arbetsliv tokyo Japans arbetsliv är
genomsyrat av sociala koder. Varje yrkesgrupp har sin specifika uppsättning av godkända beteenden. När trycket blir för hårt finns bureikofesterna där alla regler ignoreras. Text: ERIK AUGUSTIN PALM Foto: Said Karlsson
Extrem after work på japanska erusade män i kontorsklädsel som snubblar hem i grupp är en vanlig syn på Tokyos gator sent på kvällen. Ofta är det kollegor som har släppt loss på en bureikofest tillsammans. De lägger armarna över varandras axlar, skrattar uppsluppet och pratar om förhoppningar och relationer. Några argumenterar med varandra. Om bara några timmar kliver de upp och åker till jobbet igen. Där skalar de av sig känsloyttringarna i kontorslandskapets sterila hierarkisystem. För de flesta unga japaner som tar sig in i arbetslivet innebär ett nytt jobb, utöver nya arbetsuppgifter och kolleger, även en lång lista av strikta artighetsprinciper att förhålla sig till.
B
Som utlänning i Japan – gaijin – kommer man
undan med mycket, men grundkunskaper om de vanligast förekommande beteendena är nödvändiga för att ta sig fram genom den japanska artighetsdjungeln. Att konstant buga, räcka över sitt visitkort med båda händerna, nicka instämmande och att ständigt be om ursäkt (”sumimasen”), är måsten. Men för många svenskar som arbetar i Japan krävs det mer än så. Jesper Edman, Tokyobaserad forskare vid Handels högskolans Japaninstitut och vid Hitotsubashi University, talar flytande japanska och har fått lära sig de sociala koderna inom 22
Japans bankväsende och landets akademiska värld. – Det finns väldigt många sociala koder här och ibland kan det vara omständligt, men jag tycker också att det är något av charmen med Japan. Nyckeln är att hitta en balans där man å ena sidan inte enbart är en skränig gaijin, men å andra sidan inte blir till en härmande låtsasjapan. Vissa av Jesper Edmans erfarenheter i Japans
arbetsliv har varit mer egendomliga än andra. Till exempel fick han vid ett tillfälle genomgå en tre veckor lång ”vett och etikett”-kurs på en bank, där ett av momenten var att lära sig buga korrekt. Det visade sig innebära 15 procents bugning inför överordnade, 30 procent inför kunder och 50 procent vid de tillfällen då något misstag hade skett. Vidare krävde banken ny inlärning av hur man svarar i telefon på rätt sätt, var man sätter sig i taxibilen med sina överordnade kollegor och hur man går mönstergillt i trappor (chefen går alltid först nedför och sist uppför). Någon som till skillnad från Jesper Edman inte
ser med särskilt blida ögon på detta snåriga regelverk för socialiserande på och utanför arbetsplatsen, är 29-åriga Harumi Harata. Idag arbetar hon sida vid sida med bohemiska rockmusiker på ett artistbokningsbolag i
”Kalla det Las Vegas- effekten. What happens in bureiko stays in bureiko. ” Jesper Edman, forskare vid Handelshögskolans Japaninstitut och vid Hitotsubashi University.
Tokyo och är därför befriad från de mest rigorösa av beteendereglerna. Men för några år sedan var hon anställd på en fabrik i sin hemstad Aomori i norra Japan. Hon är glad över sitt nya arbete: – Jag gillade vissa delar av fabriksjobbet, men det var ändå alldeles för formellt. Att få till minsta förändring krävde att vi gick igenom enorma högar av dokument, fick godjusektidningen 1 / 1 3
arbetsliv
Lättar på trycket. En grupp kollegor från det japanska teknikföretaget Hitachi möts för några timmars avslappning i Tokyo området Shinbashi, känt som ett vattenhål för stressade affärsmän.
kännanden av varje avdelningschef och hade mängder av möten. Vi fick lära oss hur man bäst hade på sig den officiella företagsjackan, hur man skulle skriva mejl till överordnade i företaget och att alla kvinnor var tvungna att ha på sig kjol. Cheferna skällde ofta rutinmässigt på oss anställda. Alla bestämmelser kring hur anställda ska reagera i särskilda lägen innebär förstås att personliga relationer mellan kollegor är sällsynta på konventionella japanska arbetsplatser – bortsett underhållningsbranschen och andra kreativa yrkesgrupper. Som kontrast till det strikta arbetslivet finns den obligatoriska dryckeskulturen. När chefer bjuder anställda på fest är det närmast ett krav att delta – i synnerhet vid årsslutets bureikofester, även kallade bonenkai-fester. Under 1 / 1 3 jusektidningen
8
burEIko
Uttrycket bureiko (buu-ray-koe), är en sammansättning av orden ”avsaknad”, ”respekt” och ”etikett”. Burei kan även översättas som ”oartighet”. Beteendet under bureikofester – att släppa lös hämningar och visa sitt rätta jag – formuleras på japanska som hame wo hazusu.
bureiko kan man skippa de sociala reglerna och visa chefen vad man egentligen tycker – och vice versa. Men ibland går det för långt, vilket Harumi Harata har upplevt: – En kollega på en annan avdelning var så berusad att hon knuffade sin chef flera gånger under en bureikofest, vilket hon inte kom ihåg morgonen efter. Det gav henne ett rykte om att vara aggressiv, men det fick inga konse-
kvenser. Hennes chef lät händelsen passera obemärkt. Jesper Edman ser likheter med svenska företags
julfester, även om skillnaderna är fler: – Genom bureiko kan man känna att man ändå skapar en någorlunda personlig relation med chefen, även om det är alkoholrelaterat. Det är inte direkt okej att göra bort sig, men min uppfattning är att det som sker under bureiko ändå verkligen är som bortglömt nästa dag. För några månader sedan passade en japansk doktorand på att ifrågasätta min forskning under en bureikofest. När jag dagen efter tog upp det vid lunchen såg det ut som att han ville krypa under jorden och dö. Kalla det Las Vegas-effekten. What happens in bureiko stays in bureiko. J 23