ett ursprung till de produkter man framställer i dag. Trädgården ska erinra om

växtrikets betydelse för modern farmakologi men också fungera som en stimulerande rekreationsmiljö och även vara platsen för receptio ner vid fint väder. Vår idé var att göra en trädgård delad i två med temat garden & grove – en solig, öppen örtagård och en halvskuggad, sluten trädlund. garden representerar munkarnas klosterträdgårdar, omsluten, lite hemlig och med ett bibliotek av växter i stram organisation, totalt 83 arter. grove står för druidernas sökande i skogen efter extrakt för sina dekokter; platsen vi arbetade med visade sig vara en gammal keltisk bosättning.

Arbetet med the Physic garden pågick under cirka ett år med månadsvisa redovisningar inför en referensgrupp, influgen från olika delar av världen. Alla gestaltnings beslut diskuterades i detalj och vi presenterade en mindre utställning vid varje tillfälle. delar av träd gården byggdes upp som modell i skala 1:1 med säckväv och läkt. Vi har aldrig varit med om något liknande. th o r b j Ö r n AnDErsson

89 7/13 · arkitektur

FRAMTIDENS ARBETSMILJÖER ÄR REDAN HÄR

Främja effektivitet, kreativitet och nöjda kollegor med Next Office™– Activity Based Working. Med teknikens hjälp kan vi idag arbeta när och var som helst. Forskning visar att behovet av personliga arbetsplatser minskar och istället ökar för flexibla, aktivitetsbaserade miljöer. Tillsammans skapar vi miljöer där du på bästa sätt hittar balansen mellan det privata och sociala, mellan möten och individuellt arbete, mellan koncentration och dialog. Med Kinnarps Next Office – ABW hjälper vi din verksamhet att blomstra. www.kinnarpsinterior.se

sektion

s92

s96

s98

Elite Plaza Hotel Örnsköldsvik SandellSandberg #vattennära #fasad #hockey #varumärke #högt

Magasinet Malmö Metro Arkitekter #tegel #glaslåda #1951 #industri #dagsljus

Villa Skå Eneby Färingsö Ola Göransson, Susanna Bremberg #industrial-chic #stålplåt #topografi #idyll #manhattan

91 7/13 · arkitektur

Nedan. ishockeyikonen peter ”foppa” forsbergs hotell på kajkanten i hemstaden örnsköldsvik. Höger. hotellet är klätt med aluminiumkompositskivor i fyra kulörer som skiftar mellan brons och silver. s a m t l i g a f o t o g r a f i e r å k e e: s o n l i n d m a n

Foppas tunna fasad Säkerligen skulle inte någon annan person i Örnsköldsvik få möjlighet att bygga ett hotell i samma läge. Alldeles på kajkanten, som en solitär, med hela stadens hamninlopp för sina fötter. Det är ett drömläge, ett privilegium. Så heter också en av byggherrarna Peter ”Foppa” Forsberg, en av världens bästa hockeyspelare genom tiderna. Frågan är om någon i staden skulle säga nej till något av hans förslag. Stadens store son. Förmodligen skulle han kunna ha byggt något avsevärt mer groteskt än det 14 våningars-hotell signerat SandellSandberg som nu står där. Det är därför inget lågmält hus. I stadsrummet sticker det ut, iögonfallande, både i skala och inte minst genom sin materialitet, eller brist på materialitet. Huset har en rak volym med en enkel knäck på mitten och en repetitiv fönstersättning. Som form har den spår av Alvar Aalto. Men utan att tangera den finländske nestorns poetiska kraft. Fasaden ger inte den sparsmakade

husformen något stöd. Vem kom på idén att klä kroppen med ett skivmaterial? Det ser minst sagt billigt och platt ut. Utan den lyster en fasad i naturmaterial hade kunnat ge. Det spräckliga mönstret i fyra nyanser från silvergrått till bronsbrunt hjälper heller inte till. Snarare tvärtom. Hotellet framstår som ett av många längs motorvägarna. En rationell behållare. Den stora missen ligger ändå i stadsbyggandet. Hur kunde det huset hamna just där? Det är som om ingen lyft frågan om vad det innebär att göra en solitär på ett av Örnsköldsviks bästa lägen. Under de år som processen pågått har några skissförslag på hotellet sett dagens ljus. Det känns dumt att de förkastats. En starkare idé hade krävts, ja, en byggnad som kan bära upp det stadsrum den tar i anspråk. Den klarar helt enkelt inte av sin uppgift. Den är i grunden alldeles för enkel och tråkig. Hade den varit en del av stadsväven hade jag kanske bara tänkt: ett av alla dessa hotell signerat en av de stora

SItUatIONSpl aN 1:2 000 1. entrÉ 2. uteservering 3. parkering 4. örnsköldsviksfJärden

Skala 1:1000

pl an 13 rel a X pl an 12 sviter

pl an 8–11 t yppl an pl an 7 install ation

pl an 2–6 t yppl an pl an 1 konferens

entrÉ

SeKtION 1:500

Sektion A-A

FaK ta

elite plaza hotel, örnsköldsvik adress: hotellgatan 9, örnsköldsvik. arkitekt: sandell sandberg arkitekter genom thomas sandell (ansva-

92 arkitektur · 7/13

rig), katarina krupinska (handläggande). handläggande inredningsarkitekt: ida Wanler, Johanna landin. medarbetare: micha stosic, rickard karlsson, linda Wedebrunn. Övriga konsulter: projekterande arkitekt: arkinova arkitekter, fredrik ågrahn.

K: Wsp, Jessica Järvholm. VVS: vvs-konsulterna, niklas granlund. e: ikkab, Jan nyman. Mark: Wsp, christer lindström. Byggherre: lerstenen hotellfastigheter ab. entreprenadform: totalentreprenad. Byggnadsentreprenör: ncc

construction sverige ab. Bruttoarea: cirka 6 000 kvadratmeter. projektkostnad: cirka 110 mkr. Våningar: 14. antal rum: 137. byggnadsår: 2011–13.

Skala 1:500

H OTE LL Ö R N S KÖ LD S V I K

93 7/13 · ARKITEKTUR

Nedan. z xcvcvmcnb cbnm,cnb b nmcnbc

2 3

6 3

12 1

eNtrépl aN 1:400 1. vindfång 2. lounge 3. reception 4. kontor

94 arkitektur · 7/13

5. bagage 6. restaur anger 7. pub 8. kök

9. förr åd 10. teknik 11. soprum 12. inl astning

Skala 1:300

t yppl aN 1:400 1. hotellrum 2. korridor 3. utrymningstr appor 4. städ

Skala 1:300

Vänster. Lobbyn och receptionen med matsalen i bakgrunden. Höger. Frukostmatsalen har ett handmålat kakel, designat av arkitekterna. Nedan. Hotellet sett från nordost, som en solitär i hamnmiljö.

hotellkedjorna. En plats där du vet vad du får och till vilket pris. Trygghet. Men som det nu blev. Någon borde ha sagt nej. Om hotellet exteriört är en stor besvikelse är det fint interiört. Där är det inte lika tydligt att valen har handlat om sparkrav eller förvirrad handläggning. Bearbetningsgraden är större. Materialen gedigna. Att komma in i lobbyn med sin mörka natthimmelsfärg på väggarna är en upplevelse efter att ha tagit del av huset exteriört. Att sedan ta sig in i frukostmatsalen är en fröjd. Stilpaletten känns igen från andra SandellSandberg-restauranger. Den är glad, ljus och lekfull. Där finns inslag som carraramarmor, egenritade vita stolar, kubbgolv, väggfasta bänkar klädda med skinn och så ett lustfyllt målat kakel på väggarna som ger matsalen en målerisk egenart. Samma intryck ger själva hotellrummen. Lite utöver det vanliga, komfortabelt, piggt, genomtänkt, utan överdrifter. Det är ett hotell med en insida. TO M A S L AU R I

H OTE LL Ö R N S KÖ LD S V I K

Nedan. Magasinet trappades mot kajen för att underlätta kranbåtarnas av- och pålastning. S A M T L I G A F O T O G R A F I E R R A FA E L PA L O M O

Höger ovan. En ny glasvolym på taket signalerar att den gamla industribyggnaden Magasinet blivit kontor. Höger nedan. Genom att placera glasvolymen asymmetriskt har en stor terrass kunnat göras på taket.

