Alice Winocour interview and PTSD in her films vs. Paris, for Modern Psykologi

Posttrau matisk film ”

Det gav mig en sådan omskakande känsla av att jag hade hamnat i min egen film

”

Regissören Alice Winocour byter ämne fån psykiatriskt kostymdrama till paranoid actionthriller i nya filmen

Maryland.

I L LU S T R AT I O N : I S TO C K P H OTO

T E X T E R I K AU G U S T I N PA L M

F OTO : D H A R A M S A L A / DA R I U S F I L M S

ALICE WINCOUR om att kliva rakt ut från redigeringsrummet rakt in i kaoset efter Charlie Hebdo-attacken

i Paris Modern Psykologi 59

60 Modern Psykologi

en omskakande gestaltning av Matthias Schoenaerts), en soldat som efter lång tjänstgöring i ett specialförband i Afghanistan har återvänt till sin hemregion i södra Frankrike. Där får han jobb som privat säkerhetsvakt åt en förmögen familj, men Vincent lider av svår posttraumatisk stress och under filmens gång utforskas gränsen mellan inbillade och verkliga hot.

– Jag fascineras av den hyper­vaksamhet många soldater visar upp efter att de kommit hem från krigszoner.

De är tillbaka i vardagen, men väntar sig fortfarande döden på samma sätt som innan, eftersom de har tränats till att reagera på hot och vara redo 24 timmar om dygnet.

Alice Winocour blev intresserad av ämnet genom att läsa

VERKLIG MARDRÖM 12 personer dödades och 11 skadades när Charlie Hebdos redaktion attackerades den 7 januari 2015.

om krigsfotografer som hade svårt att klara av vardagslivet efter att ha kommit hem.

När hon sedan hörde om franska soldater som återvänt efter sin tid i Afghanistan, kändes det som ett idealiskt sätt att studera fenomenet på.

Så Winocour åkte till ett militärsjukhus och intervjuade en mängd soldater.

– På ett sätt blev mitt möte med soldaterna, och sedan den här filmen, till en fortsättning på det utforskande av sambandet mellan dysfunktionell kroppslighet och psykologi som jag går in på i Augustine.

Jag dras till idén om att när det inte finns ord för att uttrycka smärta, längtan och ångest, så får kroppen tala i ens ställe. Det är ett tillstånd som soldaterna beskrev för mig, vilket är skälet till att filmen till stor del präglas av olika förnimmelser och känslor, snarare än av en berättelse.

Och Maryland är helt klart en film som talar till sinnena.

”

F OTO : E D G E E N T E R TA I N M E N T

I FILMEN FÅR vi följa Vincent (i

”

De är tillbaka i vardagen, men väntar sig fortfarande döden på samma sätt som innan

F OTO : C H A R L I E H E B D O S F Ö R S TA O M S L AG E F T E R AT TAC K E N I JA N UA R I 201 5

ARIS ÄR

just nu en makabert passande plats för att diskutera en film som skildrar den svåra vägen tillbaka från en traumatiserande upplevelse. Bara en stund innan min intervju börjar med Alice Winocour, en av Frankrikes nya stora regissörsstjärnor, ser jag militärpoliser spatsera omkring med skarpladdade automatvapen i kvarteret runt operan, där intervjuhotellet ligger. Kvällen före har jag ätit middag på en restaurang mittemot baren Le Carillon i det tionde arrondissementet, där femton personer sköts till döds under terrorattackerna den 13 november. Men även när man inte ser påminnelser som dessa, eller ett ”Je suis Charlie”-klistermärke på en husvägg, är det tydligt att Paris är en djupt traumatiserad stad.

Folk har gett sig tillbaka till uteserveringarna och man gör vad man kan för att anamma en parisisk rödvinsuppsluppenhet. Men oron finns ständigt där – närvarande i folks ögon, och i samtalet vid bordet bredvid.

När jag slår mig ner med Alice Winocour kommer vi genast in på hur det känns att vara i Paris efter det som har skett i staden det senaste året.

Hon kallar det för en krigszon.

– Det är så folk beter sig här nu. Förra veckan var jag på en bar där det plötsligt skedde en bilolycka utanför, och alla

reagerade med att dyka ner på golvet, under borden. Den typen av reaktioner har blivit normala här nu. Och det är också den sortens tillstånd som min nya film beskriver. Svårigheten att hantera normaliteten efter att man ha kommit tillbaka från helvetet.

Maryland är Alice Winocours andra långfilm. Debuten Augustine från 2012 skildrar psykiatripionjären JeanMartin Charcots behandling av ”hysteriska” kvinnor på Salpêtrière-sjukhuset i Paris under det sena 1800-talet. Den nominerades till Caméra d’Or i Cannes (och till Bronshästen vid Stockholms filmfestival), vilket Maryland följer upp med att i sin tur ha nominerats till Prix Un certain regard, vid premiären i Cannes i våras.

Alice Winocour har valt att stanna kvar i hjärnans domäner, men bytt ett historiskt kostymdrama mot en nutida actionthriller.

Att det blev en actionthriller berodde främst på att den genren är så bra på att kommunicera just inre spänningar och paranoia.

– Men det handlade också om att jag ville bryta mot idén om att kvinnliga regissörer inte gör våldsamma filmer.

Den suggestiva musiken och ljudläggningen i filmen har i viss mån ersatt dialogen, och blivit en kanal för Vincents tankar.

– Då det inte finns tillräckligt med ord för att beskriva Vincents inre, blir musiken självklar.

Technoartisten Gesaffelstein har gjort soundtracket. Musiken låter både våldsam och själfull, och utgör ett centralt berättarverktyg i filmen.

– Parallellt med det har jag använt mig av förvirrande

ljudeffekter, som feltolkas både av Vincent och publiken. Jag ville skapa känslan av att faran ständigt finns närvarande, och att man inte vet när den ska slå till.

LÄNKEN TILL DET kollektiva

medvetandet i nuets Paris är tydlig, och för Alice Winocour är denna länk av särskild betydelse. Hennes lillebror stod nämligen i publikhavet på Bataclan, där terroristerna dödade 89 och allvarligt skadade 99 personer under en konsert med rockgruppen Eagles of Death Metal.

– Min bror överlevde. Men det hela innebar att jag genom min research för filmen hade ovanligt god insikt om vad han gick igenom veckorna efter attacken. Det var så bisarrt att just ha gjort en film

om posttraumatisk stress, samtidigt som det drabbar en nära familjemedlem på det här sättet. Dessutom sammanföll Charlie Hebdo-attacken den 7 januari 2015 med klippningen av Maryland.

– De stormade deras redaktion strax före lunchtid, så när jag lämnade redigeringsrummet för att äta lunch var gatorna fulla av militärer med kalashnikovgevär. Det gav mig en sådan omskakande känsla av att jag hade hamnat i min egen film. Att filmen hade fått liv. Och jag insåg då att det är det jag gestaltar i Maryland.

Känslan av en mardröm som blivit verklighet.

I Modern Psykologi 5/2015 skrev Erik Augustin Palm om filmen Insidan ut.

Maryland har svensk biopremiär den 11 mars.

Modern Psykologi 61