Nytt och oväntat arcade fire Reflektor
Merge/Universal
Arcade Fires två senaste album har spelats oändligt många gånger hemma hos mig, så när Montreal-bandet ska ge ut nytt material är förväntningarna höga. Men när singeln »Reflektor« släpps hamnar vi genast på kollisionskurs. James »LCD Soundsystem« Murphys produktion framstår som påklistrad och ansträngd. Som en klänning som har sytts för någon annan och inte alls sitter som den ska. Jag muttrar om att bandet har sålt sin själ till discodjävulen, men fortsätter lyssna – och efter ett tag har motståndet raderats. När albumet sedermera dyker upp drar felsökningen genast i gång igen. Till en början låter »We Exist« som Roxettes »Everlasting Love«, de glansiga kostymerna känns Coldplayspexiga och The Killers ande svävar farligt nära. Stämningen oss emellan är spänd, milt uttryckt. Men så, sakta men säkert, vecklar det tretton låtar långa dubbelalbumet ut sig och visar sin personlighet. »Reflektor« är ett betydligt strävare album än den omedelbart tillgängliga föregångaren »The Suburbs«. Det kräver mer och framför allt kräver det att den som lyssnar släpper bilden av hur Arcade Fire »ska« låta. Så fort man slutar störa sig på att det kanske inte låter som förväntat – och faktiskt lyssnar på det som erbjuds – då kommer belöningen i form av en rakryggad och spelglad skiva som har mycket att säga. »Joan of Arc« är sanslöst medryckande, »Afterlife« vackert melankolisk och »Here Comes the Night Time« bjuder på modern Talking Heads-calypso. Att höra »Awful Sound (Oh Eurydice)« maxa på upp mot rena gospelhöjder är en njutning, och »It’s Never Over (Hey Orpheus)« kommer att få även de skyggaste indienördarna att dansa. Jenny BergQuist
foto: korey richy
8
Arcade Fire om »Reflektor« restaurangs veranda i Miami Beach sitter Arcade Fire och vilar upp sig efter en explosiv gårdagskväll, där de under namnet The Reflektors spelade en utsåld konsert i Miami-stadsdelen Little Haiti. Kanske tar de även i någon mån igen sig från arbetet med albumet »Reflektor« som växte fram på platser som Louisiana, Jamaica, Haiti och New York under en lång och för bandet transformerande period. Skivan, producerad av LCD Soundsystems James Murphy, förenar postpunkdisco med arenarockindie och västindiska rytmer, samt gästas av bland andra David Bowie, Kid Koala och Owen Pallett. Det är en frapperande utökning av Arcade Fires universum, men med influenser och inhopp som samtidigt känns fullkomligt logiska. För texterna har danske fi losofen Søren Kirkegaard och fi lmklassikern Orfeu Negro stått som främsta inspirationskällor, vilket innebär ett tungsinne som kontrasterar mot den vilda, affi rmativa musiken. Det har självklart varit tanken, säger bandets multiinstrumentalist Richard Reed Parry. PÅ EN HAITISK
– Vi har tagit extremerna, dramatikens sorg- och glädjemasker, och placerat dem på scenen samtidigt. Det är som med karnevalskulturen i Haiti och Brasilien, där musiken är vibrerande och kraftfull och levande men kommer från en väldigt lång tradition som även innehåller mycket mörker. Där de har använt alla delar för att skapa något som är förenande, inte bara de utopiska aspekterna, eller de sorgsna aspekterna, vilket är fallet med så mycket musik. I stället blir det en sorts märklig balans mellan livets mest intensiva sidor, som alla är med där och syns. »Reflektor« är ett dubbelalbum, ett upplägg som nästan kan sägas vara meningslöst när de flesta lyssnar på musik i digital form där alla låtarna spelas upp efter varandra. Varför valde ni ändå att dela upp albumet i två? – Vi försökte med många olika ordningsföljder av låtarna, och det andra alternativet var att göra allt till ett enda långt album, säger bandets basist Tim Kingsbury. Men när vi lyssnade igenom det fick vi migrän.
Det var för tjock och kompakt så vi försökte korta albumet, men det kändes inte rätt att klippa bort låtar. – Fast det hade också en rent konceptuell funktion, där vi kunde göra en mer ljus och en mer mörk sida, en ovanvärld och en undervärld, säger Richard Reed Parry. Samarbetet med David Bowie uppstod då sångaren tittade förbi bandet under mixningsprocessen i New York, och erbjöd sig att sjunga på titellåten. Men länken mellan Bowie och Arcade Fire är allt annat än slumpmässig, inte minst ifråga om tendenserna att använda olika skepnader, menar Richard Reed Parry. – Han har burit så många olika hattar och förverkligat så många olika idéer under en så lång karriär. Bara att navigera det galna i ett egenstyrt musikaliskt, konstnärligt liv under så många år är i sig något fantastiskt. Och hur många vet att det är han som sjunger bakom Lou Reed på »Satellite of Love«? Han är alltså även världens bästa körsångare, vilket inte ens står med i albumhäftet. erik augustin palm sonic 73