Förfinad patina Tage Møllers magasin från 1951 vid Stockholmskajen i Malmö var 1950-talets vassaste vision om logistikhantering. Mot järnvägen stram och enkel med stor lastbrygga under tak. Mot kajsidan trappstegsformad för att underlätta kranbåtarnas av- och pålastning. Invändigt fanns enorma hissar, spiralrutschbanor och lutande bjälklag för att underlätta godshanteringen. Metros ombyggnad av Magasinet är ett lyckat bud på hur förra seklets industribyggnader kan återanvändas. Nya tillägg skapar karaktär och tidstypiska finsmakardetaljer som fasadens infällda belysning och murförbandets mönsterverkan lyfts fram. Viktigt för helheten är också att vissa delar lämnats orörda med sin patina intakt. När Wihlborgs 2008 kontaktade Metro arkitekter ville man utveckla Magasinet till moderna arbetsmiljöer. Rafael Palomo från Metro arkitekter beskriver tre huvudsakliga förändringar: takvåningen, ljusinsläppen

och kommunikationen. Mest synlig är den asymmetriskt placerade glasvolymen på taket. Ett tydligt brott mot det befintliga huset som skapar eftertraktade kvaliteter som synlighet, transparens och en bedövande utsikt över staden och vattnet. Mörka kvällar lyser den upp Nyhamnens ruffa industrimiljö. I omvandlingen från magasin till kontor var det viktigt att få in så mycket dagsljus som möjligt. Alla fönster har gjorts större och anpassats till byggnadens olika våningshöjder. Mot terrasserna i norr har portar bytts ut till fönsterdörrar och fönsteröppningarna förlängts ned till golv. Trapphuset har byggts om och fått nya hissar, men lösningen skapar få förutsättningar för interaktion mellan hyresgästerna. Förhoppningsvis får bottenvåningen fler sociala funktioner i takt med att Malmös centrum växer mot Magasinet. K ATA R I N A RU N D G R E N

FAK TA

Magasinet, Malmö Adress: Hans Michelsengatan 10, Malmö. Arkitekt: Metro Arkitekter genom Claes R Janson, Rafael Palomo (ansvariga), Mikael Dankull (byggnadsingenjör), Henrik Troedson,

Jens Ekander. Övriga konsulter: K: Danewids Ingenjörsbyrå genom Mikael Gullberg. Bygg: MVB Syd AB. EL: APQ EL AB. VS: AB Rörläggaren. VENT: Sydtotal AB. Glasning: Fasad-

glas Bäckling AB. Byggherre: Wihlborgs Fastigheter AB. Bruttoarea: ca 7 500 kvm. Byggnadsår: 2013.

T VÄRSEKTION 1:1 000

NYHAMNEN

INRE HAMNEN

HE LS EN GA HA NS M IC

TA N

JÖ RG EN

KO CK SG AT

PL AN 5 1:1 000

SITUATIONSPL AN 1:5 000

96 ARKITEKTUR · 7/13

PL AN 2 1:1 000

MAGASINET MALMÖ

97 7/13 · ARKITEKTUR

Nedan. Allrum med dubbel takhöjd och köksö. Höger överst. Huset reser sig två våningar vid entrén. Höger nederst. Huset mot gården. S A M T L I G A F O T O G r A F I e r A n T O n I u S vA n A r k e L

Stål och fågelsång Ett problem med Susanna Brembergs och Ola Göranssons hus är att det lyfter fram grannhusens triviala enfald. Inget som varken arkitekterna eller byggherren kan lastas för, naturligtvis. Platsen i sig är förtjusande. Huset behärskar en liten höjd i landskapet, framför vilken åkrarna ännu breder ut sig ned mot Mälarfjärden. När Förbifart Stockholm en dag sätter den lantliga idyllen i ett kvasiurbant sammanhang kan detta ändras, men ännu är det fågelsångens och ekarnas landskap. Kontrasten mot omgivningen är själva poängen. Huset, som närmast för tankarna till ett ”industrial chic” penthouse på Manhattan, står bra på sin plats. Valet av fasadmaterial är en direkt New York-effekt; huset började ta form efter ett besök på Sanaas New Museum. En ”designprofilerad” stålplåt (våglängden på topparna är tätare än den i vågdalarna) ger väggarna en reslig randning i vackert samspel med glasens släta ytor. Det är en sval skönhet. Utan

ägarens gröna fingrar skulle den till och med kunna kallas kylig, men i mötet med rosor och perenner får också stålet charm. Arkitekternas omsorg om utemiljön hade gärna fått sträcka sig ännu längre, men det fanns kanske ekonomiska skäl till att de begränsade sig till några få murar och en damm. Till skillnad från de skenbart traditionella typhusen i grannskapet, kan en ”burk” som denna på ett förträffligt sätt fortsätta ut i naturen. Det är den hårda linjens stora fördel – den går bra ihop med växter och med topografin. Interiören öppnar sig redan på ett välstuderat sätt mot omvärlden. Arkitekterna fick Arkitekturs Debutpris 2003 för ett likartat hus för samma beställare. Skulle de få ännu ett uppdrag på Färingsö, skulle jag gärna se att de fick utveckla det geometriska spelet. Omgivningen och terrängen gör att där finns både behov och möjligheter.

3 4 1

SituAtioNSpl AN 1:1 000 1. cArpOrT 2. bOSTAdSHuS 3. Gård

R A S m u S Wæ R N

fAk tA

villa Skå eneby, Färingsö Adress: Skå eneby, Färingsö. Arkitekt: idé/koncept: Ola Göransson och Susanna bremberg/AIX Arkitek ter. Bygglov och bygghandling: AIX Arkitekter Ab genom Susanna bremberg, My LundbladWistedt,

Maria claesson. övriga konsulter: k: konkret rådgivande Ingenjörer i Stockholm Ab genom Olle norrman. v: Anders dahlbeck vvS konsulter Ab genom Anders dahlbeck. E: Mudako Ab genom Mats ultin. Byggherre:

Jeannie och Sten Lindberg. Byggnadsentreprenör: byggria Ab genom Laszlo nemeth. Bruttoarea: 129 kvm exkl förråd. Byggnadsår: 2011–12. SEktioN 1:300

övRE pl AN 1:300

ENtRépl AN 1:300

98 arkitektur · 7/13

4. dAMM 5. rOSenOdLInG

vill A Sk Å E NE BY

99 7/13 · arkitektur

RE JULE BES KT NS TÄ FR B LL ÅN ÖC FÖ KER RL AG ET ! DI

Guiden till

Svensk landskapsarkitektur! Rabatt till Arkitekturs prenumeranter!

Här presenteras för första gången Sveriges landskapsarki-

Linnéträdgården, Växjö

tektur i helbild! Mer än 200 miljöer beskrivs med nytagna

Ulf Nordfjell, 2007

fotografier, ritningar och texter. Boken är en ovärderlig

Linnéträdgården är utställningsträdgården som vann guldmedalj vid Chelsea Flower Show 2007 och sedan exporterades till Göteborgs Botaniska trädgård, för att slutligen hamna och permanentas i Växjö, vid Trummens strand. Uppdraget till Chelsea Flower Show var att förmedla arvet efter Carl von Linné och hans 1700-tal i modern anda. Den 230 kvadratmeter lilla trädgården är stramt byggd av stål, granit och timmer, på ett sätt som är typiskt för den tillfälliga trädgården. Rumsligheter som växtligheten inte kan skapa formas av trä-

vägvisare för trädgårds- och landskapsturisten, men också en källa till kunskap om landskapsarkitekturens historia.

Ringhals kärnkraftverk, Varberg Gunnar Martinsson, 1965

plank och stenbänkar. Allt kompletterat med växter ur Linnés fatabur, som smultron, linnea, krollilja och äppelträd. En romantisk offentlig trädgård. Ulf Nordfjell har gjort sig ett namn som utställningsträdgårdens svenske mästare. En annan av hans trädgårdar kan ses i Wij Trädgårdar i Ockelbo. DH

Gunnar Martinsson såg sig gärna som rationalist med nära samband mellan den färdiga gestalten och problemformuleringen. I den andan är markutformningen runt Ringhals löst. Vad göra med över 3 miljoner kubikmeter sprängmassor efter anläggandet av ett kärnkraftverk. Köra till stenkrossen? Nej använda på plats som ett slags stiliserade klapperstensfält. Terrasserade volymer som svarar upp mot kärnkraft-

verkets tunga kropp och fungerar som en övergång till det flacka, storskaliga halländska kustlandskapet. Anläggningen ska betraktas från norr, här är samspelet tydligast. Oljekrisen, den framväxande staten, tron på framtiden, på tekniken: Kärnkraften var svaret och landskapsarkitekten en bricka i det moderna projektet, i skala och funktion fjärran från skråets tidigare uppgifter. AK

Bland projekten märks allt från ståtliga slottsparker, till mindre bostadsgårdar, via torg, stadsparker och miljön kring ett kärnkraftverk. Landskapsarkitekturen må ha börjat i Sverige för omkring 400 år sedan med slutna slottsparker för kungar och adel, men ganska snart blev den en konstform som skapar miljöer och platser som berör alla. En bok i Arkitektur Förlags serie med uppmärksammade och användbara guideböcker, som inleddes redan 1998 med Guide till Stockholms arkitektur. FAKTA: Utgiven september 2013, flexoband, 130 * 230 mm, 272 sidor, ISBN 978 91 86050 84 9. Boken ges ut av Arkitektur Förlag i samarbete med Formas. Pris: Arkitekturs prenumeranter 234 kr. Ordinare pris 286 kr. Priser inkl frakt inom Sverige.

BESTÄLL BOKEN HÄR: Webb: webbshop.arkitektur.se/nyheter Telefon: 08-702 78 57

112

113

Glasbruksklippan, Stockholm

Mosebacke torg, Stockholm

Stockholms parkavdelning, Erik Glemme, 1953 Restaurering Stockholms stads Gatukontor, 2000

Stockholms Parkavdelning, 1852 Ombyggnad, 1941

Glasbruksklippan är en undangömd liten park med en detaljrikedom som hos en trädgård. Platsen vilar som sig bör på en klippa, höjd över Renstiernas gata på Söder i Stockholm. Parken är uppdelad i tre terrasser med olika temperament och kompositionen visar Erik Glemme på sitt mest lekfulla humör. Den nedersta terrassen är en formell häckparterr med tre små cirkelrunda fontäner, och i en av dem simmar en svan i trä, utförd av konstnären Ivan Jacobsson. På den mellersta terrassen finns ett lusthus, grovt tillyxat och med en ornamentik som leder tan-

ken till Maori-kulturen i Söderhavet. På den översta terrassen formar sig den oregelbundna stenbeläggningen till en källa. På en natursten invid ligger Kalle Lodéns ormskulptur i brons, stolt kallad Midgårdsormen, och väser fram en tunn stråle vatten. Brandväggar från tidigare bebyggelse på nedre terrassen har fått målade skuggor som av tänkta träd. Erik Glemmes infallsrikedom och eklektiska blandning av allt som intresserade honom framgår tydligt här, liksom hans och Holger Bloms ambition att arbeta tillsammans med konstnärer. TA

Mosebacke torg är en sådan där plats i staden man kommer till, stannar upp vid och tänker: Oj, här var fint. Möjligen sätter man sig en stund men mer troligt fortsätter man vidare, kanske upp på den anslutande terrassen eller vidare i de småputtriga kvarteren ovanför Katarina Kyrka. Nästa gång ni passerar förbi där ber jag er stanna upp en litet längre stund och studera hur olika nivåer i en stad kan hanteras. Mosebacke är på många sätt ett ganska typiskt stadsrum i 1800-talets stenstad. En ursparing i stadsväven med en krans av imposanta fasader och några

fina detaljer. Men Mosebacke torg är något mer, det är ett torg som ligger i en backe, inte många torg i Stockholm gör det. Själva torgytan är en horisontell cirkel där den övre delen, torgets entré, omärkligt glider in i den omgärdande stensatta gatan och den nedre halvan, vilken är grön med gräs och träd, möter den sluttande gatan i formen av en mur. Balansen mellan den inre cirkeln och det kvadratiska stadsrummet, mötet mellan den vågräta och sluttande planet, gör Mosebacke torg till en av Stockholms mest välproportionerade platser. AK

Nedan. Utställning i Norrköping. En av Stina Opitz ”Utomjordingar” som klamrar sig fast på en brandvägg. FOTO JULIA SVENSSON

UT VALT

Mikael Bergquist väljer tre

KULTUR Arkitekturens mening I kulturdelen får mat- och arkitekturtemat avtryck både genom boken Hållbarhetens villkor och Fotografiskas utställning Farming for poverty. Det blir tydligt att arkitekturen får ännu större mening, och större möjlighet att påverka samhällsbyggandet, när den smälter samman med en annan disciplin. Vilket även märks i Norrköping just nu, en stad där det fortfarande finns övergivna industrimiljöer i stadskärnan. I konstmuseets jubileumsutställning Acting in the city tas de i anspråk av konstnärer som Johanna Adebäck och Hans Rosenström. Med små medel lyfter de fram rumsliga värden, på platser som annars kanske uppfattas som värdelösa.

J U LI A S V E N S S O N Ä R A R K ITE K TU R S KU LTU R R E DA K TÖ R.

# sverigeportrattet #borlänge #kataloghusområde #bostad #säckgata #historicism Instagrammare: @pernillawnoren Pernilla Norén Arkitekt i Stockholm och Dala Floda Plats: Borlänge Tidpunkt: Juli 2013

Lina Bo Bardi: Together. Utställning på S AM, Basel. Lina Bo Bardis genombrott som arkitekt kom under senare delen av 1950-talet när hon i några stora offentliga byggnader lyckades smälta samman modernismen med lokal brasiliansk populärkultur i en arkitektur med uttalat socialistiska förtecken. Olika aspekter av LBB:s arbeten visas och tolkas av nutida konstnärer och filmare. Nobel Center. Tävlingsförslagen på Nobelmuseet. Se alla förslagens hela inlämningar och inte bara de renderade bilderna på nätet. Intressant hur samma program kan ta sig så olika uttryck. Här finns allt från kitsch till det sobert monumentala via några fantastiska glasbollar (läs mer om tävlingsförslagen på sid 24). 2G nr:66 architecten de vylder vinck taillieu. Detta belgiska, unga kontor skapar en förbryllande och komplex arkitektur. Ofta är projekten små. En arkitektur som är fulsnygg på ett intressant sätt. o

Vill du ta ett porträtt av ditt Sverige via Instagram? 1. Ta ett foto på en plats som du tycker berättar något om Sverige och vårt arkitektoniska klimat. 2. Ladda upp bilden till Instagram och tagga den med #sverigeportrattet 3. Lägg till dina egna hashtaggar till bilden.

101 7/13 · ARKITEKTUR

UTSTÄLLNING

Nedan. Efterklang av Hans Rosenström. Ett verk som visas i Ståhlboms silo. F O T O N O R R KÖ P I N G S KO N S T M U S E U M

UT VALT kän

Julia Svensson väljer tre Utställning. Den utställning om ung nordisk arkitektur som visades på biennalen i Venedig i fjol visas nu på Arkitektur- och designcentrum i Stockholm. Samtidigt Kulturhuset Cyklopen lanseras appen i Högdalen av Victor Marx. Arkitektur Nu – genom vilken besökaren kan uppleva arkitektur i skala 1:1. T o m 16/2 2014. Föreläsning. Medelhavsmuseet i Stockholm har under hösten haft en föreläsningsserie om ruinromantik. Människan lockas till förfallna byggnader; vad får det för uttryck i konst och litteratur? Sista delen är den 12/11, då ekonomihistorikern Jan Jörnmark pratar om moderna ruiner i Europa. Stad. Håll ögonen på den skånska kuststaden Landskrona. Avbildas i media med sociala klyftor och konflikter. Men sedan varvet lades ned 1982 har Landskrona billiga lägenheter i stadskärnan från sekelskiftet. När priserna stiger i Malmö börjar kulturarbetare flytta dit. Nu väntar staden bara på rätt kreativ högskoleutbildning. Nyligen släpptes också boken Arkitektur i Landskrona. o

102 ARKITEKTUR · 7/13

Mental vindsröjning Acting in the City Norrköpings Konstmuseum VISAS TILL OCH MED 5/1 2014.

Norrköping, Malmös lillebror, är alltid värt ett besök. Fram till årsskiftet pågår här utställningen ”Acting in the City”. Befintliga verk och nyproduktioner av främst svenska konstnärer visas på Norrköpings konstmuseum och på olika platser i staden. Gemensamt för verken är enligt utställningskatalogen att de alla på något sätt relaterar till staden. Efter en kortare rundvandring märker jag att det är de komprimerade mötena inne i olika isolerade rum som berör. Samtidigt får jag min misstänksamhet mot konstens möjligheter i det offentliga rummet bekräftad. Den mer konventionella delen av utställningen, i två av museets salar, ger intryck av att främst ha sökordet stad gemensamt. Här samsas olika tekniker från olika tider, splittrat som staden själv men med flera pärlor som visar på både underkastelse och opposition. Några av projekten som uppstått utanför museet har involverat boende och skolklasser. Utställningens interventioner i stadsrummet är klena. Jeppe Heins obrukbara parkbänkar med skruvade mått och former, liksom Stina Opitz utomjordingar fastklamrade på brandväggar, illustrerar konstens tandlöshet i det offentliga rummet. De verkar hämtade från ironins överskottslager och biter inte på den konstanta tsunamin av vardagsliv och kommers som fyller gaturummet. För att uppnå effekt i stadskroppens flöden och perception krävs en seriösare kaliber. Det bästa av utställ-

ningen sker i stället avskilt från den av så många hyllade stadsscenen. I ett mörklagt rum på museet slukas man av Matti Kallionens organiska technobalett. I Ståhlboms kalla och rivningsromantiska silo spökar Hans Rosenström med skrämmande precision. Tillvaron förtätas här i mötet mellan den perfekta illusionen och tingens förfall, som i en Tarkovskij-film. I den gamla snusfabriken Knäppingsborg visar Johanna Adebäck upp extrema närbilder av husfasader som är lika vackra och förfrämligande som biologins mikroskopbilder. En hypermaterialitet återgiven på 1 500 pedantiskt arrangerade vykort. Det här är konst som fungerar som ett slags blästring, en mental vindsröjning. Konsten, vill jag påstå, kommer till oss som individer, som atomer, men kan få en social dominoeffekt när vi tar den med ut i staden, när den ger mod att ifrågasätta roller och gör stadskärnornas och galleriornas regissörer nervösa. Samtidigt befinner sig konsten i ständig kamp mellan pop och minimalism. Popkonsten är systembekräftande, minimalismen manar oss att gå bakom det förutfattade. Vilket man än vill ta i hand så finns exempel på båda, och mer, att uppleva i Norrköping just nu. o PE R H AU P T

BOK BEBODDA PLATSER

STUDIER AV VAR URBANA SAMTIDSHISTORIA

HAKAN FORSELL

ARKITEKTUR TEXT

Ovan. Östra Baltimore. Dessa hus stod övergivna länge innan de revs 2008. FOTO HÅK AN FORSELL

Där staden slits isär Bebodda platser. Studier av vår urbana samtidshistoria. Håkan Forsell ARKITEKTUR FÖRLAG 2013

Jag blir samtidigt glad och ledsen när jag läser Håkan Forsell. Varför är en så underhållande, träffsäker, beläst och uppmärksam stadsforskare i viktiga avseenden så insnävad? Han verkar bli blockerad av sin egen vantrivsel i samtidens stadslandskap. Det är som om hans drömmars stad varje natt stiger fram ur det förflutna och sedan, under dagliga promenader, dröjer kvar och skymmer sikten. Jag börjar med det roliga. Han kallar Bebodda platser för en arbetsbok. Den är ett sällsynt lyckat försök att samla blogginlägg, föreläsningar, noteringar, artiklar och kritiska genomgångar av ny stadslitteratur utan att alltsammans glider isär. Att läsa blir en bildningsvandring; i första hand genom Berlin, Baltimore och Stockholm. Han nosar omkring längs trottoarkanterna, undrar över tv-serier och dammar av gamla tyska urbanstudier. Man kan läsa nästan varje enskild artikel i boken som en uppgörelse med föreställningen att städer växer ”organiskt” där marknaden och frisläppta entreprenörer bygger mänskliga stadsmiljöer. Han efterlyser i stället en stat med tydlig vilja att ta ansvar för både en social bostadspolitik och en lika social stadsplanering. Bebodda platser är mänsklig historia som vilar på ägande, makt, värdespekulation, skattepolitik och regleringar. Kort sagt på samhälls-

konflikter. Han skriver oupphörligt intressant om hur gentrifieringen både lyfter och dödar stadsdelar. Och han noterar hur urbanstudier, i symbios med idén om staden som uteslutande en ekonomisk kalkyl, växt till ett slags big business med forskare som globala celebriteter. Storstäder har blivit scener där samhällen slits isär. Men efter hand inser jag att den stad Forsell vandrar omkring i är begränsad till den gamla stenstaden. Han berättar om en tysk kollega som under något år tvingats bo i Stockholms så kallade förorter. Upplevelsen utvecklades till en av existentiell

→ Den är ett sällsynt lyckat försök att samla blogginlägg, noteringar och artiklar. skräck. Tysken har Forsells djupa sympati. Till sist hittade han en lägenhet vid Bjurholmsplans ”trygga slutna gård” på Södermalm — äntligen räddad. En av de, med Forsells ord, ”vulgära platser utan själ och sammanhang” han bodde vid var Årstaberg. I en annan artikel avslöjar Forsell sin motvilja mot dagliga resor på pendeltåg, som en tillvaro för konformistiska medelmåttor. Efter hand uppstår ett djupt gap mellan två olika sätt att betrakta samtidens stad. Själv älskar jag perrongen på

Årstabergs pendelstation. Jag anser att den tillhör Storstockholms mest urbana platser. Och storstadslivets själva essens — det enda som egentligen förenar Stockholm, New York och Paris — är väl att pendla långt med snabb spårvägstrafik? Vid ett tillfälle återvänder Forsell till sin barndoms radhus från miljonprogrammets epok. Han beskriver det han ser som en miljö ”för den måttliga livsambitionen, pliktmedvetenheten och det begränsade ansvaret; arkitektur där förnöjsamheten hade segrat över ilskan”. Han ansluter sig till den tvivelaktiga historieskrivningen att socialdemokraterna uppfann den moderna staden, ”förorten”, för att förinta arbetarklassens kritiska potential. Han både sörjer och svärmar för de täta gemenskaper av manlig arbetarklass, de ”läkande kollektiv” och ”communitas” som moderniteten och jämlikhetspolitiken löste upp (eller omvandlade). Det sorgliga är hur dessa tillbakablickande drömmar staplas som barrikader mot samtiden. Hans nyfikenhet på stadslivet vid tunnelbanetorgen eller de nya politiska förortsrörelserna verkar sval — de ligger ju utanför den begränsade del av staden som skänker just honom ögonblick av trygghet. Kan ingen ruska lite i den här begåvade skribenten så han börjar röra sig i fler cirklar, längs nya gångstråk? o PE R W I RTÉ N Ä R FÖ R FAT TA R E O CH FR I L A N S J O U R N A LI S T.

103 7/13 · ARKITEKTUR

BOK

Hållbarhetens villkor Henrik Teleman (red) BOKFÖRLAGET ARENA 2013

I småländska Virserum är det närmast självklart att sätta likhetstecken mellan trä och hållbarhet. I boken Hållbarhetens villkor har Henrik Teleman, konsthallschef, samlat texter som ringar in ämnet. Det går att läsa den som ett långt försvar av skogen och vad den kan ge. Ibland är det övertydligt, som när Leif Gustavsson, professor i byggteknik vid Linnéuniversitetet i Växjö, jämför betong och trä ur ett livscykelperspektiv. Trä har alla de där egenskaperna som ett sunt material ska ha: lokalt, närodlat, lätt att bearbeta och hantera. Om trä är byggstenen, är den täta staden målet. En stad det går att bo i. Inte den stad som vuxit sig stark i takt med

bostadsrätten. Att det ska byggas mer är självklart. Erland Ullstad, före detta stadsarkitekt i Växjö och medlem av Delegationen för hållbara städer, skräder inte orden om obalansen i bostadsbyggandet. Kvalitativt kortsiktigt och för en liten välbeställd klick. Ett stort hinder är kommunernas ockerpriser på mark. En inkomstkälla som tyvärr leder till dyra bostäder med undermålig kvalitet. Och regelverket gynnar till råga på allt betongstommar. Inte oväntat bröstar sig Ullstad och flera av bokens skribenter. Småland kan. Växjös nya träkvarter har en osviklig positiv klang, medan Hammarby Sjöstad och Norra Djurgårdsstaden i Stockholm inte håller ”varken ekologiskt eller socialt”, som Josefin Wangel, forskare vid Avdelningen för Miljöstrategisk analys på KTH konstaterar. Jag håller med de flesta skribenterna, idel välgrundade, men jag drabbas av en lätt klaustrofobi. För många pekar i samma riktning, mot samma biodrivna stad. Trovärdigt?

Det är befriande med texter som David Jonstads. Avväpnande låter han, som är redaktören för klimatmagasinet Effekt, stad och land spegla sig i varandra. Samhället har blivit för komplext och förhållandet mellan stad och land stört. Ett ömsesidigt beroende behövs. Inte ett där landet bara förser den hungriga staden med resurser. Biologen Janine Benyus introducerar begreppet biomimik. Design som imiterar naturens förmåga att lösa problem, inte dess estetik. Hon skriver bland annat om en 1 200 år gammal ek som klarat alla möjliga stormar. Dess seghet och böjlighet berättar om hur hård vind hanteras. Gå ut och lyssna på träden! Det börjar med naturen. o

Genom att investera i en vattenpump, en så kallad moneymaker, har Makrina Musonga kunnat börja odla, tjäna pengar, bygga om sin gräshydda till ett hus och skicka barnen till internatskola. Även Grace Wajinku Wachira, Kenya, har kunnat utöka sitt jordbruk och kan numera låta sina barn få en utbildning, vilket förbättrar deras framtidsutsikter nämnvärt. Marcus Bleasdale är en brittisk bildjournalist bosatt i Oslo. Hans expeditioner belyser de insatser som görs av organisationer som One Acre Fund, Root Capital, COMACO och KickStart i Afrika och Latinamerika. Utställningen har säkert också finansierats av desamma. Men det är likväl ett högintressant scenario han gestaltar. För att livnära en växande befolkning måste jordens matproduktion dubblas fram till 2050. Två tredjedelar av alla fattiga bor på landet. Ekonomisk tillväxt inom jordbruk är mycket effektivare än tillväxt i andra sektorer.

Det blir tydligt att det är i landsbygdens småföretag som de stora möjligheterna ligger – kanske inte bara i ett u-landsperspektiv utan även för västvärlden, som lider av arbetslöshet och bostadsbrist i städerna. Politiska incitament för småskaligt jordbruk är en bättre lösning på migrationsproblemen än att driva fattiga att trängas i dåliga förhållanden i städerna. o

TO M A S L AU R I

FOTO GR AFI

Farming out of poverty Marcus Bleasdale FOTOGR AFISKA MUSEET, STOCKHOLM T O M 27/10.

104 ARKITEKTUR · 7/13

Marcus Bleasdales bilder från fattiga jordbruk i utvecklingsländer har hängts i rummet intill Fotografiskas bistro. Kanske är det medvetet; med räkmackor för 145 spänn närvarande i rummet ställs problematiken effektivt till sin spets. En ko råmar. Ljudet kommer från en film om kenyanska Makrina Musonga som fram tills nyligen var en av jordens 1,2 miljarder människor i fattigdom och med brist på mat. Till allra största del är det kvinnor som drabbas av fattigdomen.

J U LI A S V E N S S O N

Grace Wajinku Wachira tvättar ris till middagen på sin gård i Kenya.

BOK

Längst bort. Fantasihus nr 9. 1940-talet. Franks egen favorit bland hans fantasihusprojekt. Närmast. Plan över projekt Villa MS, Los Angeles, 1930. Ett hus i flera nivåer.

Franks intellektuella bygge Josef Frank: Writings, band 1 och 2

verksamma forskarna Iris Meder och Tano Bojankin tillsammans med professor Christopher Long, verksam vid University METROVERLAG WIEN 2013 of Texas, Austin. Förordet är skrivet av Denise Scott Brown där hon berättar hur Josef Frank (1885–1967) är i Sverige välkänd hon och Robert Venturi vid ett besök i Wien som textil- och möbelformgivare. Vad som fick upp ögonen för Josef Frank och hur är mindre allmänt känt är att han före hon kände en stark samhörighet med hans sin emigration till Sverige 1933 betraktades tankar och arkitektur, men också med som den ledande arkitekten i sin generahans personliga historia som judisk flykting i ett främmande land. I band 1 finns Franks doktorsavhandling Han blev med tiden kritisk mot om Alberti, som han skrev redan 1910. Därhur modernismen utvecklades till efter följer texter från Franks tid som verksam en ”universell stil” arkitekt i Wien fram till 1930. Band 2 inleds med boken Architektur tion i Österrike. 1927 medverkade han med als Symbol, som Frank publicerade 1931, ett parhus på den epokgörande Weisenhof därefter följer texter fram till 1960-talet utställningen i Stuttgart, inbjuden av Mies och avslutas med en postumt publicerad van der Rohe. Frank var chefsarkitekt för intervju. Werkbundutställningen i Wien 1932. Han I inledningstexten citerar redaktörerna ritade flerbostadshus åt staden Wien och Franks medarbetare Ernst Plischke: ”Frank villor åt en välbeställd övre medelklass. var ingen arkitekt. Han var en intellektuell Han ritade också en rad sommarvillor åt som byggde idéer.” I Architektur als Symbol sin svenska frus släktingar och vänner skriver Josef Frank: ”Anyone who wants to i Falsterbo. Parallellt med sitt arbete som create something living must incorporate arkitekt skrev Frank mängder av polemiska everything that currently lives. The entire artiklar och texter. Zeitgeist, including sentimentality, its exagFör första gången finns nu samtliga gerations and its tastelessness...”. Han blev Franks publicerade texter samlade i två med tiden kritisk mot hur modernismen vackert formgivna, tjocka volymer på samutvecklades till en universell stil med krav manlagt nästan 900 sidor. Alla texterna på överensstämmelse mellan hus och inredär publicerade tvåspråkigt på tyska och ning. Utgångspunkten för hans egen arkinyöversatta till engelska. Till texterna finns tektur var det vardagliga och i en av hans kommentarer och illustrationer. Det digra mest kända texter ”Das Haus als Weg und arbetet med verket har utförts av de i Wien Platz” definierar han den moderna arkitek-

Tano Bojankin, Christopher Long och Iris Meder (red)

→

turen med en rad av enkla frågor: ”How do you enter the garden? What does the path to the entrance look like? How do you open the front door? What shape is the hall? How do you get from the hall, via the cloakroom, to the sitting room?[...] There is no limit to the number of similar questions that must be answered, and it is of these elements that the house consists. This is modern architecture.” Frank är genom hela sin produktion dragen till det oplanerade och intuitiva. I den sena texten ”Accidentism” publicerad 1958 skriver han att vi bör utforma vår omgivning som om den tillkommit av en slump. Under 1940och 50-talen prövade Frank själv denna metod i en serie av fantasihus och stadsplanevisioner. Vid sidan av de mer kända texterna innehåller framför allt band 2 en mängd tidigare okända kortare texter och intervjuer som fördjupar bilden av Frank. Som helhet är det en verklig bedrift de tre redaktörerna åstadkommit och dessa båda volymer kommer att vara ovärderliga för förståelsen och den framtida forskningen om Josef Frank. M I K A E L B E RG Q U I S T

105 7/13 · ARKITEKTUR

HORNSBERGS STRANDPARK. NYRÉNS ARKITEKTKONTOR. FOTO ÅKE E:SON LINDMAN

Nu får du Arkitektur både digitalt och på papper Vi har satt arkitekturen på papper i 112 år, men nu får du som är prenumerant också en digital utgåva anpassad för din telefon eller läsplatta. Gå in på www.arkitektur.se och logga in med ditt prenumerationsnummer, som finns på betalningsavin och på omslagsplasten till tidningen.

pl atsen s musik foto Il ja Ängmo SegerSon

Plats: Ytterjärna låt: run for love artist: joan as Police Woman Ytterjärnas suggestiva övergång från hus till himmel är slående när man tidiga morgnar passerar erik asmussens arkitektur. Daggen och de tidiga solstrålarna blir förstärkare i gränsen mellan det byggda och de fyra elementen. Run for Love speglar känslan av att återupptäcka hur en välbekant plats avslöjar gömda sidor och öppnar upp för nya möjligheter. På kvällen på väg tillbaka när järnas himlavalv blir rosalila mot en skymningsblå himmelsyta reser sig huskroppar upp från den tidigare åkermarken och står i kontakt med den översinnliga världen. att låta vassen rassla, vågorna våga, stigarna finna och panelen tala är min poetiska framtidstolkning av Ytterjärnas särpräglade plats. Inskriven i arkitekturhistorien återupptäcker jag möjligheterna för något nytt i detta mångbottnade riksintresse. o Da n i e l Ä n g m o, a r k ite k t, pl a n a r k ite k t i n y k va r n s ko m m u n.

RE JULE BES KT NS TÄ FR B LL ÅN ÖC FÖ KER RL AG ET ! DI

BOKEN OM

Sveriges naturum!

• Abisko

• Ammarnäs • Hemavan

• Höga Kusten • Vålådalen • Ånge

• Fulufjället

• Dalarna

Rabatt till Arkitekturs prenumeranter!

• Färnebofjärden

• Värmland • Nationalparkernas hus • Kosterhavet

Hornborgasjön •

• Stendörren • Vänerskärgården • Tåkern

• Sommen • Västervik • Fjärås Bräcka • Store Mosse

Getterön •

• Trollskogen • Gotland

• Kronoberg Kullaberg • Blekinge • Söderåsen • Vattenriket • Skrylle •

Sedan 1970-talet har Naturvårdsverket byggt besökscentra, så kallade naturum, i anslutning till några av det svenska landskapets pärlor. Som Abisko, Hemavan, Fulufjället, Höga Kusten, Tåkern, Hornborgasjön, Kosterhavet, Stenshuvud och Store Mosse. Det har blivit en unik satsning på arkitektur som saknar motstycke i Sverige. Avancerade utställningsbyggnader och det bästa av Sverige i förening. 13 av sammanlagt ett 30-tal naturum presenteras ingående i boken med nära 150 nytagna fotografier av Åke E:son Lindman, ett rikt ritningsmaterial och texter av Claes Caldenby, Mark Isitt och Tomas Lauri. Parallella texter på svenska och engelska.

• Stenshuvud

Vattenriket

Naturum Vattenriket Size: 1,050 m 2 Completed: 2009 Architect: Fredrik Pettersson, for White Arkitekter AB

The vital importance of water is made abundantly clear by the

Naturum Vattenriket

Kristianstads Vattenrike Biosphere Reserve. In a manner of

Storlek: 1050 m 2

speaking, water is everything. Or rather, water functions in a

Färdigt: 2009

very special kind of way round about the Helge Å river. It is

Arkitekt: White arkitekter AB genom Fredrik Pettersson

one of those well-functioning ecosystems, a wetland which gives far more than it takes.

Vattens betydelse för liv är självklart i Kristianstads vatten vatten-

People living here have for centuries derived great

rike. På sätt och vis är vattnet allt. Utan det finns ingenting.

benefit from the wetland. It nourishes banks and fields. The

Eller rättare sagt: vattnet fungerar på ett alldeles speciellt

wetland flanking Helge Å is so low-lying in relation to sea

sätt runt Helge å. Det är ett av dessa väl fungerande ekosys ekosys-

level, indeed partly below it (the lowest point in Sweden, 2.41

tem, en våtmark som ger mycket mer än vad den tar.

metres below sea level, is located here). The breadth of the

Även de boende runt om har under många hundra år

river varies enormously in the course of a year. The water level

haft stor nytta av våtmarken. Den skänker näring till stränder

fluctuates by something like 2 metres. In winter and spring

och åkrar. Våtmarken runt Helge å ligger så pass lågt i förhål förhål-

the river bursts its banks, drying out as summer approaches.

lande till havet, bitvis under det (Sveriges lägsta punkt, 2,41

Helge Å can shift from a few metres in breadth to several

meter under havsytan, finns där). Ån växlar kraftigt i bredd

kilometres.

under ett år. Vattenflödet varierar uppemot två meter i höjd.

This wetland is full of life. This is the sole Swedish habi-

Under vinter och vår svämmar det över, för att torka ut framåt

tat of fen ragwort, a small but bright yellow flower which sets

sommaren. Helge å kan skifta från några meter i bredd till

the watermeadows a-shimmering. There is a great deal of bio-

flera kilometer.

diversity and variety here, ranging from the white-tailed eagle

I våtmarken frodas livet. Där finns den för platsen unika blomman Gullstånds, liten men intensivt gul, som får strand-

circling overhead to an unusual multitude of dragonflies and microscopic molluscs.

ängarna att skimra. Artrikedomen och variationen är stor, allti-

Building in a wetland, now matter how well-functioning

från havsörnen som slår sina lovar i skyn till ovanligt många

ecologically, is no easy matter. Wetlands and buildings don’t

trollsländor och mikroskopiska mollusker.

belong together.

Att bygga i en våtmark är, hur bra den än fungerar

When building work was due to start on the Vattenriket

ekologiskt, inte enkelt. Våtmarker och byggnader hör inte ihop. När naturum Vattenriket, som White vann den inbjudna

Naturum, for which White had submitted the winning entry in an invited competition, firm ground proved to be further down

tävlingen om, skulle börja byggas visade det sig vara längre

than had been supposed. At the point where they wanted to

ned till fast mark än vad man tänkt sig. Där man ville placera

the building to be, the mud was 30 metres thick, so the Natu-

byggnaden var det 30 meter dy innan man nådde botten. Man

rum was moved nearer one of the banks and its footprint

flyttade därför naturumet närmare ena stranden och minskade dess fotavtryck. Men stadiga långa betongpålar gick inte att undvika. Det fanns inte många byggnadsverk att relatera till, ingen byggnadskultur att ta fasta på. Naturum Vattenriket sätter sina egna gränser för vad en byggnad är. White har

Naturum Visitor Centres in Sweden | 145

FAKTA: Utgivning juni 2013, schweiziskt hårdband, 240 * 275 mm, 190 sidor, ISBN 978 91 86050 80 1. Boken ges ut av Arkitektur Förlag i samarbete med Naturvårdsverket. Pris: Arkitekturs prenumeranter 345 kr. Ordinare pris 395 kr. Priser inkl frakt inom Sverige.

Ottenby

Sveriges naturum | 74

Sektion och plan 1:300

Section and floor plan 1:300

Telefon: 08-702 78 57

Site plan 1:4000

Webb: webbshop.arkitektur.se/nyheter

Situationsplan 1:4000

BESTÄLL BOKEN HÄR:

Naturum Visitor Centres in Sweden | 75

• Ottenby

ISBN 978-91-86050-80-1

9 789186 050801

Helgo 2013 Statens fastighetsverks arkitekturpris för bästa ombyggnad och tillägg. nomineringarna klara! www.sfv.se Vinnaren tillkännages vid Arkitekturgalan www.arkitekt.se

Arkitektur: (112x297 + 3mm SkärSmån)

en fullspäckad dag där forskare, politiker och arkitekter tar temperaturen på arkitekturen och det hållbara samhället.

vi bjuder på en spännande exposé av aktuella projekt i hela landet.

SVERIGE

arkitektursverige2013!

konferencier och värd under dagen är janniKa hErnElius, inredningsarkitekt, scenograf och stylist.

sou Fujimoto, flerfaldigt prisbelönt japansk arkitekt. 2013 utformade han paviljongen vid serpentine gallery i london.

foto: john halsius

19.30 konferencier under galamiddagen och prisutdelningen är EriK haag, programledare och komiker.

Sveriges Arkitekter Swedish Association of Architects

partner:

EnriquE PEñalosa, colombiansk politiker, före detta borgmästare i bogotá. inflytelserik och omtalad stadsvisionär.

konferencier och värd under dagen är lyDia caPolicchio, journalist och programledare.

för registrering

kaffe

vi öppnar kl och kaffe.

möt vår konfrencier och dagens första föreläsare

missa inte den stora galamiddagen med prisutdelningen av sveriges arkitekters priser.

dessutom delas tidskriften arkitekturs nya pris ung svensk arkitektur ut samt statens fastighetsverks arkitekturpris helgopriset.

och fler internationella föreläsare

DiébéDo Francis Kéré, arkitekt från burkina faso, nu stationerad i berlin. stark representant för hållbar arkitektur.

22 stEPhEn simmonDs, sångare och dj står för musiken.

foto: benjamin j borley och tedxexeter

PROGRAM

VäLkommen till årets arkitekturgala den 8 november på stockholm waterfront.

Pam Warhurst, grundare och ordförande i den brittiska organisationen incredible edible.

eFter middag och prisutdelning fortsätter festen.

gabriEl WiKström, förbundsordförande ssu.

alExanDEr ståhlE, landskapsarkitekt lar/ msa, forskare och vd på spacescape.

tomas carlsson , vd och koncernchef, sweco.

vi firar att pecha kucha fyller 10 år genom att bjuda in till jubileums-pecha kucha om ung svensk arkitektur i samarbete med svensk form.

i samarbete med pechakucha was devised by astrid klein och mark dytham of klein dytham architecture.

anna EDblom, white arkitekter om att flytta en stad.

mattias gustaFsson, vd urbio.

rahEl bElatchEW lErDEll stina nybErg och maja ivarsson, okidoki arkitekter presenterar projekvd på belatchew arkitektet vallastaden och den digitala plattter ab. formen archileaks.

lunch

foto: tim meier

foto: tobias nordström

foto: miljöpartiet de gröna

åsa romson, språkrör miljöpartiet de gröna.

17 mingel

Katrin stjErnFElDt jammEh (s), kommunstyrelsens ordförande i malmö stad.

foto: camilla lindqvist

stEFan attEFall, civiloch bostadsminister (kd). ansvarig för planoch byggfrågor.

foto: per wilkens

foto: regeringskansliet

lyssna på den heta debatten om arkitekturens klimat som introduceras av stefan attefall och katrin stjernfeldt arkitekten / 0? / månad 200? / vinjett / 3 jammeh.

Läs mer och anmäL dig på: www.arkitekt.se/arkitekturgaLan2013

– KAN SJÄLVA. Precis så resonerade vi när vi startade 1955. Varför ska vi anförtro våra pensionspengar till någon annan, som i sin tur ska tjäna på dem? Och det har vi lyckosamt hållit fast vid sedan dess. Det innebär bland annat att vi inte befattar oss med säljararvoden eller mäklarprovisioner. Utan vi är en försäkringsförening där alla sparare är delägare som delar på hela vinsten. Och även du är välkommen som delägare – om du är arkitekt eller ingenjör förstås. www.aipension.se

Staden

– en podcast om arkitektur och stadsbyggnadsfrågor Staden görs av Dan Hallemar, chefredaktör för Arkitektur, tillsammans med Håkan Forsell, urbanhistoriker och arkitekturskribent. Ett samarbete mellan tidskriften Arkitektur och Sveriges Arkitekter.

staden.arkitekt.se

+48 22 879 8907 sweden@flowcrete.com www.flowcrete.se @flowcrete

Hållbara golvlösningar för kommersiella ocH industriella miljöer Möt Flowcrete Sweden på

Arkitekturgalan 2013 Stockholm, Waterfront 8 november

För att lära dig mer om våra ansträngningar gällande miljöfrågor och varför du borde besöka Arkitekturgalan 2013, besök oss online...

www.flowcrete.se/arkitekturgalan

Uppsala stift söker

Två restaureringsarkitekter/byggnadsvårdsingenjörer 100 % projektanställning under två år med placering på pastorsexpeditionen i Enköping eller i Gimo. I tjänsten ingår att stödja församlingarna/pastoraten i respektive kontrakt med planerade restaurerings-, vård- och underhållsinsatser av främst kyrkobyggnader och kyrkogårdar men även övriga byggnader samt att koordinera och genomföra dessa insatser. Läs mer om tjänsterna och Uppsala stift på

www.svenskakyrkan.se/uppsalastift

N Ä S TA N U M M E R

SVENSK ARKITEKTUR SEDAN 1901

www.arkitek tur.se

Ansökan med CV och löneanspråk ska vara inkommen till uppsalastift@svenskakyrkan.se eller Uppsala stift, Box 1314, 751 43 Uppsala senast den

22 november 2013

Vi ser gärna att du börjar din anställning den 1 februari 2014 eller efter överenskommelse. Information om tjänsten lämnas av chef Egendom, Crispin Ek, crispin.ek@svenskakyrkan.se, 018-68 07 44 och kyrkoingenjör Björn Björck, bjorn.bjorck@svenskakyrkan.se, tel. 018-68 07 09

Arkitektur nr 8/13 är ett nummer om bostäder. Vi har letat upp landets intressantaste bostadsprojekt. Analyser och kritik av bland annat bostadshus intill Botaniska trädgården i Uppsala av Christensen & Co arkitekter, trähöghus i Sundbyberg av Wingårdh Arkitektkontor, bostadshus i en ny stadsdel utanför Helsingborg av Johan Celsing Arkitektkontor, punkthus i Tuve, Göteborg av Malmström Edström, bostadsrätter i Limhamn av Jonas Lindvall, skånsk by utanför Kivik av SandellSandberg och nya hyresrätter på Ön i Malmö av Stadstudio och Metro. Dessutom den förbjudna frågan: Bör vi bygga sociala bostäder i Sverige? Och vad skulle det innebära? Vi har också träffat arkitekterna på Spridd som kanske har lösningen på hur vi kan renovera miljonprogrammet utan att hyrorna skjuter mot himlen. Och varit i USA och sett hur arkitekturen påverkade världsekonomin när nya städer uppstod innanför 113 7/13 · ARKITEKTUR bostadslånebubblan som sprack.

å sik tsmatr is

Crimson/red. skiva. som att kliva tillbaka till den gyllene kalven som var prefab sprouts 1990-tal.

Lena Cronqvist. Utställning. efter nästan två decennier visas ånyo en stor retrospektiv på liljevalchs. sevärt!

Fa n ta s t i s k t

arkitekturs guide till kulturen.

Love inc. Låt. Booka shade på bettet.

Untitled horrors. Utställning. Cindy sherman intar stockholm. Moderna Museet t o m 19/1 2014.

kanada. Bok. klarsynt av richard ford om familj i fritt fall. Öppen stad. Bok. teju Cole skriver om en ung psykologs strövtåg i new York. om hur en stad påverkar.

What's left is forever. skiva. thomas dybdahl levererar norsk höst. vackrare än någonsin. Egenmäktigt förfarande. Bok. lena andersson har skrivit en roman där litteratur och estetik har fått större roll än sakfrågan.

Dagar av sol och regn. Pjäs. folkteatern gävleborg gör en hyllad föreställning om undret att vara människa.

idétriennaler. Utställningar. Både oslo arkitekturtriennal och lissabons har idéer som drivkraft inte arkitektur. vagt och flummigt och spännande.

Bron. tV-serie. fortsatt spännande. och som snyggast i dansk designmiljö.

Bangerz. skiva. Många hits och en debatt med sinead o'Connor för Miley Cyrus ut i stugorna.

Jag ringer mina bröder. Pjäs. khemiri om paranoia i en stad där kriget nått ut på gatorna.

JoHan CELsinG

Livsstil. svt:s Babel och tidskriften Vi läser har gjort litteraturen till ett livsstilsprojekt. samtidigt fattas alla viktiga politiska beslut på livsstilsbasis. inget av detta är livsstil, det är livsviktigt.

Hunger. tidskrift det är ambitiöst som alla filter-produktioner. Men vi är mätta.

Hotell. Film. snygg film med skickligt skådespel kan inte bära upp ett alltför tunnt manus.

solsidan. tV-serie. det hade varit läge att överraska i schablonkaraktärerna nu när segern redan är vunnen. Men inte. säsong 4 går på repeat.

malmö. stad. det sägs att ett fotografiska museet ska öppna. se upp så ni inte blir stockholm! skavlan. klippteknik. norrmännen fick inte höra kritiken mot invandringspoilitiken. den nya statliga teven.

Drottningen och prinsen. kungligheter. Johan Åsard tecknar skrämmande bild av drottningen i boken Drottningens hemlighet. sonens designbluff har oförtjänt fått tio gånger mer medial uppmärksamhet.

Jagets storhet. norske författaren karl ove knausgård hamnar i rubriken på dn kultur. större än ämnet han skriver om?

Galor. alla ska ha en gala. turistgalan. tidskriftsgalan. och ja, arkitekturgalan. vi är för surt svart kaffe och en klapp på axeln.

FÖ r Fä r Li Gt

114 arkitektur · 7/13

Vi är bäst. Film. Charmigt av Moodysson om punk och gör-det-själv-anda. Men lite ofarligt.

gränsöverskridande transparens.

Colors. skiva. när laleh borde blivit mer vass som Jenny Wilson har hon blivit mer som tomas di leva.

storstadshatet. författare flyttar till österlen och baktalar stockholm. låtskrivare sjunger om det ytliga stockholm. provinsialismen är tillbaka.

Från balkongen. Låt. den svenska hip-hop-eliten hottar upp oskar linnros med rader som ”som i en håkan hellström-låt fast på riktigt”.

sanaa

funktionell saklighet.

autobiography. Bok. det hade kunnat bli så bra. Men alltför ofta tar rättshaveristen Morrissey över från den gudomlige melankolikern.

mad about the boy. Bok. karaktären Bridget Jones är äntligen tillbaka. och hon är sig lik!

Flygplan. Film. håller disney på att döda den där underbara pixar-känslan? allt steve Jobs en gång brann för dör nu.

reinfeldt. stridshingst. fredrik reinfeld kommer ut som en stridshingst. går han också in i dimman som gustav ii adolf vars stridshingst finns på livrustkammaren? Den självironiska generationen. efter Ljust och fräscht gräver fredrik lindström och henrik schyffert ner sig i konsumtionshets med nya föreställningen Ägd.